Alla inlägg under april 2011

Av Tomas Engström - 24 april 2011 10:41

 


Pojke träffar flicka och bor därefter tillsammans genom prövande tider. En kort och koncis genomgång av REC, men kanske inte helt rättvis. I denna miniserie på 10 avsnitt á 12 minuter vardera lär vi känna den medelmåttiga designern Fumihiko Matsumaru och wannabe-röstskådespelerskan Aka Onda, vars vägar korsas när Fumihiko står utanför en biograf och väntar på sin date som aldrig dyker upp varpå Aka istället kommer från ingenstans och mer eller mindre tvingar Fumihiko att gå på bion tillsammans med henne istället – varpå hon under hela föreställningen sitter och mumlar replikerna som sägs, vilket när bion är slut får sin förklaring i att hon försöker bli röstskådespelerska.


På hemvägen visar det sig att de två bor i samma område och samma natt inträffar en brand bland just de lägenheter där Aka bor. En orolig Fumihiko rusar ut, tar in Aka till sig vars hela lägenhet står i lågor och mitt bland tårarna från efterchocken möts deras läppar och, ja... Nästa morgon är dock Aka borta men en kvarlämnad lapp säger att ses igen senare och detta blir väldigt snabbt sanning, då Fumihiko på sitt jobb får veta hur hans chef har accepterat det karaktärsförslag han lämnat in om en varelse till hälften katt, till hälften träd som ska göra reklam för de nya, lövliknande chipsen ”Ha”. I studion där man nu ska välja ut en röst för denna maskot hittar vi förstås Aka som hoppas få igång sin karriär med detta. Gissa om hon blir utvald och hur detta leder till ett visst förhållandedrama mellan de unga tu som nu inte bara bor utan även jobbar tillsammans? Inte blir det lättare av hur Aka vägrar ingå ett förhållande med Fumihiko, trots vad som hände den där natten när hennes lägenhet brann ner.


Och så fortsätter REC genom sina få, korta avsnitt där man alltså får följa hur de två huvudpersonerna dels försöker komma någonstans i sina respektive karriärer, dels hur deras relation utvecklas. På det stora hela var det en riktigt mysig serie, det måste jag säga, med sådär lagom mycket gullegull och ett par ögonblick där man oroar sig för såväl deras affärs- som privatliv. En lagom bra och stabil serie, helt enkelt.


AnimeNewsNetwork.com: Good, worth seeing.

MyAnimeList.net: Good.

ANNONS
Av Tomas Engström - 22 april 2011 10:57

Rainbow: Nisha Rokubou no Shichinin handlar om sex unga förbrytare som av olika anledningar har placerats på en ungdomsanstalt där de ska sona sina brott under de närmaste två åren. Serien behandlar dels deras tid i fängelset tillsammans med en satirisk vakt samt pervers läkare, dels även livet utanför murarna när dem väl blir frigivna och vilka svårigheter som väntar där ute – som de lyckas uthärda endast tack det starka vänskapsbandet som existerar mellan dem.


  


Jag har haft ögonen på den här animen ett bra tag nu (just bilden här ovan sa mig direkt hur bra den skulle vara) och det kändes särskilt bra att äntligen få ta del av serien efter den så humoristiska och galnaSayonara Zetsubou-Sensei som jag senast såg. Rainbow är verkligen dess raka motsats med en väldigt mörk stämning i just fängelsedelen och även alla de motgångar som sker när ungdomarna väl får sin frihet.

Sedan har serien också väldigt bra karaktärer som jag snabbt fastnade för och man verkligen lider med när det går dåligt för dem samt känner glädje för när vindarna vänder och motgångar förvandlas till framgång, vilket eventuellt kan tyckas händer lite väl mycket – att saker och ting utvecklas lite väl fint. Men med det särdeles tuffa livet på just anstalten och ändå många av de händelser som tar plats efteråt, kan man ändå unna pojkarna lite plötslig lycka. Balansen är väl ändå okej på det stora hela.


Har svårt för att prata så mycket detaljer om den här serien, den var helt enkelt suverän på många sätt och vis. Rekommenderad för precis alla, även de som normalt sett kan ha svårt för anime. Jag lovar då att det inte existerar ett uns av stora manga-ögon, tentakler, ecchi, konstigheter eller flams - allting i Rainbow: Nisha Rokubou no Shichinkänns seriöst, vuxet och genomtänkt. Precis det som man kan behöva mellan allt det där andra, motsatta som anime-världen har att erbjuda.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MyAnimeList.net: Great.


