Alla inlägg under april 2018

Av Tomas Engström - 29 april 2018 10:04

Mari Tamaki går andra året i gymnasiet och börjar känna sig alltmer rastlös och less på såväl skollivet som sin oförmåga att ta tag i saker. Innan gymnasiet hade hon såväl massor av energi som stora drömmar och en vilja att göra någonting, men nu känner sig Mari mest bara slapp och omotiverad. Till och med hennes helhjärtade försök till att skolka för att istället åka iväg på en spontan tågresa, slutar med hur hon sitter åter i klassrummet med sin packade väska – lagom till att dagens första lektion ska börja.

På väg hem samma dag passerar Mari en tjej på tågstationen som i sin brådska tappar ett kuvert och i detta finner Mari 1 miljon Yen. Eftersom tjejen var av samma ålder och bar samma skoluniform som Mari, lyckas hon lokalisera personen och återlämnar pengarna. Mari får då även höra en så inspirerande berättelse om den resa till Antarktis som dessa pengar ska bekosta att hon bestämmer sig för att tacka ja till inbjudan om att följa med.


 

I vintras beskrev jag ju A Place Further Than The Universe som en riktig överraskning i och med ett upplägg som jag inte alls var beredd på, efter att bara ha sett omslagsbilden och läst ett par kortfattade rader om premissen. De 13 avsnitten har alla fortsatt längs precis samma väg och bidragit till en lika intressant som spännande berättelse om att våga pusha sig själv, om vänskap och om att överkomma sitt förflutna för att därefter gå vidare. Utöver Mari och Shirase (som tappar pengarna) lär man även känna Hinata och Yuzuki och tillsammans bildar dessa fyra ett expeditionslag som så småningom lyckas ta sig iväg till Antarktis.


Och det här var något lika överraskande som uppskattat från min sida, just hur lång tid det faktiskt tar för tjejerna att ta sig iväg! Det är inte som att de bara snubblar över möjligheten att åka utan det krävs faktisk planering, research och en gnutta flax, vartefter ytterligare planering och hårt arbete slutligen ger utdelning i att resan blir av. Dock fortfarande inte helt på egen hand utan att ha behövt ta hjälp från någon annan, utan istället som en del av ett riktigt forskningsteam som väljer att ta med de unga tjejerna ombord på grund av särskilda omständigheter.


 

Såväl under alla dessa förberedelser som ombord på båten på väg till Antarktis så kommer tjejerna allt närmare varandra också, när man dels lär känna allas personligheter bättre och dels förstå deras olika bakgrunder. Jag fann deras historier vara intressanta och förvånansvärt allvarsamma, även om det kanske blir lite väl uppstyrt att tre av de fyra har problem från sitt förflutna som de dras med och nu praktiskt taget ska överkomma under resans gång. Det blir liksom en sån där klassisk "inre resa" där alla lär sig mer om sig själv och att acceptera sin livssituation och förstås hjälps åt med. Men det är fortfarande en himla rar berättelse och jag tycker väldigt mycket om samtliga tjejer, hur de porträtteras och vad de har för personligheter.


Lite överraskad av hur pass lite som egentligen visas från själv Antarktis, då man snabbspolar en hel del och väljer att göra ett rejält tidshopp vid ett tillfälle – som förvisso är väl utvalt, skall sägas. Samtidigt är jag också glad över att man inte försöker krysta fram något slags drama då det ju hade varit en enkel sak att anordna, med de faror som expeditionen ändå medför och i synnerhet för dessa fyra unga och erfarenhetslösa medlemmar.


 

För övrigt en riktigt vacker anime att vila ögonen på, med en något säregen stil som jag till en början inte var helt säker på vad jag kände för. Ett slags mellanting av lite för vackra, dockaktiga porträtt men ändå en jordnära realism. Klara färger, snygga bakgrunder och ett gott öga för detaljer!


