Senaste inläggen

Av Tomas Engström - Tisdag 16 april 11:22

På den anmärkningsvärda Shuchiin Academy finns det två personer som alla på skolan känner till, inte bara för sin roll i studentrådet utan också för sina personligheter och briljans inom alla områden. Miyuki Shirogane anses vara ett geni efter att ha snabbt klättrat upp bland skolans toppskikt av duktiga elever och är därför också den som leder studentrådet, där han matchas av den förmögna Kaguya Shinomiya som agerar vice ordförande och alltid utstrålar självsäkerhet. Alla elever på skolan anser att dessa två perfekta tonåringar är en utmärkt matchning och förmodligen redan dejtar, trots att de aldrig har uppvisat något romantiskt intresse för varandra utan håller sig strikt professionella i sina roller.


Men såhär ett halvår efter att ha arbetat tillsammans så har vissa känslor ändå uppstått mellan de två, fastän de aldrig skulle kunna få för sig att erkänna detta för den andre – eftersom de har alldeles för stolta personligheter. Således gör Miyuki sitt bästa för att få Kaguya att erkänna sig förälskad i honom, medan Kaguya gör sitt bästa för att Miyuki ska berätta hur hopplöst kär han är i henne, för båda två vill ingå i en romantisk relation med den andre, men enbart om man får en bekännelse av motparten och därmed kan fortsätta hålla huvudet högt.


   

Jag tror jag måste kröna Kaguya-sama: Love is War till vinterns bäst utvecklande serie av det jag tittade på denna säsong. Det första avsnittet överraskade mig med premissen och en lagom roligt skriven dialog – som bara kom att fortsätta växa för varje ny del. Halvvägs in genom animen var jag så pass fäst vid karaktärerna att jag riktigt längtade efter nästa veckas avsnitt och nu hoppas jag enormt mycket på en andra säsong, annars kanske jag helt enkelt måste börja läsa mangan (vilket jag ju redan i början av året också uttryckte mitt intresse för att göra). Sättet som de två väldigt elitistiska eleverna agerar mot varandra för att försöka krama ur en bekännelse från den andra har varit lika slugt genomtänkt som underhållande dråpligt.


Utöver detta par finns där ytterligare två personer som jobbar för studentrådet och bidrar till många komiska situationer, i synnerhet Chika som dessutom är en nära vän till Kaguya och syns därför ungefär lika mycket som Miyuki och Kaguya. Den andra personen heter Yuu och hans naturligt goda sinne för siffror och matematik har gett honom rollen som ansvarig över studentrådets ekonomi, vilket inkluderar budgeteringen för skolans alla klubbar. Personligheterna på dessa två individer är som natt och dag då Chika är extremt utåtriktad, väldigt glad och sprallig men också något av en "airhead". Yuu å andra sidan håller sig gärna för sig själv, har en ganska negativ syn på livet och är dessutom rädd för Miyukis personlighet – vilket gör att man ser honom vid betydligt färre tillfällen än Chika. Egentligen ska jag inte låta Miyukis kvinnliga tjänare Ai Hayasaka gå onämnd heller, då hennes långa och trogna tjänst kring Miyuki gör att Ai är en av de extremt få personerna som Miyuki vågar och kan vara sig själv kring.


 

För att vara en serie som till 90% utspelas i ett enda rum (alltså studentrådets) och dessutom inte kretsar kring fler än fyra (eller egentligen fem) karaktärer, tycker jag att det är något av en bragd att under 12 avsnitt lyckas underhålla så enormt mycket som Kaguya-sama: Love is War har gjort. Det vassa munhuggandet, de konstanta försöken att överlista motparten, de undertryckta starka känslorna – allting gör sig bara så himla bra och varje "strid" mellan Miyuki och Kaguya är lika snyggt upplagd som utförd. Jag hoppas verkligen få se mer av den här animen i framtiden för dessa avsnitt har varit mäkta underhållande och pacerat Kaguya-sama: Love is Warväldigt högt bland mina mest favoriserade komediserier.


  

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it
MyAnimeList: Great

ANNONS
Av Tomas Engström - Fredag 12 april 17:26

Fuutarou Uesugi lever i en skuldsatt familj med sin pappa och lillasyster och vänder därför på varenda krona för att försöka leva så ekonomiskt som möjligt. Han skyr sällskap från klasskamraterna och sitter alltid ensam i matsalen, förtärande samma billiga kombination av ris med tillbehör vilket gör honom både illa beryktad och en smula utstött. Men ensamheten stör inte Fuutarou eftersom han ändå bara vill lägga all sin tid och energi på studierna för att gå ut med toppbetyg och därefter få ett välbetalt jobb – för att snabbt kunna avbetala familjens skulder.


