Alla inlägg under september 2018

Av Tomas Engström - 29 september 2018 15:05

Urashima är en ö långt från fastlandet vars invånare alltid har levt väldigt enkla, lediga liv. Men när öns tre största familjer för 5 år sedan råkade ut för det ena missödet efter det andra, har man varit ytterst misstänksam till minsta förändring och framförallt paranoid mot främlingar. Så när en man plötsligt spolas upp på stranden och säger att han inte minns vem han är, men är säker på att han har kommit från framtiden för att förhindra någon form av incident på ön, börjar alla motarbeta hans försök att stanna kvar.


Alla förutom en ung tjej som han tycker sig ha ett starkt minne av sedan tidigare och som väljer att ta in honom under sin familjs tak, då hon har upplevt precis samma sak med att bli uppspolad utan minne och känner att det finns någon bortglömd koppling till mannen...


 

Årets mest förvirrade och tama animeupplevelse går till Island. I början på sommaren blev jag ju överraskad av hur pass stämningsfullt det första avsnittet var, efter att först ha bildat mig en viss förutfattad mening från seriens väldigt korta beskrivning på MAL och de farhågor som detta då skapade. Men denna oro infriades alltså med tidens gång och jag tror det var sju avsnitt in som min vän Martin kläckte en sannolik idé till varför serien var så märkligt upplagd: ”kan den här vara baserad på en visuell roman?”

Mycket riktigt. Island är nämligen ursprungligen en digital roman från 2016 som nu alltså har adapterats till animeformatet och jag har ju dessvärre ganska trötta erfarenheter av detta sedan tidigare, nu senast med Code:Realize.


Tråkigt eftersom de två första avsnitten ändå lyckas sätta en bra premiss för någonting spännande och skapar en intressant atmosfär kring denna ö som seriens namn antyder att historien kretsar kring, som gör mig nyfiken på vart det hela kommer att sluta. Och slutar bra gör det faktiskt också, med två intressanta sista avsnitt. Det är bara synd att resten av serien är lika utdragen som förvirrande och hälften av avsnitten känns riktigt menlösa. Förmodligen är det just för att man tappar så mycket i adaptionen från det ursprungliga utförandet, när man nu inte längre har en deltagande roll i berättelsen utan bara sitter som åskådare och tittar på. Förvisso blir det mer avkopplande så men då gäller det ju också att man dels lyckas göra huvudpersonen intressant nog att följa, dels måste just själva berättelsen också vara bra nog skriven för att kännas rolig och intressant att bara se.


 

Och riktigt så blir det dessvärre inte, tvärtom är det raka motsatsen till roligt och intressant att sitta med som medpassagerare istället för att kunna hålla i ratten... Det är många avsnitt när absolut ingenting händer som för själva intrigen framåt, avsnitt när det känns som att huvudpersonerna helt har gett upp tanken på att söka efter svar på sina problem. Istället får vi se hur Setsuna och Rinne, som dessa två personer heter, spenderar en massa gullig kvalitetstid med att lära känna varandra och komma allt närmare på ett romantiskt plan. Det är extremt sällan som man återkopplar till den ursprungliga mystiken som omger inte bara Setsuna, utan även Rinnes förflutna. Att man sedan helt plötsligt byter både plats och tid efter drygt halva serien, utan att riktigt ha bemödat komma med en logisk förklaring till vad det är som händer, gör det bara än mer förvirrande.


Lägg därtill en högst medioker visuell stil som förstås är resultatet av ursprungsmaterialet och det finns inte mycket där som egentligen håller en kvar, mer än en förhoppning om att allting snart ska förklaras och snart ta fart. Och visst tar det väl fart så småningom, ungefär lagom till att serien faktiskt avslutas...


 

Island är verkligen inte någonting man ska titta på. Det ska snarare läsas och upplevas från förstaperson iklädd en av huvudrollerna. Nu vet jag ju dock inte hur pass mycket skillnad det egentligen gör och hur pass välgjord den visuella romanen är, men mer mediokert än så här kan det då omöjligt göras. Förhoppningsvis känns romanen i varje fall mer engagerande och har inte lika många scener där man som tittare börjar fråga sig själv vad serien egentligen handlar om och måste försöka dra sig till minnes hur allting ens började, bara för att huvudpersonerna inte tycks bry sig om den saken.

