50 år har passerat sedan mänskligheten emigrerade till Mars och vi lever nu i en tid där större delen av allt kulturellt skapas av Artificiell Intelligens, medan vi människor är nöjda med att bara få vara passiva konsumenter. Detta gäller framförallt inom musikbranschen där såväl DJs som sångare och musikproducenter endera förlitar sig helt på datorer eller rent utav är datorer.

Men i metropolisen Alba City sliter den ensamma Carole med att försöka bli musiker och skapa sin egen musik, baserat på sina mänskliga känslor, och jobbar halvtid för att få pengar till mat och hyra. I den närliggande staden Herschel City bor Tuesday som också vill få uttrycka sig genom sång och musik, men trots att hon har vuxit upp i en rik familj så lever hon förtryckt av sin mor som tycker att hennes dotter förslösar sin tid.

Vad de två har gemensamt är att de finner att någonting fattas dem och de ska snart upptäcka att det de behöver är varandra, när Tuesday rymmer hemifrån och åker till Alba City där hon och Carole träffas genom en slump – och börjar skapa musik tillsammans...

Första uppträdandet i det första avsnittet efter att Carole och Tuesday har snubblat över varandra, förstått att de båda har en gemensam dröm och lyckats skriva delar av en låt tillsammans, gjorde mig verkligen alldeles lamslagen och hänförd. Och även om inget av deras senare framträdanden lyckades beröra mig fullt lika mycket som detta så finns det fortfarande gott om riktigt bra, känslosam musik i Carole & Tuesday, låtar som även kommer från fler än bara dessa två huvudsakliga protagonister. För vi får faktiskt även följa en tredje stigande stjärna i form av Angela, som vill gå vidare från att vara tonårsmodell till att bli sångerska. Men till skillnad från Carole och Tuesday som vill skriva sina egna låtar och skapa musik baserat på hur de känner, så hamnar Angela i händerna på en skicklig musikproducent som har skapat massor av hits med AI och därmed garanterar att – så länge som där finns en stark röst – hon kan bli en världsstjärna.

Carole och Tuesday kommer i sin tur att bli scoutad av en avdankad men likväl fortfarande talangfull (om än lite klumpig och burdus) manager som har mer än 30 års erfarenhet inom yrket. Gus, som managern heter, får i sin tur en hel del extra hjälp från en ung frilansande AI-programmerare och systemingenjör som genom sin expertis och sitt arbete har lyckats skaffa sig ett par riktigt stora kontakter. Dessa fyra skapar en riktigt skön och rolig atmosfär mellan sig när Gus försöker göra ett genuint bra jobb och comeback som manager, Roddy mer eller mindre hunsas runt av Gus, och Carole och Tuesday bara gör sitt bästa för att på något vis få synas och höras av folket, så att de kan lyckas slå igenom och få uttryck för sina känslor.

Det här samspelet bidrar också till en extra intressant kontrast med den här Angela, som ju samtidigt alltså gör sitt bästa för att bevisa för såväl sin manager (och tillika förälder) som sig själv att hon kan lyckas minst lika bra inom musikbranschen som hon hitintills har gjort med sin modellkarriär. Och hon får ju nu alltså professionell hjälp av musikproducenten Tao, men samspelet däremellanär en blandning mellan helt likgiltigt och snudd på fientligt på grund av hur känslolös Tao är och att han praktiskt taget betraktar Angela som ett litet musikexperiment. Att då jämföra med de väldigt härliga och många komiska scener som vi har med Carole, Tuesday, Gus och Roddy när de gör sitt bästa för att hitta någonstans att få uppträda och skrapa ihop tillräckligt med pengar för att göra en musikvideo. Som sagt, att ha med två så olika parter som förvisso har ett liknande mål också går sin egen väg för att nå det målet, skapar en intressant

Men… alla dessa trevliga karaktärer och intressanta kontraster mellan människor och situationer till trots så kan jag ändå inte låta bli att känna att det blir för mycket – på för kort tid. För i bakgrunden ligger det även puttrandes det faktum att Tuesday har rymt hemifrån och hennes mamma är just på gång att starta upp en politisk karriär, så hon vill absolut inte att dottern skapar skandalrubriker. Men den enda åtgärden blir att skicka iväg den äldre brodern att hämta hem sin syster, en order som han väljer att ignorera när han väl ser hur glad och energisk Tuesday ser ut att vara på scenen med gitarren i hand. För mig blir det lite för utspritt och spretigt vart man vill ta storyn när man har sådana här ganska menlösa eller överdramatiska inlägg. Även när serien är på väg att avslutas så fortsätter man att introducera nya twister och intriger med ytterligare en ny karaktär.

Jag skulle verkligen mycket hellre ha sett ett lugnare tempo och haft mer fokus på just Carole och Tuesday, även om det är trevligt med just Angela som konkurrent och en motpol. Men när man nu ändå ska köra två säsonger (totalt 24 avsnitt) så tycker jag att det hela hade kunnat läggas upp annorlunda för att bygga mer på relationen mellan just Carole, Tuesday, Gus och Roddy, och samtidigt också ge mer utrymme till Angela och hennes resa – utan att båda dessa grupper med sina tidigare bagage, så att säga, ska behöva trampa varandra på tårna på grund av den nu så begränsade scentiden.

Visuellt och audiovisuellt har jag däremot ingenting att klaga på. Serien ser fantastisk ut och man lyckas verkligen med att få samtliga karaktärer att kännas väldigt levande genom såväl hög detaljrikedom och ett känslosamt kroppsspråk, som med engagerade röstskådespelare. Låtarna är trevliga att lyssna på och framträdandena till stor del välgjorda, även om jag som sagt fastnade mest för det allra första framträdandet (och tillika musikstycket) än de senare. Men så är det ju också med låtar och artister i största allmänhet, att precis som att man har sina favoriter så finns där även låtar man känner är betydligt svagare i repertoaren.

Carole & Tuesday lämnar ett aningen svagare intryck än vad jag hade förväntat mig, speciellt efter ett så starkt inledande förstaavsnitt. Men storyn tycker jag tar en något rushad väg och kommer även i kläm i onödan av extra element och bikaraktärer som inte riktigt bidrar till någonting. Men Carole och Tuesday är två riktigt härliga och engagerade tjejer som är intressanta att följa i deras jakt på sin musikdröm, med den redan välkända tonårsmodellen Angela som en lika intressant motpol. Välgjorda animationer, välskrivna låtar och emotionellt engagerade skådespelare gör att jag absolut är nyfiken på vart serien och berättelsen kommer att ta vägen i nästa säsong, med förhoppning om att ett aningen bättre fokus på våra protagonister då.

