Alla inlägg under januari 2017

Av Tomas Engström - 29 januari 2017 14:18

Den här recensionen skrevs för DigitalEcape


Världen Yggdrasil är på väg att gå under... men undergången är endast virtuell, för Yggdrasil tillhör nämligen ett av de största onlinerollspelen för virtual reality i modern tid - år 2138. Spelaren med smeknamnet ”Momongo” har varit med sedan början och tänker därför avsluta genom att stanna kvar i spelet tills det stängs ned, sittande på sin tron i sitt gilles enorma fästning, omgiven av datorkontrollerade tjänare. Men till Momongos överraskning vaknar han fortfarande upp i Yggdrasil även efter att det svartnat för ögonen och VR-hjälmen bör ha stängt ned sig. Än märkligare är att hans inprogrammerade tjänare nu agerar på egen hand och förstår befallningar som om de vore tänkande varelser.


Fundersam över vad som kan ha hänt och ifall det finns fler spelare kvar i världen som befinner sig i samma sits, bestämmer Momongo sig för att utnyttja sin karaktärs mäktiga position och använda sina tjänare till att utforska omgivningen – som ej längre ens tycks tillhöra Yggdrasil, utan någonting helt annat.


 

Overlord är ytterligare en hit i animevärlden där man slår an på datorspelssträngen och i synnerhet flörtar med onlinerollspelare. Men om man bortser från de första två avsnitten, när vi bekantar oss med huvudpersonen och lär oss om dennes problem, så används faktiskt inte särskilt många termer som kanske skulle kunna flyga en oinvigd över huvudet. Istället blir flörten och speldragen något mer subtila, såsom brukandet av röda och blå flaskor med helande drycker eller att särskilda vapenattacker samt besvärjelser alltid behöver uttalas – på engelska – innan de tillämpas. Närmare slutet talas det ändock förvånansvärt mycket om karaktärer som om de vore livlösa dockor utan egen vilja, och man behandlar personers agerande som någonting inprogrammerat bortom den verkliga världen.


För i övrigt är detta just vad världen anses vara: den verkliga sådana. För spelaren Momongo, vars riktiga namn vi aldrig får höra, är det förstås en självklarhet att han befinner sig någonstans som omöjligt kan vara någonting annat än en fantasivärld. Främst i och med att han fortfarande besitter sin spelkropp – som är ett skelett. Men övriga karaktärer som lever här känner såklart inte till någonting annat. Momongos tjänare blev dock skapade i Yggdrasil och förstår därför, nu när de har ett faktiskt självmedvetande, att någonting inte står riktigt rätt till. Det blir en fascinerande och rolig twist till det hela i jämförelse med andra serier, där miljön för det mesta har varit ett renodlat datorspel och alla spelare antingen är fullt medvetna om detta (Sword Art Online), eller bara agerar som vanliga levande personer trots hur ”spelifierat” allting ändå är (Is It Wrong to Try to Pick Up Girls in a Dungeon?). Det intressanta med Overlord blir således Momongos sökande efter ett svar på vad som kan ha hänt, samtidigt som han utforskar en levande värld som lyder under spelregler men också faktiska naturlagar.


 

Vad mer som är lika förvånansvärt som positivt med serien, är mixen av grav humor och mörkt allvar. Att Overlord ska vara en komedi står tydligt väldigt snabbt i såväl karaktärers dialog som agerande, när Momongo väl fastställer att han tycks ha fastnat i spelvärlden. Men även om vi insatta kan hitta roliga spelreferenser lite här och var när Momongo utforskar sin nya omgivning, är det en ganska grym och kall värld där det bevisligen räcker med ett litet snedsteg för att personer ska behöva sätta livet till. För det här är någonting som visas upp med oväntat jämna mellanrum, när personer plötsligt blir dödade eller bara råkar ut för andra, väldigt tragiska och traumatiska upplevelser. Helt enkelt för att de befinner sig på fel plats vid fel tillfälle. Blandningen av den många gånger väldigt bisarra, dråpliga humorn och de våldsamma, mörka scenerna som avlöser varandra drar verkligen undan mattan på mig vid flertalet tillfällen, vilket känns både roligt och ändå välbalanserat.


