Direktlänk till inlägg 3 juli 2019

Anime-våren 2019 - Sammanfattning

Av Tomas Engström - 3 juli 2019 12:24

Här kommer någonting som jag aldrig tidigare har gjort: en sammanfattning av en animesäsong. Helt enkelt för att jag tyckte att jag borde skriva någonting, främst för min egen del så att jag vid behov kan se mer än bara en siffra på MAL eller ANN som ska återberätta vad jag tyckt om en serie, men såklart även för att bloggen nu har stått tom i två månader.


För det är absolut inte så att jag har legat på latsidan med anime-tittandet under den här perioden, tystnaden till trots. Faktum är att jag även har ägnat en del tid åt att läsa manga! Dels helt nya serier som jag snubblat över och dels skrev jag ju i mars att jag återgått till Hakaijuu, vars läsande har rullat på. Dock ska det sägas att våren har varit en ovanligt tråkig säsong, med flertalet besvikelser och inte så många serier som känns värda tiden... Så, på ett sätt har det inte funnits jättemycket att skriva om heller och därför har såväl jag själv som min vän Martin rent utav ägnat lite tid åt att se gamla serier igen!


Men nu när så pass mycket anime avslutas inför sommaren så kan jag lika gärna avhandla ett gäng och säga någonting kort om varje, typ som när jag berättar om hur anime-året har varit.


 

Fairy Gone

En gång i tiden brukade man jättelika älvor till att vinna krig genom att låta dem besitta människor och på så vis såväl ge människan kontroll över älvan, som förstärka sina egna sinnen. Men när det stora kriget väl var över kom dessa ”Älvsoldater” att förlora sitt syfte och skildrades för vinden, där vissa började jobba för maffian och andra blev terrorister. Nu nio år senare blir Mariya helt plötsligt en ny älvsoldat under ett tumult när hon på ett auktionshus bevittnar en strid mellan två andra användare av älvor. Den ena är en tjänare inom organisationen ”Dorothea”, den andre en terrorist – och tidigare barndomsvän till Mariya. Efter att kaoset har lagt sig rekryteras hon till Dorothea för att hjälpa dem utreda brott som är relaterade till brukandet av älvor, samtidigt som hon själv hoppas kunna springa in i sin barndomsvän igen.


Så snygg, så intressant koncept och ändå så brutalt förvirrande och rörig. Jag och Martin anade visst oråd redan efter det första avsnittet och det blev snart tydligt att den som har skrivit storyn tycks ha jobbat betydligt mer med det visuella och fighterna än att få ihop berättelsen. Det positiva har varit att man ständigt försöker få till väldigt mycket världsbyggande genom diverse historiska återblickar och snack kring vad som en gång har varit, något jag absolut känner hjälper mig att få känslan av en stor och levande värld som har varit med om mycket. Men det är inte utan den bieffekt att det introduceras sjukt många karaktärer och namn på platser som är knutet till all denna historia, vilket gör att jag även nu när den här första säsongen är avslutad inte har lyckats lära mig namnet på någon utöver huvudpersonen Mariya...


 

Nu skulle ju absolut en pass liten grej ha kunnat lösa sig av att jag sparat säsongen tills alla avsnitt var färdigsända och därefter tittat på dem utan avbrott, eller åtminstone utan att behöva vänta en hel vecka per avsnitt, men faktum kvarstår ändå att förvirringen är enorm och det finns väldigt lite substans till serien. Den är mest bara snygg och försöker hitta på fräcka saker och incidenter, men det känns inte som att man har någon direkt plan med vart allting ska leda. Efter fem avsnitt gav Martin upp eftersom vi då fortfarande inte riktigt förstod vad serien verkligen handlade om och vad skaparen försökte berätta för historia, men jag har nu på egen hand tagit mig igenom allting och kan bara konstatera att det mer eller mindre har fortsatt på precis samma spår... Således är nästa säsong inget som jag kommer att titta på, för jag behöver någonting mer än bara riktigt tjusiga karaktärer och schysta animationer (även de datoranimerade älvorna ser tillräckligt bra ut för att jag inte ska sitta här och beklaga mig över det valet).

 

AnimeNewsNetwork: Descent, I didn’t lose my time
MyAnimeList: Fine


 

Hitori Bocchi no Marumaru Seikatsu

Bocchi Hitori lider av extrem social rädsla och hela hon fylls av ångest av tanken på att behöva hälsa på okända människor, något som kan orsaka såväl illamående som att hennes ben krampar. Därför har hon alltid klamrat sig fast vid sin enda vän Yawara, som nu till Bocchis förfäran har sagt att hon måste klara sig själv i högstadiet efter att de två placerats i olika skolor. Yawara går rent utav så långt som att säga att om inte Bocchi lyckas bli vän med samtliga av hennes nya klasskamrater innan skolavslutningen, så kommer Yawara aldrig mer att vilja prata med henne!


