Senaste inläggen

Av Tomas Engström - Söndag 14 juli 13:46

Fortsättning följer på sommarens nystartade animeserier! Här har ni en till bunt med 5 nyheter från den 1:a juli:


Fire Force

Isekai Cheat Magician

If It's for My Daughter, I'd Even Defeat a Demon Lord

Cop Craft

Joshikousei no Mudazukai

 

 

Fire Force

Fenomenet "självförbränning" där människor spontant antänder har blivit ett allt större problem och urartat till att de slutar vara människor och istället övergår till aggressiva levande infernon, helt utan självbevarelsedrift och mänsklighet. Men en viss tacksam utveckling av denna märkliga metamorfos har skett som tillåter de senare generationerna av infernon att kontrollera sina flammor och bibehålla sin mänskliga form. Shinra Kasukabe är just en sådan person – som nu ansluter sig till den särskilda bekämpningsstyrkan mot aggressiva infernon, där han hoppas lära sig mer om den incident som skedde för 12 år sedan som tog hans lillebrors och mammas liv.

 

Jäklar vad animeringsstudions tecknare spände musklerna i det här första avsnittet som fylldes till bredden av graciösa animationer och supersnyggt tecknad eld! Men om vi bortser från hur visuellt snygg som Fire Force är så känner jag mig även intresserad av Shinras bakgrund, hans framtid inom specialstyrkan och att bara allmänt få se mer av hur man bekämpar infernon. Riktigt kul koncept och jag har stora förhoppningar om framtida avsnitt.


 

Isekai Cheat Magician

De två tonåringarna och tillika klasskamraterna Taichi och Rin går runt i stan en helt vanlig dag och pratar när ett ljussken plötsligt dyker upp som uppslukar de två. När dem vaknar till liv igen har de transporterats till en helt annan värld, fylld av monster och magi och efter att ha blivit omhändertagna av förbipasserande äventyrare, blir man rådd att registrera sig hos äventyrarsgillet i närmsta stad. Väl på plats visar sig båda två besitta en magitalang av omätbara, nästintill fusklika proportioner!


Inget speciellt med det här första avsnittet, alls. Tvärtom var det ganska tamt och väldigt klassiskt utfört, men jag hoppas att det ska bli någonting roligt och intressant från hela den här grejen med att huvudpersonerna är så galet kraftfulla att det känns fuskigt. För anledningen till att jag ens började titta var just att titeln kittlade min nyfikenhet. Avsnitt nummer två kommer att avgöra om det blir ett fortsatt tittande eller om jag droppar serien, just nu med ganska hög risk för att det blir det senare alternativet.


 
If It's for My Daughter, I'd Even Defeat a Demon Lord

Dale är en effektiv, orädd äventyrare som sin unga ålder till trots har lyckats göra sig berömd runtom i världen som en självständig och skicklig person, redo att avklara vilket äventyrligt uppdrag han än tar sig an. En dag när Dale är på väg hem genom en skog träffar han en liten demonflicka som ser smått förtvivlad och förgjord ut, vars far tycks ha dött medan han försökte skydda henne från skogens monster. Även om demonrasen inte särskilt omtyckt av mänskligheten så kan Dale ändå inte förmå sig att bara överge ett så oskyldigt och hjälplöst litet barn, varpå han tar med henne hem och snabbt beslutar sig för att adoptera henne.

 

Lite beroende på vart den här serien tar vägen nu efter det första avsnittet så kan den endera bli lite halvmysig och spännande eller söt men tråkig. Frågan är vad man har för planer gällande Dales yrke och goda rykte, då han ju som sagt trots allt är en välkänd äventyrare och det med all rätt, som det verkar. Om hans äventyrande och arbete nu plötsligt skall hämmas av att ha ett litet barn att omhänderta så gäller det att skaparen lyckas göra vardagslivsberättandet intressant. Samtidigt vill jag dock heller inte se att man bara snabbspolar förbi de partier när han är ute och äventyrar, något som han fortfarande bör göra för att kunna ha råd att försörja sig själv och sin adoptivdotter, och att allt fokus istället hamnar på att anpassa sig efter den nya situationen som förälder.


Tiden får helt enkelt avgöra hur pass mycket av en Bunny Drop som denna blir och ifall man i så fall lyckas göra vardagslivet i en fantasyvärld intressant eller ej. Jag vet inte riktigt vad jag själv vill se för utveckling och upplägg heller, men eftersom flickan har ett horn som är brutet – något som tyder på bestraffning – så utgår jag ifrån att serien faktiskt kommer att få en del substans till sig och börja handla om någonting mer utöver föräldralivet.


 

Cop Craft

San Teresa är en stad med fler än två miljoner immigranter som kommer från såväl jorden som den mystiska, alternativa värld där älvor och monster bor – vars existens man upptäckte för 15 år sedan när en hyperrymdsport plötsligt öppnades i Stilla Havet! Denna incident har fått den undre världen i staden att blomstra på ett fruktansvärt sätt, med såväl droger som prostitution och vapenhandel och stadens polisstyrka gör sitt bästa för att kuva brottsligheten.

Kei Matoba är kriminalare och har just tvingats bevittna sin arbetspartner omkomma i en brutal incident som involverade smugglande av älvor. Till hans stora förvåning blir ersättaren en så kallad riddare från den alternativa världen, vars jordiska ovana och egendomliga sätt han nu tvingas utstå och lära sig förstå.


Snyggt tecknad, trevligt skitig och med mycket potential hos såväl de två huvudpersonerna som vilka intriger de nu kommer att snubbla över! Känns som en trevlig blandning mellan Gangsta. och typ någon "isekai"-serie såsom Gate. Ser fram emot samspelet som säkerligen kommer att växa fram mellan de två huvudpersonerna, som för stunden inte alls drar jämt, och alla de kriminalfall som de kommer att lösa – samt någon större händelse som jag kallt räknar med att de råkar snubbla över och börjar gräva i!


 

Joshikousei no Mudazukai

Ingen "levande", beskrivande inledning eller synopsis att komma med här gällande vad Joshikousei no Mudazukai (eller Wasteful Days of High School Girl) handlar om utan jag bara går rakt på sak eftersom det inte finns så mycket att säga: detta är en skolserie om normala men ändå egendomliga tonårsflickor som går på en skola enbart för tjejer. Tanaka, Sakuchi och Saginomiya är de som man i huvudsak får följa och det här första avsnittet var sannerligen ”quirky” i sin humor, med allt det som händer i klassrummet och vad de tre vännerna har att säga om varandra och sina liv. Några fullträffar, ett par missar och ett fantastiskt intro som jag hoppas kommer att vara representativt för hur resten av serien ser ut. Kan bli en riktig hit i stil med Lucky Star, kan bli något av en miss pga alltför säregen humor, som fallet ju är med mig och Nichijou. Bara att hålla tummarna för gapskratt av den bästa, märkliga sorten.

ANNONS
Av Tomas Engström - Tisdag 9 juli 12:44

Nu när jag ändå har tid över att skriva på och bara har sett ett par av sommarens nya animeserier, drar jag lite snabbt och kortfattat igenom vilken lovande start det har varit!


