Alla inlägg under juli 2011

Av Tomas Engström - 27 juli 2011 21:17

School Rumble är en kärlekskomediserie som jag stiftade bekantskap med för många, många år sedan men råkade tappa bort mig i mot slutet. Jag minns inte om det berodde på hur svårt det var att finna de sista avsnitten av säsongen (den första) eller om den bara ännu inte ens hade kommit till avslut, men hursomhelst valde jag att se om säsong 1 för något år sedan eftersom jag minns hur mycket jag satt och gapskrattade åt serien och därför prompt ville kunna lägga även de sista avsnitten bakom mig.


Nu har jag äntligen återigen tagit mig i kragen och även tagit mig igenom 2nd Semester - vilket är undertiteln på den andra säsongen.


 


School Rumble handlar inte helt oväntat om ett gäng skolungdomar med väldigt olika personligheter men som alla (till den stora majoriteten) befinner sig i samma årskurs och klass. Den stora gemensamma nämnaren här är dock kärleken och serien kretsar kring alla enorma missförstånd, pinsamheter samt försök till att bekänna sin kärlek som sker i varje avsnitt. För naturligtvis är det så att alla är kära i varandra, kors och tvärs, utan att få sin kärlek besvarad: person A är kär i person B som är kär i person C som i sin tur bara har en enda passion: mat...


De största huvudpersonerna går dock att räkna på en hand och dessa är den korta, gladsinniga men också trånghuvade Tenma Tsukamoto vars hjärta endast slår för den tystlåtne, intelligenta och lite småcoola (men ändå på något sätt också töntige) Ooji Karasuma. Tenma har dock sin egen beundrare i form av bråkstaken Kenji Harima som genom ett slumpartat möte för något år sedan fick sitt hjärta stulet av sagda kvinnliga protagonist, och av den anledningen nu försöker bli en bättre människa genom att faktiskt närvara i klassrummet - som trots allt delas av Tenma.

Dessa tre är de verkliga huvudpersonerna (i synnerhet Tenma och Kenji) men i varje avsnitt får vi även träffa Tenmas tre tjejkompisar och så även hennes lillasyster plus ett par andra klasskamrater.


Drålig är verkligen hur jag skulle beskriva denna anime, i synnerhet den första säsongen som fullkomligt dryper av vansinniga upptåg och tokiga missförstånd. Det roliga ligger särskilt i hur Tenma gång på gång försöker uppvakta sin kärlek och få hans uppmärksamhet samtidigt som Kenji gör precis samma sak - mot Tenma. Men ingen av dem har förstås modet (eller vettet) att erkänna sin kärlek rakt ut utan tar istället till alla möjliga knasiga metoder som de kan komma på för att försöka att lite sådär lagom otydligt förmedla sina dolda känslor. Vilket mest slutar i katastrof och missförstånd, särskilt för stackars Kenji som blir anklagad för att vara såväl en människohatare som pervers.


School Rumble: 2nd Semester var utan tvekan rolig även den och ibland skrattade jag verkligen rakt ut åt det som hände, fast minnet från första säsongen slår den inte. Men det behöver den heller inte göra, School Rumble är på det stora hela en av de roligare skolanimes jag har sett. Men den är som inte riktigt så speciell att den samtidigt också går att klassa som en av de bästa jag har sett, utan den är helt enkelt ”bara” väldigt rolig och att rekommendera att man ser - men inget som jag planerar att stoppa in i min animehylla.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MyAnimeList: Very good.

ANNONS
Av Tomas Engström - 19 juli 2011 09:17

BECK, eller Mongolian Chop Squad som de senare också kommer att bli kända som, är namnet på ett band som seriens stora huvudperson Tanaka Yukio snubblar in i efter att en dag ha räddat en hund från ett par barn som trakasserar den för sitt märkliga utseende. Hunden visar sig tillhöra en kille som bara är något år äldre än Tanaka och har en otrolig talang för att spela gitarr. För tillfället befinner sig denna, Ryusuke Minami, i ett band som han dock är på väg att lämna för att starta någonting eget, någonting stort - ja till och med större än så. Världens bästa band, helt enkelt.


På den vägen är det och Tanaka som egentligen är en helt vanlig 14-åring som aldrig trott särskilt mycket om varken sig själv eller världen, dras plötsligt in i en helt ny värld då Ryusukes fantastiska sätt att uttrycka sig genom sin gitarr tillsammans med sitt brinnande engagemang för att verkligen lyckas sätta ihop världens bästa band, gör att Tanaka själv blir musikintresserad och försöker sig således på att lära sig spela gitarr för att förhoppningsvis bli en del av Ryusukes vision.


     


BECK: Mongolian Chop Squad är en slice-of-life-anime som handlar om livet, inte nödvändigtvis som just artist utan mer bara om att ha drömmar och våga satsa här i livet när man kanske egentligen inte riktigt vet vad man vill göra. Genom seriens 26 delar får vi följa just Tanakas dröm som inte bara blir tydliggjord och bestämd utan även möjlig tack vare mötet med Ryusuke och så också genom sin simlärare Ken’ichi Saitou, som visar sig dölja oanade musikaliska talanger efter att en gång i tiden inte bara ha varit olympisk medaljör i just simning utan även något av en rockstjärna på den tiden med sitt egna band.