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing
MyAnimeList: Good

Vännerna Hikari och Karen hade en gemensam barndomsdröm om att en dag stå tillsammans på scenen i rampljuset som teaterstjärnor, men drömmen gick i kras när Hikari med familj flyttade från stan. Karen glömde dock aldrig bort det löfte som de gav varandra och när de två vännerna nu plötsligt träffas igen på scenskola, där man bjuds in till en mystisk audition inför den 100 hundrade uppsättningen av musikalen "Revue Starlight", så gör dem båda allt de kan för att stå som finalister bland de uttagna tävlande.

Första avsnittet av Revue Starlight bjöd på en hejdundrande pampighet och dramatik som verkligen kändes lovande, med 10 tjejer på scenskolan som alla tävlade om att få huvudrollen i denna musikaluppsättning – vars uttagning är minst sagt märklig och mystisk. Allting med såväl skolan som serien i sig verkar helt normalt tills Karen snubblar över en hemlig hiss som går djupt ned under skolan, där en livs levande talande giraff håller i fäktningsdueller mellan de speciellt utvalda deltagarna till "Revue Starlight". Bland kulisser och starka scenlampor springer, voltar, ja nästan dansar de duellerande fram samtidigt som de proklamerar sin starka vilja och drivkraft till att inta "stjärnpositionen" och på så vis vinna duellen, varpå en jättelik ridå faller över det teatraliska slagfältet!

Till och med inledningen till varje duell inleds med en förvandlingssekvens som drar tankarna till shoujou-serier ala Sailor Moon,men är lite mer smakfull och minst tio gånger så ambitiöst och pråligt utförd. Varje duell ackompanjeras sedan av en helt unik sångtext som har någon anknytning till under vilket tema man strider, om det har med till exempel avundsjuka eller högmod att göra, vilket grundas på vad man har fått se under avsnittets gång när karaktärer pratat med varandra. De flådiga, enorma kulisserna och tillika miljöerna där man strider ligger på samma nivå som koreografin, som är lika spektakulär som man förväntar sig av ett musikframträdande innehållandes mycket dans och rörelser.

Detta är vad som inledningsvis känns väldigt bra och exalterande med serien, men som i längden blev allt mer urvattnat och rent utav tröttsamt att titta på. För mig blev det nämligen väldigt samma-samma att se duell efter duell och den här pampiga, överdramatiska striden om att få huvudrollen i musikalen som allting trots allt handlar om för 8 av de 10 huvudpersonerna, då Karen och Hikari som sagt försöker uppfylla sin gemensamma barndomsdröm och stå där uppe tillsammans. Jag tycker att det hela blev lite för mycket av ett starkt mönster; att avsnitten började med att få se tjejerna träna sig själva i skolmiljö och förbereda inför den stora musikalen, med fokus riktat mot en eller två av tjejerna och deras bakgrund samt huvudsakliga anledning till varför Revue Starlight (eller bara huvudrollen i uppsättningen) är så viktig för dem, för att sedan avrunda avsnittet med att omnämnda tjej/tjejer hamnar i en duell – vars tema då baseras på berättelsen som har förtäljts under avsnittet.

Tyvärr behövdes inte fler än 3-4 avsnitt förrän jag helt tappade jag intresset för tjejernas motiveringar och duellerna började kännas väldigt gjorda och ganska överreklamerade. Visst är det snyggt och välanimerat, visst är det pampigt och väl koreograferat, och tonerna i musiken är som grädden på moset. Men jag hade velat ha både ett bättre upplägg samt ett mer unikt, varierat utförande för att inte bli uttråkad i längden. För nu känner jag dels att jag vill spola förbi striderna trots att de ju verkligen ska ligga i fokus och vara det som säger mest om karaktärerna, dels blir jag heller inte vidare insupen i skollivet eftersom det får ganska lite utrymme – på grund av de här flådiga duellerna.

Revue Starligth både står och faller på sin pampighet och dramatik. Den är snyggt animerad, väldigt bra koreograferad i de storslagna duellerna och musiken ramar in det teatraliska utförandet lika väl som de kulisser som utgör den stora scenen och tillika slagfältet. Men med tio olika huvudpersoner som har tio olika viljor och nio individuella anledningar till att vilja vinna denna mystiska, märkliga audition så tycker jag att upplägget snabbt blir otroligt upprepande och enformigt. Inte ens det dramatiska (snudd på pretentiösa) avslutet lyckas gripa tag i mig. Istället sitter jag och rycker på axlarna och undrar vad jag egentligen har tittat på och vad Revue Starlight ens handlade om... Men den var ju åtminstone snygg.

AnimeNewsNetwork:  Not really good, but not a total waste either
MyAnimeList: Average

Jag får ursäkta att bloggen har varit så pass tyst och inaktiv nu under en hel månad, men detta beror på att jag för närvarande bara följer vinterns aktuella serier - som ju är på väg att lida mot sitt slut nu med bara 1-2 avsnitt kvar per serie. Vilket förstås också innebär att flödet här på bloggen snart kommer uppdateras likt ett antänt smatterband, när jag skriver recension på recension. Därefter väntar dock en viss tystnad ånyo eftersom jag har semester och dels åker söderut inom landet, dels till Japan igen! Men när jag bor i Japan kommer jag förstås att fortsätta titta på anime emellanåt, så det bör komma en eller två recensioner även då.

Hursomhelst, vad som plötsligt slog mig häromveckan var hur pass länge sedan det var jag köpte min Kindle Paperwhite och att jag ju avslutade den recensionen med att skriva "jag kommer kanske med ytterligare en utvärdering längre fram". Med tanke på att inköpet och recensionen skedde för 8 månader sedan är det kanske på tiden att jag nämner någonting mer om detta :P

Och jag har faktiskt spenderat väldigt mycket tid med min Kindle på senaste, främst för att kunna läsa vidare i Hakaijuu utan att behöva beställa fysiska böcker och betala frakt för detta. Till en början var planen faktiskt att avsluta serien efter volym 12 eftersom den story arc jag hade följt plötsligt fick ett avslut, och ett väldigt bra sådant också. Men nu när manga överlag är så pass lättillgängligt för mig tack vare min Kindle, kunde jag inte låta bli att återuppta läsandet då jag var nyfiken på vart man skulle ta storyn - och blev så pass positivt överraskad av svaret att jag fortsatte. I dagsläget har jag läst 20 volymer och har därmed bara en kvar, vilket känns väldigt roligt och jag hade nog aldrig kommit mig för att fullfölja den här mangan om det inte vore för just min Kindle.

