Alla inlägg under april 2019

Av Tomas Engström - Tisdag 16 april 11:22

På den anmärkningsvärda Shuchiin Academy finns det två personer som alla på skolan känner till, inte bara för sin roll i studentrådet utan också för sina personligheter och briljans inom alla områden. Miyuki Shirogane anses vara ett geni efter att ha snabbt klättrat upp bland skolans toppskikt av duktiga elever och är därför också den som leder studentrådet, där han matchas av den förmögna Kaguya Shinomiya som agerar vice ordförande och alltid utstrålar självsäkerhet. Alla elever på skolan anser att dessa två perfekta tonåringar är en utmärkt matchning och förmodligen redan dejtar, trots att de aldrig har uppvisat något romantiskt intresse för varandra utan håller sig strikt professionella i sina roller.


Men såhär ett halvår efter att ha arbetat tillsammans så har vissa känslor ändå uppstått mellan de två, fastän de aldrig skulle kunna få för sig att erkänna detta för den andre – eftersom de har alldeles för stolta personligheter. Således gör Miyuki sitt bästa för att få Kaguya att erkänna sig förälskad i honom, medan Kaguya gör sitt bästa för att Miyuki ska berätta hur hopplöst kär han är i henne, för båda två vill ingå i en romantisk relation med den andre, men enbart om man får en bekännelse av motparten och därmed kan fortsätta hålla huvudet högt.


   

Jag tror jag måste kröna Kaguya-sama: Love is War till vinterns bäst utvecklande serie av det jag tittade på denna säsong. Det första avsnittet överraskade mig med premissen och en lagom roligt skriven dialog – som bara kom att fortsätta växa för varje ny del. Halvvägs in genom animen var jag så pass fäst vid karaktärerna att jag riktigt längtade efter nästa veckas avsnitt och nu hoppas jag enormt mycket på en andra säsong, annars kanske jag helt enkelt måste börja läsa mangan (vilket jag ju redan i början av året också uttryckte mitt intresse för att göra). Sättet som de två väldigt elitistiska eleverna agerar mot varandra för att försöka krama ur en bekännelse från den andra har varit lika slugt genomtänkt som underhållande dråpligt.


Utöver detta par finns där ytterligare två personer som jobbar för studentrådet och bidrar till många komiska situationer, i synnerhet Chika som dessutom är en nära vän till Kaguya och syns därför ungefär lika mycket som Miyuki och Kaguya. Den andra personen heter Yuu och hans naturligt goda sinne för siffror och matematik har gett honom rollen som ansvarig över studentrådets ekonomi, vilket inkluderar budgeteringen för skolans alla klubbar. Personligheterna på dessa två individer är som natt och dag då Chika är extremt utåtriktad, väldigt glad och sprallig men också något av en "airhead". Yuu å andra sidan håller sig gärna för sig själv, har en ganska negativ syn på livet och är dessutom rädd för Miyukis personlighet – vilket gör att man ser honom vid betydligt färre tillfällen än Chika. Egentligen ska jag inte låta Miyukis kvinnliga tjänare Ai Hayasaka gå onämnd heller, då hennes långa och trogna tjänst kring Miyuki gör att Ai är en av de extremt få personerna som Miyuki vågar och kan vara sig själv kring.


 

För att vara en serie som till 90% utspelas i ett enda rum (alltså studentrådets) och dessutom inte kretsar kring fler än fyra (eller egentligen fem) karaktärer, tycker jag att det är något av en bragd att under 12 avsnitt lyckas underhålla så enormt mycket som Kaguya-sama: Love is War har gjort. Det vassa munhuggandet, de konstanta försöken att överlista motparten, de undertryckta starka känslorna – allting gör sig bara så himla bra och varje "strid" mellan Miyuki och Kaguya är lika snyggt upplagd som utförd. Jag hoppas verkligen få se mer av den här animen i framtiden för dessa avsnitt har varit mäkta underhållande och pacerat Kaguya-sama: Love is Warväldigt högt bland mina mest favoriserade komediserier.


  

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it
MyAnimeList: Great

ANNONS
Av Tomas Engström - Fredag 12 april 17:26

Fuutarou Uesugi lever i en skuldsatt familj med sin pappa och lillasyster och vänder därför på varenda krona för att försöka leva så ekonomiskt som möjligt. Han skyr sällskap från klasskamraterna och sitter alltid ensam i matsalen, förtärande samma billiga kombination av ris med tillbehör vilket gör honom både illa beryktad och en smula utstött. Men ensamheten stör inte Fuutarou eftersom han ändå bara vill lägga all sin tid och energi på studierna för att gå ut med toppbetyg och därefter få ett välbetalt jobb – för att snabbt kunna avbetala familjens skulder.


