Alla inlägg under januari 2013

Av Tomas Engström - 11 januari 2013 12:41

Efter nästan 2½ år här på Bloggplatsen är det dags att gå vidare - mitt recenserade av animes flyttar till en ny plats och breddar samtidigt ut sig. Jag har nämligen en väldigt god vän som tillsammans med en tredje part har startat upp hemsidan DigitalEscape som är en tillflyktsort online att förlora sig själv i alla former av fiktion.


Och därtill hör även anime och således också jag själv.


Men bortsett från anime så kommer jag även att skriva en del om såväl manga som vanliga filmer och till och med sällskapsspel med jämna mellanrum. Här finner man även podcasten Eskapisterna där jag och Danny (ovan sagda vän) diskuterar filmer, TV-serier och böcker som vi har sett eller läst.


Så med detta blogginlägg stänger jag alltså portarna till Animebloggen bakom mig för att istället öppna upp någonting ännu större på DigitalEscape.


Välkomna att läsa min första recension där jag pratar om Hakuouki Reimerioku.


Och tack till alla som har följt mig här under dessa 2½ år! :)


Mvh

Tomas "ConraDargo" Engström

ANNONS
Av Tomas Engström - 1 januari 2013 15:44

 


Ja då var man alltså här igen då – vid en sådan där tidpunkt där man blir medveten om hur snabbt ett år passerar. Det har återigen blivit dags att summera hur mitt anime-tittande har sett ut under de senaste 365 dagarna och jag konstaterar snabbt hur otroligt mycket ett heltidsarbete gör för ens fritid, särskilt på en arbetsplats där man knappt tillåts stanna hemma vid sjukdom... Förra året såg jag hela 50st serier och 6st långfilmer, vilket var en ganska ordentlig ökning från 2010. Den här gången ligger jag istället efter med endast 28st serier och en ensam stackars film... Ännu sämre hade det sett ut om jag nu inte hade blivit arbetslös i september månad (freedom!) och således kunde plocka upp mitt hobbytittande.


Just därför är det också på det viset att endast just över hälften av de titlar som jag nu väljer att lyfta fram kommer från tiden innan jag blev arbetslös – medan de övriga serierna avverkades bara under de fyra månader som har passerats sedan dess. Det har blivit dags att plocka ut russinen ur kakan och nämna vilka 10 serier som jag verkligen kände någonting för av allt från årets första anime som var den avslappnande Genshiken 2,till årets sista serie vilket blev den ganska så spännande Kyouka.


I kronologisk ordning kommer här gräddan ur mitt anime-år 2012.


Genshiken 2 (januari)

Genshiken 2 fortsätter där originalet slutade och gör det även på precis samma sätt; med den sköna manga- och anime-klubben som har samma namn som serien vars medlemmar man helt enkelt får följa när de utför och deltar i diverse aktiviteter, från att delta i konvent till att klä ut sig. Men den här gången har såväl karaktärerna som serien i sig vuxit något och visar lite mer prov på ansvarstagande och drama, även om Genshiken 2 fortfarande är väldigt mycket för samma typ av otakus/nördar som den behandlar.

Avslappnande, skön och rolig (den här gången med ett riktigt avslut på det hela).


Ano Hi Mita no Namae o Bokutachi wa Mada Shiranai (januari)

Jag kan inte erinra mig att jag någonsin har sett en anime med ett så långt namn som Ano Hi Mita no... som denna. Och vad som till en början såg ut att bli något tramsigt med en potentiellt irriterande sekundär huvudperson, utvecklades snabbt till att vara en gripande och smårolig anime som är fantastiskt vacker att både se på och uppleva. Här följer man skolpojken Jinta som hela tiden ser sin sedan flera år tillbaka avlidne barndomsvän Meiko framför sig och hans försök att förstå varför situationen är som den är och hur han ska göra för att kunna gå vidare i livet.

Vacker, som sagt, och skänker en berörande tankeställare om livet efter döden.


Blue Gender (mars)

Blue Gender gör ett lika förvirrande förstaintryck för tittaren som den nuvarande situationen är för seriens huvudperson Yuji efter att han vaknar upp från sin djupsömn, när det visar sig att jorden har blivit övertagen av en monstruös form av varelse (Blue) som håller på att utrota människan.

En oerhört mörk och rå serie som verkligen visar vad som menas med ordet ”dystopi” i en värld där allt känns hopplöst, vilket skänker serien en suverän känsla av spänning över hur det egentligen ska sluta för mänskligheten.


Gundam AGE (maj)

Det är inte ofta jag ser mecha-serier och jag har överlag lite svårt för hur de tenderar att vara och hur enormt krigiska de alltid är, för vad annars skulle man väl med jättestora robotar till om inte för krigsföring?

Gundam AGE är förvisso inget undantag då även denna serie, liksom alla de andra i franchisen, handlar om ett långvarigt krig mellan två typer av människor. Vad som dock gör att just AGE är så rolig att följa är dels hur charmigt gjord den är vilket har mycket att göra med hur man flörtar med gamla 80-talsserier, dels får man följa huvudpersonerna under flera generationer och det gör enormt mycket för just historien att se hur det passerar flera årtionden mellan säsongerna och vilken inverkan detta har för series karaktärer. Ett äkta russin i den syntetiska robotkakan som var väl värd att hitta åt.


Michiko to Hatchin (juli)

Lilla Hana lever ett minst sagt jobbigt och påfrestande liv tillsammans med sina två adoptivföräldrar som båda är extremt stränga i sin uppfostran och dessutom har en dotter som uppför sig rent utav odrägligt i Hanas närvaro. Situationen blir dock en helt annan när Hanas biologiska mamma, en ung kvinna med attityd så det räcker och blir över, plötsligt kommer in i hennes liv genom att dundra in genom köksfönstret på sin motorcykel och tar Hana med sig därifrån. Tillsammans ger de sig ut på vägen för att leta efter Hanas pappa men med Michikos kriminella och bråkiga bakgrund blir detta verkligen ingen dans på rosor.