How Many Kilograms are the Dumbbells You Lift?

Magical Sempai

Sounan Desu ka?

To the Abandoned Sacred Beasts

Astra Lost in Space

 

 

How Many Kilograms are the Dumbbells You Lift?

Sakura Hibiki är en högstadietjej som nu när kläderna plötsligt böjar sitta lite tajtare, bestämmer sig för att börja träna och försöka tänka på hur pass ofta hon småäter. På väg dit träffar hon en klasskamrat som också är fast besluten att börja träna – på ett närliggande gym, men inte för att hon verkligen behöver det utan enbart på grund av sin muskelfetisch.

 

Men eftersom människorna på det här gymmet ser så muskulösa ut och verkar lite väl seriösa i sin träning, känner sig Sakura en aning malplacerad bland dessa träningsnarkomaner. Men den snygge personliga tränaren Machio får henne ändå att stanna på en provmånad eftersom han på sin kroppsform att döma verkar mer normalt byggd. Dock visar det sig att kläderna han bär döljer en kropp långt utöver det normala...

 

Helt fantastiskt med en träningsserie som handlar om fitness! Kommer helt klart att följa denna ända in i mål enbart för sitt tema, men det första avsnittet var faktiskt även så pass underhållande att jag och Martin skrattade gott vid flera tillfällen. Extra bra grej att all komik till trots så pratar man, i sedvanlig japansk stil, väldigt seriöst om träningsformen och lär verkligen ut hur man på ett korrekt vis utför olika övningar!


 
Magical Sempai

När vår namnlöse protagonist snubblar in i ett till synes tomt klubbrum möts han av en tjej som står och övar på ett magiskt korttrick, men så snart som hon blir medveten om sin "publik" så kräks hon av nervositet. Det visar sig att den så kallade magikern inte bara lider av viss publikskräck utan dessutom är en smula klumpig och generellt har otur i sitt trollande, vilket gör att samtliga av hennes tricks går åt skogen på ett eller annat vis.

 

Första avsnittet var en ordentlig skrattfest av tokigheter som vår stackars trollkonstnär råkar ut för när hon gör sitt bästa för att utföra sina tricks. Intressant nog har vare sig hon eller den manliga protagonisten några namn, utan hon kallas helt enkelt för ”senpai” (alltså ”mästare/lärare”) och han för "assistent", då det är precis den roll som han blir indragen i efter mötet där i klubbrummet.


Det enda som serien kan falla på i längden är den sexualisering som man gör. Dels är senpai överdrivet storbystad och dels placerar man henne gärna i positioner som gör att den korta kjolen och åtsittande skjortan visar mer än vad jag personligen vill se. Men förhoppningsvis kommer det inte att ta över så mycket av det visuella att humorn rent utav blir lidande. Jag har absolut genomlidit värre saker än såhär, framförallt droppat serier som gjort det till en större grej än vad det här första avsnittet gjorde. Så, med förhoppning om fortsatta komiska scener – utan att det blir ecchi – ser jag fram emot nästa avsnitt!


 
Sounan Desu ka?

När Mutsu, Shion, Homare och Asuka vaknar upp ligger de på en pytteliten strandplätt helt omgiven av vatten. De fyra flickorna tycks vara de enda överlevande efter en flygplansolycka och efter att ha simmat in till en liten ö, som tacksamt nog fanns i närheten, måste man nu försöka överleva helt utan förnödenheter. Men tursamt nog visar sig Homare vara en överlevnadsexpert – tack vare sin pappa – och har tidigare erfarenhet av att vara strandsatt, så därför sätter hon genast igång med att berätta för de andra hur de ska göra för att klara sig tills hjälp kommer.


Ytterligare en oerhört lovande (och överraskande) komedi! Homare är verkligen ingen vanlig tonårstjej och bevisar det väldigt snabbt med att såväl dricka fiskblod för att hålla sig ifrån uttorkning, som att äta insekter för näringens skull – utan att ens reflektera över vad hon faktiskt stoppar i sig! Att få följa henne när hon ger vettiga överlevnadstips och visar vart skåpet ska stå under en sådan här nödsituation ska bli helt fantastiskt, om det nu bara fortsätter i samma stil som detta första avsnitt. Även denna anime tycks, likt träningsserien, dessutom ta temat väldigt seriöst och komma med faktiska tips på hur man ska agera i en sådan här situation.


 
To the Abandoned Sacred Beasts

Under det långa inbördeskriget mellan Nord och Syd använder sig nordborna av mörk magi för att experimentera fram monstruösa supersoldater som kallas för Inkarnerade, vilket genast gav dem en fördel i ett krig som man annars var på väg att förlora. Den forskare som låg bakom succén gjorde samtidigt kontinuerliga försök till att vända på processen för att kunna göra dessa halvmonster till människor permanent igen, men fann det i slutändan omöjligt. Därför har de, nu när kriget är över, förlorat den mänsklighet de hade och går bärsärk i landet.

 

Befälhavaren över förbandet av supersoldater, Hank, har lyckats bibehålla sitt mänskliga jag och sätter som mål att vara den som tar livet av samtliga av sina tidigare kamrater, efter ett löfte under kriget att om någon Inkarnerad någonsin skulle förlora sig själv så skulle de andra stå för avrättningen, istället för att massakreras av omgivningen som ett monster.

 

Bra och intressant uppbyggnad under det här första avsnittet och jag tror att det kan bli en spännande serie att följa, både hur Hank ska tampas med sina forna kamrater – vars bestialiska former skiljer sig enormt mycket från varandra – och det som tycks hända runtomkring på en potentiellt högre nivå. Riktigt snyggt animerad också, med potentiellt grymma strider. Detta fick faktiskt både mig och Martin att osökt tänka på hur denna serie kan bli allt det som Fairy Gone inte lyckades med :P


 

Astra Lost in Space

Året är 2061 och ytterligare en grupp unga rekryter inom rymdprogrammet på Caird High School har just blivit avlämnade på den planet där de under ett par dagar ska bo tillsammans och klara sig själva. Men knappt hinner transportskytteln lämna atmosfären och ungdomarna förrän en oförklarlig, halvt transparant sfär dyker upp alldeles intill dem – och slukar dem alla. Sekunderna därefter vaknar man upp i omlopp runt vad som antas vara den planet som alla nyss befann sig på, och lyckas använda sina rymddräkter för att ta sig ombord på ett närliggande rymdskepp som tycks vara helt övergivet.

 

Genom skeppsdatorn upptäcker man att planeten utanför skeppet är helt okänd och man befinner sig så långt som 5 000 ljusår bort från jorden, en resa som kommer att ta 3 månader att genomföra men man absolut inte har proviant så det räcker till. Därför lägger man en rutt till närmsta planet som har rätt atmosfär för att det ska gå att fylla på förråden, och på det viset kryssa mellan planeter tills man lyckats ta sig tillbaka hem.