En chans att tidigarelägga sina planer uppenbaras plötsligt när en rik utbytesstudent börjar i samma klass som Fuutarou. Nykomlingen tycks ha problem med sina betyg och hennes familj önskar därför hyra in någon som handledare, och man är villig att betala tredubbla marknadspriset för detta. Men när Fuutarou har tagit sig till Itsukis lägenhet visar det sig inte bara vara hon själv som är i behov av handledning i skolan, utan även hennes fyra syskon – som alla tillsammans är femlingar med väldigt varierande personlighet, men precis lika ointresserade av Fuutarous ändamål att höja deras betyg.


   

Det är inte ofta jag bestämmer mig för att släppa en pågående serie och i synnerhet inte när det bara handlar om ett par kvarstående avsnitt, men jag orkar tyvärr inte med mer av denna haremserie. Det finns förvisso betydligt värre sådana där ute som sexualiserar huvudpersonerna mer, innehåller mycket mer naket och har en sämre historia och personlighetsutveckling samt karaktärsdesign än The Quintessential Quintuplets, men i längden är det ändå tillräckligt för att stå mig upp i halsen. Faktum är att den här serien är riktigt snäll och har varit överraskande intressant och seriöst med sitt innehåll, men det är fortfarande en haremserie med allt vad det innebär och ju längre jag ser av serien desto tydligare blir det.


För det första är alla fem tjejer ordentligt storbystade till en grad att det blir en smula löjligt, vilket också känns lite orimligt även om de nu är femlingar. Men bara där förstod jag ju snabbt vad det skulle bli för typ av serie i slutändan, även om man inte alltid gör en jättestor grej av det – men ändå tillräckligt ofta för att tillfredsställa just den inriktade, nischade målgruppen. För det andra porträtteras en av femlingarna som ganska promiskuös och väldigt förförisk och hennes personlighet känns som något av en ursäkt bara för att kunna göra så med åtminstone en av karaktärerna och få till de scener av något tveksam art – speciellt väldigt tidigt – som hon nu bidrar till.


 

Men som sagt, om man bortser från all den sexualisering som sker för jämnan så är jag ändå väldigt överraskad över hur pass mycket man faktiskt anstränger sig med att berätta en historia, samt att få alla tjejerna att kännas som väldigt olika personligheter utan att bli alltför stereotypiska. Där finns ju ändå någonting som har lyckats hålla mig kvar under så pass många avsnitt och emellanåt känns animen mer som en småtrevlig, romantisk komedi än just en haremserie. Men ju fler av tjejerna som börjar visa ett romantiskt intresse för Fuutarou desto lägre sjunker såväl karaktärerna som serien i sin helhet i mina ögon, och nu har det som sagt nått en punkt där jag inte längre lyckas se förbi de krystade vinklarna och jobbiga händelseförloppen som tycks leda till att samtliga tjejer kärar ner sig.


The Quintessential Quintuplets har varit en överraskande acceptabel upplevelse som bjudit på såväl ett par genuint roliga situationer som mysiga och värmande kärleksscener. Men det starka haremhjärtat slår ändå lite för hårt och framförallt lite för länge för att jag ska orka ta mig igenom det dussinet avsnitt som serien utgörs av, vilket är synd på en i grund och botten riktigt rar och oskyldig berättelse som hyser fler än en intressant och bra skriven karaktär.


   

AnimeNewsNetwork: So-so, it didn’t really grab my attention
MyAnimeList: Average

ANNONS
Av Tomas Engström - Fredag 5 april 16:57

På en planet långt från jorden har prinsessan Yuuki just fyllt 12 år och är därmed gammal nog att överta styret av riket, eftersom kungen och drottningen och tillika Yuukis föräldrar omkom i ett attentat när hon var nyfödd. Ett av hennes första beslut är att sända representanter till det grannrike som Yuuki har hört lever ett betydligt svårare och fattigare liv än hennes eget folk, och för Yuuki är det viktigt att vara snäll mot sina grannar samt bevara den fred som de har haft under många år.


Men prinsessan kommer snart att tvingas möta en tung, mörk verklighet då Yuukis rådgivare har undanhållit sanningen för henne i flera års tid: att de två rikena inte längre uppehåller sin gamla vapenvila utan det istället råder fullt krig vid gränslinjen, dit representanterna nu är utsända och några av dem stryker rent utav med i ett försök att komma djupare in bakom fiendeland... Förskräckt, arg och ledsen över situationen bestämmer sig Yuuki för att göra allt hon kan för att få ett avslut på kriget, samtidigt som hon möter ett hårt motstånd från den andra sidan.


   

Ännu en liten överraskning från i vintras och en serie som jag absolut inte trodde att jag skulle ta mig igenom efter det första avsnittet, men just det här sveket mot prinsessan och de plötsliga, ganska mörka inslagen gjorde att jag fick upp hoppet om Egao no Daika. Introduktionen av det rojalistiska riket och protagonisterna var verkligen inte särskilt intressant eller underhållande, men kriget skildras på ett förvånansvärt trovärdigt vis och det skördas många offer – på bägge sidor. För efter ett tag börjar man dessutom visa kriget från andra sidan och som tittare har man således snart två grupper av människor att följa, var och en med sina egna ideal och anledningar till varför man slåss. Det är dock inte så mycket djupare än att den ena sidan har ett mer demokratiskt tänk medan den andra är monarkister, där Yuuki och hennes undersåtar och tillika vänner lever ett väldigt rikt liv i överflöd medan deras motståndare har ont om mat och bor betydligt sämre.