 

AnimeNewsNetwork:  So-so, it didn’t really grab my attention
MyAnimeList: Average

Av Tomas Engström - 27 september 2018 11:50

Allt som Chio Miyamo vill försöka lyckas med är att ta sig till skolan varje vardag, utan att endera komma försent eller bli anhållen för märkligt beteende. Men när man är en gamer helt utan självdisciplin, som varje kväll är beroende av att sitta och spela datorspel sent in på natten, innebär det att varje morgon blir en stressig plåga för att lyckas promenera genom skolgrinden i tid till dagens första lektion.


Och inte blir det bättre av att vägen alltid tycks vara kantad av orimliga utmaningar, även om många av dem eskalerar enbart på grund av Chios spelhuvud – som har svårt för att skilja på vad som är möjligt i spelens värld och det som faktiskt går att applicera på verkligheten. Hennes till synes enkla rutt från huset till skolan blir bara märkligare och mer bisarr för varje dag som går, när hon tvingas överkomma allt från ligamedlemmar till sina klasskamraters (och egna) konstiga upptåg.


 

Sommarens mest dråpliga anime är utan tvekan Chio’s School Road, en sådan där serie som framkallar plötsliga skrattutbrott som gör att man viker sig eller råkar spotta ut det där vattenglaset som man just hade börjat dricka från. Vansinne på vansinne avlöser varandra och många gånger ligger tempot riktigt högt. Ibland hinner Chio med ett halvt dussin olika incidenter under ett avsnitt, ibland fokuserar man på bara en eller två längre – men inte utdragna – och till och från återkopplas det även till saker mellan avsnitten, i synnerhet med återkommande karaktärer, djur och platser.


Till en början var jag lite orolig över hur pass extrem och konstig den här serien skulle kunna bli, allt beroende på incidenterna, då jag ju till exempel har lite svårt för Nichijous extrema konstigheter och incidenter. Men tack och lov finner jag att Chios äventyr ligger på en betydligt mer acceptabel nivå, även om man framåt slutet plötsligt börjar med väldigt mycket fanservice som verkligen dras till sin spets i det sista avsnittet, med mycket prat om – och bildfokus på – skolflickornas underkläder. Men bortsett från just dessa (emellanåt lite olustiga) scener så har man lyckats oerhört bra med att dels skapa en ordentlig variation på vad som faktiskt händer på vägen till skolan, dels incidenterna i sig som blandar all möjlig typ av humor.


 

Som gamer själv får jag nog ut lite extra av att se den här serien eftersom Chios problem väldigt mycket bottnar i att hon som sagt spelar alldeles för länge om kvällarna, vilket leder till hur hon försover sig på morgonen. Ett problem som jag inte kan identifiera mig med, men det är alltid lika roligt att se henne spela – då jag brukar kunna känna igen vilket spel det är – och leva in sig alldeles för mycket! Speciellt som Chio ofta försöker applicera sina spelkunskaper på att ta sig till skolan så snabbt som möjligt, eller hur man bäst skall handskas med personer som fördröjer hennes färd.


Men Chio är långt ifrån ensam rollperson i serien, fastän den bär just hennesnamn, utan man stiftar även bekantskap med ett par av hennes klasskamrater och personer runtomkring som hon lär känna på väg till skolan. Framförallt barndomsvännen Manana Nonomura som är precis lika konstig som Chio och gärna dagdrömmer sig bort i hennes sällskap, även om hon nu inte har något problem med spelberoende eller annat som gör henne långsam att ta sig upp på morgonen. Tvärtom försöker Manana många gånger göra sitt bästa för att se till så att hennes vän inte blir försenad, och heller inte hittar på alltför extrema dumheter. Men Manana är absolut inte någon praktstudent eller förebild och deras relation är en klart komplicerad sådan, där nöjet i att försöka få den andra parten att hamna i klaveret skiner igenom lika ofta som den genuina, härliga vänskapen.


 

Chio’s School Road dryper av humor och underbara karaktärer och de 12 avsnitten erbjuder en stor variation av händelser, som ändå för det mesta leder till att Chio faktiskt lyckas ta sig till skolan i tid och utan att någon ens kan ana vilka otippade tokigheter hon har råkat ut för på vägen dit. Den som vill ha någonting att skratta ordentligt åt behöver inte se titta längre än så här, men får också vara beredd på att humorn emellanåt är ganska konstig, ibland något perverterad, och det finns tillfällen då man skäms lite å Chios – eller hennes vänners – vägnar. Jag hade i varje fall utan problem kunnat se 12 avsnitt till och hoppas därför på att serien får ytterligare en säsong i framtiden, då mangan fortsätter att skrivas och produceras i hemlandet.