Äntligen en rymdserie att följa! Som dessutom känns lite mindre sci-fi och lite mer realistisk/vetenskaplig, av första anblick (och avsnittet) att döma. Ska bli riktigt intressant att få se hur det här gänget på 9 personer klarar sig och jag fick faktiskt lite känsla av att serien skulle kunna bli ganska mörk. Hoppas på en eller två uppoffringar/dödsfall under säsongen, även om det nog kan vara att önska lite för mycket med tanke på de komiska element som har introducerats, däribland en väldigt klumpig och plump kvinnlig huvudperson. Men jag tvivlar inte på att man ändå kommer att kunna göra resan både spännande och lite nervkittlande för mig som tittare och ungdomarna som resenärer!

ANNONS
Av Tomas Engström - Onsdag 3 juli 12:24

Här kommer någonting som jag aldrig tidigare har gjort: en sammanfattning av en animesäsong. Helt enkelt för att jag tyckte att jag borde skriva någonting, främst för min egen del så att jag vid behov kan se mer än bara en siffra på MAL eller ANN som ska återberätta vad jag tyckt om en serie, men såklart även för att bloggen nu har stått tom i två månader.


För det är absolut inte så att jag har legat på latsidan med anime-tittandet under den här perioden, tystnaden till trots. Faktum är att jag även har ägnat en del tid åt att läsa manga! Dels helt nya serier som jag snubblat över och dels skrev jag ju i mars att jag återgått till Hakaiju, vars läsande har rullat på. Dock ska det sägas att våren har varit en ovanligt tråkig säsong, med flertalet besvikelser och inte så många serier som känns värda tiden... Så, på ett sätt har det inte funnits jättemycket att skriva om heller och därför har såväl jag själv som min vän Martin rent utav ägnat lite tid åt att se gamla serier igen!


Men nu när så pass mycket anime avslutas inför sommaren så kan jag lika gärna avhandla ett gäng och säga någonting kort om varje, typ som när jag berättar om hur anime-året har varit.


 

Fairy Gone

En gång i tiden brukade man jättelika älvor till att vinna krig genom att låta dem besitta människor och på så vis såväl ge människan kontroll över älvan, som förstärka sina egna sinnen. Men när det stora kriget väl var över kom dessa ”Älvsoldater” att förlora sitt syfte och skildrades för vinden, där vissa började jobba för maffian och andra blev terrorister. Nu nio år senare blir Mariya helt plötsligt en ny älvsoldat under ett tumult när hon på ett auktionshus bevittnar en strid mellan två andra användare av älvor. Den ena är en tjänare inom organisationen ”Dorothea”, den andre en terrorist – och tidigare barndomsvän till Mariya. Efter att kaoset har lagt sig rekryteras hon till Dorothea för att hjälpa dem utreda brott som är relaterade till brukandet av älvor, samtidigt som hon själv hoppas kunna springa in i sin barndomsvän igen.


Så snygg, så intressant koncept och ändå så brutalt förvirrande och rörig. Jag och Martin anade visst oråd redan efter det första avsnittet och det blev snart tydligt att den som har skrivit storyn tycks ha jobbat betydligt mer med det visuella och fighterna än att få ihop berättelsen. Det positiva har varit att man ständigt försöker få till väldigt mycket världsbyggande genom diverse historiska återblickar och snack kring vad som en gång har varit, något jag absolut känner hjälper mig att få känslan av en stor och levande värld som har varit med om mycket. Men det är inte utan den bieffekt att det introduceras sjukt många karaktärer och namn på platser som är knutet till all denna historia, vilket gör att jag även nu när den här första säsongen är avslutad inte har lyckats lära mig namnet på någon utöver huvudpersonen Mariya...


 

Nu skulle ju absolut en pass liten grej ha kunnat lösa sig av att jag sparat säsongen tills alla avsnitt var färdigsända och därefter tittat på dem utan avbrott, eller åtminstone utan att behöva vänta en hel vecka per avsnitt, men faktum kvarstår ändå att förvirringen är enorm och det finns väldigt lite substans till serien. Den är mest bara snygg och försöker hitta på fräcka saker och incidenter, men det känns inte som att man har någon direkt plan med vart allting ska leda. Efter fem avsnitt gav Martin upp eftersom vi då fortfarande inte riktigt förstod vad serien verkligen handlade om och vad skaparen försökte berätta för historia, men jag har nu på egen hand tagit mig igenom allting och kan bara konstatera att det mer eller mindre har fortsatt på precis samma spår... Således är nästa säsong inget som jag kommer att titta på, för jag behöver någonting mer än bara riktigt tjusiga karaktärer och schysta animationer (även de datoranimerade älvorna ser tillräckligt bra ut för att jag inte ska sitta här och beklaga mig över det valet).

 

AnimeNewsNetwork: Descent, I didn’t lose my time
MyAnimeList: Fine


 

Hitori Bocchi no Marumaru Seikatsu

Bocchi Hitori lider av extrem social rädsla och hela hon fylls av ångest av tanken på att behöva hälsa på okända människor, något som kan orsaka såväl illamående som att hennes ben krampar. Därför har hon alltid klamrat sig fast vid sin enda vän Yawara, som nu till Bocchis förfäran har sagt att hon måste klara sig själv i högstadiet efter att de två placerats i olika skolor. Yawara går rent utav så långt som att säga att om inte Bocchi lyckas bli vän med samtliga av hennes nya klasskamrater innan skolavslutningen, så kommer Yawara aldrig mer att vilja prata med henne!


Det gladde mig mycket att se en animeversion av denna serie eftersom jag fått mangan rekommenderad av japanska Amazon och hade tänkt börja läsa den, och på det här viset skulle kunna få viss hjälp med att förstå all kanji och den lite barnsliga och slang-aktiga grammatiken som används! Såväl de första stripparna som det första avsnittet roade mig oerhört på ett lite sadistiskt vis, eftersom det är enormt tragikomiskt hur katastrofalt dålig Bocchi verkligen är på att umgås med okända personer. Men detta stod väldigt tydligt även innan jag börjat se någonting av serien, då namnet "Bocchi Hitori" är en lek med det japanska ordet "hitoribocchi" (som ju återfinns i titeln) som betyder "ensamhet". Hur nu ett par föräldrar med Hitori som efternamn ens kan få för sig att då döpa ett barn till Bocchi.


 

Dock har det inte varit fullt lika underhållande att se varje avsnitt som det inledande... men eftersom jag ännu inte har läst mer än de första stripparna av mangan (fastnat med andra serier istället), så kan jag inte säga om det beror på formatet. Jag skulle dock kunna tänka mig att en sådan här komedi gör sig bättre i kortare strippar än fullängdsavsnitt, för nu blir det faktiskt lite för mycket av det goda för min smak. Ibland rycker serien upp sig och ett avsnitt kan vara riktigt roligt att se från början till slut, men för det mesta är det bara korta partier som jag verkligen roas av. En del av problemet för min del ligger nog i det man så övertydligt ska anspela på med såväl seriens titel som Bocchis namn, alltså hennes sociala komplex. Emellanåt är det superkomiskt och jag tycker så sjukt synd om Bocchi, emellanåt blir det bara långdraget och jag känner lite ”men kom igen nu”...