Men krigsskildringen av vad som sker på slagfältet och de slagskämpar som man lär känna var tillräckligt för att hålla mitt intresse uppe efter ungefär tre avsnitt, när man väl börjar se kriget från båda sidor. Den ofattbart naiva prinsessan upphör dock aldrig vara irriterande och jag har helt klart mer intresse av hennes rådgivare samt de som befinner sig ute i strid på den demokratiska sidan, som man lär känna riktigt väl och har en helt annat typ av gruppgemenskap. För det mest intressanta här är absolut de olika karaktärerna, vad de slåss för, var deras moral ligger och vad de är villiga att göra för sitt land och det dem tror på.


 

Tecknarmässigt svänger Egao no Daika kraftigt mellan att se rätt bra ut till att vara riktigt slarvigt och dåligt tecknat. Vissa detaljer kan se brutalt platta ut och animationerna hafsiga, andra gånger är det rikligt med detaljer och framförallt då i ansiktsuttrycken och just de animationerna. Egentligen får jag väl vara ärlig och säga att avsnitten rent innehållsmässigt också kan pendla en del på det här viset vad gäller storyn, speciellt det sista avsnittet måste jag säga var en ordentlig besvikelse. Efter att ha byggt upp ett riktigt spännande klimax med ett par intressanta möjligheter för vad som ska hända härnäst, väljer man ändå ett så tråkigt och snällt avslut som man bara hade kunnat och för mig skär det sig fullkomligt mot alla tidigare händelser. Framförallt skär det sig mot den ton som man satte redan efter två avsnitt, som ju var vad som fick mig att sitta och ta mig igenom allting. Personligen hade jag stora förhoppningar om ytterligare 12 avsnitt där kriget tar en helomvändning, men så bara sopar man allting under mattan – vilket även inkluderar ett par intressanta karaktärer och deras bakgrund – och praktiskt taget glömmer alla de uppoffringar som har skett på vägen.


 

Egao no Daika är absolut inte den starkaste stjärnan som lyser på himlen av krigsserier, med eller utan mechas, men den bjuder ändock på en överraskande schyst krigsskildring och ett par ganska intressanta karaktärer. Framförallt uppskattar jag när man vågar visa på folk som dör, även "viktiga" karaktärer, och att berätta kriget från bägge sidor. Men bitvis slarviga animationer och platta detaljer i kombination med en irriterande naiv huvudperson samt ett väldigt rumphugget, orimligt snällt avslut, drar ner helhetsintrycket och slutbetyget.

 

AnimeNewsNetwork: Descent, I didn’t lose my time
MyAnimeList: Fine

Av Tomas Engström - Torsdag 4 april 15:26

Subaru Mikazuki är en väldigt egen författare som lever helt ensam, knappt träffar någon människa och sällan går ut annat än när hans förläggare insinuerar på att träffa honom öga mot öga, vilket Subaru bara finner irriterande. Ända sedan barndomen har han ansett att andra människor förstör hans fantasi med sina egna, högljudda åsikter såväl när Subaru läser böcker som ska försöka vara kreativ själv, en uppgift som emellanåt känns extra svår när han inte får tillräckligt med egen tid.


Men när Subaru sitter på kyrkogården för att hedra sina föräldrar med sin närvaro, träffar han plötsligt en hemlös katt och bestämmer sig för att tillfälligt ta hem och ge den mat. Mötet ger dels en oväntad inspiration till nya intriger för Subaru att skriva om, men framförallt blir han något mjukare och mer öppen ju mer tid som de två spenderar tillsammans. Dessa nyupptäckta känslor av tillgivenhet för någon annan leder dock också till smärtsamma minnen av hur apatisk och känslokall Subaru kunde bete sig när hans föräldrar fortfarande levde...


 

Vinterns absolut mysigaste, mest hjärtvärmande serie är nu slut och jag gråter lite inombords över det faktum att jag inte längre kommer att kunna träffa Haru, som katten blir döpt till efter ett par avsnitt. Som jag beskrev i början av det här året och tillika säsongen så har My Roommate Is a Cat ett oväntat och väldigt roligt upplägg på sina avsnitt. För avsnitten börjar alltid med att man följer just Subaru som dels har sitt författarjobb att sköta, dels nu även Haru att tänka på och hela serien handlar därför såklart mycket om att just anpassa sig efter den nya vardagen som ett husdjur innebär. Men när Subarus tid i avsnittet väl är över så tar Haru istället vid och vi ser mycket av dagen återspelas, men från hennes perspektiv och tankar – då Haru nu har en röst som man hör. Ett par avsnitt in i serien får man rent utav ta del av hennes egen bakgrund och se lite av varifrån hon kommer, vilket förstår utvecklar hennes karaktär och roll så mycket mer och gör henne till minst lika mycket av en protagonist som Subaru.