AnimeNewsNetwork:  Excellent, should be in anyone’s collection
MyAnimeList: Great

Av Tomas Engström - 25 september 2018 14:49

Sedan 100 år tillbaka har den engelska organisationen Hellsing, ledd av Integra Hellsing som är släkt med Abraham Van Helsing, haft för uppgift att söka upp och förinta alla omänskliga varelser och dessa utgör till största del vampyrer och ghuler. I spetsen av sin insatsstyrka står en ensam man som själv har dödat ett oräkneligt antal av såväl just sagda varelser som helt vanliga människor, med en levnadstid på många hundra år. Alucard är nämligen själv en vampyr och sägs vara den mäktigaste som någonsin har levat, som ensam har stått upp mot såväl nazisterna under andra världskriget som det Osmanska rikets trupper.


Efter att ha slagits mot och besegrat ytterligare en nyligen skapad vampyr och dennes armé av ghuler, har Alucard för första gången plötsligt tagit en tjänare till lärling under sina vingar i form av poliskvinnan Seras Victoria, genom att omvandla henne till vampyr. Integra förvånas över Alucards plötsliga infall men välkomnar det samtidigt också, då födseln av nya, okontrollerade vampyrer och ghuler i England har varit ett eskalerande problem den senaste tiden och således är man för stunden en smula underbemannade. Det är uppenbart att någon måste ligga bakom allt detta kaos men frågan är vilka och vad deras motiv är, något som Integra ger i uppdrag till Alucard och Seras att försöka ta reda på mer om när de nu tillsammans jagar efter vampyrer.


 

Att jag inte har sett Hellsing Ultimate förrän nuär väl egentligen lite märkligt med tanke på att min profilbild här på bloggen föreställer mig utklädd till just denna series största protagonist: Alucard. Faktum är att seriens första animeadaption Hellsing från 2001 var det som på riktigt sålde mig på anime och gjorde att jag började titta på animeserier på löpande band. Jag hade dock fortfarande inte rört mangan, eller ens någon manga för den delen, men fick höra från bekanta på nätet att skillnaden mellan de två skulle vara väldigt stor. Trots detta och att jag verkligen älskade Hellsings animeadaption, har jag aldrig varit särskilt nyfiken på mangan. Förrän nu, efter att slutligen ha tagit mig igenom Hellsing Ultimate – som påbörjades 2006 och tog hela 6 år för animeringsstudion att slutföra...


Och anledningen till den här långa produceringstiden är enkel: kvalité och längd. Bägge dessa har dessutom en direkt anknytning till källmaterialet, för Hellsing Ultimate var menad att faktiskt följa mangan och göra den rättvisa i såväl sitt berättande som det grafiska. Och det vill jag lova att man gör, nu när jag även har bläddrat lite i mangan – som jag köpte med mig två volymer av nu senast när jag besökte Japan, helt enkelt för min kärlek till serien. Anledningen till varförjag nu ändå har valt att söka mig till mangan är den chockupplevelse som Hellsing Ultimate har varit, då den är såpass långt ifrån den första animen att jag efter två avsnitt började ifrågasätta om det här betydde att någon av adaptionerna helt enkelt hade sin egen tidslinje och berättelse. Och ja, mycket riktigt är det just precis så; Hellsing från 2001 har nämligen ingenting alls med mangan att göra, utöver nyckelkaraktärer och den organisation som har gett serien sitt namn...


 

Som sagt, en aning chockerande för mig att göra den upptäckten först nu men därmed inte sagt att Hellsing från 2001 nu bara är skräp som inte alls representerar vad Hellsing är. Den har fortfarande väldigt mycket som är väldigt bra, men där saknas också oerhört mycket och jag kan finna det lite märkligt hur pass omskrivna som många av karaktärerna och deras livsöden är, utöver att det då dessutom även helt saknas ett par karaktärer. Men nu ska jag faktiskt inte prata alltför mycket om den gamla animeserien och försöka jämföra de två, då det var länge sedan jag senast såg den, utan framförallt berätta om Hellsing Ultimate och vad som gör den just Ultimate i sin rätta benämning.