Och Momongo själv står för en hel del av såväl humorn som allvaret, eftersom han som sagt fortfarande är en spelare som har fastnat i vad som fortfarande tycks vara en spelvärld, med en hel stab av tjänare som blint fortsätter att lyda order. Men på grund av hur hans spelkaraktärs enorma maktposition ännu tycks bestå även såhär efter Yggdrasils nedstängning, räknas han som en otroligt kraftfull magiker och kan därför, praktiskt taget, förgöra vem som helst. Detta hjälper honom enormt i sitt sökande efter andra spelare eftersom han snabbt kan göra sig ett namn i den här nya världen, men ibland kan såväl jag som tittare som Momongo själv ifrågasätta hans mentalitet och personlighet – om han i denna härva har tappat en del av sitt vanliga, mänskliga jag och fått det utbytt mot sin spelkaraktärs. Det här är förstås en intressant del av historien och även karaktärens personlighet samt utveckling.


 

Sammanfattat var Overlord en överraskande uppfriskande upplevelse och ställer sig till och med som en av de serier inom genren som jag håller som högst. Den har en härlig humor, ett läckert mörker, en intressant och ovanlig anti-hjälte till protagonist, samt ser också väldigt bra ut. Ett par klavertramp existerar i sedvanlig fanservice-stil, när man med sexualisering ska försöka tillfredsställa en viss typ av publik med vad som för oss andra mest framstår som pinsamma, lite obekväma scener. Men ögonblicken är så pass få att jag kan välja att istället försöka skratta åt och framförallt förbise dem för allt det där som känns roligt på riktigt. Jag önskar bara att säsongen hade kunnat vara längre än sina 13 avsnitt, eftersom det nu lämnar mig längtandes efter en andra säsong.

AnimeNewsNetwork:  Excellent, should be in anyone’s collection
MyAnimeList: Great

Av Tomas Engström - 25 januari 2017 12:30

I högstadiet fann Futaba Yoshioka att pojkar var allmänt högljudda och framfusiga. Det enda undantaget var hennes barndomskärlek Kou Tanaka, som verkade hysa samma känslor för henne. Men plötsligt tvingas Kou flytta på grund av familjeomständigheter och sedan dess har Futaba inte haft någon som helst kontakt med honom. Idag har Futaba hunnit påbörja gymnasiet och även genomgått en framtvingad personlighetsförändring, för att inte riskera att bli utfryst av sina klasskompisar på samma vis som högstadiet slutade. Men hennes tillvaro blir än en gång ordentligt omskakad när Kou helt plötsligt dyker upp igen – till synes än mer förändrad än hon själv.


 

Blue Spring Ride, eller Ao Haru Ride på japanska, är en typisk historia som jag hade haft lite svårt för att försöka prata om på DigitalEscape och därför är glad över att lite snabbt och ytligt kunna skriva någonting här på animebloggen istället. För det här är en av väldigt få serier som verkligen har lämnat ett ordentligt avtryck, tillsammans med bland andra Emma och Kimi ni Todoke. Och när jag blir verkligt emotionellt berörd så har jag ofta svårt för att lyckas göra om mina tankar till ord på ett sakligt och "professionellt" sätt – vilket är den nivå som jag framförallt vill försöka ligga på när jag skriver för DE.