En chans att tidigarelägga sina planer uppenbaras plötsligt när en rik utbytesstudent börjar i samma klass som Fuutarou. Nykomlingen tycks ha problem med sina betyg och hennes familj önskar därför hyra in någon som handledare, och man är villig att betala tredubbla marknadspriset för detta. Men när Fuutarou har tagit sig till Itsukis lägenhet visar det sig inte bara vara hon själv som är i behov av handledning i skolan, utan även hennes fyra syskon – som alla tillsammans är femlingar med väldigt varierande personlighet, men precis lika ointresserade av Fuutarous ändamål att höja deras betyg.


   

Det är inte ofta jag bestämmer mig för att släppa en pågående serie och i synnerhet inte när det bara handlar om ett par kvarstående avsnitt, men jag orkar tyvärr inte med mer av denna haremserie. Det finns förvisso betydligt värre sådana där ute som sexualiserar huvudpersonerna mer, innehåller mycket mer naket och har en sämre historia och personlighetsutveckling samt karaktärsdesign än The Quintessential Quintuplets, men i längden är det ändå tillräckligt för att stå mig upp i halsen. Faktum är att den här serien är riktigt snäll och har varit överraskande intressant och seriöst med sitt innehåll, men det är fortfarande en haremserie med allt vad det innebär och ju längre jag ser av serien desto tydligare blir det.


För det första är alla fem tjejer ordentligt storbystade till en grad att det blir en smula löjligt, vilket också känns lite orimligt även om de nu är femlingar. Men bara där förstod jag ju snabbt vad det skulle bli för typ av serie i slutändan, även om man inte alltid gör en jättestor grej av det – men ändå tillräckligt ofta för att tillfredsställa just den inriktade, nischade målgruppen. För det andra porträtteras en av femlingarna som ganska promiskuös och väldigt förförisk och hennes personlighet känns som något av en ursäkt bara för att kunna göra så med åtminstone en av karaktärerna och få till de scener av något tveksam art – speciellt väldigt tidigt – som hon nu bidrar till.


 

Men som sagt, om man bortser från all den sexualisering som sker för jämnan så är jag ändå väldigt överraskad över hur pass mycket man faktiskt anstränger sig med att berätta en historia, samt att få alla tjejerna att kännas som väldigt olika personligheter utan att bli alltför stereotypiska. Där finns ju ändå någonting som har lyckats hålla mig kvar under så pass många avsnitt och emellanåt känns animen mer som en småtrevlig, romantisk komedi än just en haremserie. Men ju fler av tjejerna som börjar visa ett romantiskt intresse för Fuutarou desto lägre sjunker såväl karaktärerna som serien i sin helhet i mina ögon, och nu har det som sagt nått en punkt där jag inte längre lyckas se förbi de krystade vinklarna och jobbiga händelseförloppen som tycks leda till att samtliga tjejer kärar ner sig.


The Quintessential Quintuplets har varit en överraskande acceptabel upplevelse som bjudit på såväl ett par genuint roliga situationer som mysiga och värmande kärleksscener. Men det starka haremhjärtat slår ändå lite för hårt och framförallt lite för länge för att jag ska orka ta mig igenom det dussinet avsnitt som serien utgörs av, vilket är synd på en i grund och botten riktigt rar och oskyldig berättelse som hyser fler än en intressant och bra skriven karaktär.


   

AnimeNewsNetwork: So-so, it didn’t really grab my attention
MyAnimeList: Average

ANNONS
Av Tomas Engström - Fredag 5 april 16:57

På en planet långt från jorden har prinsessan Yuuki just fyllt 12 år och är därmed gammal nog att överta styret av riket, eftersom kungen och drottningen och tillika Yuukis föräldrar omkom i ett attentat när hon var nyfödd. Ett av hennes första beslut är att sända representanter till det grannrike som Yuuki har hört lever ett betydligt svårare och fattigare liv än hennes eget folk, och för Yuuki är det viktigt att vara snäll mot sina grannar samt bevara den fred som de har haft under många år.


Men prinsessan kommer snart att tvingas möta en tung, mörk verklighet då Yuukis rådgivare har undanhållit sanningen för henne i flera års tid: att de två rikena inte längre uppehåller sin gamla vapenvila utan det istället råder fullt krig vid gränslinjen, dit representanterna nu är utsända och några av dem stryker rent utav med i ett försök att komma djupare in bakom fiendeland... Förskräckt, arg och ledsen över situationen bestämmer sig Yuuki för att göra allt hon kan för att få ett avslut på kriget, samtidigt som hon möter ett hårt motstånd från den andra sidan.