A Place Further Than The Universe lyckas berätta en mycket intressantare och framförallt mer allvarlig historia än vad jag var beredd på, med otroligt charmerande och härliga huvudpersoner. Att man dessutom lyckas besätta fyra tjejer i huvudrollerna utan att kasta in några som helst sexuella anspelningar, obskyra kameravinklar eller märkliga dialoger är något som skaparna ska ha en eloge för.

 

AnimeNewsNetwork:  Excellent, should be in anyone’s collection
MyAnimeList:  Great

Av Tomas Engström - 25 april 2018 02:20

Staden Fukouka må se relativt fridfull och lugn ut vid första anblick och med invånare som i vilken annan stad som helst. Men under ytan döljer sig en mix av lika skickliga som farliga lönnmördare, privatdetektiver och professionella hämnare som anlitas till höger och vänster för att mörda – eller försöka beskydda – diverse personer i staden som har råkat trampa på någons ömma tår. Bland alla dessa lever Zenji Banba; en observant men också ganska avslappnad privatdetektiv som utreder andra lönnmördande företag i området. Plötsligt en dag får Zenji ett högst oväntat besök i sin lägenhet där en man iförd kvinnokläder sitter och efter att ha introducerat sig som Xienming Ling, berättar att hans före detta arbetsgivare är ute efter Zenji på grund av sitt snokande.

Xienming själv har just hoppat av sin anställning som lönnmördare på sagda företag då han tröttnat på såväl uppdragen som den låga betalningen, där droppen som fick bägaren att rinna över var en struntsumma till utbetalning på grund av hur Xienmings senaste måltavla hann begå själmord innan Xienming kunde göra någonting. Men innan han valde att lämna sin arbetsgivare fick han höra namnet på sin nästa måltavla: Zenji Banba, och befinner sig nu därför i dennes lägenhet – inte för att mörda honom, utan istället erbjuda sina tjänster för att agera livvakt åt Zenji.

 
Ni får redan nu ursäkta att detta kommer bli en lika kort som något rörig avhandling på grund av att jag såg större delen av animen innan jag inledde min semester med allt resande som detta innebar, varpå de två sista avsnitten blev sedda här i Kyoto där jag just nu befinner mig – men efter lite drygt en veckas uppehåll eftersom jag såklart har haft mycket för mig här soluppgångens land.

Att se Hakata Tokotsu Ramens har i varje fall varit riktigt trevligt och i synnerhet seriens början med sina första fyra inledande avsnitt, som introducerar såväl nya karaktärer som bygger en grund att stå på där man som tittare bli införstådd med vilken typ av stad som Fokouka är, och att här verkligen kryllar av just lönnmördare som är kontrakterade för något företag eller organisation. Jag får liksom en skön känsla och ett intryck av en väldigt blandad kompott av både Cowboy Bebop och Lupin i och med den härliga, gamla jazzliknande musiken som spelas och de snabba vändningarna i berättelsen med alla konflikter som sker. Xienming är väldigt hetlevrad, lite ful i munnen och agerar ofta som en trotsig tonåring, medan Zenji är betydligt mer lugn, metodisk men också lite märklig – på ett lika mystiskt som underhållande sätt.

 
Serien är uppbyggd kring ett gäng mindre historier som Zenji blir insyltad i och således numera även Xienming, då de två blir lite av ett omaka radarpar och Xienming snabbt accepteras av de människor runtomkring Zenji som han har ett tätt samarbete med. En del av berättelsen handlar förstås om hur de två successivt kommer närmare varandra, och i synnerhet Xienming får en hel del bakgrundskaraktär till sig – som ska tala för sitt sätt att agera och den misstro som existerar. Zenjis egen bakgrund är mera höljt i dunkel och något som man endast kan försöka gissa sig till utifrån de pusselbitar till information som ges emellanåt. Men han ska också vara den där (nästan lite typiska) karaktären som uppenbarligen har väldigt mycket i sitt bagage och man kan förstå att det är precis därför som han är så duktig på det han gör, nästan snudd på oövervinnerlig och odödlig.  Inte helt olik huvudpersonerna i såväl nämnda Cowboy Bebop som Lupin.