Men samtidigt som Tanaka försöker lära sig hur en gitarr fungerar måste han även ta itu med dels skolan om han nu verkligen en dag ska kunna läsa vidare och faktiskt få ett jobb samt bli en del av samhället, dels har han blivit påmind om sina gamla känslor för sin gamla barndomsvän Izumi Ishiguro - som plötsligt börjar umgås med Tanaka igen efter att de två inte pratat med varandra sedan mellanstadiet. Och inte blir det särskilt mycket lättare (vare sig på det romantiska planet eller vardagslivet som helhet) av att Ryusuke snart visar sig ha en lillasyster som är i samma ålder som Tanaka och lika duktig på att sjunga som hon är söt...


Jag erkänner hur jag har lite svårt för att uttrycka vilken underbar serie detta var att följa. Först och främst var det ett otroligt roligt och intressant tema, det här med hur Tanaka bestämmer sig för att börja syssla med musik och hur det påverkar hans liv. Sedan är allting bara så bra framställt också; att man inte koncentrerar sig helt och hållet på bandet som bildas utan även allt det som pågår runtomkring Tanaka vad gäller hans studier, lite om kärlekslivet, relationen till sin barndomsvän (samt skolkamrater) och även det hårda livet i skolan – inte bara studiemässigt utan även vad gäller bråkmakare som tycker att Tanaka är en riktig nolla och wannabe.


Tecknarmässigt gillar jag också BECK riktigt skarpt för hur liksom ”opolerat” allting känns. Jag glömmer hela tiden bort hur skönt det är att se serier ur den här genren just på grund av hur alla karaktärer inte ser ut att vara plockade från någon bisarr glamorvärld där varenda människa är stilig, söt eller snygg och dessutom ser ut att vara nästintill jämngamla oavsett om de egentligen ska vara 14 eller 34. Glöm att få se onaturliga frisyrer som aldrig blir förstörda eller välfransade ögon stora som knytnävar - i BECK är såväl Tanaka som hans bandkamrater och (i stort sett) varenda människa man ser till och med i bakgrunden vältecknad på ett fullt ”normalt” sett vad gäller proportioner och utseende. Visst blir det lite komiskt kantigt och grovt ritat till och från även här, i synnerhet när karaktärer skäller på varandra eller scenen som utspelas ska framgå som just komisk, men det är ju fortfarande en tecknad serie som man tittar på och dessutom en japansk sådan.


Och ett sådant soundtrack BECK har sedan. Nu tappar förvisso några av låtarna lite, lite i känsla på grund av att så otroligt mycket sjungs på engelska och vi vet ju hur duktiga japanerna är på att sätta ihop engelska låttexter (eller bara prata engelska överlag). Men melodierna är det då verkligen inget fel på och några av låtarna som spelas i serien är banne mig sådana som jag skulle kunna föreställa mig spelas på radion som en hit från någon ny artist. Just därför är det heller inte konstigt att ett soundtrack existerar för animen och jag sitter faktiskt själv och lyssnar på det just nu när denna recension skrivs. Moon on the Water är i synnerhet en sådan låt som jag har fått på huvudet och lär gå omkring och nynna på ett tag framöver. Många av raderna får en visserligen att lägga huvudet på sned och som sagt undra ”vänta lite nu, vad menade dem där?” men det är på det stora hela en vacker låt.


Måhända borde jag kanske med alla dessa lovord klassificera serien som full pott på ANN och MAL, men jag nöjer mig ändå med det näst bästa och tänker istället att när jag väl ser om denna (för det lär jag göra någon dag), kommer den att vara ännu bättre och bli värd den där fullpoängaren som jag sparar på just nu, lite som att ställa undan ett redan gott vin och vänta på att det ska jäsa till sig ytterligare.


Men liksom musiken förgyllde Tanakas vardag har BECK: Mongolian Chop Squad förgyllt min. Punkt.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MyAnimeList: Great.

ANNONS
Av Tomas Engström - 13 juli 2011 02:41

För något år sedan bekantade jag mig med en skolserie som hette Clannad och blev omedelbart kär i denna. Serien var humoristisk, hjärtvärmande och till och från även lite sorglig. Karaktärerna var älskvärda, historien mysig, miljön trevlig. Efter de 24 avsnitten som den första säsongen bestod av (23 plus ett extra sidoavsnitt) satte jag det näst högsta betyget på AnimeNewsNetwork.com och placerade säsong två på listan över vad jag ville se i framtiden.

Och nu är den framtiden här, men eftersom det var så pass länge sedan som jag såg den första säsongen hade jag hunnit glömma bort i stort sett allting - åtminstone de så fina detaljerna och bestämde mig således för att se om hela serien, vilket alltså är vad jag har sysslat med under den senaste tiden och därför vill jag nu presentera för er både Clannad och Clannad After Story.


