The Tower of Druaga: The Aegis of Uruk... En ”mouthful” till titel som man skulle kalla det på engelska. Således tänker jag hädanefter nöja mig med att kalla den här serien för The Aegis of Uruk eftersom det finns en fortsättning med en annan undertitel.

Den här animen baseras på ett spel med samma namn (Doruāga no Tō) som släpptes av Namco 1984 och var ett action-RPG. I spelet axlade man rollen som hjälten Gilgamesh vars mål var att rädda den unga jungfrun Ki från demonen Druaga - genom att klättra uppför de 60 nivåer av demonens slott som alla bevakas av monster.

The Aegis of Uruk är en slags fortsättning på spelet: här har det passerat hela 80 år sedan Gilgamesh (numera kung) besegrade Druaga och tornet raserades, men tornet är sedan en tid tillbaka återupprest och med det så även Druaga. Därför samlar sig arméerna av riket Uruk var gång som Anus Sommar inträffar - vilket sker med några års mellanrum och var gång denna årstid kommer försvagas de monster som befinner sig i tornet. Ett ypperligt tillfälle att försöka bestiga det, med andra ord, och dräpa Druaga på nytt.

Och det är precis vad seriens hjälte Jil har för ändamål när han energiskt samlar ihop en liten grupp på fyra äventyrare utöver honom själv att ta sig in i tornet och försöka kämpa sig hela vägen upp. Han är dock inte ensam om detta: bortsett från att ha Uruks armé i hälarna ser vi även Jils bror Neeba som med sin grupp äventyrare (eller ”klättrare” som de kallas) också vill åt Druaga - eftersom det sägs att den som besegrar demonen får en blå kristallstav som kan uppfylla en önskan, vilken den än är.

Detta är alltså premissen för The Aegis of Uruk och så himla pjåkig serie är det faktiskt inte, för att vara baserad på ett spel. Framförallt är den väldigt kort - redan efter 12 avsnitt når vi toppen av tornet och får se hur våra hjältar möter Druaga. Det finns förvisso som sagt en uppföljare, The Sword of Uruk, men som jag förstår är det ingen direkt jätteupprepning av vad som redan har hänt och det introduceras även en del nya karaktärer. Även den serien består av 12 avsnitt.

Hursomhelst, detta var en okej anime. Okej action, okej karaktärer, okej tecknad. Jag hade faktiskt förväntat mig någonting sämre, det ska erkännas. Har länge velat se denna men vet egentligen inte riktigt varför, just grejen med att den baseras på ett action-RPG antar jag ^^ Fantasy ligger mig ju ändå väldigt varmt om hjärtat och som jag sa när jag beskrev mitt anime-år 2010 och serien Guin Saga, så är det ju väldigt sällsynt med klassisk fantasy i anime-världen - framförallt  bra sådan.

Nu är The Tower of Druaga: The Aegis of Uruk inte av samma kvalité som Guin Saga men den är som sagt helt okej att se, verkligen inte alls så dålig som jag innerst inne var rädd för att den skulle kunna vara. Har man sedan faktiskt spelat spelet som animen baseras på lär det göra upplevelsen mycket roligare, särskilt i avsnittet där Jil hamnar i en spelvärld vilken ser ut precis som spelet The Tower of Druaga (pixelgrafik) och blir kontrollerad av en av hans kamrater för att genomgå de 60 nivåerna. Kollade upp detta lite snabbt på YouTube innan jag började se serien och just därför gav det mig ett gott skratt när avsnittet väl kom :)

Så slutbetyget jag sätter på AnimeNewsNetwork blir: Good, worth seeing.

Två veckor och 50 avsnitt senare är det äntligen dags att avlägga ny rapport här. Just det, 50 avsnitt - årets andra riktigt långa anime som jag har gått igenom. Hade verkligen inte planerat detta men plötsligt uppstod en slags märklig brist på serier som gick att få tag på, så därför fick det bli vad som fanns tillgängligt och detta var Kenichi: The Mightiest Disciple.

Shirahama Kenichi är en riktig vekling och det får han ofta höra i skolan, där både en och annan människa mobbar honom och det hela har gått så långt att han rent utav fått smeknamnet ”Weak Legs”. En dag på väg hem träffar han en söt tjej i hans egen ålder vars imponerande styrka inom kampsport inspirerar honom till att söka träning i en mystisk dojo (japansk träningslokal) där flickan, Furinji Miu, själv har blivit uppvuxen och tränad då den ägs av hennes farbror. Dojon har namnet ”Ryōzanpaku” och bortsett från Mius farbror samt hon själv, så bor där ytterligare fem mästare av kampsport - alla specialister inom sitt eget område såsom karate och thaiboxning med flera.