Upplägget är både intressant och väldigt underhållande och om man som tittare är van vid att ha en katt, eller bara tycker väldigt mycket om katter och är van vid deras karaktär, blir det såklart extra roligt med mycket av vad som händer där man känner igen såväl hur en själv agerar som djuret reagerar. De flesta situationer är förstås väldigt komiska och just humor är en stor del av den här serien, både när det kommer till vad Haru "ställer till med" genom att nu vara en del av Subarus liv, men också bara det faktum hur dålig han är på att handskas med andra människor – som han inte redan känner. Det är verkligen tur för Subaru att hans förläggare är så pass omtänksam av sig att han faktiskt bryr sig om Subarus levnadssätt och välmående, då det visar sig att Subaru har lätt för att glömma bort att äta och sällan vill fylla på sitt kylskåp eftersom det ju innebär att han behöver ta sig ut och vistas bland folk... På samma vis är det också tur att han faktiskt har en kär gammal vän, som har känt Subaru sedan länge tillbaka och ofta kommer på besök, många gånger med inhandlad mat i en påse.


 

Överraskande nog finns det dock något väldigt allvarligt och sorgligt närvarande som blir ett allt mer återkommande inslag med tiden, och det är Subarus bortgångna föräldrar – en livssituation som man ju introduceras för nästan direkt i det första avsnittet, samtidigt som Subaru träffar sitt blivande husdjur. Jag hade dock absolut inte förväntat mig så mycket mer än ytterligare ett eller kanske två besök till familjens grav för att samtidigt göra en återkoppling till hur hela den här historien började, men man gör faktiskt en väldigt stor grej av det hela serien igenom. Det står tydligt hur pass ångerfull Subaru verkligen är över att ha haft ungefär samma asociala inställning mot sin familj, genom att gång på gång neka sina föräldrar sitt sällskap när de två pratar om att resa. Där är många kärleksfulla ögonblick med Haru som triggar minnen hos Subaru som handlar om den tillgivenhet han nu börjar känna för sin katt, men som han inte riktigt uppfattade från sina föräldrar – trots att i synnerhet modern var just väldigt tillgiven i sitt agerande. Att komma till insikt med detta under seriens gång lämnar Subaru väldigt ensam och förstärker även bandet mellan honom och Haru, vars närvaro verkligen förändrar honom så sakteliga och bidrar till en positiv karaktärsutveckling.


Summa summarum har My Roommate Is a Cat varit en lika fantastisk som överraskande emotionell upplevelse som verkligen får en att bli alldeles varm inombords och enormt sugen på att bli kattägare, om man inte redan är. Att visa vardagen ur både Subaru och Harus perspektiv – båda med sina egna röster och tankar kring de situationer som uppstår – är både intressant och väldigt underhållande och ger varje avsnitt extra mervärde. Att även kunna erbjuda lite melankoli och varva alla dråpliga situationer med Subarus tyngande samvete för hur ignorant han kunde bete sig mot sina bortgångna föräldrar, skänker ett karaktärsdjup samtidigt som det dessutom stärker bandet mellan människa och djur.


   

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it
MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - Tisdag 5 mars 10:57

Ido Daisuke är läkare inom cybermedicin och strosar ofta runt i den lokala soptippen på jakt efter reservdelar som går att använda i hans arbete. En dag finner Ido ett huvud och byst av en ung tjej vars hjärna och hjärta fortfarande är intakta, men även om han lyckas återuppliva henne så har hon inget minne av vem hon är. Ido döper tjejen till Alita och ger henne en ny kropp, vartefter de båda plötsligt upptäcker hennes otroliga stridsduglighet när Ido blir överfallen i sitt sidojobb som prisjägare.


Stridskonsten som Alita använder sig av är dessutom av den uråldriga "Panzer Kunst" som sedan länge har glömts bort, vilket gör Alitas bakgrund till ett än större mysterium. Eftersom hennes muskelminne triggades i strid så registrerar sig även Alita som prisjägare i hopp om att hennes minnesförlust ska ge med sig, eller åtminstone locka fram återblickar till vem hon var och varför halva hennes kropp återhittades på just en soptipp.


 

Med den nu bioaktuella Alita: Battle Angel så kände jag mig lika tvungen som inspirerad att återvända till originalet i form av mangan, som jag vet med mig av att jag har bläddrat i som ung men när det kommer till storyn och Alitas bakgrund lider jag av lika mycket amnesi som hon själv. Därför var det också roligt att börja med att se filmen – utan några som helst referenser till ursprungsmaterialet – för att därefter ta mig an mangan och se vilka förändringar man har gjort, samt påminnas om hur allting egentligen började. Så när jag nu har hunnit 4 av 9 seriealbum in i historien känner jag mig en smula pratglad och behöver få börja avhandla historien, samtidigt som jag då även jämför filmadaptionen mot mangan när jag nu ändå har bägge historierna i huvudet.


