Alla inlägg under januari 2019

Av Tomas Engström - Fredag 18 jan 12:46

2019 är här och i och med att vintern nu har oss i ett järngrepp så är även en ny säsong av animeserier över oss! Jag (och min vän Martin) gör förstås som vanligt: tittar på ett par första- och kanske även andraavsnitt för att bedöma vad som kan vara värt att följa, vad som har en eventuell potential och vad som bara känns som skräp. Den här gången tar jag dock avhandlingarna och serierna pö om pö istället för att sätta mig ner under en hel- eller halvdag och titta på massor av olika serier, för att på så vis få ett litet mer samlat intryck av varje serie och inte riskera att blanda ihop saker eller att det blir långt mellan blogguppdateringarna för att jag har så mycket att gå igenom.


Således kommer nu här den första lilla mini-batchen av vad vintersäsongen har att erbjuda!


- The Rising of the Shield Hero

- Boogiepop Never Laughs

- My Roomate is a Cat

- The Promised Neverland

- Egao no Daika


 

The Rising of the Shield Hero

När Naofumi Iwatani står i skolans bibliotek råkar han få syn på en fantasyroman som beskriver legenden om fyra ovetande hjältar som blir kallade på till en fantasivärld. När han snabbt bläddrar igenom de olika hjältarnas beskrivningar kommer Naofumi plötsligt till ett blankt parti i boken, varpå ett kraftigt ljussken transporterar honom till just en fantasivärld – tillsammans med tre andra ungdomar som också har blivit kallade på. Tillsammans visar de sig vara just de fyra hjältar som Naofumi nyss stod och läste om och får veta att han själv är den hjälte som bär en sköld istället för ett vapen, en roll som de andra ser ned på eftersom man saknar offensiva förmågor och tvingas förlita sig på försvar istället.

 

Av just den anledningen lämnas Naofumi helt ensam när hjältarna befinner sig i kungens slott och skall bli tilldelade kompanjoner på sin långa förberedande resa, inför den stundande katastrof som de ombeds förhindra. Men efter att ha lyssnat på Naofumis beklagan så stiger prinsessan Malty Melromarc fram ur leden från de andra hjältarna och erbjuder sig tjäna Naofumi – bara för att dagen därpå svika honom och lämna Naofumi med en bitter eftersmak, som fullkomligt ändrar hans tidigare så glada och omtänksamma personlighet.

 

En till synes ganska gjord, banal och lite trött premiss visade sig dölja någonting betydligt mer intressant, fräscht och oväntat när mattan plötsligt drogs undan på såväl Naofumi som mig som tittare! Underbart att få en så (berättigat) bitter och fientlig "hjälte" till huvudperson, som efter sin lärda läxa verkligen blir som förbytt och går från att vara supertrevlig och vänligt inställd till att börja misstro alla och rent utav hota folk! Efter två sedda avsnitt presenteras dock även en motpol till denna antihjälte, när Naofumi köper sig en slav för att inte behöva försöka slåss på egen hand eftersom han ju som sagt bara kan agera väldigt defensivt med sin sköld. Och den här halv-människan som han köper och emellanåt beter sig ganska illa och dominant mot, finns helt klart där för att balansera ut Naofumis numera något tveksamma attityd och agerande. Förmodligen kommer hon även med tiden att lyckas vända tillbaka honom lite till sitt tidigare jag.


Ytterst lovande serie som både jag och Martin kommer att följa med stor spänning för att se hur såväl Naofumi som relationen mellan honom och den här slavflickan utvecklas!


 
Boogiepop Never Laughs

Gymnasieeleven Nagi Kirima har ett rykte på skolan om att vara farlig, olydig och distanserad av sig och har rent utav fått smeknamnet "eldhäxan". Anledningen till detta är att Nagi sedan flera år tillbaka, efter sin fars död, har ett Messias-komplex och hela tiden söker en anledning till att försöka rädda världen från vad som än hotar den, så om någonting oförklarbart händer i staden kan man lita på att Nagi dras till att undersöka omständigheterna och försöker finna en lösning. Men den här gången är frågan om Nagis kunskaper och förmågor verkligen räcker till, då flertalet kvinnliga elever på skolan har försvunnit under den senaste tiden och så nu även en av hennes klasskamrater – som sökte Nagis hjälp strax innan hon försvann. Den enda ledtråden Nagi har är en man som kallas Echoes och som enligt Nagis klasskamrat kommer från rymden, besitter stora krafter och har utsatts för diverse experiment och tester av regeringen på topphemlig plats. Echoes lyckades slutligen fly med hjälp av sin misslyckade klon, som regeringen tog fram i ett försök att kopiera hans krafter, men klonen är nu lös någonstans i staden och livnär sig på människor.

