Jag minns det fortfarande som igår: det var i oktober 2004 som en bekant från ett spelforum på nätet skrev till mig på ICQ, en kille som kallade sig ”kode”. Han liksom jag var ett fan av anime men i jämförelse med honom så framstod jag verkligen som en nybörjare då jag dels inte hade sett särskilt mycket, dels var jag bara allmänt dåligt uppdaterad över vad som hände inom genren. I veckan som gått hade den här killen laddat ner de för tillfället två tillgängliga avsnitten från en helt ny serie men saknade tiden att se denna eftersom plugg och annan anime stod i vägen. Eftersom ”kode” tyckte att jag hade en vettig smak när det gällde anime så skickade han mig det första avsnittet av serien och bad om ett utlåtande under dagen – för att få veta huruvida serien faktiskt skulle vara värd att lägga ner någon tid på eller ej.

”Inga problem” tänkte jag och påbörjade resan av vad som skulle komma att bli en 366 avsnitt lång anime och en av mina tre största favoriter inom animevärlden.

Bleach handlar om Ichigo Kurosaki, 15 år, som har förmågan att kunna se och kommunicera med andar/spöken; folk som har gått bort men ännu inte lämnat vår värld för att gå vidare till ”andra sidan”.

Och det är på grund av denna förmåga som han en dag träffar Rukia Kuchiki; en så kallad Shinigami (dödsgud) som patrullerar vår värld för att ta hand om alla dessa döda personligheter som inte fridfullt tar sig till Soul Society – vilket alltså är den plats där alla döda hamnar innan de så småningom återföds i den mänskliga världen. I bästa fall behövs inte mer än att en Shinigami utför en kort och säker ritual för att dessa ”fjättrade” andar ska kunna gå vidare, men annars kommer den ångest, sorg, ilska eller annan stark känsla som fortfarande håller dem kvar i den mänskliga världen förr eller senare bli så överväldigande att den fullkomligt tar över.

Detta är vad som har hänt den ande som Rukia strider mot när Ichigo träffar henne och för första gången även lär sig vad en ”Hollow” är; nämligen den typ av övernaturlig varelse som en ande förvandlas till om de stannar för länge i vår värld och låter sina upprörda känslor förgöra sig själv. När Rukia sätts ur spel på grund av den våldsamma Hollow som hon försöker slåss med och skydda Ichigo mot, kliver han fram och blir av Rukia erkänd som en officiell ställföreträdare att utföra samma typ av arbete som en tränad Shinigami – komplett med sina egna krafter och ett eget vapen: en Zanpakutou, vilket i Ichigos fall är ett form av svärd av enorma proportioner och med detta vapen samt sina nyfunna krafter avlägsnar han utan problem den Hollow som fått Rukia på fall.

Och så har Ichigo tagit första steget i sin karriär som Shinigami med allt vad detta innebär, då han numera är tilldels beskyddare av den stad han bor i tillsammans med sina två systrar och sin far. Men givetvis kommer Ichigo att dras in i betydligt allvarligare äventyr än att behöva oroa sig för var nästa Hollow eventuellt dyker upp i staden...

Det har varit en ordentlig bergochdalbana för Bleach under de här 8 åren sedan det första avsnittet sändes, med nästan lika många utfyllnadsavsnitt av väldigt varierande kvalité som en faktisk, sammanhängande historia som utgår efter originalmangan och anledningen till detta har förstås varit hur animen fortskridit snabbare än just mangan. Därför är det inte vidare konstigt att åsikterna kring denna långa serie (366 avsnitt, som sagt) går något isär – antingen tycker man att Bleach är det bästa sedan skivat smör, eller så står man inte riktigt ut med hur onödigt lång som serien har varit.

Jag tillhör, tack och lov, den förstnämnda gruppen människor.

Givetvis finns det avsnitt som inte har varit fullt så sevärda och det existerar absolut både en och två väldigt tveksamma karaktärer med skrattretande personligheter i serien – sådana som har presenterats i just utfyllnadsavsnitten. Men på det stora hela har det för mig varit en alldeles makalös och fantastisk resa som verkligen toppas av helt fenomenala strider, intressant historia, underhållande intriger och suveräna animationer – rakt igenom.

Och just animationerna samt tecknarstilen är någonting som tillsammans med karaktärerna är någonting som jag verkligen är glad över att ha fått vara med och uppleva utvecklingen av genom hela serien. För utöver Ichigo samt Rukia så får vi träffa många, många andra personligheter från såväl den mänskliga världen som Soul Society och flera andra därtill på de olika platser som Ichigos äventyr tar såväl honom som tittaren till.