Vad mer som min Kindle har varit väldigt bra på att göra är att rekommendera mig ny manga att läsa, och även hjälpa mig att utforska serier på egen hand. Det förstnämnda skrev jag ju om redan i juli efter inköpet, eftersom Amazons japanska e-butik direkt började föreslå titlar baserat på dels vad jag redan hade börjat läsa, dels vad jag knappade in i min profil att jag gillade. Men jag har även snappat upp titlar från helt nystartade animeserier och surfande på forum etc, serier som jag med ett par enkla knapptryck kan skicka ett provexemplar av till min Kindle – för att utvärdera ifall mangan är läsbar på originalspråket eller ej.

Jag ska faktiskt ärligt säga, på tal om "läsbart" och "originalspråk", att jag ännu inte har använt e-bokläsaren till någonting västerländskt alls. Ingen översätt manga eller ens vanliga böcker, bara japansk manga. Och det har främst att göra med hur besvärligt det känns att behöva växla mellan olika konton och regioner för att få tillgång till brittiska eller amerikanska Amazon. Förvisso kan jag ju alltid bara mata in nedladdade serier via USB, men lättillgängligheten av att snabbt och enkelt gå in på Amazons egna butik... Det är bara så enkelt att göra ett köp, och dessutom väldigt billigt eftersom en manga på japanska bara kostar mellan 30-40kr – att jämföra med de många gånger dubbla priserna i USA (brittiska Amazon säljer inte ens manga till Kindle utan hänvisar istället till den amerikanska butiken).

Annars har jag ingenting att klaga vad gäller upplevelsen och användandet under dessa 8 månader. Det enda är väl i så fall att jag till och från fortfarande kan ha svårt för att tyda kanji pga skärmens storlek, som ju är aningens mindre än en sida i en fysisk manga. Men det här händer inte ofta och jag skulle förmodligen ha mycket lättare för att se rätt kanji om jag bara var bättre bevandrad i just kanji-träsket – för att kunna identifiera tecknen, något som jag har arbetat väldigt mycket med det senaste året och detta har absolut gett resultat.

Men jag är verkligen riktigt glad över köpet och nu när jag åker till Kyoto i april så kliar det absolut i fingrarna att göra den uppgradering som jag pratade om i juli: från Kindle Paperwhite till den då nylanserade Kindle Oasis, som idag dessutom har ersatts av en snäppet vassare modell – med lite större skärm som extra grädde på moset, utan att för den delen väga med än min Paperwhite.

Kort och gott fortsätter jag att varmt rekommendera en Kindle Paperwhite till dem av er som vill läsa manga och särskilt om det "bara" är på engelska, eftersom skärmstorleken absolut begränsar läsupplevelsen av det lilla jag har sett och även visade upp i min recension från i somras. Smidig att bära med sig är den också och detta bidrar till att jag gärna slänger ned den i min axelväska när jag ändå ska iväg ned på stan med en fikapaus inplanerad. Känner heller fortfarande inte alls av att den skulle vara tung att hålla i, utan vilar tvärtom väldigt bra i handen och i synnerhet efter att ha köpt ett skal med lock - vars vadderade insida blir riktigt bekväm att hålla mot handflatan när jag viker det bakåt mot skalets baksida.

Äntligen har det blivit dags för mig att fortsätta kika på vad anime-vintern 2018 har att erbjuda! Något försenad på grund av att det har varit mycket annat att göra också. Ytterligare 7 förstaavsnitt har avhandlats av lika många nya serier, och den här gången är namnen på dessa som följer:

Ramen Daisuki Koizumi
Sanrio Danshi
Slow Start
Sora Yori mo Tooi Basho
Violet Evergarden
Yowamushi Pedal: Glory Line
Yuru Camp

 
Ramen Daisuki Koizumi
Koizumi må vara oerhört attraktiv och drar därför till sig blickar från såväl skolans killar som tjejer, men en viss mystik omger henne eftersom Koizumi inte pratar med någon och att försöka närma henne slutar oftast bara i en pinsam tystnad eller ett kort avslut från hennes sida. Detta till trots har eleven Misa svårt för att sluta tänka på sin klasskamrat och känner sig lika dragen på grund av Koizumis yttre som just hennes kallsinniga aura. 

På väg hem efter en vanlig skoldag råkar Misa se Koizumi stå i kön till ett litet ramenhak, där folk har ställt sig långt innan öppning och får på så vis veta ett av Koizumis högst oväntade karaktärsdrag: att hon fullkomligt älskar ramen. Efter detta följer Misa ihärdigt efter Koizumi till olika platser där ramen serveras, för att försöka dela Koizumis stora passion till maträtten och därigenom också komma henne närmare.

Det här är verkligen en serie för de som älskar ramen eller intresserar sig för japansk mat. Eller ja, åtminstone en väldigt liten (men fortfarande ikoniskt stor) del av det japanska köket X) Men jag fann det faktiskt intressant att se alla dessa många olika typer av ramen och Misa Nakamura är riktigt rar med sin superpositiva inställning och sitt starka sociala behov, som också gör att hon inte ger upp om att lära känna Koizumi – trots hur kall och rent utav avvisande som sagda person kan vara.

Har desto svårare att bestämma vad jag tycker om just Koizumis porträtterande när hon ska avnjuta en skål med ramen... Är detta månne en märklig liten fetisch inom landet som jag inte känner till? Eller är allt detta passionerade slurpande helt enkelt bara en tydlig sexuell anspelning på någonting annat... Hursomhelst, visuellt är serien trevlig att vila ögonen på och all ramen utomordentligt väl tecknad. Det är verkligen tydligt att studion vill framställa maten precis så som det ser ut och man jobbar därför mycket med att allt från buljongen till nudlarna och tillbehören, för att få fram realism och på riktigt kunna visa upp hur en skål med en viss typ av ramen ser ut.

Ett par avsnitt till ska jag absolut titta på, men jag räknar kanske inte riktigt med att det här passionerade ätandet och Misas försök till att bli vän med Koizumi håller hela säsongen igenom, med sina 12 avsnitt av full längd.