 

Intressant intrig som efter två avsnitt fortfarande inte bara är väldigt mystisk med många frågetecken att räta ut, vilket ger mig en känsla som påminner något om Kokkoku från förra vintern, utan rent utav snäppet förvirrande också. Den här premissen som jag just har försökt beskriva i stycket ovan är helt och hållet tagen från det andra avsnittet och vad jag lyckades pussla ihop från avsnittets händelser, men det hade absolut ingenting att göra med vare sig händelserna som utspelades i det första avsnittet eller ens titeln "Boogiepop" – som namnger den karaktär som introducerades i just det första avsnittet men nu inte alls syntes till... Men jag tror och hoppas att allting kommer att börja falla på plats och bli mer logiskt i nästa avsnitt, för just nu är jag tämligen förvirrad av de två väldigt skilda avsnitten och den ytterst tunna röda tråd som löper mellan dem. Det ska för övrigt även sägas att serien är riktigt snyggt tecknad och tycks även vara en slags reboot på en gammal manga som redan har fått en animeadaption sedan tidigare.


 
My Roomate is a Cat

Författaren Subaru Mikazuki är en väldigt egen, ung man som lever ensam och sällan går ut annat än när hans förläggare insinuerar på att träffa honom öga mot öga, vilket Subaru bara finner irriterande. Ända sedan barndomen har han ansett att andra människor förstör hans fantasi med sina egna, högljudda åsikter såväl när han läser böcker som ska försöka vara kreativ själv, en uppgift som emellanåt känns extra svår när Subaru inte får tillräckligt med egen tid. Men vid sina föräldrars gravsten träffar han plötsligt en katt och bestämmer sig för att tillfälligt ta hem och ge den mat, ett möte som ger oväntad inspiration till nya intriger för Subaru att skriva om.


"Oväntad" kan jag även säga om den här serien! Visst såg det otroligt charmigt och mysigt ut med omslaget här ovan men jag blev ändå tagen på sängen av vad den faktiskt handlar om och hur pass charmerande den faktiskt var. Efter detta förstaavsnitt hoppas jag verkligen att upplägget på de ~23 minuterna kommer att fortsätta se likadant ut även i framtida avsnitt, när man nu först fick se från Subarus perspektiv de dagar som passerade och hur han uppfattar kattens känslor, och därefter blev det kattens tur att liksom berätta hur den har upplevt Subarus agerande! Massor av mys- och feel-good känsla som jag är säker på kommer att hålla i sig under de 12 avsnitt som säsongen ska bestå av!


 
The Promised Neverland

Livet kunde verkligen inte bli bättre för de 38 föräldralösa barnen som bor på Grace Field House! För även om de saknar föräldrar så är alla hälsosamma, har en vänlig och omtänksam ”mamma” som tar hand om dem, får dagligen mat att äta och har en enorm gård att leka fritt på – så länge som de inte passerar utanför det järnstaket som löper runt tomten och knyts samman av två enorma träportar. Dessutom är de alla lovade att bli adopterade av någon så snart som de har fyllt 12 år! Men plötsligt sker ett undantag när ett av de yngsta barnen blir tillsagd att hon redan ska bli adopterad och tvingas lämna gården med barnens omhändertagare. Strax efter att alla barn har tagit farväl av sin vän upptäcker de att hon glömde kvar sitt älsklingsmjukisdjur och därför springer Emma och Norman iväg för att lämna tillbaka leksaken, varpå de gör en alldeles förskräcklig upptäckt om vad som finns bortom porten och vad som egentligen väntar alla barn på gården när de ska lämna den...