Jag tycker helt enkelt att om man inte har vågat eller önskat ge sig i kast med Bleach men man ändå tycker om välgjorda ”Shounens” eller bara anime på det stora hela, så bör man åtminstone ge det första avsnittet en chans och är det så att man faktiskt tycker om vad man ser så kan man i varje fall ta sig igenom alla de säsonger som faktiskt för historien framåt, eftersom den är en oerhört spännande och intressant sådan och det särskilt till en början (seriens första story arc).

Tack och lov att "kode" litade så mycket på mitt omdöme och min smak att han introducerade Bleach för mig och på så vis bidrog till en stor del av mitt liv som animefantast. Att inte längre ha några avsnitt att följa känns enormt tomt och märkligt, men oj så fantastiskt det samtidigt är att ha kommit till avslut med alla 366 avsnitt.

Vad jag svarade honom att ha sett det första avsnittet? Att detta var bland det bästa jag sett och sedan krävde att få fler avsnitt skickade till mig.

AnimeNewsNetwork: A Masterpiece, exquisite beyond words.

MAL: Masterpiece.

Toaru Kagaku no Railgun utspelas I Academy City; ett slags ”supersamhälle” där man rent teknologiskt ligger 20-30 år före världen utanför och där 80% av stadens 2,3 miljoner invånare dessutom är studenter. Och eftersom vi har just ett speciellt samhälle att göra med så är det givetvis inte vilka studerande som helst – det är inte som att man enbart läser matte, språkkunskap eller geografi i skolan utan fokuset ligger istället på övernaturliga mentala förmågor. Vissa människor har nämligen dessa olika typer av förmågor och här lär man sig att såväl tygla som avancera just sin förmåga, vilken graderas från nivå 0 upp till 5.

Misaka Mikoto är en av Academy Citys toppstudenter och en av endast sju personer som faktiskt har lyckats ta sin förmåga (att generera elektricitet) till nivå 5. Genom att koncentrera elektriciteten som hon frammanar kan hon skapa en elektromagnetisk accelerator av ett helt vanligt mynt och skjuta iväg detta som en projektil - ett vapen som är mer känt som en ”railgun” och således blir detta också hennes smeknamn.

Misaka delar rum med den ett år yngre Kuroko Shirai som med sin förmåga på nivå 4 kan teleportera såväl sig själv som andra och även föremål. Bortsett från att vara extremt förtjust i Misaka så är Kuroko också en medlem av Judgement: en agentur vars uppgift är att upprätthålla lag och ordning i Academy City och även ser till så att alla så kallade ”Espers” (alltså de personer som har denna begåvning) inte använder sina förmågor till att skapa kaos.

Dessa två är de huvudsakliga protagonisterna, i synnerhet Misaka, men vi träffar även Ruiko Saten och hennes vän Kazari Uiharu – den senare även hon en medlem av Judgement medan det speciella med Saten är att hon inte har några krafter alls utan räknas som en Esper av nivå 0. Tillsammans så upplever de här fyra personerna diverse äventyr i Academy City, vilket alltså är vad tittaren får följa med på.

Toaru Kagaku no Railgun ligger på två säsonger med totalt 24 avsnitt där den första säsongen dels presenterar huvudpersonerna och dels kommer med ett storysegment som påbörjas en bit in i säsongen och därefter får sitt... inte riktiga avslut, men det kommer ändå till halt i säsongens sista avsnitt för att därför givetvis återupptas i säsong 2. Vill man få höra hela historien från början till slut bör man således se alla 24 avsnitt, även om allting ändå slutar ”lyckligt” redan med säsong 1 utan någon cliffhanger.

Och att se hela Toaru Kagaku no Railgun, det bör man absolut göra. Det här är alltså ett äventyr med skolungdomar som besitter superkrafter, men där man lyckas träffa helt rätt i var fokuset ligger och hur karaktärerna framställs. Jag är alltid lite orolig inför en sådan här typ av serie där just superkrafter av något slag är inblandat då det är en tunn och fin linje att balansera på och det är så lätt hänt att dels karaktärerna framställs något tramsiga och många gånger lite väl övermäktiga, dels är det ganska sällan som historien känns vidare intressant. Men tack och lov trampar man aldrig riktigt i klaveret, även om just relationen mellan Misaka och Kuroko till och från blir lite överdriven – då Kuroko verkligen är inte bara förtjust utan rent utav något överkåt på Misaka. Och så har vi ju även ett avsnitt i den andra säsongen där alla huvudpersoner (inklusive ett par biroller) blir inbjudna till en fotografering där syftet är att marknadsföra baddräkter. Inte helt lyckat, kanske, men ändå inte så värst farligt heller utan sådär lagom ofarligt. Det är ju ändå en ganska obligatorisk händelse i en skolserie och de har väl pusslat in det någorlunda snyggt i Toaru Kagaku no Railgun, även om man givetvis lika gärna hade kunnat utelämna hela händelsen – trots några komiska och underhållande scener där det bland annat refereras till den gamla 2001: A Space Odyssey på ett oerhört roligt sätt.