Jag tror som sagt att hela serien kan göra sig bättre i sitt originalutförande och tänker absolut utforska den saken närmare i framtiden, med risk för att det även där blir lite för mycket i längden.

 

AnimeNewsNetwork: Descent, I didn’t lose my time
MyAnimeList: Fine


 

Ao-chan Can't Study!

När Ao Horie fortfarande gick på dagis så berättade hon lika glatt som oskyldigt för alla i klassen om hur hennes pappa – en stor och välkänd författare av erotiska romaner – bestämde sig för hennes extremt korta förnamn: A som i ”apple” och O som i ”orgie”. Idag går Ao i gymnasiet och skäms enormt mycket över såväl dagisincidenten som hennes pappa, både hur han tänkte vid namngivningen och vad han sysselsätter sig med. Därför fokuserar hon också enbart på sina studier och har aldrig tänkt tanken på att skaffa någon pojkvän, så länge som hon fortfarande tvingas bo hemma hos sin perversa fader.

Men allting förändras när hennes klasskamrat Kijima plötsligt överraskar henne med en bekännelse om hur otroligt förälskad han är. För trots att Ao gör allt hon kan för att hålla Kijima på en armslängds avstånd och kväva sina egna förvirrade känslor, inser hon snart hur pass stor inverkan som hennes pappa ändå har haft på hennes uppväxt – när hon nu börjar fantisera om Kijima...


Alltså, jag vet hur den här premissen låter och jag hade nog aldrig själv valt att titta på serien om det inte vore för Martins insisterande, men Ao-chan Can't Study! var faktiskt oväntat underhållande. Det är ändå en väldigt oskyldig Kijima som närmar sig Ao och han är absolut genuint förälskad i henne och dessutom en riktigt hedersam kille – som inte har några som helst problem med att Ao hellre fokuserar på studierna. Men ju mer Kijima liksom håller emot och bevisar för Ao att han inte är ute efter hennes kropp och tycker det är okej att vänta på henne tills de båda har tagit studenten, desto svårare blir det för henne själv att stå emot att ha snuskiga tankar.


 

Den var helt enkelt väldigt underhållande och därtill även överraskande oskyldig. Hade förväntat mig någonting mycket mer ecchi men tycker att man höll sig på banan och dels levererade en bra komedi, dels var det ett oväntat fint slut på serien. Lockade fram väldigt många skratt genom sina 12 avsnitt.

 

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing
MyAnimeList: Good


 

RobiHachi

Robby Yaji har verkligen ingen vidare tur med sina rikedomsplaner. Alla investeringar som han hitintills har gjort har bara lett till en allt större skuld hos den stora lånehajen Yan, som nu efter Robbys senaste missade betalning har sänt ut en ung indrivare att föra tillbaka Robby. Lustigt nog visar sig indrivaren vara någon som Robby sprang in i tidigare samma dag och som hjälpte till med att jaga efter en väsktjuv, ett överraskningsmoment som ger Robby tillfälle att fly planeten i sitt rymdskepp. Med kursen inställd mot den legendariska drömplaneten Isakander som sägs skänka lycka till de som beger sig dit, upptäcker Robby och hans robotpilot att den unge indrivaren är med ombord! Men denne har inget emot att sadla om sin karriär och slå följe, då han ändå har tröttnat på sin förutsägbara och tråkiga vardag!


RoboHachi gav riktigt, riktigt bra vibbar i det första och även andra avsnittet, där det kändes typ som att blanda Cowboy Bebop med Lupin och kanske även en gnutta Trigun! Det var en blandning av det visuella, den musik som spelades och hur Robby beter sig. Kulmen var när Robby och hans nya vän Hacchi upptäcker att man har tillgång till två små rymdskepp som kan kombineras till en stor rymdrobot, vars transformation ackompanjeras av musik från typ 70- eller 80-talet! Men tyvärr har avsnitten sedan dess gått upp och ned likt en berg- och dalbana och det är sällan som serien har lyckats uppnå samma peak som jag kände där i slutet av det andra avsnittet, när den här transformationen sker och allting bara är så underbart galet och komiskt (och retro).


 

Det som händer i serien är ändå väldigt varierande och fantasifullt, det ska man ge skaparen, när Robby och Hacchi (ja och robotpiloten JPS-19 också för den delen) åker från en planet till nästa och försöker ta sig hela vägen fram till Isekander utan att bränslet och pengarna tar slut, samtidigt som de också undviker Yan och hans två pajasar till hejdukar som är i hasorna. Det blir för övrigt allt mer uppenbart att Yan egentligen inte är fullt lika intresserad av att driva in skulden som att bara få tag på Robby och ha honom... nära sig.

Den här farsen till jakt påminner mig lite om just jakten mellan Lupin och kommissarien där, eller bara Dupontarna i Tintin när de ränner efter bovar, fast inte gjort med riktigt lika stor fingertoppskänsla som i sagda fall.


Som sagt, det har gått väldigt mycket upp och ned med avsnitten så ibland har jag suttit och pillat mycket med mobilen för att få tiden att gå snabbare, andra gånger sitter jag och småler förnöjt eller rent utav brister ut i ett spontant skratt. Önskar bara att den där härliga känslan från det första och andra avsnittet hade kunnat bestå genom hela serien, men såhär i efterhand skulle jag helt klart hellre ha sett ett axplock av avsnitt än samtliga – som jag nu har gjort.

 

AnimeNewsNetwork: Descent, I didn’t lose my time
MyAnimeList: Fine


 

Senryuu Shoujo

Eftersom ett försök till en "levande inledning" skulle bli så kort och berätta precis allt vad den här serien handlar om, snarare än att presentera en premiss, så bara hoppar jag rakt in på vad Senryuu Shoujo är. Här får vi följa Nanako Yukishiro och Eji Busujima som båda två är medlemmar av skolans senryuu-klubb, där man alltså utövar denna form av korta dikter/versmått med en alldeles särskild rytmisk uppdelning. Men för Nanako är senryuu någonting mer än bara dikter, då det rent utav är hennes primära sätt att formulera sig på eftersom hon är... ja, jag är inte helt säker på om det bara handlar om blyghet eller ren motvilja för att tala. Men alltid när hon ska konversera så sker det alltså på dessa avlånga skriftplakat som hon alltid bär med sig och skriver ned sina tankar på – som ett versmått. I övrigt är Nanako en supercharmig, jätteglad och söt tjej som enbart blir nervös och orolig när någon försöker få henne att tala högt inför folk.


...eller, det finns faktiskt en sak till som gör Nanako lite nervös: Eji. Han är något av en fantastisk kille som ger sken av att vara en bråkstake, för att det är precis vad han har varit. Men dikterna hjälper honom nu att fokusera på annat och hålla huvudet kallt. Han är som sagt något av en fantastisk kille och hur trevlig som helst, som dessutom inte bryr sig det minsta om att Nanako inte kommunicerar "som vanligt folk". Tvärtom gillar Eji hennes sätt att uttrycka sig och tycker att Nanako generellt skriver bra och fina senryuus. Tillsammans gör de helt vanliga saker såväl i klubbrummet som utanför, när de hänger som kompisar och är lite lätt förälskade i varandra utan att förstås kunna erkänna sina känslor för den andre.


