Alla inlägg under februari 2018

Av Tomas Engström - Måndag 19 feb 14:52

När Akiro Fudos gamla barndomsvän Ryou Asuka plötsligt återvänder till hemstaden efter år av forskning och studerande i USA, berättar Ryou hur han under en resa till Amazonas gjorde upptäckten att demoner existerar bland oss människor och antingen tar över våra kroppar eller bara slukar oss, med målet att utplåna mänskligheten. Eftersom vi människor är fullkomligt underlägsna dessa övernaturliga bestar menar Ryou på att vi bara har en chans att vinna striden: att ta in en demon i sin kropp men bibehålla sin mentalitet och mänsklighet, för att på så vis bli en slags supermänniska – en Devilman.


Ryou tar med sig Akiro till ett lustfyllt rave där demoner sägs frodas, med målet att dels dokumentera deras transformationer och dels för att få Akiro att bli besatt – vilket är precis vad som händer. Efter att ha lyckats vinna den mentala kampen mot demonen så förändras Akiros kropp och han blir såväl större som enormt mycket starkare och snabbare. För Ryou innebär detta att Akiro nu är det perfekta vapnet för att bekämpa demonerna och rädda mänskligheten, även om det innebär att Akiro behöver hålla sin demon-identitet hemlig för såväl sina vänner som sin familj...


   

Devilman: Crybaby har verkligen varit en förbluffande spektakulär resa som fick ett lika förvånansvärt abrupt och makabert slut. Makaber är för övrigt hur hela serien skulle kunna beskrivas som och det var precis därför jag började titta på den. Netflix har verkligen gått all-in utan att hålla tillbaka på vare sig blodet, våldet eller nakenheten – som serien fullkomligt dryper av i praktiskt taget varje avsnitt. Akiro sliter itu demoner så att deras innandöme kletar ned hela kameran, medan demoner förtär människor så att blodet bara sprutar. Emellanåt blandas våldet upp med scener av nakna män och kvinnor i allt från dusch- till sexscener, även om det ska sägas att just antalet kvinnokroppar känns något överrepresenterade.


Och allt detta gläder mig eftersom det ska vara just rått och det gör sig så sjukt bra ihop med den väldigt speciella stilen som man har tecknat och animerat Devilman: Crybaby i. För mig känns det råa, våldsamma och nakna därför aldrig osmakligt eftersom serien är så pass överdriven överlag– både i just det visuella men även handlingen och det som sker i avsnitten. Jag förstår om designen kommer att få många att rynka på näsan eller rent utav helt ta avstånd, men jag välkomnar det estetiska och känslan som det bidrar till. Det är dock inte bara själva tecknarstilen som jag tycker görs väldigt bra här, utan också bildspråket på det stora hela i hur man målar upp scener, porträtterar karaktärer, hur kameran för sig och så vidare.


   

Men en sak som jag faktiskt upplever vara än mer fantastisk och passande utöver det visuella, är musiken... Devilman: Crybaby har ett makalöst pampigt, fräckt och välskrivet soundtrack som lyfter varenda jäkla scen, oavsett om det är eftertänksamhet, sorg eller våld som musiken ska hjälpa till att förmedla. För mig ligger detta på samma nivå som storfilmer såsom Blade Runner och Drive, där musiken verkligen hjälper till att sätta en alldeles särskild atmosfär och förstärka det som händer i bild. Nu är ju dessa två nämnda filmer dessutom väldigt visuella och har sitt eget läckra bildspråk, inte helt olikt Tron: Legacy som är ytterligare en film som jag verkligen uppskattar just för kombinationen av det visuella och det musikaliska. Hursomhelst, det kommer verkligen att behöva passera lång tid innan mitt minne börjar svika mig och jag glömmer hur Devilman: Crybaby lät. Och när det väl händer kommer jag att påminna mig själv genom att ta fram soundtracket på YouTube, för det är verkligen så pass bra.


Vad som är desto mindre bra är hur man har valt att avsluta serien... Redan i det näst sista avsnittet skedde både en och två saker som jag fann nästan förolämpande, framförallt onödigt eftersom det praktiskt taget förstör allt som har hänt innan dess. I synnerhet det sista avsnittet som dels hade en helt galen plot twist och det må väl så vara, men själva slutet – alltså de sista minuterna – fick mig att känna som om hela resan hit hade varit förgäves. Kan inte hjälpa att se på det hela som bristande fantasi och en alldeles för enkel utväg.


