Den här recensionen skrevs för DigitalEcape

En dag kommer tonåringen Kei Kuramoto hem med en okänd tjej och introducerar henne för sin lillasyster Chinatsu som deras tremänning. Främlingen presenterar sig själv som Makoto Kowata och ska hädanefter bo i huset tillsammans med Chinatsu, Kei och deras mamma. Senare på dagen när Chinatsu hör Makoto prata med sin medtagna katt inne på sitt rum, blir Chinatsu både rädd och misstänksam och springer därför in i köket till Kei för att berätta om händelsen.

Men så dyker Makoto plötsligt upp och önskar få vägledning till närmsta diversehandel, varpå Kei ber Chinatsu visa vägen, något som hon motvilligt går med på. Men även om såväl promenaden till butiken som själva shoppingen går klanderfri och Chinatsu rent utav blir bjuden på munkar som tack för besväret, händer någonting på väg hem igen som får Chinatsu att stirra storögt på sin tremänning – med nyvunnen respekt...

Trots den komiska och något mystiska inledningen som ska avslöja att Makoto Kowata – sitt utseende till trots – inte är någon vanlig tonårstjej, innehåller Flying Witch ändå överraskande lite häxeri. Det här är istället en lika harmonisk som härlig berättelse om vardagslivet i Japan, med en gnutta magiskt glitter över sig. Makoto är nämligen fortfarande bara en häxaspirant och att komma ut i vardagen på det här viset är en del av hennes allmänbildning och generella utbildning, vilket inkluderar att gå till skolan precis som vilken annan gymnasieelev som helst – med helt vanliga ämnen och kurser att läsa. Mangan och animen följer varandra nästintill perfekt i denna historia, med ett par nya inslag samt förlängda scener i den animerade TV-serien.

Fokuset i Flying Witch ligger som sagt inte på att använda sig av häxkonster. Serien känns istället mycket mer typisk ”slice-of-life”; med många vardagliga händelser i högst verkliga miljöer samt karaktärer som har en högst normal personlighet. Inga blixtrar, inget dunder, inga spektakulära slagsmålsscener och (nästintill) inga förvandlingar. Men både när jag läser och tittar på Flying Witch blir känslan ändå speciell när allt det här verkliga helt sömnlöst, nästan vackert blandas med det lite övernaturliga. Ett café där ett spöke jobbar som servitris, en gigantisk val som svävar fram bland molnen och djur som den som är en häxa kan kommunicera med. Och likt Makoto som successivt lär sig allt mer om sin omvärld, lär jag mig med henne hur det skulle kunna se ut att vara en modern häxa i en modern tid. Det är däri som seriens charm, trevliga känsla och den vardagliga spänningen ligger och vad som gör Flying Witch så speciell att såväl läsa som titta på. Det är ungefär samma känsla som Studio Ghibli så många gånger har lyckats fånga i sina filmer, där man har blandat fantasi och verklighet.

Karaktärerna är också bidragande till den härliga känslan och atmosfären som både serien och mangan lyckas bygga upp. Makoto är en väldigt framåt tjej som gärna kastar sig in i saker hon agerar spontant när någonting kittlar hennes intresse och nyfikenhet. Hon är, om ni ursäktar, väldigt mycket en häxa med båda fötterna på jorden – trots hennes förmåga att flyga med kvast. Det är också därför som serien inte är så ”häxig” som man säkert kan förvänta sig av titeln, men bortsett från att vara väldigt jordnära så är hon även lite försiktig med att utöva häxeri såväl i som utanför hemmet. Dessutom handlar hennes häxstudier samt mycket av det praktiska utövandet om så mycket mer än att bara försöka sig på förtrollningar. Nu när hon har kommit till den norra delen av Japan, där familjen Kuramoto bor, så skiljer sig också miljön väldigt mycket från Kanto-regionen (mitten av Japan) och det gör att hon även intresserar sig mycket för såväl sin nya omgivning som det lite mer lantliga livet som hennes släktingar lever.

Släktingarna i sig är också väldigt charmiga med mycket personlighet. Chinatsu blir snabbt förtjust i Makoto när det väl framkommer att hon är en häxa, varpå misstänksamheten istället omvandlas till en fascination och Chinatsu håller sig därför alltid nära Makoto för att få vara med om allt hon hittar på. Kei är betydligt mer neutralt inställd till det hela, men så har han också vuxit upp med kunskapen om häxor i släkten – till skillnad från Chinatsu som får den lärdomen här och nu i och med flytten. Till skillnad från både Makoto och sin lillasyster är han rationell, praktiskt lagd och agerar väldigt vuxet – vilket kan behövas eftersom Makoto till och från kan agera virrigt, samt har ett hemskt lokalsinne. Han är därför en karaktär som balanserar upp Makotos nästan framfusiga sätt och Chinatsus något barnsliga, energiska lynne – som ju hör en 9-åring till. Det tillkommer även fler intressanta och älskvärda karaktärer under seriens gång, som vi lär känna antingen genom Kei eller Makoto när de spenderar tid såväl på som utanför skolgården.

Visuellt är i synnerhet animen en skön syn för ögat och man håller sig till en väldigt realistisk stil på alla bakgrunder, vilket ytterligare stärker förankringen till det vardagliga livet och verkligheten. Karaktärsdesignen håller samma kvalité och en väldigt vacker men ändå neutral look på ansikten utan att kännas sparsmakad. Men även om mangan är vacker att läsa så har man tonat ned på just bakgrunderna i många av serierutorna när en eller flera karaktärer står i fokus, och man då inte visar någonting alls av vad som finns bakom eller runtomkring dem. Animationerna i animen är mjuka och färgläggningen känns perfekt – lika varm som allting annat i serien. Det kan även sägas om musiken i animen som oftast består av en väldigt behaglig, lugn och rytmisk melodi som framförs med gitarr och piano. Melodierna är fantastiskt rogivande och sätter en väldigt speciell typ av stämning, någonting som animen bara överlag är väldigt duktig på att göra med sin berättelse och de miljöer som visas upp. Så i slutändan skulle man kanske kunna säga att animen är snäppet vassare eftersom formatet tillför så mycket– såväl visuellt som ljudmässigt – samtidigt som man även har förlängt vissa scener eller rent utav lagt till nya.

