Om man frågar Hana Morenos fosterföräldrar så lever Hana ett gyllene liv; långt borta från fattigdomen med såväl tak över huvudet som mat på bordet, betydligt bättre än att befinna sig på ett fosterhem utan vare sig framtid eller någon som vakar över en. Men för Hana är verkligheten ändå en helt annan och hennes liv känns snarare som helvete än himmel eftersom hennes nuvarande "föräldrar" är extremt stränga och ser till att sätta henne i allt tänkbart hushållsarbete för att själva slippa röra ett finger. Faktum är att den största anledningen till varför dem har valt att ta hand om Hana är det bidrag från staten som det ger att försörja ett fosterbarn, samt hur det ser väldigt bra ut för en prästfamilj att visa sådan medmänsklighet.

Tyvärr är det inte enbart föräldrarna som gör att Hana känner sig olycklig i sin "familj" utan även hennes två "syskon" vilka är de verkliga anledningarna till varför livet på riktigt är ett helvete – med såväl verbala som fysiska angrepp som sker dagligen. Men kuvad som hon är och rädd för att lämnas ensam utan några förnödenheter biter Hana ihop och visar inga som helst känslor utan är helt fokuserad på att lyckas ta sig igenom den hårda prövning som är livet med viss hopp eller snarare en önskedröm om att någon en dag ska komma och bara rädda henne från alltsammans...

...och en dag händer det fullkomligt otänkbara, någon som kommer efter Hana; en ung, attraktiv kvinna på en motorcykel som störtar rakt genom familjens fönster och upp på köksbordet medan de sitter och äter middag. Kvinnan ser sig omkring bland de chockerade ansiktena och frågar efter Hana, tar därefter dennes hand och sliter upp henne på motorcykeln och kör iväg.

Kvinnan på motorcykeln är kanske inte helt oväntat Hanas biologiska mamma, Michiko Malandro, en högst efterlyst lagbrytare som för inte så länge sedan lyckades rymma från ett extrembevakat fängelse som sades vara helt omöjligt att ta sig från. Anledningen till varför Michiko har rymt och plötsligt letat upp Hana är för att söka efter fadern: Hiroshi Morenos, Michikos tidigare kärlek innan hon hamnade bakom lås och bom och som för en tid sedan ska ha omkommit i en bussolycka enligt vad medierna rapporterade då. Men efter att ha fått veta hur Hana är hennes dotter och att hon bär samma tatuering som Michiko själv, gör henne tvärsäker på att Hiroshi faktiskt fortfarande lever.

Så tillsammans ger dem sig ut på en lång, fartfylld resa som framförallt sker utan några alltför långvariga stop i städer eller kontakt med människor överlag i och med att Michiko trots allt inte bara är laglös utan numera även förrymd fånge och således mer efterlyst än vanligt. Att helt lyckas undvika polisen är förstås omöjligt och bortsett från att ha just detta problem att tampas med så är det mycket annat som också händer under resans gång – vilket är att vänta med en så extremt hetlevrad brud som Michiko är med sin kaxiga och självsäkra attityd, vilket är raka motsatsen till hurdan Hana är som trots allt har växt upp under något av ett förtryck och agerar såväl försiktig och eftertänksam som så långt ifrån stöddig som man kan vara. Men Hanas karaktär och självkänsla förstärks verkligen under resans gång i och med att hon mer eller mindre tvingas till att bli en tjej med mera "skinn på näsan" eftersom Michiko inte bara är kaxig och cool utan också hetlevrad, något dumdristig och fruktansvärt envis. Deras relation är därför inte bara väldigt omaka utan också oerhört underhållande.

Och oerhört underhållande är verkligen vad som bäst beskriver Michiko to Hatchin (Hatchin blir för övrigt väldigt tidigt i serien Michikos smeknamn på Hana, så där har ni en förklaring till det) som är en riktigt äventyrlig, häftig och skön dramaserie med vissa Cowboy Bepop-vibbar fast i en helt annan tid (det känns som hur alltsammans utspelar sig någon gång kring sent 70-tal). Storyn samt huvudpersonernas äventyr är väldigt medryckande, det är bra tempo på serien överlag och man gillar helt klart karaktärerna – inte bara Michiko och Hana (eller då Hatchin) utan också de som man blir presenterade inför längre in bland avsnitten när det uppdagas en del om såväl Michikos som Hiroshis yngre år.

Animen är även en fröjd för ett helt annat sinne, nämligen synen med riktigt snygg tecknarstil som passar den miljö och tidsepok som allting utspelar sig i. Det påminner som om just Cowboy Bepop även här tycker jag och ger någonting kaxigt, skitigt över sig men som sagt på ett väldigt snyggt och läckert sätt – nästan vackert. Ändå ser det också väldigt modernt tecknat ut i sin krispighet och väldigt mjuka rörelser.