   

Ännu en liten överraskning från i vintras och en serie som jag absolut inte trodde att jag skulle ta mig igenom efter det första avsnittet, men just det här sveket mot prinsessan och de plötsliga, ganska mörka inslagen gjorde att jag fick upp hoppet om Egao no Daika. Introduktionen av det rojalistiska riket och protagonisterna var verkligen inte särskilt intressant eller underhållande, men kriget skildras på ett förvånansvärt trovärdigt vis och det skördas många offer – på bägge sidor. För efter ett tag börjar man dessutom visa kriget från andra sidan och som tittare har man således snart två grupper av människor att följa, var och en med sina egna ideal och anledningar till varför man slåss. Det är dock inte så mycket djupare än att den ena sidan har ett mer demokratiskt tänk medan den andra är monarkister, där Yuuki och hennes undersåtar och tillika vänner lever ett väldigt rikt liv i överflöd medan deras motståndare har ont om mat och bor betydligt sämre.


Men krigsskildringen av vad som sker på slagfältet och de slagskämpar som man lär känna var tillräckligt för att hålla mitt intresse uppe efter ungefär tre avsnitt, när man väl börjar se kriget från båda sidor. Den ofattbart naiva prinsessan upphör dock aldrig vara irriterande och jag har helt klart mer intresse av hennes rådgivare samt de som befinner sig ute i strid på den demokratiska sidan, som man lär känna riktigt väl och har en helt annat typ av gruppgemenskap. För det mest intressanta här är absolut de olika karaktärerna, vad de slåss för, var deras moral ligger och vad de är villiga att göra för sitt land och det dem tror på.


 

Tecknarmässigt svänger Egao no Daika kraftigt mellan att se rätt bra ut till att vara riktigt slarvigt och dåligt tecknat. Vissa detaljer kan se brutalt platta ut och animationerna hafsiga, andra gånger är det rikligt med detaljer och framförallt då i ansiktsuttrycken och just de animationerna. Egentligen får jag väl vara ärlig och säga att avsnitten rent innehållsmässigt också kan pendla en del på det här viset vad gäller storyn, speciellt det sista avsnittet måste jag säga var en ordentlig besvikelse. Efter att ha byggt upp ett riktigt spännande klimax med ett par intressanta möjligheter för vad som ska hända härnäst, väljer man ändå ett så tråkigt och snällt avslut som man bara hade kunnat och för mig skär det sig fullkomligt mot alla tidigare händelser. Framförallt skär det sig mot den ton som man satte redan efter två avsnitt, som ju var vad som fick mig att sitta och ta mig igenom allting. Personligen hade jag stora förhoppningar om ytterligare 12 avsnitt där kriget tar en helomvändning, men så bara sopar man allting under mattan – vilket även inkluderar ett par intressanta karaktärer och deras bakgrund – och praktiskt taget glömmer alla de uppoffringar som har skett på vägen.


 

Egao no Daika är absolut inte den starkaste stjärnan som lyser på himlen av krigsserier, med eller utan mechas, men den bjuder ändock på en överraskande schyst krigsskildring och ett par ganska intressanta karaktärer. Framförallt uppskattar jag när man vågar visa på folk som dör, även "viktiga" karaktärer, och att berätta kriget från bägge sidor. Men bitvis slarviga animationer och platta detaljer i kombination med en irriterande naiv huvudperson samt ett väldigt rumphugget, orimligt snällt avslut, drar ner helhetsintrycket och slutbetyget.

 

AnimeNewsNetwork: Descent, I didn’t lose my time
MyAnimeList: Fine

Av Tomas Engström - Torsdag 4 april 15:26

Subaru Mikazuki är en väldigt egen författare som lever helt ensam, knappt träffar någon människa och sällan går ut annat än när hans förläggare insinuerar på att träffa honom öga mot öga, vilket Subaru bara finner irriterande. Ända sedan barndomen har han ansett att andra människor förstör hans fantasi med sina egna, högljudda åsikter såväl när Subaru läser böcker som ska försöka vara kreativ själv, en uppgift som emellanåt känns extra svår när han inte får tillräckligt med egen tid.