 
Sanrio Danshi
Kouta Hasegawa har slutat gnistra. För ett år sedan, när gymnasielivet kändes fräscht och spännande, var Kouta lika glad och pigg som alert och framåt. Men i takt med att skolan och tillika verkligheten började uppta allt mer plats i livet, tappade Kouta gnistan och släppte taget om sina drömmar – så att han nu i början av andra året på gymnasiet inte längre känner någonting särskilt för vare sig skolan eller fritidslivet.

Förändringen kommer när en för Kouta okänd kille på skolan tappar ett litet nyckelringstillbehör av den gamla maskotkaninen My Melody, som var populär i Koutas barndom – när även han själv var förtjust i maskothunden Pom Pum Purin från samma företag: Sanrio. Detta väcker till liv gamla minnen och känslor som Kouta trodde hade gått helt förlorade och det hela eskalerar ytterligare när det visar sig att där finns fler killar på skolan som tycker om Sanrios söta maskotdjur.

Jag fick en otroligt trevlig feel good-känsla av detta första avsnitt och tror faktiskt även att den kan trappa upp, jag hoppas då verkligen på det! Det här känns faktiskt som början på någonting fantastisk vackert, killar emellan för en gångs skull ^^
Riktigt Härligt tecknad, till synes väldigt härliga karaktärer och berättelsen har verkligen potential att kunna skildra en hel del seriösa och ledsamma stunder också. Tycker om Koutas bakgrund och gamla historia med sin farmor och jag är säker på att han kommer att få uppleva en hel del positiva grejer bara av att spendera tid med sina nyfunna kamrater.

Fortsätter att titta med både spänning och förväntan! Vill verkligen kunna återkomma till Sanrio Danshi vid slutet av 2018 och känna att serien rent utav platsar bland topp 10. Då skulle jag verkligen bli lycklig.

 
Slow Start

Hana Ichinose är en helt normal, 16-årig flicka som nu går i gymnasiet precis som alla andra tjejer och killar i hennes ålder – med det lilla undantaget att hon är ett år äldre än sina klasskamrater, då en släng av påssjukan gjorde att hon behövde gå om sista året i högstadiet. På grund av detta känner sig Hana en smula förlägen över sin nuvarande situation, särskilt som det innebär att hon kommer till sin nya skola utan några bekanta ansikten i klassrummet eftersom de gamla vännerna går i klassen över henne.

Men tacksamt nog visar sig tre av Hanasn klasskamrater vara sådär härligt energiska, sociala och trevliga att Hana inte ens behöver ta något eget initiativ för att kunna skapa nya vänner. Således hinner den första skoldagen inte ens sluta förrän tjejerna Eiko, Kamuri and Tamate till och med följer med Hana efter skolan och visar henne runt i området, både pratglada och vänligt inställda.

Det här... känner jag är inte riktigt min typ av genre, eller subgenre eller vad man nu ska kalla det. Jag tittar ju mer än gärna skolserier och jag har absolut inget emot att det är lite chibi, om det inte är supersött gjort. Ta Lucky Star som exempel som är en gammal favorit jag har, men den är också så otroligt galet humoristisk och extrem – både med sina små berättelser och underbara karaktärer – att jag inte stör mig på stilen. Nu när jag tänker efter kanske jag drar det lite långt som kallar Lucky Star för chibi... det är snarare att karaktärerna emellanåt blir visuellt avbildade på det viset.
Men hursomhelst, problemet som jag har här med Slow Start är dels att humorn inte alls ligger på samma underhållande nivå, dels tycker jag inte att karaktärer känns särskilt intressanta eller roliga. Men framförallt är stilen också alldeles för sockersöt för min smak. Det känns typ som med Hinako Note; som jag ju också tröttnade på i längden och det var framförallt det här gullegullandet med den visuella stilen – som ju där växlingsvis blev chibi och jag blev bara så less på de bitarna.

Tyvärr alltså, jag känner inte att jag vill se någonting mer av Slow Start efter det här första avsnittet, för att jag redan är så väldigt mättad på innehållet. Förvisso tycker jag ju som sagt om extrema karaktärer i och med att jag just har nämnt Lucky Star som ett gott exempel, men här träffar man inte riktigt rätt enligt mig.

 
Sora Yori mo Tooi Basho
Mari Tamaki går andra året i gymnasiet och börjar känna sig alltmer rastlös och less på såväl skollivet som sin oförmåga att ta tag i saker. Innan gymnasiet hade Mari såväl massor av energi som stora drömmar och en vilja att göra någonting, men nu känner hon sig mest bara slapp och omotiverad. Till och med hennes ärliga, seriösa försök till att skolka för att istället packa resväskan och åka iväg på en spontan tågresa, slutar med hur hon sitter åter i klassrummet – lagom till att dagens första lektion ska börja.

På väg hem råkar Mari plötsligt se en tjej som i sin brådska tappar ett kuvert och i detta finner Mari 1 miljon Yen. Eftersom tjejen var av samma ålder och bar samma skoluniform som Mari, lyckas hon lokalisera personen och återlämnar pengarna. Mari får då även höra en så inspirerande berättelse om den resa till Antarktis som dessa pengar ska kostnaderna för, att hon bestämmer sig för att tacka ja till inbjudan om att följa med.

Sora Yori mo Tooi Basho var inte alls som jag hade föreställt mig och i förväg skapat mig en bild av! Jag byggde snabbt upp vissa förväntningar på serien direkt efter att ha sett omslaget och som allra hastigast läst in mig på premissen. Men historien om varför den här resan/expeditionen faktiskt blir av var så mycket intressantare och mer seriös än jag hade trott! Vilket kan sägas om hela animen, med en betydligt bättre och snyggare tecknarstil än väntat och mer personlighet till karaktärerna än så länge också.

Just nu är jag galet peppad på att följa med på Mari och Shirases resa om den fortsätter i samma ton som detta första avsnitt, för ribban är helt klart högt lagd! Jag blir förstås även nyfiken på de extra karaktärerna som syns på omslaget men som inte blev introducerade i detta första avsnitt.

 
Violet Evergarden
När Violet vaknar upp i sin sjukhussäng, hennes armar och händer bandagerade, har kriget sedan länge avslutats och därmed även hennes tjänstgöring som soldat på slagfälten. Det sista hon minns var att hennes blodiga armar hade blivit helt obrukbara och hur hennes major, och tillika vän, befann sig i ett kritiskt läge. Hans sista ord då var att Violet skulle fly därifrån och leva fri, ord som hon inte kan förstå meningen av eftersom att tjäna sitt land och majoren i strid är det enda som hon har varit bra på.