Kort och gott är Michiko to Hatchin ett ruskigt bra och välgjort actiondrama som vem som helst kan och bör se. Det känns väldigt uppfriskande att ha fått se den här animen med just en sådan story och "setting" som är så långt från vad som kanske kan klassificeras som "typiskt anime", ungefär som jag också kände med Rainbow: Nisha Rokubou no Shichinin förra våren – att när japaner skriver drama och visualiserar detta genom anime så kan dem verkligen uttrycka sig riktigt jäkla bra om det bara är rätt person som sitter med pennan och papperet.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MAL: Great.

När Yuki Sanada med sin mormor flyttar till Enoshima är det med hopp om att kunna börja om på nytt och kanske verka normal för sina klasskamrater. Yuki har nämligen ett problem med människor och hur han väldigt lätt blir ängslig av att folk tittar på honom – betraktande, dömande. När detta händer tappar han allt förtroende och även sin verklighetsankring och det känns plötsligt som hur en stor våg sköljer över honom och han inte får någon luft, något som skapar ett krampaktigt ansiktsuttryckt som gör att Yuki se både ursinnig och vansinnig ut. När detta stadie väl släpper och han "får luft" igen är det inte helt ovanligt att han inte ens befinner sig på samma plats utan har lyckats ta sig därifrån utan att riktigt veta hur det gick till.

Och precis dit är hans introduktion inför klassen på det nya gymnasiet i Enoshima på väg att barka hän, men som tur är hinner läraren förhindra att situationen inträffar genom att ta över ordet just som Yuki är på väg att få slut på luft och han kan därmed lugnt sätta sig på sin nya plats i klassrummet. Vad som händer härnäst är att ytterligare en ny klasskamrat introduceras; en märklig spelevink som fullkomligt spritter av energi i såväl ögonen som sitt kroppsspråk och hans korta introduktion består endast av fyra ord vilket fullkomligt sätter stämningen i såväl klassrummet som för animen som stort: jag är en utomjording. Personens namn är Haru, han håller stadigt i ett fiskespö, har en vattenpistol i sitt bälte och när han ser Yuki så utbrister han dennes namn och låtsas-kastar sitt spö mot honom för att håva in sitt byte.

Och så börjar galenskaperna i Tsuritama.

Genom 12 väldigt gladlynta och smått skruvade avsnitt kommer vi alltså att få följa såväl Yuki som Haru där den senare alltså påstår sig vara av utomjordiskt slag och anledningen till varför han har kommit till just Enoshima är för att fiska, men i och med att han inte alls har någon talang för detta eller ens vet hur man gör – fiskespöet till trots – så behöver han dels få lära sig hur och även hitta någon som kan fiska åt honom. Här faller alltså Yuki in i bilden för så snart som Haru ser honom så känner han att Yuki är rätt man för jobbet, och tursamt nog visar det sig dessutom även finnas något av en expert på området i klassen – nämligen Natsuki Usami som inte bara har fiskat sedan han var en liten pojke utan dessutom verkligen är riktigt bra på det och kan allt som man behöver veta för att ta sina första steg mot att bli en proffsfiskare.

Det finns mycket att gilla med Tsuritama och jag sväljer allting med hull och hår. Om vi börjar med det visuella så är animen tecknad på ett lite speciellt sätt med mycket pastellfärger som lyser upp såväl miljöer som ett par av karaktärerna. Det är någonting speciellt med själva tecknarstilen också – hur man har designat karaktärer och miljöerna, men jag kan som inte riktigt sätta fingret på vad eller ge en vidare god beskrivning av det. Men jag gillar det verkligen, det man ser är som lite avslappnande att vila ögonen på. Det visuella påminner mig även lite om något annat som jag har sett men som jag inte heller riktigt lyckas sätta fingret på – spontant vill jag säga att där finns någonting från såväl Eden of the East som Arakawa Under The Bridge.

Vidare till karaktärerna och här finns det heller ingenting att tycka någonting illa om. Haru är förstås det stora charmtrollet med sitt ständigt gladsinta humör, märkliga påhitt och lite roliga sätt att prata. Yuki är även han en intressant karaktär som försöker överkomma sina kommunikationssvårigheter och serien igenom utvecklas väldigt mycket i sin personlighet. Natsuki öppnar också upp sig en del från att ha varit något fåordad och lite bitter på grund av hur han är missnöjd över sin fars uppträdande hemmavid och den nya kvinna som tagit över som makan i huset. Vi får även lära känna en hel del figurer och filurer utöver dessa, däribland en indisk prins som kommer från en organisation som kallas DUCK där man vakar över utomjordiska aktiviteter – vars uppdrag är att hålla koll på just Haru och därför ser han till att hamna i samma klass som Yuki, trots sin ålder på 25 år. Akira Agarkar Yamada är hans namn och en till synes väldigt lugn och cool kille som även han besitter stora kunskaper inom fiskesport. Vad som gör honom till en lite udda karaktär är hur han ständigt promenerar omkring med en stor and som heter Tapioca och han för samtal med.