   

Devilman: Crybaby är som en enda stor orgie av våldsamma händelser, nakenhet och galenskap paketerat i LSD med skrikiga färgband runt sig. Tempot kan vara lite uppochned emellanåt men för det mesta händer det saker hela tiden och allting ackompanjeras av ett fantastiskt soundtrack, vars skapare verkligen vet hur man ytterligare lyfter spännande, välregisserade scener. Det taffliga, otillfredsställande slutet till trots kommer jag absolut att bära med mig Devilman: Crybaby länge i minnet, för såväl sitt utförande som sin musik.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

ANNONS
Av Tomas Engström - Fredag 9 feb 10:15

Ichirou Inuyashikis ryggproblem i kombination med en iskall dotter, apatisk son och distanserad fru, får honom att känna sig både svag och värdelös vid sina 58 år. Kontorsjobbet erbjuder heller ingen vidare spänning i tillvaron och kollegorna där ser honom redan som en gammal, lite oduglig pensionär. Den enda riktiga glädjen ligger i att få umgås med den övergivna adoptivhunden Hanako, som hyser stor kärlek till sin husse. Men livssituationen ska plötsligt bli än värre när Ichirou diagnostiseras med magcancer och har högst 3 månader kvar att leva...


På ett närliggande fält bryter Ichirou ihop när han gråtande omfamnar sin hund och inte vet vad han ska ta sig till eller hur han ska förklara situationen för sin så obrydda familj. Men så uppenbarar sig ett kraftigt ljus och en tjock rök omger Ichirou, vilket också blir det sista han kommer ihåg innan hans kropp upplöses. När Ichirou vaknar upp igen ligger han på fältet med sin hund bredvid, och känner sig ovanligt pigg. Inte bara pigg, han känner sig... friskare. Plötsligt behövs inte längre glasögonen och vid sitt återbesök på sjukhuset visar det sig att cancern helt har försvunnit – tillsammans med alla organ enligt röntgenmaskinen, vilken läkarna förstås dömer ut som trasig.


Väl hemma igen står Ichirou som förbryllad och känner en överraskande hetta som får honom att börja klä av sig, när hans högerarm plötsligt öppnar upp sig med klickande, mekaniska ljud och så även hans huvud – vars insida döljer ett komplicerat maskineri. När Ichirou drar sig till minnes vad som hände kvällen innan så påminns han av att en ung man stod bredvid honom just innan ljusblixten och röken. Kan det vara så att han har någonting med denna bisarra situation att göra och hur ska Ichirou i så fall lyckas hitta främlingen?


 

Jag förstår om ovan beskrivna premiss resulterar i vidöppna ögon och en skeptisk blick hos er som har läst mina inledande stycken till Inuyashiki. Vad är detta egentligen för en bisarr story? Hur gick serien från att verka så sorgsen och allvarlig till så besynnerlig och absurd? Och det var precis så mina egna tankar också gick efter det första avsnittet, där allt detta sker inom loppet av drygt 20 minuter. Från att ha börjat som en riktigt seriös slice-of-life med en oerhört tragisk huvudperson som jag verkligen tyckte synd om, till att uppvisa de mest bisarra och förbluffande scener jag har varit med om i animevärlden.


Således kanske ni inte tror mig nu när jag säger detta, men Inuyashiki är dessutom bland det bästa jag har sett och om jag bara hade tagit mig igenom de 11 avsnitten i höstas när serien sändes, så hade den absolut platsat in bland mina 10 favoriter från hela året. Istället kommer namnet förmodligen att dyka upp igen när jag väl summerar mitt anime-år 2018, för i sin egendomlighet är den verkligen så pass bra.


 

Det går inte att prata om Inuashiki utan att även nämna seriens andra protagonist, som man inte stiftar bekantskap med förrän i avsnitt 2. Ichirou minns nämligen rätt i att han inte var ensam på fältet när incidenten inträffade – där stod även gymnasieeleven Hiro Shishigami och han har också upplevt precis samma saker som Ichirou, och är således även lika mycket av en maskin. Men till skillnad från Ichirou, som börjar använda sig av sin odödlighet och övermänskliga styrka för att rädda folk i nöd, dödar Hiro helt oskyldiga människor enbart för att testa sin egen medmänsklighet.