Vid sin utskrivning blir Violet hämtad på sjukhuset av den tidigare befälhavaren Claudia, som nu efter kriget driver ett företag dit folk som inte är skrivkunniga kan vända sig för att få sina känslor på papper och skickade till nära och kära. Violet erbjuds först ett arbete som brevsorterare, men hon vill hellre få vara en av de som ska tolka andra personers kärleksfulla känslor i skrift, för att försöka ta reda på vad majoren egentligen menade när han erkände sin kärlek till Violet...

Den här serien var däremot precis vad jag hade förväntat mig och hoppats på! Ett ordentligt drama med en för mig gripande historia och en huvudperson som jag verkligen kan sympatisera med och känner mig intresserad av. Netflix spänner sannerligen musklerna med detta originalverk, som de ju alltid brukar göra, genom att leverera fantastiska animationer, detaljrikedom på hög nivå och en strålande ljussättning. Men även historien tycker jag är superintressant och jag gillar hur det växlar mellan nutid och flashbacks från den tid som har varit, samtidigt som man ändå är väldigt sparsam med vad man väljer att visa och säga. Vem exakt var Violet? Varifrån kommer hon? Hur kan hon ha varit en sådan effektiv dödsmaskin? Vissa frågor får vi ett ganska tydligt svar på, andra får man försöka att lista ut själv och jag antar att det kommer att bli fler återblickar framöver som fyller i tomrummen. Jag finner redan att Violet är en högst intressant karaktär som porträtteras väldigt väl både till sitt beteende, sina rörelser och genom röstskådespeleriet.

Ser enormt mycket fram emot att få se fler avsnitt som ska visa hur Violet försöker anpassa sig till sin nya situation och tillika vardag, samt försöka komma över det hon har förlorat, allt detta medan jag förhoppningsvis även får lära mig mer om hennes bakgrund.

 
Yowamushi Pedal: Glory Line
Genom att mästerligt kombinera sin styrka lyckades Sohoku High Schools elitcyklister slå de regerande mästarna Hakone Acadamy i ett nationalrace, en seger som imponerade på såväl motståndarna som övriga deltagare och alla åskådare. Nu när den varma sommaren äntligen är över har det åter blivit dags för ytterligare ett lopp, dock utan tre av Sohokus tidigare cyklister som nu alla har tagit studenten. Således sätts ett nytt team ihop med en helt ny ledare, vilket också gäller för motståndarna Hakone Academy och frågan är vilken av dem som lyckats få det bättre laget inför det nya tävlingsloppet!

Efter min aningens bittert negativa upplevelse med Two Car och min nyvunna förhoppning om att nu äntligen få se en ordentlig racingserie, gör det mig lite ledsen att behöva säga detta men jag är inte helt övertygad av Yowamushi Pedals: Glory Lines första avsnitt... Stilen, humorn, karaktärerna – man vill liksom överdriva allting i serien och detta tydliggörs i nästan varje scen med dialog som ständigt förs mellan cyklisterna, antingen via monologer i deras huvuden eller med varandra. Komiskt nog pratar de många gånger även högt och kan rent utav snappa upp både sina medtävlandes snack men även vad publiken säger i förbifarten, eftersom de står vid sidan av och diskuterar loppet och cyklisterna under tiden som allting äger rum.

Men för mig är det snubblande nära att bli aningens för mycket av allt det här extrema och superdramatiska. Då väljer jag hellre en mer seriöst gjord och utförd sportserie, eller om man hade vridit upp det ytterligare några snäpp. För som det är nu där serien står och vad man gör med den, så tror jag tyvärr inte att vare sig att dess humor kommer att lyckas underhålla mig, eller utförandet lyckas fånga mig på samma vis som till exempel Ping Pong The Animaton eller gamla goda Hajime no Ippo.

Månne att jag först och främst borde ta allting från början eftersom Glory Line faktiskt är ytterligare en i raden av säsonger för Yowamushi Pedals, men det känns inte som att själva utförandet och grejen med animen kommer att ha förändrats – utan att Glory Line fortfarande är högst representativ för serien/franchisen.

 
Yuru Camp
Rin ska äntligen få göra det hon älskar mest: att campa ute i naturen helt själv och utan att någon annan kan störa henne, då Rin noggrant väljer årstid efter de mest impopulära säsongerna – när man utan problem kan hitta en tom plats. Men när kvällen kommer och det börjar dra ihop sig till att äta kvällsmat och därefter sova, överraskas Rin av en tjej i samma ålder som ser lika vilse ut som hon är frusen!

Hon presenterar sig som Nadeshiko och förklarar att hon råkade somna utanför rastplatsen i närheten och nu är det för mörkt för att hon ska kunna cykla hem, samt att hennes mobiltelefon är kvarglömd hemmavid... Rin hjälper Nadeshiko att tå tillbaka värmen och delar även med sig av sin mat, varpå hon lyckas kontakta Nadeshikos familj som kommer och hämtar henne. Det plötsliga avbrottet i Rins ensamvargscamping till trots känns det inte så tokigt att ha haft sällskap, och nu har hon ju faktiskt fått Nadeshikos telefonnummer...

Oj vilken enorm campinglusta jag fick av att se det här avsnittet! Så otroligt mysigt allting, det var verkligen överraskande intressant och roligt att se Yuru Camp; hur serienär så pass välgjord i själva campandet med ett par lärdomar under avsnittet såsom hur man ska tänka inför att göra upp en eld.
Superfint tecknad, sådär lagom söt och charmig stil på karaktärerna samt utrustningen och med ett riktigt passande, mysigt ljudspår också. Jag kan rent utav se mig själv i Rin, som tycker om att åka iväg på egen hand och göra detta när det är lågsäsong – för att slippa ha andra campare runtomkring sig. Men detta betyder inte att hon beter sig otrevligt eller fientligt mot Nadeshiko, tvärtom är Rin både vänlig och omtänksam och gör sitt bästa för att hålla sitt plötsliga sällskap både varm och mätt. Hon må inte prata särskilt mycket, men så sköter också Nadeshiko den biten så pass bra att det räcker med att Rin bara svarar ;)

Tiden bara flög iväg i det här första avsnittet för att jag hade det så förbaskat trevligt, så därför kan jag ju omöjligen göra annat än att fortsätta titta och samtidigt förhoppningsvis även lära mig mer om camping i Japan ^^

er 2-3 års nyfikenhet och ha-begär har jag slutligen gjort slag i saken och investerat i någonting som ska underlätta det faktum att jag vill läsa mer manga, framförallt på japanska. Amazon har ju en serie av e-bokläsare som heter Kindle och just Paperwhite har varit väldigt populär i såväl öst som väst för att läsa manga på, i synnerhet sedan 2015 när man uppdaterade skärmen på enheten så att den fick ännu bättre pixeltäthet och därmed erbjöd bättre skärpa för text. Förra hösten gick det så pass långt som att man nylanserade sin Paperwhite med en "Manga Edition", som helt enkelt hade rejält med lagringskapacitet och samtidigt även en mjukvaruuppdatering som gjorde just manga-upplevelse än bekvämare och mer smidig – på samtliga Paperwhite-enheter.