Det gladde mig mycket att se en animeversion av denna serie eftersom jag fått mangan rekommenderad av japanska Amazon och hade tänkt börja läsa den, och på det här viset skulle kunna få viss hjälp med att förstå all kanji och den lite barnsliga och slang-aktiga grammatiken som används! Såväl de första stripparna som det första avsnittet roade mig oerhört på ett lite sadistiskt vis, eftersom det är enormt tragikomiskt hur katastrofalt dålig Bocchi verkligen är på att umgås med okända personer. Men detta stod väldigt tydligt även innan jag börjat se någonting av serien, då namnet "Bocchi Hitori" är en lek med det japanska ordet "hitoribocchi" (som ju återfinns i titeln) som betyder "ensamhet". Hur nu ett par föräldrar med Hitori som efternamn ens kan få för sig att då döpa ett barn till Bocchi.


 

Dock har det inte varit fullt lika underhållande att se varje avsnitt som det inledande... men eftersom jag ännu inte har läst mer än de första stripparna av mangan (fastnat med andra serier istället), så kan jag inte säga om det beror på formatet. Jag skulle dock kunna tänka mig att en sådan här komedi gör sig bättre i kortare strippar än fullängdsavsnitt, för nu blir det faktiskt lite för mycket av det goda för min smak. Ibland rycker serien upp sig och ett avsnitt kan vara riktigt roligt att se från början till slut, men för det mesta är det bara korta partier som jag verkligen roas av. En del av problemet för min del ligger nog i det man så övertydligt ska anspela på med såväl seriens titel som Bocchis namn, alltså hennes sociala komplex. Emellanåt är det superkomiskt och jag tycker så sjukt synd om Bocchi, emellanåt blir det bara långdraget och jag känner lite ”men kom igen nu”...


Jag tror som sagt att hela serien kan göra sig bättre i sitt originalutförande och tänker absolut utforska den saken närmare i framtiden, med risk för att det även där blir lite för mycket i längden.

 

AnimeNewsNetwork: Descent, I didn’t lose my time
MyAnimeList: Fine


 

Ao-chan Can't Study!

När Ao Horie fortfarande gick på dagis så berättade hon lika glatt som oskyldigt för alla i klassen om hur hennes pappa – en stor och välkänd författare av erotiska romaner – bestämde sig för hennes extremt korta förnamn: A som i ”apple” och O som i ”orgie”. Idag går Ao i gymnasiet och skäms enormt mycket över såväl dagisincidenten som hennes pappa, både hur han tänkte vid namngivningen och vad han sysselsätter sig med. Därför fokuserar hon också enbart på sina studier och har aldrig tänkt tanken på att skaffa någon pojkvän, så länge som hon fortfarande tvingas bo hemma hos sin perversa fader.

Men allting förändras när hennes klasskamrat Kijima plötsligt överraskar henne med en bekännelse om hur otroligt förälskad han är. För trots att Ao gör allt hon kan för att hålla Kijima på en armslängds avstånd och kväva sina egna förvirrade känslor, inser hon snart hur pass stor inverkan som hennes pappa ändå har haft på hennes uppväxt – när hon nu börjar fantisera om Kijima...


Alltså, jag vet hur den här premissen låter och jag hade nog aldrig själv valt att titta på serien om det inte vore för Martins insisterande, men Ao-chan Can't Study! var faktiskt oväntat underhållande. Det är ändå en väldigt oskyldig Kijima som närmar sig Ao och han är absolut genuint förälskad i henne och dessutom en riktigt hedersam kille – som inte har några som helst problem med att Ao hellre fokuserar på studierna. Men ju mer Kijima liksom håller emot och bevisar för Ao att han inte är ute efter hennes kropp och tycker det är okej att vänta på henne tills de båda har tagit studenten, desto svårare blir det för henne själv att stå emot att ha snuskiga tankar.


 

Den var helt enkelt väldigt underhållande och därtill även överraskande oskyldig. Hade förväntat mig någonting mycket mer ecchi men tycker att man höll sig på banan och dels levererade en bra komedi, dels var det ett oväntat fint slut på serien. Lockade fram väldigt många skratt genom sina 12 avsnitt.

