Alla inlägg under november 2012

Av Tomas Engström - 29 november 2012 18:52

 


Takashi Natsume har enligt folket i sin närvaro alltid varit väldigt svår och jobbig ända sedan han var ett litet barn. Utstött från såväl sina egna föräldrar som många släktingar bor han numera i sina sena tonår, såhär efter föräldrarnas död, hos vänner till hans sedan länge bortgångna mormor Reiko och det här vänliga paret har gått med på att låta honom stanna där då de själva inte har några barn men alltid önskat sig ett.

Och Takashi gör verkligen sitt allra yttersta för att smälta in och inte orsaka herr och fru Fujiwara några bekymmer med sin speciella förmåga: att såväl kunna se som röra vid andar och vilka lever mitt bland oss dödliga. Många av dessa är förvisso både snälla och harmlösa, men givetvis existerar lika många som är odygdiga och elaksinnade. På senaste har just den typen av andar dessutom varit väldigt aktiva kring Takashi och det är när han flyr från en sådan stor och våldsam ande på väg hem från skolan som han råkar frigöra Madara; ett lika stort men betydligt vänligare väsen (vilket har antagit formen av en vit lyckokatt) från den magiska barriär som hållit denna inspärrad. Innan Madara ser att Takashi faktiskt är en pojke så misstas han för sin mormor Reiko – något som även anden som nyss jagade Takashi kallade honom för, och snart står det klart för Takashi att anledningen till varför så många andar plötsligt är ute efter honom har att göra med hur hans mormor i sina unga tonårsdagar också kunde se andliga väsen och använde sin förmåga till att lista ut deras namn och skriva ner dessa i en alldeles speciell bok – vars ägare har makten över alla de andar får sina namn nedskrivna i den...


det är alltså premissen för Natsume Yuujinchou men till skillnad från sin mormor, som egentligen inte var ute efter något maktinnehavande utan bara kände sig uttråkad och småelak, så har Takashi inga som helst planer på att behålla makten över alla de andar som boken kontrollerar utan vill istället återställa alltsammans – vilket inte enbart kommer att skänka ro till alla de hundratals andar som har fått sina namn nedskriva, utan dessutom förhoppningsvis även minska antalet attacker som nu håller på att ske mot Takashi då många olika väsen törstar efter denna makt att kunna kontrollera andra andar och få de att göra allt som man ber dem om.

Madara tillhör faktiskt också denna skara men eftersom nu Takashi trots allt har befriat honom från sitt fängelse, även om det nu skedde av misstag, så väljer han att istället agera som något av en skyddsande åt Takashi och hjälpa honom med att återställa namnen från boken – dock med överrenskommelsen att om Takashi dör innan han lyckas med sin uppgift så får Madara överta boken och de namn som då fortfarande kvarstår.


Det känns som att det var länge sedan nu som jag senast såg en anime där den ”spirituella världen” är en del av vår egen, med andeväsen som flyger omkring och en protagonist som då givetvis har förmågan att kontakta dessa utan att ens behöva anstränga sig. Vanligtvis är ju dessa väldigt charmerande och trevliga att se, inte minst filmer som Spirited Away och den fantastiska serien Mushi-Shi, och Natsume Yuujinchou är glädjande nog inget undantag utan även den väldigt trivsam att se. Andarna som man får träffa och de äventyr som Takashi har på grund av dessa är väldigt varierande och det känns intressant att få följa honom. Ibland blir det något sånär spännande när han råkar ut för de allra värsta och elakaste av andar, ibland rent utav lite ledsamt när det berättas någon snyfthistoria bakom den ande som vill återfå sitt namn. På det stora hela är i varje fall historierna och animen en väldigt rar och trevlig sådan – lite som en skön avkoppling. Takashi själv är väl ingen vidare märkvärdig kille som man börjar identifiera sig med eller känna någonting särskilt för, även om vi givetvis gradvis genom avsnitten får se allt mer av hur han har haft det i sin svåra uppväxt med såväl vuxna som personer av samma ålder som tror att Takashi ljuger när han säger sig se saker.

Den stora stjärnan i Natsume Yuujinchou är istället snarare lyckokatten Madara, som visserligen inte är någon katt egentligen utan bara har antagit den formen – men fortfarande inte kan motstå sina djurinstinkter om man håller en kattleksak framför honom. Han är många gånger smått komisk, ser väldigt rolig och söt ut, har en ganska kort stubin och är ett riktigt matvrak. På ett sätt skulle man väl lika gärna kunna irritera sig på dessa karaktärsdrag, men jag tror nog att majoriteten av tittarna kommer att ta Madara till sitt hjärta. Särskilt som han är enormt majestätisk i sin vanliga form – vilken han antar när stunden kräver det för att skydda Takashi, och den vänskap som de två utvecklar genom serien är väldigt fin att kunna följa.