Men eftersom Paperwhite Manga Edition fortfarande bara säljs i just Japan och den nya mjukvaran som sagt även släpptes till vanliga Paperwhite, så har jag de senaste 10 månaderna varit oerhört sugen på att köpa en äldre modell. Och nu när Amazon hade sin så kallade "Prime Day" för två veckor sedan, med en massa erbjudanden och reaprodukter, så slog jag till på att bli Prime-medlem och således kunna köpa loss en Kindle Paperwhite för endast drygt 1000kr med frakt!

Så här ser den alltså ut och jag har alltid funnit att både storlek och vikt är väldigt rimlig (cirka 200g), även om en Paperwhite är både mindre och tyngre än en standard manga. Rättare sagt är skärmen lite mindre och det är just därför som jag ändå har varit lite tveksam till hur pass bra upplevelsen kommer att bli, då det känns extra viktigt för mig som inte helt bemästrar språket att faktiskt kunna utläsa all kanji och kana ordentligt – utan att det blir så pass smått och svårtytt att jag inte finner rätt ord. Men samtidigt vill jag ju heller inte behöva sitta med t.ex en surfplatta såsom iPad eller min nuvarande Microsoft Surface, eftersom det då känns för stort och klumpigt (och även dyrt för ändamålet att läsa manga).

För den som undrar så är det väldigt enkelt att såväl överföra som köpa manga till en Kindle och både amerikanska och brittiska Amazon har ett riktigt stort utbud när det kommer till manga. Men störst är det förstås i Japan och eftersom Kindle är en populär enhet för det här mediet så är det väldigt många serier som numera släpps så här. Dock inte allt. Om man t.ex tittar på Yotsubato!, som ju är min favoritserie att läsa, är det endast den senaste volymen som säljs digitalt medan övriga tolv existerar i fysiskt format. Men en desto nyare serie såsom Flying Witch går det att köpa samtliga fem volymer av.

Och allt som behövs här är ett konto som är kopplat till den Amazon-butik du vill använda: ett amerikanskt, brittiskt eller japanskt. Eftersom japanska Amazons hemsida dessutom går att navigera på engelska så är det en enkel femma att kunna registrera sig samt använda sidan i syfte att kolla runt på utbudet.

Men nog om allt runtomkring min Kindle Paperwhite, hur är den nu att läsa just manga på? Först och främst formfaktor och tyngd. Än så länge har jag inte haft något problem med att den skulle kännas obekväm att hålla i eller trötta ut handen. Däremot känner jag en viss avsaknad av att kunna bläddra lite som jag vill när jag håller en fysisk manga i endera handen; det känns (förstås) lite mer naturligt med hur jag kan manipulera en pocket i min hand för att komma till nästa sida. Här behöver jag prompt göra ett tryck på skärmens vänstra långsida (eller den högra, beroende på inställning) och därmed hålla i enheten på ett visst sätt för att alltid kunna nå skärmen med tummen (och tummen enbart). "Problemet" förstärks av den väldigt glättiga baksidan som försvårar att hålla i enheten hur jag själv vill eftersom jag blir orolig över att den då ska halka ur mitt grepp.

Det senaste tillskottet till serien, Kindle Oasis, vet jag kan känna av vilken hand som man håller den i genom en accelerometer och enheten byter då även vilken långsida som man behöver trycka på för att bläddra. Men här med min Paperwhite kan jag alltså inte lika "casual" bläddra som jag vill med bara en hand utan behöver antingen använda båda händerna eller justera inställningarna emellanåt.

När det gäller storleken på bilderna samt i synnerhet texten och skärpan på alla tecken så ser det riktigt bra ut, om än inte perfekt. Här är en bra jämförande bild mellan den fysiska och digitala utgåvan av Flying Witch #4. Som synes finns där en viss oskärpa som liksom rundar till och mjukar ut allt det kantiga och detta är inte till formatets fördel, eftersom den utskrivna kanan bredvid kanji-tecknen då blir mer svårläst pga sin ringa storlek. Att hålla Paperwhiten närmare ansiktet hjälper inte till skillnad från hur det funkar med en fysisk pocket, men det går ju att zooma och då blir slutresultatet detsamma: mer tydligt och lättläst.

Sedan skiljer detta sig absolut från manga till manga också eftersom de olika bokförlagen inte direkt har någon gemensam mall för storleken på vare sig serierutorna, pratbubblorna eller just tecknen i sig. En del kommer att vara mer lättlästa, andra behöver till och från att man zoomar in på sidan/rutan.

När det kommer till engelsk manga har jag däremot ännu inte upplevt några som helst problem med detta, bland vare sig gratisexemplar eller sånt jag överfört från datorn. Men så tenderar man också göra böckerna större här i västvärlden för att det ska bli lite lättare att rymma all text som pratbubblorna behöver. För rent generellt sett kan man ju uttrycka så mycket mer på japanska i kanji än vad man kan göra på engelska och vårt latinska alfabet. Samtidigt har det förstås också att göra med hur mycket mer välbekant och bekväm jag är med det engelska språket, så ögonen och hjärnan börjar pussla ihop meningar utan att ens se alla ord på en gång.

En extra bonus med att såväl köpa manga som ladda ner gratisexemplar för utvärdering (i mitt fall hur pass enkelt eller svårt språket som används är) är att jag nu får rekommendationer när jag går in på Kindle Store. Dels rekommenderas fortsättningar på serier jag läser, dels får jag nys om helt nya serier som jag antar är baserat på mina tidigare lästa genres och säkert även vem som ligger bakom serien.

