Alla inlägg under september 2012

Av Tomas Engström - 18 september 2012 10:00

Tales-serien är en japansk RPG-franchise från Namco Bandai som lämnade sitt första avtryck på spelmarknaden 1995 när Tales of Phantasia släpptes till Super Nintendo. Sedan dess har man rullat ut nya delar med väldigt jämna mellanrum (vanligtvis vartannat år) och 2001 släpptes den första animen som då lite löst baserade sig på det spel som släpptes samma år och med samma namn: Tales of Eternia. Denna korta serie på endast 13 avsnitt följdes upp med två ännu kortare mellan 2004-2006 samt 2007 fram till och med i år.

Men därefter under ett halvårs tid, från oktober 2008 fram till mars 2009, hann man även med en "fullfjädrad" TV-serie på 26 avsnitt vid namn Tales of the Abyss vilken var en adaption av det PlayStation 2-spel vilket släpptes i Japan 2005 och är Tales-seriens åttonde stora installation.

Och eftersom jag inte bara är en animeälskare utan även storkonsument av konsol- och datorspel (i synnerhet konsol där just RPGs alltid har legat mig varmt om hjärtat) så kände jag en stor dragning till att utforska denna anime och se hur välgjord den skulle kunna tänkas vara – utan att ha några som helst förhoppningar, för man ställer sig väl alltid något mer försiktig till animes/filmer som anpassats efter spel och vice versa?


 


Tales of the Abyss kretsar framförallt kring huvudpersonen Luke fon Fabre som spenderat de sju senaste åren med att komma tillbaka till livet. Som 10-åring blev han nämligen kidnappad av Malkuth Imperiet och när han väl lyckades återvända hade Luke förlorat alla sina minnen på grund av chocken och mindes alltså inte ens hur man läser eller ens talar. Sedan dess har hans familj hållit honom i husarrest, eller rättare sagt slottsarrest då Luke är av adligt blod – son till Duke Fabre av riket Kimlasca, och allt som han nu har lyckats lära sig på nytt under de senaste 7 åren har lärts ut av antingen hans föräldrar, hans trolovade Prinsessan Natalia, svärdsmästaren samt trotjänaren Guy, eller General Van Grants. Även om de här åren har varit lugna utan några fler kidnappningsförsök eller andra hotfulla drag från Malkuths sida, så har tiden som inspärrad givetvis varit hård för Luke som längtar utanför slottets murar och han har alltså ingen direkt insikt i någonting av vad som händer där ute i världen... förrän nu – när han plötsligt transporteras till andra sidan världen efter att ha parerat en inkräktare som anfallit General Van och i samma ögonblick råkar orsaka en slags energiladdning som skjuter iväg såväl Luke som den kvinnlige inkräktaren till en för Luke helt okänd plats, långt långt hemifrån vilket till en början känns som något av en befrielse – men han ska snart bli varsel om att världen inte är fullt så säker som man som beskyddad adelsman kan tro...


Det tog verkligen inte lång tid för mig att bli överraskad av Tales of the Abyss på fler än ett plan. För det första så ser animen oerhört bra ut med enormt skarpa linjer och en ordentligt tilltaglig färgpalett; världen är långt ifrån gråtråkig och detsamma gäller även karaktärerna i sig som har väldigt varierande klädsel men också hårfärger. Det räckte faktiskt med att se introt för att jag skulle förstå på vilken nivå som man hade lagt animationerna och tecknarstilen – vilket ju bidrar till ett väldigt positivt första intryck. Detsamma gällde även ljudet i form av musiken, för själva temalåten är helt klart medryckande. Redan här i presentationen förstod jag alltså hur detta verkligen inte var någon halvsjaskig, framhetsad produktion utan att Tales of the Abyss tvärtom hade ett högt produktionsvärde.


Vad jag dock kände en betydligt större oro över var seriens story, för även om man ganska enkelt kan lägga ned mycket tid på presentationen genom att helt enkelt använda sig utav bra tecknare och duktiga låtskrivare så står och faller ju allting på att en anime faktiskt ska vara intressant att följa med i, precis som med rollspel där det är viktigt med medryckande intriger. Tacksamt nog är intrigen inte alls vidare klyschig och det börjar hända intressanta, spännande saker redan i det första avsnittet – med just hela den här transporteringen av Luke och inkräktaren till en annan del av landet som ett startskott på det hela och jag tycker att intresset uppehålls genom hela seriens 26 avsnitt, med både en och två "plot twists" också som försöker chockera tittaren lite genom vad som händer såväl rent intrigmässigt som med karaktärerna.