För det första är detta som sagt verkligen en perfekt representation av mangan, när det kommer till allt från berättelsen till karaktärerna och även det visuella. Genom att låta varje avsnitt vara mellan 40-60 minuter långt har man så oerhört mycket mer speltid att leka med och detta tar man ordentligt tillvara på. Man kan verkligen ta sin tid att bygga upp den underliggande intrigen och utveckla i synnerhet Seras progression som nybliven vampyr, något som gick väldigt knaggligt i den gamla animeserien (och dessutom var helt felaktigt berättad). Berättelsen om gamla nazister, krigsföring och det andra världskriget åsido är det verkligen framförallt i karaktärernas porträttering och framställning som jag tycker gör hela Hellsing Ultimate och även vad studion lyckas allra bäst med. Alucard är än mer hänsynslös, monstruös och dessutom även intressantare med sin bakgrund – som man visar upp så mycket mer av. Seras är mer vampyrlik, tuffare och oerhört lydnadspliktig. Integra är mer målinriktad, skoningslös och även mäkta kapabel till att agera även på egen hand.

Kort och gott har alla karaktärer fått mycket, mycket mer kött på benen och alla deras bakgrund utforskas också flitigt under hela seriens gång, där den kanske mest intressanta och förvånande är just Alucards.


 

Visuellt minns jag hur slagen jag blev av Hellsing som var så otroligt coolt gjord och därtill även väldigt våldsam. Men allt detta bleknar verkligen i jämförelse med det snudd på det övervåld som brukas i Ultimate. Faktum är att det känns lite som att många av de våldsamma scenerna är en aning utdragna enbart för att man nu kan och får fylla ut avsnitten med så mycket fightande som man bara vill. Speciellt till en början, i de första två avsnitten, existerar många scener där man saktar ned tiden för att visa hylsor som flyger, rekylen av vapen som avfyras och lemmar som avlägsnas från kroppen. Jag tänker mig att allt detta gjordes enbart för att visa upp för publiken vart man hade tänkt ta Ultimate,och tydligt markera den vision som man hade för seriens framtid. Och det är mäktigt, det är det. Som sagt, det må kännas lite väl mycket ”show-off” emellanåt men jag kan ändå inte neka att det visuella verkligen känns representativt för vad serien ska vara, när man tittar på just mangan. Om Hellsing nuvar coolt för mitt 20-åriga, anime-nyfrälsta jag så är Ultimate en enda stor fest som är flera resor ”värre” och mer storslagen.


Det enda jag emellanåt stör mig på i det visuella, som dock även finns med i källmaterialet, är när de mer humoristiska scenerna och dialogerna ska förstärkas med en helt egen stil, som verkligen skär sig mot hur serien annars ser ut. Det är platt, detaljlöst och allmänt barskrapat och enligt mig visas detta aningens för ofta, vilket bryter allt det där spektakulära och extremt fräcka, snygga. Det är som att plötsligt bli avbruten med ett avsnitt av Tom & Jerry när man tittar på filmen 300.


Berättelsen då? Jo, det ska ju sägas att den verkligen är skruvad och aningen bisarr när man väl har det svart på vitt framför sig varför alla dessa vampyrer föds och vad det ultimata målet med allting är, vilket typ är hur seriens avslut också kan beskrivas. Men det är också pampigt så det förslår och när det visuella nu som sagt är så otroligt mycket over the top, så lämpar det sig väl med en såhär pass surrealistisk intrig och hur den utvecklar sig. Sedan kommer nog många som ser Ultimate att finna handlingen lite för extrem och kanske rent utav även aningen mörk med en nästan olustig anknytning tillbaka till Tysklands gamla nazistregim, i synnerhet i jämförelse med just den förra Hellsing-animenom man nu kommer därifrån. Men man kan då verkligen inte klaga på att originalhistorien skulle vara undermålig eller händelselös.


 

Oavsett hur man väljer att ta sig an den här serien så är det i varje fall ett måste att få uppleva Hellsing på ett eller annat vis. Jag kan fortfarande ändå rekommendera den gamla animen med sina 13, normallånga avsnitt även om det nu som sagt är en helt annan historia och man inte rollbesätter alla karaktärer från mangan, samt att vissa blir dåligt representerade. Men Hellsing Ultimate är utan tvekan en spektakulär representation av originalet och utförandet hade verkligen inte kunnat göras bättre, vare sig i att lyckas få med hela historien, skildra våldet eller porträttera karaktärerna. Faktum är att en så här pass visuellt grov serie med en så pass mäktig huvudperson gör sig förmodligen mer rättvisa i det animerade mediet, så om man nu vill ta del av just originalhistorien är Hellsing Ultimate det ultimata sättet att göra det på. Detta är lika mycket animehistoria som den första animen och därför också ett måste att ta del av.