 

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing
MyAnimeList: Good


 

RobiHachi

Robby Yaji har verkligen ingen vidare tur med sina rikedomsplaner. Alla investeringar som han hitintills har gjort har bara lett till en allt större skuld hos den stora lånehajen Yan, som nu efter Robbys senaste missade betalning har sänt ut en ung indrivare att föra tillbaka Robby. Lustigt nog visar sig indrivaren vara någon som Robby sprang in i tidigare samma dag och som hjälpte till med att jaga efter en väsktjuv, ett överraskningsmoment som ger Robby tillfälle att fly planeten i sitt rymdskepp. Med kursen inställd mot den legendariska drömplaneten Isakander som sägs skänka lycka till de som beger sig dit, upptäcker Robby och hans robotpilot att den unge indrivaren är med ombord! Men denne har inget emot att sadla om sin karriär och slå följe, då han ändå har tröttnat på sin förutsägbara och tråkiga vardag!


RoboHachi gav riktigt, riktigt bra vibbar i det första och även andra avsnittet, där det kändes typ som att blanda Cowboy Bebop med Lupin och kanske även en gnutta Trigun! Det var en blandning av det visuella, den musik som spelades och hur Robby beter sig. Kulmen var när Robby och hans nya vän Hacchi upptäcker att man har tillgång till två små rymdskepp som kan kombineras till en stor rymdrobot, vars transformation ackompanjeras av musik från typ 70- eller 80-talet! Men tyvärr har avsnitten sedan dess gått upp och ned likt en berg- och dalbana och det är sällan som serien har lyckats uppnå samma peak som jag kände där i slutet av det andra avsnittet, när den här transformationen sker och allting bara är så underbart galet och komiskt (och retro).


 

Det som händer i serien är ändå väldigt varierande och fantasifullt, det ska man ge skaparen, när Robby och Hacchi (ja och robotpiloten JPS-19 också för den delen) åker från en planet till nästa och försöker ta sig hela vägen fram till Isekander utan att bränslet och pengarna tar slut, samtidigt som de också undviker Yan och hans två pajasar till hejdukar som är i hasorna. Det blir för övrigt allt mer uppenbart att Yan egentligen inte är fullt lika intresserad av att driva in skulden som att bara få tag på Robby och ha honom... nära sig.

Den här farsen till jakt påminner mig lite om just jakten mellan Lupin och kommissarien där, eller bara Dupontarna i Tintin när de ränner efter bovar, fast inte gjort med riktigt lika stor fingertoppskänsla som i sagda fall.


Som sagt, det har gått väldigt mycket upp och ned med avsnitten så ibland har jag suttit och pillat mycket med mobilen för att få tiden att gå snabbare, andra gånger sitter jag och småler förnöjt eller rent utav brister ut i ett spontant skratt. Önskar bara att den där härliga känslan från det första och andra avsnittet hade kunnat bestå genom hela serien, men såhär i efterhand skulle jag helt klart hellre ha sett ett axplock av avsnitt än samtliga – som jag nu har gjort.

 

AnimeNewsNetwork: Descent, I didn’t lose my time
MyAnimeList: Fine


 

Senryuu Shoujo

Eftersom ett försök till en "levande inledning" skulle bli så kort och berätta precis allt vad den här serien handlar om, snarare än att presentera en premiss, så bara hoppar jag rakt in på vad Senryuu Shoujo är. Här får vi följa Nanako Yukishiro och Eji Busujima som båda två är medlemmar av skolans senryuu-klubb, där man alltså utövar denna form av korta dikter/versmått med en alldeles särskild rytmisk uppdelning. Men för Nanako är senryuu någonting mer än bara dikter, då det rent utav är hennes primära sätt att formulera sig på eftersom hon är... ja, jag är inte helt säker på om det bara handlar om blyghet eller ren motvilja för att tala. Men alltid när hon ska konversera så sker det alltså på dessa avlånga skriftplakat som hon alltid bär med sig och skriver ned sina tankar på – som ett versmått. I övrigt är Nanako en supercharmig, jätteglad och söt tjej som enbart blir nervös och orolig när någon försöker få henne att tala högt inför folk.


...eller, det finns faktiskt en sak till som gör Nanako lite nervös: Eji. Han är något av en fantastisk kille som ger sken av att vara en bråkstake, för att det är precis vad han har varit. Men dikterna hjälper honom nu att fokusera på annat och hålla huvudet kallt. Han är som sagt något av en fantastisk kille och hur trevlig som helst, som dessutom inte bryr sig det minsta om att Nanako inte kommunicerar "som vanligt folk". Tvärtom gillar Eji hennes sätt att uttrycka sig och tycker att Nanako generellt skriver bra och fina senryuus. Tillsammans gör de helt vanliga saker såväl i klubbrummet som utanför, när de hänger som kompisar och är lite lätt förälskade i varandra utan att förstås kunna erkänna sina känslor för den andre.