 

Mer än så här vill jag inte avslöja om serien men jävlar vad intressant detta kan bli! Ser enormt mycket fram emot det andra avsnittet och framförallt få se vart man egentligen har tänkt ta handlingen... För det här skulle kunna fortsätta på 2-3 olika sätt varav jag föredrar två av de scenarion som jag har uttänkt i mitt huvud, medan det tredje skulle kunna bli ganska enformigt om det nu är så. Med en så pass kort längd som 12 avsnitt kan det dessutom blir vadsomhelst och hur intensivt som helst! Är helt klart nyfiken och exalterad.


 

Egao no Daika

På en planet långt, långt från jorden har den glada 12-åriga prinsessan Yuuki nu blivit gammal nog för att överta styret av riket. En av hennes första beslut är att sända representanter till ett grannrike som Yuuki har hört lever ett mycket svårare liv än hennes eget folk, och det är viktigt att vara snäll mot sina grannar – som de dessutom har haft fred med under en lång period. Men vad Yuukis rådgivare inte har berättat för henne är att de två rikena inte längre uppehåller sin gamla vapenvila och att det råder fullt krig vid gränslinjen, dit representanterna nu är utsända...


Det här första avsnittet sa förvisso inte speciellt mycket men jag blev heller inte vidare intresserad av att se vad som kommer att hända vid gränsen dit dessa representanter har sänts. Men jag ska ändå ge det andra avsnittet en chans eftersom det jag såg nu var så otroligt händelsefattigt och tråkigt. Känns dock spontant som en serie gjord för folk som tycker om att titta på prinsessor och mechas, för halva avsnittet utgjordes av mecha-strid i en simulator och jag förmodar ju att det blir mer av den varan framöver eftersom det faktiskt visar sig att de här två nämnda rikena ligger i krig med varandra. "Meh" säger jag och gäspar lite, både åt karaktärerna, det visuella och premissen än så länge.

ANNONS
Av Tomas Engström - Torsdag 10 jan 17:19

 


Ytterligare ett år av anime har passerat och jag tänker härmed göra ett försök att sammanställa vad som var bäst av allt jag tittade på under 2018! Och även läste, för den delen – när det kommer till manga. Även om det blev ett par titlar färre än 2017, men där får jag nog skylla på att jag läser så pass många pågående serier på japanskagenom min Kindle Paperwhite :) Därför blev det också enbart rena jämförelserjust det här året men jag planerar absolut att läsa både en och två för mig helt nya serier under 2018 där jag håller mig till just mangan, utan att ställa produkten mot en eventuell animeadaption.


Och det här säsongsbaserande tittandet som nu har blivit en slags tradition i sällskap med min vän Martin, har lett till att jag det här året påbörjade ~70 animeserier – en ökning på nästan 10 serier från förra året! Det ska dock nämnas att där gömmer sig ovanligt många säsongsfortsättningar också, som till exempel Overlord som ju fick två nya säsonger under det här året. Så slutsiffran tror jag skulle landa på 64-65 unika serier eller som då i fallet med Overlord;att det är en fortsättning på någonting jag redan har påbörjat sedan tidigare. Men det handlar bara om Space Battleship Tiramisu, Working Buddies! och just nämnda Overlord som har kommit med flera säsonger under 2018.


För att gå vidare i statistiken: av dessa närmare 70 påbörjade serier och säsonger fullföljde jag 46, droppade 16 och har 4 pågående. Jag såg även endast en film (helt galet) och började läsa 4 manga, men fullföljde ingen av de serierna – antingen pga bristande tid, intresse eller att animen kändes bättre. Dock införskaffade jag den första volymen av ytterligare tre serier, helt enkelt för att animeadaptionen lämnade mig törstande efter mer men jag har ännu inte börjat läsa någon av dessa ^^ För första gången någonsin testade jag även att läsa lättromaner och de som jag nu har påbörjat tänker jag också fortsätta att följa!


Så, nu kvarstår bara att göra en topplista innehållandes de 10 animes som berörde mig allra mest på ett eller annat vis, samt även den manga som jag tyckte bäst om. Ordningen på topplistan av just animes är dock endast kronologisk, det vill säga när på året som jag såg serien och således börjar listan med tidigt 2018.