Men för att kort sammanfatta min upplevelse så är jag än så länge nöjd och ska fortsätta att använda min Paperwhite så mycket jag kan för att i framtiden avgöra huruvida det vore värt att uppgradera till en Oasis, för att den är drygt 70 gram lättare, har sin praktiska autorotation och ser dessutom ut att vara än mer bekväm att hålla i – som gjord för just enhandsfattning. Att Oasis dessutom har knappar att trycka på ifall man nu hellre bläddrar på så vis gör faktiskt inte saken sämre.

Det viktigaste är ju dock att det känns bra och enkelt att lyckas läsa och uppfatta all kanji och på den punkten snubblar jag till och från med min Paperwhite, men det känns absolut överkomligt och är verkligen inget jätteproblem! Just nu njuter jag mest av att en Paperwhite är så mycket smidigare att ta med sig i väskan och ju dessutom kan hålla flera volymer av en och samma serie, eller rent utav flera olika, på samma yta. Jag kommer kanske med ytterligare en utvärdering längre fram men annars är det bara att kommentera detta inlägg med frågor så besvarar jag dem gärna, såväl nu under de kommande dagarna och veckorna som månaderna och halvåret! :)

Ett litet avbrott mitt bland alla recensioner! Skulle det vara så att någon av mina besökare försöker nöta Kanji och har svårt för att ta till sig alla nya tecken, trots att det sägs att det bara ska bli allt enklare ju fler man lär sig, så har jag själv nyligen hittat ett bra sätt!

Det tragikomiska i allt detta är att det krävdes en blogg för att få mig att inse att jag haft ett bra verktyg framför mig hela tiden. Jag snubblade nämligen över NihongoShark ganska nyligen, som pratar väldigt mycket om hur man kan lyckas memorera kanji genom att använda sig av så kallade "minnespalats" och hur viktigt det är att knyta an varje kanji till något visuellt. Efter att ha läst hans tips bestämde jag mig för att faktiskt bruka boken Pict-O-Graphix på riktigt – ett material som jag har haft liggande i många, många år utan att använda till någonting annat än för att kolla in de allra svåraste kanji som jag känt har varit ett problem att memorera på det "gamla hederliga" viset: skriva, skriva, skriva.

Pict-O-Graphix är alltså en bok som omvandlar kanji till bilder, ibland det ursprung som tecknet faktiskt har och andra gånger är det något passande för just det ordet, eller för flera ord inom en och samma kategori. På så vis är det menat att man ska kunna föreställa sig en bild och utifrån denna komma ihåg hur man skriver ett visst kanji, samtidigt som man även kan associerar bilden till sin innebörd. Jag vet inte riktigt varför jag inte har gett detta en ordentlig chans tidigare, men nu önskar jag verkligen att jag hade börjat med detta för många år sedan – typ när jag köpte boken >_<'

För på ungefär en månad har jag lyckats trycka in drygt 200 kanji – som jag verkligen också känner att jag bemästrar! Dock inte deras uttal, endast innebörd. Men det här var också något som NihongoShark pratade om på sin blogg: att det viktigaste till en början inte var att lyckas lära sig allting på en och samma gång, utan åtminstone just själva betydelsen av ett tecken. För på det viset kan man ju åtminstone lyckas förstå vad som står på en skylt eller i en mening, även om det inte går att uttala eller att man vet det exakta ordet som formas av flera kanji.

Så, jag ville bara dela med mig av hur pass effektiv denna metod faktiskt har visat sig vara och att Pict-O-Graphix är en bra investering om man vill lära sig drygt 1000 ganska vanliga kanji!

Kan även flinka in att jag nu har läst ut alla mina sju volymer av Hakaijuu och fler är på ingående – tillsammans med en helt ny manga, som jag köper enbart för att animen har varit så himla fantastisk att jag verkligen måste få ha åtminstone en volym i min samling ^_^ En recension av animen dyker upp om typ en vecka!

Förmodligen går jag vidare till att läsa Emma nu, eller möjligtvis att jag börjar om med Flying Witch! Skulle behöva ha något på min arbetsplats som jag kan läsa på lunchrasten, vilket är den roll som Hakaijuu har haft, och där vet jag inte riktigt vilket av dem som passar bäst. Emma skulle jag nog dock helst av allt få läsa hemma i lugn och ro, utan någon tidspress, men jag ska testa och se hur det funkar :)

Den här recensionen skrevs för DigitalEcape

Efter en lyckad erövring av fästningen Saint Emmanuel och därefter även ha överlevt en direkt konfrontation med Hilmes "Silvermasken", har Arslan lyckats få ett ordentligt fäste i Pars. Hans vänligt sinnade inställning till såväl vännerna runtomkring som sina fiender, gör honom dessutom extra omtalad och särskilt efter att till och med ha benådat alla de lusitanier som höll Saint Emmanuel. Med en stark här bakom sig och såväl kloka rådgivare som nära vänner vid sin sida, beger sig Arslan och hans följe mot huvudstaden Ecbatana för att försöka återta den.

Men halvvägs där tvingas man ändra riktning mot Peshawar istället, där en invaderande styrka från grannriket Turan är på väg att belägra Fort Peshawar. Samtidigt har den av Arslan utsände Gieve lyckats ta reda på var en uråldrig, persisk kvarleva finns att få tag på – som skulle kunna stärka anspråket på tronen. Men av precis samma anledning har även Silvermasken sökt sig till platsen...

Dust Storm Dance är den andra säsongen på berättelsen om kronprins Arslan, som ju i säsong 1 ser sin far besegras på slagfältet när det närliggande kungadömet Lusitania invaderar Pars och Arslan med nöd och näppe lyckas fly med livet i behåll. Säsongsstarten tar vid där allting slutade, med en kort introduktion av samtliga karaktärer vid Arslans sida som en liten påminnelse om vem de är och varifrån de kommer.

Historien är lite mer uppdelad denna gång och inte fullt så sammanflätad som i den första säsongen. Istället följer vi nu tre olika parter med sina respektive sällskap, där två av dem givetvis är Arslan och den andra är Silvermasken. En tredje, väldigt oväntad part låter sig snabbt introduceras och bidrar med en rolig och intressant twist. Men det mest intressanta här i andra säsongen – som jag önskar hade fått ännu mer utrymme – är att Hilmes får berätta sin historia och vi ser honom bli Silvermasken genom ett par tillbakablickar. Efter denna intressanta om än korta sidoberättelse, känner jag plötsligt en viss sympati för honom och hans hämndbegär, samtidigt som det skänker mer karaktär och gör att det nästan blir lika spännande att följa Hilmes resa som Arslans.