Utöver just Xienming och Zenji finns även en drös andra, återkommande karaktärer där vissa helt enkelt spelar supportroller medan andra har sin egen bakgrund, agenda och historier som vävs ihop med det som händer Xienming och Zenji – så att deras vägar korsas.

Berättelsen är intressant och uppdragen varierande, framförallt väldigt oförutsägbara och i synnerhet under seriens första halva – när varje uppdrag nästan förvandlas till en riktig soppa, och det säger jag på ett positivt vis! Det är lite som med James Bond eller kanske framförallt Mission Impossible; där saker plötsligt kan ta en helomvändning och således är Hakata Tonkotsu Ramens väldigt bra på att överraska. De sista 2-3 avsnitten fann jag dock något hastigt utförda med ett hyfsat abrupt avslut på såväl den korta sidohistorien som hela animen, vilket jag bara kan gissa på skulle kunna vara resultatet av en nedbantning av manuset i adaptionen från manga till just anime.

 
Visuellt och audivisuellt känner jag mig fullt tillfredsställd även om jag absolut hade kunnat se en mer gammaldags stil på det hela, i och med känslan som jag får genom musiken och att jag tänker på så pass gammal anime som Lupin-serien. Men det som är gör sig fortfarande tillräckligt bra och serien ser absolut schyst ut, även om det kanske inte är något som sticker ut. Musiken fyller ett gott syfte och känns lika välplacerad som välkomponerad för vad serien är och vad som äger rum i bild.

Hakata Tonkotsu Ramens var en högst angenäm upplevelse som höll ett riktigt härligt och lagom högt tempo till en början men känns lite stressat i sitt avslut. Intressanta och varierande berättelser med många överraskande vändningar, samt ett ganska brett och lika intressant utbud av karaktärer. Trevlig att vila ögonen på och med ett passande, schyst soundtrack.

AnimeNewsNetwork:  Good, worth seeing
MyAnimeList:  Good

Av Tomas Engström - 8 april 2018 19:30

Den gladsinnade calicokatten Tapoio och hans mer pessimistiskt lagda Kuehiko, en russian blue, har hängt ihop sedan gymnasiet och prövar nu på diverse arbeten tillsammans. Ena dagen delar man ut paket i staden som vilken budservice som helst, bara för att nästa dag räkna förbipasserande däggdjur i en flod.

 

Vinterns stora filler och humorserie har för mig varit Working Buddies!, eller som den egentligen borde översättas till: Working Brothers! eftersom det vore närmare den japanska titeln Hataraku Onii San!. Men jag förstår ordvalet eftersom de två huvudpersonerna inte är bröder eller ens släkt på något vis. Det är ju bara det här med hur man (barn, närmare bestämt) i Japan tenderar använda ordet "storebror" (och även storasyster) till folk som man inte känner och som är äldre än en själv.


Hursomhelst, som jag beskrev i januari efter att ha påbörjat Working Buddies! så är ju den här seriens avsnitt väldigt explosiva och korta med endast 3-4 minuter av småskrattande, när man som tittare följer med Tapoio och Kuehiko på diverse ströjobb som de utför tillsammans. Tapoio är alltid superenergisk och utåtriktad och pratar dessutom med oss som tittar so­­­­­­­­­­m om det hela vore en show med kameror riktade mot de två, medan Kuehiko är desto mer pragmatisk och lugn av sig och ifrågasätter ofta Tapoios energiska entusiasm.


 

Och mycket djupare utvärdering än så här blir det därför inte av denna serie! 12 avsnitt som man kan ta sig igenom på under en timme ger inte mycket material att prata om :P Serien är väldigt, väldigt simplistisk i sin stil och får mig att tänka lite på South Park, då det verkligen ser ut som klippdockor som rör sig mot en bakgrund. Arbetsplatserna är väldigt varierande och där finns alltid en ganska säregen chef som berättar för Tapoio och Kuehiko hur de ska utföra sitt arbete. Någon utveckling av våra två huvudpersoner finns knappt där och det är ju fullt förståeligt med så pass kort tid att visa upp någonting, och det faktum att detta ska vara en komediserie med korta sketcher. Humorn går lite upp och ned då serien försöker balansera längs den svåra linan att lyckas vara både rolig och konstig, men jag har svårt för att verkligen klaga på något avsnitt när de är så pass korta.