Och när jag klev ut från biografen efter visningen så var jag faktiskt riktigt nöjd med vad jag hade fått se och vad för slags berättelse man berättade, med en lagom blandning av kärlek, action och just berättande. Det första som slog mig och som även höll sig kvar allra mest efter bion var Alitas gestaltning; hur bra man lyckas porträttera henne och få att kännas som en faktisk person. Dels är animationerna otroligt bra i allt från kroppsrörelser till ansiktsuttryck och grimaserande, men dels har man gett henne så mycket personlighet att hon faktiskt känns mänsklig. För mig så lyfte detta hela filmen och det känns så viktigt också eftersom berättelsen kretsar kringjust Alita och man ska verkligen kunna känna med henne i sin sorg över att inte veta vem hon är, samtidigt som hon ändå också utvecklar en egen personlighet och ett nytt "jag".


 

Även om nu kärlekshistorien med Hugo (eller Yugo som han heter i mangan) tar upp väldigt mycket plats och haren betydligt större, mer central roll i filmen än mangan, så förstår jag absolut valet av detta för att tilltala en större biopublik. Men bortsett från den lilla saken så hjälper Hugo absolut även till att utveckla Alita, men det känns förstås klyschigt och en smula tråkigt att ha just ingrediensen kärlek som en slags katalysator och drivkraft. I mangan är detta betydligt mer nedtonat och det är snarare Hugo som faller för Alita än tvärtom, men fortfarande görs det hela också betydligt mer subtilt här än i filmen med alla sina kärleksfulla scener av långa trånande blickar och pinsamma tystnader på högstadienivå. Det blir som så planerat och planterat i filmen när Hugo dyker upp och Alita praktiskt taget har en ”kärlek vid första ögonkast”-scen, även om det också är en väldigt rar sådan scen och med hennes mentala ålder vid det här ögonblicket så kan jag acceptera hennes känslospel.


Annars vad gäller all action så är filmen fantastiskt väl utförd och stridskoreografin riktigt vass. Som i så många fall med actionorienterade scener så gör sig dessa också bättre i just rörelse eftersom det blir betydligt lättare att hänga med i vad som händer, så att man ännu tydligare ser vem som gör vad och vad konsekvenserna blir. Därmed inte sagt att mangan på något vis skulle sakna kraft i sina serierutor – tvärtom är man än mer brutal här när det kommer till blodiga scener och Alita är absolut en väldigt tuff och handlingskraftig tjej. Men där finns både en och två scener som jag verkligen tycker kommer mer till sin fulla rätt i filmen, för att det liksom görs mer fulländat.


 

Och det är även här som jag skulle vilja säga att den största skillnaden i upplägget av handlingen skiljer sig åt, om man bortser från att Ido namnger Alita efter sin bortgångna dotter i filmen, men i originalhistorien handlar det bara om hans förra hund (ytterligare en förändring som jag kan förstå och acceptera, för att det skapar en ännu starkare relation och naturligare band mellan de två). Men just action är ju seriens huvudsakliga natur och genre och det finns ännu mer av det i mangan, där man har valt att plocka ut de största russinen ur kakan och visat upp i filmen – på ett såhär i efterhand överraskande snyggt sätt. Under dessa fyra första album har jag i varje nummer fått se någonting nytt som fanns med i filmen, av såväl händelser som karaktärer. Det enda som fortfarande saknas och som jag sedan länge har utgått från att vara skrivet enbart för filmen är den roll som spelas av Jennifer Connelly, där hon gestaltar Chiro som är Idos före detta. En inte helt nödvändig karaktär för någonting alls och jag har absolut inte saknat Chiro i mangan.


För mig har man annars gjort en riktigt väl avvägning av vad man väljer att ta med i filmen och vad man låter vara kvar, samt de förändringar som har gjorts till berättelsen. Visst händer det mer i mangan under samma tidsperiod och Alita känns som en lite kallare och mer hårdkokt tjej i originalutförandet, men filmens pacing är ändå riktigt bra och de utplockade, hopsydda händelserna kändes absolut inte ur sin plats eller konstlade. Ja, bortsett då från det vidgade fokuset på kärlekshistorien men det hjälper som sagt också Alitas utveckling i filmen, även om jag hade kunnat se en bättre vald katalysator. Å andra sidan gör Hugos förstärkta framträdande att den utvecklingen känns mycket mer naturlig och logisk i filmen, för i mangan kan jag tycka att de romantiska känslorna är så pass subtila att det kommer lite från ingenstans när Alita plötsligt börjar prata om hur Hugo har förändrat henne.