Just Because! (januari)

En av årets största feel-good serier och även bland det finaste jag har sett när det kommer till vardagsliv och skolanime med ett romantiskt innehåll! Just Because! berättar om relationen mellan fyra elever som nu går sista året på gymnasiet och alla har en sak gemensamt: känslan av att det här skolåret borde bli någonting alldeles speciellt eftersom deras skolliv därefter avslutas och det hårdare vuxenlivet således ska påbörjas. Denna lite prövande situation kommer snart att förändras för samtliga fyra ungdomar, när en för somliga bekant utbytesstudent börjar på skolan.


Känslan för denna är inte jättelångt ifrån hur jag kände för fjolårets fantastiska superhit Tsuki ga Kirei, vilket jag ju också påpekade när jag avhandlade Just Because! i januari. Underbara karaktärer, värmande historia, otroligt vackert gjord och känns så oerhört äkta i allt från berättelsen till skådespeleriet. Dessutom väldigt modernt och samtidigt också roligt utfört med hur man använder sig av den i Japan så populära meddelande-appen LINE för att låta huvudpersonerna kommunicera med varandra när de inte träffas på eller utanför skolan.


Inuyashiki (januari)

Inuyashiki var en grym överraskning som levererade en lika häftig som galen historia: vid 58 år lever Ichirou Inuyashiki ett riktigt ledsamt liv med sin iskalla dotter, apatiska son, distanserade fru och ett tröttsamt, klassiskt kontorsjobb utan sympatiska kollegor. Livssituationen blir dessutom än värre när Ichirou plötsligt diagnostiseras med magcancer och har högst 3 månader kvar att leva... Efter att ha brustit ut i tårar på ett närliggande fält uppenbarar sig ett kraftigt ljus och en tjock rök omger Ichirou, vilket också blir det sista han kommer ihåg innan hans kropp upplöses. När Ichirou väl vaknar upp är han inte bara botad från sin cancer – röntgenplåtarna visar inte ens på några organ i kroppen, vilket döms bort som ett fel på maskinen. Men när Ichirou har lyckats ta sig hem till familjens lägenhet igen, finner han att ett komplicerat maskineri har ersatt alla organ och han är nu mer maskin än människa – med ofattbara, destruktiva krafter.


Från denna märkliga inledning som blir startskottet till en helt fantastisk, spännande och bisarr berättelse, satt jag som klistrad vid varje avsnitt av Inuyashiki! Vad som är så jäkla bra med serien är den enorma kontrasten mellan Ichirou och seriens andra protagonist, som råkar ut för precis samma sak som Ichirou och med samma resultat. För så snart som Ichirou upptäcker vad hans kropp nu är kapabel till så gör han sitt bästa för att rädda livet på så många människor som möjligt, övertygad om att detta är hans kall och att han har blivit utvald av Gud att vända sitt tragiska liv och finna en mening med att leva. Men protagonist nummer två har en helt annan syn på sin situation och väljer istället att missbruka sina krafter genom att sätta prov på sin bristande moral, vilket förstås får otroligt tragiska och upprörande konsekvenser... Bara detta gör att Inuyashiki är väl värd att se och låta sig fängslas av.


Devilman: Crybaby (februari)

Det konstiga, smått antiklimatiska avslutet till trots kan jag ändå inte låta bli att ta med Devilman: Crybaby på min tio i topp över 2018. Serien handlar om pojken Akiro Fudos som plötsligt återser sin gamla barndomsvän Ryou Asuka som har spenderat flera år i Amazonas och där gjort upptäckten att demoner faktiskt existerar. Akiro släpas därför med till ett rave där Ryou har fått säker information om att demoner blir frammanade och han har för avsikt att filma en sådan transformation – där just Akiros kropp står som offer. När Akiro väl får sina demonkrafter utan att förlora sitt mänskliga jag, påbörjar Ryou en kamp mot alla ännu vilda demoner som gömmer sig i samhället, för att rädda mänskligheten och utnyttjar Akiros krafter som vapen, även om detta innebär att Akiro behöver hålla sin nya identitet hemlig för såväl sin familj som vänner.