Working Buddies! var således ett trevligt, kort avbrott mellan vinterns längre animeserier som jag tyckte om att slänga in lite här och var. Humorn är kanske inte alltid klockren och tecknarstilen eller animationerna får en inte direkt att tappa hakan, men det är en stil som passar upplägget och jag har fått tillräckligt många skratt på dessa avsnitt för att känna att det var en väl spenderad timme.


 

AnimeNewsNetwork:  Good, worth seeing

MyAnimeList:  Good

Av Tomas Engström - 7 april 2018 08:57

För ett år sedan, när gymnasielivet kändes fräscht och spännande, var Kouta Hasegawa lika glad och pigg som alert och framåt! Men i takt med att skolan och tillika verkligheten började uppta allt mer plats i livet, tappade han gnistan och släppte taget om sina drömmar. Detta leder till att Kouta inser hur han nu, såhär i början av andra året på gymnasiet, inte längre känner någonting för vare sig skolan eller fritidslivet och den insikten i sig förvärrar bara situationen.

Förändringen kommer när Kouta ser hur en av skolans populäraste killar råkar tappa ett litet nyckelringstillbehör av den gamla maskotkaninen My Melody, som var populär i Koutas barndom när även han själv var förtjust i maskothunden Pom Pum Purin från samma företag: Sanrio. Detta väcker till liv gamla minnen och känslor som Kouta trodde hade gått helt förlorade och när han ska återlämna My Melody till sin ägare, eskalerar känslorna ytterligare då det visar sig att där finns fler killar på skolan som faktiskt tycker om Sanrios söta maskotdjur – och inte skäms för att visa det! Kan detta vara början på såväl en härlig vänskap som ett sätt för Kouta att finna gnistan igen, genom att hitta tillbaka till Sanrios maskotfigurer?


 

För min egen del så inledde Sanrio Boys väldigt starkt i början av året med sitt första avsnitt, som hade väldigt mycket "feel good" över sig både med hur Kouta försöker återfinna vad man väl får kalla för sin livslusta, men också hur den här animen är tecknad. Karaktärsdesignen och färgpaletten är lite speciell, ungefär som våra protagonister – där man introduceras till ungefär en person för varje nytt avsnitt under seriens första halva, men de visas ändå upp parvis. Alla har förstås Sanrios maskotdjur som den gemensamma nämnaren, men likt Kouta så har de även någonting som tynger dem eller bara går lite emot deras karaktär utåt sett. De två första personerna som Kouta lär känna är Yuu, som Kouta ser tappa sitt nyckelringstillbehör, och dennes gamla vän Shunsuke. Yuu har tappat kontakten med sin lillasyster medan Shunsuke inte riktigt förstår vad det innebär att samarbeta med andra.


Vidare lär man även känna ordföranden för skolans elevråd, Seiichirou, och en liten "pretty boy" som heter Ryou. Seiichirous problem är att han tar på sig alldeles för mycket eget ansvar och vill absolut inte behöva delegera bort arbete, vare sig i sin position i elevrådet eller den bågskytteklubb som han också ansvarar för. Ryous inre demoner får sägas vara de mest lättsamma i det här gänget, då han främst av allt dras med att han blir väldigt daltad med hemmavid av sina tre äldre syskon som gör allt de kan för att deras "lilla Ryou" ska se så söt ut som möjligt.