Ja, jag har som synes nu även en profil på MAL också :)

ANNONS
Av Tomas Engström - 13 april 2011 21:03

Efter att först ha ratat och därefter hyllat Akiyuki Shinbo för sin väldigt speciella visuella stil och även historier, kände jag att om så bara hälften av hans animes verkligen lyckas fångas mitt intresse så är det ändå tillräckligt för att våga utforska fler av hans verk och detta är precis vad jag har ägnat den senaste veckan åt genom att se färdigt den första säsongen av Sayonara Zetsubou-Sensei.


 


Nozomu Itoshiki är inte bara lärare, han är också en obotlig pessimist som för minsta lilla motgång eller bakslag försöker ta till snaran och alltså begå självmord. En stor anledning till detta har också att göra med hur hans namn i horisontell, skriven form råkar påminna väldigt mycket om ordet ”zetsubou” vilket betyder förtvivlan. Som tur är befinner sig en lika obotlig optimist i hans klass, Kafuka, som gång på gång övertygar honom om att allting är som det ska vara och hur fantastisk världen är – även om hon på grund av sin klumpighet många gånger är på väg att verkligen ta livet av Zetsubou.


Faktum är att hela klassen består av väldigt speciella individer i stil med exemplet här ovan. För varje avsnitt som går möter vi en ny personlighet som till exempel den schizofrene Kaere som efter sina studier i USA hotar med stämningar för minsta lilla sak, eller Kiri som är en så kallad hikikomori (extremt asocial och folkskygg människa).


Som man säkert kan förstå bara genom att få dessa karaktärsbeskrivningar så är Sayonara Zetsubou-Sensei en väldigt komisk och lite galen serie. Avsnitten behandlar som sagt vanligtvis någon ny karaktär i kombination med att någonting sker inom klassen, såsom en klassresa eller skoluppgift, och därefter avlöser tokigheterna varandra hela avsnittet igenom. Eftersom serien som sagt är regisserad av just Akiyuki Shinbo så varvas alltsammans med ett par knepiga vinklar, hastiga klipp och vissa visuella effekter. Ingenting alltför extremt den här gången dock, utan det är mera den lite platta tecknarstilen som utmärker serien, vilket också gör att man kan se den utan att få huvudvärk till skillnad från hur jag upplevde Bakemonogatari.


Dock är Sayonara Zetsubou-Sensei fortfarande väldigt mycket av en swing-and-a-miss för min del; de riktigt underhållande avsnitten kommer med väldigt glesa mellanrum och däremellan känner jag allt från ingenting särskilt till... ja, rent utav misströstan – precis som Zetsubou-sensei själv genom de 12 avsnitten och därför nöjer jag mig så här med den första säsongen (av så många som tre samt två korta OVA:s).


Betyget på AnimeNewsNetwork.com får helt enkelt bli: Descent, I didn’t lose my time.

Av Tomas Engström - 8 april 2011 22:32

 


Aoi Bungaku översätts rätt och slätt till Blå Litteratur och är en kort serie som trots sina 12 avsnitt ändå hinner berätta hela sex olika klassiska historier från japansk litteratur:


No Longer Human; om en ung man som känner ett starkt utanförskap till samhället så till den grad att han anser sig själv vara omänsklig - ett monster. Är med sina fyra avsnitt den längsta av historierna.


Sakura no mori no mankai no shita; om en stråtrövare som bor i skogen och en dag träffar en förtrollande vacker tjej vilken han gör till sin fru - men inte utan att hon ställer vissa krav på honom, krav som medför blodsspill...


Kokoro; kretsar kring ytterligare en ung man, men denna studerar i Tokyo och hyr där ett rum från en änkling med dotter. Bjuder en dag in en gammal barndomsvän att bo tillsammans med honom då mannen tycker synd om sin vän som vare sig tycks ha mat eller ens hustak för dagen, på grund av sitt levnadssätt som munk, vilket öppnar upp för ett kärleksdrama i hushållet. Berättas två gånger från olika perspektiv: först mannen i fråga och därefter hans vän.

 

Run, Melos!; berättar en historia i en historia när en pjäsförfattare får ett uppdrag vars handling påminner honom om ett plågsamt svek från sin barndomsvän. Här får man således följa dels pjäsen han sitter och skriver (vilken förstås bär namnet på denna berättelse), dels se minnen från vem hans vän var samt vad sveket bottnar i.

 

The Spider’s Thread; visar den grymma och respektlöse banditen Kandata vars enda goda gärning i sitt liv var när han skonade en spindel - vilket ska visa belöna sig den dagen han hamnar i helvetet för sina synder...