För emotionellt berörd, det är precis vad Blue Spring Ride lyckas med att få mig. Det här är romantisk komedi när den, enligt mig, är som allra bäst och som allra starkast. Och precis som med Kimi ni Todoke är det inte bara själva romantiken som berör, utan även den betydande huvudpersonen – i detta fall Futaba Yoshioka. För den förvandling som Futaba har tvingats göra här i början av serien är något som länge har varit ett verkligt problem i Japan, nämligen hur viktig och brutal den sociala biten av tjejers skolliv är. Det är skrämmande vanligt förekommande att tjejer i såväl högstadiet som gymnasiet blir utfrysta, förtalade och utpekade av andra tjejer inte bara i klassrummet utan även på hela skolan. I det här fallet försöker Futaba hålla en så låg och ickefeminin profil som hon bara kan när hon umgås med sina två så kallade bästa vänner, helt enkelt för att inte skapa onödig uppståndelse eller råka dra till sig uppmärksamhet från klassens/skolans killar. För ve den som på något sätt råkar utmärka sig och tillkalla just killarnas uppmärksamhet. Precis som fallet är med den stackars klasskamraten Yuuri som ständigt anklagas för att "göra till sig" bland killar, när hon egentligen bara är väldigt blyg och har allmänt svårt för att veta hur hon ska bete sig kring folk.


 

Relationen mellan Futaba och Kou växer dessutom inte fram på något romantiskt sedvanligt vis genom till exempel slumpartad närkontakt eller att de råkar befinna sig på tu man hand på en plats som osar romantik. Istället stärks deras band genom en önskan hos Futaba att förstå sig på Kou och varför han har förändrats så mycket under de här åren som de har varit åtskilda. För den Kou som nu går i gymnasiet är inte alls densamma som Futaba lärde känna i högstadiet, och som vi som tittare också blir bekant med genom tillbakablickar till just den här perioden. Kou får därför även en helt egen historia att berätta men väljer istället att stänga ute alla och släpper inte ens in sin familj, vilket gör Futaba än mer angelägen att ta reda på vad som tynger honom. Inte bara för att Kou en gång i tiden var hennes stora kärleksintresse, utan också för att hon bryr sig om honom som sin klasskamrat.


Som ni hör finns det så mycket mer till den här berättelsen än bara ett rosa kärleksskimmer och fluffig romantik. Futaba kommer att behöva brottas med sin egen personlighet lika mycket som Kous, samt förstå innebörden och även betydelsen av riktiga vänner under tiden som allt detta sker. Folk i Futabas omgivning kommer att börja betyda allt mer för henne, samtidigt som även hon själv spelar en viktigare roll i andras liv.

Därmed inte sagt att det inte existerar något som helst kärleksskimmer eller fluffromantik till den här serien. Antalet gånger som det har fladdrat till i hjärtat och ögonen tårats av både glädje och förtvivlan är så många att jag inte har kunnat räkna dem. Där finns många scener som har fått mig att bli alldeles upprymd i förhoppning om att en kyss ska uppstå, eller lämnat mig förkrossad på grund av hur Kou distanserar sig från Futaba.


 

Skimrande är annars ett ytterst lämpligt ord för att beskriva den väldigt speciella visuella stilen som serien har. Och eftersom jag även har bläddrat i mangan så vet jag att den här stilen är adapterad från sitt originalutförande. Samtliga tjejer avbildas nämligen på ett väldigt docksött vis med sin speciella ansiktssymmetri och stora, klara ögon. Även seriens killar går i samma stil och det hela får mig att tänka på de så populära dockorna "Super Dollfie", samt även "smart dolls" av Danny Choo, som enligt mig är lite obehagliga i sitt perfekta utseende. Till en början kan jag faktiskt känna att den här säregna stilen och det speciella utseendet på karaktärerna är lite för starkt och flådigt, men det lägger sig med tiden. För på det stora hela är Blue Spring Ride en väldigt vacker serie, skall sägas, där studion har ägnat mycket tid till detaljer i såväl bakgrunder som animationer. Och eftersom detta även är en komedi så återspeglas dessutom många av de komiska inslagen med en väldigt enkel, simpel stil såsom det brukar kunna se ut i anime och manga, vilket då kontrasterar extra starkt mot allt det här vackra.