 

Det här är det som jag tycker är bra med Sanrio Boys. Det växer fram en väldigt fin och varm vänskap mellan dessa fem personer och genom serien så hjälper man även varandra att överkomma sina problem. Men det är också vad som får mig att vilja snabbspola framåt emellanåt, då vissa scener snarare får mig att rulla med ögonen än känna mig rörd. Det är aldrig långt till nästa moralkaka och dialogen blir ofta en aning cringy när killarna ska tillrättavisa varandra, komma med goda råd och erbjuda sin öppna famn.


Tyvärr är denna en av vinterns serier som jag ganska tidigt slutade följa aktivt och istället bara såg lite sporadiskt när jag kände för det, mycket för att faktiskt slutfölja vad jag hade påbörjat – om än med en förhoppning om att serien skulle hitta tillbaka till det första avsnittets något mer lekfulla och kärleksfyllda innehåll. Detta har lett till att jag nu idag inte minns sådär jättemycket av det som händer, utöver den röda tråden som är Koutas försök till att finna gnistan och vart det leder någonstans. Men så är övriga karaktärer och deras inre problem inte sådär jättespännande heller, framförallt ganska klassiska i Shunsuke och Seiichirous fall. Upplösningarna på samtliga problem slutar alltid väldigt melodramatiskt och det är nog precis så jag får sammanfatta hela Sanrio Boys så här i slutändan: melodramatisk. Det märks i musiken, i dialogerna, i porträtteringen av karaktärerna och upplösningen av såväl deras problem som hela serien.


 

De feel good-vibbar jag fick av Sanrio Boys första avsnitt ebbade tyvärr ut i någonting ganska cringy och lite försockersött ungefär halvvägs igenom de 12 avsnitten. Där finns en fin historia om hur huvudpersonerna lyckas bli väldigt goda vänner och verkligen tar väl hand om varandra, samt Kouta som finner den gnista och livslusta han har tappat. Men jag tycker att dialogerna och händelserna blir alltmer melodramatiska ju längre in i animen jag kommer och det gör att jag slutar känna någonting för personerna. Lite för mycket dramatisk dokusåpa och lite för få naturliga konflikter och dialoger.


AnimeNewsNetwork:  Decent, I didn’t lose my time

MyAnimeList:  Fine

Av Tomas Engström - 6 april 2018 10:54

Koizumi må vara oerhört attraktiv och drar därför till sig blickar från såväl skolans killar som tjejer, men hon omges av en viss mystik eftersom Koizumi inte pratar med någon och att försöka närma henne slutar oftast bara i en pinsam tystnad eller ett kort avslut från hennes sida. Detta till trots har eleven Misa svårt för att sluta tänka på sin klasskamrat och känner sig lika dragen till Koizumis yttre som just hennes kallsinniga aura.

På väg hem efter en vanlig skoldag råkar Misa se Koizumi stå i kön till ett litet ramenhak där folk har ställt sig långt innan öppning och får på så vis veta ett av Koizumis högst oväntade karaktärsdrag: att hon fullkomligt älskar ramen. Efter detta följer Misa ihärdigt efter Koizumi till olika platser där ramen serveras, för att försöka dela Koizumis stora passion till maträtten och därigenom också komma henne närmare, om så bara över en måltid.


 

Att japanerna älskar sin ramen är vi nog alla väl medvetna om och jag är själv väldigt förtjust i maträtten, så länge som den serveras i just Japan eller i ett kök där man vet vad en portion ramen innebär (det är inte nudelförpackningarna som ni finner i livsmedelsbutiker). Men den eller de som ligger bakom denna produktion till anime... de måste verkligen älskaramen och jag har svårt för att inte se att intresset för maträtten nu går upp i landet, eller övriga delar av världen där serien sänds, i och med Ramen Daisuki Koizumi San. För precis som att gårdagens recenserade anime Yuru Camp gör ett riktigt bra jobb med att porträttera campinglivet och Japans vackra miljöer, lyckas denna serie med precis samma sak – men för ramen.