Tecknarmässigt så ligger animen även här på en hög nivå och håller en väldigt bra standard. De olika krafterna/förmågorna som de Espers man får se använder sig utav är väl porträtterade och känns verkligen kraftfulla – i synnerhet just Misakas ”railgun”. Det är även någonting med karaktärsdesignen som jag tycker väldigt mycket om, om man bortser från hur alla är kvinnliga och förstås ser bra ut just till det yttre men det hör inte till saken. Lagom välanimerat är det också – både i kroppsspråk men även när till exempel explosioner sker.

Historien är i varje fall seriens stora behållning eftersom det är en rätt så intressant sådan med både en och två twister, vilket förvisso inte direkt fick mig att sätta i halsen eller förvånat flyga upp ur soffan när de förtäljdes men de bidrog ändå med sitt – lite extra spänning. Jag är framförallt glad över att se ett par ganska mörka incidenter och sidor bland karaktärerna, för det gjorde att serien kändes mer vuxen bara överlag. Och jag tror också att det är just därför som Toaru Kagaku no Railgun var så pass intressant från början till slut: på grund av hur pass vuxen och väl genomarbetad som den kändes.

Jag var som sagt till en början rädd över hur hela den här superkraftgrejen skulle arta sig – särskilt med just skolungdomar runt 13-14 år som huvudpersoner. Men det här är tack och lov ingen odräglig eller överdriven ”Shounen” utan tvärtom en förvånansvärt smart serie vars karaktärer och historia fångar upp tittaren.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MAL: Very good.

GetBackers hade mig redan vid introt; två coola killar som osar lika mycket 80-tal i såväl sin tuffa look som själva tecknarstilen. Och musiken, vid Kapten Haddocks skägg, musiken – den ger mig rysningar av den mest behagliga sorten. Animen må vara gjord 2002 men allt det jag ser och hör under de första 1½ minuterna av det första avsnittet känns mer som 80-tal och det gjorde mig så glad och förväntansfull inför de två säsongerna på sammanlagt 49 avsnitt som jag nu hade framför mig.

Animen och tillika mangan handlar om de två protagonisterna Ban Mido och Ginji Amano vilka idag driver ett litet företag som man kallar GetBackers och ordagrant utför den tjänst som är knuten till namnet: man hämtar helt enkelt tillbaka förlorade saker. Det kan handla om allt från värdefulla skatter till saker som är knutna till kära minnen eller rent utav personer som försvunnit och såväl Ban som Ginji utlovar att man till 100% säkerhet kan få tillbaka allt som de ombeds hämta.

Anledningen till de två vännernas kaxighet och även till dato helt fläckfria repertoar av uppdrag från allsköns uppdragsgivare beror på deras förflutna. Ginji var en gång i tiden känd som "The Lightning Emperor" när han styrde över ett "gatugäng" kända som VOLTS, på grund av hur han kan kanalisera elektricitet för tusentals volt genom sin kropp. Ban å andra sidan är barnbarnet till den sista erkända häxan på 1900-talet och har förutom en fruktansvärd greppkraft i sina händer (på upp till 200kg) även möjligheten att fånga personer i en superrealistisk drömvärld där de under en minut i den verkliga världen hallucinerar om vad som egentligen händer med dem.

Ett riktigt radarpar med andra ord och det är precis därför som de är tillsynes oslagbara när de avklarar det ena omöjliga uppdraget efter det andra, och all action i serien är som så himla skön på ett så härligt sätt - just för hur gammaldags allting känns... men samtidigt också så katastrofalt.

Tråkiga dialoger, dåliga skämt och extremt utdragna strider avlöser varandra i rask takt och när en scen inte innehåller någon av de uppräknade ingredienserna så serveras tittaren istället dråpliga fjantigheter där Ginji beter sig som en barnunge och även porträtteras som en sådan; borta är då den störtsköna stilen med de hårda dragen som på bilden här ovan och istället förvandlas han till en liten chibi-figur lika ful som irriterande.

När den första sammanhängande historien drog igång på riktigt, vilket sker med avsnitt 11 som avstamp, hade jag redan hunnit bli väldigt kluven till hur jag kände för animen vars avsnitt allt som oftast pendlade någonstans mellan att vara väldigt torra till helt okej och därför hoppades jag på hur en matig skildring om Ginjis bakgrundshistoria skulle kunna fånga upp mitt intresse, när man nu var på väg in i det beryktade "Limitless Fortress" där Ginji växte upp i en slum av elände. Tråkigt nog hade jag fel och än värre var att denna historia skulle visa sig uppta resten av säsongen - alltså hela 14 avsnitt... 14 avsnitt av just utdragna strider, urtrista och många gånger överdrivna dialoger (även monologer), dåliga skämt och en Ginji som växlar mellan att vara övermäktig och se ut som en barnunge...