 


Först och främst ska jag säga att bilden här ovan på ett sätt är lite missvisande och jag tycker att det är märkligt hur den här animen framställs av just dessa söta skolflickor på majoriteten av alla bilder, då det egentligen bara är en av dem som är seriens huvudperson - tillsammans med en kille som inte ens får vara med, men själv tänker jag inleda det här omdömet med att prata om just honom.


Tomoya Okazaki är en 16-årig student som har en väldigt sned syn på livet ända sedan hans mamma dog i en bilolycka för många år sedan. Hans pappa är förvisso ännu vid livet och har gjort sitt bästa för att uppfostra sin son på egen hand, men nuförtiden finner Tomoya sin far hemmavid halvt nedsupen dagarna i ända med spel och dobbel som sin enda sysselsättning.

Gå till skolan, göra ingenting, träffa samma människor, hänga med sin lika omotiverade och apatiska vän Youhei Sunohara, komma hem och sova. Så ser dagarna ut för Tomoya - ända tills han på väg till skolan för ännu en tråkig, förutsägbar dag träffar Nagisa Furukawa vid sidan om vägen som står helt koncenterrad och tyst för sig själv och plötsligt utbrister ”sweet bean bread”. Nagisa är en tystlåten tjej som även hon har lite svårt för att motivera sin närvaro på skolan varje dag då hon på grund av sin blyga personlighet inte har några egentliga vänner, någonting som snart ska förändras när Tomoya nu tar kontakt med henne och de båda slår följe till skolan.


Clannad handlar således om hur livet för de två skolungdomarna blir till det bättre efter att ha stiftat varandras bekantskap och hur Tomoya hjälper Nagisa att våga träffa nya människor, medan Nagisa motiverar Tomoya till att faktiskt närvara på sina lektioner istället för att, som tidigare, mest dra benen efter sig och hitta på diverse ofog med sin vän Youhei (som egentligen är den som faktiskt står för allt påhitt medan Tomoya bara hakar på hans dumheter mer för att i efterhand kunna skratta åt Youhei). Men det är inte enbart dessa två som serien handlar om utan det finns även fler personer i deras stadigt växande sällskapskrets som introduceras och man successivt lär sig lite mer om, precis som Tomoya och Nagisa själva, varav alla är tjejer som tycks ha ett intresse för Tomoya - trots hans apatiska sätt att se på saker och sin något slappa livsstil.


Detta är alltså Clannad och serien fortsätter så genom hela det första och andra skolåret, med många hjärtvärmande händelser och även ett par sorgliga sådana som verkligen lyckas beröra.


I Clannad After Story tar man vid direkt där första säsongen slutade och här har Tomoya och Nagasi kommit varandra riktigt nära, vilket förstås var någonting väldigt förutsägbart med tanke på vad det här trots allt är för genre (säg den skolanime som blandar komedi med romantik där de två som har huvudrollen inte blir kära i varandra innan seriens slut). Till en början fortsätter man i samma trygga skolmiljö med gamla välbekanta karaktärer omkring sig, men snart tar de två sin examen och det hårdare, mindre förlåtande livet som ”vuxen” tar vid; det är dags att tänka på att skaffa lägenhet, få tag på ett jobb och helt enkelt lyckas överleva i samhället. Faktum är att när skolperioden väl är slut så passerar åren väldigt raskt i Clannad After Story och det kändes till och från som att man har lite väl bråttom med att berätta historien, särskilt som Tomoya och Nagasi får gå igenom en hel del hårda prövningar såväl tillsammans som på egen hand.


Utan att avslöja någonting om hurdant deras liv utanför skolan blir så kan jag säga att det är få serier som berört mig så och verkligen fått känslorna att blossa som denna, i synnerhet då just den andra säsongen - när man förflyttas från den trygga och så ofta komiska skolmiljön ut på gatorna och in på huvudpersonernas liv. För även om Clannad många gånger lyckades påverka mina tårkanaler så var det mestadels i samband med hur någonting fint hände. After Story är däremot verkligen annorlunda från originalet och händelserna i denna gjorde mig till och från rent utav upprörd, så den lyckas absolut leverera även om jag var skeptisk i början och särskilt då man väl började hoppa framåt i tiden - nästan som om de som satte ihop denna andra säsong var stressade över att få med så mycket som möjligt (vet inte hur exakt den följer mangan om det nu har någonting med den saken att göra).


Vad som dock verkligen är lite tråkigt är hur animen avslutas, för det sista avsnittet tycker jag var ett lite onödigt flummigt sådant som jag först inte ens förstod och när jag väl kom underfund med vad man hade gjort så kändes det bara... ja, lite onödigt helt enkelt. Men det har likväl varit en fantastiskt känslosam resa och jag är verkligen glad över att jag tog mig tiden att börja om från början med Clannad istället för att bara tvinga mig själv vidare, då det här verkligen är en älskvärd serie som berör.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MyAnimeList: Great.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se