Det är inte bara det att man porträtterar alla portioner ramen som om de vore konstverk, man beskriver även maträtten på ett sådant sätt. Eller rättare sagt så gör Koizumi detta, eftersom det är precis vad ramen är för henne och rent utav snudd på en livsstil. Och det här är faktiskt minst lika intressant som de campinglektioner Yuru Camp bjöd på, då jag har lärt mig oerhört mycket om ramens historia och vad som skiljer en rätt från en annan. Till och med vilka regioner i landet som är känd för sin egen ramen och vad för typ av ramen detta är.

Jag skulle absolut ljuga om jag sa att Koizumi inte har lyckats få mig väldigt hungrig efter ramen och jag är glad att jag har en resa till Japan inbokad så nära inpå att ha sett Ramen Daisuki Koizumi San. Faktum är att jag rent utav tänker ta till mig av många av de tips som serien har gett mig vad gäller smakupplevelser och ramenhak att besöka.


 

Men. Även om det nu har varit en väldigt lärorik resa att få höra om skillnaden mellan en portion ramen och en annan så kvarstår det faktum som jag konstaterade redan i januari när jag påbörjade den här serien. Att se någon slurpa i sig ramen och njuta som om det vore världens godaste måltid... håller bara så länge, särskilt när det ska överdrivas en smula i hur pass gott det smakar. För precis som jag sa redan efter det första avsnittet så har Koizumi en nästan osund relation till maträtten och det här med att se henne utstöta små stön efter varje tallrik, ibland även efter första tuggan, tillsammans med närbilderna på de rodnande kinderna (för att maten är så varm) och den sörplande munnen... Det må heta "the dirty mind is yours", men det är väldigt svårt att inte se sexuella anspelningar på den här sortens njutning som i synnerhet Koizumi utstrålar, men snart även hennes klasskamrat Misa.


På tal om Misa och på tal om osunda relationer... Koizumi är uppenbart en ensamvarg och trivs bäst utan sällskap, men gör samtidigt inte motstånd om någon av hennes klasskamrater vill slå följe. Hon avvisar förvisso alla inbjudningar till att gå och äta någonstans eller försök till framtida planer, men om hon ändå har för avsikt att äta och Misa eller någon annan undrar om de kan följa med, tenderar svaret bli ett apatiskt "gör som du vill". Det jag tycker är väldigt tråkigt med detta är att Koizumis attityd aldrig förändras, samt att relationen mellan henne och Misa inte utvecklas. Att jämföra med ensamvargen Rin i Yuru Camp som åtminstone blir allt mer vänligt inställd på tanken att faktiskt ha sällskap på en campingutflykt – och verkligen utvecklar en vänskaplig relation till Nadeshiko. Förvisso kanske det har att göra med att Nadeshiko inte är lika påträngande som Misa i denna serie, vilket för mig tillbaka in på varför jag inledde detta stycke med ”på tal om osunda relationer”.


 

För Misa är inte enbart påträngande, hon är rent utav skrämmande besatt av Koizumi – som i "djupt förälskad och praktiskt taget beroende av". I ett av de senare avsnitten gör man en väldigt kul (och lite skrämmande) grej av detta; när Misa sitter hemma på sitt rum och man ser hur hon har en anslagstavla vid sitt skrivbord – som är full av bilder på just Koizumi. Hon sitter dessutom och skriver i sin dagbok och vartenda inlägg tycks i huvudsak handla om huruvida Misa har lyckats spendera tid med Koizumi eller ej, med en liten redogörelse för upplevelsen. Som sagt, det var faktiskt ett väldigt komiskt och underhållande ögonblick som förstärktes både visuellt och audiovisuellt, men det som samtidigt är lite tragiskt är att det här är precis hur Misa beter sig hela serien igenom och den enda personlighet som hon har. Precis som att Koizumis enda riktiga karaktärsdrag är att vara avvisande mot Misa och älska ramen mer än livet självt.


