Alla inlägg under december 2017

Av Tomas Engström - 29 december 2017 12:26

I en by där japanska sagoväsen och allsköns människoliknande varelser bor, har rävflickan Yuzu just blivit anställd på ett värdshus av hög klass som låter sina gäster bada i sina varma källor. Fram tills nu har Yuzu endast bott uppe i bergen tillsammans med sin förmyndare Bikuni och knappt fått någon insikt i omvärlden eller haft kontakt med andra personer, vilket också är anledningen till varför Bikuni överlämnar henne till värdshusets huvudledsagare Kiri då hon behöver skaffa mer livserfarenhet och även lära känna olika typer av människor.


Yuzu påbörjar således sin inskolning med att lära sig hantera såväl faciliteterna som gästerna och trots sin lite klumpiga natur är Yuzu åtminstone lika arbetsvillig som hon är omtänksam och rar. Därför blir hon även en perfekt samarbetspartner för den så flitige och ständigt allvarliga Satsuki, som i sin tur kan lära sig från Yuzu att man inte alltid behöver ha sitt arbete i åtanke – särskilt inte som vi alla är väldigt olika individer med olika behov.


Konohana Kitan tände till en början ett litet, hoppfullt ljus inom mig samtidigt som det även bolmade upp ett orosmoln efter det första avsnittet. Potentialen för en helmysig och väldigt intressant serie fanns onekligen där, då jag genast började tänka på mästerverket Spirited Away i och med premissen att en ung tjej börjar jobba på ett populärt värdshus med inom- och utomhusbad dit alla möjliga typer av väsen och gudomligheter kommer, för att koppla av eller bara som en anhalt på sin resa. Vad som ändock oroade mig var hur söt man framställer Yuzu och att hon ska ha den där lite klumpiga men jätterara personligheten, så att hon ändå ser bedårande ut i sina misstag. Det har minst sagt varit en sockersöt resa genom dessa 12 avsnitt där Yuzu har bett om ursäkt till såväl husets kunder som sina kollegor och chefer tusen gånger om.


Men överlag är jag nöjd över variationen på Yuzus vardag och det gäller såväl värdshusets gäster som Yuzus sysslor och de små äventyr som hennes arbete för med sig, då där finns gott om små sidospår som tenderar ske i varje avsnitt och därigenom många gånger delar upp avsnittet. Och även om Yuzu är väldigt klumpig och hon absolut blir framställd som den där söta, charmiga klanten som man ska skratta lite förtjust och gulligt över, så finns det tillräckligt många färgstarka och intressanta karaktärer runtomkring henne som gör att fokuset inte ligger alltför länge på just Yuzu. Det mest intressanta här är samspelet med Satsuki, som ju tar Yuzu under sina vingar för att lära upp henne – även om det känns motigt till en början då Satsuki faktiskt blir påtvingad uppgiften av sin överordnade. Men anledningen till detta är att Satsuki behöver lära sig att ta det lite lugnt emellanåt, och inte ta sitt arbete på lika stort allvar som när vi lär känna henne. För detta ändamål är Yuzu en perfekt arbetspartner och motvikt eftersom hon ser sina medmänniskor på ett helt annat sätt, där det inte bara handlar om att pliktmässigt göra det som är bäst för någon för att denne är en kund, utan mer se personen för vem den är och ha dennes känslor i åtanke.


 

Och för Yuzus del handlar det mycket om att växa som person; att ta eget ansvar, våga bemöta människor, inte vela så mycket och så vidare. Karaktärsdrag som kommer av hennes uppväxt, som man får lite mer detaljer kring längre in i serien. Men det klargörs väldigt tydligt att Yuzus hitintills enda kontakt med andra personer har varit sin förmyndare Bikuni; en prästinna som tagit hand om Yuzu sedan barnsben, så därför är hon väldigt okunnig och naiv när det kommer till omvärlden. Således blir också ett värdshus som Konohana Kitan en så väldigt passande arbetsplats, eftersom det kommer folk och väsen från alla möjliga hörn med massor av olika erfarenheter och upplevelser att dela med sig av, samtidigt som Yuzu även får lära sig både ansvarstagande och att samarbeta med andra.


