Alla inlägg under januari 2012

Av Tomas Engström - 24 januari 2012 00:09

Livet för de fem barndomsvännerna Jinta, Naruko, Chiriko, Atsumu och Tetsudou har inte varit sig likt sedan en av gruppens vänner plötsligt gick bort i en drunkningsolycka för 10 år sedan. lekte dem ständigt tillsammans och formade rent utav en egen, hemlig klubb med uppgiften att bibehålla lugnet och freden i stan. Idag är det långt mellan skratten och det tidigare så starka bandet mellan dem existerar knappt – trots hur fyra av de fem fortfarande bor kvar i samma stad, men idag hänger man mera med antingen helt nya vänner eller håller sig lite för sig själv.

Detta stämmer särskilt mycket in på gruppens forne frontkaraktär Jinta Yadomi som idag är helt avskild inte bara från sina forna vänner utan även människor i största allmänhet. Sedan en hel termin tillbaka har han slutat gå till skolan och tar sig knappt utanför huset där han bor tillsammans med sin far då deras mor även hon har gått bort.


Men anledningen till varför Jinta inte längre går utanför dörren, har blivit allmänt folkskygg och att det talas illa om honom i grannskapet som om han vore galen, beror inte lika mycket på saknaden av sin mor eller gamla barndomsvän som att han sedan en termin tillbaka har fått ett minst sagt märkligt problem på halsen. Meiko Honma, flickan i detta unga sällskap som sedan 10 år tillbaka har varit död, har plötsligt uppenbarat sig framför honom i en faktisk, fysisk form men som han är helt ensam om att kunna se och prata med. Hon har kommit till honom med en sista önskan men utan en aning om vad denna är och eftersom Meiko vägrar att ge sig utav förrän hon får den uppfylld, är det upp till Jinta att försöka hjälpa henne med detta eftersom det trots allt innebär ett problem även för honom att hela tiden ha hennes vålnad efter sig.


 


Ano Hi Mita Hana no Namae o Bokutachi wa Mada Shiranai gav inget vidare förstaintryck på mig när jag satte igång det första avsnittet. Visst såg tecknarstilen oerhört bra och fin ut i introt och bara namnet (We Still Don't Know the Name of the Flower We Saw That Day) fick mig att hoppas på att jag skulle få se någonting vackert och mera allvarligt som en bra kontrast till Genshiken som jag ju avlutade härom senast. Döm då av min förvåning när jag möts av två ungdomar som för ett någorlunda barnsligt gräl över en skål med mat och bråket man tar bråket till en så pass låg nivå som att låta den manlige huvudpersonen (Jinta) bli upphetsad när Meiko sätter sig i hans knä och klagar över varför hon inte får någon mat när han nu ändå har lagat mat till både sig själv och sin far. För att inte tala om hur småfånig hela den scenen kändes då Meiko inte gav något vidare gott intryck på mig eftersom jag ogillar den här typen av gnällig personlighet – lite som om man hade med en sjuåring att göra, och jag är inte vidare förtjust i barn.

Men vid det här laget har man som tittare ännu inte fått det klargjort att Meiko faktiskt inte finns där ”på riktigt” och att det här lite barnsliga ”gnabbet” som sker faktiskt inte är synligt för Jintas far utan endast honom själv. När det ljuset väl gick upp för mig, vilket skedde på ett rätt så överraskande och läckert sätt, så kunde jag känna lite mer överseende med att scenen utspelades så som den gjorde. Därefter börjar animen dessutom visa sin allvarligare sida allt mer och mer ju längre in i serien man kommer.


Jintas sökande efter vad det är som Meiko vill honom och hur han försöker våga ta hjälp från sina forna barndomskamrater är alltså vad Ano Hana (för att förkorta den otroligt långa titeln) handlar om och det här är helt klart en av de mer gripande animes jag har sett. Det finns förvisso hela tiden en något lättsam atmosfär över det hela och Jinta hamnar förstås till och från i ett par komiska och från allmänhetens synvinkel märkliga situationer eftersom han trots allt pratar och interagerar med en person som bara han kan se, men när serien verkligen spelar på känslor så gör den det ordentligt och på det stora hela väldigt bra utan att kännas överdrivet – med något enstaka snyftögonblick till undantag där jag kunde känna hur man tog i lite väl mycket från tårna. Likväl var det hopplöst svårt att inte just snyfta till det sista avsnittet när serien når sin upplösning och crescendo.