AnimeNewsNetwork:
  A masterpiece, exquisite beyond words
MyAnimeList: Masterpiece

Av Tomas Engström - 10 september 2018 12:37

När Yakumo Fuuji stressar iväg till jobbet en dag så snubblar han över en ung tjej från Kina som heter Pai, som han efter en liten incident tar med sig till sitt jobb för att vila ut. Hon visar sig bära på ett brev från Yakumos pappa, professor Satoru Fuuji, som han inte har sett på många år när Satoru begav sig iväg på en resa för att söka efter en gammal art av monster, som tidigare levde här på jorden. I brevet förklaras att Pai är den sista kvarlevande av denna art och hennes enda önskan är att bli människa, vilket är möjligt om man bara kan lyckas finna Mänsklighetens Staty.

Då Satoru i sitt brev har lovat att Yakumo ska hjälpa Pai med denna uppgift om någonting skulle hända med Satoru, vilket uppenbart är fallet, blir Yakumo snart övertalad att göra just detta – även om han själv inte tror det allra minsta på sin fars historia eller att det skulle finnas några monster. Men det dröjer inte länge förrän märkliga saker börjar hända runtomkring Pai och i jakten på statyn tycks alla möjliga sorters omänskliga varelser vara ute efter henne. Pai själv visar sig besitta enorma krafter när hon väl låter sitt andra jag överta hennes kropp, genom att öppna sitt tredje öga och därmed förvandlas till den sista kvarlevande Sanjiyan.

Efter att ha uppoffrat sig i en farlig situation för att rädda Pai, känner Yakumo hur livet är på väg att glida ur honom och det sista han bevittnar är en tårögd Pai... men så börjar hans krafter plötsligt återvända och de stora såren på hans kropp läker med en omänsklig snabbhet. Sanjiyan inom Pai förklarar att hon förvarar Yakumos själ i sin egen kropp och att detta inte bara låter honom leva vidare, utan har även gjort honom odödlig – men på bekostnad att de nu delar samma öde och om någonting händer Pai kommer det också att drabba Yakumo. Således blir jakten på statyn nu lika viktig för Yakumo, eftersom han endast kommer att återfå sin mänsklighet om Pai själv lyckas bli människa.

 
3x3 Eyes är ju en riktig klassiker till manga och animeadaption, vars originalutförande hade sålt i fler än 30 miljoner exemplar 2015 och jag har alltid velat åtminstone titta på serien. Men efter att ha blivit färdig med de sju, väldigt långa avsnitten så kände jag mig tvungen att utforska originalet och få se hur pass stor skillnaden egentligen är mellan mangan och den förmodligen väldigt nedbantade och komprimerade animeadaptionen. Jag menar, nog för att animeavsnitten är 30-45 minuter långa och således utgör hela serien ett par timmar, men i mangan sträcker sig berättelsen trots allt över 40 volymer med totalt 577 kapitel!

Och så här i slutändan är jag väldigt glad över att åtminstone ha påbörjat mangan, även om jag efter 5 volymer förstås har väldigt mycket kvar att läsa. Men förändringarna som man har gjort vid adopteringen är påtagliga redan på de första sidorna av mangan, med hur Yakumo och Pai faktiskt träffas. Därför kommer jag även att fortsätta läsa serien, men i en ganska maklig takt och med 35 volymer kvar kommer det ju att ta sin ringa tid att bli färdig!

 
Det har i varje fall varit en väldigt intressant och rolig resa detta, hur tydligt det än må vara att berättelsen har sina rötter i sent 80-tal och animeadaptionen är från tidigt 90. Jag älskar ju ändå äldre tecknarstilar och därför finns mycket att hämta och vinna här för min egen personliga del, med designen på alla karaktärer och även monstren. Men också berättelsen i sig och hur den liksom fortskrider känns väldigt, väldigt gammaldags upplagt och just animen kan jag tycka får lida en del för detta, men det har förstås också mycket att göra med att man försökt komprimera en så stor och lång berättelse, även om det nu inte är hela 3x3 Eyes, skall också tilläggas, då animen avslutades 1996 men mangan fortsatte att tecknas i ytterligare 6 år.

