Alla inlägg under augusti 2012

Av Tomas Engström - 21 augusti 2012 09:45

 


Yunos dröm har just slagit in: hon har nämligen tagit sin in på konstnärsskolan i Yamabuki och flyttar därför ut från sin familj för att bo i sitt egna lilla rum i en hyresfastighet - som praktiskt nog ligger på andra sidan gatan av skolan. Här blir hon snabbt vän med sina grannar vilka är tre tjejer som går i samma skola, däribland hennes klasskamrat Miyako och denna samling av fyra unga tjejer utgör protagonisterna i Hidamari Sketch.


I takt med att de 12 avsnitten (samt två specialavsnitt) som utgör den första säsongen löper ut så fullföljer Yuno och Miyako sitt första år i skolan, samtidigt som deras ett år äldre vänner tar sig vidare till sitt sista år och när dem inte lär sig teckna, måla och rita på sina lektioner så följer vi istället tjejerna i deras privatliv medan dem lär känna varandra allt bättre och deras vänskap tätnar. Det här är en så lugn och mysig serie som skolanimes bara kan bli, utan några galna upptåg eller konstigheter - allt som sker är såväl realistiskt som jordnära och det uppstår aldrig något direkt drama som rubbar tjejernas vänskap heller, utan vi pratar en till 100% lugn och fin "slice-of-life" som framförallt tar sin plats utanför skolans väggar - i synnerhet hemma hos tjejerna då de allt som oftast är tillsammans, men även nere på stan för att kanske handla någonting eller bara sjunga karaoke.


Jag blir faktiskt något förvånad över just hur lite skola och mycket fritid som uppvisas; övriga klasskamrater är till 90% ansiktslösa och utöver den skakiga gamla rektorn så är det bara deras klasslärare Yoshinoya som man visar upp. Å andra sidan har denna kvinna tillräckligt mycket personlighet att det räcker och blir över, med sin väldigt överenergiska framhållning och unga utstrålning. Dessutom älskar hon att klä upp sig i alla möjliga kostymer - vanligtvis sådana som framhäver hennes kropp vilken hon är väldigt nöjd över. Men det är alltså väldigt sparsamt med karaktärer som man faktiskt kan "ta" på, vilket jag också tycker känns bra i en så pass kort anime för då kommer man istället närmare de fyra tjejerna som serien Hidamari Sketch handlar om.


Visuellt kände jag väldigt snabbt igen mig från "Sayonara, Zetsubou-Sensei" då det är Akiyuki Shinbo som står som regissör för Hidamari Sketch och det märks väldigt snabbt och tydligt på stilen - men inte just den grafiska utan mer... tekniska, kanske jag ska säga, eller om jag menar tvärtom. Det är just de här klippen och vinklarna och hur sparsamt man kan använda färgerna från en bildruta till en annan - för att inte tala om hur fel färgerna ibland blir. På ett sätt kändes detta som mer välpassande i Sayonara, Zetsubou-Sensei just på grund av sin tecknarstil, men där tyckte jag dock att det blev lite för mycket av alltsammans. Här i Hidamari Sketch håller man tillbaka lite på dessa "effekter" och det känns bättre så både för själva tecknarstilen men också vad serien är: en charmerande, mysig skolanime - inte lika knasig och dråplig som Sayonara, Zetsubou-Sensei även om Hidamari Sketch självfallet bjuder på en hel del humor även den, det säger nästan sig självt.


Och där tror jag nästan att jag kan sätta punkt för det jag vill ha sagt med den här animen: charmerande och mysig, ingenting jättespeciellt egentligen men ändå lyckas Akiyuki Shinbo med sitt fokus på denna grupp av fyra härliga tjejer få mig att vilja koka en kopp choklad, svepa in mig själv i en tjock filt och sätta med ett :3-leende i soffan för att fortsätta in på nästa säsong - som torde erbjuda mer av samma.


AnimeNewsNetwork: Very good, don't miss it.

MAL: Very good.

ANNONS
Av Tomas Engström - 10 augusti 2012 21:17

I världen existerar två typer av varelser: människan och ”Spelare” vilket är det tidigare namnet på dessa genetiskt framtagna monster som knappt någon pratar om idag. Spelare var någonting som skapades för många år sedan av korporationen Amagi i ett rent nöjessyfte för i synnerhet överklassen att låta sig underhållas, när monstren fick slåss mot varandra för överlevnad och man kunde satsa pengar på vem som skulle vinna. Detta förändrades dock en dag när monstren plötsligt fick ett faktiskt medvetande och från att ha varit strikta slagskämpar utan någon som helst egen vilja utöver sin starka mördarinstinkt, gick dem nu plötsligt bärsärk och började döda människor istället för varandra.