Men eftersom jag verkligen ville tycka om GetBackers så bestämde jag mig för att inte ge upp riktigt ännu utan gav även säsong 2 en chans med förhoppningen om att den skulle bli annorlunda, nu när såväl Ginji som Ban växt till sig i sina roller. Tyvärr visade det sig dock vara mer utav samma och således hoppade jag vidare till den sista historien för att se de sista sammanhängande avsnitten av säsongen innan jag slutligen gav upp helt och nu lägger animen till min samling av serier som jag aldrig har för avsikt att slutföra.

GetBackers hade med sin 80-talsanda potentialen att bli en kär favorit – precis som hur Space Adventure Cobra ligger mig väldigt varmt om hjärtat även idag. Serien innehåller coola karaktärer, skön tecknarstil och grym musik men när man tvunget ska göra allting så otroligt "cheesy" så orkar jag bara inte med det. Kanske hade jag känt på annat vis om jag bara hade varit mycket yngre – så att GetBackers hade kunnat bli lika mycket av ett härligt, nostalgiskt minne av cool action med coola huvudpersoner precis som Cobra.

Förmodligen, men nu blev det tyvärr inte så.

AnimeNewsNetwork: Not really good, but not a total waste either.

MAL: Bad.

Tänk om man plötsligt upptäckte hur man hade viss kontroll över tiden - att kunna göra tidsresor. Hur skulle man egentligen välja att utnyttja denna? Fuska till sig högsta vinsten på lotto? Begå ett omoraliskt brott och sedan göra det ogjort? Söka upp människor som råkat illa ut och förhindra olyckan från att hända?

Rintarou Okabe är en ung, självutnämnd galen vetenskapsman som tror att den internationella vetenskapliga organisationen SERN håller på att utveckla någonting i hemlighet med vilket man kommer att kunna kontrollera världen och styra hur mänskligheten utvecklas. Han är också enormt paranoid och lika självsäker på att SERN är ute efter Rintarou eftersom han "känner till" deras "hemligheter", som tron på sina egna vetenskapliga experiment vilka tar plats i hans "laboratorium" - det vill säga en trång liten lägenhet vars begränsade utrymme även delas med barndomsvännen Mayuri Shiina och programmeraren/hackern/datornörden Itaru Hashida. Här har man bland annat tagit fram en trebladad helikopter med kamera (som inte fungerar p.g.a hur kameran konstant roterar tillsammans med själva propellern) och alla uppfinningar kallas för "framtida prylar", även om det mesta givetvis inte är vidare häftigt eller ens funktionellt.

Den mest "spektakulära" av prylar är dock telefonmikrovågsugnen som man kan sms:a för att den ska påbörja uppvärmning av det man redan har stoppa in och denna får en väldigt central roll i Steins;Gate efter en otrolig slumpartad incident som omvandlar micron till en maskin som plötsligt kan transportera saker bakåt i tiden...

Steins;Gate börjar lätt kaotiskt med Rintarou som tydlig huvudperson med en extremt otydlig karaktär; man förstår sig som inte riktigt på vem han är eller vad han egentligen gör för någonting och huruvida killen verkligen kan kallas för vetenskapsman eller ej, men det framgår snabbt att han är långt ifrån en normal människa och förmodligen smått galen - men en helt fantastisk person som säger de mest galna saker och hittar på allt möjligt roligt. Det var faktiskt länge sedan som jag såg en anime med en så här underhållande och härlig manlig protagonist och mycket av behållningen med serien ligger i Rintarous sätt att vara; hur han pratar, hur han tänker och hur han agerar.

Tänka, det får man även göra en hel del som tittare då detta är långt ifrån en sådan anime där man enkelt hänger med i när man tar sig igenom de 24 avsnitten. Det börjar hyfsat lättsamt när de inblandade parterna lite oskyldigt leker med microns egenskaper efter att ha förstått vad den plötsligt är kapabel till, men så snart som konsekvenserna av att leka med tiden börjar visa sig så visar sig även Steins;Gates riktiga ansikte. Och det här säger jag som någonting positivt. För även om man sitter och kliar sig i huvudet en hel del i synnerhet omkring mitten av serien och framåt och försöker reda ut alla begrepp samt teorier om tidsparadoxer, så är det här en av de smartaste och mest intressanta serier som jag någonsin har sett. Hela historien och konceptet med tidsresor är väldigt fängslande och det är just när den stora "twisten" i mitten kommer som det blir spännande på riktigt och serien samtidigt även får en betydligt mer allvarlig ton.