En väldigt vacker serie som skänker en viss eftertanke kring livet efter döden och som lyckas med att både underhålla och beröra.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MyAnimeList: Great.

ANNONS
Av Tomas Engström - 13 januari 2012 08:22

Det var så länge sedan som för 1½ år sedan som jag stiftade bekantskap med universitetsklubben/sällskapet Genshiken vilken drivs av ett par ”otakus” (nördar) vars intressen och hela syftet med klubben är anime, manga och TV-spel. var Sasahara Kanji en nystuderande som med lika stor nyfikenhet som osäkerhet bestämde sig för att bli medlem och vi fick således följa såväl hans eget deltagande som alla medlemmarnas aktiviteter i allt från shopping av manga till cosplay (att klä ut sig till anime- och mangakaraktärer) och att helt enkelt befinna sig i klubbrummet. Men nu i denna andra säsong av Genshiken är det en betydligt mera säker och orädd Sasahara i huvudrollen som dessutom har fått ta över ordförandeskapet av klubbet.


 


Genshiken 2 är i grund och botten fortfarande samma gamla Genshiken; serien handlar om klubbens aktiviteter i allt vad detta nu innefattar från lugna möten till vilda diskussioner om vem som är deras favorit bland kvinnliga karaktärer, men till skillnad från den första säsongens väldigt lugna skildrande av inte så mycket mer än just de unga studerandes otaku-liv, så visar seriens alla personligheter på en något större mognad den här gången. Serien har lite drama i sig, lite kärlek, lite ansvarstagande och lite vuxenansvar som växer sig starkare i takt med att medlemmarna dels känner sig tryggare i att vara just otakus och dels hur dem under det här sista året på universitetet inte bara går till stora animekonvent – utan rent utav också deltar där själva med sin egenproducerade manga av erotiskt innehåll som man säljer till besökarna.


Jag beskrev den första säsongen som en anime om nördar för nördar och det stämmer väl egentligen fortfarande väldigt väl in, den på något sätt lite mera vuxna tonen till trots (just hur medlemmarna nu när de är på väg att utexaminera och behöver ägna en tanke på jobb och framtiden). Men fortfarande är det ändå någonting i den som griper tag i mig – någonting med de väldigt rara karaktärerna vars väldigt olika personligheter liksom växer på en. Som en ”slice of life”-serie står Genshiken ut väldigt bra även om den nu är liksom väldigt smal i sin handling, och jag tror inte att man behöver vara vidare djupt nedsjunken i träsket av anime och manga för att kunna uppskatta den på samma sätt som jag själv gör det. Som sagt, karaktärerna är trevliga och serien har en väldigt lättsam och skön stil som gör det lätt att bara följa med i det som händer och helt enkelt ha trevligt. Sedan är det också väldigt tillfredsställande att få ett ordentligt avslut på det hela också – till skillnad från den första säsongens plötsliga kapning mitt i allt det trivsamma.


Genshiken som en hel serie får helt enkelt samma betyg som den första säsongen för 1½ år sedan och nu liksom då känns det lite tråkigt att det hela är över.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MyAnimeList: Great.

ANNONS
Av Tomas Engström - 1 januari 2012 16:26

 


För att upprepa vad jag sa på nyårsafton 2010: herregud så fort året har gått, jag blev faktiskt ordentligt chockerad när jag för en vecka sedan kom att tänka på hur det var dags att sammanfatta mitt anime-år 2011 eftersom jag ju gjorde samma sak förra året. Bara en sådan sak som att lite snabbt och tyst reflektera över hur det faktiskt har gått ett helt år sedan jag bloggade mitt första inlägg om hur det gångna året hade sett ut för mig i anime-världen, fick hjärnan att först implodera och sedan explodera. Det är verkligen en makalös känsla att sitta här och gå igenom all den anime som jag har lyckats ta mig igenom och inse att det är ett helt år sedan jag såväl påbörjade som avslutade Pandora Hearts – vilket var min första anime för 2011. Ännu har jag ingen aning om vilken serie som ska få inleda 2012, men jag ser väldigt mycket fram emot 365 nya dagar att fylla med japanska, tecknade TV-serier och långfilmer.


Här kommer nu en topp tio över de animes som berörde mig mest under 2011 – i den ordning som jag faktiskt såg dem. Detta är alltså inte nödvändigtvis sådant som faktiskt producerades under 2011 utan vad jag såg av de närmare 50st serierna samt ett halvt dussin filmer som mitt anime-år 2011 bestod av.