Oavsett om man väljer att läsa mangan, som kommer att bli översatt av det amerikanska förlaget Vertical nu till våren, eller titta på animen är Flying Witch en underbar upplevelse – även om historien kanske inte alla gånger är så spännande som man säkert kan förvänta sig av en sådan titel. Men där finns fortfarande en del häxeri, och alla serier på temat behöver ju inte alltid handla om just besvärjelser och trolldom var och varannan sida eller avsnitt. Flying Witch vinner istället över en med sina charmerande karaktärer, intressanta händelser i vardagen, den visuella stilen och i animen även den så passande musiken. Rekommenderas helt enkelt till alla som uppskattar en trevlig serie om vardagslivet och är intresserad av den japanska idyllen, samt uppskattar när det övernaturliga på ett naturligt sätt blandas in i verkligheten, likt en Ghibli-producerad film.

Emma har spenderat större delen av sitt liv åt att tjäna sin arbetsgivare Kelly Stownar, som tog in den dåvarande blomsterflickan från gatan för att ge Emma en chans att förändra sin så tungsinta framtid. Under årens lopp har Emma blivit ett lika flitigt som tillförlitligt hembiträde och med sin vänliga inställning och charm, lyckas hon komma den ensamstående Kelly allt närmare.

En dag får man besök av unge herr William Jones, äldsta sonen i det framgångsrika handelshuset Jones, som Kelly för länge sedan agerade handledare och lärare åt. När Emma och William lär känna varandra så uppstår där en omedelbar attraktion men i denna epok där ens sociala status betyder allt, blir deras förälskelse endast ett problem och hinder när Williams försöker lägga fram för sin familj vem Emma är...

För er som fortsatte att följa mina recensioner på DigitalEscape efter flytten, blir detta en favorit i repris och så även för min egen del. Jag läste nämligen Emma under vintern 2014 och det finns två anledningar till varför jag låter publicera mina tankar en gång till, den här gången här på animebloggen: för det första har den gamla recensionen gått förlorad i en av serverkrascharna på DE, vilket ju är trist då jag gärna refererar till Emma som en av mina favoriter bland manga. För det andra har jag haft serien på huvudet väldigt mycket de senaste två veckorna, efter att jag avslutade en annan romantisk serie - som heter Ao Haru Ride (eller Blue Spring Ride). Och då slog det mig hur pass länge sedan det var som jag läste Emma och att jag inte bara skulle vilja göra ett kärt återbesök, utan rent utav det japanska importera originalet till min samling i bokhyllan.

Således ger jag er nu Emma: A Victorian Romance så som recensionen såg ut för lite drygt 2 år sedan. Jag hoppas verkligen att dess innehåll ska locka fler till att upptäcka denna härliga, romantiska historia i ett viktorianskt England.

Den här historien som jag just beskrev är kanske inte den mest unika utan har ju tvärtom gjorts flera gånger tidigare, även i just den här tidsperioden som är 1900-tal. Men karaktärerna vi lär känna, miljön som man vistas i och sättet som allting porträtteras på är bara så enormt betagande att jag utan problem dras med i historien och finner det som händer lika spännande som intressant. Tacksamt nog är Emmas och Williams relation dessutom inte fri från komplikationer och allting löser sig heller inte bara helt magiskt, utan det krävs både tid, övertalning, envishet och kärlek för att lyckas gå framåt. Det känns dessutom väldigt uppfriskande med en manga som inte tar plats i öst utan istället porträtterar en del av västvärlden.

För Emma utspelar sig som sagt under den viktorianska eran, i ett England som man lyckas fånga oerhört väl i allt från stadsmiljön till karaktärer. Folk uppför sig på ett sätt som känns väldigt trovärdigt för tiden och man talar även på ett väldigt hövligt sätt, vilket förstås översätts väldigt väl till det engelska språket. Till och med namn på stora verksamheter eller bara småartiklar såsom cigaretter och choklad är korrekt namngivna, och emellanåt ägnas det rent utav sidor åt att förklara vad som menas med vissa uttryck eller just produktnamn. Det här är någonting som jag verkligen uppskattar i en serie där man faktisktockså försöker fånga känslan från en viss tid i historien och Emma lyckas som sagt verkligen bra med detta.

Men personerna som vi lär känna genom denna 10 volymer långa manga är däremot väldigt snarlika varandra utseendemässigt, betydligt mer än vad jag brukar kunna tycka när jag ser en anime eller läser just en manga. Månne är det just tidsperioden som är den största orsaken till detta, i och med att samtliga karaktärer är så likartat uppklädda, har samma frisyrer samt ett väldigt lika sätt att agera på. Annars ser sidorna vältecknade ut, håller hög nivå på detaljer i såväl bak- som förgrund och allting är på det stora hela fantastiskt bra utfört rent designmässigt. Där existerar rent utav flertalet tysta partier, alltså serierutor utan pratbubblor, där ingen säger någonting alls men man ändå så tydligt kan avläsa från personernas ansiktsutryckt hur de känner och vad de tycker för någonting.

