Alla inlägg under oktober 2018

Av Tomas Engström - Onsdag 31 okt 18:53

2018 års höstserier har ju som sagt börjat rulla nu och jag har äntligen lyckats beta av ytterligare en samling förstaavsnitt till detta inlägg!


Between the Sky and Sea

Bloom Into You

Radiant

Release the Spyce

Uchi no Maid ga Uzasugiru

Ulysses - Jeanne d'Arc to Renkin no Kishi

Voice of Fox


 

Between the Sky and Sea

Under 10 års tid försökte mänskligheten förstå orsaken till varför all fisk i havet plötsligt hade försvunnit, men gåtan består än idag. För att kunna fortsätta tillfredsställa behovet av fiskrätter så dedikerade Japan en stor del av sin forskning åt att lyckas konstruera enorma akvarier ute i rymden, gjorda för fiske av särskilt tränade rymdfiskare. Idag är just kvinnliga sådana fiskare väldigt eftertraktade på marknaden – för att stärka jämställdheten mellan manliga och kvinnliga arbetare. En sådan kvinnlig aspirerande rymdfiskare är Haru som äntligen är på väg att uppfylla sin dröm, när hon nu har anlänt till Onomichi i östra Hiroshima för att påbörja sin utbildning på universitetet där.


Säsongens besvikelse. Jag hade för det första trott att en serie med ett så här pass poetiskt och fint namn skulle innebära något slags drama, och för det andra trodde jag aldrig att jag skulle behöva dras med en lika ansvarslös, lättsinnad och oduglig huvudperson som Atsuko i Little Witch Academia... Jag lovar att jag faktiskt ändå gav serien en ärlig chans, när jag under den inledande prologen fick mina förväntningar krossade av den faktiska premissen och vad namnet försökte syfta på. Men det tar inte lång tid förrän man blir brutalt medveten om vilken typ av huvudpersonen som Haru är. Hon är allmänt högljudd, har koncentrationssvårigheter, beter sig klumpigt, lär sig inget av sina misstag, tvingas ofta förlita sig på andra... Som sagt, hon har en hel del gemensamt med Atsuko i ovan nämnda magiserie och det är verkligen ingen smickrande jämförelse att göra.


Jag lägger ner Between the Sky and Sea nu omedelbart efter detta första avsnitt. Okej om man åtminstone hade försökt berätta en intressant och seriös historia, men alla händelseförlopp i detta första avsnitt – i kombination med att Haru uppenbart har ADHD – visade väldigt tydligt på vad det här kommer att bli för en serie: trams. Att den dessutom visar sig baseras på ett mobilspel... nej tack.


 
Bloom Into You

Gymnasieeleven Yuu har alltid älskat att läsa romantisk manga riktad till tjejer och drömmer om den där dagen när hon själv ska få uppleva hur någon bekänner sin kärlek till henne. I det ögonblicket kommer hon självklart att bli alldeles nervös, varm och fullkomligt underbar inombords – precis som i manga och på film. Men när den dagen så slutligen kommer, känner Yuu ingenting alls... Hon svävar inte på moln, hennes hjärta slår inte snabbare och hon vet inte riktigt vad hon ska svara. Inte ens nu, en hel månad senare, har hennes klasskompis känslor lyckats nå fram till henne och Yuu vet inte vad hon ska ta sig till.

 

Men så råkar hon se studentrådets ordförande Nanami göra just detta: avböja en kärleksbekännelse, helt enkelt för att Nanami inte känner någonting för sin beundrare. Detta gläder Yuu som därmed inte längre känner sig lika ensam med sina svala känslor och hon närmar sig därför Nanami för att rådgöra om saken. Men ju närmare denna ordförande hon kommer, desto mer tycks det som att Nanami visst kan älska någon – nämligen Yuu.


Okej, den här premissen tog mig faktiskt lite på sängen. Vi har ju förstås med en romantisk serie att göra och det var precis vad jag hoppades på när jag läste namnet, då jag själv likt Yuu älskar genren och hela den här grejen med att se folk bli förälskade och erkänna detta för varandra, samt se hur de svarar. Men det finns någonting mycket mer till den här serien än att bara vara sedvanlig "person faller för någon" och det där trånandet som sedan brukar fortgå under typ en hel säsong, innan de slutligen (vanligtvis) får varandra. För även när Nanami erkänner sina känslor för Yuu – något som sker redan i det första avsnittet – och man som tittare tänker att "Aha, det är därför som båda två inte har känt någonting när de fått manliga beundrare!", så visar det sig att Yuu fortfarande inte blir berörd...


Chockerad och förvånad, ja. Men istället ledsen och bitter över att inte ens Nanami kan orsaka fjärilar i magen eller någonting i närheten av det. Det är faktiskt rent utav så att hon blir lite avundsjuk och arg på Nanami, som så tydligt visar prov på alla de där små tecknen som kännetecknar när man är kär i någon. Kort och gott allt det där som Yuu vill uppleva men inte får göra... Den här ska bli riktigt intressant att fortsätta följa, särskilt som jag tycker att (den ensidiga) kärleken mellan de två tjejerna är riktigt vackert och smakfullt gjord.

 

 

Radiant

Likt alla magiker har även unge Seth blivit "infekterad" och är därmed en av de få att ha vidrört och överlevt en Nemesis; monster som faller ned från skyn och orsakar total förödelse, samt besmittar alla de rör vid. Fördelen med att ha överlevt smittan är att man därmed även har utvecklat ett naturligt immunförsvar och därför vill Seth nu bli en jägare, som slåss mot Nemesis för att skydda världen. Men hans främsta mål är större än så: att lyckas utplåna alla Nemesis helt och hållet för att på så vis försöka få mänskligheten att acceptera sådana som han själv, som trots att de lär sig bruka magiska krafter för att hjälpa till mot Nemesis-anfall, ändå ses som lika fientliga och förgörande som monstren...

Mja, en shounen-serie som ni kanske förstår bara av beskrivningen. Seth är ännu bara en magikerlärling och har långt kvar innan han blir lika mäktig som sin lärarinna, även om han åtminstone har lyckats uppfinna en alldeles egen besvärjelse i kombination med ett knytnäveslag – som utan problem slungar iväg enorma stenbumlingar flera kilometer (antar att det blir någonting stort av detta i framtiden). I det första avsnittet händer ingenting speciellt eller vidare överraskande, mer bara att karaktärer ska introduceras, premissen läggas fram samt att Seth och vi som tittare naturligtvis även kommer i kontakt med vår första Nemesis. I det andra avsnittet börjar det typiska shounen-materialet bli allt mer tydligt, med hur speciell Seth visar sig vara – och även oerhört naiv och typisk "jag vill alla väl och måste rädda världen".