 

Battle Angel Alita och Alita: Battle Angel har varit två överraskande olika skildringar av samma berättelse, men också överraskat bra skildringar – inom sitt eget media. Både mangan och filmen har bra tempo och det tycks alltid hända någonting helt nytt i varje seriealbum, som så sakteliga leder till att Alita utvecklas och börjar minnas allt mer av sitt förflutna, medan man till filmen har lyckats plocka ut och sy ihop de största händelserna på ett väldigt naturligt sätt. Det starkaste som mangan har att erbjuda är förstås än ännu djupare berättelse som utvecklas under en betydligt längre tidsperiod, medan jag finner Alita i filmen så otroligt mycket mer sympatisk och mänsklig. Hur man än väljer att uppleva den här berättelsen så kan jag i alla fall rekommendera att det görs, eftersom såväl mangan som filmadaptionen är både spännande, intressant och ger plats åt en bra huvudperson.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - Fredag 1 mars 22:06

Här kommer en så ovanlig blogguppdatering som ett enkelt upplysande! Det är nämligen så att min favoritmonstermanga Hakaijuu nu äntligen går att ta del av även för västerlänningar som inte har lärt sig japanska! Jag har verkligen gått och väntat och hoppats på att detta ska hända eftersom jag tycker att serien förtjänar att bli uppmärksammad av västerlänningar, och nu har det alltså hänt – sedan i höstas, visar det sig dessutom.


 

Via ComiXology och Book Walker kan man nu på digital väg läsa denna manga som i skrivande stund har 7 översatta volymer, av de totalt 21 som serien består av, med nummer 8 på väg. Det bästa av allt är dessutom att den första volymen är helt gratis – så ni kan alltså provläsa Creature! aka Hakaijuu utan att ens betala en krona för det!


En kort beskrivning av vad serien handlar om: Akira går andra året i gymnasiet och tycker äntligen att hans skolliv börjar falla på plats, efter att först ha blivit uttagen till en plats i basketlagets kommande stora turnering och även fått reda på att hans stora barndomskärlek Miku är i stan för att hälsa på. Men plötsligt vänds hela livssituationen uppochned när en kraftig jordbävning får Akira att bli medvetslös inne i idrottssalen och när han väl vaknar upp igen ser han halvt uppätna klasskamrater och enorma, tusenfotliknande monster som krälar runt...


   

Som jag har sagt fler än en gång tidigare är detta en stark rekommendation från min sida. Enligt mig så har Creature! ett fantastiskt tempo, är brutalt mörk och alla dessa monster till trots så tycker jag att man har en fantastiskt bra realism till hur folk agerar och vad som händer i denna ångestladdade, fruktansvärda situation. Bara att skriva om den såhär får mig att vilja hoppa tillbaka in i den så nedbrutna, hopplösa världen och se hur Akira sliter för sin överlevnad samtidigt som han försöker förstå vad det är som har hänt, och var Miku befinner sig – om hon nu ens är vid liv. Har nog faktiskt aldrig bläddrat så pass ivrigt mellan sidorna i en manga sedan jag läste Gantz och bara det är ett riktigt högt betyg.


Sen förstår jag absolut om den här bilden av "enorma, tusenfotliknande monster som krälar runt" inte kittlar alla personers nyfikenhet, utan tvärtom får många att höja ett skeptiskt ögonbryn. Men som sagt är ju den första volymen helt gratis att läsa så bara ge serien en chans – det kan ju blir så att ni fastnar lika mycket för den som jag har gjort.


 

Av Tomas Engström - Onsdag 27 feb 11:50

Äntligen kan jag ta mig tiden att faktiskt avhandla fortsättningen på vintersäsongens nya animeserier! För jag har absolut inte på något sätt varit inaktiv de här veckorna som nu har hunnit passera (jisses, vart tar tiden vägen?!), utan tvärtom tittat på såväl helt nya serier som gamla jag har haft liggandes, och förstås även fortsatt följa med i ett par av årets nyheter av det jag avhandlade i del 1 och del 2.


Men det här blir i alla fall den sista batchen av nya serier för denna säsong, för nu har jag verkligen tillräckligt fullt upp som det är utan att behöva påbörja någonting mer X)


Gotoubun no Hanayome

Kaguya-sama: Love is War

How clumsy you are, Miss Ueno

Wataten! An Angel Flew Down to me


 

Gotoubun no Hanayome

Fuutarou Uesugi lever i en skuldsatt familj med sin pappa och lillasyster vilket gör att han vänder på varenda krona även på skolan och försöker äta så billigt som möjligt. Han skyr sällskap från klasskamraterna och sitter alltid ensam i matsalen, förtärande samma billiga kombination av ris med tillbehör, vilket gör honom både illa beryktad och en smula utstött. Men ensamheten stör inte Fuutarou eftersom han ändå bara vill lägga all sin tid och energi på studierna för att kunna gå ut med toppbetyg och därefter få ett välbetalt jobb – för att avbetala familjens skulder.