Vacker att se på är den också; välanimera och riktigt snyggt tecknad både när det kommer till karaktärer men även miljöerna. Här är det verkligen inte tu tal om några "chibi"-uttryck där karaktärerna plötsligt får helt andra proportioner på sina kroppar eller huvuden när de ska visa sig vara ledsna, glada, visa på sarkasm eller dylikt. Och det uppskattar jag att jag slippar i en sådan här serie.

Det är svårt att prata om Steins;Gate rent innehållsmässigtutan att säga för mycket och därför låter jag helt enkelt det mesta vara osagt. Jag är i varje fall väldigt glad över att ha fått se den här animen så sammanhängande utan att ständigt behöva sitta och vänta en hel vecka på ett nytt avsnitt, för det händer som sagt väldigt komplicerade saker och man får tänka en del för att förstå hur allting hänger ihop mot slutet. Men det råder inget snack om saken att det här var en av fjolårets största serier och just därför förtjänar den också att ses precis lika mycket som till exempel Death Note eller Full Metal Alchemist. Det är nämligen omkring den nivån som vi ligger på här och jag tror att jag skulle få ut ännu mer av att se serien en gång till för att då rent utav kunna höja upp betyget till max.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone's collection.

MAL: Great.

Takashi Natsume har enligt folket i sin närvaro alltid varit väldigt svår och jobbig ända sedan han var ett litet barn. Utstött från såväl sina egna föräldrar som många släktingar bor han numera i sina sena tonår, såhär efter föräldrarnas död, hos vänner till hans sedan länge bortgångna mormor Reiko och det här vänliga paret har gått med på att låta honom stanna där då de själva inte har några barn men alltid önskat sig ett.

Och Takashi gör verkligen sitt allra yttersta för att smälta in och inte orsaka herr och fru Fujiwara några bekymmer med sin speciella förmåga: att såväl kunna se som röra vid andar och vilka lever mitt bland oss dödliga. Många av dessa är förvisso både snälla och harmlösa, men givetvis existerar lika många som är odygdiga och elaksinnade. På senaste har just den typen av andar dessutom varit väldigt aktiva kring Takashi och det är när han flyr från en sådan stor och våldsam ande på väg hem från skolan som han råkar frigöra Madara; ett lika stort men betydligt vänligare väsen (vilket har antagit formen av en vit lyckokatt) från den magiska barriär som hållit denna inspärrad. Innan Madara ser att Takashi faktiskt är en pojke så misstas han för sin mormor Reiko – något som även anden som nyss jagade Takashi kallade honom för, och snart står det klart för Takashi att anledningen till varför så många andar plötsligt är ute efter honom har att göra med hur hans mormor i sina unga tonårsdagar också kunde se andliga väsen och använde sin förmåga till att lista ut deras namn och skriva ner dessa i en alldeles speciell bok – vars ägare har makten över alla de andar får sina namn nedskrivna i den...

Så det är alltså premissen för Natsume Yuujinchou men till skillnad från sin mormor, som egentligen inte var ute efter något maktinnehavande utan bara kände sig uttråkad och småelak, så har Takashi inga som helst planer på att behålla makten över alla de andar som boken kontrollerar utan vill istället återställa alltsammans – vilket inte enbart kommer att skänka ro till alla de hundratals andar som har fått sina namn nedskriva, utan dessutom förhoppningsvis även minska antalet attacker som nu håller på att ske mot Takashi då många olika väsen törstar efter denna makt att kunna kontrollera andra andar och få de att göra allt som man ber dem om.

Madara tillhör faktiskt också denna skara men eftersom nu Takashi trots allt har befriat honom från sitt fängelse, även om det nu skedde av misstag, så väljer han att istället agera som något av en skyddsande åt Takashi och hjälpa honom med att återställa namnen från boken – dock med överrenskommelsen att om Takashi dör innan han lyckas med sin uppgift så får Madara överta boken och de namn som då fortfarande kvarstår.

Det känns som att det var länge sedan nu som jag senast såg en anime där den ”spirituella världen” är en del av vår egen, med andeväsen som flyger omkring och en protagonist som då givetvis har förmågan att kontakta dessa utan att ens behöva anstränga sig. Vanligtvis är ju dessa väldigt charmerande och trevliga att se, inte minst filmer som Spirited Away och den fantastiska serien Mushi-Shi, och Natsume Yuujinchou är glädjande nog inget undantag utan även den väldigt trivsam att se. Andarna som man får träffa och de äventyr som Takashi har på grund av dessa är väldigt varierande och det känns intressant att få följa honom. Ibland blir det något sånär spännande när han råkar ut för de allra värsta och elakaste av andar, ibland rent utav lite ledsamt när det berättas någon snyfthistoria bakom den ande som vill återfå sitt namn. På det stora hela är i varje fall historierna och animen en väldigt rar och trevlig sådan – lite som en skön avkoppling. Takashi själv är väl ingen vidare märkvärdig kille som man börjar identifiera sig med eller känna någonting särskilt för, även om vi givetvis gradvis genom avsnitten får se allt mer av hur han har haft det i sin svåra uppväxt med såväl vuxna som personer av samma ålder som tror att Takashi ljuger när han säger sig se saker.