Ett actiondrama som inte bara är rysligt välgjort utan också levererar en underbar känsla genom hela serien. Liksom Michiko själv är Michiko to Hatchin lika kaxig och äventyrlig som den är spännande och vacker att se på.


Tsuritama (juli)

Yuki Sanada tappar väldigt lätt ansiktet när han står inför en grupp människor och för honom känns detta ungefär som att kämpa efter andan när man befinner sig under vatten. När Yuki flyttar till en ny by med sin mormor och med mycket möda just har lyckats presentera sig inför sin nya klass, dyker ytterligare en nykommen klasskamrat upp i form av den oerhört märkliga, spralliga och energisprudlande Haru – en person som kommer att förändra Yuki för alltid samtidigt som han också får vara med om sitt livs äventyr.

Tsuritama är gladlynt, härlig, underhållande och bara enormt fin på alla sätt och vis – ungefär lite som Haru. Historien är något skruvad men inte på det barnsligt fåniga viset utan det underbart härliga viset.


Tales of Abyss (september)

Det är inte ofta man får se fantasy som håller i animes. Förra året hade jag turen att hitta både en och två serier och 2012 blev Tales of Abyss helt otippat just en sådan. Serien baseras på ett japanskt PlayStation 2-spel från 2005 och otroligt nog är den inte bara faktiskt intressant att följa utan ser dessutom makalöst bra ut. En riktigt bra och välgjord adaption som utan problem lyckades släcka min fantasy-törst för i år.


Luke fon Fabre har spenderat de senaste 7 åren med att lära om sig precis allt efter att som 10-åring ha blivit kidnappad och när han väl återfördes hade Luke tappat minnet om precis allting – inklusive livet i sig och låg således på samma mentala nivå som ett litet barn, knappt förmögen att stå upp. Nu 17 år fyllda önskar sig Luke inget hellre än att få lämna slottsgården där han mer eller mindre hålls fången av sina överbeskyddande föräldrar och det är under en plötslig attack mot en av slottets största personligheter som Luke ofrivilligt får sin önskan uppfyllda, när han mitt under drabbningen med inkräktaren transporteras långt, långt bort från sitt trygga hem och ut i en för honom helt främmande värld.


Maid Sama! (oktober)

Den andra otippade favoriten på denna lista heter Maid Sama! och handlar om en väldigt självständig och säker ung kvinna som är ett riktigt praktexemplar i skolan, men utanför klassrummet har hon en hemlighet i form av hennes halvtidsarbete: som utklätt hembiträde på ett café där hon serverar manliga kunder med ett ”Välkommen hem, mäster”. En dag råkar Misaki dock få sin hemlighet röjd när en av klassens killar promenerar förbi och ser henne i sin utstyrsel, och så är paniken givetvis ett faktum...


En utgångspunkt som förstås kan låta både tramsig och förlöjligande, men Maid Sama! är ingenting av detta utan tvärt otroligt charmig, smart, rolig och värmande – en sådan där härlig, romantisk komedi som bara har iklätts ett till synes taffligt omslag.


Usagi Drop (oktober)

Daikichi är 30 år, ogift, jobbar flitigt men har ingen vidare kontakt med någon utöver sina arbetskamrater. När han kommer till sin farfars begravning träffar han inte bara sin familj för första gången på länge, utan även ett helt okänt litet flickebarn som visar sig vara hans farfars dotter. Den nuvarande situationen med Rin som numera är föräldralös och dessutom ett ”oäkta” barn, gör att familjen tar avstånd från henne och föreslår hur Rin bör placeras på fosterhem – något som inte alls går hem hos Daikichi utan istället erbjuder sig att ensam uppfostra flickan, vilket hon svarar ja på.


Det är lustigt hur man likt Daikichi inte hyser någon som helst kärlek till barn men ändå nu kan sitta här och tycka att Usagi Drop är det finaste som jag fick se under 2012 och en av mina favoriter inom genren slice of life.

Och Rin är numera också ett av tre barn som jag faktiskt kan känna någonting för.


Steins; Gate (december)

Steins; Gate formligen kastar in tittaren i ett intressant kaos där den unge och mycket märkliga vetenskapsmannen Rintarou står i centrum. Av en ren slump upptäcker han och hans vän ett sätt att transportera saker bakåt i tiden – genom att stoppa dessa i en modifierad mikrovågsugn. Men att leka med tiden är också att leka med de allvarliga och många gånger helt oväntade konsekvenser som kommer till följd, och snart blir den fantastiska upptäckten och euforiska upplevelsen utbytt mot någonting fruktansvärt och allvarsamt istället.


Årets kanske mest spännande historia och samtidigt även den mest komplexa. Steins; Gate måste man helt enkelt se för att förstå såväl tjusningen av som det genialiska i. Att hoppa över denna serie är som att göra sig själv en stor otjänst och tyvärr existerar det ju inga tidsmaskiner som kan få dig att ändra på det utfallet.


Och det var det. Jag avslutar mitt anime-år 2012 med att nämna dels den helt fantastiska kortfilmen Hotarubi no Mori e som jag hunnit med att se två gånger och blivit precis lika berörd båda gångerna, dels långköraren Bleach som efter 8 år och 366 avsnitt kom till ett avslut – en serie som jag håller enormt varmt om hjärtat och det bästa inom ”Shounen” som jag har varit med om.


Gott Nytt År och en god fortsättning på 2013.


Mvh

Tomas ”ConraDargo” Engström

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se