Det blir dock lite märkligt mot slutet av mangan när huvudhistorien plötsligt får ge plats åt förvånansvärt många sidospår. Här får vi nämligen krypa under skinnet på ett stort antal bikaraktärer och se saker från såväl deras förflutna som vad som händer just nu i nutid – parallellt med huvudhistorien. Visst är det en rolig och intressant utfyllnad som bidrar till mycket karaktärsutveckling, men dock inte för våra huvudpersoner. Självklart måste inte att allting hela tiden kretsa kring Emma och William, även om nu historien är deras och namnet på mangan är just Emma. Tvärtom kan jag uppskatta dessa sidospår eftersom de flesta av dem är så välgjorda och trevliga, liksom de personer vi där och då lär känna närmare. Men när man under en så pass lång period väljer att fokusera på någonting helt annat, så tappar jag lite av känslan som hitintills har byggts upp och kan inte låta bli att undra: vad händer just nu med seriens två faktiska huvudpersoner?

En annan fråga som lämnas lite hängande i luften har att göra med familjen Jones status, när en plötslig osämja med en annan familj uppstår av en anledning som jag inte vill avslöja. Varför så lite om detta när det där och då tycks få sådana oerhörda konsekvenser? Eller blev det ingenting alls av det i slutändan och i så fall varför? Vissa handlingar och inträffanden hade jag helt enkelt önskat få se mer av konsekvenserna från, istället för att som nu berätta så många småhistorier att jag lämnas till att själv fundera över vad som egentligen kan ha skett hos familjen Jones under tiden. För med så pass mycket tid som uppenbarligen ska ha förflutit när man väl återupptar huvudhistorien och lämnar bikaraktärernas liv, så kan jag inte låta bli att tycka hur någonting borde ha hänt däremellan – mer än att tiden bara per automatik skulle ha "läkt alla sår". Ett par makalösa sista kapitel rundar dock av historien perfekt och knyter åt säcken på ett tillfredställande, vackert och trevligt sätt som gör att jag kan lämna dessa frågor bakom mig.

Emma är en oerhört väl framförd kärlekshistoria där våra två turturduvor till protagonister för möta såväl framgångar som motgångar och verkligen kämpa för att deras relation ska kunna fungera. Den innehåller också lagom rikligt med informativ och intressant bakgrundhistoria - som mot slutet förvisso snubblar iväg lite väl långt från huvudvägen och börjar berätta sidospår, men ändå lyckas avsluta på ett tillfredsställande vis när man hittar tillbaka till Emma och William igen. Serien är vackert tecknad, världen väldigt detaljerad och man porträtterar tidsperioden exemplariskt. En härlig historia med lika härliga karaktärer, allting rakt igenom charmerande genomfört.

När de ansvariga för studenthemmet på Suimei High School ombad Sorata Kanda att välja mellan att behålla sin upphittade, hemlösa katt eller flytta ut var valet enkelt. Sorata tyckte helt enkelt för synd om den stackars katten för att kunna släppa ut den på gatan igen och tvingades därför söka sig till det omtalade, ökända Sakurasou; ett hus som huseras av elever som är lite excentriska av sig och inte passar in (eller ens tillåts bo) någon annanstans. Således lever Sorata numera ett väldigt omtumlande liv när han försöker anpassa sig till situationen och sina märkliga rumskamrater, vilket gör att dagarna och vardagen aldrig mer känns vare sig tråkig eller speciellt privat!

The Pet Girl of Sakurasou, eller Sakurasou no Pet na Kanojo som den heter på japanska, är en av de mest fantastiska komedier jag har sett och det är tack vare sina excentriska karaktärer, som alla är så älskvärda på sitt eget speciella vis! Här bor den kärlekskranka och överenergiska tjejen Misaki Kamiigusa; hopplöst förälskad i Jin Mitaka som i sin tur ständigt är ute och ränner med såväl elever som äldre kvinnor. Jins raka motsats är Ryuunosuke Akasaka som ständigt sitter instängd på rummet och endast kommunicerar med de andra via sin dator. Å andra sidan verkar han mer vuxen och skärpt än Chihiro Sengoku; som rent utav ska vara husets lärare, men knappt bryr sig om någonting annat än alkohol och att försöka förföra män.

Inte konstigt att Sorata känner sig malplacerad på Sakurasou eftersom han själv faktiskt är en väldigt normal kille utan några som helst konstigheter för sig eller extrema karaktärsdrag. Därför har han också för avsikt att så snabbt som möjligt finna ett annat hem till sina katter och sedan flytta tillbaka till studenthemmet på Suimei High School. Men så flyttar en ny person in i det sista lediga rummet på Sakurasou, vars sätt att vara kommer att förändra allt för Sorata – mer än vad flytten in i huset i sig redan har inneburit.

The Pet Girl of Sakurasou handlar framförallt om samspelet mellan Sorata och denna nykomling, vars namn är Mashiro Shiina; en ung tjej som besitter en fantastisk målartalang och nu plötsligt har bestämt sig för att flytta från England till Japan för att börja teckna manga. Hennes problem, som snabbt blir Soratas, är dock att hon inte kan så mycket mer än att måla och illustrera. Hon vet knappt hur man borstar tänderna, att underkläder anses ansenligt att bära, eller att man bör respektera andras privatliv. Hon är lika mycket av ett yrväder i sitt sätt att tänka som i hur hon agerar, utan att för den delen lämna några större spår efter sig. Även om hennes rum alltid ser ut som att just en orkan har dragit igenom det... Just därför känner Sorata helt enkelt en plikt att ta hand om Mashiro, nästan som om hon vore en av alla de hemlösa katter som han har dragit med sig till huset (de är nämligen fler nu än den katt som allting började med).