Det här blev en betydligt längre text än vad jag först hade planerat, men jag misstänkte också att det skulle kunna hända eftersom Blue Spring Ride som sagt är en serie som verkligen tar tag i mitt emotionella jag och skakar om det ordentligt. Jag fullkomligt älskar karaktärerna, budskapet i historien bortom romantiken, det romantiska i sig och så småningom blir även det visuella en del av den behagliga vaggan som jag sjunker ned i. Jag önskar bara att jag kunde få fortsätta följa Futaba och Kou på just det här viset, men tyvärr existerar inte några fler säsonger av denna animeadaption och mangan må ha givits ut på flertalet språk här i Europa, dock inte engelska. Så, jag får helt enkelt ha Ao Haru Ride som en morot för att lära mig bemästra det japanska språket ytterligare, så att jag någon gång i framtiden kan lyckas läsa den kompletta samlingen av originalmangan – som har funnits i min bokhylla sedan april 2016...

Av Tomas Engström - 21 januari 2017 16:10

Den här recensionen skrevs för DigitalEcape


En dag kommer tonåringen Kei Kuramoto hem med en okänd tjej och introducerar henne för sin lillasyster Chinatsu som deras tremänning. Främlingen presenterar sig själv som Makoto Kowata och ska hädanefter bo i huset tillsammans med Chinatsu, Kei och deras mamma. Senare på dagen när Chinatsu hör Makoto prata med sin medtagna katt inne på sitt rum, blir Chinatsu både rädd och misstänksam och springer därför in i köket till Kei för att berätta om händelsen.


Men så dyker Makoto plötsligt upp och önskar få vägledning till närmsta diversehandel, varpå Kei ber Chinatsu visa vägen, något som hon motvilligt går med på. Men även om såväl promenaden till butiken som själva shoppingen går klanderfri och Chinatsu rent utav blir bjuden på munkar som tack för besväret, händer någonting på väg hem igen som får Chinatsu att stirra storögt på sin tremänning – med nyvunnen respekt...


 


Trots den komiska och något mystiska inledningen som ska avslöja att Makoto Kowata – sitt utseende till trots – inte är någon vanlig tonårstjej, innehåller Flying Witch ändå överraskande lite häxeri. Det här är istället en lika harmonisk som härlig berättelse om vardagslivet i Japan, med en gnutta magiskt glitter över sig. Makoto är nämligen fortfarande bara en häxaspirant och att komma ut i vardagen på det här viset är en del av hennes allmänbildning och generella utbildning, vilket inkluderar att gå till skolan precis som vilken annan gymnasieelev som helst – med helt vanliga ämnen och kurser att läsa. Mangan och animen följer varandra nästintill perfekt i denna historia, med ett par nya inslag samt förlängda scener i den animerade TV-serien.


Fokuset i Flying Witch ligger som sagt inte på att använda sig av häxkonster. Serien känns istället mycket mer typisk ”slice-of-life”; med många vardagliga händelser i högst verkliga miljöer samt karaktärer som har en högst normal personlighet. Inga blixtrar, inget dunder, inga spektakulära slagsmålsscener och (nästintill) inga förvandlingar. Men både när jag läser och tittar på Flying Witch blir känslan ändå speciell när allt det här verkliga helt sömnlöst, nästan vackert blandas med det lite övernaturliga. Ett café där ett spöke jobbar som servitris, en gigantisk val som svävar fram bland molnen och djur som den som är en häxa kan kommunicera med. Och likt Makoto som successivt lär sig allt mer om sin omvärld, lär jag mig med henne hur det skulle kunna se ut att vara en modern häxa i en modern tid. Det är däri som seriens charm, trevliga känsla och den vardagliga spänningen ligger och vad som gör Flying Witch så speciell att såväl läsa som titta på. Det är ungefär samma känsla som Studio Ghibli så många gånger har lyckats fånga i sina filmer, där man har blandat fantasi och verklighet.


 

Karaktärerna är också bidragande till den härliga känslan och atmosfären som både serien och mangan lyckas bygga upp. Makoto är en väldigt framåt tjej som gärna kastar sig in i saker hon agerar spontant när någonting kittlar hennes intresse och nyfikenhet. Hon är, om ni ursäktar, väldigt mycket en häxa med båda fötterna på jorden – trots hennes förmåga att flyga med kvast. Det är också därför som serien inte är så ”häxig” som man säkert kan förvänta sig av titeln, men bortsett från att vara väldigt jordnära så är hon även lite försiktig med att utöva häxeri såväl i som utanför hemmet. Dessutom handlar hennes häxstudier samt mycket av det praktiska utövandet om så mycket mer än att bara försöka sig på förtrollningar. Nu när hon har kommit till den norra delen av Japan, där familjen Kuramoto bor, så skiljer sig också miljön väldigt mycket från Kanto-regionen (mitten av Japan) och det gör att hon även intresserar sig mycket för såväl sin nya omgivning som det lite mer lantliga livet som hennes släktingar lever.