De tre parterna till trots känns historien ändå fortfarande sammanhängande och det beror på hur fortsatt duktig man är på att dels återkoppla till vad som har hänt och dels berätta vad som händer just nu, så att man aldrig behöver känna sig bortkommen i vilken plats man befinner sig på, hur mycket tid som har passerat eller vilka personer det är som vi följer. Och likt den första säsongen blandas intriger och lögner med såväl storslagna strider som spända dueller, precis lika pampigt utförda även denna gång. Fortfarande lite för pampigt emellanåt när det galopperas på hustak och folk hoppar in genom fönster som är belägna flera meter upp, som om de vore osårbara superhjältar. Men visst är det snyggt och grandiost och precis som i säsong 1 bidrar även musiken till den mäktiga känslan som infinner sig i nästan varje avsnitt.

Det enda tråkiga med Dust Storm Dance är hur oförlåtande kort säsongen är. Att gå från 25 avsnitt till endast 8 känns lika trist som orimligt, men har förstås att göra med originalberättelsen och dess utförande. Potentiellt innebär detta att hela denna story arc avslutas med antingen en långfilm eller endast ett par, halvtimmeslånga avsnitt i framtiden. Men så länge som man faktiskt avslutar berättelsen om Arslan och fortsätter att göra animen lika väl utförligt som allting hittills har varit, tänker jag inte klaga.

The Heroic Legend of Arslan: Dust Storm Dance är precis lika spännande, intressant och välgjord som den första säsongen var. Nya intriger introduceras, nya personer tar plats i rampljuset och den tidigare antagonisten får dessutom en bredare bakgrund och ett än mer känsloladdat motiv för sin hämndlystnad. De 8 avsnitten må kännas försmädligt få och korta, men innehållet är desto större och mer tillfredsställande. Efter det sista avsnittet kan jag därför inte sluta höra den pampiga musiken i mitt huvud och det persiska stridsropet eka: yashasuiin!

Idag är det den 11:e januari 2017. Animebloggen flyttade till en helt ny domän för exakt 4 år sedan, dvs 2013.

Således ser kanske det här inlägget och dess rubrik ut att vara väl inplanerat, eftersom det på dagen har gått 4 år sedan jag bestämde mig för att ta mina animerecensioner och flytta till nya marker. Men dagens comeback är faktiskt en ren och skär slump, vilket gör att det här beslutet känns ännu bättre eftersom det då, såklart, måste vara menat att det ska bli på precis det här viset ;)

Det har absolut varit 4 trevliga och väldigt produktiva år på DigitalEscape och jag kommer därför att fortsätta publicera recensioner där också i framtiden. Men de senaste två åren har sidan tyvärr drabbats av flertalet serverproblem som dels har gjort det svårt att publicera recensioner effektivt, dels har arkivet gått förlorat fler än en gång. Till skillnad från denna nu 6½ gamla bloggplats som – utan att jag ens har varit inne de senaste åren – fortfarande står kvar, med allt innehåll intakt.

Jag har fler än en gång under dessa ”problematiska” två år tänkt att jag kanske skulle återvända till animebloggen här på bloggplatsen. Inte för att jag tror att jag har fler läsare här, tvärtom är det förmodligen färre eftersom DigitalEscape är en portal för så mycket mer än bara mina egna texter. Men som sagt, det frustrerar mig när material försvinner och det tar tid att försöka reparera den skada som har uppstått... Utan att för den delen beskylla vare sig det ”hotell” som har haft hand om DigitalEscapes domän(er) eller vår serveransvarige! Ibland går det helt enkelt bara snett och jag är säker på att även bloggplatsen har drabbats av helt egna problem under min långa frånvaro.

Det finns dock ytterligare en anledning till att återvända hit. Någonting som allteftersom tiden har passerat har fått mig att inse varför jag skriver – vilket även går hand i hand med sorgen över när ens arbete försvinner och man inte längre kan återkoppla till gamla recensioner i till exempel en återblick. Mina anime- och mangarecensioner är nämligen lika mycket till för er där ute som för mig själv: ett sätt att minnas vad jag har sett/läst och vad min åsikt kring det var. Och då känner jag heller inte alltid för att spilla ut en hel bönburk av storlek XXL, utan ibland räcker det med att bara öppna på locket och hälla ut en matsked... Det här blev en väldigt lustig och kladdig jämförelse ser jag nu, bara för att jag försvenskade uttrycket ”spill the beans”, men men ^^’ Poängen här har att göra med formatet som jag använder mig av när jag skriver för DE; att det ska vara propert, ordentligt utfört och väl genomtänkt. Här på bloggplatsen var jag istället lite mer personlig, kortfattad och ”slarvig” med språket. Detta har lett till att jag inte alltid känner orken eller lusten att recensera någonting som jag har tittat på eller läst, samtidigt som jag dock behöver leverera någonting vid specifika datum eftersom portalen behöver hållas vid liv för att attrahera besökarna.

Jag inser nu att det här inlägget bara blir allt längre och längre, för långt för var gemene man att läsa. Dessutom på en plats som jag – som sagt – inte tror har så mycket trafik :P Summa summarum nu då: jag tänker börja publicera texter här igen. Men alla mina recensioner kommer även att fortsätta läggas upp på DE och jag ger då portalen lite prioritet över animebloggen. Exempel: igår skrev jag om Ajin: Demi-Human och den recensionen tänker jag publicera här på animebloggen imorgon istället. Vad animebloggen däremot exklusivt kommer att kunna ta del av är de där serierna som jag inte orkar eller känner någon lust till att skriva en lång och utförlig recension av. Förmodligen kommer jag även att publicera en och annan artikel som är relaterad till det faktum att jag idag faktiskt kan en hel del japanska (surprise!), och därför köper in bl.a manga på originalspråket :) För jag vill att animebloggen ska fortsätta spegla mina väldigt personliga åsikter och tankar! Med ett upplägg som känns enkelt och bekvämt :D

Med detta sagt ser jag mig nu omkring här på bloggplatsen med nostalgiska ögon, ett leende på läpparna och en varm känsla i bröstet och förklarar animebloggen återuppstånden!

Och till er som har läst hela vägen hit ned: tack för tiden ni tog er <3