Jag vill dock inte avslöja så mycket mer om vad vare sig Hiro eller Ichirou gör och hur det går för dem, eftersom hela serien kretsar just kring deras individuella agerande – som är direkt kopplat till deras personligheter, vilket gör allt för den här serien och är anledningen till varför jag älskar den. Hiro som helt saknar moral och är så uppenbart trasig inombords att jag ömsom känner en enorm sympati för killen, ömsom bara hatar honom och önskar att han kunde endera dö eller bli en normal människa igen. Och Hiro är verkligen en jättekontrast till Ichirou, som ju som sagt har känt så både deprimerad och eländig på grund av sina fysiska besvär och att hans familj inte riktigt bryr sig om honom. Nu kan han plötsligt göra en skillnad här i världen och ser det som sin plikt och sitt öde att använda sina nyfunna krafter för att skipa rättvisa och hjälpa andra människor, vilket är riktigt gripande att bevittna.


 

Och det var just det här som fick mig att sitta så oerhört fängslad framför varje avsnitt av Inuyashiki, som ömsom visar på Ichirous osjälviska, genuina godhet och ömsom Hiros galna, upprörande brist på moral – men ändå också ett trasigt inre som hyser någon form av undertryckt längtan och sorg. De första fem avsnitten byggde verkligen upp någonting inom mig när man hela tiden växlade mellan att visa Ichirous och Hiros så kontrastfulla handlingar, varpå seriens andra halva börjar knyta ihop säcken och historien när de två börjar få allt mer samtidig scentid. Mycket har också med de strålande insatserna från röstskådespelarna att göra, som med gripande och övertygande inlevelse skänker liv till både Ichirou, Hiro och många andra karaktärer.


Det enda negativa jag skulle kunna säga om Inuyashiki har med det visuella att göra. Ni som verkligen följer mitt bloggande här och läser om mycket av det jag tittar på, vet hur jag känner för datoranimationer. Inuyashiki innehåller både det traditionella tecknandet och datoranimerade människor, vilket framförallt visar sig när Ichirou eller Hiro förvandlar sina kroppar på något vis och till exempel flyger runt med sina utfällbara raketmotorer på ryggen. Som alltid ser det inte helt klockrent ut när det datoranimerade och handritade blandas, men tacksamt nog är det ändå väldigt sällan som jag tvingas stå ut med att stilarna blandas. Det ska också sägas att den här serien ser otroligt vältecknad ut i övrigt, med riktigt snygga bakgrunder, en suverän realism i såväl karaktärer som omgivningar, och riktigt mjuka animationer. Datoranimationerna är heller inte fy skam, skall erkännas, men skär sig fortfarande ordentligt när allting annat har tecknats för hand.


 

Inuyashiki är en av höstens största överraskningar där en till synes väldigt seriös och nästan deprimerande story förvandlas till någonting fullkomligt oväntat, men också rörande. Kontrasterna i de två protagonisternas handlingar och personlighet har hållit mig som fängslad framför min projektorduk och serien är som ett enda stort känslospel, hela vägen fram till det sista avsnittet. Fantastiskt skådespeleri, utmärkta animationer och en oerhört realistisk, detaljrik tecknarstil som endast solkas ned emellanåt av förvisso välgjorda, men fortfarande utstickande datoranimationer.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList: Great

ANNONS
Av Tomas Engström - Tisdag 6 feb 09:10

För ett år sedan tappade Yoshino Takigawa kontakten med sin närmsta vän Mahiro Fuwa, efter att Mahiros halvsyster Aika plötsligt hittades mördad i deras bostad. Yoshino visste hur mycket Mahiro höll av sin halvsyster och någonting inom Mahiro tycktes förändrat efter mordet, vartefter han försvann spårlöst. Under ett av sina besök till Aikas grav blir Yoshino närmad av en beväpnad kvinna som frågar ut Yoshino om sin relation till såväl Aika som Mahiro och undrar när han senast såg sin vän – som då helt plötsligt dyker upp från nästintill tomma intet.


Med onaturligt snabba rörelser oskadliggör Mahiro kvinnan och berättar för den lika förvirrade som bestörte Yoshino varför han har varit borta så länge. Mahiro gav sig helt enkelt iväg för att kunna finna ett medel till att lyckas infria sitt löfte efter Aikas död: att hitta mördaren och döda denne. Källan till Mahiros nyfunna, magiska krafter är den strandsatta magikerprinsessan Hakaze som kommunicerar från sin öde ö genom en liten trädocka, som Mahiro hittade på stranden för ett år sedan. Med löftet att hjälpa Mahiro finna mördaren har hon själv bara en önskan: att Mahiro störtar Hakazes klan av magiker som för stunden utför en ritual som kommer att innebära slutet på mänskligheten...