Makaber, rå och djävulskt mäktig (ordvits ej menad) med en unik tecknarstil och ett brutalt ljudspår. Allting i den här serien är verkligen uppvridet till max och det känns så pass överdrivet med all nakenhet, allt våld och allt det blod som Devilman: Crybaby bjuder på att det endast blir till seriens fördel. Och återigen: musiken... den är så grymt pampigt skriven att låtarna lyfter varenda scen oavsett om den är just våldsam och blodig eller bara sorgsen och eftertänksam. Jag skulle kunna se om denna precis närsomhelst, trots att jag vet hur förbluffad och ledsen som slutet kommer att lämna mig.


Yuru Camp (april)

Årets absoluta turbomys med de finaste av personligheter. Yuru Camp handlar om ett gäng glada tjejer i gymnasiet som upptäcker camping tillsammans, där Rin redan är veteran sedan tidigare och gör många utflykter på egen hand – eftersom hon föredrar att vara för sig själv i naturen. Men ju mer tid som Rin spenderar med den påflugne Nadeshiko och de övriga i skolans campingklubb, desto mer social blir hon och börjar rent utav tycka om hur pass framåt Nadeshiko är. Till en början campar de två på varsitt håll, Nadeshiko oftast i sällskap med klubbens medlemmar, och delar sina upplevelser över mobilen genom såväl meddelanden som bilder, men med tiden blir Rin allt mer villig att dela sina utflykter och upplevelser med de andra.


Serien som fick mig att börja kolla upp vad campingutrustning kostar och vilka campingplatser som jag har runtomkring min ort inom rimligt cykelavstånd... Jättemysig atmosfär, jättetrevliga tjejer, otroligt fint vänskapsbyggande och bara sådär allmänt feel-good att jag planerar ett återbesök nu under 2019, både genom den utannonserade fortsättningen och mangan som jag har köpt på såväl engelska som japanska! Blotta tanken gör mig både glad och lugn och det är typ precis den sinnesstämningen som jag lovar er infaller när man tittar på Yuru Camp, så bara gör det – allra helst nu under denna lite dystra och mörka årstid, så blir ni garanterat campingpeppade inför våren och sommaren.


Violet Evergarden (juni)

Årets mest känslosamma upplevelse är utan tvekan Violet Evergarden. Den före detta soldaten Violet har inte längre någonting kvar efter sin tjänstgöring på slagfältet, där hon var en riktig stridsmaskin med omätbar smidighet, snabbhet och mental styrka. Det sista som hände innan Violet vaknade upp i en sjukhussäng var att hennes major och tillika vän samt hennes armar blev bortsprängda av en granat. Nu har dem istället ersatts av någonting mekaniskt och hon får en plats på ett företag dit personer kan vända sig för att få sina känslor tolkade och nedskrivna maskinellt, vartefter brevet skickas till den som man vill förmedla dessa känslor till. I denna position hoppas Violet lära sig förstå vad majoren menade när han i sitt sista andetag förklarade sin kärlek till henne.


Bara att återge berättelsen i ett så kortfattat stycke gör mig ärligt talat lite rörd, när jag nu sitter här och blickar tillbaka på denna vackra och emotionellt rörande serie. Förutom att berätta en riktigt gripande huvudhistoria och även lika vackra sidoberättelser, när folk spiller sina känslor för Violet i hennes arbete, så är den även helt magnifikt tecknad och animerad – som ett konstverk. Jag upprepar mina avslutande ord i recensionen från juni: alla bör se Violet kämpa för att finna sig själv och framförallt en ro i den så annorlunda tillvaron som hon nu tvingas anpassa sig efter. Det här är inget annat än en serie att älska och ett av Kyoto Animations absoluta storverk, både sett till det visuella och emotionella.