 

Supermysig, hjärtevärmande och med två älskvärda karaktärer. Romansen mellan dem är så otroligt söt och oskyldig och den här klassiska kombinationen av skolliv och vardagsliv blir som aldrig heller tråkig. Ett avsnitt är dessutom bara cirka 12 minuter och det är alldeles lagom för premissen, gulligheten och myset. En av vårens klart bästa serier och en riktig solstråle i smogen!

 

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it
MyAnimeList: Very good

 

   

Yatogame-chan Kansatsu Nikki

Ännu en serie som inte går att beskriva utan att berätta allt om serien – vars avsnitt bara är 3 minuter långa... Handlar om en massa fördomar och dylikt kring staden Nagoya som ligger ungefär i mitten av Japan. Hit har högstadieeleven Kaito Jin just flyttat och en av hans klasskompisar är en tjej med extremt tung dialekt, som tillsammans med sina två tjejkompisar lär Kaito en massa om staden. Genom sina handlingar, historier och påhitt i vardagen tar man död på diverse förutfattade meningar som Kaito (och japaner generellt) har om regionen, medan andra bara tycks spädas på av det som i synnerhet Monaka (klasskompisen) gör och säger.


Väldigt, väldigt lokal humor som det känns. Alltså någonting som i synnerhet japaner kan skratta åt, typ som när svenska humorgrupper gör sketcher där man narrar Skåne som län eller stockholmska som dialekt, eller danska för den delen. Därför blir det också en hel del extra textblock att läsa emellanåt, när översättarna då ska försöka förklara varför någonting är roligt – den bakliggande tanken till det som sägs eller visas.


 

Men det var fortfarande en klart underhållande serie och som sagt, 3 minuter – det är ju verkligen ingen större tidsinvestering heller. Det enda som är lite märkligt (dock så sjukt japanskt) är att Monaka emellanåt låter som en katt, beter sig som en katt och har håret uppsatt så att man ser kattöron... I ett av avsnitten insinuerar man dessutom att hon skulle varit en katt, som senare alltså blev människa. Jaja, det är humor det också! Kommer det en till säsong så ser jag den gärna.


AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing
MyAnimeList: Fine


Som synes var detta en salig blandning av serier där det mesta tyvärr får beskrivas som "okej" och inte så mycket mer. Men som tur är har det funnits andra, längre serier som hållit tittarglädjen vid liv (och fortfarande gör) och varit de stora höjdpunkterna när jag och Martin träffats för att försöka underhålla oss ett par timmar varje onsdag. Det stora antalet avhoppade eller helt förbisedda serier har dessutom lett till att jag spenderat mer tid på att läsa manga! Men jag sparar dessa till ett annat inlägg, för det här blev långt nog utan att behöva blanda in ett annat format också :P

Av Tomas Engström - Tisdag 16 april 11:22

På den anmärkningsvärda Shuchiin Academy finns det två personer som alla på skolan känner till, inte bara för sin roll i studentrådet utan också för sina personligheter och briljans inom alla områden. Miyuki Shirogane anses vara ett geni efter att ha snabbt klättrat upp bland skolans toppskikt av duktiga elever och är därför också den som leder studentrådet, där han matchas av den förmögna Kaguya Shinomiya som agerar vice ordförande och alltid utstrålar självsäkerhet. Alla elever på skolan anser att dessa två perfekta tonåringar är en utmärkt matchning och förmodligen redan dejtar, trots att de aldrig har uppvisat något romantiskt intresse för varandra utan håller sig strikt professionella i sina roller.


Men såhär ett halvår efter att ha arbetat tillsammans så har vissa känslor ändå uppstått mellan de två, fastän de aldrig skulle kunna få för sig att erkänna detta för den andre – eftersom de har alldeles för stolta personligheter. Således gör Miyuki sitt bästa för att få Kaguya att erkänna sig förälskad i honom, medan Kaguya gör sitt bästa för att Miyuki ska berätta hur hopplöst kär han är i henne, för båda två vill ingå i en romantisk relation med den andre, men enbart om man får en bekännelse av motparten och därmed kan fortsätta hålla huvudet högt.


   

Jag tror jag måste kröna Kaguya-sama: Love is War till vinterns bäst utvecklande serie av det jag tittade på denna säsong. Det första avsnittet överraskade mig med premissen och en lagom roligt skriven dialog – som bara kom att fortsätta växa för varje ny del. Halvvägs in genom animen var jag så pass fäst vid karaktärerna att jag riktigt längtade efter nästa veckas avsnitt och nu hoppas jag enormt mycket på en andra säsong, annars kanske jag helt enkelt måste börja läsa mangan (vilket jag ju redan i början av året också uttryckte mitt intresse för att göra). Sättet som de två väldigt elitistiska eleverna agerar mot varandra för att försöka krama ur en bekännelse från den andra har varit lika slugt genomtänkt som underhållande dråpligt.


Utöver detta par finns där ytterligare två personer som jobbar för studentrådet och bidrar till många komiska situationer, i synnerhet Chika som dessutom är en nära vän till Kaguya och syns därför ungefär lika mycket som Miyuki och Kaguya. Den andra personen heter Yuu och hans naturligt goda sinne för siffror och matematik har gett honom rollen som ansvarig över studentrådets ekonomi, vilket inkluderar budgeteringen för skolans alla klubbar. Personligheterna på dessa två individer är som natt och dag då Chika är extremt utåtriktad, väldigt glad och sprallig men också något av en "airhead". Yuu å andra sidan håller sig gärna för sig själv, har en ganska negativ syn på livet och är dessutom rädd för Miyukis personlighet – vilket gör att man ser honom vid betydligt färre tillfällen än Chika. Egentligen ska jag inte låta Miyukis kvinnliga tjänare Ai Hayasaka gå onämnd heller, då hennes långa och trogna tjänst kring Miyuki gör att Ai är en av de extremt få personerna som Miyuki vågar och kan vara sig själv kring.


 

För att vara en serie som till 90% utspelas i ett enda rum (alltså studentrådets) och dessutom inte kretsar kring fler än fyra (eller egentligen fem) karaktärer, tycker jag att det är något av en bragd att under 12 avsnitt lyckas underhålla så enormt mycket som Kaguya-sama: Love is War har gjort. Det vassa munhuggandet, de konstanta försöken att överlista motparten, de undertryckta starka känslorna – allting gör sig bara så himla bra och varje "strid" mellan Miyuki och Kaguya är lika snyggt upplagd som utförd. Jag hoppas verkligen få se mer av den här animen i framtiden för dessa avsnitt har varit mäkta underhållande och pacerat Kaguya-sama: Love is Warväldigt högt bland mina mest favoriserade komediserier.


