Alla inlägg under december 2011

Av Tomas Engström - 26 december 2011 20:49

På 25 minuter hinner Kyousougiga lägga fram en huvudperson, ett nuvarande läge, en bakgrundstitt, en överraskning och ett avslut. Det är dock inte helt säkert att du som tittare lyckas ta in allting som denna extremt korta men också oerhört intensiva anime har att ge i sitt ensamstående avsnitt.


 


Den unga flickan Koto och de ännu yngre bröderna A samt Un, har alla råkat snubbla in i en alternativ dimension som tar dem från det lugna, trygga Kyoto i Japan till ”Mirror Kyoto” som är en värld helt olik deras egen; med märkliga varelser och andar som härjar i den färgsprakande och livliga staden. För tillfället bor dem hos Myoue som tar hand om barnen och själv är en kraftfull munk som kan en hel del magi. Han låter sysselsätta dem med att jaga efter de mera ondsinta andarna med hjälp av de extraordinära krafter som de tre har fått i denna galna värld som verkar smått hopplös att lämna.


Någonting sådant är historien i Kyousougiga som tveklöst är bland det konstigaste jag har sett, mest på grund av hur man som sagt har komprimerat såväl introduktionen som intrigen och upplösningen till ett enda kompakt avsnitt på 25 minuter. Det blir dock inte bättre av den extrema, visuella stilen som direkt fick mig att tänka på Summer Wars i första hand, men också Bakemonogatari och det förvånar mig verkligen att ingen av de inblandade i dessa tre animes tycks ha arbetet med varandra (av vad jag kunde se när jag så här i efterhand undersökte saken närmare). Mirror Kyoto är som sagt en väldigt färgsprakande plats som skildras till mångt och mycket av starka pastellfärger och med hastiga klipp samt intensiva scener.

Exakt vem Koto är, hur hon hamnade i denna värld och vad hon är läggs fram på ett något otydligt vis och när eftertexterna helt plötsligt börjar rulla i slutscenen så är frågetecknen i mitt huvud fortfarande många. Att se avsnittet en andra gång hjälper till en viss del eftersom man då åtminstone har en viss aning om vad sjutton som egentligen händer och vem alla är, men förvirringen är fortfarande ett faktum och det skulle verkligen vara intressant att få höra från manusförfattaren själv få berätta baktanken med denna anime för att få lite mer kött på benen om den värld som han har skapat.


Men förvirringen och kaoset till trots så är det svårt att ändå inte ha en positiv inställning till Kyousougiga för den lämnar absolut något form av intryck. Det är ju framförallt så att man trots allt endast har spenderat 25 minuter på att ta sig igenom alltsammans – hade det istället varit en två timmar lång röra så skulle jag nog ha varit desto mer irriterad och känt hur tiden varit bortkastad. Nu är det snarare så att jag gärna hade sett att man gjort åtminstone en timmeslång film för att reda ut några lösa trådar och fylla i ett par luckor. Mirror Kyoto känns trots allt intressant och likaså även Kotos öde, vad det nu än verkligen var...


AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing.

MyAnimeList: Good.

ANNONS
Av Tomas Engström - 18 december 2011 21:37

Hazumu är en helt vanlig tonårspojke; vardaglig, lite tillbakadragen i sitt sätt och förstås kär i en flicka. Flickan heter Yasuna, går i samma skola som honom och de två har sedan en tid tillbaka umgåtts väldigt mycket mellan lektionerna efter att Hazumu lärt henne det han kan om blommor – vilket är hans stora intresse och passion. Kanske inte en hobby som passar just en tonårspojke, men så har Hazumu heller aldrig betett sig vidare manligt, till skillnad från hans barndomsvän Tomari som är en riktig "pojkflicka" och inte helt oväntat något förälskad i Hazumu – trots hans lite mjäkiga sätt och trots hur hon mycket väl vet om vem hans riktiga kärlek är.