Den första säsongen av fyra ligger på 13 avsnitt och även om jag inte kommer att hoppa vidare direkt till säsong 2, så får den ligga tillsammans med all övrig anime som jag planerar att se mer av i framtiden.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MAL: Very good.

Av Tomas Engström - 21 november 2012 22:45

Kirino Kousaka är en riktig mönsterelev och något av en "perfekt" tjej; bortsett från att vara duktig i allt som skolan lär ut, vare sig det är matte eller historik, så är hon även väldigt atletisk av sig och ser dessutom så bra ut att hon sin unga ålder (14) till trots redan jobbar som modell på sidan av sina studier. Hon är dessutom det verkligt stereotypiska flickebarnet som tycker om allting som är gulligt, äger en rosa laptop och går omkring i djurtofflor.

Så försök att gissa hur hennes bror, Kyosuke, reagerar när han får reda på vad hon döljer för mörk hemlighet som ingen utöver Kirino själv vet om: hennes passion för erotikspel som handlar om syskonkärlek mellan bröder och deras småsystrar...


 


Ore no Imouta ga Konna ni Kawaii Wake ga Nai (hädanefter fortkortad till Oreimo), eller My Little Sister Can’t Be This Cute som det översätts till – bara så ni kan försöka förstå hur den här animen kittlade mitt intresse inte enbart på grund av den något absurda titeln (som snarare skrämmer en), utan framförallt för alla de lovord som jag har sett den få. Vad är egentligen det här för typ av anime vars titel tycks göra någon slags anspelning till incest men ändå är så populär att den går från att vara en manga som efter sina första fem volymer var uppe i över 900.000 sålda exemplar 2010, till att bli en anime vars utgivare dessutom tidigare i år bekräftade hur en andra säsong också kommer att publiceras?


12 avsnitt senare har jag fått svaret: för att den är sockersöt, i synnerhet Kirino själv med sitt gulliga yttre i allt från ansikte till ögon och hår, men också på grund av hennes hysteriska förtjusning över inte enbart småsyskon (just systrar då) utan även barnsliga animes. Man kanske inte riktigt kan sympatisera med Kirinos känslor för de relationer som syskonen i de spel hon spelar har och hur otroligt "mysigt" det är när en lillasyster erkänner sin kärlek för sin storebror, men det är svårt att inte le varmhjärtat åt hennes reaktion när hon får höra hur någon av systerkaraktärerna i spelen kallar Kirino för ”Onii-chan” (storebror med en väldigt söt betoning) eller hur de går så långt som att säga att hon är världens bästa storebror.


Oreimo är till min stora förvåning först och främst en komedi och absolut inte så ecchi som jag hade förväntat mig. Här existerar faktiskt inga påtvingade perversa incestscener och det anspelas heller inte på någon sådan form av syskonkärlek – annat än i de spel Kirino sitter och spelar. Och det glädjer mig ju verkligen, eftersom jag var orolig för hur pass flamsig som serien skulle kunna vara. Istället kändes den faktiskt riktigt småtrevlig och som sagt väldigt söt, med ett riktigt mysigt förhållande mellan Kirino och Kyosuke som faktiskt börjar som om de nästan vore främlingar för varandra – ni vet sådär lite reserverade och "Jag avskyr dig!" som syskon ju kan känna beroende på hur pass nära de ligger varandra i ålder (Kyosuke är för övrigt 17). Men för varje avsnitt som går växer deras syskonband lite starkare och de accepterar allt bättre varandras existens ju längre tiden går.

Nu har jag såhär i efterhand upptäckt och reagerat lite på hur man faktiskt klassar serien som en "slice of life" vilket ju är en genre som jag uppskattar väldigt mycket. Och visst, Oreimo behandlar ju faktiskt en hel del vardagsproblem utan att karaktärerna försätts i alltför konstiga situationer – för den kärlek som uppstår mellan de två protagonisterna är ändå väldigt oskyldig även om det nu uppstår vissa sublima meddelanden här och var, inte allra minst eftersom det är erotikspel med just syskon i sig som Kirino sitter och spelar. Men så håller hon dem ju å andra sidan högt av en helt annan anledning och är inte alls intresserad av de erotiska scenerna utan istället just relationsbiten mellan karaktärerna.