  

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it
MyAnimeList: Great

Av Tomas Engström - Fredag 12 april 17:26

Fuutarou Uesugi lever i en skuldsatt familj med sin pappa och lillasyster och vänder därför på varenda krona för att försöka leva så ekonomiskt som möjligt. Han skyr sällskap från klasskamraterna och sitter alltid ensam i matsalen, förtärande samma billiga kombination av ris med tillbehör vilket gör honom både illa beryktad och en smula utstött. Men ensamheten stör inte Fuutarou eftersom han ändå bara vill lägga all sin tid och energi på studierna för att gå ut med toppbetyg och därefter få ett välbetalt jobb – för att snabbt kunna avbetala familjens skulder.


En chans att tidigarelägga sina planer uppenbaras plötsligt när en rik utbytesstudent börjar i samma klass som Fuutarou. Nykomlingen tycks ha problem med sina betyg och hennes familj önskar därför hyra in någon som handledare, och man är villig att betala tredubbla marknadspriset för detta. Men när Fuutarou har tagit sig till Itsukis lägenhet visar det sig inte bara vara hon själv som är i behov av handledning i skolan, utan även hennes fyra syskon – som alla tillsammans är femlingar med väldigt varierande personlighet, men precis lika ointresserade av Fuutarous ändamål att höja deras betyg.


   

Det är inte ofta jag bestämmer mig för att släppa en pågående serie och i synnerhet inte när det bara handlar om ett par kvarstående avsnitt, men jag orkar tyvärr inte med mer av denna haremserie. Det finns förvisso betydligt värre sådana där ute som sexualiserar huvudpersonerna mer, innehåller mycket mer naket och har en sämre historia och personlighetsutveckling samt karaktärsdesign än The Quintessential Quintuplets, men i längden är det ändå tillräckligt för att stå mig upp i halsen. Faktum är att den här serien är riktigt snäll och har varit överraskande intressant och seriöst med sitt innehåll, men det är fortfarande en haremserie med allt vad det innebär och ju längre jag ser av serien desto tydligare blir det.


För det första är alla fem tjejer ordentligt storbystade till en grad att det blir en smula löjligt, vilket också känns lite orimligt även om de nu är femlingar. Men bara där förstod jag ju snabbt vad det skulle bli för typ av serie i slutändan, även om man inte alltid gör en jättestor grej av det – men ändå tillräckligt ofta för att tillfredsställa just den inriktade, nischade målgruppen. För det andra porträtteras en av femlingarna som ganska promiskuös och väldigt förförisk och hennes personlighet känns som något av en ursäkt bara för att kunna göra så med åtminstone en av karaktärerna och få till de scener av något tveksam art – speciellt väldigt tidigt – som hon nu bidrar till.


 

Men som sagt, om man bortser från all den sexualisering som sker för jämnan så är jag ändå väldigt överraskad över hur pass mycket man faktiskt anstränger sig med att berätta en historia, samt att få alla tjejerna att kännas som väldigt olika personligheter utan att bli alltför stereotypiska. Där finns ju ändå någonting som har lyckats hålla mig kvar under så pass många avsnitt och emellanåt känns animen mer som en småtrevlig, romantisk komedi än just en haremserie. Men ju fler av tjejerna som börjar visa ett romantiskt intresse för Fuutarou desto lägre sjunker såväl karaktärerna som serien i sin helhet i mina ögon, och nu har det som sagt nått en punkt där jag inte längre lyckas se förbi de krystade vinklarna och jobbiga händelseförloppen som tycks leda till att samtliga tjejer kärar ner sig.


The Quintessential Quintuplets har varit en överraskande acceptabel upplevelse som bjudit på såväl ett par genuint roliga situationer som mysiga och värmande kärleksscener. Men det starka haremhjärtat slår ändå lite för hårt och framförallt lite för länge för att jag ska orka ta mig igenom det dussinet avsnitt som serien utgörs av, vilket är synd på en i grund och botten riktigt rar och oskyldig berättelse som hyser fler än en intressant och bra skriven karaktär.


   

AnimeNewsNetwork: So-so, it didn’t really grab my attention
MyAnimeList: Average

Av Tomas Engström - Fredag 5 april 16:57

På en planet långt från jorden har prinsessan Yuuki just fyllt 12 år och är därmed gammal nog att överta styret av riket, eftersom kungen och drottningen och tillika Yuukis föräldrar omkom i ett attentat när hon var nyfödd. Ett av hennes första beslut är att sända representanter till det grannrike som Yuuki har hört lever ett betydligt svårare och fattigare liv än hennes eget folk, och för Yuuki är det viktigt att vara snäll mot sina grannar samt bevara den fred som de har haft under många år.


Men prinsessan kommer snart att tvingas möta en tung, mörk verklighet då Yuukis rådgivare har undanhållit sanningen för henne i flera års tid: att de två rikena inte längre uppehåller sin gamla vapenvila utan det istället råder fullt krig vid gränslinjen, dit representanterna nu är utsända och några av dem stryker rent utav med i ett försök att komma djupare in bakom fiendeland... Förskräckt, arg och ledsen över situationen bestämmer sig Yuuki för att göra allt hon kan för att få ett avslut på kriget, samtidigt som hon möter ett hårt motstånd från den andra sidan.


   

Ännu en liten överraskning från i vintras och en serie som jag absolut inte trodde att jag skulle ta mig igenom efter det första avsnittet, men just det här sveket mot prinsessan och de plötsliga, ganska mörka inslagen gjorde att jag fick upp hoppet om Egao no Daika. Introduktionen av det rojalistiska riket och protagonisterna var verkligen inte särskilt intressant eller underhållande, men kriget skildras på ett förvånansvärt trovärdigt vis och det skördas många offer – på bägge sidor. För efter ett tag börjar man dessutom visa kriget från andra sidan och som tittare har man således snart två grupper av människor att följa, var och en med sina egna ideal och anledningar till varför man slåss. Det är dock inte så mycket djupare än att den ena sidan har ett mer demokratiskt tänk medan den andra är monarkister, där Yuuki och hennes undersåtar och tillika vänner lever ett väldigt rikt liv i överflöd medan deras motståndare har ont om mat och bor betydligt sämre.


Men krigsskildringen av vad som sker på slagfältet och de slagskämpar som man lär känna var tillräckligt för att hålla mitt intresse uppe efter ungefär tre avsnitt, när man väl börjar se kriget från båda sidor. Den ofattbart naiva prinsessan upphör dock aldrig vara irriterande och jag har helt klart mer intresse av hennes rådgivare samt de som befinner sig ute i strid på den demokratiska sidan, som man lär känna riktigt väl och har en helt annat typ av gruppgemenskap. För det mest intressanta här är absolut de olika karaktärerna, vad de slåss för, var deras moral ligger och vad de är villiga att göra för sitt land och det dem tror på.