Det var fler än en gång som jag förundrades över hur pass väl man lyckas porträttera alla dessa excentriska karaktärer även utanför sin starka personlighet och vad de får representera – den superenergiska, den förföriska, den asociala osv. Alla personer får inte riktigt lika mycket utrymme genom serien men det gör heller ingenting. De tar tillräckligt mycket plats, utvecklas tillräckligt mycket och bidrar med tillräckligt till historien och även Soratas liv – som själv blir någon slags personlig assistent för Mashiro, vilket är den stora bidragande faktorn till varför hon verkligen blir en andra huvudperson och får mer scentid än övriga inneboende. Och Mashiro är en väldigt färgstark karaktär som gör mycket för serien. Det är framförallt just hennes sätt att vara som gör att jag inte kan slita mig från soffan utan att känna att jag vill tillbaka in i Sakurasou igen. Men det är värt att säga igen att samtliga karaktärer har någonting som gör att man tycker om dem och det är samspelet mellan dem alla som bidrar till en kärleksfull skrattfest.

Härlig humor, fantastiska karaktärer, en alldeles underbar tecknarstil och bra variation på vad som händer och var fokuset ligger under seriens gång – vilket är väldigt tacksamt eftersom 24 avsnitt av hysteri absolut hade kunnat bli för mycket. Jag kommer verkligen att sakna The Pet Girl of Sakurasou och är glad över att serien blev en av de som jag tog mig igenom i endast två sittningar, istället för att dela upp den över en längre period. För detta har helt klart bidragit till euforikänslan som alla galna, älskvärda karaktärer skapar och de lustiga upptåg som händer i avsnitten. Precis som hur Sorata faktiskt lär sig tycka om sina excentriska rumskamrater och kommer dem allt närmare, får jag exakt samma upplevelse och blir därför i slutändan lika tårögd som Misaki och alla de övriga när skolavslutningen väl är kommen. Det svåra nu blir att försöka hitta ett substitut, för en serie som The Pet Girl of Sakurasou snubblar man verkligen inte ofta över...

För 17 år sedan i Afrika dök den första odödliga människan upp och regeringen namngav då denne "ajin"; halvmänniska. Sedan dess har endast ett fåtal andra halvmänniskor upptäckts och regeringen utbildar befolkningen att denna art är lika farlig som hänsynslös. Således är man på ständig jakt efter nya halvmänniskor som regeringen då omedelbart tillfångatar och spärrar in och därefter, enligt diverse webbsidor samt videoklipp på nätet, utför inhumana experiment på.

Kei Nagai är en ung läkarstudent vars kunskap kring halvmänniskor inte sträcker sig längre än vad nyheterna rapporterar och undervisningen lär honom. Information som känns något vinklad, men att försöka motsätta lärarna och säga att halvmänniskor kanske inte är så annorlunda från alla andra, är att be om problem. Och problem är precis vad Kei får när han en dag efter skolan blir våldsamt påkörd och omedelbart dödförklaras, bara för att knappt en minut senare stå på benen igen – som om han vore odödlig. Detta leder förstås till att Kei plötsligt blir efterlyst i media och får såväl allmänheten som regeringen efter sig...

Det var faktiskt med vissa farhågor som jag började se Ajin: Demi-Human, trots sitt varma mottagande. Premissen lät förvisso intressant men presentationen var inte den mest lovande, dels för krigstemat som lades fram och dels på grund av det visuella. Ajin är nämligen helt datoranimerad, likt Knights of Sidonia-serien och den senaste Berserk som sändes i Japan under sommaren. Men Ajin visar sig ta en oväntad riktning med sin intrig och har dessutom många fler lager till sig än vad man först kan tro och den sker sken av, samtidigt som den även görs av en studio som redan har visat sin kompetens när det kommer till att datoranimera serier.

Ajin handlar nämligen om mer än bara Kei och hur han dels försöker att undvika regeringens "jakthundar", dels förstå vad han har blivit och därmed även fått för krafter. Vi får snart veta att två andra halvmänniskor håller på att försöka bilda en slags motståndsrörelse, eftersom man har tröttnat på regeringens förtryck och den anti-ajin propaganda som sprids i såväl media som skolor. Och den här sidohistorien får faktiskt precis lika mycket utrymme, om inte snäppet mer, än Keis flykt undan regeringen. För Kei själv vill verkligen inget hellre än att få leva ett normalt, lugnt liv och är därför inte intresserad av att försöka slåss för någon sak. Således blir Ajin heller inte en klassisk "shounen" eller slags antisuperhjältefilm och detta kändes skönt att slippa. Istället läggs mycket fokus på de två andra protagonisterna och deras kamp: Satou och Kouji. Här i ligger också all action och den riktiga spänningen, när man ser dem lägga grunden till en motståndsrörelse och därefter genomför sina attacker.

Keis personlighet och karaktär är också väldigt intressant, om än vacklande och det bitvis känns svårt att förstå hur han tänker. Till en början är det rena panikkänslorna som överväldigar honom när han inser att han måste vara halvmänniska, och vägrar då att acceptera sanningen. Men när Kei väl hittar en plats som ger utrymme för ett tillfälligt andrum, samlar han snabbt sina tankar och sansar sig. Som efterlyst svänger hans handlingar kraftigt mellan att vara väldigt egoistiska till att oroa sig för personerna i sin omgivning. Men han har i alla fall bestämt sig för att inte skada andra, inte ens när polisen bemöter Kei med våld – eftersom han ändå inte kan dö. Därför ställer han sig också emot att bilda en motståndsrörelse, som då med våld är tänkt att få jakten på halvmänniskor att upphöra. Men samtidigt tänker Kei heller inte försöka göra någonting åt det faktum att både Satou och Kouji är benägna att döda oskyldiga.