Jag ska nog ge den ett avsnitt till eller två innan jag bestämmer mig för huruvida detta blir en medioker serie att följa eller passa på, men det står åtminstone väldigt tydligt att Radiant har en väldigt liten chans att bli någonting annat än just medioker.

 

 
Release the Spyce

Momo Minato har just börjat på gymnasiet och är ivrig att lära känna nytt folk och få nya vänner, då alla hennes tidigare högstadiekamrater har hamnat i andra klasser än hennes. Tyvärr ser det mörkt ut under den första perioden då Momo inte kan förmå sig att börja prata med någon, mest för att alla andra tjejer i klassen redan tycks ha upprättat kompisgäng som de umgås med. Men så får hon kontakt med Mei och Goe som väljer att börja prata med Momo, och de tre träffas även senare utanför skolan på café – där Mei och Goe lär sig om Momos extraordinära smaksinne, luktsinne och syn. Senare på kvällen beger sig Momo ensam iväg för att leta efter en nära vän och kollega till sin bortgångna pappa, som egentligen skulle ha hört av sig för att hjälpa Momo bestämma sin framtida karriär.

 

Kollegan visar sig ha tillfångatagits av ett brottssyndikat som håller på med olaga vapenhandel och under tumultet som sker när Momo desperat försöker hjälpa sin vän, dyker plötsligt Mei och Goe upp tillsammans med tre andra klasskamrater och de lyckas utan problem avväpna brottslingarna! Momo får därefter två alternativ: antingen injiceras hon med ett medel som får henne att glömma allting, eller så kan hon ansluta sig till denna grupp hemliga underrättelseagenter och få användning för sina förstärkta sinnen.

 

Jag är ju inte något större fan av den här genren där någonting som initialt liknar en grupp superhjältar ska slåss för att rädda folks vardag. Här kommer superkrafterna från någonting som ser ut som en kanelstång som tjejerna tuggar i sig vid utryckning och de blir då såväl snabbare som starkare och smidigare, vilket förstås också är vad som refereras till som "spyce". Premissen känns helt okej och serien är som tur är bara 12 avsnitt lång, så jag kanske tittar på någonting mer än bara det här första avsnittet men förväntar mig inte att här finns någonting som i längden håller uppe mitt intresse tillräckligt mycket för att jag ska vilja se allting. Vad som ändå kittlar min nyfikenhet en smula är att det ser ut att kunna bli lite mer som James Bond och Kingsman än säg Spider-Man och Iron Man (som jag förvisso verkligen tycker om).

 

 
Uchi no Maid ga Uzasugiru

Tsubame Kamoi är en före detta officerare inom den japanska självförsvarsstyrkan och letar nu efter ett nytt jobb, helst någonstans där hon kan infria sin allra högsta dröm: att få klä upp en söt liten flicka i kläder som hon själv har sytt. Som av en slump råkar detta vara precis vad som väntar den person som väljer att bli hembiträde åt den ryskjapanska familjen Takanashi, som idag endast består av maken Yasuhiro och lilla 10-åriga Misha – som hitintills har fördrivit samtliga ansökande med sitt fientliga sätt och hetsiga humör. Men med Tsubames bakgrund är Mishas spratt och påhitt ingenting som rår på den fysiska samt mentala utbildningen som Tsubame har genomgått, vilket får Takanashi att anställa henne direkt, till Mishas stora förtret.


Jag hade aldrigbrytt mig om att börja se Uchi no Maid ga Uzasugiru om inte min vän Martin hade insisterat på det och hävdat att jag skulle "tycka att den är helt fantastisk". En serie med ordet "maid" i namnet behöver ju förvisso inte alls vara dålig, se bara på fjolårets underbara Miss Kobayashi’s Dragon Maid, men det hör ju heller inte till ovanligheten att de här serierna riktar sig till en... viss publik, om jag säger så, med mycket fanservice som jag ju inte riktigt tål. Därför är jag oerhört glad över vilken överraskning det var att se detta första avsnitt, som fullkomligt dröp av härlig humor och sådär lagom lätt weirdness – mest i det faktum att Tsubame har ett enormt (praktiskt taget osunt) lolitakomplex.


Jag håller med Martin som direkt efter att ha sett detta avsnitt igen menade på att någonting sådant här aldrig tidigare har gjorts, och det är helt klart sant. En supervältränad ex-officerare som växlar om till hembiträde för att hon innerst inne blir smått upphetsad över tanken på flickor uppklädda som dockor, helst iförd kläder som hon själv har sytt? ...jag förstår ju hur det som jag just beskrev kanske låter, nu när jag läser det, men det här första avsnittet var i varje fall så förbaskat roligt och underhållande att jag omöjligt kan hålla mig ifrån att se mer!


 
Ulysses - Jeanne d'Arc to Renkin no Kishi

Det är tidigt 1400-tal och engelska trupper har gjort sitt intåg i Paris, varpå den franska kungliga familjen flytt till Chinon och Hertigdömet av Bourgogne allierat sig med den engelska armén. Vid ungefär samma tid som engelsmännen tar Harfleur, svär fyra unga vänner av olika franska familjer att fortsätta stå varandra nära och hedra sin barndomsvänskap – oavsett vad den ostadiga framtiden bär med sig. En av dessa är Montmorency som har vigt de senaste 7 åren åt att försöka lista ut hemligheten med de vises sten, för att använda dess krafter på att lyckas föra tillbaka en av sina vänner som antas ha blivit tillfångatagen av engelsmännen efter förlusten av slaget vid Azincourt. Utan vare sig familj eller vänner reser Montmorency runt som alkemist under rådgivning av en älva för att försöka utnyttja de vises sten, varpå de anländer till en liten by och träffar på en tjej som heter Jeanne d’Arc...