Men allt det här spelar inte längre någon roll, för efter att ha blivit övertygad av sina vänner att erkänna sin kärlek för Yasuna som av någon oförklarlig anledning nobbar honom, beger sig Hazumu upp i bergen och skogen för att glömma alltsammans – en plötslig gärning som ska förändra hans liv för alltid, verkligen riktigt förändra hans liv. För samtidigt som Hazumu springer uppför berget så sker ett litet missöde i ett rymdskepp högt uppe i rymden, vilket får skeppet att störta ner mot jorden och kollidera med vår protagonist.

Som tur är besitter utomjordingarna en sådan högteknologisk läkekonst att de lyckas återskapa varenda molekyl som en gång var Hazumu – med ett litet undantag och det är att man i processen råkar omvända X och Y-kromosomerna så att pojken Hazumu numera är en flicka...


 


Kashimashi: Girl Meets Girl. Utomjordingar som kolliderar med en människa och i läkningsprocessen råkar vända sexualiteten på den stackars utsatta personen. Var annars får man ett sådant upplägg serverat för sig än i en anime? Men, hör och häpna: den här animen har faktiskt mycket mer att ge än bara en komisk könsförväxling. Javisst, det fanns en del tröttsamma karaktärer och återkommande skämt som fick mig att ta mig för pannan både en och två gånger under de 12 avsnitten som Kashimashi: Girl Meets Girl sträcker sig över, men om man ser förbi den klumpige, kärlekskranka läraren som Hazumu har och så även hans manliga barndomsvän Asuta Soro – som utkämpar en inre strid med sig själv om huruvida han faktiskt tycker att den nye Hazumu är söt eller inte – så finns här ändå en väldigt känslosam kärleksberättelse under alltsammans.


För berättelsen i denna serie ligger, könsbytet till trots, inte himla mycket på Hazumus nya liv och anpassning till detta – även om det kan vara lite småkul att se honom (eller henne, rättare sagt) försöka rätta sig till hur en tjej ska vara och klä sig och så, speciellt eftersom det ironiskt nog är Tomari som kommer med alla tips och råd. Men den stora centrala rollen har istället just kärleken och trots att Hazumu inte längre är en han utan en hon så kvarstår ju alla känslor för Yasuna, samtidigt som även Tomari fortfarande känner någonting för sin vän.

Och allt det här blir förstås lite komplicerat; ett riktigt kärleksdrama av den något förbjudna skolan – vilket är väldigt roligt att se och den kärlek som personerna har för varandra är fint skildrad utan att det på något sätt känns som att personen som skapat Kashimashi: Girl Meets Girl skulle ha gjort det med någon form av pervers baktanke. Särskilt från mitten av serien och framåt blir den riktigt känslosam och jag tycker absolut att de tre huvudpersonerna (vilka då alltså är Hazumu, Yasuna och Tomari) har väldigt mycket karaktär och personlighet, även om man får lära känna dem under en väldigt kort period då serien som sagt bara består av 12 avsnitt. Jag kände dock aldrig att tempot var för högt eller hur saker gick för fort framåt.


Det existerar dock ett 13:e avsnitt, skall sägas, som för mig var helt onödigt och jag ångrar lite att jag såg det. Beroende på vad man vill ha för slut på serien så kan det dock absolut tillförse animen någonting men för min egen del var det bara dumt och som sagt onödigtKashimashi: Girl Meets Girl har ett mycket bra och känslosamt slut som det är, och på det stora hela så är detta sin lite bisarra intrig till trots en helt klart sevärd anime.


AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing.

MyAnimeList: Good.

ANNONS
Av Tomas Engström - 7 december 2011 22:00

Äntligen får jag skriva ett nytt blogginlägg om en anime som jag har avslutat. Det känns verkligen som evigheter sedan senast och det är det ju också – med mina mått mätt som vanligtvis har någonting att komma med åtminstone varannan vecka, på sin höjd var tredje, i den raska takt som jag trots allt brukar avverkar avsnitt. Men i och med att jag har börjat jobba heltid sedan ett par månader tillbaka så är det mycket i mitt liv som har fått ta sig en smäll och vad gäller min fritid så har jag i första hand låtit det gå ut över mina japanska självstudier, någonting som gjort mig väldigt ledsen och gett upphov till vissa skuldkänslor. Därför bestämde jag mig för ungefär en månad sedan för att det var dags att återuppta japanskan och göra det ordentligt – genom att avsätta den tid på morgonen som jag vanligtvis spenderar till anime åt att istället läsa i min nya kursbok i japanska som jag införskaffat som en del i min plan att återuppliva självstudierna på allvar.