Och precis som att jag efter halva serien börjar tröttna en smula på att se Koizumi san äta ramen om och om igen, så tröttnar jag även på att se denna ensidiga relation som de två huvudsakliga protagonisterna har. Där finns ingen utveckling och ingen riktig identitet att prata om och när nu innehållet i serien bara handlar om en så pass enformig sak som att hitta nästa ramenhak, är jag i starkt behov av färgstarka karaktärer för att inte tappa intresset. Yuru Camp må också kunna beskrivas som lite enformig eftersom den "bara" handlar camping, men campingutflykterna är så mycket mer varierande än Koizumis matintag, personerna mycket mer älskvärda ­och det sker en bättre, roligare utveckling mellan såväl Rin och Nadeshiko Yuru Camp som för skolans kampingklubb – som hela tiden gör sitt bästa för att få ny utrustning, hitta nästa resmål och planera en ny utflykt!


 

Jag skulle kunna rekommendera Ramen Daisuki Koizumi San främst till er som är matintresserade eller om man bra vill få veta mer om denna ikoniska maträtt, men med en liten "varning" om att man ganska snabbt blir mätt på seriens innehåll och upplägg (pun intended). Jag har som sagt lärt mig mycket intressant fakta kring ramen och fått ett par bra tips på matkedjor som verkar servera riktigt god ramen, men de platta karaktärerna och alla små stön och suckar som kommer under matnjutningen blev för mig väldigt tjatigt i längden.


AnimeNewsNetwork:  Decent, I didn’t lose my time

MyAnimeList:  Fine


Av Tomas Engström - 5 april 2018 11:10

Gymnasieeleven Rin har just fått sin campingutrustning på plats och sitter nu och avnjuter det japanska landskapet på bästa vis enligt sig själv: campandes på egen hand utan att någon annan kan störa henne, då Rin noggrant väljer årstid efter de mest impopulära säsongerna – när man utan problem kan finna platser tomma på folk. Men när kvällen faller och det börjar bli dags för en bit mat innan sovsäcken kallar, överraskas Rin av en tjej i samma ålder som ser lika vilse ut som hon är frusen!

Nadeshiko presenterar sig för Rin och förklarar att hon råkade somna utanför den närliggande rastplatsen och eftersom mörkret nu har fallit, plus att hennes mobil glömdes kvar hemmavid, kan Nadeshiko inte ta sig tillbaka hem... Rin hjälper den stackars tjejen att få tillbaka värmen och delar även med sig av sin mat, varpå hon lyckas kontakta Nadeshikos familj som kommer och hämtar henne. Det plötsliga avbrottet i Rins ensamvargscamping till trots känns det inte så tokigt att ha haft sällskap och eftersom de utbytte kontaktuppgifter vore det förstås artigt att höra av sig någon gång i framtiden. Kontakten sker dock snabbare än Rin har tänkt sig, då det visar sig att Nadeshiko går i samma gymnasieskola som henne!


 

Som jag skrev i början på året när den här serien gick av stapeln som en del av vinterns serier, så är Yuru Camp en riktig mysare och har verkligen goda chanser att dyka upp även i slutet av 2018 när jag väl sammanfattar mitt animeår! Den har utan tvekan varit vinterns riktigt stora feel good-serie och jag har alltid sett enormt mycket fram emot nästa avsnitt. Mycket av detta har förstås med seriens omgivningar att göra och att jag är så otroligt förtjust i Japans vackra miljöer, något som Yuru Camp lyckas väldigt väl med att porträttera – från sina bästa sidor. Det roliga är också att samtliga platser självklart finns på riktigt så när Rin eller Nadeshiko pratar om campingplatser att bege sig till, går dessa verkligen att finna om man bara sätter sig och googlar eller spanar in Google Maps.