Inledningsvis nämnde jag det visuella i förbifarten och Ajin hör sagt till den datoranimerade kategorin. Att få till animationer och rörelser så att de inte känns alltför stela eller onaturliga är en svår konst, men i Ajin lyckas man faktiskt riktigt bra med detta. Till en början handlar det som vanligt om att vänja sig vid hur allting ser ut, men jag kommer snabbt över de visuella "fläckar" som tekniken innebär och det ser som sagt förvånansvärt välpolerat ut. Antagligen för att studion som ligger bakom serien tycks vara specialiserad på just den här tekniken, med bland annat tidigare omnämnda Knights of Sidonia samt adaptionen av Ronja Rövardotter i sin portfolio.

Jag önskar dock att man hade kunnat behålla den otroliga detaljrikedom och snygga stil som jag har sett att mangan har, men kan förstå om någon av producenterna kanske valde att gå den här vägen på grund av den svårkontrollerad kraft som alla halvmänniskor besitter: att frammana en fysisk varelse som efterliknar en svartfärgad mumie, men med betydligt mer löst sittande tyg. Ju längre in i serien vi kommer desto mer betydande blir nämligen denna varelse för samtliga inblandade karaktärer. Och nu spekulerar jag förvisso endast, men jag tänker mig att dess krafter, fysik och utseende kändes enklare att animera i en dator än för hand. Speciellt när den i merparten av scenerna används i våldsamma syften och det även händer att två varelser slåss mot varandra.

Oavsett vad man må känna för den grafiska stilen och valet av animationsstudio, som absolut är en väldigt kompetent sådan, berättar Ajin: Demi-Human fortfarande en intressant historia och visar den dessutom från flera perspektiv. Bra karaktärer, bra intriger och ett bra manus gör mig absolut nyfiken på hur historien fortsätter i nästa säsong och därför kommer jag heller inte att helt släppa taget om Ajin riktigt ännu.

Idag är det den 11:e januari 2017. Animebloggen flyttade till en helt ny domän för exakt 4 år sedan, dvs 2013.

Således ser kanske det här inlägget och dess rubrik ut att vara väl inplanerat, eftersom det på dagen har gått 4 år sedan jag bestämde mig för att ta mina animerecensioner och flytta till nya marker. Men dagens comeback är faktiskt en ren och skär slump, vilket gör att det här beslutet känns ännu bättre eftersom det då, såklart, måste vara menat att det ska bli på precis det här viset ;)

Det har absolut varit 4 trevliga och väldigt produktiva år på DigitalEscape och jag kommer därför att fortsätta publicera recensioner där också i framtiden. Men de senaste två åren har sidan tyvärr drabbats av flertalet serverproblem som dels har gjort det svårt att publicera recensioner effektivt, dels har arkivet gått förlorat fler än en gång. Till skillnad från denna nu 6½ gamla bloggplats som – utan att jag ens har varit inne de senaste åren – fortfarande står kvar, med allt innehåll intakt.

Jag har fler än en gång under dessa ”problematiska” två år tänkt att jag kanske skulle återvända till animebloggen här på bloggplatsen. Inte för att jag tror att jag har fler läsare här, tvärtom är det förmodligen färre eftersom DigitalEscape är en portal för så mycket mer än bara mina egna texter. Men som sagt, det frustrerar mig när material försvinner och det tar tid att försöka reparera den skada som har uppstått... Utan att för den delen beskylla vare sig det ”hotell” som har haft hand om DigitalEscapes domän(er) eller vår serveransvarige! Ibland går det helt enkelt bara snett och jag är säker på att även bloggplatsen har drabbats av helt egna problem under min långa frånvaro.

Det finns dock ytterligare en anledning till att återvända hit. Någonting som allteftersom tiden har passerat har fått mig att inse varför jag skriver – vilket även går hand i hand med sorgen över när ens arbete försvinner och man inte längre kan återkoppla till gamla recensioner i till exempel en återblick. Mina anime- och mangarecensioner är nämligen lika mycket till för er där ute som för mig själv: ett sätt att minnas vad jag har sett/läst och vad min åsikt kring det var. Och då känner jag heller inte alltid för att spilla ut en hel bönburk av storlek XXL, utan ibland räcker det med att bara öppna på locket och hälla ut en matsked... Det här blev en väldigt lustig och kladdig jämförelse ser jag nu, bara för att jag försvenskade uttrycket ”spill the beans”, men men ^^’ Poängen här har att göra med formatet som jag använder mig av när jag skriver för DE; att det ska vara propert, ordentligt utfört och väl genomtänkt. Här på bloggplatsen var jag istället lite mer personlig, kortfattad och ”slarvig” med språket. Detta har lett till att jag inte alltid känner orken eller lusten att recensera någonting som jag har tittat på eller läst, samtidigt som jag dock behöver leverera någonting vid specifika datum eftersom portalen behöver hållas vid liv för att attrahera besökarna.

Jag inser nu att det här inlägget bara blir allt längre och längre, för långt för var gemene man att läsa. Dessutom på en plats som jag – som sagt – inte tror har så mycket trafik :P Summa summarum nu då: jag tänker börja publicera texter här igen. Men alla mina recensioner kommer även att fortsätta läggas upp på DE och jag ger då portalen lite prioritet över animebloggen. Exempel: igår skrev jag om Ajin: Demi-Human och den recensionen tänker jag publicera här på animebloggen imorgon istället. Vad animebloggen däremot exklusivt kommer att kunna ta del av är de där serierna som jag inte orkar eller känner någon lust till att skriva en lång och utförlig recension av. Förmodligen kommer jag även att publicera en och annan artikel som är relaterad till det faktum att jag idag faktiskt kan en hel del japanska (surprise!), och därför köper in bl.a manga på originalspråket :) För jag vill att animebloggen ska fortsätta spegla mina väldigt personliga åsikter och tankar! Med ett upplägg som känns enkelt och bekvämt :D

Med detta sagt ser jag mig nu omkring här på bloggplatsen med nostalgiska ögon, ett leende på läpparna och en varm känsla i bröstet och förklarar animebloggen återuppstånden!