     

Släktingarna i sig är också väldigt charmiga med mycket personlighet. Chinatsu blir snabbt förtjust i Makoto när det väl framkommer att hon är en häxa, varpå misstänksamheten istället omvandlas till en fascination och Chinatsu håller sig därför alltid nära Makoto för att få vara med om allt hon hittar på. Kei är betydligt mer neutralt inställd till det hela, men så har han också vuxit upp med kunskapen om häxor i släkten – till skillnad från Chinatsu som får den lärdomen här och nu i och med flytten. Till skillnad från både Makoto och sin lillasyster är han rationell, praktiskt lagd och agerar väldigt vuxet – vilket kan behövas eftersom Makoto till och från kan agera virrigt, samt har ett hemskt lokalsinne. Han är därför en karaktär som balanserar upp Makotos nästan framfusiga sätt och Chinatsus något barnsliga, energiska lynne – som ju hör en 9-åring till. Det tillkommer även fler intressanta och älskvärda karaktärer under seriens gång, som vi lär känna antingen genom Kei eller Makoto när de spenderar tid såväl på som utanför skolgården.


Visuellt är i synnerhet animen en skön syn för ögat och man håller sig till en väldigt realistisk stil på alla bakgrunder, vilket ytterligare stärker förankringen till det vardagliga livet och verkligheten. Karaktärsdesignen håller samma kvalité och en väldigt vacker men ändå neutral look på ansikten utan att kännas sparsmakad. Men även om mangan är vacker att läsa så har man tonat ned på just bakgrunderna i många av serierutorna när en eller flera karaktärer står i fokus, och man då inte visar någonting alls av vad som finns bakom eller runtomkring dem. Animationerna i animen är mjuka och färgläggningen känns perfekt – lika varm som allting annat i serien. Det kan även sägas om musiken i animen som oftast består av en väldigt behaglig, lugn och rytmisk melodi som framförs med gitarr och piano. Melodierna är fantastiskt rogivande och sätter en väldigt speciell typ av stämning, någonting som animen bara överlag är väldigt duktig på att göra med sin berättelse och de miljöer som visas upp. Så i slutändan skulle man kanske kunna säga att animen är snäppet vassare eftersom formatet tillför så mycket– såväl visuellt som ljudmässigt – samtidigt som man även har förlängt vissa scener eller rent utav lagt till nya.

 

Oavsett om man väljer att läsa mangan, som kommer att bli översatt av det amerikanska förlaget Vertical nu till våren, eller titta på animen är Flying Witch en underbar upplevelse – även om historien kanske inte alla gånger är så spännande som man säkert kan förvänta sig av en sådan titel. Men där finns fortfarande en del häxeri, och alla serier på temat behöver ju inte alltid handla om just besvärjelser och trolldom var och varannan sida eller avsnitt. Flying Witch vinner istället över en med sina charmerande karaktärer, intressanta händelser i vardagen, den visuella stilen och i animen även den så passande musiken. Rekommenderas helt enkelt till alla som uppskattar en trevlig serie om vardagslivet och är intresserad av den japanska idyllen, samt uppskattar när det övernaturliga på ett naturligt sätt blandas in i verkligheten, likt en Ghibli-producerad film.

Av Tomas Engström - 17 januari 2017 12:22

Emma har spenderat större delen av sitt liv åt att tjäna sin arbetsgivare Kelly Stownar, som tog in den dåvarande blomsterflickan från gatan för att ge Emma en chans att förändra sin så tungsinta framtid. Under årens lopp har Emma blivit ett lika flitigt som tillförlitligt hembiträde och med sin vänliga inställning och charm, lyckas hon komma den ensamstående Kelly allt närmare.