Karaktärerna ja, detta är ju ett utmärkt tillfälle att prata även om dessa. Luke fon Fabre är som sagt den huvudsakliga protagonisten i detta fantasyäventyr, men snart formas en grupp olika människor som följer honom – bestående av sex olika individer (sju om man ska räkna in det gulliga lilla djuret vid namn Mieu som efter en kort liten incident i avsnitt #2 följer med Luke som sin herre). Utan att börja med någon form av personlighetsanalys och beskriva dem alla så tycker jag att gruppen fungerar bra, de har alla sin egna lilla personlighet och ingen gör egentligen mer väsen av sig än någon annan men känns heller inte tama eller underutvecklade. Luke själv är den som faktiskt utvecklas mest av dem eftersom han trots allt har suttit inspärrad hos sin familj under 7 års tid och till exempel aldrig tidigare sett en människa dö på nära håll, något som han snart får uppleva då det råder vissa oroligheter i landet. Vad som är lite roligt här men också till och från något förvirrande är hurdant han känner när folk dödar för att själva kunna överleva – vid svärdsstrider i synnerhet. Monster som slaktas har han däremot inga som helst problem med, för de är ju trots allt bara bestar/djur och inte alls mänskliga varelser. Det kan man ju naturligtvis tycka vad man vill om och jag har själv inget som helst problem med detta tankesätt men förstår absolut om andra känner annorlunda. Vad som däremot är lite lustigt är när man har kommit inte full halvvägs in i serien och Luke ganska så plötsligt blir övertalad om att det är okej att döda andra människor om man gör det för sin egen överlevnad, bara för att sedan ändå gå tillbaka till "Nej jag vill inte att någon ska dö!" ett par avsnitt därefter. Jag förstod som inte riktigt vad som hände med honom där när han helt lade ifrån sig sina principer bara för att hitta tillbaka till dem kort därefter. Men nåja, jag kanske missade någonting någonstans.


Och på tal om att missa saker – en faktisk invändning som jag däremot kan ha att komma med mot Tales of the Abyss ligger i den ständigt kulminerande intrigen som ibland nästan blev lite för mycket att ta in och försöka förstå. På ett par ställen tyckte jag personligen att det blev lite väl komplicerat och "aha – ny plot twist!" för att man skulle kunna hänga med. Men men, japaner och animes – det är ju så det många gånger kan bli och jag tappade inte alltför mycket av att ibland sitta och fundera över varför det som skedde skedde samt ifrågasätta vissa personers handlingar.

På plussidan sätter jag istället det oerhört charmiga sättet på vilket magianvändarna i den här serien kanaliserade sin magi; var gång som en besvärjelse tog till orda dök det nämligen upp ett lite vackert snirklat plakat högst upp i mitten av bilden som talade om namnet på besvärjelsen, precis som att allting vore just ett spel och detta givetvis komplett med en snygg och fräsig animation. Charmerande som sagt.


På det stora hela blev jag i varje fall otroligt positivt överraskad av Tales of the Abyss, och inte enbart på grund av hur den är en speladaption utan också som fantasyanime. För det här är bra fantasy och som jag kände i bland annat Guin Saga för 2 år sedan samt även påpekade efter att ha avslutat Juuni Kokuki så är det ju rent generellt någorlunda ont om dugliga fantasyserier, kan jag tycka.

Men denna får verkligen mer än väl godkänt.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MAL: Very good.

Av Tomas Engström - 6 september 2012 15:21

 


Shōnen (少年), shonen, shounen. Kärt barn har många namn och är det någonting som Elemental Gelade äntligen har lärt mig så är det innebörden av det här ordet. Jag har tidigare aldrig riktigt brytt mig om att ta reda på vad det här uttrycket stå för utan istället alltid valt att beskriva dessa animes för vad dem är; nämligen någonting där protagonisten är en typisk pojke i sina unga tonår som allt som oftast i just fallet med animes tenderar att hamna mitt i klistret/något stort äventyr – vanligtvis på grund av hur han visar sig vara speciell på ett eller annat sätt där någon form av superkraft är den vanligaste orsaken till den situation som personen försätts i och detta formar även seriens intrig.