Storyn kretsar som sagt kring i synnerhet Haru som alltså säger sig vara från rymden och anledningen till varför han har kommit till Enoshima är alltså för att fiska efter någonting, men han säger aldrig riktigt vad utan refererar bara lite vagt till detta som någonting stort och ibland tycks det vara en "han" snarare än "den". En av gångerna då Yuki undrar över varför just han måste vara den som lär sig att fiska och fånga det som Haru letar efter, nämner dessutom Haru någonting om hur de måste fiska för att rädda världen...

Annars finns det även några små sidospår här och var som till exempel just familjesituationen hemma hos Natsuki och även hur Yuki som person som sagt genomgår en förändring i och med att han träffar såväl Haru som Natsuki – när han tidigare alltid har varit ensam på grund av sina sociala problem. Ovanpå detta tillkommer också organisationen DUCK med medlemmar och vad deras motiv är.

Tsuritama är en riktigt varmhjärtad, underhållande och fin anime att följa där historien är något skruvad men inte på något sätt fånig eller barnslig. Det har varit en ren fröjd att få följa någonting så här lättsamt och härligt.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MyAnimeList: Very good.

GTO är en förkortning av Great Teacher Onizuka som i sin tur är en manga från sent 90-tal vars animerade version jag plöjde igenom med stor förtjusning och glädje för 1½ år sedan och höjde serien till skyarna. Vad jag dock inte visste då var att det även spelats in en spelfilm vid ungefär samma tidpunkt; alltså en helt vanlig, icke-animerad TV-serie baserad på samma historia och eftersom denna tydligen skulle vara bra (enligt serieförlaget Tokyopop så var det 12:e och sista avsnittet av serien det mest sedda TV-programmet i Japan någonsin), kände jag för några veckor sedan ett nyfiket behov av att få se den och jämföra med andra japanska spelfilmer som jag har sett – då jag inte är något vidare fan av dessa produktioner.

Först och främst ska det nämnas hur man har gjort ett par förändringar till live-action-versionen av Great Teacher Onizuka med karaktärer som fasats bort, plockats in och diverse förändringar till hur historien fortlöper. Premissen är dock fortfarande densamma; huvudpersonen Eikichi Onizuka är en före detta motorcykelgängmedlem av unga år (22) som sadlat om och nu vill bli gymnasielärare istället, men inte vilken lärare som helst utan den bästa genom att dels göra sina lektioner roliga och intressanta och dels verkligen lyssna på sina elever och ta del av deras åsikter, känslor och privatliv.

Men bland andra Onizukas nära vän Ryuji Danma från mangan samt animen är bortplockad och istället helt ersatt av poliskamraten Toshiyuki Saejima, och Onizuka har faktiskt en egen lägenhet som han spenderar en del av sin tid i. Slutet av serien är även det ändrat, samt några små scener här och var - vilket förstås känns väldigt roligt eftersom det ger en någonting nytt att se på och få uppleva, samtidigt som de ändå har lyckats bibehålla mycket av GTO-känslan. Det nya som händer och sättet Onizuka agerar på och hur han hanterar dessa situationer känns fortfarande helt rätt och väldigt Onizuka.

Men Great Teacher Onizuka Live-action är fortfarande just detta – en live-action, en spelfilm, och jag är som sagt inte så värst förtjust i dessa produktioner av i synnerhet en stor anledning: japanskt skådespeleri, eller överskådespeleri rättare sagt. Det är lustigt hur japanerna är så ruskigt bra på att röstskådespela och verkligen lyckas förmedla alla sorters känslor i animes, men så snart som man riktar en kamera mot dem så faller allting platt enligt mig... Åtminstone i den här filmvärlden, tycker jag, för även om denna spelfilm förvisso känns som GTO så får jag inte alls samma känsla som när jag såg animen.

Och detta beror på att vare sig Onizuka själv eller någon av hans kollegor eller elever lyckas förmedla någonting för mig utan allting känns bara uppläst, falskt och överspelat. När Onizuka försöker spela cool drar jag bara på munnen, när en elev känner sig deprimerad och självmordsbenägen så bryr jag mig inte, och när någon agerar drygt och snobbigt så... ja, visst är personen väldigt irriterande men på helt fel sätt – jag blir snarare lite trött och less på skådespelaren än den karaktär som han/hon ska vara.