Om jag nu skulle säga någonting om vad jag har stört mig på, mycket mer än hur Yuzu ska framställas som så sött klumpig, så är det två saker. Visuellt är Konohana Kitan en riktigt fin serie med väldigt trevliga färger, bra animationer, mycket detaljer och härliga bakgrunder. Men efter bara något avsnitt börjar man väldigt ofta flika in en oerhört simpel, platt och ful stil som ska förstärka de komiska inslagen och uttrycken. Detta händer förstås i 9 fall av 10 med just Yuzu på grund av sin karaktär, men även andra när de blir väldigt arga eller likgiltiga. För mig är det bara ett billigt och fult sätt att förstärka känslospel på som enbart skär sig när stilen i övrigt är en helt annan.


 

Där existerar även en ganska obekväm sexualisering som dyker upp med alldeles för jämna mellanrum, vilket ju också är så enkelt för skaparen att slänga in på ändå ett naturligt sätt i och med att värdshuset är känt för just sina inomhus- och utomhusbad... Så, gissa vad som händer för jämnan? Jo alla anställda ska givetvis bada och visa upp så mycket hud som möjligt utan att det kan klassas som pornografi, med varmluften som skydd då ångorna från vattnet täcker över de mest vitala kroppsdelar. Men bara just så pass att det som sagt inte kan anses vara felaktigt. En annan lika märklig som obekväm grej är att samtliga rävar och vargar på det här värdshuset egentligen tycks vara tjejer, men vissa beter sig väldigt pojkaktigt och i synnerhet två av karaktärerna romantiseras med någon slags förbjuden kärlek, där den ena väldigt tydligt åtrår den andra. Det händer även mellan Satsuki och Yuzu när man vid vissa tillfällen anspelar på något mer än bara vänskap. Att detta blandas med att vi faktiskt har med djur att göra... I en film som Wolf Children är det absolut okej eftersom den då också handlar om en kärlekshistoria, men här blir det bara skumt och riktat till en viss målgrupp med en viss åtanke.


Konohana Kitan blev I slutändan en riktigt behaglig och trevlig resa som höll hela vägen igenom, tack vare en god balans av karaktärer, vardagssysslor och händelser. För det mesta är den både intressant, rolig och vacker att titta på, men emellanåt slinker det in ett par märkliga händelser och platta förenklingar av känslospel, samt en obekväm sexualisering av huvudpersonerna där det är tydligt vilken sorts publik man försöker blidka. Men det fråntar mig ändå inte den mysiga känslan av att få se aktiviteten på ett värdshus dit alla möjliga varelser samlas och man själv, likt Yuzu, får lära sig en del om omvärlden. Inte det bästa jag har sett i just mysväg eller som har med japansk mytologi att göra, men tillräckligt för att vara sevärd och något som jag såhär i efterhand gärna hade sträcksett 4-5 avsnitt åt gången av med en filt, varm choklad och pepparkakor.


AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing

MyAnimeList: Good

ANNONS
Av Tomas Engström - 27 december 2017 12:36

I en avlägsen framtid består jordens befolkning endast av ett fåtal humanoida livsformer med kroppar av ädelstenar, som försöker skydda planeten mot månens änglaliknande invånare: Lunarians. Dessa gör ständiga attacker mot planeten i ett försök att kidnappa dess förädlade varelser för att kunna tillverka smycken av dem. För att kunna försvara sig så effektivt som möjligt har juvelvarelsernas mästare tilldelat dem alla en uppgift, från att vara krigare till läkare eller spejare, som de koncentrerar sig på att sköta dygnet runt – ständigt vaksamma och redo att försvara sitt palats och området runtomkring.


Men där finns ett undantag och det är Phosphophyllite; den yngsta i samhället som trots sin iver att få hjälpa sina kamrater att bekämpa hotet dels anses vara för klumpig och dels är alldeles för bräcklig för att sändas in i strid. När Phosphophyllite så slutligen väl får ett uppdrag är det dock något så tråkigt som att skapa en historisk encyklopedi över omgivningen, men genom en serie oförutsägbara händelser kommer uppgiften få henne att utvecklas såväl mentalt som fysiskt och så småningom rent utav börja ifrågasätta om Lunarians verkligen kan vara så onda som de framställs.


 

Houseki no Kuni eller Land of the Lustrous som man har valt att översätta Country of Jewels (jepp, jag måste få det nämnt) är nu den första av höstens animes som jag avslutar, till min egen stora förvåning. Jag påbörjade ju en handfull serier för 2½ månad sedan och så sent som för två veckor sedan valde jag att redovisa mitt avhopp av Urahara, som jag kände inte höll måttet i längden. Houseki no Kuni var faktiskt på väg att gå åt samma håll och detta avslöjade jag ju redan i mitt allra första intryck av serien, när jag tydligt klargjorde mitt ointresse för såväl huvudpersonen som historien samt att jag även var föga imponerad av den datoranimerade presentationen. Därför känns det extra roligt att få skriva det här korta utlåtandet och erkänna att de sista 5 avsnitten hade mig som klistrad framför skärmen.