Det första avsnittet av Ulysses var faktiskt inte tokigt alls och lämnade mig nyfiken på fortsättningen. Här introduceras vi för fyra unga huvudpersoner vars ansikten jag förmodar återkommer så småningom i serien, med tanke på löftet som de avger, även om fokuset hamnar på Montmorency mot slutet av avsnittet och även fortsätter där i nästa avsnitt. Det handlade främst om att visa på oroligheterna i landet samt bandet mellan de fyra protagonisterna, men i synnerhet mellan Montmorency och den som är känd som Arthur, och även Montmorencys besatthet av att lära sig alkemi och förstå sig på de vises sten – som han fann nedgrävd i marken bland resterna av sin familjs nedbrända hus.


Men det andra avsnittet... Det andra avsnittet svängde oerhört mycket mellan att visa upp lovande action och en väldigt fånig, pubertal humor. Väldigt grovt (och kanske lite orättvist) hugget så kändes det som att halva avsnittet handlade om bröststorlekar och skämtande kring detta, och den andra halvan kretsade kring Jeanne och födelsen av ett helgon. En väldigt blandad kompott, som ni hör, och den lämnade mig faktiskt mer besviken och trött än förlåtande och pepp. Så tyvärr Ulysses - Jeanne d'Arc to Renkin no Kishi, men det blir nog faktiskt inte mer än såhär för min del...


 

Voice of Fox

Tonåringen Hu Li dagdrömmer om att bli en lika populär sångare som alla de han ser reklam om överallt, och som även får tävla i olika TV-program om vem som är mest populär hos publiken. Tänk att ha fans som skickar blombuketter och som hejar på en under direktsändning. Tänk att få stå i rampljuset på scenen och sjunga ut sin kärlek till publiken. Men eftersom Hu inte har vare sig rätt utseende eller finansiell support för att lyckas göra karriär, tvingas han istället välja andrahandsalternativen: att stå som spöksångare bakom kulisserna och vara rösten till någon som ser mycket bättre ut än honom, samt ladda upp sina helt egna låtar på nätet utan någon profilbild om hur han ser ut. Men plötsligt en dag mottar Hu ett mail som kan äventyra hela hans karriär, då någon har lyckats fota honom när han kliver ut från sångbåset till den person han lånar ut sin sångröst till...

 

Svårt att säga så mycket efter det första avsnittet, mer än att jag är lite besviken på att Voice of Fox alltså bara syftar på Hu Lis alter ego på nätet, där han använder sig av en traditionell rävmask för att identifiera sig – vilket han också bär under sina framföranden i båset, även om nu ingen ser honom (utöver personalen på plats). Jag ska kika på något avsnitt till för att se vart hela den här potentiella utpressarsituationen tar vägen, men spontant kändes det inte som någonting alltför speciellt – fick som ett lite tamt och barnsligt intryck av det första avsnittet. Mest för att huvudpersonen Hu av någon sjukt märklig anledning har en stor, röd målning runt ena ögat. Okej om det hade varit t.ex ett brännmärke eller enormt födelsemärke, men det här ser så uppenbart ditmålat ut.

ANNONS
Av Tomas Engström - Torsdag 25 okt 10:41

Med sitt övermäktiga alter ego Ainz Ooal Gown drar spelaren Momongo till sig allt fler nyfikna blickar i världen Yggdrasil, nu inte bara från den närliggande staden E-Rantel utan även grannriket Baharuth och dess kejsare Jircniv. Dels har man hört talas om byn Carne vars invånare ska ha blivit räddade av denna högt omtalade magiker och krigare, dels fått information om var dennes krypta är belägen varpå man sänder iväg ett antal grupper äventyrare för att undersöka saken närmare, äventyrare som aldrig återvänder... Men plötsligt kommer så ett sändebud till Baharuth som kräver att kejsaren gör ett personligt besök hos Ainz Ooal Gown, för att be om ursäkt för sitt inkräktande övertramp.


Utifrån sett börjar Ainz handlingar se allt mer hotfulla ut, vilket leder till hur kungadömen börjar tala om att alliera sig mot denna gemensamma fiende, och innanför kryptans väggar talas det högt om världsdominans. Allt detta till Momongos stora förvåning då han själv aldrig har haft en tanke på att försöka ta över Yggdrasil! Men trots att hans personliga, huvudsakliga mål fortfarande är att försöka hitta någon annan spelare som är fast i denna värld, lyckas alla undersåtar misstolka och blåsa upp varje drag som han gör och helt plötsligt tvingas Ainz Ooal Gown dra ut i krig mot omvärlden.


 

Denna tredje säsong av Overlord gör mig så glad eftersom man i och med detta har kommit tillbaka upp på banan igen efter en ganska tam andra säsong, som jag ju visade ett visst missnöje över och det är fler än mig som har gjort samma sak. Men den här gången lyckas man berätta såväl sidohistorier och bidra till världsbyggande, som att faktiskt återgå till huvudberättelsen och låta Momongo komma någonstans. Ja, förvisso inte i sin jakt efter någon annan spelare, vilket vid det här laget förvånar mig något då jag hela tiden har väntat på det där ögonblicket där han överraskas av en sådan persons handlingar och kraftfullhet. Istället är det alltså krigsföring och världsdominans som står på tapeten och i denna tredje säsong får vi verkligen se prov på hur enorm kryptan "Nazarick" är och att den håller så mycket mer än bara Momongo med sina undersåtar.


Men en stor tjusning och framförallt komiken med Overlord är just det här med att Momongo blir allt mer meddragen och insyltad i någonting som är så mycket större än vad han själv har haft för avsikt att vara. Plötsligt börjar hans taktiska försvarsbefälhavare Demiurge prata om hur allting som deras herre Ainz Ooal Gown har gjort ända sedan delar av den första säsongen, men framförallt sådant som hände i den andra, har lett fram till Nazaricks nuvarande statusposition i världen och att världsdominans nu är nästa steg. För det är fortfarande verkligen främst två saker med Overlord som gör att jag älskar serien och som just den första och nu även denna tredje säsong lyckas leverera: det komiska och det allvarligt mörka. Att Ainz Ooal Gown är så övermäktig och har en fasad av att bara vilja ont, men egentligen är det bara så att allt han gör blir så gravt misstolkat att det får honom att framstå som än mer mäktig och nu även maktgalen. Ändå så finns ju där fortfarande en något osäker pojke inom honom, med en egen röst som vi bara får höra i hans inre monologer och som man dock ser allt mindre av, i takt med hur Momongo förlorar mer och mer av sin mänsklighet och sympati för andra människor. Detta är en av Overlords lite mer unika ingredienser som jag har tyckt om sedan allra första början och gillar hur det utvecklas.