En dag får man besök av unge herr William Jones, äldsta sonen i det framgångsrika handelshuset Jones, som Kelly för länge sedan agerade handledare och lärare åt. När Emma och William lär känna varandra så uppstår där en omedelbar attraktion men i denna epok där ens sociala status betyder allt, blir deras förälskelse endast ett problem och hinder när Williams försöker lägga fram för sin familj vem Emma är...


 

För er som fortsatte att följa mina recensioner på DigitalEscape efter flytten, blir detta en favorit i repris och så även för min egen del. Jag läste nämligen Emma under vintern 2014 och det finns två anledningar till varför jag låter publicera mina tankar en gång till, den här gången här på animebloggen: för det första har den gamla recensionen gått förlorad i en av serverkrascharna på DE, vilket ju är trist då jag gärna refererar till Emma som en av mina favoriter bland manga. För det andra har jag haft serien på huvudet väldigt mycket de senaste två veckorna, efter att jag avslutade en annan romantisk serie - som heter Ao Haru Ride (eller Blue Spring Ride). Och då slog det mig hur pass länge sedan det var som jag läste Emma och att jag inte bara skulle vilja göra ett kärt återbesök, utan rent utav det japanska importera originalet till min samling i bokhyllan.


Således ger jag er nu Emma: A Victorian Romance så som recensionen såg ut för lite drygt 2 år sedan. Jag hoppas verkligen att dess innehåll ska locka fler till att upptäcka denna härliga, romantiska historia i ett viktorianskt England.


Den här historien som jag just beskrev är kanske inte den mest unika utan har ju tvärtom gjorts flera gånger tidigare, även i just den här tidsperioden som är 1900-tal. Men karaktärerna vi lär känna, miljön som man vistas i och sättet som allting porträtteras på är bara så enormt betagande att jag utan problem dras med i historien och finner det som händer lika spännande som intressant. Tacksamt nog är Emmas och Williams relation dessutom inte fri från komplikationer och allting löser sig heller inte bara helt magiskt, utan det krävs både tid, övertalning, envishet och kärlek för att lyckas gå framåt. Det känns dessutom väldigt uppfriskande med en manga som inte tar plats i öst utan istället porträtterar en del av västvärlden.


 

För Emma utspelar sig som sagt under den viktorianska eran, i ett England som man lyckas fånga oerhört väl i allt från stadsmiljön till karaktärer. Folk uppför sig på ett sätt som känns väldigt trovärdigt för tiden och man talar även på ett väldigt hövligt sätt, vilket förstås översätts väldigt väl till det engelska språket. Till och med namn på stora verksamheter eller bara småartiklar såsom cigaretter och choklad är korrekt namngivna, och emellanåt ägnas det rent utav sidor åt att förklara vad som menas med vissa uttryck eller just produktnamn. Det här är någonting som jag verkligen uppskattar i en serie där man faktisktockså försöker fånga känslan från en viss tid i historien och Emma lyckas som sagt verkligen bra med detta.


Men personerna som vi lär känna genom denna 10 volymer långa manga är däremot väldigt snarlika varandra utseendemässigt, betydligt mer än vad jag brukar kunna tycka när jag ser en anime eller läser just en manga. Månne är det just tidsperioden som är den största orsaken till detta, i och med att samtliga karaktärer är så likartat uppklädda, har samma frisyrer samt ett väldigt lika sätt att agera på. Annars ser sidorna vältecknade ut, håller hög nivå på detaljer i såväl bak- som förgrund och allting är på det stora hela fantastiskt bra utfört rent designmässigt. Där existerar rent utav flertalet tysta partier, alltså serierutor utan pratbubblor, där ingen säger någonting alls men man ändå så tydligt kan avläsa från personernas ansiktsutryckt hur de känner och vad de tycker för någonting.