Så småningom går dessa herrar med på att ta Kenichi under sina vingar att utöva alla de kampsporter som de själva behärskar och således göra honom till den mäktigaste lärljungen någonsin, vilket dock visar sig ha sina baksidor för i takt med att Kenichi blir allt starkare och faktiskt lyckas besegra de som försöker göra honom till åtlöje på skolan - desto starkare motstånd stöter han på och trots att han själv inte vill annat än att ha lugn och ro omkring sig, slutar det hela med hur stadens farligaste gäng ”Ragnarök” beslutar sig för att Kenichi har två alternativ: antingen sluter han sig till dem eller så förgörs han av deras medlemmar.

En kortare beskrivning av animen vore detta: Hajime no Ippo (Fighting Spirit) men med kampsport istället för boxning och en något mer oseriös/komisk ton över sig. Därmed inte sagt att Kenichi: The Mightiest Disciple på något vis är en dålig serie, tvärtom var den faktiskt väldigt medryckande och intressant att se och visst kände jag till och från rent utav hur det ryckte till i kroppen när man fick se hur hårt Kenichi tränades, precis som Ippo i sin serie. Men ett mästerverk som just Hajime no Ippo var det ändå inte, kanske för att serien inte alls är lika episkt uppbyggd. Återigen spelar humorn en stor roll här; visst hade väl Ippo sina komiska sidor också till och från, men matcherna där var verkligen på dödligt allvar och bara så annorlunda uppbyggda med en enorm förberedelse inför varje ny motståndare. Här är istället majoriteten av det motstånd som Kenichi möter lika snabbt presenterade som avklarade och humorn en väldigt återkommande faktor, som en röd tråd genom hela serien (det känns som att den här serien riktar sig till en något yngre publik).

Men dråpliga scener och snabba ”matcher” till trots är det här en av de mer underhållande serierna som jag har sett, så till den grad att jag känner att Kenichi: The Mightiest Disciple är värd mer än bara en sedvanlig liten rekommendation - den är faktiskt tillräckligt underhållande för att man bör ha sett serien om man nu tycker om anime och då naturligtvis i synnerhet av den här genren.

Betyg på AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection (med mer betoning på just ordet ”Excellent” än att man rent behöver äga serien)

Kono Minikuku mo Utsukushii Sekai, This Ugly Yet Beautiful World, är en serie som jag plöjde igenom under veckan som har gått. Bara 12 avsnitt lång var den verkligen som en munsbit när man ändå ser 3-5 avsnitt om dagen - vilket också var väldigt lämpligt för en sådan anime som denna.

KMMUS handlar om gymnasieeleven Takeru Takemoto som en dag när han är ute på sin arbetsgivares motorcykel för att utföra ett ärende, ser ett märkligt ljussken passera honom och sedan slå ner i en skog längre bort. När han undersöker saken närmare hittar han en vacker flicka med amnesi som ser ut att vara av samma ålder som honom själv och kort därefter attackeras de båda av ett monster - som uppenbarligen är ute efter flickan. När Takeru försöker försvara henne förvandlas han plötsligt själv till en humanoid varelse med enorma krafter och kan på så vis besegra monstret.

Vem den märkliga flickan är som saknar minne och varför Takeru har sådana krafter vilande inom sig får man reda på väldigt snart - eftersom serien är så pass kort.

Det här är vad jag kallar för en typisk tonårsserie. Storyn är rätt så ointressant, tecknarstilen ingen märkvärdig och all action som sker väldigt typisk på något vis - sånt där som pojkar går igång på att se. Har sett klart mer underhållande serier av den här typen och jag känner mig lite bedragen av titeln för det var just översättningen This Ugly Yet Beautiful World (vilket f.ö är helt korrekt så det är inte för det) som gjorde att jag tänkte ”Det här låter intressant” när jag nyligen snubblade över serien. Men det här hade jag faktiskt kunnat klara mig utan, inget jag rekommenderar till någon - väldigt tam serie som inte tillfredsställer på något plan.