 

Jävlar vilken resa Zetsuen no Tempest har varit och en sådan intressant premiss sedan! Hakaze som genom Mahiro försöker sätta stopp för sin klan, vilka är anledningen till varför hon själv just nu befinner sig på en öde ö. Mahiro som är hämndlysten som jag vet inte vad och helt saknar rädsla i kroppen, eller ens sunt förnuft! Yoshino som är betydligt mer förståndig och sansad men ändå inte heller din typiska student, samt att han har en hemlighet för Mahiro som oroar mig som tittare eftersom Mahiro är så mentalt och känslomässigt... speciell, nästan instabil men ändå så himla vass.


Och hela presentationen av både karaktärer och storyn är bara så underbart bombastisk, dramatisk och pampig också! Till saken hör den att man får lära sig att Aika väldigt ofta citerade Shakespeare och ständigt läste karlns många olika verk, vilket blir en väldigt central del för serien och sätter tonen för allting. Där är pampig orkestermusik, mycket violin, dramatiska twister till berättelsen och en hel del action. Med en huvudperson som Mahiro blir det som händer i bild dessutom sällan tråkigt, oavsett om killen bara pratar och häver ur sig kaxiga kommentarer eller går lös med sina krafter, i kombination med sin otroligt starka vilja och nästan dumdristiga våghalsighet. Yoshino är betydligt mer tillbakadragen och försiktig men absolut inte någon fegis, utan snarare bara taktisk och planerande – vilket även gör honom intressant, bara på ett helt annat vis.


 

Hakaze är inledningsvis en verkligt fantastisk person som visar upp ett lika starkt självförtroende som Mahiro och trots hur hon för stunden "bara" sitter på en ö mitt i ingenstans och på det viset skulle kunna ses som hjälplös, är hon ändå väldigt kommenderande och engagerad i berättelsen. Men tråkigt nog blir hennes roll väldigt tragisk halvvägs igenom, när hon plötsligt kärar ned sig totalt i Yoshino och då byter såväl personlighet som beteende... Tack och lov handlar det bara om 5-6 avsnitt när det känns riktigt illa, men snyggare än så här hade det ändå kunnat skötas istället för att praktiskt taget göra henne till någon slags kärlekskrank fjortis.


Och det ska sägas att det är mer än bara Hakazes personlighet som blir lite som förbytt när serien väl går in på sin andra halva. Berättelsen har haft en sådan fantastisk stegring ända sedan det första avsnittet och hela vägen fram till det tolfte, även om det nu ärligt talat blev väldigt mycket ”trampa vatten” i avsnitt 9-12 med lika mycket dialog som monolog. Men därefter tappar just storyn ordentligt, inte bara manusmässigt utan också den här härliga tonen som jag ju har beskrivit som både bombastisk och dramatisk. Men som om inte Hakazes förlöjligande av karaktär var nog så stiftar man då även bekantskap med en ny protagonist, som är absolut sämst... Ryggradslös, mesig, saknar drivkraft och har en lite småtöntig personlighet. Och för all del, alla behöver inte vara jättecoola och mentalt starka. Men den twist som lades fram när seriens andra halva och tillika storyarc påbörjades bäddade för något mycket mer än vad som blev. Både berättelsen och presentationen tar således en ordentlig törn här under 5-6 avsnitt, innan det hela äntligen börjar rätar ut sig och kurvan vänder tillbaka uppåt. Avslutet var åtminstone tillfredsställande, men det är verkligen synd att mittenpartiet skulle bli så här pass avslaget.


 

Även om Zetsuen no Tempest må ha snubblat i mål så tog den sig åtminstone hela vägen fram och gjorde en fin slutspurt. Den första halvan var den absolut mest intressanta, med såväl grymma karaktärer som en intressant story och fantastisk presentation. Är både tacksam och glad över att min vän Ingmar rekommenderade mig den här serien, som jag säkerligen helt hade missat annars eftersom den är så pass gammal som från 2012. Vältecknad tycker jag också att den var och musiken är som sagt lika dramatisk och pampig som berättandet.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se