 

Hell Screen; handlar så slutligen om den store och talangfulla konstnären Yoshihide som får i uppdrag av sin kung att måla hans vackra stad i det mausoleum som står förberett och som kungen, sin unga ålder till trots, redan nu har bestämt sig för hur det ska se ut: färgsprakande vackert, precis som staden han bor i och styr. Dock är det inte riktigt så Yoshihide själv ser på det då kungen är lika nonchalant mot sitt folk som han är hänsynslös i sitt sätt och därför beslutar sig konstnären för att istället avbilda den riktiga sanningen på gravmonumentets väggar.


Vad jag ska tycka om denna anime är jag inte riktigt säker. Å ena sidan innehåller den väl egentligen väldigt intressanta, tankfulla berättelser men å andra sidan är majoriteten av dem väldigt... extrema, och lite märkliga. I synnerhet No Longer Human var nästan bitvis otrevlig att se - på något slags psykiskt plan. Men det känns då absolut inte som att jag har kastat bort min tid i att se dessa, särskilt som jag fann Kokoro och Run, Melos! vara riktigt strålande både i historia och utförande. Tecknarmässigt håller faktiskt alla sex berättelser mycket hög klass med väldigt vassa animationer.


Men, som sagt, av dessa sex var det egentligen bara två som verkligen föll mig personligen på läppen och därför tänker jag inte klättra lika högt i betygskalan som nu snittet på AnimeNewsNetwork.com ligger på utan nöjer mig med: Decent, I didn’t lose my time.

Av Tomas Engström - 3 april 2011 20:43

I april förra året fick jag bekanta mig med en gymnasieflicka vid namn Sawako Kuronuma. Vid första anblicken verkade hon lite glåmig, tillbakadragen och bara allmänt märklig – vilket också var precis hur inte bara hennes klass utan även hela skolan kände. Men tack vare klasskamraten Shouta Kazehaya som en dag plötsligt närmar sig Sawako och faktiskt börjar prata med henne, lär såväl tittaren som människorna omkring henne vilken känslig, omtänksam och fantastiskt vacker person detta verkligen är.


Detta hände alltså i Kimi ni Todoke (ungefär ”nå ut till dig”) som jag såg i april förra året. Nu är det dags för uppföljning i Kimi ni Todoke 2nd Season.


 


Närmare ett år har passerat sedan senast – ett väldigt omtumlande men också fantastiskt år för Sawako som trots att hon fortfarande har kvar sitt smeknamn ”Sadako” (huvudpersonen i den japanska skräckfilmen Ringu eller The Ring), nu ändå kan känna sig uppskattad av sin klass och därmed också mer som en vanlig skolflicka. Folk är inte längre lika rädda för henne även om det fortfarande kvarstår ett och annat rykte om de ockulta krafter som hon sägs besitta, men nu är dessa inte längre någonting lika negativt (typ förbannelser) som tidigare utan istället pratar man om hur Sawako bland annat kan välsigna ens kärleksliv.


Och kärleken, det är vad denna andra säsong verkligen handlar om. För efter all denna tid som Sawako har spenderat tillsammans med Shouta, då ju hennes nuvarande sociala position i skolan främst beror på hans godhet och intresse för henne, börjar hon känna hur någonting inom henne händer var gång som hon möter hans blick eller ser honom le. Men nu när Sawako så att säga ”klarar sig på egen hand” spenderar de två inte längre lika mycket tid ihop som tidigare och då är ju frågan, känner sig Shouta ”klar” med henne och har inte längre något vidare stort intresse av att träffas och umgås, eller finns det kanske någon chans att de två kan bli ett?


Kimi ni Todoke 2nd Season är verkligen betydligt kortare än originalet med bara hälften så många avsnitt (12st), men så handlar det nu också enbart om relationen mellan just Sawako och Shouta den här gången. Man får inte direkt se några andra karaktärer utvecklas bortsett från en ny kille i klassen, som väldigt snabbt tycks utveckla ett intresse för den fortfarande något tystlåtne och väldigt blygsamme Sawako – till Shoutas förtret och således väntar ett visst triangeldrama med diverse missförstånd.


Det finns nog ingen serie som får mig att dra lika mycket på smilbanden på ett sådant där lite fånigt, hjärtvärmande sätt som just Kimi ni Todoke och det inkluderar nu även denna andra säsong som de få avsnitten till trots och en lite ”tunnare” historia ändå lyckas fånga mitt hjärta så till den grad att jag rent utav sitter och lyssnar till seriens öppnings- samt slutmusikstycke även såhär i efterhand och bara känner myset inombords. En riktigt älskvärd anime som jag någon dag tänker se till att ha stående i min samling.


