Alla inlägg under mars 2012

Av Tomas Engström - 12 mars 2012 22:47

När Yuji Kaido vaknar upp efter att ha varit nedsövd/frusen i mer än 20 år på grund av sin sjukdom som i hans årtionde inte gick att bota, gör han det med ett ryck och av en helt annan anledning än det han hade väntat sig. Istället för att bli omhändertaget av läkare som lägger fram det glada budskapet att ett botemedel för hans sjukdom äntligen har framtagits, omges Yuji av någon slags militärstyrka som anfalls av jättelika, insektsliknande varelser ute efter mänskligt kött och blod – vilket är precis vad de serveras då soldaterna inte har någon vidare chans mot detta för Yuji helt okända och otänkbara hot. Med döden i vitögat kliver dock plötsligt en stor, upprättgående stridsmaskin fram som utan problem tar hand om monstren och därefter för Yuji i säkerhet. Den lilla soldatstyrka som nu kvarstår förklarar som allra hastigast för Yuji att det som attackerade dem kallas för Blue, att mänskligheten mer eller mindre har utplånats och att Yuji har väckts upp för att föras till det högkvarter i rymden som kallas för den Andra Jorden. Om de nu kan överleva resan dit, vill säga...


 


Förvirringen i Blue Gender var till en början precis lika stor för mig som tittare som det nuvarande livet på jorden är för den stackars Yuji Kaido. Det finns monster överallt och man har ingen riktig aning om hur detta kommer sig eller varför Yuji ens har blivit uppväckt bara för att föras till en station i omlopp ovanför jorden, men soldaterna tycks i alla fall se på honom som mer av ett objekt än en faktisk människa – i synnerhet seriens andra protagonist vilken är den kvinnlige Marlene Angel; en exceptionell soldat med nerver av stål och som är lika skrämmande kallhjärtad som en effektiv mördarmaskin.

Men kaoset och den förvirring som råder är bara en väldigt positiv sådan som verkligen bidrar till stämningen och den förtvivlan som råder. Särskilt under de första 7-8 avsnitten blir man ständigt påmind i mer eller mindre varje avsnitt om hur otroligt hopplöst läget är med dessa så kallade Blue som lurar precis överallt och är nästintill osårbara; det enda sättet att verkligen stoppa dem är genom att skjuta deras ”kärna” vilket är en punkt lika sårbar som det mänskliga hjärtat eller hjärnan – ett välriktat skott här och livet rinner genast ur dem, oavsett deras storlek eller bepansrade kropp i övrigt.


Och liv som rinner ut i sanden, det får man se väldigt mycket av serien igenom – i synnerhet mänskligt sådant då Blue som sagt verkligen inte är att leka med och trots de robotliknande maskiner som mänskligheten har till sitt förfogande för att bekämpa monstren, så är striderna långt ifrån lekande lätt och antalet dödsoffer således högt. Det här är verkligen ingen snällt framförd anime utan tvärtom genomsyras Blue Gender av många råa, blodiga scener med allt från avskiljda, mänskliga lemmar till exploderande monsterköttslamsor... Detta trots den väldigt ålderdomliga stilen som lurade mig att tro att serien skulle vara gjord under tidigt 90-tal, men faktiskt så ligger den precis vid sekelskiftet. Jag gillar i alla fall detta en hel del – det känns framförallt väldigt charmigt men jag tror heller inte att en ”snyggare” och mera modern look hade gjort sig lika bra med så här pass mycket råhet.

Vad som inte känns fullt lika underhållande är de många otroligt utdragna scener som kommer i form av ”dramatiska” inzoomningar och snabba klipp fram och tillbaka mellan ansikten och händelser. Det är en sak om det bara händer ett par gånger – att kameran går från Yujis panikslagna ansikte till en Blue som är på väg mot honom och därefter tillbaka till Yuji igen. Men när detta istället upprepas 6-7 gånger efter varandra så känner jag bara hur jag vill hoppa över alltsammans så att upplösningen komma till skott någon gång... Som tur är sker detta allt mer sällan ju längre in i serien som man kommer, men det upphör aldrig någonsin helt vilket jag tycker är så himla onödigt då det snarare saboterar stämningen än lyckas bidra med någonting.


Jag kan hursomhelst ändå utan problem förlåta Blue Gender för sin överdramatisering de gånger som detta sker eftersom dramat i övrigt håller en sådan klass som jag tycker att det gör. Serien var ordentligt spännande och det var just den överhängande känslan av hur kört det verkligen är på jorden, med alla våldsamma scener och människor som dör till höger av vänster av de till synes ostoppbara Blue. Dessa monster stämplas väldigt tidigt i serien som ett verkligt hot mot mänskligheten och jag gillade den mörka, dystopiska tonen som animen som sagt har över sig. Någonstans där mot mitten av serien vände det lite på steken och då blev det heller inte fullt lika intressant i och med miljöombytet från den förfallna jorden till rymdstationen, men sedan blev det bättre igen när man dessutom börjar få reda på allt mer om varifrån Blue kommer och varför Yuji är en nyckelperson i kampen mot dessa monster.


Är helt klart nöjd över att ha travat mig igenom de 26 avsnitt som Blue Gender består av och det vore intressant att få se om filmen gör sig lika bra – vilken är en förkortad framställning av alla avsnitt, med samma början och slut. Den ser ut att vara lite mer detaljerat tecknad, minst lika våldsam och om bara den här viktiga hopplösheten finns kvar där så torde det räcka för att även filmen ska få samma betyg av mig.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MyAnimeList: Very good.

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se