        


Det blir dock lite märkligt mot slutet av mangan när huvudhistorien plötsligt får ge plats åt förvånansvärt många sidospår. Här får vi nämligen krypa under skinnet på ett stort antal bikaraktärer och se saker från såväl deras förflutna som vad som händer just nu i nutid – parallellt med huvudhistorien. Visst är det en rolig och intressant utfyllnad som bidrar till mycket karaktärsutveckling, men dock inte för våra huvudpersoner. Självklart måste inte att allting hela tiden kretsa kring Emma och William, även om nu historien är deras och namnet på mangan är just Emma. Tvärtom kan jag uppskatta dessa sidospår eftersom de flesta av dem är så välgjorda och trevliga, liksom de personer vi där och då lär känna närmare. Men när man under en så pass lång period väljer att fokusera på någonting helt annat, så tappar jag lite av känslan som hitintills har byggts upp och kan inte låta bli att undra: vad händer just nu med seriens två faktiska huvudpersoner?


En annan fråga som lämnas lite hängande i luften har att göra med familjen Jones status, när en plötslig osämja med en annan familj uppstår av en anledning som jag inte vill avslöja. Varför så lite om detta när det där och då tycks få sådana oerhörda konsekvenser? Eller blev det ingenting alls av det i slutändan och i så fall varför? Vissa handlingar och inträffanden hade jag helt enkelt önskat få se mer av konsekvenserna från, istället för att som nu berätta så många småhistorier att jag lämnas till att själv fundera över vad som egentligen kan ha skett hos familjen Jones under tiden. För med så pass mycket tid som uppenbarligen ska ha förflutit när man väl återupptar huvudhistorien och lämnar bikaraktärernas liv, så kan jag inte låta bli att tycka hur någonting borde ha hänt däremellan – mer än att tiden bara per automatik skulle ha "läkt alla sår". Ett par makalösa sista kapitel rundar dock av historien perfekt och knyter åt säcken på ett tillfredställande, vackert och trevligt sätt som gör att jag kan lämna dessa frågor bakom mig.


 

Emma är en oerhört väl framförd kärlekshistoria där våra två turturduvor till protagonister för möta såväl framgångar som motgångar och verkligen kämpa för att deras relation ska kunna fungera. Den innehåller också lagom rikligt med informativ och intressant bakgrundhistoria - som mot slutet förvisso snubblar iväg lite väl långt från huvudvägen och börjar berätta sidospår, men ändå lyckas avsluta på ett tillfredsställande vis när man hittar tillbaka till Emma och William igen. Serien är vackert tecknad, världen väldigt detaljerad och man porträtterar tidsperioden exemplariskt. En härlig historia med lika härliga karaktärer, allting rakt igenom charmerande genomfört.

Av Tomas Engström - 14 januari 2017 12:20

När de ansvariga för studenthemmet på Suimei High School ombad Sorata Kanda att välja mellan att behålla sin upphittade, hemlösa katt eller flytta ut var valet enkelt. Sorata tyckte helt enkelt för synd om den stackars katten för att kunna släppa ut den på gatan igen och tvingades därför söka sig till det omtalade, ökända Sakurasou; ett hus som huseras av elever som är lite excentriska av sig och inte passar in (eller ens tillåts bo) någon annanstans. Således lever Sorata numera ett väldigt omtumlande liv när han försöker anpassa sig till situationen och sina märkliga rumskamrater, vilket gör att dagarna och vardagen aldrig mer känns vare sig tråkig eller speciellt privat!


           


The Pet Girl of Sakurasou, eller Sakurasou no Pet na Kanojo som den heter på japanska, är en av de mest fantastiska komedier jag har sett och det är tack vare sina excentriska karaktärer, som alla är så älskvärda på sitt eget speciella vis! Här bor den kärlekskranka och överenergiska tjejen Misaki Kamiigusa; hopplöst förälskad i Jin Mitaka som i sin tur ständigt är ute och ränner med såväl elever som äldre kvinnor. Jins raka motsats är Ryuunosuke Akasaka som ständigt sitter instängd på rummet och endast kommunicerar med de andra via sin dator. Å andra sidan verkar han mer vuxen och skärpt än Chihiro Sengoku; som rent utav ska vara husets lärare, men knappt bryr sig om någonting annat än alkohol och att försöka förföra män.