Den stora stjärnan i Natsume Yuujinchou är istället snarare lyckokatten Madara, som visserligen inte är någon katt egentligen utan bara har antagit den formen – men fortfarande inte kan motstå sina djurinstinkter om man håller en kattleksak framför honom. Han är många gånger smått komisk, ser väldigt rolig och söt ut, har en ganska kort stubin och är ett riktigt matvrak. På ett sätt skulle man väl lika gärna kunna irritera sig på dessa karaktärsdrag, men jag tror nog att majoriteten av tittarna kommer att ta Madara till sitt hjärta. Särskilt som han är enormt majestätisk i sin vanliga form – vilken han antar när stunden kräver det för att skydda Takashi, och den vänskap som de två utvecklar genom serien är väldigt fin att kunna följa.

Den första säsongen av fyra ligger på 13 avsnitt och även om jag inte kommer att hoppa vidare direkt till säsong 2, så får den ligga tillsammans med all övrig anime som jag planerar att se mer av i framtiden.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MAL: Very good.

Kirino Kousaka är en riktig mönsterelev och något av en "perfekt" tjej; bortsett från att vara duktig i allt som skolan lär ut, vare sig det är matte eller historik, så är hon även väldigt atletisk av sig och ser dessutom så bra ut att hon sin unga ålder (14) till trots redan jobbar som modell på sidan av sina studier. Hon är dessutom det verkligt stereotypiska flickebarnet som tycker om allting som är gulligt, äger en rosa laptop och går omkring i djurtofflor.

Så försök att gissa hur hennes bror, Kyosuke, reagerar när han får reda på vad hon döljer för mörk hemlighet som ingen utöver Kirino själv vet om: hennes passion för erotikspel som handlar om syskonkärlek mellan bröder och deras småsystrar...

Ore no Imouta ga Konna ni Kawaii Wake ga Nai (hädanefter fortkortad till Oreimo), eller My Little Sister Can’t Be This Cute som det översätts till – bara så ni kan försöka förstå hur den här animen kittlade mitt intresse inte enbart på grund av den något absurda titeln (som snarare skrämmer en), utan framförallt för alla de lovord som jag har sett den få. Vad är egentligen det här för typ av anime vars titel tycks göra någon slags anspelning till incest men ändå är så populär att den går från att vara en manga som efter sina första fem volymer var uppe i över 900.000 sålda exemplar 2010, till att bli en anime vars utgivare dessutom tidigare i år bekräftade hur en andra säsong också kommer att publiceras?

12 avsnitt senare har jag fått svaret: för att den är sockersöt, i synnerhet Kirino själv med sitt gulliga yttre i allt från ansikte till ögon och hår, men också på grund av hennes hysteriska förtjusning över inte enbart småsyskon (just systrar då) utan även barnsliga animes. Man kanske inte riktigt kan sympatisera med Kirinos känslor för de relationer som syskonen i de spel hon spelar har och hur otroligt "mysigt" det är när en lillasyster erkänner sin kärlek för sin storebror, men det är svårt att inte le varmhjärtat åt hennes reaktion när hon får höra hur någon av systerkaraktärerna i spelen kallar Kirino för ”Onii-chan” (storebror med en väldigt söt betoning) eller hur de går så långt som att säga att hon är världens bästa storebror.

Oreimo är till min stora förvåning först och främst en komedi och absolut inte så ecchi som jag hade förväntat mig. Här existerar faktiskt inga påtvingade perversa incestscener och det anspelas heller inte på någon sådan form av syskonkärlek – annat än i de spel Kirino sitter och spelar. Och det glädjer mig ju verkligen, eftersom jag var orolig för hur pass flamsig som serien skulle kunna vara. Istället kändes den faktiskt riktigt småtrevlig och som sagt väldigt söt, med ett riktigt mysigt förhållande mellan Kirino och Kyosuke som faktiskt börjar som om de nästan vore främlingar för varandra – ni vet sådär lite reserverade och "Jag avskyr dig!" som syskon ju kan känna beroende på hur pass nära de ligger varandra i ålder (Kyosuke är för övrigt 17). Men för varje avsnitt som går växer deras syskonband lite starkare och de accepterar allt bättre varandras existens ju längre tiden går.