Jag vill verkligen inte gå så långt som att såga serien för det här är fortfarande bättre än bland annat Death Note (vi pratar alltså fortfarande live-action nu), men det är ändå inte som att jag skulle rekommendera att man ser denna utan då tycker jag hellre att det är mer värt att se animen ytterligare en gång eller kanske istället läsa mangan – eller vice versa om man nu endast har gjort endera.

Takashi Sorimachi heter skådespelaren som tolkar Eikichi Onizuka och även om han kanske inte är ”great” så kan jag åtminstone tycka att han är någonting annat som också börjar på g: good, och det är ju inte fy skam i den här världen och med just mig som betygsättare.

AnimeNewsNetwork: So-so, it didn’t really grab my attention.

MyAnimeList: - (ej listad)

När Hotaru endast var ett litet flickebarn på besök hos sin farbror råkade hon en dag gå vilse i den stora skogen som låg i närheten av deras hus – en skog som alltid har sagts vara förtrollad med diverse andar och väsen som huserad där i, men även om Hotarus farbror trodde på den magiska skogen när han själv var liten och fick höra diverse historier återberättas av andra i hans närhet, så såg han själv aldrig till någonting onaturligt under sin uppväxt här.

Till synes ensam och utan en aning om åt vilket håll hon ska gå agerar Hotaru på det vis som barn så ofta gör när de är rädda och övergivna: hon sätter sig ned och gråter, högljutt. Till hennes stora förvåning och även lycka hör hon plötsligt en röst som ropar ut och bakom ett träd står en ung man iklädd helt vanliga kläder, med en vit mask över ansiktet. Hans namn är Gin; en av de många andar som bor i skogen och trots att den svaga förtrollning som faktiskt håller honom vid liv kan upplösas genom att en människa så mycket som vidrör honom, så blir detta möte mellan de tu början på en långvarig och vacker vänskap.

Jag hade turen att få höra talas om denna kortfilm från fjolåret genom en kommentar här på min blogg som kom från Nemo H för knappt tre veckor sedan. "Såg en otroligt mysig film som inte får missas" inledde personen sitt inlägg med och efter att ha kollat upp Hotarubi no Mori e närmare så hamnade den väldigt snabbt inte bara på min att-se-lista utan placerade sig dessutom väldigt högt upp – så pass att jag alltså redan har sett den.

Och visst var den mysig; under de 45 minuterna får vi alltså kort lära känna Hotaru och genom henne även stifta bekantskap med anden Gin – samt se hur de två utvecklar en fantastisk och rörande vänskap, trots hur farligt det egentligen är för Gin att umgås med Hotaru och människor överlag i och med att den besvärjelse som håller honom vid liv i denna magiska skog kan upplösas endast genom att någon av mänsklig form rör vid honom och således upphör han själv att existera. De två träffades som sagt när Hotaru endast var ett litet barn och under den första halvan av filmen återberättas såväl detta möte som nästkommande somrar – hur Hotaru återvänder till sin farbror år efter år just för att få kunna vara med Gin igen under hela sommarlovet. Men samtidigt som hon själv blir äldre och just har påbörjat gymnasiet när vi väl kommer till vad som är nutid, så fortsätter Gin att se i stort sett precis likadan ut och under det senaste året har Hotaru haft svårt att tänka på någonting annat än hur gärna hon vill träffa Gin och få spendera mer tid med honom än bara under somrarna – framförallt att faktiskt kunna röra vid honom.

Vi får faktiskt även stifta korta bekantskaper med några av de övriga väsen som lever i skogen och som vädjar till såväl Gin som Hotaru att vara försiktiga, just på grund av hur omaka dem egentligen är och hur pass bräcklig som Gin är i sitt nästan spökliga tillstånd.

Bortsett från den otroligt berörande historien i sig så ser även Hotarubi no Mori e fantastisk ut; skogen är lummig, karaktärer samt varelser vackert tecknade, bakgrunderna detaljerade och det känns verkligen att jag ser på ett riktigt praktverk som är välgjort på alla sätt och vis – den korta filmtiden till trots. Och när de 45 minuterna väl har gått så är känslorna mixade, ni vet sådär som det så ofta känns när man ser en riktigt bra film och en anime i synnerhet tycker jag. Man är liksom så ledsen kanske inte bara för att filmen är slut utan även över vad som hände i den, och samtidigt så glad eller rent utav upprymd just på grund av hur bra filmen har varit.

Det här är bland det vackraste och finaste jag har sett i anime-världen och Hotarubi no Mori e har inte bara hittat en plats i min bokhylla bland övriga stora titlar som verkligen har lyckats fånga mig, den har även hittat en plats i mitt hjärta.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in everyone’s collection.

MAL: Great.