Anledningen till min tidiga tristess var dels att huvudpersonen Phosphophyllite, även känd som endast Phos, var så inkapabel och småkorkad att det var svårt att inte störa sig på hennes mentalitet och tillvägagångssätt, vilket även alla hennes "vänner" gör. Dels kändes historien så oerhört upprepande och banal i de två första avsnitten att jag snabbt lärde mig formeln: Phos beter sig barnsligt, tjatar om att hon inte har något vettigt att göra, Lunarians anfaller plötsligt och Phos kan som vanligt inte göra någonting åt det utan situationen blir istället räddad av de andra, mer kapabla karaktärerna. Jag kände inte riktigt någonting för de här juvelvarelserna eller det ständiga hotet mot dem och hade därför egentligen bestämt mig för att lägga ned serien där och då.


 

Den stora vändningen kom när jag ändå bestämde mig för att slötitta på animen i väntan på nya avsnitt till andra, mer intressantaserier. Phos banala vardag och nästan förvirrade sinnestillstånd kom snart att förändras drastiskt (utan att säga för mycket om den saken) och det som händer gör dels henne mycket mer intressant som huvudsaklig protagonist, dels tar även berättelsen en mycket mer intressant riktning. Till en början kände jag mig orolig att jag bara skulle lobbas mellan upprepade attacker från månen och se hur Phos försöker fullfölja sin ganska tråkiga uppgift från sin mästare. Men så bryts det här mönstret väldigt abrupt i det tredje avsnittet av något som fick mig att känna "Ojdå, det här var klart oväntat!" och därefter fortsatte det att hända gång på gång i efterföljande avsnitt, så efter halva serien kändes det nästan inte ens som att jag satt och tittade på samma anime – för att både berättelsens fokus och karaktären Phos var så pass annorlunda vid det här laget.


Trist bara att jag egentligen inte kan säga någonting om detta eftersom jag inte vill förstöra upplevelsen och komma med avslöjanden :P Det som händer Phos och vart berättelsen tar vägen hör väldigt mycket ihop, så att nämna det ena är omöjligt utan att även prata om det andra och att prata om endera av dem är tillräckligt för att förstöra den där twisten som för mig – och många andra på nätet – lyfte serien ordentligt. Plötsligt satt jag som fastklistrad framför Houseki no Kuni när den gick från att ligga 6-7 avsnitt efter allting annat jag såg, till att inta en förstaplats på prioriteringslistan.


Det initiala missnöjet över det visuella gick också över till sist. För serien är nämligen datoranimerad och jag förstår absolut det här valet när vi ändå har med juvelvarelser att göra. För i och med att de inte är mänskliga eller ens levande så gör det ingenting att Phos med vänner rör sig aningen stelt, även om de fortfarande är oerhört mjuka i lederna och att se dem strida blir nästan vackert. Deras polerade, texturlösa yta känns också naturlig just på grund av vad dem är, så här blir det snarare till det visuellas fördel att datoranimera istället för använda sig av handritat och ju mer jag såg desto mer accepterade jag presentationen. Bakgrunder och omgivningar däremot tycker jag blir lite mer lidande, men överlag är serien faktiskt riktigt behaglig att titta på när det där första, lite överraskande intrycket väl har lagt sig.


 

Houseki no Kuni blev för mig höstens och kanske även årets stora överraskning, efter en oerhört tam inledning och presentation av såväl berättelsen som karaktärerna. Men så plötsligt sker en helomvändning där den ena överraskningen avlöser nästa och både protagonisten och berättelsen tar en helt ny riktning. Det datoranimerade visuella faller dessutom snabbt till sin rätta i och med karaktärernas ursprung och kommer heller absolut inte i vägen för att lyckas bjuda på spektakulära, intensiva strider, även om miljöerna kanske lämnas aningen mer slätstrukna på grund av stilen. Annars är det enda negativa med Houseki no Kuni den enorma cliffhanger som avsnitt 12 nu har lämnat mig med och tvingar mig därför att välja mellan att hoppas på en andra säsong av animen, eller helt enkelt djupdyka ned i mangan som trots allt är ursprunget.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList: Great

ANNONS
Av Tomas Engström - 11 december 2017 12:52

Rito, Kotoko och Mari är tre unga tjejer som alla äger en väldigt chic butik på den populära, ganska extrema shoppinggatan Takeshita Street i området Harajuku i Tokyo, som är särskilt känt för sitt något speciella mode. Butiken PARK är inget undantag utan erbjuder såväl skrikiga kläder som fräcka efterrätter – allting designat av de tre tjejerna och affärerna går strålande. Men plötsligt vänds hela tillvaron uppochned för dem när inte bara Harajuku utan hela världen plötsligt får besök av utomjordingar, som suger upp alla kända landmärken!