Ett antal år senare har denna olycka förvisso slätats över av det högsta hönset i familjeföretaget Amagi men fortfarande finns det Spelare som lever mitt ibland oss – i mänsklig form för att inte samhället ska stöta ut dem och här hittar vi dels de som inget hellre vill än att få leva i fred tillsammans med oss människor, men dels naturligtvis även de som fortfarande avskyr mänskligheten för Amagis ursprungliga syfte med framavlingen vilka därför också till och från kallblodigt mördar oss utan att visa någon som helst nåd.


Det sägs dock finnas en särskilt framtagen Spelare som ska stå ovanför alla de övriga med krafter som inte går att föreställa sig: ZET, och hans öde är att rädda mänskligheten från de hämndlystna varelserna – om nu inte dennes mördarinstinkt tar över och han istället blir en av dem, deras Karisma som leder dem i sin hämnd.


 


Mitt i denna hårda värld träffar vi två barn som slåss för rättvisan, den ena för att det är så hans farbror har lärt honom att man skall uppföra sig medan den andra är kraftigt påverkad av den TV-hjälte som går under namnet Alphas. Jin Kanzaki är namnet på den förstnämnde; underbarnet som besitter såväl styrkan som snabbheten hos en äkta hjälte, men som dock alltid försöker ta betalt från de människor han räddar. Han ”arbetar” dock tillsammans med den något mer blygsamme Kouga Amagi som är något av ett rikebarn och precis som efternamnet skvallrar om tillhör han dessutom korporationen Amagi – även om han i sin unga ålder naturligtvis inte vet någonting om de Spelare som hans pappa en gång var med och skapade.

Kouga, Jin och Kougas syster Konoha Amagi är de stora protagonisterna i Zetman som man får följa från tidig ålder (omkring 10 år) till dess att de har vuxit upp tillräckligt mycket för att börja se och förstå vad som faktiskt försiggår i deras stad och deras tidigare så starka sammanhållning och gemensamma tro och syn på vad som är rätt och fel plötsligt splittras, i synnerhet när det väl framkommer att Jin med sina övernaturliga krafter naturligtvis inte är en helt vanlig pojke utan den varelse som framtagits för att kunna bekämpa hotet från Spelarna: ZET eller Zetman. Kouga lever i sin tur allt mer ut sin inre, starka barndomstro på att rättvisa alltid skall skipas och det onda måste bekämpas till varje pris – fram till den dag då han själv blir sin egen barndomsidol Alphas med hjälp av ny, framtagen teknologi inom familjeföretaget.


Den här serien hade så himla lätt kunnat bli någonting väldigt taffligt och lite smålöjligt – sådär som jag så många gånger tidigare har känt när det handlat om ”coola” killar med vad som kan liknas vid superkrafter och som försöker skipa rättvisa eller bara söker efter svaret på vad meningen med deras liv är och andra dylika, djupa frågor (däribland s-CRY-ed). I synnerhet som Zetman handlar om just rättvisa med Jin och Kouga vilka båda har en lite annorlunda syn på vad som kan räknas som ”seigi” (rättvisa på japanska) och sina egna sätt att lösa saker på, framförallt med vitt skilda upplevelser genom sin uppväxt; Kouga som trots allt som sagt är ett rikemansbarn med en far som skarpt ogillar hur hans son försöker leka att han är någon slags Alphas-person, medan Jin går igenom ett riktigt helvete på grund av sina krafter som så ofta gör att människorna i hans närhet kommer till skada när Spelare attackerar honom.


Men jag tycker alltså att Zetman klarar sig alldeles ypperligt från allt dravel; den känns aldrig löjlig, överdriven eller sliskig utan tvärtom är den riktigt rå, oförlåtande och mörk – precis som jag vill ha det. Såväl Jin som Kouga får genomlida ett par riktigt hårda år (Kougas syster också för den delen) när de växer upp och upptäcker hurdan såväl världen som de själva verkligen är och tvingas på vägen till vuxenlivet bestämma sig för var de egentligen står och passar in någonstans i galenskapen. Jin börjar snart ta avstånd från sina två vänner i hopp om att lyckas skydda dem och börjar så sakteliga acceptera sitt öde, samtidigt som Kouga blir allt mer en ”rättvisans riddare” – åtminstone enligt honom själv, och gör allt han kan för att imitera sin barndomshjälte Alphas och utan minsta tveksamhet bekämpa all ondska (Spelare i synnerhet) med sitt vapen draget.


Snyggt tecknad, intressant historia, bra karaktärer (även om jag lätt kan se folk störa sig på den stela Jin och korrekta Kouga) och mycket action gör att jag rekommenderar denna anime som trots att man har kortat ned från sina 17 volymer i manga-form till endast 13 avsnitt inte alls känns rushad eller nedbantad, även om jag absolut kan tänka mig en ännu djupare och grymmare historia i just sin skrivna form. Men för den som vill se en mörk och intensiv serie om vad som kan räknas som rättvisa och inte så är denna anime absolut ett bra val.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MAL: Good.

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se