 

Och den här gången är som sagt balansen betydligt bättre mellan vad som händer inne i Nazarick och vad som samtidigt även sker ute i världen Yggdrasil. Det puttrar och ryker från såväl det tidigare introducerade riket Re-Estize med staden E-Rantel, som det nya kejsardömet Baharuth. Det introduceras många nya karaktärer i maktpositioner och vi återser ett par gamla från den första och andra säsongen. Vad som är så oerhört märkligt här är att hela den stam med ödlemänniskor som fick så mycket fokus under den andra säsongen, med ett par väletablerade karaktärer, nu inte syns annat än som bakgrundskaraktärer vid ett fåtal tillfällen. Till skillnad då från de personer i byn Carne som vi har lärt känna och som får sådär lagom mycket uppmärksamhet. Dessutom fyller denna by och dessa personer en väldigt viktig roll i Ainz planer om att bli beryktad i landet för att på så vis lättare kunna komma i kontakt med eventuella andra spelare. Detta gör den andra säsongens innehåll och skiftning i fokus än mer märklig eftersom det nu känns som någonting som aldrig ens har hänt.

Att det här i den tredje säsongen börjar blossa upp till krig och världsdominans ger däremot en helt klart intressant twist och skjuts till grundstoryn, även om jag som sagt vid det här laget hade förväntat mig att se någon ny spelare i Yggdrasil! Månne att någonting inom mig fortfarande kunde önska att storyn höll sig lite mera kvar vid vad Overlord en gång började som, men här i den tredje säsongen är det åtminstone inte så att det ena överskuggar det andra – som det var i säsong två – utan jag tycker ändå att det flyter samman väldigt väl och att krigandet i slutändan gynnar Momongo, plus att det även bidrar till den här härliga komiken över att allting spårar ur på grund av de höga tankar som hans undersåtar har.


Vad mer man lyckas med i denna säsong, mycket tack vare just krigsföringen och den här nya berättelsen kring detta, är att visa på hur vansinnigt mörk och elak Overlord som serie kan vara. Likt hur det var i den första säsongen så blir jag riktigt "skrämd" av vissa scener och hur deprimerande mörkt man kan skriva. Fortfarande en underbar kontrast till hur komisk och lättsam serien också är.


     

Overlord III hittar tillbaka till sina rötter och lyckas inte bara bygga upp en ny, intressant story arc som känns väldigt givande för serien som helhet, utan också återkoppla till vad som hände i den första säsongen. Momongo söker vidare efter andra spelare som har råkat ut för samma fenomen, men fortsätter även att tappa delar av sin medmänsklighet. Humorn är på sina ställen riktigt klockren och det är fortfarande lika underhållande att se Momongos handlingar misstolkas av sina lojala, hänförda undersåtar, samtidigt som han i denna tredje säsong även får visa prov på hur övermäktig han verkligen är. De komiska scenerna blandas upp med riktigt mörka, dystra sådana och säsongen avslutas på en perfekt och lagom spännande plats som ger ett stort utrymme för vad som kan hända härnäst.

 

AnimeNewsNetwork:  Excellent, should be in anyone’s collection
MyAnimeList: Great

ANNONS
Av Tomas Engström - Tisdag 23 okt 11:49

Vännerna Hikari och Karen hade en gemensam barndomsdröm om att en dag stå tillsammans på scenen i rampljuset som teaterstjärnor, men drömmen gick i kras när Hikari med familj flyttade från stan. Karen glömde dock aldrig bort det löfte som de gav varandra och när de två vännerna nu plötsligt träffas igen på scenskola, där man bjuds in till en mystisk audition inför den 100 hundrade uppsättningen av musikalen "Revue Starlight", så gör dem båda allt de kan för att stå som finalister bland de uttagna tävlande.


 

Första avsnittet av Revue Starlight bjöd på en hejdundrande pampighet och dramatik som verkligen kändes lovande, med 10 tjejer på scenskolan som alla tävlade om att få huvudrollen i denna musikaluppsättning – vars uttagning är minst sagt märklig och mystisk. Allting med såväl skolan som serien i sig verkar helt normalt tills Karen snubblar över en hemlig hiss som går djupt ned under skolan, där en livs levande talande giraff håller i fäktningsdueller mellan de speciellt utvalda deltagarna till "Revue Starlight". Bland kulisser och starka scenlampor springer, voltar, ja nästan dansar de duellerande fram samtidigt som de proklamerar sin starka vilja och drivkraft till att inta "stjärnpositionen" och på så vis vinna duellen, varpå en jättelik ridå faller över det teatraliska slagfältet!


Till och med inledningen till varje duell inleds med en förvandlingssekvens som drar tankarna till shoujou-serier ala Sailor Moon,men är lite mer smakfull och minst tio gånger så ambitiöst och pråligt utförd. Varje duell ackompanjeras sedan av en helt unik sångtext som har någon anknytning till under vilket tema man strider, om det har med till exempel avundsjuka eller högmod att göra, vilket grundas på vad man har fått se under avsnittets gång när karaktärer pratat med varandra. De flådiga, enorma kulisserna och tillika miljöerna där man strider ligger på samma nivå som koreografin, som är lika spektakulär som man förväntar sig av ett musikframträdande innehållandes mycket dans och rörelser.


 

Detta är vad som inledningsvis känns väldigt bra och exalterande med serien, men som i längden blev allt mer urvattnat och rent utav tröttsamt att titta på. För mig blev det nämligen väldigt samma-samma att se duell efter duell och den här pampiga, överdramatiska striden om att få huvudrollen i musikalen som allting trots allt handlar om för 8 av de 10 huvudpersonerna, då Karen och Hikari som sagt försöker uppfylla sin gemensamma barndomsdröm och stå där uppe tillsammans. Jag tycker att det hela blev lite för mycket av ett starkt mönster; att avsnitten började med att få se tjejerna träna sig själva i skolmiljö och förbereda inför den stora musikalen, med fokus riktat mot en eller två av tjejerna och deras bakgrund samt huvudsakliga anledning till varför Revue Starlight (eller bara huvudrollen i uppsättningen) är så viktig för dem, för att sedan avrunda avsnittet med att omnämnda tjej/tjejer hamnar i en duell – vars tema då baseras på berättelsen som har förtäljts under avsnittet.