Men när Subaru sitter på kyrkogården för att hedra sina föräldrar med sin närvaro, träffar han plötsligt en hemlös katt och bestämmer sig för att tillfälligt ta hem och ge den mat. Mötet ger dels en oväntad inspiration till nya intriger för Subaru att skriva om, men framförallt blir han något mjukare och mer öppen ju mer tid som de två spenderar tillsammans. Dessa nyupptäckta känslor av tillgivenhet för någon annan leder dock också till smärtsamma minnen av hur apatisk och känslokall Subaru kunde bete sig när hans föräldrar fortfarande levde...


 

Vinterns absolut mysigaste, mest hjärtvärmande serie är nu slut och jag gråter lite inombords över det faktum att jag inte längre kommer att kunna träffa Haru, som katten blir döpt till efter ett par avsnitt. Som jag beskrev i början av det här året och tillika säsongen så har My Roommate Is a Cat ett oväntat och väldigt roligt upplägg på sina avsnitt. För avsnitten börjar alltid med att man följer just Subaru som dels har sitt författarjobb att sköta, dels nu även Haru att tänka på och hela serien handlar därför såklart mycket om att just anpassa sig efter den nya vardagen som ett husdjur innebär. Men när Subarus tid i avsnittet väl är över så tar Haru istället vid och vi ser mycket av dagen återspelas, men från hennes perspektiv och tankar – då Haru nu har en röst som man hör. Ett par avsnitt in i serien får man rent utav ta del av hennes egen bakgrund och se lite av varifrån hon kommer, vilket förstår utvecklar hennes karaktär och roll så mycket mer och gör henne till minst lika mycket av en protagonist som Subaru.


Upplägget är både intressant och väldigt underhållande och om man som tittare är van vid att ha en katt, eller bara tycker väldigt mycket om katter och är van vid deras karaktär, blir det såklart extra roligt med mycket av vad som händer där man känner igen såväl hur en själv agerar som djuret reagerar. De flesta situationer är förstås väldigt komiska och just humor är en stor del av den här serien, både när det kommer till vad Haru "ställer till med" genom att nu vara en del av Subarus liv, men också bara det faktum hur dålig han är på att handskas med andra människor – som han inte redan känner. Det är verkligen tur för Subaru att hans förläggare är så pass omtänksam av sig att han faktiskt bryr sig om Subarus levnadssätt och välmående, då det visar sig att Subaru har lätt för att glömma bort att äta och sällan vill fylla på sitt kylskåp eftersom det ju innebär att han behöver ta sig ut och vistas bland folk... På samma vis är det också tur att han faktiskt har en kär gammal vän, som har känt Subaru sedan länge tillbaka och ofta kommer på besök, många gånger med inhandlad mat i en påse.


 

Överraskande nog finns det dock något väldigt allvarligt och sorgligt närvarande som blir ett allt mer återkommande inslag med tiden, och det är Subarus bortgångna föräldrar – en livssituation som man ju introduceras för nästan direkt i det första avsnittet, samtidigt som Subaru träffar sitt blivande husdjur. Jag hade dock absolut inte förväntat mig så mycket mer än ytterligare ett eller kanske två besök till familjens grav för att samtidigt göra en återkoppling till hur hela den här historien började, men man gör faktiskt en väldigt stor grej av det hela serien igenom. Det står tydligt hur pass ångerfull Subaru verkligen är över att ha haft ungefär samma asociala inställning mot sin familj, genom att gång på gång neka sina föräldrar sitt sällskap när de två pratar om att resa. Där är många kärleksfulla ögonblick med Haru som triggar minnen hos Subaru som handlar om den tillgivenhet han nu börjar känna för sin katt, men som han inte riktigt uppfattade från sina föräldrar – trots att i synnerhet modern var just väldigt tillgiven i sitt agerande. Att komma till insikt med detta under seriens gång lämnar Subaru väldigt ensam och förstärker även bandet mellan honom och Haru, vars närvaro verkligen förändrar honom så sakteliga och bidrar till en positiv karaktärsutveckling.


Summa summarum har My Roommate Is a Cat varit en lika fantastisk som överraskande emotionell upplevelse som verkligen får en att bli alldeles varm inombords och enormt sugen på att bli kattägare, om man inte redan är. Att visa vardagen ur både Subaru och Harus perspektiv – båda med sina egna röster och tankar kring de situationer som uppstår – är både intressant och väldigt underhållande och ger varje avsnitt extra mervärde. Att även kunna erbjuda lite melankoli och varva alla dråpliga situationer med Subarus tyngande samvete för hur ignorant han kunde bete sig mot sina bortgångna föräldrar, skänker ett karaktärsdjup samtidigt som det dessutom stärker bandet mellan människa och djur.


   

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it
MyAnimeList: Very good

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2019 >>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se