 

Tecknarmässigt svänger Egao no Daika kraftigt mellan att se rätt bra ut till att vara riktigt slarvigt och dåligt tecknat. Vissa detaljer kan se brutalt platta ut och animationerna hafsiga, andra gånger är det rikligt med detaljer och framförallt då i ansiktsuttrycken och just de animationerna. Egentligen får jag väl vara ärlig och säga att avsnitten rent innehållsmässigt också kan pendla en del på det här viset vad gäller storyn, speciellt det sista avsnittet måste jag säga var en ordentlig besvikelse. Efter att ha byggt upp ett riktigt spännande klimax med ett par intressanta möjligheter för vad som ska hända härnäst, väljer man ändå ett så tråkigt och snällt avslut som man bara hade kunnat och för mig skär det sig fullkomligt mot alla tidigare händelser. Framförallt skär det sig mot den ton som man satte redan efter två avsnitt, som ju var vad som fick mig att sitta och ta mig igenom allting. Personligen hade jag stora förhoppningar om ytterligare 12 avsnitt där kriget tar en helomvändning, men så bara sopar man allting under mattan – vilket även inkluderar ett par intressanta karaktärer och deras bakgrund – och praktiskt taget glömmer alla de uppoffringar som har skett på vägen.


 

Egao no Daika är absolut inte den starkaste stjärnan som lyser på himlen av krigsserier, med eller utan mechas, men den bjuder ändock på en överraskande schyst krigsskildring och ett par ganska intressanta karaktärer. Framförallt uppskattar jag när man vågar visa på folk som dör, även "viktiga" karaktärer, och att berätta kriget från bägge sidor. Men bitvis slarviga animationer och platta detaljer i kombination med en irriterande naiv huvudperson samt ett väldigt rumphugget, orimligt snällt avslut, drar ner helhetsintrycket och slutbetyget.

 

AnimeNewsNetwork: Descent, I didn’t lose my time
MyAnimeList: Fine

Av Tomas Engström - Torsdag 4 april 15:26

Subaru Mikazuki är en väldigt egen författare som lever helt ensam, knappt träffar någon människa och sällan går ut annat än när hans förläggare insinuerar på att träffa honom öga mot öga, vilket Subaru bara finner irriterande. Ända sedan barndomen har han ansett att andra människor förstör hans fantasi med sina egna, högljudda åsikter såväl när Subaru läser böcker som ska försöka vara kreativ själv, en uppgift som emellanåt känns extra svår när han inte får tillräckligt med egen tid.


Men när Subaru sitter på kyrkogården för att hedra sina föräldrar med sin närvaro, träffar han plötsligt en hemlös katt och bestämmer sig för att tillfälligt ta hem och ge den mat. Mötet ger dels en oväntad inspiration till nya intriger för Subaru att skriva om, men framförallt blir han något mjukare och mer öppen ju mer tid som de två spenderar tillsammans. Dessa nyupptäckta känslor av tillgivenhet för någon annan leder dock också till smärtsamma minnen av hur apatisk och känslokall Subaru kunde bete sig när hans föräldrar fortfarande levde...


 

Vinterns absolut mysigaste, mest hjärtvärmande serie är nu slut och jag gråter lite inombords över det faktum att jag inte längre kommer att kunna träffa Haru, som katten blir döpt till efter ett par avsnitt. Som jag beskrev i början av det här året och tillika säsongen så har My Roommate Is a Cat ett oväntat och väldigt roligt upplägg på sina avsnitt. För avsnitten börjar alltid med att man följer just Subaru som dels har sitt författarjobb att sköta, dels nu även Haru att tänka på och hela serien handlar därför såklart mycket om att just anpassa sig efter den nya vardagen som ett husdjur innebär. Men när Subarus tid i avsnittet väl är över så tar Haru istället vid och vi ser mycket av dagen återspelas, men från hennes perspektiv och tankar – då Haru nu har en röst som man hör. Ett par avsnitt in i serien får man rent utav ta del av hennes egen bakgrund och se lite av varifrån hon kommer, vilket förstår utvecklar hennes karaktär och roll så mycket mer och gör henne till minst lika mycket av en protagonist som Subaru.


Upplägget är både intressant och väldigt underhållande och om man som tittare är van vid att ha en katt, eller bara tycker väldigt mycket om katter och är van vid deras karaktär, blir det såklart extra roligt med mycket av vad som händer där man känner igen såväl hur en själv agerar som djuret reagerar. De flesta situationer är förstås väldigt komiska och just humor är en stor del av den här serien, både när det kommer till vad Haru "ställer till med" genom att nu vara en del av Subarus liv, men också bara det faktum hur dålig han är på att handskas med andra människor – som han inte redan känner. Det är verkligen tur för Subaru att hans förläggare är så pass omtänksam av sig att han faktiskt bryr sig om Subarus levnadssätt och välmående, då det visar sig att Subaru har lätt för att glömma bort att äta och sällan vill fylla på sitt kylskåp eftersom det ju innebär att han behöver ta sig ut och vistas bland folk... På samma vis är det också tur att han faktiskt har en kär gammal vän, som har känt Subaru sedan länge tillbaka och ofta kommer på besök, många gånger med inhandlad mat i en påse.


 

Överraskande nog finns det dock något väldigt allvarligt och sorgligt närvarande som blir ett allt mer återkommande inslag med tiden, och det är Subarus bortgångna föräldrar – en livssituation som man ju introduceras för nästan direkt i det första avsnittet, samtidigt som Subaru träffar sitt blivande husdjur. Jag hade dock absolut inte förväntat mig så mycket mer än ytterligare ett eller kanske två besök till familjens grav för att samtidigt göra en återkoppling till hur hela den här historien började, men man gör faktiskt en väldigt stor grej av det hela serien igenom. Det står tydligt hur pass ångerfull Subaru verkligen är över att ha haft ungefär samma asociala inställning mot sin familj, genom att gång på gång neka sina föräldrar sitt sällskap när de två pratar om att resa. Där är många kärleksfulla ögonblick med Haru som triggar minnen hos Subaru som handlar om den tillgivenhet han nu börjar känna för sin katt, men som han inte riktigt uppfattade från sina föräldrar – trots att i synnerhet modern var just väldigt tillgiven i sitt agerande. Att komma till insikt med detta under seriens gång lämnar Subaru väldigt ensam och förstärker även bandet mellan honom och Haru, vars närvaro verkligen förändrar honom så sakteliga och bidrar till en positiv karaktärsutveckling.


Summa summarum har My Roommate Is a Cat varit en lika fantastisk som överraskande emotionell upplevelse som verkligen får en att bli alldeles varm inombords och enormt sugen på att bli kattägare, om man inte redan är. Att visa vardagen ur både Subaru och Harus perspektiv – båda med sina egna röster och tankar kring de situationer som uppstår – är både intressant och väldigt underhållande och ger varje avsnitt extra mervärde. Att även kunna erbjuda lite melankoli och varva alla dråpliga situationer med Subarus tyngande samvete för hur ignorant han kunde bete sig mot sina bortgångna föräldrar, skänker ett karaktärsdjup samtidigt som det dessutom stärker bandet mellan människa och djur.