Mangan må också ha ett gammalt, dammigt täcke över sig men jag har mycket lättare för att se mellan fingrarna där, förutom i den lilla detaljen att man under de första volymer väldigt ofta ska visa upp Pais trosor endera genom att porträttera henne lite snett underifrån eller låta hennes korta kjol fladdra sådär lagom mycket. Annars är just den romantiska biten mellan Pai och Yakumo ganska snyggt skött, bortsett från ett par klavertramp i form av klassiska, klumpiga scener där det råkar hända grejer. Men det är faktiskt mer av en grej mellan Yakumo och andra personer än med just Pai, då Yakumo i synnerhet till en början är väldigt klumpig av sig men lite senare växer in i rollen som Pais livvakt, i egenskap av en Wu som hans odödliga tillstånd kallas.

 
På tal om detta sker en betydligt stadigare upptrappning av Yakumos kompetens som just Pais beskyddare och ledsagare i mangan än animen, men återigen har det att göra med bortklippta scener eller helt omskrivna sidohistorier och en allmänt nedkortad berättelse. Det gör också att det blir lite svårt emellanåt att acceptera hur Yakumo kan svänga så mycket mellan avsnitten och vara så himla tursamt klumpig i animens första halva. Men det är som med det mesta när det gäller det här formatet och att berättelsen som sagt är så pass gammal, för där existerar väldigt mycket tramsande i såväl animen som mangan och det finns många konstiga scener som det känns som att man bara ska acceptera för att 3x3 Eyes är just en övernaturlig seinen-serie... Ibland bara ler jag roat och viftat bort det hela med handen, andra gånger höjer jag på ena ögonbrynet och får små ryckningar i andra ögat. Framförallt när det ropas ut över skolgården att Pai har magiska krafter, och att det såväl inträffar fruktansvärda händelser som dyker upp ohyggliga odjur mitt i samhället, men hur allt detta ändå inte får någon som helst långvarig effekt, utan det är som att folk bara ignorerar och glömmer bort...

Visuellt gillar jag både mangan och animen, där mangan är klart råare i sin ton och även lite grövre tecknad. I synnerhet när det kommer till att avbilda alla de varelser som jagar efter Pai på grund av vad hon är, och stridsscener där man får se avslitna kroppsdelar och dylikt – något som förekommer oftare i mangan. Överlag är mangan som sagt mycket råare i sin ton medan animen har fått en viss censurering och jag tror att just detta ligger till grund för många av de omgjorda scenerna. Det är bara synd att man har känt sig tvungen att göra på det här viset eftersom jag verkligen föredrar originalberättelsen, mest för hur pass annorlunda som den porträtterar huvudpersonerna och det gör dem mer rättvisa, samtidigt som de också får en intressantare bakgrund och utveckling. Jag har för övrigt sneglat lite i de volymer som kommer mycket längre fram, och tecknarstilen kommer absolut att förändras med tiden – även om man väldigt länge bibehåller ansiktsformer och så. Men oavsett vad som händer rent visuellt så tycker jag inte att där finns mycket alls att klaga på med volymerna från 80- och 90-talet, utan det är en väldigt snygg och vältecknad serie, som bara bitvis kan lida av hur vissa mer actioninriktade serierutor är svårtolkade.

 
3x3 Eyes tycker jag har en berättelse som faktiskt håller än idag, även om det absolut känns att den är gammal i sitt utförande och detta gäller allra helst animenadaptionen, som dock också får lida lite av att vara en aning påstressad och omgjord för att inte vara fullt lika brutal. Men animen tar sig ändå en hel del efter de första fyra avsnitten, när berättelsen tar en lika kraftig vändning som Yakumos personlighet och kompetens. Jag tror dock ändå att man kommer att ha som störst behållning av att endera vara intresserad av gammal manga- och animehistoria eller, som mig, ha en förtjusning för äldre serier. Mangan är i varje fall klart intressantare på grund av sitt djupare och längre innehåll, där man framförallt vida utvecklar karaktärernas personligheter, men för den som inte kan eller vill ta sig an ett sådant läsningsprojekt duger animen gott för att få reda på vad 3x3 Eyes handlar om.

Manga:
AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing
MyAnimeList: Good

 

Anime:
AnimeNewsNetwork:  Good, worth seeing
MyAnimeList: Fine

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018 >>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skapa flashcards