Så där har ni nu en förklaring till varför bloggen har stått stilla så länge då det verkligen gör stor skillnad på att bara se två avsnitt av animes om dagen istället för som allra minst tre (vanligtvis fyra). Men det känns mycket bättre för mig att ha det på det här viset då mina självstudier i detta härliga språk är så viktiga för mig och anime hinner jag ju med att se ändå, även om det nu inte ligger på samma intensiva nivå som tidigare.


Hur som helst så har jag i dagarna lyckats avsluta en 24 avsnitt lång anime som jag nu tänkte summera för er och ge mitt utlåtande kring:


   


Black Butler handlar om den unge Ciel Phantomhive av nobelt släkte vars föräldrar gick en brutal död till mötes för flertalet år sedan och som nu har för avsikt att inte bara bära upp familjens namn och fortsätta med den affärsrörelse som man har inom leksaksbranschen, utan även att hämnas sina föräldrar. För att lyckas med detta har Ciel hjälp av sin nya, privata butler Sebastian Michaelis som det redan i seriens första avsnitt tydligt påvisas inte är någon vanlig butler utan just precis som Sebastian själv uttrycker det verkligen är ”en sjuhelvetes butler”, med betoning på ”helvete”. Sebastian är nämligen en demon som Ciel har utlovat sin själ till i utbyte mot att få nyttja Sebastians demoniska krafter för att finna de som står skyldiga till hans föräldrars död – vilket är den röda tråden serien igenom.


Tyvärr måste jag säga att denna lovande premiss till trots med en demonisk butler som i synnerhet mot slutet av serien likt Alucard i Hellsing verkligen visar sitt rätta ansikte och just hur pass mäktig han egentligen är, så är Black Butler långt ifrån en mörk eller ens seriös anime. Tvärtom står humorn alltid något längre fram i rampljuset med bland annat tre riktiga klumpedunsar till tjänare på den herrgård som Ciel bor och även en pajasaktig comic relief-karaktär som introduceras en bit in i serien.

Och detta känns lite tråkigt, det tycker jag verkligen. För det inledande avsnittet lägger en ganska snygg, skön skugga över hela grejen med den mystiske Sebastian och Ciels barndom/bakgrund, bara för att sabotera allting i slutminuterna och gå från att få mig att nästan rysa av skräckblandad förtjusning till att halvt som tvingar fram ett halvdant leende när man går direkt från det mörka, sadistiska till någonting färgglatt och oj-så-tokigt-muntert istället.


Jag tror absolut att man hade vunnit mycket på att göra den här animen till någonting mer än bara ännu en dramakomedi med mer fokus på just det komiska än dramat. Just det första avsnittet tillhör faktiskt ett av de bättre – fram till just slutet när det verkligen tydligt fastställs hur Black Butler har skrivits mer med en glimt i ögat än blodfärgad penna. Tacksamt nog så är avslutet desto bättre med två betydligt mörkare avsnitt och den andra halvan av avsnitt 24, som alltså avslutar hela serien, var mer njutbar såväl visuellt som mentalt än alla de övriga avsnitten tillsammans.


Black Butler än en anime som jag mer än gärna skulle vilja läsa mangan av om detta innebar hur jag finge göra upptäckten av hur den är betydligt mörkare än denna animerade, något ljumma version som förvisso inte kändes som ett slöseri av min numera väldigt sparsamma fritid, men jag kan ändå inte låta bli att känna hur serien hade kunnat vara flera poäng bättre.


AnimeNewsNetwork: Decent, I didn’t lose my time.

MyAnimeList: Fine.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se