Och till er som har läst hela vägen hit ned: tack för tiden ni tog er <3

Efter nästan 2½ år här på Bloggplatsen är det dags att gå vidare - mitt recenserade av animes flyttar till en ny plats och breddar samtidigt ut sig. Jag har nämligen en väldigt god vän som tillsammans med en tredje part har startat upp hemsidan DigitalEscape som är en tillflyktsort online att förlora sig själv i alla former av fiktion.

Och därtill hör även anime och således också jag själv.

Men bortsett från anime så kommer jag även att skriva en del om såväl manga som vanliga filmer och till och med sällskapsspel med jämna mellanrum. Här finner man även podcasten Eskapisterna där jag och Danny (ovan sagda vän) diskuterar filmer, TV-serier och böcker som vi har sett eller läst.

Så med detta blogginlägg stänger jag alltså portarna till Animebloggen bakom mig för att istället öppna upp någonting ännu större på DigitalEscape.

Välkomna att läsa min första recension där jag pratar om Hakuouki Reimerioku.

Och tack till alla som har följt mig här under dessa 2½ år! :)

Mvh

Tomas "ConraDargo" Engström

Ja då var man alltså här igen då – vid en sådan där tidpunkt där man blir medveten om hur snabbt ett år passerar. Det har återigen blivit dags att summera hur mitt anime-tittande har sett ut under de senaste 365 dagarna och jag konstaterar snabbt hur otroligt mycket ett heltidsarbete gör för ens fritid, särskilt på en arbetsplats där man knappt tillåts stanna hemma vid sjukdom... Förra året såg jag hela 50st serier och 6st långfilmer, vilket var en ganska ordentlig ökning från 2010. Den här gången ligger jag istället efter med endast 28st serier och en ensam stackars film... Ännu sämre hade det sett ut om jag nu inte hade blivit arbetslös i september månad (freedom!) och således kunde plocka upp mitt hobbytittande.

Just därför är det också på det viset att endast just över hälften av de titlar som jag nu väljer att lyfta fram kommer från tiden innan jag blev arbetslös – medan de övriga serierna avverkades bara under de fyra månader som har passerats sedan dess. Det har blivit dags att plocka ut russinen ur kakan och nämna vilka 10 serier som jag verkligen kände någonting för av allt från årets första anime som var den avslappnande Genshiken 2,till årets sista serie vilket blev den ganska så spännande Kyouka.

I kronologisk ordning kommer här gräddan ur mitt anime-år 2012.

Genshiken 2 (januari)

Genshiken 2 fortsätter där originalet slutade och gör det även på precis samma sätt; med den sköna manga- och anime-klubben som har samma namn som serien vars medlemmar man helt enkelt får följa när de utför och deltar i diverse aktiviteter, från att delta i konvent till att klä ut sig. Men den här gången har såväl karaktärerna som serien i sig vuxit något och visar lite mer prov på ansvarstagande och drama, även om Genshiken 2 fortfarande är väldigt mycket för samma typ av otakus/nördar som den behandlar.

Avslappnande, skön och rolig (den här gången med ett riktigt avslut på det hela).

Ano Hi Mita no Namae o Bokutachi wa Mada Shiranai (januari)

Jag kan inte erinra mig att jag någonsin har sett en anime med ett så långt namn som Ano Hi Mita no... som denna. Och vad som till en början såg ut att bli något tramsigt med en potentiellt irriterande sekundär huvudperson, utvecklades snabbt till att vara en gripande och smårolig anime som är fantastiskt vacker att både se på och uppleva. Här följer man skolpojken Jinta som hela tiden ser sin sedan flera år tillbaka avlidne barndomsvän Meiko framför sig och hans försök att förstå varför situationen är som den är och hur han ska göra för att kunna gå vidare i livet.

Vacker, som sagt, och skänker en berörande tankeställare om livet efter döden.

Blue Gender (mars)

Blue Gender gör ett lika förvirrande förstaintryck för tittaren som den nuvarande situationen är för seriens huvudperson Yuji efter att han vaknar upp från sin djupsömn, när det visar sig att jorden har blivit övertagen av en monstruös form av varelse (Blue) som håller på att utrota människan.

En oerhört mörk och rå serie som verkligen visar vad som menas med ordet ”dystopi” i en värld där allt känns hopplöst, vilket skänker serien en suverän känsla av spänning över hur det egentligen ska sluta för mänskligheten.

Gundam AGE (maj)

Det är inte ofta jag ser mecha-serier och jag har överlag lite svårt för hur de tenderar att vara och hur enormt krigiska de alltid är, för vad annars skulle man väl med jättestora robotar till om inte för krigsföring?

Gundam AGE är förvisso inget undantag då även denna serie, liksom alla de andra i franchisen, handlar om ett långvarigt krig mellan två typer av människor. Vad som dock gör att just AGE är så rolig att följa är dels hur charmigt gjord den är vilket har mycket att göra med hur man flörtar med gamla 80-talsserier, dels får man följa huvudpersonerna under flera generationer och det gör enormt mycket för just historien att se hur det passerar flera årtionden mellan säsongerna och vilken inverkan detta har för series karaktärer. Ett äkta russin i den syntetiska robotkakan som var väl värd att hitta åt.

