I Strait Jacket har mänskligheten genom forskning och tekniska framsteg lyckats göra verklighet av det här med "magi" som tidigare endast har existerat i sagor och äventyrshistorier. Idag används magi tillsammans med teknologi för att åstadkomma smärre underverk såsom bota sjukdomar som tidigare varit dödliga och för att underlätta samhällstjänst samt räddningsuppdrag. Och förstås även i krigsföring.

Men detta framsteg har dock fortfarande en väldigt stor bieffekt och det är att de som använder magi riskerar att förr eller senare förvandlas/muteras till horribla monster vilka går bärsärkagång och skövlar liv. För detta har man skapat en enhet som kallas för "The Magic Administration Bureau" vilka försöker kontrollera och begränsa magianvändandet för att det inte ska gå helt ur styr och leda till mer kaos än nödvändigt, samt att man även forskar och dokumenterar kring ämnet.

Och för att hålla antalet dödsoffer på en så låg nivå som möjligt har man anställt folk som går ut och bekämpar alla de som förvandlas. Dessa "soldater" kallas för Tactical Sorcerers och bär en särskild typ av rustning vilken hjälper till att hålla deras magiförbrukning i schack så att de inte själva råkar förvandlas, även om risken fortfarande alltid finns där. Rustningen kallas för "mold armor" men har också fått smeknamnet "strait jacket".

Fantastiskt kort anime detta - 3 avsnitt på 26 minuter vardera o_O Och det lilla som var var bra, en väldigt intensiv serie. Mangan har tydligen tio volymer, så man får väl ta och läsa dem någon gång eftersom jag väldigt gärna får i mig mer av denna serie som hade ett väldigt intressant koncept - vilket framförallt skulle passa himla bra i ett spel :P

Very good, don't miss it! säger jag återigen på AnimeNewsNetwork.com

Så var det slut på allt lönnmördande, ångest, sökandet efter sig själv, meningen med livet och allt det där som Phantom: Requiem for the Phantom handlade om. Det var en riktigt bra serie, som så många andra av de jag har sett :) Intressant story som tog både en och två vändningar under seriens gång och okej karaktärsutveckling. Lite mycket självömkande till och från men jag kan ha överseende med det. Då var det mer irriterande hur alla nya lönnmördare skulle döpas till en siffra - på tyska ><'

På AnimeNewsNetwork.com säger jag än en gång: Very good, don't miss it!

Vår namnlöse protagonist vaknar upp i ett rum utan något minne om hur han kom dit eller vem han är. En svag återblick återppspelas i huvudet; någon blev attackerad och dödad, därefter han själv och sedan blev allting svart. På väg genom tomma korridorer för att hitta ut från den okända byggnaden, dyker en ung kvinna upp som säger till honom att om han inte vill dö så måste han ge allt han har mot henne.

Därefter drar hon sitt vapen och skjuter skarpt.

Pojken flyr i panik och lyckas så småningom ta sig ut - till ett öppet, öde område utan en levande själ eller ens tecken på någon civilisation så långt ögat når. Hans förföljare är snart ikapp och hon talar om att hennes namn är Ein, medan han själv är Zwei. Sedan kommer skottet - en bedövningspil träffar "Zwei" i magen och det sista han ser är ett antal suddiga karaktärer som närmar sig honom och pratar om vilken otrolig potential han har, och hur resultaten har varit över förväntan.

Phantom: Requiem for the Phantom handlar om de två extremt skickliga lönnmördarna Ein och Zwei (tillsammans kända som just "Phantoms") som inte vet vilka dem egentligen är, men detta är vad de har blivit döpta till av den grupp med människor som de båda arbetar för: Inferno, en kriminell organisation som försöker få alla inom den undre världen att enas under ett och samma styre.

Ursprungligen en visuell novell (digitaliserad historia) från 2000 blev detta actiondrama omskrivet till en serie på 26 delar förra året.