Det var i varje fall en mycket underhållande anime som dessutom ser väldigt välgjord ut med riktigt mjuka och fina animationer av Aniplex (som vanligt) och, återigen, oerhört sötfina karaktärsmodeller. Jag skulle inte gå så långt som att säga att man måste se Ore no Imouta ga Konna ni Kawaii Wake ga Nai, men den är absolut värd tiden som de 12 säsongerna tar att gå igenom.


AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing.

MAL: Good.

Av Tomas Engström - 14 november 2012 10:24

Koko Hekmatyar är en ung vapenhandlare som just har fått tillökning i sin lilla grupp med livvakter som följer Kokos minsta vink och är med henne var hon än går och vilket affärsuppdrag hon än tar sig an. Den nya medlemmen Jonathan ”Jonah” Mar skiljer sig dock en hel del från övriga medlemmar då han är en barnsoldat som egentligen hatar vapen och just vapenhandlare, men ändå följer med Koko som en del av gruppen på jakt efter den vapenhandlare som bär ansvaret för att Jonahs familj blivit dödad i ett av alla meningslösa krig som hela tiden försiggår runtom i världen.


Jonah är en till synes känslokall liten pojke med exceptionell begåvning när det, ironiskt nog, kommer till att hantera just skjutvapen och det är just därför som Koko faller för honom och begär att han skall följa med henne – då hon dels är övertygad om att han kommer att bli ett utmärkt tillskott till hennes grupp och dels vill visa honom att alla vapenhandlare inte är lika hänsynslösa eller fruktansvärda som den som sålde de vapen vilka ledde till Jonahs föräldrars död.

Och kanske, kanske kan gruppens gemenskap samtidigt även hjälpa hans hjärta att slå för någonting mer utöver just hämnd...


 


Jormungand är förvånansvärt intressant och välskriven för att vara en serie som handlar om vapen och krig. Givetvis avfyras en hel del skott och det går åt många människoliv genom de 12 avsnitt som den första säsongen består av, men det här är långt ifrån en enformig eller känslokall actionserie och allting har att göra med Koko Hekmatyar; hon är en väldigt spännande och intressant ung kvinna som hela tiden smider planer, lyckas utnyttjar varje situation till sin fördel och alltid tycks sitta med ett dolt äss i rockärmen som kan ta henne och sin grupp ur de flesta situationer. Dessutom är hon mer eller mindre skvatt galen – alltid med ett nästan skrämmande leende på läpparna, även när kulorna viner genom luften (eller kanske rent utav i synnerhet vid just dessa tillfällen). Men samtidigt som hon utan att tveka ger order om avrättning när hennes kunder går emot avtal och överrenskommelser, så är Koko även väldigt mänsklig och varm vilket förmodligen är anledningen till varför de hon har runtomkring sig litar så på henne att de rent utav är beredda att uppoffra sina liv för sin ”prinsessa”, som dem kallar henne.


Och det finns fler intressanta karaktärer i gruppen som hjälper till att inte bara hålla intresset för dem själva uppe utan även driver historien framåt och ger Jormungand mer variation än bara pang-pang, boom-boom. Vi har till exempel den enögde Sofia Valmer som liksom Jonah också bär på agg efter att ha förlorat sin pluton i Afrika för många år sedan innan hon blev rekryterad av Koko, samt givetvis Jonah själv med sitt hat och svåra liv i sina unga år. Drygt hälften av gruppmedlemmarna har dock förvisso en del personlighet samt ett par egna ögonblick i säsongen, men ingen vidare bakgrundshistoria – åtminstone ingenting som nystas upp eller man som tittare får se vidare mycket av. Men jag kräver heller inte att varje enskild person ska få ett eget avsnitt som avhandlar deras tidigare liv innan de fann Koko utan kan nöja mig med till exempel den korta scen där man får veta när och hur den storvuxna chauffören och före detta maffiamedlemmen Ugo fick sitt liv skonat av Koko och hennes dåvarande gäng efter en affär med maffian – tillsammans med en inbjudan om att gå med dem.