Great Teacher Onizuka (januari)

Onizuka är lärare. Det kanske man inte kan tro om honom när man ser mannens storlek, kroppsbyggnad och attityd, men sitt perverterade tankesätt och otroligt galna agerande till trots så är den här personen inte bara världens bästa lärare utan också världens bästa människa – en riktig superstjärna som jag kallade honom för när jag i slutet av januari avslutade denna otroligt roliga, underhållande anime om en person som genom sitt unika sätt att vara och undervisa lyckas få respekt av såväl sina kollegor som skolans alla elever.


Arakawa Under The Bridge (mars)

När den talangfulla, snygga och framgångsrika Ichinomiya Kou en dag råkar trilla ner i vattnet som rinner under Arikawa-bron, blir han räddad av en flicka som lever ett märkligt men ändå fullt naturligt liv där under bron tillsammans med ett helt samhälle av lika underliga karaktärer - från en skjutgalen nunna till en avdankad rockstjärna som bär en stor stjärna över sitt huvud. När Kou frågar vad han kan göra för sin räddare ber hon honom att stanna kvar som sin älskare...

Lika galen som kärleksfull är denna anime som träffar helt rätt med sitt bisarra upplägg och härligt färgstarka karaktärer.


Kimi ni Todoke 2nd Season (april)

Det var i april förra året som jag förlorade mitt hjärta till den underbara Sawako Kuronuma – huvudpersonen i Kimi ni Todoke. Timid, omtänksam, och med ett stort hjärta... men också helt ensam på grund av sitt något glåmiga utseende. Allt detta förändras dock när klasskamraten Shota Kazehaya plötsligt erkänner hennes existens och regelbundet börjar umgås med henne. Samma månad 2011 gick jag igenom såväl den första som andra säsongen vilken fortsätter med den romans som de unga tu alldeles just har påbörjat och mitt hjärta smalt således än en gång. Det här är den finaste, mest värmande och underbaraste anime man kan se och Sawako har anime-världens vackraste personlighet.


Rainbow: Nisha Rokubou no Shichinin (april)

En serie om sex unga förbrytare som hamnar på en ungdomsanstalt på grund av sina brott och de extremt hårda prövningar som väntar dem där, men också den otroligt starka vänskap som de delar och är vad som håller dem från att tappa förståndet när de utsätts för såväl övervåld som sexuella anspelningar från de som driver anstalten. Mörk, skrämmande och välgjord är hur jag bäst skulle beskriva denna anime som är mer än ett måste att se och serien är ett tydligt exempel på att när anime är som allra bäst, då kan det utan problem mäta sig med storproducerade TV-serier.


Juuni Kokuki (maj)

Ord kan inte beskriva den känsla som Juuni Kokuki (eller The Twelve Kingdoms) förmedlade när jag i maj månad snubblade över denna otroligt mäktiga anime som spinner över totalt 45 avsnitt om man väljer att helt fördjupa sig i parallellvärlden dit studenten Yoko Nakajima plötsligt förflyttas till mot sin vilja för att uppfylla vad som påstås vara hennes öde, nämligen att ett av denna världs 12 riken. Och tro mig, man vill absolut se mer än de inledande 13 avsnitten som berättar den första av sex historier om Yokos dramatiska äventyr och upplevelser i Juuni Kokuki, som är bland det bästa jag har sett inom fantasy.


Tokyo Magnitude 8.0 (juni)

2011 var ett fruktansvärt år för Japan när landet i mars månad drabbades av ett förödande jordskalv och därför kändes det rätt att i juni månad se Tokyo Magnitude 8.0 för att skapa sig en bild av hur det kan vara när en sådan här katastrof inträffar. Animen handlar nämligen om hur precis samma sak sker i Minato, Tokyo, och vi får här följa de två syskonen Mirai samt Yuuki Onasawa som vid incidenten befinner sig 60 mil (!) från sitt hem och sina föräldrar när de utforskar Tokyo Tower på egen hand. Lyckligtvis får de hjälp av mamman Yuuki som även själv försöker ta sig hem igen för att se så att hennes familj mår bra och i denna gripande, välgjorda serie skildras alltså de händelser som tar plats när någonting så här fruktansvärt inträffar i en tätbevuxen storstad.