Slut, finito, det är över! Inget mer Durarara!! och det känns förstås tråkigt, för det här var en väldigt bra anime. Jag gillade särskilt hur halva serien hade ett väldigt starkt fokus på just självaste dullahanen - med sin bakgrund och försök till att återskaffa sitt huvud, för att sedan ta en ny inriktning som avhandlar massmördaren "The Slasher" vilken sätter skräck i staden (lite som Jack The Ripper), och därefter avsluta med ett ordentligt gängbråk som samtidigt flyttar tillbaka fokuset på de två ungdomarna Mikado Ryugamine samt Masaomi Kida vilka visar sig dölja varsin hemlighet.

Inte fullt lika spektakulär som Baccano! men likväl bra, mycket bra rent utav. Och precis så blir också betyget @ AnimeNewsNetwork.com: Very good, don't miss it!

Det här känns verkligen bra, jag har börjat se Durarara!! sedan ett par dagar tillbaka och nu kommit halvvägs i serien. Vad som slog mig redan efter två avsnitt var hur mycket den påminde om Baccano! som jag senast såg - med många huvudpersoner och mycket som händer på olika fronter och en röd tråd som spinner genom alla inblandade parter när de stup i kvarten springer om eller rent utav in i varandra. Vilket visar sig ha sin förklaring då samma man, Ryohgo Narita, ligger bakom de två serierna :)

Durarara!! kommer från en irländsk myt om "dullahan"; den huvudlösa ryttaren som bär sitt huvud under ena armen och stannar endast där någon är menad att dö. Mikado Ryugamine är en ung kille som längtar efter det livliga storstadslivet och flyttar därför till Ikebukuro i Tokyo efter en inbjudan från sin barndomsvän Masaomi Kida, som har bott där sedan ett par år tillbaka. Och nog får Mikado som han vill nog alltid vad gäller fart och fläkt - då det sedan 20 år tillbaka vistas en dullahan i just Ikebukuro, men som har låtit förvandla  sin häst och vagn till en motorcykel istället och nu susar längs stadens gator med ett gnäggande ljud ekandes efter sig.

Och där har jag redan lyckats nämna tre huvudpersoner som serien har: Mikado på jakt efter äventyr, hans vän Masaomi som har ett halvskumt förflutet och dessutom dullahanen Celty Sturluson - som letar efter sitt huvud vilket försvann sedan drygt 20 år sedan och med det också hennes minnen från Irland och vem hon var då.

Masaomi varnar dessutom Mikado för den våldsamme, bartenderklädda Shizuo Heiwajima, den enormt informationsrika Izaya Orihara, två lokala gäng som man kan skilja åt på att de antingen bär gult eller blått, samt den färglösa jätteorganisationen "The Dollars" som var och varannan människa tycks vara med i och dessutom ligger bakom allt möjligt från räddningsuppdrag till diverse grövre saker. Åtminstone om man får tro vad som skrivs på internet.

Så, ja, Durarara!! handlar om en hel del men det är åtminstone lättare att hänga med i svängarna här när man inte hoppar fram och tillbaka i historien som fallet var med Baccano!.

Det är som sagt en och samma person som ligger bakom dessa två serier och särskilt roligt blev det i mittenavsnittet där två väldigt komiska karaktärer från just Baccano! gjorde ett litet inhopp, så jag kan rekommendera att man ser den serien först bara för att kunna uppskatta detta.

Halvägs igenom som jag sa och betyget kommer absolut att bli ett positivt sådant när jag väl har tagit mig igenom den andra halvan också.

Baccano!; ett välskrivet kaos, en orgie i våld och konflikter, en fantastiskt hopflätad historia. När jag hade sett de två första avsnitten förstod jag knappt någonting alls, allting var som en enda stor röra. Historien hoppade mellan tre årtal och händelserna som man fick bevittna kom sällan direkt efter varandra utan lades istället huller om buller i munnen på en.

Så fortsatte det genom alla 16 avsnitt, varav just de 13 första handlar om vad som egentligen hände ombord på tåget "Flying Pussyfoot" en sen kväll 1931, när en stor del av passagerarna blev brutalt dödade. Till en början kändes allt så konstigt och "hattigt" att jag hade lite svårt för att verkligen bli indragen i serien, men ju mer jag såg desto fler pusselbitar föll på plats och när jag slutligen hade tagit mig igenom det sista avsnittet så gick det upp ett ljus om vad jag hade spenderat de senaste dagarna på att se: en rysligt genial anime på ett slags Pulp Fiction-plan.