Bestörta och förvånade funderar tjejerna på vad de ska ta sig till, när de plötsligt överraskas av en jättelik nappflaska som dimper ned från himlen! Från denna hoppar en liten flicka ut tillsammans med sin följeslagare, en stor friterad räka, och de två berättar att utomjordingarna har kommit till jorden för att stjäla all kultur – eftersom de själva saknar sådant. Med hjälp av flickan och räkan får tjejerna plötsliga superkrafter och häftiga, teknologiskt avancerade föremål att använda mot utomjordingarna, så att de kan skydda sitt älskade Harajuku!


 

Urahara var ju en av höstens många serier som jag påbörjade för två månader sedan och då beskrev som "så konstigt att jag helt enkelt måste se mer av det". Och just konstigt har det fortsatt att vara sedan dess, pendlandes mellan att vara lite för mycket och alldeles lagom utflippat, när våra hjältinnor använder sina nyfunna krafter för att bekämpa de märkliga utomjordingarna – som alltid sprängs i ett moln av olika sötsaker. Lustigt nog tänker de dock inte särskilt mycket utanför sitt eget Harajuku utan låter resten av världen sköta sig självt, vilket inte tycks gå sådär jättebra eftersom vi andra inte besitter dessa medel att ta hand om utomjordingarna. Faktum är att vi får väldigt lite information om hur det egentligen går för resten av världen – och resten av landet för den delen – i kampen mot denna invasion.


Men det har också att göra med den barriär som tjejerna lyckas skapa som omger hela Harajuku likt en stor kupol, och därmed agerar lika mycket skyddande sfär som fängelse, då det inte tycks vara möjligt att ta sig utanför dess väggar. Således blir man helt enkelt tvungen att hålla sig till just det här området och tampas mot alla utomjordingar som fortfarande finns kvar innanför barriären, vilket är precis vad varje avsnitt handlar om: tjejerna gör sitt bästa för att anpassa sig till den nya vardagen där man ömsom fortsätter att jobba i butiken, ömsom behöver dra ut i strid när det nalkas utomjordingar.


 

Och striderna är verkligen som en enda stor färgfest, likt animen i sig. För det mest extrema här är egentligen inte den bisarra historien och att utomjordingarna som sagt regnar sötsaker när de exploderar, utan det är det visuella i första hand – och karaktärerna i andra. För Rito, Kotoko och Mari har verkligen lika färgstarka personligheter som animens sprakande tecknarstil, med sina pastellfärger och därtill även alla visuella effekter. Det sker ofta att bilder överlappar scener och plötsligt kan en scen frysas bara för att delas på mitten och ge plats åt en ny scen, eller flera bilder som animeras en efter en.


De lustiga karaktärerna och den extrema färgfesten skulle kunnat räcka för att hålla mitt intresse för Urahara uppe, inte helt olikt vad som gör mig så förtjust i Monogatari-franchisen med sina många animeserier – som även de innehåller både färgstarka karaktärer och är en riktigt visuell fest. Men tyvärr tycker jag att den här "jakten" på utomjordingarna inte är särskilt intressant eller spännande, och allt det utflippade i både berättandet och presentationen görs liksom inte tillräckligt bra för att jag ska bli sugen på ett nytt avsnitt. Det hela urvattnandes ganska snabbt och jag tror att animen hade gjort sig bättre med kortare avsnitt, för redan efter det fjärde avsnittet kunde jag känna mig väldigt mätt och lite trött efter ett halvt avsnitt. Således väljer jag att lämna Urahara såhär efter halva säsongen eftersom jag betvivlar att det kommer att kunna hända någonting med den som får mig medryckt, även om det känns tråkigt då jag var väldigt positivt inställd efter det första avsnittet.


 


AnimeNewsNetwork: So-so, didn’t really grab my attention

MyAnimeList: Average

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se