Fumizuku är ett nytt universitet där man använder sig av två system som är unika för skolan och inte brukas någon annanstans i världen. Det första är ett prov som alla elever får skriva efter sitt första år och deras resultat här bestämmer i vilken klass som man hamnar, från A till F där varje klassrum och de resurser som eleverna har till sitt förfogande beror på huruvida man placeras bland A-studenterna eller F-studenterna – vilket alltså representerar den bästa respektive sämsta klassen och allting däremellan (B-E). Det andra systemet heter ”Summoned Being Exam War” och är ett sätt för klasserna att utmana varandra i klasskrig som utspelas mellan deras små frammanade alter egos, där varje liten figur är lika stark som sitt ”riktiga jag” i de olika skolämnena såsom historia, matte och så vidare – allt beroende på hur pass höga poäng som man fick på provet som skrevs. Det går således att försöka förbättra sitt lilla mini-ego genom att skriva provet på nytt för att uppnå en högre poängsumma, men om man då istället råkar prestera sämre än tidigare innebär det att figurens poängvärde försämras och således blir mindre stridsduglig i en utmaning.

Anledningen till varför man skulle vilja starta ett sådant här klasskrig är för att vinnarna (den som besegrar motståndarnas klassrepresentant) får byta klassrum med förlorarna och är alltså ett sätt för de som inte är nöjda med sin placering att försöka förbättra situationen.

Och detta är precis vad protagonisterna Akihasa Yoshii samt Yuji Sakamoto i klass F är ute efter; att klättra hela vägen upp till A-klassrummet för att där få kunna avnjuta bekväma fåtöljer, individuella laptops och en öppen bar fylld av snacks och förfriskningar. Men för Yoshii handlar det om så mycket mer än så, för i klassen går även den vackra och smarta Mizuki Himeji som placerats där endast på grund hur hon svimmade under provet och således fick 0 poäng av den fullkomligt inhumana läraren, något som Yoshii inte kan acceptera utan nu vill ställa tillrätta då Himeji absolut hör hemma i klass A.

Låt oss börja med att prata om just romansen mellan Yoshii och Himeji då det är väldigt mycket ”katt kring het gröt” här. Himeji råkar nämligen vara väldigt förtjust i Yoshii men är oförmögen att säga det och istället leder hennes författande av ett kärleksbrev Yoshii till att tro att hon är kär i hans barndomskompis Yuji – som i sin tur jagas av klassrepresentanten Shouko Kirishima från klass A. Och för att krydda Yoshiis komplicerade kärleksliv ytterligare så har han dessutom ännu en beundrarinna som inte vågar säga vad hon egentligen känner för honom, i form av den våldsamme Minami Shimada som Yoshii gång på gång narrar genom att prata om hur platt hon är och att man lätt misstar henne för en pojke.

För bröststorlek och näsblod, det är någonting som är minst lika återkommande i denna något tramsiga serie till romantisk komedi som alla sina kärleksdraman. Fokuset ligger lika mycket på Himejis bröststorlek som hennes kärlek till Yoshii och det stannar inte där, för i klassen har man även en megapervers kille med kamera som ständigt är framme när Minami läxar upp Yoshii utan en tanke på hur hon positionerar sig själv och sina ben. Det var kanske lite roligt att se honom först utnyttja situationen, men när han för sjuttioelfte gången ålar omkring på golvet och väser ”Miru, miru!” (jag ser, jag ser!) med kameran riktad mot särade ben och fladdrande kjolar, så känns det verkligen betydligt mer tröttsamt påträngande än skrattframkallande.

Överlag finner jag Baka to Test to Shoukanjuu vara just tröttsam och tramsig, för hos mig går inte alla liter med näsblod som sprutar till höger och vänster riktigt hem. Samtidigt försöker man ändå att vara lite Nichijou och Aakawa Under The Bridge i sitt sätt att teckna vissa scener och lägga upp komiska situationer när man kör med väldigt snabba klipp där hela situationen ändras från en scen till en annan och det är ofta som Yoshii samt Yuji samtalar med varandra då hela den tecknade stilen övergår från noggrant tuscherat och färglagt till snabbskissat i svartvitt med en blyertspenna. Detta kan jag faktiskt uppskatta då man inte på långa vägar tar det lika långt som i synnerhet just Nichijou, där humorn är så extrem att det kan bli svårt att uppskatta den (lite swing and a miss), men här är man å andra sidan väldigt sällan faktiskt rolig mer än hur en pajassituation uppstår i stil med Yoshii som förolämpar Minamis kroppsbyggnad och därefter blir påhoppad av sagda tjej – varpå ninjapervot (som han faktiskt kallas då han är så snabbt framme med sin kamera i dessa situationer) förstås dyker upp och fotograferar, tätt följt av näsblod som reaktion på vad han har lyckats se och fånga...