Michiko to Hatchin (juli)

Lilla Hana lever ett minst sagt jobbigt och påfrestande liv tillsammans med sina två adoptivföräldrar som båda är extremt stränga i sin uppfostran och dessutom har en dotter som uppför sig rent utav odrägligt i Hanas närvaro. Situationen blir dock en helt annan när Hanas biologiska mamma, en ung kvinna med attityd så det räcker och blir över, plötsligt kommer in i hennes liv genom att dundra in genom köksfönstret på sin motorcykel och tar Hana med sig därifrån. Tillsammans ger de sig ut på vägen för att leta efter Hanas pappa men med Michikos kriminella och bråkiga bakgrund blir detta verkligen ingen dans på rosor.

Ett actiondrama som inte bara är rysligt välgjort utan också levererar en underbar känsla genom hela serien. Liksom Michiko själv är Michiko to Hatchin lika kaxig och äventyrlig som den är spännande och vacker att se på.

Tsuritama (juli)

Yuki Sanada tappar väldigt lätt ansiktet när han står inför en grupp människor och för honom känns detta ungefär som att kämpa efter andan när man befinner sig under vatten. När Yuki flyttar till en ny by med sin mormor och med mycket möda just har lyckats presentera sig inför sin nya klass, dyker ytterligare en nykommen klasskamrat upp i form av den oerhört märkliga, spralliga och energisprudlande Haru – en person som kommer att förändra Yuki för alltid samtidigt som han också får vara med om sitt livs äventyr.

Tsuritama är gladlynt, härlig, underhållande och bara enormt fin på alla sätt och vis – ungefär lite som Haru. Historien är något skruvad men inte på det barnsligt fåniga viset utan det underbart härliga viset.

Tales of Abyss (september)

Det är inte ofta man får se fantasy som håller i animes. Förra året hade jag turen att hitta både en och två serier och 2012 blev Tales of Abyss helt otippat just en sådan. Serien baseras på ett japanskt PlayStation 2-spel från 2005 och otroligt nog är den inte bara faktiskt intressant att följa utan ser dessutom makalöst bra ut. En riktigt bra och välgjord adaption som utan problem lyckades släcka min fantasy-törst för i år.

Luke fon Fabre har spenderat de senaste 7 åren med att lära om sig precis allt efter att som 10-åring ha blivit kidnappad och när han väl återfördes hade Luke tappat minnet om precis allting – inklusive livet i sig och låg således på samma mentala nivå som ett litet barn, knappt förmögen att stå upp. Nu 17 år fyllda önskar sig Luke inget hellre än att få lämna slottsgården där han mer eller mindre hålls fången av sina överbeskyddande föräldrar och det är under en plötslig attack mot en av slottets största personligheter som Luke ofrivilligt får sin önskan uppfyllda, när han mitt under drabbningen med inkräktaren transporteras långt, långt bort från sitt trygga hem och ut i en för honom helt främmande värld.

Maid Sama! (oktober)

Den andra otippade favoriten på denna lista heter Maid Sama! och handlar om en väldigt självständig och säker ung kvinna som är ett riktigt praktexemplar i skolan, men utanför klassrummet har hon en hemlighet i form av hennes halvtidsarbete: som utklätt hembiträde på ett café där hon serverar manliga kunder med ett ”Välkommen hem, mäster”. En dag råkar Misaki dock få sin hemlighet röjd när en av klassens killar promenerar förbi och ser henne i sin utstyrsel, och så är paniken givetvis ett faktum...

En utgångspunkt som förstås kan låta både tramsig och förlöjligande, men Maid Sama! är ingenting av detta utan tvärt otroligt charmig, smart, rolig och värmande – en sådan där härlig, romantisk komedi som bara har iklätts ett till synes taffligt omslag.

Usagi Drop (oktober)

Daikichi är 30 år, ogift, jobbar flitigt men har ingen vidare kontakt med någon utöver sina arbetskamrater. När han kommer till sin farfars begravning träffar han inte bara sin familj för första gången på länge, utan även ett helt okänt litet flickebarn som visar sig vara hans farfars dotter. Den nuvarande situationen med Rin som numera är föräldralös och dessutom ett ”oäkta” barn, gör att familjen tar avstånd från henne och föreslår hur Rin bör placeras på fosterhem – något som inte alls går hem hos Daikichi utan istället erbjuder sig att ensam uppfostra flickan, vilket hon svarar ja på.

Det är lustigt hur man likt Daikichi inte hyser någon som helst kärlek till barn men ändå nu kan sitta här och tycka att Usagi Drop är det finaste som jag fick se under 2012 och en av mina favoriter inom genren slice of life.

Och Rin är numera också ett av tre barn som jag faktiskt kan känna någonting för.

Steins; Gate (december)

Steins; Gate formligen kastar in tittaren i ett intressant kaos där den unge och mycket märkliga vetenskapsmannen Rintarou står i centrum. Av en ren slump upptäcker han och hans vän ett sätt att transportera saker bakåt i tiden – genom att stoppa dessa i en modifierad mikrovågsugn. Men att leka med tiden är också att leka med de allvarliga och många gånger helt oväntade konsekvenser som kommer till följd, och snart blir den fantastiska upptäckten och euforiska upplevelsen utbytt mot någonting fruktansvärt och allvarsamt istället.

Årets kanske mest spännande historia och samtidigt även den mest komplexa. Steins; Gate måste man helt enkelt se för att förstå såväl tjusningen av som det genialiska i. Att hoppa över denna serie är som att göra sig själv en stor otjänst och tyvärr existerar det ju inga tidsmaskiner som kan få dig att ändra på det utfallet.