Så är alltså naturligtvis även fallet med Elemental Gelade som handlar om himmelspiraten Coud ”Cou” Van Giruet. Under en helt vanlig bordning av ett annat skepp i bästa, sedvanliga piratanda där Cou och (framförallt) hans kamrater Red Lynx rånar sagda skepp på alla sina tillbehör, visar det sig hur man kommer över en alldeles särskild ”skatt” i form av en människoliknande flicka som tillhör rasen Edel Raid; kända för att skänka de mest fantastiska, stridsliknande egenskaperna genom att bli ett med den person som de väljer att binda sig till och då kan förvandla sig till ett vapen av något slag. Det är när Cou och hans piratvänner plötsligt blir anfallna kort efter att ha funnit denna Edel Raid som hon, Ren, väljer att binda sig till Cou efter att han har uppoffrat sig för henne trots att hon och hennes ras är van vid att människan inte ser på dem som någonting annat än ett verktyg, och således ger Cou enorma krafter i form av ett jättelikt svärd.

När attacken väl har avvärjts och Cou lämnat skeppet tillsammans med Ren så berättar hon om födelseplatsen för Edel Raids som heter Edel Garden och att hon måste ta sig dit – inte bara på grund av vem hon är utan främst för den plågade kvinnoröst som hon hör inom sig och som vädjar åt Ren att ta sig dit så fort som möjligt.


Resan till Edel Garden blir givetvis både en lång och svår sådan då den här platsen dels är något av en myt som ingen riktigt vet vart den ligger och dels på grund av hur Cou och Ren ständigt jagas av andra personer som vill åt Ren och hennes krafter, i synnerhet som hon inte är vilken Edel Raid som helst utan den sista av de så kallade Shichiko-hoji (sju glittrande juveler) vilka utgör de mäktigaste av Edel Raids. Men bortsett från de sedvanliga, makttörstande individerna så har man även organisationen Arc Aile efter sig vars uppgift är att söka reda på alla Edel Raids i världen och föra dem samman på en och samma plats – för deras egen säkerhet, säger dem åtminstone. Slutligen finns det ytterligare en grupp personer som är ute efter Ren och som gång på gång sänder ut de så kallade Elemental Gelade (konstgjorda Edel Raids) för att jaga rätt på henne och skilja Ren åt från Cou, men vilka dem är och vad deras motiv är vet man inte.


Det känns bra att äntligen kunna liksom namnge vad det är som jag vanligtvis har svårt för i animevärlden och det är just shounen – alla dessa serier som är lite halvsjaskigt gjorda med en något barnslig och små”slarvig” tecknad stil, försök till häftig action, tradiga dialoger och en inte alltför spännande intrig. När jag ser Elemental Gelade så känner jag hur serien träffar rätt på alla dessa punkter och det är sällan som jag känner någon som helst sympati för ”stackars” Ren, att Cou skulle vara en äkta hjälte, eller hur den ständigt återkommande humorn skulle vara vidare rolig eller ens passande. Ren är förvisso rätt söt och rar, det skall erkännas, och någon enstaka gång kunde jag väl känna någon slags koppling till henne. Men å andra sidan är Cou något av en irriterand snorunge som försöker för mycket och det är väl på det stora hela också problemet som jag har med shounen av den här typen – att man försöker för mycket. Det ska alltid vara så himla häftigt, så himla dramatiskt, så himla sorgligt och så himla spännande. Men det är det aldrig, istället känns allting mest bara fånigt och utdraget. Det faller platt.


Jag tror mig bestämt ha sett ännu sämre shounens än så här men så har jag också sett betydligt bättre. Å andra sidan känns Elemental Gelade redan från första bildrutan och de första scenerna som en serie som inriktar sig mot en helt annan typ av åldersgrupp än där jag själv ligger. Elemental Gelade är helt enkelt en typisk shounen av medelmåttig grad, rekommenderad endast för de som inte kan få nog av ”tuffa” tonårspojkar som leker hjälte med sina superkrafter. Men nästa gång som jag själv tar mig an en shounen ska jag först se till att göra lite research och kontrollera på vilken nivå den ligger.


AnimeNewsNetwork: So-so, it didn’t really grab my attention.

MAL: Average.

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2012 >>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skapa flashcards