Jag är väldigt nöjd över att ha fått se Jormungand som jag dessutom blev tipsad om bara av att ha den här bloggen från en av er som faktiskt läser om mina åsikter och intryck av all den anime som jag plöjer mig igenom. Serien är både lagom vältecknad, erbjuder en spännande historia med intressanta karaktärer och lyckas variera sin hårda betoning på action och pang-pang tillräckligt bra för att jag ska vilja kasta mig över nästa säsong och se färdigt allting, då den slutar utan något egentligt avbrott eller antydan till ”To be continued”. Men det 12:e avsnittet lägger ändå fram någonting nytt för tittaren att se fram emot, samtidigt som ett kapitel faktiskt också avslutas och gör det med extra mycket action – som både mättar och samtidigt gör att man blir sugen på en efterrätt.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MAL: Very good.

Av Tomas Engström - 6 november 2012 10:46

 


Det kan bara vara att jag har missat dessa serier sedan tidigare, men jag tycker att den speciella humor som man ser i bland andra Lucky Star, Nichijou och The Melancholy of Haruhi Suzumiya har blivit väldigt populär på senaste. Jag blir som allt mer uppmärksammad över den här typen av anime – jag hör mer och mer talas om dem. Och det är ju lite ”swing-and-a-miss” med den här typen av humor eftersom det kan gå från extremt roligt till bara just extremt konstigt, men oftast räcker det med ett eller två avsnitt för att man ska kunna bestämma sig för var någonstans man står med en ny typ av sådan serie.


Själv avslutade jag nyligen Joshiraku som även den är väldigt speciell på många sätt, och liksom i ovan nämnda animes får man här följa ett gäng ungdomar i deras liv som trots en helt vanlig vardag ändå blir väldigt märklig på grund av det man skämtar om och med.


För en gångs skull är protagonisterna vi följer faktiskt inte skolpliktiga utan jobbar istället med rakugo; en typ av verbal underhållning i Japan där en ensam person på scen berättar en lång och komplicerad historia med komiskt avslut som involverar två eller fler karaktärer vilka för en dialog mellan varandra, men personen gestaltar alltså alla karaktärer på egen hand genom att helt enkelt förställa rösten samt vrida på huvudet beroende på vem som talar. Således inleds också varje avsnitt av Johiraku med hur en av de fem tjejerna, som vi får följa genom serien, just avslutar ett sådan här framträdande och därefter lämnar scenen för att umgås med sina vänner.

Och livet som dessa lever på sidan om sin rakugo är ett särdeles lugnt sådant, med något enstaka undantag till uppståndelse som de dock vanligtvis själva är orsaken till. Men det som däremot sägs (och då även sker) i varje avsnitt mellan dessa 10 ögon är av lite mer extrema mått; det kan vara hur de leker med ord och uttryck, diskuterar favoritdjur, önskar sig ett svalare klimat eller bara försöker hjälpa varandra i diverse situationer.


Allting sker dock i ett uppskruvat tempo och tjejerna har väldigt olika personligheter som lyser igenom, både när de pratar men också hur de reagerar på saker och agerar.

Och som de pratar... Deras munnar går verkligen an oavbrutet om allt möjligt och när de inte kommer fram till något att prata om så hittar de istället på någonting att göra, men även här blir det konstigt - eller de lyckas rättare sagt göra så att det på något vis känns knäppt. Ett enkelt besök till stadens djurpark slutar med hur de minns olika sorgliga barnhistorier om djur och gråter därför oavkortat, medan upptäckten av hur hög energiräkningen har varit den senaste månaden får dem att söka igenom lägenheten efter vad som kan vara orsaken till detta, men istället finner man de mest märkliga saker: från en svettande sumobrottare under golvet till en armé av råttor som gnager sönder loftet – utan att någon av tjejerna reagerar på det, med undantag från den i gruppen som är glåmig och deprimerad mest hela tiden. Allt som oftast bekräftar dem även sin egen existens som karaktärer i en anime och diskuterar sitt eget underhållningsvärde eller tackar sina skapare.


Efter sina12 avsnitt kan jag känna hur en viss charm existerar i Joshiraku; humorn har sina ögonblick men det är ganska långt mellan dem och däremellan sitter jag mest oberörd, även om tjejerna i sig är väldigt rara individer som man enkelt kan fästa sig vid och tycka är söta. Men serien är då i varje fall dock inte så pass extrem i sitt sätt att vara att jag får huvudvärk eller vill snabbspola förbi några partier, och det är åtminstone tillräckligt positivt för att jag ska vilja ta mig igenom alla avsnitt utan att i efterhand känna hur jag ångrar någonting.


AnimeNewsNetwork: Decent, I didn’t lose my time.

MAL: Fine.

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2012 >>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skapa flashcards