Baccano! är en mäktig upplevelse. Ta del utav den :)

Betyg @ AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone's collection.

Härnäst har jag nu börjat se Baccano! som jag snubblade över för en inte alltför lång tid sedan och tyckte lät intressant. Genom 16 avsnitt får vi under början av 30-talet lära känna ett antal grupper av människor samt individer i allt från den buffliga maffian till de två märkliga och väldigt excentriska tjuvarna Isaac Dian och Miria Harvent, och vad alla dessa har genomgått helt oberoende av varandra under två års tid. Till och från har man genom historiens lopp råkat på varandra som hastigast men det är inte förrän nu, ombord på det världskända tåget "Flying Pussyfoot" som går genom hela USA, som de ryker ihop av diverse anledningar. Några av dem söker senatorns fru och barn för utpressning, andra vill åt passagerarnas ägodelar och sedan finns det förstås även de som faktiskt inget annat vill än att få åka med tåget på sin resa genom landet.

Med så många viljor, och framförallt våldsamma sådana, på ett och samma trånga ställe kan det inte leda till annat än en enorm krissituation och kaos uppstår - ett kaos som man här i Baccano! får återberättat genom diverse personer parallellt med deras olika bakgrunder.

Den här veckan har jag inte bara hunnit se färdigt Kurau: Phantom Memory utan också tagit mig igenom den andra Eden of the East-filmen, Paradise Lost, för att därmed även lägga lock på den animen efter all denna tid!

Kurau: Phantom Memory var verkligen strålande från början till slut, en serie som jag kan rekommendera till precis alla då den också hade allt :) Karaktärerna var trovärdiga, storyn intressant, händelserna spännande och musiken bland det bästa jag har hört - i synnerhet den låt som spelades i slutet av varje avsnitt, Moonlight, vilken nu tillsammans med musik från Berserk, Ergo Proxy, Overdrive och Welcome to the NHK! ligger bland mina favoriter @ YouTube:

http://www.youtube.com/watch?v=tWgcFhT35IY

Mitt betyg på AnimeNewsNetwork.com blir således: "Excellent, should be in everyone's collection"

Och så var det då denna; den andra och sista filmen i Eden of the East-sagan som härmed avslutas. Eden of the East the Movie II: Paradise Lost tar förstås vid direkt efter där den första filmen avslutades - med Akira och Saki som återvänder till Japan för att försöka styra upp det kaos som råder i och med att Akiras riktiga identitet håller på att försvinna och istället ersättas av ett rykte om att han skulle vara den nyligen avlidne premiärministerns oäkta son.

Jag tänker inte säga mer än så om filmens innehåll då jag verkligen inte har för avsikt att förstöra upplevelsen för er andra som kanske (och förhoppningsvis) vill ta er igenom hela animen en vacker dag. Men den nystar i alla fall upp det trassliga garn som består av frågor såsom vem Akira var innan han blev utvald till att göra landet till en bättre plats att leva, varför han blev utvald och även av vem - alltså den så kallade Mr. Outsides hemliga identitet.

Allting är dock inte helt kristallklart men det beror inte bara på att hela animen (såväl filmerna som avsnitten) som sagt har en rätt så snårig intrig som bitvis är lite svår att förstå och hänga med i, utan bottnar också framförallt i att jag tog en så pass lång paus från att jag avslutade serien till när jag såg den första filmen, och därefter även "glappet" mellan denna och Lost Paradise. Att se hela Eden of the East igen från början (avsnitt 1) till slut (film #2) i ett sträck skulle förmodligen ge väldigt mycket, speciellt eftersom det då vore andra gången för min del. Och en dag ska det också bli så :)

Starkt rekommenderat även denna. Se åtminstone serien om inte annat, den är bra nog stående på sina egna ben även om man aldrig går vidare med filmerna (men något riktigt slut får man ju i så fall inte).