Tyvärr behövdes inte fler än 3-4 avsnitt förrän jag helt tappade jag intresset för tjejernas motiveringar och duellerna började kännas väldigt gjorda och ganska överreklamerade. Visst är det snyggt och välanimerat, visst är det pampigt och väl koreograferat, och tonerna i musiken är som grädden på moset. Men jag hade velat ha både ett bättre upplägg samt ett mer unikt, varierat utförande för att inte bli uttråkad i längden. För nu känner jag dels att jag vill spola förbi striderna trots att de ju verkligen ska ligga i fokus och vara det som säger mest om karaktärerna, dels blir jag heller inte vidare insupen i skollivet eftersom det får ganska lite utrymme – på grund av de här flådiga duellerna.

 

 

Revue Starligth både står och faller på sin pampighet och dramatik. Den är snyggt animerad, väldigt bra koreograferad i de storslagna duellerna och musiken ramar in det teatraliska utförandet lika väl som de kulisser som utgör den stora scenen och tillika slagfältet. Men med tio olika huvudpersoner som har tio olika viljor och nio individuella anledningar till att vilja vinna denna mystiska, märkliga audition så tycker jag att upplägget snabbt blir otroligt upprepande och enformigt. Inte ens det dramatiska (snudd på pretentiösa) avslutet lyckas gripa tag i mig. Istället sitter jag och rycker på axlarna och undrar vad jag egentligen har tittat på och vad Revue Starlight ens handlade om... Men den var ju åtminstone snygg.

 

AnimeNewsNetwork:  Not really good, but not a total waste either
MyAnimeList: Average

Av Tomas Engström - Torsdag 18 okt 11:25

Animehösten 2018 har gått av stapeln sedan cirka två veckor tillbaka och jag har äntligen tagit mig tid att börja titta på säsongens nya serier! Precis som tidigare tänker jag dela upp mina tankar och åsikter i åtminstone två blogguppdateringar, där varje inlägg kommer att avhandla en bunt titlar. Till denna gång har jag och Martin tittat på det första avsnittet av hela 7 serier, och faktiskt även två avsnitt i vissa fall:


Akanesasu Shoujo

Gaikotsu Shoten'in Honda-san

Goblin Slayer

Himote House

Run with the Wind

That Time I Got Reincarnated as a Slime

The One Who I Love is My Little Sister But She's Not a Little Sister


 

Akanesasu Shoujo

Ett kompisgäng med tjejer som alla är medlemmar av sin skolas radioklubb, har vid upprepade tillfällen försökt komma i kontakt med en annan värld genom att utföra en ritual klocka 4:44 – hållandes en radio i händerna med en förinställd frekvens som skall synkronisera de två världarna. Ritualen sägs förvisso bara vara en skröna som florerar på Internet, men det hindrar inte klubbens mest entusiastiska medlem Asuka från att pusha sina klubbkamrater och tillika vänner till att hela tiden göra nya försök.

Och så helt plötsligt en dag när de står där och har utfört ritualen, börjar luften omkring dem att ändra färg och ett kort ögonblick senare befinner de sig i en annan värld – i ett öppet landskap helt omgivet av ett gulnat ljus. Efter att ha överrumplats av och därefter även räddats från farliga småvarelser, stiftar de bekantskap med en stridsduglig tjej som ser exakt ut som Asuka...


Kan eventuellt vara något detta, inte så jätteunik premiss med en annan värld men det framkom så pass lite om vad den världen är att jag inte tänker skriva av serien efter bara ett avsnitt. Det mest intressanta här är hur det kommer sig att tjejen som de träffar har samma utseende och även tilltalsnamn som Asuka, vilket förstås känns som ett lite väl stort sammanträffande för att inte ha någon djupare betydelse. Men alla andra tjejer i klubben verkar bara få en ytterst liten supportroll och i så fall känns det lika tråkigt som onödigt att ens ha med så pass många som 6 medlemmar. Lustigt nog ska serien bara vara 12 avsnitt lång och därför förväntar jag mig ett väldigt högt tempo och stegrande action i så väl berättelsens utveckling som för karaktärerna, vilket gör det än mer underligt att ha med så pass många protagonister. Men, om man nu riktar fokuset mot just Asuka och hennes "tvilling" och att just de två sätts i fokus när man förklarar vad den andra världen egentligen är så kan jag nöja mig med det.


 
Gaikotsu Shoten'in Honda-san
Honda är inte bara ett skelett, han är även ett butiksbiträde i en bokaffär och jobbar med att tjäna sina kunder bäst han kan, hur märkliga frågor de än har och vilken typ av serie de än söker.

Första avsnittet för denna underliga och komiska premiss bjöd på riktigt många skratt, när detta anställda skelett fick frågor från ett gäng olika utländska personer som sökte efter diverse manga. Extra roligt för mig eftersom jag kunde känna igen mig i rollen som utländsk kund och hur man går tillväga med att ställa sina frågor (oftast med mobiltelefonen i handen) samt hur ens uttal och sådant låter. Väldigt korta avsnitt på cirka 10 minuter, vilket lämpar sig bra för upplägget av de komiska sketcherna. Gör ju dessutom serien ännu lättare att ta sig tiden att följa och det skall jag verkligen se till att göra!


 
Goblin Slayer
Den unge Prästinnan Onna tar äntligen sina första steg till att bli äventyrare, genom att först och främst registrera sig hos stadens stora äventyrsgille och därefter bli upplockad av tre andra, ivriga nya äventyrare – som tillsammans åtar sig sitt första uppdrag: att ta hand om några Goblins som förpestar livet för de närliggande gårdarna! En enkel uppgift tycker Onnas nya bekantskaper, även om receptionisten i gillet råder denna nybörjargrupp att börja med någonting enklare. Utan att lyssna går gruppen iväg och de kommer snart att lära sig hur pass farliga Goblins kan vara i grupp, varpå hälften av dem inte ens kommer levande därifrån... Men tack vare en namnlös krigare som kallar sig för Goblin Slayer, lyckas åtminstone Onna komma undan med såväl livet som psyket i behåll.