Begriper inte riktigt hur KMMUS kan ligga på ett så pass högt snitt @ ANN, för där kommer jag nu att tilldela serien det lägsta betyget som jag någonsin har satt: Weak, I wish I’d done something better with my time.

Jag har på senare tid genom min umgängeskrets börjat använda ordet ”pretto” när jag ska beskriva vissa spel och filmer, där den stora tyngden då ligger i själva framförandet och att det ger en viss pretentiös känsla. Och så vill jag nu även stämpla Bakemonogatari - en anime så konstigt, konstnärligt gjord att jag inte ens bemödar se färdigt serien.

Bakemonogatari handlar om studenten Koyomi Araragi, tidigare vampyr men numera mer eller mindre mänsklig och som lever ett sedvanligt tonårsliv, tack vare en man vid namn Meme Oshino som trots sin hemlösa livsstil är alldeles sprängfylld med vetskap om både det ena och det andra inom mysticism, det ockulta, sagor samt legender med mera . Genom seriens gång träffar Koyomi på diverse personer som liksom honom själv ser fullt normala ut på utsidan, men ändå lider av någon slags deformitet eller övernaturligt problem - som till exempel den tyngdlösa flickan Hitagi Senjougahara, en av hans klasskamrater. Eftersom Koyomi är en så omtänksam och vänligt sinnad ”människa” bestämmer han sig för att försöka hjälpa dem alla på samma sätt som han själv har blivit hjälpt: genom sin vän Oshino.

Där har ni handlingen svart på vitt men när man ser Bakemonogatari är det verkligen inte storyn som man ägnar särskilt mycket tanke åt utan istället sättet på vilket hela serien presenteras. Jag tror faktiskt aldrig att jag har sett någonting så påfrestande för ögat som ett avsnitt av Bakemonogatari; som med sina snabba klipp, konstiga inflikningar, skrikiga färgsättning och blandade tecknarstil får åtminstone mig att brytas ned lite mentalt var gång jag ser ett avsnitt. Det går som inte att sitta stilla och jag känner mig tung i huvudet av allt som händer. Det här är verkligen det mest jobbiga jag har varit med om i animevärlden och även om jag förstår att serien hyllas som någonting genialt rent visuellt, så kan jag absolut inte ta till mig av det. Annat var det med Gankutsuou som jag såg förra sommaren - där har vi en visuell fest som jag verkligen kan ta till mig, samtidigt som jag också har full förståelse för att även den stilen inte heller accepteras av alla som ser animen.

Men Bakemonogatari fungerar inte alls för mig, på något sätt. Jag tycker verkligen att jag gjorde det väldigt bra som tog mig genom 9 av de 15 avsnitt som serien består av men mer än så kan jag bara inte tvinga mig själv att se. Även om den faktiskt till och från lyckas med att leverera sin abstrakthet så har mitt huvud alltför ofta svårt att ta in allting och det blir istället bara hårdsmälta.

Dessa intryck torde ju göra mången av er läsare intresserade av att se serien och jag säger bara: gör detta på egen risk. Jag kan inte rekommendera Bakemonogatari men samtidigt heller inte råda er att ta avstånd från serien, för någonting har den ändå men detta ”någonting” tilltalar inte mig.

Finner ett perfekt betyg på AnimeNewsNetwork.com för att uttrycka hur jag känner: So-so, it didn’t really grab my attention.

Flickorna på bilden här är några av de som växlar mellan att vara huvudrollsinnehavare eller bara statister i serien Amagami SS; en sockersöt kärleksanime som baseras på ett PlayStation 2-spel med samma namn, vilket också förklarar seriens märkliga uppbyggnad. Sammanlagt utspelar sig Amagami SS under 25 episoder men serien är uppdelad i flertalet kapitel - alla med samma karaktärer och typ av röda tråd, men med fokuset lagt på olika personer.

För att börja från början så är den röda tråden Junichi Tachibana: en gymnasieelev som för ett år sedan på julafton blev emotstådd av en tjej han hade stämt träff med. Känslorna var alltså inte besvarade och detta satte så pass djupa sår i Junichis hjärta att han nu känner en viss avsky inte bara mot julen utan också har blivit rädd för kärleken i sig eftersom han inte vill behöva gå igenom samma sak igen. Han kommer dock genom seriens gång att möta nya tjejer där tycke återigen uppstår, men den här gången sker det för bägge parter.