Det finns inte så mycket mer att säga om Baka to Test to Shoukanjuu känner jag, vilket är synd för serien ska ju trots allt i första hand handla om hela den här grejen med att eleverna kan frammana små miniatyrer av sig själva som slåss för att lyckas komma till ett bättre klassrum, men fokuset riktas väldigt snabbt på någonting helt annat på grund av hur klassen som man i huvudsak följer (alltså F där majoriteten av alla protagonister finns samlade) genom de 13 avsnitten väldigt tidigt förlorar en match och då säger skolans regler att man inte får utmana någon igen på hela tre månader. Dessa tre månader representeras av typ 8 avsnitt, så genom mer än halva serien gör eleverna helt andra saker som att bada i skolans pool (komplett med scener där alldeles för stora bröst trängs i alldeles för små badkläder) och utvecklar sina förhållanden till varandra då man bland annat får veta att Himeji är en urusel kockerska samt hur Yoshii har en storasyster med större byststorlek än Himeji och dessutom har farligt incestuösa känslor för Yoshii. Så några ordentliga strider blir det sällan, däremot sker det som sagt ofta att flickor springer i korridoren – med mer än bara deras kjolar som rör på sig.

Trist med ännu en tramsig och sexanspelande klasskomedi där tittaren får fler bröst upptryckta i ansiktet än vitsiga kommentarer från protagonisterna och när det väl skämtas om någonting så handlar det allt som oftast om någonting kroppsrelaterat, men jag antar att det finns en så stor publik av denna genre inom animevärlden att det lönar sig trycka ut flertalet serier som kör med samma koncept. Jag tillhör dock inte denna skara – och det gläder mig faktiskt.

AnimeNewsNetwork: Weak, I wish I’d done something better with my time.

MyAnimeList: Bad.

När min vän Anders Vestergren lade fram som förslag åt mig att kolla upp Gundam AGE för några månader sedan slog jag kort därefter dövörat till efter att ha kollat upp serien. Kombinationen av mechas och den retrostil som animen tycktes anspela på kändes rent instinktivt som "inte min grej" och jag blev inte direkt mer imponerad av det spretiga snittbetyg som serien hade @ ANN, för att inte tala om alla kommentarer med ordet "barnslig" i sig @ MAL. Men så under en middagsbjudan trollade Anders fram ett avsnitt som han prompt insisterade på att vi skulle se så att jag fick bilda en egen uppfattning istället för att blint förlita mig på dessa sidor – varifrån jag trots allt har hämtat säkerligen hälften av alla de animes som jag har sett genom åren och därför har en hel del förtroende för.

Idag har jag just avslutat den andra säsongen (eller "generationen" som de själva kallar det) och ser fram emot att få dyka in i den tredje, vilken ser ut att knyta ihop säcken för Gundam AGE - den charmerande och snillrika mecha-serien.

I hundratals år har mänskligheten kämpat med att lyckas kolonisera rymden och i och med detta äntligen uppnått en världsfred – ett tillstånd som dock rubbades för 14 år sedan när en mystisk, okänd fiende döpt till UE (Unknown Enemy) plötsligt uppenbarade sig och attackerade samt förstörde rymdkoloni efter rymdkoloni. Det var på en av dessa kolonier som unge Flit Asunos familj blev attackerad och hans döende mor gav honom en AGE-minnesenhet med ritningar för en rörlig, mekanisk jätterustning – någonting som Flit sedan dess har ägnat sig helhjärtat åt för att skapa en messias ombord på rymdkolonin Nora där han numera bor. Döpt till "Gundam" efter den gamla legendariska jätterustningen som Flits familj skapade för många, många år sedan kommer han snart att få visa vad hans egen hjältemaskin går för då UE plötsligt är tillbaka - med en attack som lanseras mot Nora...

Det absolut första som slår en när man sätter sig ner med Gundam AGE är just stilen som jag tidigare var inne på som allra hastigast. Det är mjuka former, runda människor, lite tafflig humor, en Gundam som byter skepnad och ställer sig i en obligatorisk snygg pose inför varje sådan förvandling, och de personer man stiftar bekantskap med består till huvudsak av barn. Kort och gott lyser allting 70-80-tal som animes av den här typen såg ut då, men vad jag först dömde ut som barnsligt blir snabbt någonting mycket mer positivt: det blir charmigt. Stilen fick förvånansvärt snabbt ett tag om mitt hjärta och den (mestadels) söta barnaskaran av huvudpersoner kramade om det till dess att jag var fast. Det finns förstås ett par riktigt odrägliga snorungar bland dessa men jag kan stå ut med dem – särskilt som serien växlar upp ordentligt så snart som man byter säsong, eller rättare sagt generation vilket alltså än så länge har skett två gånger (vid avsnitt 16 samt 29). Bortsett från att låta ofantligt mycket tid passera (25 år mellan den första och andra säsongen) så förändrar man också stilen en hel del mellan den första och andra säsongen, till en betydligt vuxnare och modernare sådan, något som ändå inte kändes alltför sorgset även om jag som sagt lärde mig att tycka om retroflörten i avsnitt 1-15. Tvärtom blir det lika mycket en frisk fläkt som ett tydligare avstamp för en ny generation av huvudpersoner – samtidigt som många av de gamla också stannar kvar.