 

En så här pass fruktansvärt brutal anime har jag nog inte sett sedan Attack on Titan och Berserk-filmerna, både vad gäller det visuella men också hur oerhört mörk den är. Låt er absolut inte luras av det vackra omslaget här ovan, som jag själv gjorde inför det första avsnittet: Goblin Slayer visar verkligen upp en brutal verklighet som man enligt min mening får se alldeles för sällan i fantasyserier, där den senaste jag kan erinra mig var fantastiska Grimgar: Ashes and Illusions från vintern 2016. Beroende på hur karaktärerna utvecklas och vart storyn går så kan denna verkligen komma att bli höstens stora serie och är nästan helt given att omnämnas när jag väl sammanfattar animeåret 2018. De två första avsnitten bjöd på en trevlig bakgrundshistoria som förtäljde lite om vem denna mystiska, rustningsklädda "Goblin Slayer" är och lade även grunden för lite lovande världsbyggande.


 
Himote House

Tae Hongo flyttar in i ett hus i utkanten av Tokyo där fyra andra tjejer redan bor och då tre av dessa är syskon, varav Tae redan känner en av dem, har deras familj döpt kollektivet till Himote House. Efter att ha presenterat sig för samtliga av tjejerna slår de sig alla ned vid ett bord för att informera Tae om vilka regler som gäller i huset för såväl städning som shopping, och passar då även på att visa upp sina hemliga, mystiska förmågor – som även Tae visar sig besitta! Ändå lever dem alla sina liv i all enkelhet och spenderar större delen av dagarna på att försöka komma fram till hur de ska lyckas bli populära och omtyckta.


Okej, även denna serie må förvisso ha endast 10 minuter långa avsnitt, men vad hjälper väl det när det här första avsnittet var så fruktansvärt... tråkigt. Och jag har svårt för att se hur de efterföljande skulle kunna bli bättre, för ingenting som någon sa i avsnittet var särskilt roligt, den datoranimerade stilen är superjobbig att titta på, bakgrunderna riktigt slappt och fult uppritade och jag tycker inte att premissen med fem pratglada tjejer som besitter knasiga superkrafter är särskilt intressant. Särskilt inte om allt de nu kommer att spendera sina dagar på är att diskutera hur man gör för att bli populär, vilket är hur beskrivningen för Himote House lyder på nätet. Pass på denna, som redan nu har fått ett väldigt förklarligt lågt betyg på MAL.

 
Run with the Wind

När förstaårsstudenten Kakeru Kurahara får slut på sitt studiebidrag och tappar sitt boende tvingas han stjäla mat från en kiosk för att kunna äta. Som löpare har han inga problem att springa ifrån butiksbiträdet, men en ung kille på cykel trampar snabbt ikapp Kakeru – dock endast för att fråga ifall han tycker om att springa. Kort därpå har Kakeru plötsligt ett nytt boende där han inte behöver betala någon hyra förrän han har rett ut sin nuvarande ekonomiska situation, allt tack vare den nystiftade bekantskapen Haiji. Faktum är att Haiji tycks vara den som har ordnat boendet för samtliga nu 10 inneboende, där ingen kan förstå hur ett så stort hus kan ha en så billig hyra – när det dessutom inkluderar måltider! Men nu när de har blivit just 10 personer totalt ska det visa sig att Haiji hela tiden har haft en plan med att samla så många personer under ett och samma tak: att de som lag ska delta i det stora, årliga maratonet ”Hakone Ekiden” och det är endast löpare som har rätt att bo i huset...

Hurra så roligt med en serie om löpning och den ska dessutom passera 20 avsnitt! Detta bådar mycket gott för såväl träningen som karaktärsutvecklingen för de 10 deltagarna, när vi nu ändå har så pass många protagonister av olika personligheter och bakgrund. Jag tycker att man gör ett bra jobb med att presentera dem på dessa två sedda avsnitt, och hela detta stora kollektiv känns som en riktigt trevlig och härlig familj som jag redan nu känner en mysig koppling till. Men utöver detta är Run with the Wind (f.ö en halvmärklig om än förståelig översättning av originaltitelns "starka vindar blåser") även riktigt snyggt tecknad och det fanns gott om visuellt grymma ögonblick i det första avsnittet som fick mig att bli oerhört exalterad inför framtiden! Frågan är nu bara om jag ska fortsätta att följa med i stegen varje vecka eller spara hela serien tills den är färdigsänd...


 

That Time I Got Reincarnated as a Slime

37-åriga heltidsarbetande Satoru Mikami är plötsligt på väg att dö. Blodet pumpar ut ur skärsåret där han har blivit knivhuggen och han önskar att han slapp smärtan, slapp känna sig frusen, någon gång hade kunna finna en flickvän och sluppit dö oskuld... En röst i Satorus huvud talar till honom, han svävar, han... återföds? Men han ser inget, känner inte längre sina lemmar och kroppsformen tycks vara alldeles mjuk och studsig. Det tar ett litet tag för Satoru att förstå att hans nya kropp är en slemblobb och det tycks som hur några av hans sista önskningar i mänsklig form nu har gjort honom okänslig för kyla samt hetta, regenererar skador utan problem och han kan dessutom kan absorbera precis allt – och på så vis få nya förmågor! Efter att ha ätit upp allt gräs och de magiska kristaller som fanns i grottan där han reinkarnerats, och därigenom även lärt sig ett par användbara nya förmågor, beger sig Satoru ut på äventyr för att upptäcka den nya världen i sin nya form.

 

Så otroligt lyckosamt att denna svårlästa manga som jag för en tid sedan blev rekommenderad av Amazon, nu har blivit till anime! Och det första avsnittet vida översteg mina förhoppningar om hur rolig en sådan här premiss skulle kunna bli, då jag skrattade gott och hjärtligt åt såväl hela grejen som vad Satoru – numera känd som Rimuru – lyckas åstadkomma med sin nya kropp. Överraskande snyggt tecknad, riktigt bra humor och väldigt fantasifull!