Nu har jag såhär i efterhand upptäckt och reagerat lite på hur man faktiskt klassar serien som en "slice of life" vilket ju är en genre som jag uppskattar väldigt mycket. Och visst, Oreimo behandlar ju faktiskt en hel del vardagsproblem utan att karaktärerna försätts i alltför konstiga situationer – för den kärlek som uppstår mellan de två protagonisterna är ändå väldigt oskyldig även om det nu uppstår vissa sublima meddelanden här och var, inte allra minst eftersom det är erotikspel med just syskon i sig som Kirino sitter och spelar. Men så håller hon dem ju å andra sidan högt av en helt annan anledning och är inte alls intresserad av de erotiska scenerna utan istället just relationsbiten mellan karaktärerna.

Det var i varje fall en mycket underhållande anime som dessutom ser väldigt välgjord ut med riktigt mjuka och fina animationer av Aniplex (som vanligt) och, återigen, oerhört sötfina karaktärsmodeller. Jag skulle inte gå så långt som att säga att man måste se Ore no Imouta ga Konna ni Kawaii Wake ga Nai, men den är absolut värd tiden som de 12 säsongerna tar att gå igenom.

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing.

MAL: Good.

Koko Hekmatyar är en ung vapenhandlare som just har fått tillökning i sin lilla grupp med livvakter som följer Kokos minsta vink och är med henne var hon än går och vilket affärsuppdrag hon än tar sig an. Den nya medlemmen Jonathan ”Jonah” Mar skiljer sig dock en hel del från övriga medlemmar då han är en barnsoldat som egentligen hatar vapen och just vapenhandlare, men ändå följer med Koko som en del av gruppen på jakt efter den vapenhandlare som bär ansvaret för att Jonahs familj blivit dödad i ett av alla meningslösa krig som hela tiden försiggår runtom i världen.

Jonah är en till synes känslokall liten pojke med exceptionell begåvning när det, ironiskt nog, kommer till att hantera just skjutvapen och det är just därför som Koko faller för honom och begär att han skall följa med henne – då hon dels är övertygad om att han kommer att bli ett utmärkt tillskott till hennes grupp och dels vill visa honom att alla vapenhandlare inte är lika hänsynslösa eller fruktansvärda som den som sålde de vapen vilka ledde till Jonahs föräldrars död.

Och kanske, kanske kan gruppens gemenskap samtidigt även hjälpa hans hjärta att slå för någonting mer utöver just hämnd...

Jormungand är förvånansvärt intressant och välskriven för att vara en serie som handlar om vapen och krig. Givetvis avfyras en hel del skott och det går åt många människoliv genom de 12 avsnitt som den första säsongen består av, men det här är långt ifrån en enformig eller känslokall actionserie och allting har att göra med Koko Hekmatyar; hon är en väldigt spännande och intressant ung kvinna som hela tiden smider planer, lyckas utnyttjar varje situation till sin fördel och alltid tycks sitta med ett dolt äss i rockärmen som kan ta henne och sin grupp ur de flesta situationer. Dessutom är hon mer eller mindre skvatt galen – alltid med ett nästan skrämmande leende på läpparna, även när kulorna viner genom luften (eller kanske rent utav i synnerhet vid just dessa tillfällen). Men samtidigt som hon utan att tveka ger order om avrättning när hennes kunder går emot avtal och överrenskommelser, så är Koko även väldigt mänsklig och varm vilket förmodligen är anledningen till varför de hon har runtomkring sig litar så på henne att de rent utav är beredda att uppoffra sina liv för sin ”prinsessa”, som dem kallar henne.

Och det finns fler intressanta karaktärer i gruppen som hjälper till att inte bara hålla intresset för dem själva uppe utan även driver historien framåt och ger Jormungand mer variation än bara pang-pang, boom-boom. Vi har till exempel den enögde Sofia Valmer som liksom Jonah också bär på agg efter att ha förlorat sin pluton i Afrika för många år sedan innan hon blev rekryterad av Koko, samt givetvis Jonah själv med sitt hat och svåra liv i sina unga år. Drygt hälften av gruppmedlemmarna har dock förvisso en del personlighet samt ett par egna ögonblick i säsongen, men ingen vidare bakgrundshistoria – åtminstone ingenting som nystas upp eller man som tittare får se vidare mycket av. Men jag kräver heller inte att varje enskild person ska få ett eget avsnitt som avhandlar deras tidigare liv innan de fann Koko utan kan nöja mig med till exempel den korta scen där man får veta när och hur den storvuxna chauffören och före detta maffiamedlemmen Ugo fick sitt liv skonat av Koko och hennes dåvarande gäng efter en affär med maffian – tillsammans med en inbjudan om att gå med dem.