Även handlingen i Gundam AGE känns lagom medryckande med ett par fina twister här och var och givetvis sker det väldigt mycket även här när man låter tiden passera mellan generationsskiftena. Karaktärer presenteras och försvinner, man genomgår personlighetsförändringar och återkopplar till tidigare händelser genom avsnitten och jag erkänner mig lika förvånad som positivt överraskad över det här roliga upplägget som Gundam AGE har. Det hjälper till att hålla intrigerna på topp och karaktärerna intressanta vilket i slutändan gör mig som tittare spänd av förväntan inför vad som komma skall inför säsongsavslutningen och den nya generationen.

Gundam AGE är ett praktexempel på när man inte ska döma en bok efter sitt utseende och gör dessutom ett förjäkla bra jobb med att hålla tittaren intresserad i vad som trots allt i grund och botten är en klassisk mecha-anime där det onda slåss mot det goda i en kamp om jordens och mänsklighetens överlevnad. Det gläder mig att jag fick denna serie presenterad för mig och med dörrarna till Generation 2 stängda ser jag nu som sagt fram emot att få stifta bekantskap med vad jag gissar blir nästa Flit Asuno och även det som kvarstår av det gamla gänget inför en förhoppningsvis fortsatt spännande upplösning.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MyAnimeList: Very good.

Tiger och Bunny kallas de två hjältarna Kotetsu Kaburagi samt Barnaby Brooks som tillsammans med en grupp andra människor arbetar för att bekämpa brottslighet i staden Sternbild, och deras medfödda superkrafter är verkligen ingenting som det hymlas om utan tvärtom existerar det rent utav en TV-show som heter ”Hero TV” där ett TV-team följer hjältarna när dem säsong efter säsong jagar lika mycket efter skurkar som de poäng dem tilldelas när de sätter dit någon eller lyckas frita gisslan med mera. Målet med detta är att marknadsföra sig som den största hjälten i staden och vinna folkets gunst – något som gynnar de stora företag som ligger bakom sponsringen av denna TV-show och alla ”äger” dem någon utav hjältarna som i och med sitt agerande och uppvisande i Hero TV ser till att hjälpa företagen att marknadsföra sig själva.

En av dessa hjältar är alltså Kotetsu Kaburagi, sedan länge tillbaka känd som ”Wild Tiger” och en riktig veteran bland sina kollegor. Tyvärr är detta inget som direkt gynnar Kotetsu som tvärtom börjar bli såväl kallad för avdankad som att själv känna av det, särskilt som han har lite svårt för att hänga med i poängtoppen – vilket naturligtvis inte gläder sponsorerna... Därför blir han nu tilldelad inte bara ett nytt företag och en ny image, utan även en partner i form av det nya, unga stjärnskottet Barnaby Brooks vilket inte riktigt faller vare sig Kotetsu eller Barnaby i smaken och en intern konflikt inom Hero TV är därför att vänta – särskilt när det visar sig vad Barnaby har för motiv med sitt brottsbekämpande...

Tiger & Bunny är en anime som jag har velat se under en längre period nu då deras namn (och bilder på radarparet) framkommit vid flertalet tillfällen när jag surfat runt på nätet den senaste tiden, vilket har att göra med hur serien såväl debuterade som avslutades förra året samt att det även har hunnit produceras en film med ytterligare en på gång nu till hösten.

Och jag kan förstå att man satsar så pass hårt på Tiger & Bunny då karaktärerna är rätt så charmiga och jag tycker att man håller en riktigt jämn och bra nivå på den humor som det givetvis florerar av – i synnerhet i form av ett nästan lite kärleksfullt gnabbande mellan de två protagonisterna, där Kotetsu är den som kommer på sin partners smeknamn ”Bunny” på grund av hur hans dräkt har ett par kaninliknande ”öron” och att Barnaby använder sig väldigt mycket utav sina ben med kontinuerliga hoppsparkar när han slåss.

Vad gäller de övriga hjältarna i serien är det bara någon enstaka av dem som man faktiskt får reda på lite mer om vem de är i privatlivet och kan skapa en liten relation till (i synnerhet ”Blue Rose” som är flickan som ligger ned på bilden här ovan) utan fokuset ligger istället på Kotetsu med sin dotter som han inte ens har berättat för vad han verkligen sysslar med som i stort sett aldrig befinner sig hemmavid, samt Barnaby med sitt lite tragiska förflutna.