 

Supermysig, hjärtevärmande och med två älskvärda karaktärer. Romansen mellan dem är så otroligt söt och oskyldig och den här klassiska kombinationen av skolliv och vardagsliv blir som aldrig heller tråkig. Ett avsnitt är dessutom bara cirka 12 minuter och det är alldeles lagom för premissen, gulligheten och myset. En av vårens klart bästa serier och en riktig solstråle i smogen!

 

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it
MyAnimeList: Very good

 

   

Yatogame-chan Kansatsu Nikki

Ännu en serie som inte går att beskriva utan att berätta allt om serien – vars avsnitt bara är 3 minuter långa... Handlar om en massa fördomar och dylikt kring staden Nagoya som ligger ungefär i mitten av Japan. Hit har högstadieeleven Kaito Jin just flyttat och en av hans klasskompisar är en tjej med extremt tung dialekt, som tillsammans med sina två tjejkompisar lär Kaito en massa om staden. Genom sina handlingar, historier och påhitt i vardagen tar man död på diverse förutfattade meningar som Kaito (och japaner generellt) har om regionen, medan andra bara tycks spädas på av det som i synnerhet Monaka (klasskompisen) gör och säger.


Väldigt, väldigt lokal humor som det känns. Alltså någonting som i synnerhet japaner kan skratta åt, typ som när svenska humorgrupper gör sketcher där man narrar Skåne som län eller stockholmska som dialekt, eller danska för den delen. Därför blir det också en hel del extra textblock att läsa emellanåt, när översättarna då ska försöka förklara varför någonting är roligt – den bakliggande tanken till det som sägs eller visas.


 

Men det var fortfarande en klart underhållande serie och som sagt, 3 minuter – det är ju verkligen ingen större tidsinvestering heller. Det enda som är lite märkligt (dock så sjukt japanskt) är att Monaka emellanåt låter som en katt, beter sig som en katt och har håret uppsatt så att man ser kattöron... I ett av avsnitten insinuerar man dessutom att hon skulle varit en katt, som senare alltså blev människa. Jaja, det är humor det också! Kommer det en till säsong så ser jag den gärna.


AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing
MyAnimeList: Fine


Som synes var detta en salig blandning av serier där det mesta tyvärr får beskrivas som "okej" och inte så mycket mer. Men som tur är har det funnits andra, längre serier som hållit tittarglädjen vid liv (och fortfarande gör) och varit de stora höjdpunkterna när jag och Martin träffats för att försöka underhålla oss ett par timmar varje onsdag. Det stora antalet avhoppade eller helt förbisedda serier har dessutom lett till att jag spenderat mer tid på att läsa manga! Men jag sparar dessa till ett annat inlägg, för det här blev långt nog utan att behöva blanda in ett annat format också :P

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Tomas Engström - 8 oktober 2019 13:06

Jaha! Tänk att det redan har gått en hel säsong, alltså att sommarens (kortare) animes nu är avslutade och en ny radda serier har startat upp! I och med den tidsbrist som rådigt och hållit mig från att kunna skriva långa avhandlingar likt Carole & Tu...

Av Tomas Engström - 22 juli 2019 12:33

50 år har passerat sedan mänskligheten emigrerade till Mars och vi lever nu i en tid där större delen av allt kulturellt skapas av Artificiell Intelligens, medan vi människor är nöjda med att bara få vara passiva konsumenter. Detta gäller framförallt...

Av Tomas Engström - 14 juli 2019 13:46

Fortsättning följer på sommarens nystartade animeserier! Här har ni en till bunt med 5 nyheter från den 1:a juli:   Fire Force Isekai Cheat Magician If It's for My Daughter, I'd Even Defeat a Demon Lord Cop Craft Joshikousei no Mudazukai ...

Av Tomas Engström - 9 juli 2019 12:44

Nu när jag ändå har tid över att skriva på och bara har sett ett par av sommarens nya animeserier, drar jag lite snabbt och kortfattat igenom vilken lovande start det har varit!   How Many Kilograms are the Dumbbells You Lift? Magical Sempai ...

Av Tomas Engström - 16 april 2019 11:22

På den anmärkningsvärda Shuchiin Academy finns det två personer som alla på skolan känner till, inte bara för sin roll i studentrådet utan också för sina personligheter och briljans inom alla områden. Miyuki Shirogane anses vara ett geni efter att ha...

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019 >>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se