AnimeNewsNetwork.com registrerar jag än en gång: Excellent, should be in anyone’s collection.

Av Tomas Engström - 1 april 2011 08:32

Den här animen snubblade jag, liksom så många andra gånger, över när jag egentligen satt och letade efter en helt annan serie men i brist på vad som fanns tillgängligt vid det tillfället, såg det här namnet istället och tänkte således att ”Hmm, det här kanske kan vara någonting.”


Och det har det nu också visat sig vara. Någonting enormt och fantastiskt.


 


Shura no Toki: Age of Chaos, eller Mutsu Enmei-Ryu Gaiden: Shura no Toki om man går efter vad mangan som denna serie är baserad på heter, utspelar sig under 1800-talets Japan och kretsar kring den legendariska kampsport som kallas Mutsu Enmei-Ryu; en obeväpnad stil som enligt legenden är oövervinnerlig oavsett om motståndaren själv utövar någon annan typ av kampsport eller rent utav svingar ett vapen. Genom serien får man följa tre olika generationer av sådana utövare, vilka placerar ordet Mutsu före sitt namn, när de egentligen inte gör så mycket mer än driver genom landet - men ändå lyckas placera sig själva i hetluften såväl i dueller mot beryktade svärdsmän som på stora slagfält.


De tre historierna har ingenting med varandra att göra och huvudpersonerna byts hela tiden ut mot nya när väl en historia avslutas och nästa tar vid, men detta utan att det på något sätt kändes särskilt förvirrande eller rörigt då det hela tiden är väldigt tydligt när en ny generation Mutsu tar vid och vid det tillfället har det även passerat några år - vilket också påverkar situationen i landet i sig. Detta är särskilt påtagligt i den tredje och sista historien när fältherrar på kejsarens uppdrag utför fälttåg genom Japan (precis som det också verkligen var under denna period) och även länder bortom havskustens gränser intresserar sig för Japan. Mitt i allt detta får man följa många historiskt korrekta personer som spelade avgörande roller för landets historia, med en uppdiktad Mutsu mitt ibland dem som kom att bidra till varför det gick så bra för bland andra visionären och fadern av den Kejserliga japanska flottan: Sakamoto Ryoma (1836-1867).


Trots allt våld som naturligtvis följer i denna anime som trots allt handlar om kampsport och svärdsmän, så spills det oerhört få mängder blod och jag kan inte erinra mig att jag någonsin såg några avhuggna lemmar i serien. Folk dör i hundratals, javisst, men just blodsspillet är verkligen minimerat vilket inte alls på något sätt kändes som att det bedövade känslan i de stora strider eller många dueller som äger rum genom avsnitten. Tvärtom är just striderna oerhört välgjorda och intressanta och då i synnerhet när just en Mutsu är inblandad - vilket dessutom vanligtvis faktiskt handlar mer om hur den andra parten inte nödvändigtvis är ute efter att verkligen få dräpa någon utan vill bara testa sin styrka mot dessa legendariska kampsportsutövare, vilka trots allt sägs aldrig kunna förlora. Några av duellerna upplevde jag faktiskt som lika intensiva och spännande att skåda som en bra match i Hajime no Ippo (Fighting Spirit), och då varade ändå matcherna i den animen i allt från ”bara” ett avsnitt upp till flera, medan duellerna här i Shura no Toki är över på bara någon minut.


Det känns svårt att förmedla vilken fantastisk mix av action, historieutbildning, svärdsfäktning och blandade starka känslor som jag har fått uppleva genom de 26st avsnitt som utgör Shura no Toki: Age of Chaos. Mot slutet blev jag verkligen tagen på riktigt av vad som händer i serien och hur det går för den historiens alla karaktärer som man får lära känna. Detta om något är väl en klar indikation i sig på hur välgjord denna anime är?


Först Bakumatsu Kikansetsu Irohanihoheto i december, därefter Sword of the Stranger förra månaden och nu denna. Varifrån kommer plötsligt alla dessa välgjorda action-animes med svärd inblandade från - och var kan jag få tag på mer av den här varan? Detta återstår att se, för jag vågar då verkligen inte hoppas på att jag kan hitta ytterligare en anime av denna klass som jag på AnimeNewsNetwork.com översätter till: Excellent, should be in anyone’s collection.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se