Och det är vad Amagami SS handlar om, kärlek som hittar rätt - där allting går precis så som man som tittare ofta sitter och önskar och hoppas på när man tittar på TV-serier. Mulder och Scully, Ross och Rachel, Penny och Leonard - alla har vi väl ändå haft åtminstone ett sådant här kärlekspar som vi någon gång har suttit och hejat på och för varje avsnitt som gått där deras kärlek fortfarande inte blommar ut, så blir vi lite mer frustrerade inombords? I den här serien existerar i alla fall ingenting sådant utan det är bara sockersött rakt igenom och sammanlagt träffar Junichi sex olika tjejer med totalt annorlunda personligheter men som alla besvarar hans kärlek och så lever de lyckliga i alla sina dagar efteråt - två av kapitlen slutar rent utav med att man får se hur pass långt de har kommit i sitt förhållande 10 år senare.

När jag började se denna kände jag mig orolig över hur pass bra det faktiskt gick för Junichi under de tre första avsnitten när den kvinnliga protagonisten så pass snabbt började utveckla känslor för honom. I det fallet var jag säker på att någonting när som helst skulle gå käpprätt åt skogen och att hela serien skulle förvandlas till någonting hemskt, precis som fallet var med When They Cry men också i synnerhet School Days som ju väldigt tidigt i serien började med kärlek och lycka bara för att övergå till hat och sorg. Ni kan tro att jag då blev väldigt förvånad när det plötsligt dök upp ett "Fin" i ansiktet på mig i det fjärde avsnittet och jag väl förstod att serien skulle vara uppdelad i små berättelser.

Fullt förståeligt att man har gjort Amagami SS på detta vis eftersom det alltså ligger ett dejtingspel till grunden och dessa är ju skapta på det viset att man har ett antal tjejer att försöka flörta in sig hos och när man väl klarar utav spelet så är det ju en av dessa man får. Men att göra på det här viset har ju sin klara nackdel: dålig variation. Redan halvvägs genom serien, efter att ha sett Junichi få ihop det med tre olika tjejer, så började konceptet bli lite för mycket. Serien är ju så himla sockersöt i och med att allting bara hela tiden går vägen för Junichi, det är nästan så att han inte ens behöver anstränga sig för att det ska gå bra för honom.  Visst är det roligt när det går bra för två personer i serier och filmer men här hinner man ju knappt börja förrän det är över (igen) och folk lever lyckliga i alla sina dagar. De två sista kapitlen har åtminstone en liten förändring till sig i och med att fokuset istället ligger betydligt mera på de kvinnliga huvudpersonerna än Junichi, vilket kändes uppfriskande. Men det känns som att man hade kunnat ta hela serien betydligt längre om man antingen fokuserat på bara en eller två av tjejerna alternativt gett dem alla mer filmtid, fast det skulle nog samtidigt bara ha gjort serien mer utdragen än den nu redan är.

På tal om utdragen, det här inlägget börjar bli för långt, så jag ska sätta punkt nu. Amagami SS är som sagt en kärleksserie där SS verkligen står för "SockerSött" och allting hela tiden går rätt, med extremt få tårar som fälls annat än de av ren och skär glädje (den sista berättelsen har dock sina sköna twister). Blir i längden lite för mycket av det goda men serien är ändå trevlig att se, dock så hade jag gärna kunnat tänka mig att dela upp den och se någonting seriösare emellanåt bara för att få lite avstånd till "sliskeriet". Men som sagt, innerst inne mår vi väl alla ändå bra av att se kärleken blomstra i filmer och serier?

Betyg på AnimeNewsNetwork.com: Very good, don’t miss it.

Det var länge sedan nu som jag senast såg en film i animevärlden istället för alla de serier som jag plöjer mig igenom. För länge sedan och när jag nu inte längre har Spartacus: Blood & Sand att kolla på under helgerna, så tog jag mig i lördags tiden att se en rulle som jag har haft i åtanke ett tag: Golgo 13 (The Professional: Golgo 13).

Golgo 13 är smeknamnet på lönnmördaren Duke Togo som är kanske världens skickligaste på det han gör; en man som aldrig syns på brottsplatsen och aldrig misslyckas med sina uppdrag, oavsett vem hans måltavla är. En tecknad Léon med andra ord.