Och det var det. Jag avslutar mitt anime-år 2012 med att nämna dels den helt fantastiska kortfilmen Hotarubi no Mori e som jag hunnit med att se två gånger och blivit precis lika berörd båda gångerna, dels långköraren Bleach som efter 8 år och 366 avsnitt kom till ett avslut – en serie som jag håller enormt varmt om hjärtat och det bästa inom ”Shounen” som jag har varit med om.

Gott Nytt År och en god fortsättning på 2013.

Mvh

Tomas ”ConraDargo” Engström

Oreki Houtarou är en gymnasieelev som verkligen inte gör mycket väsen av sig och som lever efter sin egen filosofi att man aldrig ska göra sig utav med energi i onödan utan bara ta det lugnt och låta livet ha sin stilla gång – att ignorera allt som inte är av vikt. Han råkar dock vara en väldigt duktig problemlösare med ett sinne för detaljer likt Sherlock Holmes och det här är på väg att ställa till med ”besvär” i Orekis så stilla levnadssätt, när han på begäran från sin storasyster (som en gång har gått i samma skola) återupprättar hennes gamla litteraturklubb som är på väg att stängas ned av skolan på grund av inaktivitet. Inte för att det krävs särskilt mycket av Oreki för att klubben ska kunna få fortsätta existera – det räcker faktiskt med att bara besöka klubbrummet och meddela elevrådet att han numera är en medlem. Men när Oreki kommer till det låsta klubbrummet och öppnar dörren med den nyckel som han har tilldelats, så står där redan någon annan: en tjej vid namn Chitanda Eru. Anledningen till Chitandas närvaro är, till Orekis stora lättnad, att hon själv är intresserad av klubben och således överlämnar Oreki glatt nyckeln till denna okända eldsjäl och gör sig redo att lämna rummet...

...men så ifrågasätts plötsligt hur det kom sig att Chitanda lyckades ta sig in i vad som till synes var ett låst rum och så är en av många karuseller igång där Oreki, som ju inte tycker om att behöva anstränga sig i onödan, tvingas nysta upp mysterium efter mysterium – hur obetydande de än kan kännas – för att Chitandas nyfikenhet och ovisshet ska kunna dämpas. För när denna unga tjej väl får upp intresset för någonting är det omöjligt för Oreki att säga nej till den lyster som syns i hennes stora ögon och han blir snabbt medveten om hur ingenting kan stilla Chitandas sinne förutom sanningen själv när hon väl hamnar i detta tillstånd...

Av denna grund för Hyouka att döma har vi alltså med en slags lättsammare version av Sherlock Holmes att göra, eller som man också skulle kunna beskriva det (för att faktiskt dra en parallell inom just animevärlden): att placera L från Death Note i en skolmiljö. För Oreki är verkligen en oerhört skarpsint ung man att jämföra med sådana snillen som just L eller Lelouch Lamperouge i Code Geass, och liksom den ”nya” TV-serien Sherlock så är det väldigt underhållande och lite småspännande att få se Oreki tampas med de problem samt ”mysterier” som han ställs inför, även om det som sagt kan ifrågasättas hur pass viktiga dessa egentligen är att reda ut för vi har ju fortfarande med en high school-serie att göra här.

Men just orsaken bakom varje mysterium är faktiskt inte fullt lika viktig som själva problemlösningen – att få se Oreki lägga märke till de här smådetaljerna som går de flesta andra förbi, och att få uppleva hur han tänker när pusselbitarna läggs på plats och ett svar växer fram. Oavsett om det handlar om vem som ligger bakom de föga betydelsefulla stölderna av diverse småmaterial på skolan eller vem mördaren är i en ej färdigställd amatörthriller, så är det alltid mer eller mindre lika spännande och intressant att få vara med om upplösningen och även vägen dit.

Jag är dock inte helt säker på var jag står när det gäller Chitanda – ”problemmakarinnan” som jag nästan skulle kunna kalla henne för och som jag är säker på att även Oreki skulle välja att beskriva denna småettriga person. Bägge dessa ord har visserligen en ganska negativ klang till sig men det är också just därför som jag fortfarande är lite kluven till vad jag egentligen tycker om henne. Chitanda är förvisso väldigt vackert och fint tecknad och har sina söta stunder. Det är tydligt att man verkligen ska ta henne till sig och bli smått förtjust i denna till synes timida och smått försiktiga tjej som samtidigt ändå har väldigt mycket karaktär, men jag måste ställa mig mer på Orekis sida och beundra killens tålamod med Chitandas ständiga ”utbrott” av nyfikenhet och hur hon lika envist som snudd på oförskämt kräver att få reda på sanningen. Hon har väl sina stunder, får jag lov att erkänna, men jag började ändå snabbt att irritera mig över hennes uttryck ”Watashi, kininarimasu!” (att bry sig om/intressera sig för/oroa sig över) snarare än finna henne söt när orden kom från hennes läppar samtidigt som ögonen börjar glänsa och hon uppvisar en blandning av förtjusning och tjurskallighet.

Men i övrigt har jag inget att klaga på. Hyouka är välgjord både till sitt innehåll och yttre sett – med en väldigt fin tecknarstil som aldrig blandar in någonting som är chibi eller annat, oavsett vilka känslor som ska förmedlas eller vad som faktiskt händer på skärmen (sånär som på i vissa fall när teorier ska läggas fram eller omkonstruktioner görs, men eftersom man då hamnar liksom utanför det som händer och istället ska måla upp ett scenario så bryter detta inte flödet i serien).

Klart underhållande och jag kan verkligen se dem släppa fler säsonger där Oreki får ta sig an nya fall för att behaga och glädja Chitanda.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MAL: Very good.