Jag är väldigt nöjd över att ha fått se Jormungand som jag dessutom blev tipsad om bara av att ha den här bloggen från en av er som faktiskt läser om mina åsikter och intryck av all den anime som jag plöjer mig igenom. Serien är både lagom vältecknad, erbjuder en spännande historia med intressanta karaktärer och lyckas variera sin hårda betoning på action och pang-pang tillräckligt bra för att jag ska vilja kasta mig över nästa säsong och se färdigt allting, då den slutar utan något egentligt avbrott eller antydan till ”To be continued”. Men det 12:e avsnittet lägger ändå fram någonting nytt för tittaren att se fram emot, samtidigt som ett kapitel faktiskt också avslutas och gör det med extra mycket action – som både mättar och samtidigt gör att man blir sugen på en efterrätt.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MAL: Very good.

Det kan bara vara att jag har missat dessa serier sedan tidigare, men jag tycker att den speciella humor som man ser i bland andra Lucky Star, Nichijou och The Melancholy of Haruhi Suzumiya har blivit väldigt populär på senaste. Jag blir som allt mer uppmärksammad över den här typen av anime – jag hör mer och mer talas om dem. Och det är ju lite ”swing-and-a-miss” med den här typen av humor eftersom det kan gå från extremt roligt till bara just extremt konstigt, men oftast räcker det med ett eller två avsnitt för att man ska kunna bestämma sig för var någonstans man står med en ny typ av sådan serie.

Själv avslutade jag nyligen Joshiraku som även den är väldigt speciell på många sätt, och liksom i ovan nämnda animes får man här följa ett gäng ungdomar i deras liv som trots en helt vanlig vardag ändå blir väldigt märklig på grund av det man skämtar om och med.

För en gångs skull är protagonisterna vi följer faktiskt inte skolpliktiga utan jobbar istället med rakugo; en typ av verbal underhållning i Japan där en ensam person på scen berättar en lång och komplicerad historia med komiskt avslut som involverar två eller fler karaktärer vilka för en dialog mellan varandra, men personen gestaltar alltså alla karaktärer på egen hand genom att helt enkelt förställa rösten samt vrida på huvudet beroende på vem som talar. Således inleds också varje avsnitt av Johiraku med hur en av de fem tjejerna, som vi får följa genom serien, just avslutar ett sådan här framträdande och därefter lämnar scenen för att umgås med sina vänner.

Och livet som dessa lever på sidan om sin rakugo är ett särdeles lugnt sådant, med något enstaka undantag till uppståndelse som de dock vanligtvis själva är orsaken till. Men det som däremot sägs (och då även sker) i varje avsnitt mellan dessa 10 ögon är av lite mer extrema mått; det kan vara hur de leker med ord och uttryck, diskuterar favoritdjur, önskar sig ett svalare klimat eller bara försöker hjälpa varandra i diverse situationer.

Allting sker dock i ett uppskruvat tempo och tjejerna har väldigt olika personligheter som lyser igenom, både när de pratar men också hur de reagerar på saker och agerar.

Och som de pratar... Deras munnar går verkligen an oavbrutet om allt möjligt och när de inte kommer fram till något att prata om så hittar de istället på någonting att göra, men även här blir det konstigt - eller de lyckas rättare sagt göra så att det på något vis känns knäppt. Ett enkelt besök till stadens djurpark slutar med hur de minns olika sorgliga barnhistorier om djur och gråter därför oavkortat, medan upptäckten av hur hög energiräkningen har varit den senaste månaden får dem att söka igenom lägenheten efter vad som kan vara orsaken till detta, men istället finner man de mest märkliga saker: från en svettande sumobrottare under golvet till en armé av råttor som gnager sönder loftet – utan att någon av tjejerna reagerar på det, med undantag från den i gruppen som är glåmig och deprimerad mest hela tiden. Allt som oftast bekräftar dem även sin egen existens som karaktärer i en anime och diskuterar sitt eget underhållningsvärde eller tackar sina skapare.

Efter sina12 avsnitt kan jag känna hur en viss charm existerar i Joshiraku; humorn har sina ögonblick men det är ganska långt mellan dem och däremellan sitter jag mest oberörd, även om tjejerna i sig är väldigt rara individer som man enkelt kan fästa sig vid och tycka är söta. Men serien är då i varje fall dock inte så pass extrem i sitt sätt att vara att jag får huvudvärk eller vill snabbspola förbi några partier, och det är åtminstone tillräckligt positivt för att jag ska vilja ta mig igenom alla avsnitt utan att i efterhand känna hur jag ångrar någonting.

AnimeNewsNetwork: Decent, I didn’t lose my time.

MAL: Fine.