Hinamatsuri (juli)

Från det första avsnittet fortsatte Hinamatsuri att bli allt galnare men på ett helt oväntat sätt, långt från vad serien började som när premissen lades ut: yakuza-medlemmen Nitta sitter hemma och kopplar av när någonting hårt plötsligt träffar honom i huvudet. Ned på golvet faller en stor puppaliknande kapsel som släpper ut en till synes typisk tonårstjej som heter Hina, men hennes alldagliga och hjälplösa utseende till trots visar hon sig besitta våldsamma, övernaturliga krafter. Till en början ser Nitta potentialen i att kunna använda sig av Hina i sitt arbete inom organisationen, men då hon saknar en hel del empati och hederligt folkvett blir hans jobb istället att hålla henne lugn och krafterna i schack. Således tar Nitta plötsligt någon slags roll av en fadersgestalt och behöver lära sig att laga mat, sluta gå ut och festa om kvällarna och försöka hålla Hinas krafter gömda från andra.


En serie som bjöd på otroligt många spontana skrattsalvor och som tveklöst har varit årets roligaste att titta på. Men det är inte bara humorn i vad Nitta råkar ut för, hur Hina uppför sig och vilka fler som dras in i den här härvan när det dessutom anländer ytterligare en person som är likadan som Hina, utan även karaktärerna gör precis lika mycket för Hinamatsuri – vars berättelse, till min stora förvåning, visar sig behandla relationer och samhällsanpassning mycket mer än superkrafter och förstörelse. Jag var lite stum av förundran när jag avhandlade serien i somras och jag blir lika förstummad nu när jag sitter här och återigen ska försöka sätta fingret på vad som gör den så lysande, men det är den saliga blandningen av humor med fingertoppskänsla, superhärliga karaktärer och bisarra händelser.


Yuri!!! on Ice (juli)

Äntligen tog jag mig tiden att se en så omtalad och älskad serie som Yuri!!! on Ice. Här får vi följa den "misslyckade" skridskoåkaren Yuuri Katsuki som trots allt sitt hårda arbete och stora passion till sporten ändå inte lyckas placera sig på pallen i de stora tävlingarna. Väl tillbaka hemma hos sin familj igen bestämmer han sig nu för att lägga skridskorna på hyllan, men visar först upp ett åkprogram för sin barndomsvän – som filmar allting och lägger upp på internet. Kort därefter får familjen besök av den ryska världsstjärnan Victor Nikiforov – Yuuris stora idol som blev startskottet för hans egna skridskoåkande – som nu säger att han vill coacha Yuuri för att nå toppen, efter att ha sett en enorm potential i Yuuris skridskoåkande.


Yuri!!! on Ice bjöd på en väldigt intressant resa när man följer Yuuris kamp att förbättras genom att först och främst finna ett självförtroende, för att därefter jobba med det mer tekniska. Samtidigt får man också se mycket av hans stora konkurrent Yuri Plisetsky, som tidigare coachades av Victor och som nu är riktigt arg och besviken på hur Victor kan föredra en sådan nolla i jämförelse. En väldigt välgjord serie både berättarmässigt och till animationerna, där varje uppträdande på isbanan är en riktig fröjd att skåda. En överraskande emotionellt stark upplevelse som berättade en riktig vacker relation mellan elev och lärare.


Chio's School Road (september)

Här ser man skillnad på humor och humor. Jag tycker som sagt att årets bästa komedi var ovan nämnda Hinamatsuri, men humorn här i Chio’s School Road ligger på ett helt annat plan – av den mer extrema typen. Som titeln antyder handlar detta om eleven Chio som ställs inför samma problem varje vardag: att försöka ta sig till skolan i tid. Den största anledningen till varför detta är en sådan utmaning ligger i Chios dåliga vana att sitta och spela datorspel långt in på natten, vilket leder till att hon knappt lyckas ta sig upp på morgonen och framförallt inte i tillräckligt god tid utan att behöva skynda sig till skolan. Men även när hon har tillräckligt med tid på sig så kantas Chios väg av alla möjliga otänkbara hinder och incidenter, även om det många gånger är hennes eget fel eftersom hon har lätt för att låta situationerna eskalera på grund av svårigheten att inte applicera sin stora passion för spel på den verkliga världen.