 

The One Who I Love is My Little Sister But She's Not a Little Sister

Gymnasieeleven Yuu Nagami arbetar hårt med att lyckas debutera som novellskribent och skickar gång på gång in kortare berättelser i hopp om att vinna en utmärkelse och på så vis få igång karriären. Men även i den senaste tävlingen lyckades Yuu inte ens placera sig bland toppskiktet, till hans stora förvåning då förstaplaceringen har ett så pass kontroversiellt ämne som syskonkärlek där huvudpersonen är en ung högstadietjej som är kär i sin storebror. Till sin stora förvåning visar det sig vara Yuus lillasyster Suzuka som är författaren men på grund av just genren och temat vågar hon inte stå som frontfigur för novellen. Därför ber hon Yuu att låtsas vara skaparen för berättelsen, som Suzuka i hemlighet nu hoppas ska kunna få omvärlden att tycka att det är okej att man älskar ens bror på det vis som novellens huvudperson och förstås även Suzuka själv gör.

 

Okej, så det här är alltså typ som Eromanga Sensei fast med en mer utskriven, faktisk kärleksförklaring och således också betydligt mer kontroversiell och obekväm! Det fina med Eromanga Sensei var att syskonkärleken där inte direkt handlade om sexuella fantasier två familjemedlemmar emellan (de var dessutom halvsyskon), utan främst hur den ena personen försökte stötta och hjälpa den andra i sitt problem med sin asociala livsstil. Men här i The One Who I Love ärdet alltså – vad jag har kunnat se än så länge – ren och skär kärlek två syskon emellan där Suzuka sedan länge tillbaka har älskat sin bror och nu alltså vill försöka få omvärlden att tycka att detta är okej, genom att skriva och skildra en så vacker berättelse som hon bara kan med sin debutnovell. Jag tror inte att den här serien kommer att hålla i längden, men allt beror på interaktionen mellan de två huvudpersonerna och hur pass välskriven humorn är.

Av Tomas Engström - Lördag 13 okt 15:18

Året är 1991 och på senare tid har spelbranschen fullkomligt boomat tack vare alla TV-spel som hushåll kan förses med, men det hela har sina rötter i av arkadhallarna – dit barn och vuxna flockas för att spendera sina småmynt på att varva ned efter jobbet eller skolan. Men för sjätteklassaren Yaguchi Haruo betyder spelen så mycket mer än så. För honom är det även ett sätt att mäta sin kompetens och även få känna att han verkligen kan någonting, då det inte finns någon i skolan som bryr sig om Yaguchi och hans betyg är heller inte någonting att skryta om.


Så döm av Yaguchis förvåning när han plötsligt en dag åker på storstryk i fightingspelet Street Fighter II, det spel som han tycker sig vara bäst på och aldrig tidigare har förlorat i. Match efter match försöker Yaguchi ta sin hämnd men resultatet blir likadant varje gång, oavsett val av karaktär och spelstil. Men värst av allt är att hans motspelare visar sig vara Oona Akira från samma skola, en överklasstjej som aldrig säger någonting och tycks vara helt perfekt. Fast beslutsam att någon gång lyckas besegra Oona i något spel går en frustrerad Yaguchi tillbaka till samma arkadhall och spelar dag efter dag efter dag, vilket lägger grunden för en märklig hat-vänskap.


 

När jag och Martin hade sett färdigt Chio’s School Road så var vi båda två övertygade om att just den animen var sommarens bästa. Men bara ett par dagar senare påstod Martin att han hade hittat någonting ännu bättre, en serie som var lika rolig men så mycket mer hjärtlig och "fantastisk". Och döm av min förvåning när han visade sig ha rätt, för High Score Girl är verkligen tveklöst det bästa den här sommaren har erbjudit. Detta kom faktiskt som en rejäl överraskning, för även om det första avsnittet var bra så kunde jag aldrig föreställa mig vad den här serien skulle bli och hur den skulle kunna påverka mig emotionellt.


Och premissen låter såklart mycket mer komisk än känslofull. Yaguchi kommer att kämpa dag efter dag med att försöka bli tillräckligt bra på Street Fighter II för att någon gång faktiskt lyckas vinna över Oona, som verkar helt oslagbar. Om ens första intryck av honom är att han spelar för mycket och inte tar skolan på ett tillräckligt stort allvar, så är det ingenting jämfört med vad som händer – nu när han frustreras över hur någon som dessutom verkligen är så pass duktig i skolan ändå har tiden att lyckas bli så här oslagbar i TV-spelande. Vad som gör att serien talar till mitt hjärta är relationen mellan dessa två och hur den utvecklas till att bli någonting så oerhört fint att de knappt själva förstår det, i synnerhet inte Yaguchi som aldrig har levt för någon eller någonting annat än just spelandet.


 

Månne att jag och Martin, som de 80-talister vi är, även rycks med extra mycket i hela den här jargongen av alla gamla retrospel som omnämns och visas upp, med odödliga titlar som R-Type och Bubble & Bobble. Det går absolut att få ut väldigt mycket av att ha vuxit upp i den här tiden och själv minnas hur det var när TV-spelsbranschen växte och vi gick från 8-bit till 16-bit och därefter vidare in i den spännande 3D-eran, med PlayStation och andra konsoler som var en revolution för just hemkonsumenten. Vi kan ju verkligen (till en viss grad) förstå Yaguchi när han spenderar så mycket tid och pengar i arkadhallarna och liksom försvinner in i en annan värld. Även Oona, för den delen, även om hon nu gör det hela av en helt annan anledning – som man också kommer att känna stor sympati med. Oona får nämligen en oerhört strikt uppfostran i och med sin adelsfamilj där hon förväntas prioritera musik, kultur och lärande framför några som helst nöjen. Således blir arkadhallarna en tillflyktsort för Oona, dit hon flyr efter skolan och stannar till dess att familjens butler sänds ut för att leta reda på och föra henne hem igen.


Redan nu får ni höra prov på att High Score Girl innehåller så mycket mer än bara en massa "menlöst" spelande och den här lite barnsliga (och väldigt ensidiga) fejden mellan Yaguchi och Oona. Jag kan inte säga så mycket om hur serien utvecklas utan att förstöra allt det som är så underbart med vart berättelsen tar vägen, men efter ett par avsnitt sker dessutom någonting som endast kan efterliknas med att få en matta bortryckt under fötterna. Det är verkligen häpnadsväckande hur mycket serien förändras från början till slut, fastän det fortfarande bara handlar om samma sak: barn som av olika anledningar spelar arkadspel och gör det med passion. Lika häpnadsväckande är det faktum att Oona inte pratar. Alls. Det är knappt så att hon ens gör något ljud ifrån sig och ändå lyckas hon förmedla sina känslor med sitt minspel, och till viss del även mer handgripligt.