 

En chans att tidigarelägga sina planer uppenbaras plötsligt när en rik utbytesstudent börjar i samma klass som Fuutarou och hon tycks ha problem med sina betyg, varpå hennes familj önskar hyra in någon som hennes handledare och man är villig att betala tredubbla priser för detta! Men när Fuutarou dyker upp hos utbytesstudentens lägenhet visar det sig inte bara vara hon själv som är i behov av handledning i skolan, utan även hennes fyra syskon – som alla tillsammans är femlingar med väldigt varierande personlighet, men precis lika ointresserade av att höja sina betyg.


Ännu en av vinterns serier där jag får erkänna mig förvånad över hur pass högt underhållningsvärdet ändå var. Lite onödigt är det att behöva introducera femlingar som alla har en lika rejält tilltagen byststorlek, och att man gör en grej av det med åtminstone tre av dem (kameravinklar osv), men dialogen var riktigt välskriven och rolig så jag tänker absolut inte döma bort Gotoubun no Hanayome bara på det här första avsnittet. Förhoppningsvis är serien på det stora hela lika smart som större delen av det här avsnittet faktiskt kändes, med fortsatt rolig dialog och inte alltför många sexuella anspelningar – även om nu en av systrarna tycks vara skriven enbart för att just anspela på sex...


 
Kaguya-sama: Love is War

Miyuki Shirogane anses av sin skolomgivning vara ett geni efter att snabbt ha klättrat upp bland skolans toppskikt av duktiga elever och är därför också den som leder skolans studentråd, där han matchas av den rika Kaguya Shinomiya som agerar vice ordförande och riktigt utstrålar självsäkerhet. Alla elever på skolan anser att dessa två perfekta tonåringar är en utmärkt matchning för varandra och förmodligen redan dejtar, trots att de absolut inte har ingått i något som helst romantiskt förhållande utan håller sig strikt professionella i sina roller.

 

Men såhär ett halvår efter att ha arbetat tillsammans så har vissa känslor ändå uppstått mellan de två, fastän de aldrig skulle kunna få för sig att erkänna detta för den andre eftersom de har alldeles för stolta personligheter för det! Således gör Miyuki sitt bästa för att få Kaguya att erkänna sig förälskad i honom, medan Kaguya gör sitt bästa för att Miyuki ska berätta hur hopplöst kär han är i henne. För båda två kan absolut tänka sig ingå i en romantisk relation men enbart om man får en bekännelse av motparten och därmed kan fortsätta hålla huvudet högt.

 

Jodå, den här visade sig också vara rätt så underhållande och ha en roligt skriven dialog! Sättet som Miyuki och Kaguya agerade på för att försöka krama ur en bekännelse ur varandra var helt klart underhållande här i seriens första och andra avsnitt, så jag kan verkligen tänka mig att fortsätta se en säsong – kanske rent utav även utforska mangan, för jag tror att det formatet har stor potential för den här sortens innehåll. Således kan det nog hända att jag kommer med en ”versus”-recension i framtiden :)


 
How clumsy you are, Miss Ueno

Fjortonåriga Ueno har förälskat sig i Tanaka, som är medlem i samma vetenskapsklubb som henne, och gör allt hon kan för att han ska förstå hennes känslor för honom utan att behöva säga det rakt ut. Men tyvärr saknar Tanaka helt förmågan att uppfatta signaler och kunna läsa mellan raderna av vad folk säger, så oavsett hur Ueno än agerar och vad hon än säger tycks det vara helt hopplöst att få den trögfattade Tanaka på fall...


Jag förundras nästan lite över hur många skolserier Japan lyckas producera och dessutom visa i en och samma säsong. Men så länge som man lyckas göra någonting som känns endera unikt, intressant eller bara tokroligt så är jag absolut för att följa flera serier med liknande innehåll. How clumsy you are, Miss Ueno faller in under det sistnämnda och de två första avsnitten har varit tillräckligt komiska för att jag ska vilja se mer, särskilt som varje avsnitt endast är 10-12 minuter långt – vilket känns väldigt lagom för den här typen av humor. Det mesta har nämligen varit ganska pubertalt och buskisdråpligt men än så länge klarar jag av det som visas och sägs. Blir faktiskt en aning sugen på att undersöka även denna series källmaterial (dvs mangan) och se om den gör sig bra med de korta paneler som jag antar att den är uppbyggd av, typ som Tsuretzure Children eller Aho Girl. Kommer mest troligt att återkomma till denna i framtiden, i ett eller annat format.