"Dråpligt" är ett bra ord för att beskriva den här serien och man måste verkligen se ett avsnitt för att förstå humorn, eller rättare sagt få grepp om vilken typ av humor det är. Om man sedan gillar Chio’s School Road eller ej är högst personligt men för min (och Martins) del så låg den på en alldeles perfekt nivå av tramsighet, överdrift och galenskap. Det är faktiskt så att jag skulle vilja ge en liten eloge till skaparen för sin fantasi och förmåga att hitta på olika scenarion, då det verkligen inte går att föreställa sig vad som kommer att hända härnäst och det bjuds på stor variation mellan avsnitten. Vissa incidenter och mindre detaljer spinner man faktiskt vidare på i flera avsnitt och det uppskattar jag också. Men som tittare får man även vara beredd på att humorn ibland spårar ur och kan gå mot det mer... perverterade japanska hållet, speciellt framåt slutet. Jag hade i varje fall inga större problem med något av det som skedde (även om det absolut kröp lite i skinnet emellanåt) och skrattade så gott åt tokigheterna att jag önskar mig en till säsong i framtiden.


High Score Girl (oktober)

En av årets stora skrällar får jag nog faktiskt kalla High Schore Girl då jag dels inte hade hört talas om den när Martin lika plötsligt som lyriskt beordrade mig att börja titta, dels inte var beredd på att en så till synes enkel och underhållande premiss skulle kunna bli så pass berörande. Året är 1991 och såväl arkadhallarna som hemmen fylls av entusiastiska barn som spenderar all sin veckopeng på digitalt spelande. Ett av dessa barn är sjätteklassaren Yaguchi som må sakna såväl fysisk som mental talang och heller inte har några nära vänner, men om det är någonting som han verkligen kan så är det att spela arkad- och TV-spel. Döm därefter av hans förvåning och frustration när Yaguchi plötsligt åker på storstryk i fightingspelet Street Fighter II, trots alla timmar och pengar som han har spenderat på just det här spelet. Att utmanaren på andra sidan arkadkabinettet dessutom visar sig vara en tjej i samma ålder – som är både propert klädd och med vacker håruppsättning – gör Yaguchi än mer förvirrad över situationen och trägen som han är så utmanar han den okända flickan dag efter dag, fast besluten att någon gång lyckas vinna.


Som sagt, rysligt överraskande hur fin den här serien visade sig vara, med en så komisk introduktion till både karaktärer och hela settingen. Relationen mellan Yaguchi och Oona, som flickan heter, må födas ur Yaguchis avundsjuka och ilska men den växer sig sedan allt starkare på ett mycket mer kärleksfullt plan, utan att Yaguchi ens förstår det. Oonas komplicerade familjeförhållande i kombination med att hon inte yttrar ett enda ord genom hela serien, utan istället förmedlar sina känslor genom minspel och kroppsspråk, gör serien än mer speciell och än mer emotionell också. Jag vill verkligen inte spoliera alltför mycket för jag tycker verkligen att man bara ska sätta sig ner och själv få uppleva hur överraskande fin High Score Girl faktiskt är, och att det finns så enormt mycket mer utöver de många roliga scenerna om basetthet av konsolspelande som serien bjuder på.


Banana Fish (december)

En riktig långkörare som jag var inne på att börja läsa tidigt förra året, men så fick jag nys om att denna animeadaption var på gång och lät mig helt enkelt hållas! Banana Fish är kodordet för en typ av drog som gör folk både våldsamma och lydiga, något som sjuttonåringen Ash Lynx fick erfara när hans militärtjänstgörande storebror plötsligt började skjuta sina egna i Vietnam och sedan dess har varit helt handikappad både fysiskt och mentalt. Många år senare dyker det plötsligt upp en ledtråd till varifrån Banana Fish kommer, när Ash av ren slump kommer över en liten metallbehållare som folk han känner tycks vara beredda att gå över lik för att få tillbaka – däribland den man som har uppfostrat Ash.