   

På tal om minspelen och hur inte bara Oona utan även Yaguchi, med flera andra karaktärer, uttrycker sig visuellt. High Score Girl är helt datoranimerad och har en ganska speciell stil på både karaktärsdesignen och hur man animerar. Jag brukar ju vara ganska allergisk mot sådant här, men det gör sig faktiskt riktigt bra och tar därför inte lång tid alls förrän den animerade stilen känns helt naturlig att titta på. Med tanke på vad serien handlar om känns det dessutom bara roligt passande för temat, och det faktum att karaktärerna inte tenderar göra alltför kraftiga rörelser hjälper också till att förhindra den stelhet som annars riskerar bli tydlig i datoranimerade serier.


High Score Girl är en näst intill obeskrivligt härlig anime, lika mycket som det är ofattbart hur fantastisk den faktiskt är. Att en så enkel och nära på dum premiss skulle kunna göra ett så här pass stort intryck är både imponerande och glädjande. Älskvärda karaktärer, komiska situationer, ett härligt retrotema och en berättelse som verkligen kommer att beröra – mycket mer än vad man kan tro vid första anblick.

 

AnimeNewsNetwork:  Excellent, should be in anyone’s collection
MyAnimeList: Great

Av Tomas Engström - Onsdag 10 okt 11:52

Iori Kitahara ska just påbörja sitt första år på universitetet och har därför flyttat från sin hemstad till Izuhalvön där universitetet ligger, för att bo med sina två kusiner och sin farbror i dennes butik där man säljer dykarutrustning. Iori ser verkligen fram emot universitetslivet och att få träffa nya människor, skapa nya vänner och förhoppningsvis även träffa en söt flickvän – allt detta dessutom på en tropisk ö!


Men bara kort efter ankomsten går Ioris alla drömmar i kras efter att ett gäng nakna klubbmedlemmar i klasserna ovanför lyckas dra med honom i diverse aktiviteter, som alla inkluderar stora mängder alkohol. Inte nog med att Ioris ena kusin Chisa omedelbart tappar all respekt för honom när hon ser Iori hälla i sig mängder av öl, hans första skoldag sker dessutom iklädd endast boxershorts...


 

Grand Blue har varit en så otroligt skön, ledig resa att göra denna sommar och varje avsnitt har verkligen bidragit till en befriande känsla av sol och semester. Bortsett från skrattsalvorna som avlossats om vartannat på grund av vad stackars Iori utsätts för och alla de missförstånd som sker, finns där faktiskt även utrymme för ett vänskapsbyggande och en tillit som i längden ska leda till att Iori vågar prova på nya saker och bland annat överkomma sin rädsla för vatten. Men så innehåller serien även en hel del syskonkärlek, och vad man tycker om den saken är förstås högst individuellt men jag tänker i alla fall lyfta fram detta tidigt. I Japan är man ju väldigt öppen och "laid-back" med all form av relation och kärlek, från samma kön till släkt och vänner, och det är sällan som något av detta påverkar min egen allmänna uppfattning om en serie – så länge som det som visas inte är alltför grovt, men då blir ju också problemet någonting helt annat!

Jag tycker i alla fall att flörtandet mellan Iori och den ena kusinen är ganska oskyldigt och sött, men visst hade de ju istället lika gärna kunnat fokusera mer på den icke-besläktade karaktären som blir introducerad ett par avsnitt in och visar intresse för Iori.


 

Hursomhelst, jag älskar verkligen humorn i serien och hur man förstärker den med riktigt en riktigt utflippad tecknarstil i form av väldigt överdrivna minspel och grimaser. För mig känns det lite som att blanda Chio’s School Roads humoristiska scener med Attack on Titans väldigt detaljerade och hårda tecknarstil. Det hjälper helt klart till att ytterligare lyfta komiken i varje utflippad scen och även det känslospel som framförallt pågår mellan Iori och den lika unga studenten Kouhei Imamura, som Iori har lurat in i samma klubb för att själv slippa behöva dricka så mycket alkohol. Läget mellan de två är således väldigt spänt hela serien igenom eftersom Kouhei såklart håller Iori ansvarig för allt som händer honom, och det med rätta också eftersom anklagelserna är helt sanna. Den pojkaktiga rivaliteten är ständigt på topp och de har inga som helst samvetsbetänkligheter när det gäller att lägga krokben för den andre så att man själv kan undkomma en dryckesaktivitet eller vad som nu än vankas dem.


Men samtidigt kommer ändå Iori och Kouhei närmare såväl varandra som sina lite påträngande klubbkamrater, i och med dessa aktiviteter och främst då genom dykandet – som emellanåt får mycket fokus även om det är betydligt mindre än vad jag först hade förväntat mig. Här lär man i sedvanlig, pedagogiskt japansk anda ut lite om hur dykande fungerar och hur man bär sig åt för att skaffa dykarcertifikat. För Ioris del blir detta dessutom ett sätt att utvecklas, när en av klubbkamraterna ifrågasätter Ioris negativa tankesätt efter att ha fått frågan om han skulle vilja lära sig dyka, och då svarar att han "inte kan" dyka (på grund av sin rädsla för vatten) istället för vad han vill göra. Och detta är givetvis något som även tittaren ska reflektera över och lära sig någonting av, att lärande och att prova på nya saker inte bör begränsas av vad man anser sig kunna göra, utan vad man känner att man vill göra.


 

Grand Blue har varit en väldigt trevlig serie att titta på med mycket feel good-känsla och som har bjudit på sjukt många skratt och galna scener. En riktigt skön blandning av komik, lärande om dykning, uppmuntrande till att göra vad man känner för samt att anta nya utmaningar. Den innehåller såväl campusliv som romantik och vänskap mellan ett gäng riktigt glada och härliga ungdomar. Animen lyckades dessutom göra ett så pass gott intryck på min vän Martin att han nu köper och läser mangan och jag har själv hakat på samma tåg, för Grand Blue vill jag absolut och väldigt gärna se mer av men det känns ganska osannolikt med fler säsonger av någonting så lättsamt och händelselöst, om än så hysteriskt roligt, som denna serie.

 

AnimeNewsNetwork:  Very good, don’t miss it
MyAnimeList: Very good

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se