Faktum är att hela serien känns väldigt mycket som en slags kampanj för att få fler personer att börja med camping. Detta eftersom Yuru Camp inte enbart nämner vilka platser som är trevliga för vyernas skull, utan man går dessutom väldigt ofta in på detaljnivå i hur man campar och vad som är bra att tänka på, samt berättar vad som skiljer det ena liggunderlaget eller typen av sovsäck från en annan. Det blir lite som en skola för tittaren och jag erkänner att man lyckades få mig att bli så pass uppslukad av den här fritidshobbyn att jag rent utav gick in på Biltemas hemsida och satte ihop ett litet kit med tält, sovsäck, underlag och kokkärl med mera – bara för att se vad det kostade – samt googlade som allra hastigast på campingområden här i Sverige...


 

Men det är inte bara campandet som gör Yuru Camp till en så trevlig serie. De två huvudpersonerna Rin och Nadeshiko gör minst lika mycket, med sina vitt skiljda, härliga personligheter. Detsamma gäller även de två andra bekantskaperna som man snabbt får stifta bekantskap med – i form av Aoi och Chiaki som båda två är medlemmar av en campingklubb på Rins och Nadeshikos skola. Inte helt oväntat lyckas man rekrytera Nadeshiko som medlem, medan Rin är lite mer svårflörtad på grund av just sin ensamvargsläggning som ju det första avsnittet är väldigt tydligt med att etablera. Rin kommer faktiskt att utföra majoriteten av sina campingutflykter helt på egen hand, även efter att ha träffat Nadeshiko och fått henne att börja intressera sig ordentligt för camping. Och jag kan förstå henne för Rin har faktiskt lyckats med samma sak med mig; att dels se det roliga och trevliga i campandet, men också skönheten i att göra det på egen hand! För att inte tala om hennes val av årstid som både har med det lägre antalet campare att göra och att alla insekter har försvunnit. Rin är helt enkelt en väldigt klok flicka och jag känner mig klart inspirerad av hur hennes tankegångar går.


Och även om Rin som sagt föredrar att vara själv, till skillnad från Nadeshiko som väldigt snabbt blir en lika stor del av campingklubben som de tidigare medlemmarna, så utvecklas hon mycket av att ha lärt känna Nadeshiko och öppnar upp sig lite mer för varje avsnitt som går. Hon börjar prata allt mer med Nadeshiko via såväl mobilen som mellan fyra ögon och de utbyter inte bara förslag på campingplatser, utan även bilder på det vackra landskapet när de åker ut och campar på varsitt håll – där Nadeshiko så småningom börjar följa med sina nyfunna vänner från klubben.


 

Visuellt är animen precis lika rogivande och mysig som dess lugna historia och långsamma utveckling. Man gör ett riktigt bra jobb med att just porträttera Japan och landets miljö med väldigt naturtrogna bakgrundsmålningar. Emellanåt ser även utrustningen oerhört autentisk ut – lite sådär som att man har tagit riktiga produktbilder och ritat över dem! Karaktärerna är däremot lite sötare och rundare i sina utseenden och inte fullt lika verklighetstrogna som allting annat, men jag menar absolut inte någonting negativt med det påpekandet! Tvärtom anser jag att den stilen passar bra med allt det här mysiga, trevliga och harmoniska som både karaktärerna själva och seriens innehåll utstrålar.


Summa summarum har Yuru Camp varit en av vinterns absoluta höjdpunkter för mig och det här med att få sjunka ned i soffan i ett nedsläckt vardagsrum med endera en kopp varm choklad eller kaffe är någonting som jag kommer att sakna oerhört mycket, väl medveten om att serien förmodligen inte får några fler säsonger eftersom den ju egentligen är alldeles för menlös och enkel för allt arbete och processande med att skapa en anime. Jag älskar i alla fall tecknarstilen, det harmoniska innehållet, de mysiga utflykterna och de vackra vyerna som jag får uppleva tillsammans med dessa fyra härliga gymnasietjejer. När jag nu åker till Japan igen om en vecka kommer jag absolut att plocka upp lite merchandise att pryda min nyckelring eller lägenhet med, bara för att ständigt påminna mig själv om den underbara känslan som var och ett av dessa 12 avsnitt har bjudit på.


 

AnimeNewsNetwork:  Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList:  Great

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5 6 7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018 >>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skapa flashcards