   

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it
MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - Tisdag 5 mars 10:57

Ido Daisuke är läkare inom cybermedicin och strosar ofta runt i den lokala soptippen på jakt efter reservdelar som går att använda i hans arbete. En dag finner Ido ett huvud och byst av en ung tjej vars hjärna och hjärta fortfarande är intakta, men även om han lyckas återuppliva henne så har hon inget minne av vem hon är. Ido döper tjejen till Alita och ger henne en ny kropp, vartefter de båda plötsligt upptäcker hennes otroliga stridsduglighet när Ido blir överfallen i sitt sidojobb som prisjägare.


Stridskonsten som Alita använder sig av är dessutom av den uråldriga "Panzer Kunst" som sedan länge har glömts bort, vilket gör Alitas bakgrund till ett än större mysterium. Eftersom hennes muskelminne triggades i strid så registrerar sig även Alita som prisjägare i hopp om att hennes minnesförlust ska ge med sig, eller åtminstone locka fram återblickar till vem hon var och varför halva hennes kropp återhittades på just en soptipp.


 

Med den nu bioaktuella Alita: Battle Angel så kände jag mig lika tvungen som inspirerad att återvända till originalet i form av mangan, som jag vet med mig av att jag har bläddrat i som ung men när det kommer till storyn och Alitas bakgrund lider jag av lika mycket amnesi som hon själv. Därför var det också roligt att börja med att se filmen – utan några som helst referenser till ursprungsmaterialet – för att därefter ta mig an mangan och se vilka förändringar man har gjort, samt påminnas om hur allting egentligen började. Så när jag nu har hunnit 4 av 9 seriealbum in i historien känner jag mig en smula pratglad och behöver få börja avhandla historien, samtidigt som jag då även jämför filmadaptionen mot mangan när jag nu ändå har bägge historierna i huvudet.


Och när jag klev ut från biografen efter visningen så var jag faktiskt riktigt nöjd med vad jag hade fått se och vad för slags berättelse man berättade, med en lagom blandning av kärlek, action och just berättande. Det första som slog mig och som även höll sig kvar allra mest efter bion var Alitas gestaltning; hur bra man lyckas porträttera henne och få att kännas som en faktisk person. Dels är animationerna otroligt bra i allt från kroppsrörelser till ansiktsuttryck och grimaserande, men dels har man gett henne så mycket personlighet att hon faktiskt känns mänsklig. För mig så lyfte detta hela filmen och det känns så viktigt också eftersom berättelsen kretsar kringjust Alita och man ska verkligen kunna känna med henne i sin sorg över att inte veta vem hon är, samtidigt som hon ändå också utvecklar en egen personlighet och ett nytt "jag".


 

Även om nu kärlekshistorien med Hugo (eller Yugo som han heter i mangan) tar upp väldigt mycket plats och haren betydligt större, mer central roll i filmen än mangan, så förstår jag absolut valet av detta för att tilltala en större biopublik. Men bortsett från den lilla saken så hjälper Hugo absolut även till att utveckla Alita, men det känns förstås klyschigt och en smula tråkigt att ha just ingrediensen kärlek som en slags katalysator och drivkraft. I mangan är detta betydligt mer nedtonat och det är snarare Hugo som faller för Alita än tvärtom, men fortfarande görs det hela också betydligt mer subtilt här än i filmen med alla sina kärleksfulla scener av långa trånande blickar och pinsamma tystnader på högstadienivå. Det blir som så planerat och planterat i filmen när Hugo dyker upp och Alita praktiskt taget har en ”kärlek vid första ögonkast”-scen, även om det också är en väldigt rar sådan scen och med hennes mentala ålder vid det här ögonblicket så kan jag acceptera hennes känslospel.


Annars vad gäller all action så är filmen fantastiskt väl utförd och stridskoreografin riktigt vass. Som i så många fall med actionorienterade scener så gör sig dessa också bättre i just rörelse eftersom det blir betydligt lättare att hänga med i vad som händer, så att man ännu tydligare ser vem som gör vad och vad konsekvenserna blir. Därmed inte sagt att mangan på något vis skulle sakna kraft i sina serierutor – tvärtom är man än mer brutal här när det kommer till blodiga scener och Alita är absolut en väldigt tuff och handlingskraftig tjej. Men där finns både en och två scener som jag verkligen tycker kommer mer till sin fulla rätt i filmen, för att det liksom görs mer fulländat.


 

Och det är även här som jag skulle vilja säga att den största skillnaden i upplägget av handlingen skiljer sig åt, om man bortser från att Ido namnger Alita efter sin bortgångna dotter i filmen, men i originalhistorien handlar det bara om hans förra hund (ytterligare en förändring som jag kan förstå och acceptera, för att det skapar en ännu starkare relation och naturligare band mellan de två). Men just action är ju seriens huvudsakliga natur och genre och det finns ännu mer av det i mangan, där man har valt att plocka ut de största russinen ur kakan och visat upp i filmen – på ett såhär i efterhand överraskande snyggt sätt. Under dessa fyra första album har jag i varje nummer fått se någonting nytt som fanns med i filmen, av såväl händelser som karaktärer. Det enda som fortfarande saknas och som jag sedan länge har utgått från att vara skrivet enbart för filmen är den roll som spelas av Jennifer Connelly, där hon gestaltar Chiro som är Idos före detta. En inte helt nödvändig karaktär för någonting alls och jag har absolut inte saknat Chiro i mangan.


För mig har man annars gjort en riktigt väl avvägning av vad man väljer att ta med i filmen och vad man låter vara kvar, samt de förändringar som har gjorts till berättelsen. Visst händer det mer i mangan under samma tidsperiod och Alita känns som en lite kallare och mer hårdkokt tjej i originalutförandet, men filmens pacing är ändå riktigt bra och de utplockade, hopsydda händelserna kändes absolut inte ur sin plats eller konstlade. Ja, bortsett då från det vidgade fokuset på kärlekshistorien men det hjälper som sagt också Alitas utveckling i filmen, även om jag hade kunnat se en bättre vald katalysator. Å andra sidan gör Hugos förstärkta framträdande att den utvecklingen känns mycket mer naturlig och logisk i filmen, för i mangan kan jag tycka att de romantiska känslorna är så pass subtila att det kommer lite från ingenstans när Alita plötsligt börjar prata om hur Hugo har förändrat henne.


 

Battle Angel Alita och Alita: Battle Angel har varit två överraskande olika skildringar av samma berättelse, men också överraskat bra skildringar – inom sitt eget media. Både mangan och filmen har bra tempo och det tycks alltid hända någonting helt nytt i varje seriealbum, som så sakteliga leder till att Alita utvecklas och börjar minnas allt mer av sitt förflutna, medan man till filmen har lyckats plocka ut och sy ihop de största händelserna på ett väldigt naturligt sätt. Det starkaste som mangan har att erbjuda är förstås än ännu djupare berättelse som utvecklas under en betydligt längre tidsperiod, medan jag finner Alita i filmen så otroligt mycket mer sympatisk och mänsklig. Hur man än väljer att uppleva den här berättelsen så kan jag i alla fall rekommendera att det görs, eftersom såväl mangan som filmadaptionen är både spännande, intressant och ger plats åt en bra huvudperson.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se