Och det är ungefär en tredjedel in i serien, efter 7-8st avsnitt, som en någorlunda mörk historia börjar nystas upp ordentligt där man tidigare endast har fått ett par vaga hintar om vad det handlar om vilket har med Barnaby Brooks att göra; vem han är samt varifrån han helt plötsligt har kommit för att börja arbeta som superhjälte och den här historien tar skruv på riktigt drygt halvvägs in i serien när tvister börjar framkomma – sådant som jag helt enkelt inte ska gå in allt för mycket på eftersom jag inte vill spoliera någonting för någon, men det blev i alla fall någonting rätt så bra av det hela mot slutet och jag kände mig på det stora hela nöjd över såväl denna ”plot twist” som avslutet och serien på det stora hela. Jag hade verkligen fått Tiger & Bunny helt om bakfoten till en början när jag började kolla upp serien för ungefär ett halvår sedan och fick för mig att den handlade om någonting mera mecha-aktigt efter att ha sett de mekaniska dräkter som Kotetsu och Barnaby bär, men jag kunde alltså inte ha varit längre bort från sanningen då detta är en actionfylld komedi (eller snarare en lite komisk actionserie) som handlar om superhjältar.

Men ja, jag skulle alltså kunna rekommendera Tiger & Bunny som en sådan där lagom trevlig serie som man bör ha sett. Till en början kändes den inte riktigt sådan och jag hade svårt för att förstå vad folk tycker är så märkvärdigt med den med sitt ganska så höga snittbetyg hos ANN och MAL samt att producenterna rent utav tar fram inte bara en utan två långfilmer på så kort tid. Men såhär efteråt känner jag faktiskt att jag kan höja betygsribban ett snäpp och förklara Kotetsus och Barnabys hjälteäventyr lika underhållande som sevärda.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MyAnimeList: Very good.

Högstadieeleven Kouichi Sasakibara har just flyttat till en ny stad och därmed även en ny skola, där eleverna verkar något spända och uppför sig till och från en smula märkligt – nästan som om de vore rädda för någonting. Än märkligare är den tystlåtna, enögda flickan Mei som har någon slags mystisk aura runt sig som Kouichi inte kan låta bli att dras till, särskilt som hon verkar stå lite i centrum för hur de övriga eleverna i klassen beter sig men ändå är det som om hon inte ens existerar för dem då ingen pratar med henne eller ens tittar åt flickans håll.

Det står snart tydligt för Kouichi att hans försök att närma sig Mei inte uppskattas av klasskamraterna och det är när han försöker gräva djupare i historien bakom Meis icke-existens som han får höra talas om den gamla förbannelse som vilar över just hans klass – vars förödande kraft snart ska visa sig...

Another är alltså en skräckhistoria som kretsar kring klass 9C och berättar om den förbannelse eller kalamitet som vilar över klassen sedan många år tillbaka, vilken grundar i en incident där en elev som var så älskad av övriga skolkamrater och alla lärare att när denne dog i en tragisk olycka så kunde omgivningen inte riktigt klara av att hantera sorgen eller acceptera det som hade hänt utan såväl klassen som lärarna fortsatte istället bara att uppträda som om eleven fortfarande gick kvar i skolan.

Utan att spoliera det mysterium som långsamt dagas upp genom den här animens 12 avsnitt och de åtgärder som Kouichi vidtar för att inte bara komma fram till vad som egentligen försiggår i hans nya klass, utan även försöka motverka förbannelsen så kan jag säga att när animen väl sätter igång på riktigt efter att ha introducerat såväl Kouichi som tittaren till skräckmysteriet i klass 9C, då infinner sig faktiskt en riktigt skön och kuslig stämning som kulminerar när förbannelsen börjar kräva sina offer på de mest brutala sätt. Det var länge sedan jag såg just en skräck-anime och japanerna kan ju faktiskt den här genren riktigt bra – man är duktig på att förmedla en krypande känsla och skapa obehagliga situationer, tecknade eller otecknade och så även i denna anime.

Men som sagt, jag vill inte prata så mycket om Kouichi och de övriga personligheterna som man får stifta bekantskap med genom denna lite nervkittlande berättelse – för att inte förstöra just spänningen för dem av er vars intresse nyfiket väcks bara av det lilla som jag har sagt hitintills. Det får istället räcka med hur jag nöjt kan rekommendera den här serien och erkänna att jag vid fler än ett tillfälle rös till lite av just obehag och att det även till och från infann sig en känsla av misströstan när jag rent utav tyckte synd om klassens öde.

Se helt enkelt Another; en något obehaglig, spännande och tragisk historia om den förbannelse som vilar över klass 9C i Yomiyama.

Jag sträcker slutligen ut ett tack till den av er läsare som tipsade mig om (bland annat) denna serie för en tid sedan.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MyAnimeList: Very good.