Clannad (juli)

Det var redan för något år sedan som jag bekantade mig med skolungdomarna i Clannad som är en av de sorgligaste men också finaste animes jag har sett och en av väldigt få serier som faktiskt framkallat tårar av såväl lycka som just sorg. I juli förra året började jag om med den första säsongen för att därefter fortsätta med säsong två, Clannad After Story, och således fick jag hela historien om den nedstämda, trötta Tomoya Okazaki vars liv plötsligt får en färgklick i sig vid namn Nagisa Furukawa; en blyg, tystlåten tjej och serien handlar därmed om hur livet för dessa två ungdomar plötsligt får en tvärvändning åt det bättre efter att ha stiftat varandras bekantskap. En älskvärd, känslosam anime som verkligen berör.


BECK (juli)

BECK handlar om att ta reda på vad man verkligen vill göra och sedan infria sina drömmar. Detta är precis vad 14-årige Tanaka Yukio gör när han av en ren slump lär känna ett par bandmedlemmar vars gitarrist inspirerar honom så mycket med sitt brinnande engagemang och musikaliska känsla att Tanaka själv bestämmer sig för att lära sig spela gitarr och försöka bli en del av det band som är på väg att bildas. En suverän serie om vardagslivet, tonåren och den hårda vägen som unga, okända musiker måste vandra för att försöka slå igenom. Genren "slice of life" när den är som allra bäst.


Detroit Metal City (augusti)

Även om tidigare nämnda Great Teacher Onizuka och Arakawa Under The Bridge förvisso är väldigt humoristiska så förmedlar de två även en hel del känsla. I GTO är det Onizukas förmåga att handskas med folk och hans syn på saker och ting som skapar ett band mellan tittaren och serien, medan kemin mellan Arikawas två huvudpersoner står för det känslomässiga i den serien. Detroit Metal City har däremot ingenting sådant alls – den är bara fullkomligt tokrolig rakt upp och ner och jag har sällan skrattat så mycket som när jag såg denna och samtidigt också fick en ny idol, nämligen den otroligt hårda och ökända dödsmetalgruppen Detroit Metal City som den stackars superhumanitära och överdrivet trevliga Souichi Negishi är sångare för. Hur mycket han än försöker tona ner på sin managers råhet och absurda påhitt slutar det ändå alltid med att han av misstag tar bandets våldsamma image till nya höjder – till fansens stora förtjusning. "Dråpligt" är ordet.


Honey and Clover (november)

Jag är väldigt sparsam med vilka animes som jag väljer att kalla för ett mästerverk på min profil @ AnimeNewsNetwork samt MyAnimeList. Det är mycket som ska klaffa inte bara storymässigt utan även vad gäller karaktärer samt rent känslomässigt för att jag ska dela ut en fullpoängare. Honey and Clover lyckas dock på alla dessa plan och blev således i november månad den 12:e titeln att stämplas som ett "Masterpiece" av mig. Serien behandlar livet som studerande och följer en grupp ungdomar på en konstskola där de försöker ta sig igenom universitetstiden och komma fram till vad dem vill göra med sina liv. Detta var ytterligare en av de serier som jag under 2011 valde att avsluta genom att såväl ta en repris av den första säsongen som ta mig igenom även den andra direkt därefter.

Humorn, karaktärerna, tecknarstilen och allt det som händer genom serien gör att Honey and Clover träffar rätt på alla sätt och vis och får mig inte varmt rekommendera den till precis alla där ute.


Avslutningsvis vill jag också nämna två av de filmer som jag såg under fjolåret: The Borrower Arrietty från legendariska Hayao Miyazaki och Studio Ghibli om det småfolk som lever i vår tid och som jag tycker skildrade deras perspektiv på vår värld på ett helt magiskt sätt, samt Sword of the Stranger som var ett makalöst välgjort och spännande äventyr i det feodala Japan som berättar tre olika historier i ett land i krig, med fokus på en liten pojke som är eftersökt av Kinas kejsare och den namnlöse svärdsman som väljer att beskydda honom.


Tack till er som följer den här bloggen och orkar läsa om min resa i anme-världen. Jag hoppas verkligen att jag såväl inspirerar helt nya människor till att upptäcka denna fantastiska underhållningstyp, som ger tips på vad ni redan invigda kan och bör se för någonting härnäst om det är så att idéerna tryter.


Gott Nytt År och en god fortsättning på 2012.


Mvh

Tomas Engström

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se