Det syntes mycket tydligt väldigt tidigt i filmen att detta är någonting som producerats under 80-talet (1983), inte bara just på tecknarstilen överlag utan framförallt de väldigt överdrivna scenerna där man till exempel upprepar en och samma scen flera gånger ovanpå varandra eller tar en ensam bildruta och gravt förställer färgerna. Har ingenting emot detta så länge som det görs med måtta som i bland annat Space Adventure Cobra, men det är inte riktigt hur jag skulle välja att beskriva Golgo 13 där sådana här ”grafiska avbrott” avlöste varandra stup i kvarten - i synnerhet under den första fjärdedelen av filmen när man lär känna lite av Duke.

Filmen handlar i alla fall om hur Duke efter att ha utfört två morduppdrag plötsligt blir jagad - av allt och alla, tycks det som, då den ena efter den andra lönnmördaren skickas ut och hotar såväl Duke själv som hans vänner och medhjälpare. Faktum är att det inte bara är enstaka personer som kommer efter Duke utan rent utav hela organisationer med agenter från bland annat FBI, så uppenbarligen måste någon med enormt mycket makt och/eller pengar ligga bakom detta. Vem och varför personen gör detta får man förstås reda på i slutet - vilket var bland det mest underhållande med hela filmen. Ett andra plus delas ut för den slagsmålscen som sker mot slutet inne i en hiss, det var en rätt så intensiv sådan.

Men i övrigt så känns tyvärr Golgo 13 som en ganska tam upplevelse, men så är ju också filmen väldigt gammal som sagt och det känns ju på fler sätt än bara det visuella.

På tal om visuellt; en mycket bisarr sak som också var väldigt humoristisk var en helikopterscen där alla helikoptrar som skjuter mot Duke är datoranimerade... Japanernas passion över att blanda datoranimationer med tecknat existerade alltså även så här pass långt bak i tiden, det är första gången som jag ser detta. Jag kan ju meddela att det inte såg sådär jättebra ut - men det gör det ju verkligen aldrig i de här fallen i min mening och jag förstår inte riktigt varför de fortfarande envisas med att datoranimera i synnerhet just fordon i majoriteten av animevärldens serier och filmer idag.

Hursomhelst, Golgo 13 var en helt okej actionanime. Den hade sina stunder och om man bara kunnat framförallt plockat bort de störande, uppblåsta scenerna när man försöker överdramatisera genom diverse ”visuella trick”, så hade filmen förmodligen gagnats en hel del av detta. Slutet var då åtminstone väldigt tillfredsställande, så det tackar jag manusförfattaren Shukei Nagasaka för. Snittet @ IMDB ligger på 6,7/10 vilket jag personligen finner lite väl högt, men en 6:a får den av mig.

Det ska för övrigt också nämnas att Golgo 13 är baserat på en manga som har hållit på i evigheters evigheter och dessutom är oerhört populär, så jag tror hellre på att läsa den.

Eikichi Onizuka - 22 år och före detta gängledare, kampsportare samt bråkstake, numera med målet att bli världens bästa lärare och således är han huvudpersonen i den anime med samma namn som jag just har avslutat: Great Teacher Onizuka.

Det här är en anime vars existens jag sedan länge har haft kännedom om och varit en av alla dessa serier som jag har känt att jag bara måste se någon dag, förr eller senare. Nu äntligen tog jag mig an uppgiften att plöja igenom de 43 avsnitt som GTO består av och vad som än en gång började farligt oroväckande, visade sig snabbt vara en riktig höjdare!

I det första avsnittet lär vi känna Onizuka som hastigast: att han är skvatt galen, enormt pervers, stark som en oxe och envis som en åsna. Särskilt just den perverterade sidan av Onizuka var någonting som återkom om och om igen i de första två avsnitten - då det kändes som att hans största anledning till att vilja undervisa gymnasieelever inte var för att bli den bästa och roligaste läraren som någonsin har skådats, utan mer för att kunna umgås med unga tjejer i små skoluniformer utan att kunna bli anklagad för någonting...

Men det är efter dessa avsnitt, när hans praktikplats på en högstadieskola har avslutats, som vi verkligen får lära känna den riktiga Onizuka och vilken ”great teacher” han verkligen är som lyckas tackla alla de problem som han och hans elever ställs inför hur stora de än är. För när Onizuka ansöker som gymnasielärare på privatskolan Holy Forest Academy i Tokyo, blir han tilldelad klass 3-4 som har ett så dåligt rykte om sig på grund av sitt lärarhat att ingen längre vågar undervisa dem. Med sin känsla för medmänsklighet och stora hjärta (om än ett något perverterat hjärta) lyckas han omvända elev efter elev till såväl lärarnas stora förvåning och förtjusning som klassen han undervisar.