 
Wataten! An Angel Flew Down to me

En dag förändras plötsligt vardagslivet för den ensamma, blyga kläddesignern och cosplay-älskaren Miyako, när hennes lillasyster Hinata tar med sig hem sin klasskompis Hana på besök. Aldrig tidigare har Miyako sett en så söt och änglalik flicka och aldrig tidigare har hon känt på det viset som hon gör när deras blickar möts. Men hennes klumpiga beteende och blyghet gör det svårt för Miyako att närma sig Hana som ogillar hur Miyako agerar runtomkring henne och de blickar hon får, särskilt när Miyakos intresse för kläder och cosplay kommer på tal och Hana blir tjatad på om att bära dessa plagg. Men när dagen kommer till ända finns där ändå någonting med Miyakos kärleks- och omsorgsfulla agerande som är svårt att inte tycka om, åtminstone litegrann...

 

Så, det här är praktiskt taget vinterns svar på höstserien Uchi no Maid ga Uzasugiru, men med en cosplayintresserad nördtjej istället för en före detta militär! Annars är liknelserna verkligen slående, just med hur Miyako är precis lika perverterat förtjust i en 10-årig flicka och försöker få henne att bära sina eget sydda kläder! Och jag är precis lika underhållen efter detta första, väldigt överraskande avsnitt som jag inte hade några som helst förväntningar på (snarare tvärtom) men som ändå lyckades få mig att skratta högt vid flera tillfällen! Jag vet hur opassande det är att skratta i vissa scener, jag vet hur olämplig hela situationen är, men Miyakos agerande är bara så förbaskat dråpligt! Fullkomligt älskade denna inledning och jag hoppas att serien fortsätter hålla lika bra hela vägen ut som just Uchi no Maid ga Uzasugiru gjorde.

Av Tomas Engström - Lördag 16 feb 12:22

Trött på sitt liv och sin förmåga att se varelser och väsen som inte borde finnas i vår värld, valde Chise Hatori att kasta bort sitt olyckliga, ensamma liv genom att auktionera ut sig själv till högstbjudande på en egendomlig auktion där man ställde ut henne som en "sleigh beggy", ett för Chise okänt begrepp men som fick buden att rasa in. Till sin stora förvåning hade den högstbjudande parten Elias Ainsworth inte för avsikt att få en mänsklig slav utan erbjöd sig istället att bli Chises mästare och lära henne allt om magi, eftersom det är mycket sällsynt för en människa att ha hennes förmågor. Så på bara en dag hade Chise plötsligt fått ett nytt hem, någon som vurmade för henne och dessutom fått höra att hennes förmåga att se det okända var någonting som hon skulle vara tacksam och stolt över.


Idag har Chise hunnit med att såväl bekanta sig med levande drakar och farliga skogsväsen som att skaffa en beskyddande familjär i form av en kyrkogårdshund som även kan anta mänsklig skepnad. Hon är även införstådd i såväl magi som alkemi och har genomgått processen av att skapa sin egen magikerstav. Men än har hon mycket kvar att lära om vår värld och många upplevelser att få erfara, då det finns gott om väsen, sägner, andra världar och mycket mer därtill som samexisterar med oss vanliga människor.


 

The Golden Yarn är en samling berättelser i The Ancient Magus' Brides universum där den första är skriven av seriens skapare, Kore Yamazaki, men resterande 6 noveller är skrivna av lika många olika japanska författare som alla har gjort sig ett namn i Japan sedan tidigare. Och det har varit riktigt angenämt att få läsa dessa skildringar av olika händelser, då varje författare har sin alldeles egen stil på hur man berättar och även vad man berättar! Vissa av historierna har varit ganska lugna och mysiga, andra mer spännande och händelserika – där den sista dessutom visade sig vara den första delen av två, så nu får jag vackert invänta nästa volym av The Golden Yarn för att kunna läsa slutet! Vilket inte är mig emot på något vis då jag mer än gärna ser just en fortsättning på dessa små redogörelser av vad som händer på olika hörn i detta spännande, magiska universum.


Jag tycker framförallt att det har varit intressant att få läsa någonting som inte kretsar kring just huvudpersonerna Chise och Elias, eftersom det bidrar till än mer världsbyggande att få se världen ur ett bredare perspektiv. Till och med bokens första novell som Kore som sagt har skrivit, berättar inte en ny historia om just Chise och Elias utan istället en av de många bikaraktärer som mangan och animen redan har introducerat. Jag hoppas även att det blir tvärtom i framtiden, så att Kore väljer att inkludera något av de nya namnen här i The Golden Yarn när hon tecknar nya volymer av mangan!


Kort och gott är jag mycket nöjd med det här formatet och innehållet i novellsamlingen och ser verkligen fram emot att få läsa såväl fortsättningen på den sista berättelsen som flera nya! Där fanns ett par som verkligen berörde mig, någon som var riktigt spännande och jag tycker att det gav väldigt mycket att ge så många olika författare en chans att få fylla ut världen och sätta sin egen prägel på den, genom sitt eget berättande! Både en och två av novellerna kändes rent utav som moderna, helt vanliga romaner innan de slutligen kom till en punkt där just Magus’ Bride-magin lyste igenom, så att säga, och visade att världen faktiskt döljer någonting bortom vad vi vanliga människor ser med blotta ögat.

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2019
>>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se