Roligt nog skulle jag typ kunna använda mig av precis samma beskrivning av Banana Fish som när jag sammanfattade 91 Days förra året – på precis samma placering också: snyggt tecknad, välskriven dialog, intressanta twister och därtill också karaktärer, bra utförd och spännande in i det sista. Som jag sa förra månaden så vill jag väldigt gärna se serien igen för att få en bättre och mer samlad upplevelse av den så explosivt skiftande handlingen. Men även om det bitvis har varit svårt att hänga med under de här fem (!) månaderna så har jag ändå fått ett tillräckligt gott intryck för att dels förstå hur bra Banana Fish verkligen är, dels ett sug av att få uppleva allting igen – kanske rent utav i sitt originalutförande denna gång?


---


Det var all anime det! Nu ett snabbt och kort omnämnande av bästa manga! Den här gången blev det som sagt att jag fokuserade på ännu pågående serier och har alltså inte kunnat läsa ut någonting, mycket på grund av att jag enbart läste för att göra jämförelser med seriernas animeadaptioner.

Och likt förra året råder det väldigt lite tvivel om vad jag ska ta upp här, då det bara var en av de fyra lästa serierna som jag verkligen tog mig till – både som manga och anime: Bloom Into You, eller Yagate Kimi Ni Naru, är en av höstens serier som jag inte ens har haft tid att ordentligt avhandla här på bloggen (men kort nämnde i höstas), vilket är väldigt synd då jag blev oerhört överraskad av dess innehåll och ton.


 


Här får man följa gymnasieeleven Yuu som är lika besviken som ledsen på sig själv över att hon inte lyckas få uppleva "äkta kärlek"; sånt där som man läser om i romantiska kärleksromaner eller ser på film. Inte ens när Yuu äntligen får sin allra första bekännelse känner hon någonting alls, bara en apatisk tomhet, och vill därför heller inte prata om saken med någon av sina klasskamrater – eftersom hon är rädd för att ingen kommer att förstå henne och kanske rent utav tycka att Yuu är onormal. En gnista av hopp lyser dock när Yuu lär känna studentrådets ordförande Nanami, som ofta visar sig avböja bekännelser från såväl killar som tjejer, vilket får Yuu att tro att de två är lika varandra och att hon äntligen har hittat någon som hon kan prata med om sina känslor. Men det dröjer inte längre efter att de två har börjat lära känna varandra förrän det visar det sig att Nanami faktiskt är kapabel till att bli kär – när hon faller för Yuu.


 


För det första är det väldigt roligt att få en (bra och seriös) serie som handlar om homosexuell kärlek och som blir porträtterat lika smakfullt som kärleksfullt. Känslospelet känns väldigt äkta och Nanamis kärlek till Yuu är riktigt vackert gjord, även om hon nu för det mesta agerar väldigt pushig och lite dominant, men hon visar även sin svagare sida emellanåt. Och det här är den andra anledningen till varför jag verkligen gillar Bloom Into You: för sina komplicerade karaktärer. Om det finns en röd tråd genom hela serien så är det nämligen den sorgsna hopplösheten – som får ta överraskande mycket plats! De här orden som ingen vågar säga, den här falskheten som så många av karaktärerna bär utanpå sin osäkerhet... Jag hade ju såklart förväntat mig att Yuu ganska snabbt skulle besvara Nanamis känslor och att serien förr eller senare skulle ta en klassiskt lycklig vändning, men istället tycker jag att handlingen ochäven karaktärerna bara blir allt mörkare ju längre in i serien jag kommer.


 


Förhoppningsvis hittar jag snart tiden att endera avhandla denna jämförelse mer ”på riktigt” eller åtminstone just mangan nu när animen har hunnit avslutas och jag inte tror att det blir en andra säsong. Men oavsett om det blir något framtida blogginlägg om serien eller ej så vill jag verkligen fortsätta läsa för att se var den här berättelsen slutar!


Och med det säger jag tack till anime-året 2018 som har varit överraskande bra, med så sjukt mycket intressant från allra första början och hela vägen in på vintersäsongen! Där har ju rent utav funnits så pass många bra serier att titta på att jag inte ens har hunnit förmedla dem alla till er som läser detta :P Nu hoppas jag bara att 2019 kan följa upp lika starkt, men vad jag också ser otroligt mycket fram emot är ett par fortsättningar av grymma serier från såväl 2018 som 2017!


Mvh

Tomas "ConraDargo"

ANNONS

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019 >>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se