Animen är galen. Onizuka är galen. Men han är också en riktig superstjärna - en person som får en att skratta av förtjusning över hur han tacklar inte bara problemet med hur klassen uppför sig mot honom, utan också många av elevernas personliga problem såsom den mobbade Noboru Yoshikawa och klumpiga Tomoko Nomura. Han är absolut en riktig snuskpelle och inte vidare förnuftig, framförallt på tok för rättfram och brutal i sina metoder! Men han är god, omtänksam och verkligen mån om sina elever - att de ska få en så bra skoltid som möjligt.

I Great Teacher Onizuka är det inte bara Onizuka själv som är ”great” utan också serien i sig.

Betyg på AnimeNewsNetwork.com: Excellent should be in anyone’s collection.

När jag påbörjade Kanon för en vecka sedan fick serien en väldigt snubblande start. Efter att ha tagit mig igenom en så medioker serie som Pandora Hearts såg jag verkligen fram emot att inte bara få avnjuta någonting av högre kvalité utan också mera jordnära och humoristiskt: en skolanime, som ju är den genre jag vanligtvis har som allra mysigast åt av väldigt naturliga skäl :) Så länge som atmosfären/storyn och framförallt karaktärerna inte går för långt, vill säga, utan att man lyckas göra det hela på ett bra sätt om serien nu är menad att vara lite galen som till exempel favoriten Lucky Star - inte Pani Poni Dash vilken jag inte alls klarade utav.

Kanon börjar rätt stabilt med sin inte helt ovanliga intrig om hur man får följa en skolpojke som flyttat till en ny stad och på gymnasiet där börjar lära känna personer med vitt skilda personligheter - sådana man är oerhört vana vid att se i just skolserier; bland annat den coola, mystiska och väldigt fåordiga tjejen eller den där sportiga, smarta typen som gör allt så bra och alla ser upp till. Men så dök det upp två tjejer som var lite... irriterande i sitt något framfusiga och halvt gnälliga sätt att vara, i synnerhet de poänglösa ljud/uttryck som båda slängde ur sig i var och varannan mening vilka säkert var menade att låta som någonting sockersött men i mina öron istället bara skar...

Tursamt nog vände detta som på en femkrona efter bara ett par avsnitt och blev då istället till någonting helt annat; en medryckande, lite tragisk serie med en hel del känslor - precis som Clannad vilket också är den serie som skaparen Tatsuya Ishihara gjorde efter Kanon.

Yuichi Aizawa återvänder till den barndomsstad som hans kusin Minase Nayuki bor i efter att inte ha hälsat på under en så lång tid som 7 år, ett besök som han idag inte har några konkreta minnen kvar av men stundtals gånger ser återblickar från i sina drömmar. Här träffar han väldigt snabbt fyra andra, unga flickor var för sig som alla befinner sig i hans ålder och är minst sagt lite mystiska av sig, på varsitt sätt. Den ena hoppar ursinnigt fram och påstår sig ha tappat minnet men om det är någonting som hon fortfarande minns, så är det att hon avskyr Yuichi! En annan tjej kommer till skolan varje dag men stannar alltid utomhus - då hon säger sig ha en förkylning och därför inte är tillåten att komma in, men hon kan ändå inte hålla sig borta från skolan för att det finns någon där som hon önskar träffa.

Alla fyra flickor, eller rättare sagt fem med kusinen inräknad, har sin egen bakgrund som serien successivt betar utav och man får också i och med detta lära sig mer om Yuichi själv och vad han egentligen har för förflutet. Varje karaktär är intressant att följa, somliga av dem mer än andra förstås, och har sina egna bekymmer att tampas med vilket Yuichi försöker att hjälpa dem att överkomma.

Kanon steg allt högre ju längre in i animen jag kom och även om slutet nästan eventuellt blev lite väl "fint" så kände jag mig väldigt tillfreds med det, för man önskar sig ju ändå allt som oftast just lyckliga slut hellre än depression och misär ^^ På det stora hela är jag glad över att ha sett serien, även om den i mitt tycke inte riktigt når upp till Clannads storhet och därför går jag in på AnimeNewsNetwork.com och sätter följande betyg: Very good, don't miss it