Inte konstigt att Sorata känner sig malplacerad på Sakurasou eftersom han själv faktiskt är en väldigt normal kille utan några som helst konstigheter för sig eller extrema karaktärsdrag. Därför har han också för avsikt att så snabbt som möjligt finna ett annat hem till sina katter och sedan flytta tillbaka till studenthemmet på Suimei High School. Men så flyttar en ny person in i det sista lediga rummet på Sakurasou, vars sätt att vara kommer att förändra allt för Sorata – mer än vad flytten in i huset i sig redan har inneburit.


    


The Pet Girl of Sakurasou handlar framförallt om samspelet mellan Sorata och denna nykomling, vars namn är Mashiro Shiina; en ung tjej som besitter en fantastisk målartalang och nu plötsligt har bestämt sig för att flytta från England till Japan för att börja teckna manga. Hennes problem, som snabbt blir Soratas, är dock att hon inte kan så mycket mer än att måla och illustrera. Hon vet knappt hur man borstar tänderna, att underkläder anses ansenligt att bära, eller att man bör respektera andras privatliv. Hon är lika mycket av ett yrväder i sitt sätt att tänka som i hur hon agerar, utan att för den delen lämna några större spår efter sig. Även om hennes rum alltid ser ut som att just en orkan har dragit igenom det... Just därför känner Sorata helt enkelt en plikt att ta hand om Mashiro, nästan som om hon vore en av alla de hemlösa katter som han har dragit med sig till huset (de är nämligen fler nu än den katt som allting började med).


Det var fler än en gång som jag förundrades över hur pass väl man lyckas porträttera alla dessa excentriska karaktärer även utanför sin starka personlighet och vad de får representera – den superenergiska, den förföriska, den asociala osv. Alla personer får inte riktigt lika mycket utrymme genom serien men det gör heller ingenting. De tar tillräckligt mycket plats, utvecklas tillräckligt mycket och bidrar med tillräckligt till historien och även Soratas liv – som själv blir någon slags personlig assistent för Mashiro, vilket är den stora bidragande faktorn till varför hon verkligen blir en andra huvudperson och får mer scentid än övriga inneboende. Och Mashiro är en väldigt färgstark karaktär som gör mycket för serien. Det är framförallt just hennes sätt att vara som gör att jag inte kan slita mig från soffan utan att känna att jag vill tillbaka in i Sakurasou igen. Men det är värt att säga igen att samtliga karaktärer har någonting som gör att man tycker om dem och det är samspelet mellan dem alla som bidrar till en kärleksfull skrattfest.


 


Härlig humor, fantastiska karaktärer, en alldeles underbar tecknarstil och bra variation på vad som händer och var fokuset ligger under seriens gång – vilket är väldigt tacksamt eftersom 24 avsnitt av hysteri absolut hade kunnat bli för mycket. Jag kommer verkligen att sakna The Pet Girl of Sakurasou och är glad över att serien blev en av de som jag tog mig igenom i endast två sittningar, istället för att dela upp den över en längre period. För detta har helt klart bidragit till euforikänslan som alla galna, älskvärda karaktärer skapar och de lustiga upptåg som händer i avsnitten. Precis som hur Sorata faktiskt lär sig tycka om sina excentriska rumskamrater och kommer dem allt närmare, får jag exakt samma upplevelse och blir därför i slutändan lika tårögd som Misaki och alla de övriga när skolavslutningen väl är kommen. Det svåra nu blir att försöka hitta ett substitut, för en serie som The Pet Girl of Sakurasou snubblar man verkligen inte ofta över...

Av Tomas Engström - 12 januari 2017 10:09

För 17 år sedan i Afrika dök den första odödliga människan upp och regeringen namngav då denne "ajin"; halvmänniska. Sedan dess har endast ett fåtal andra halvmänniskor upptäckts och regeringen utbildar befolkningen att denna art är lika farlig som hänsynslös. Således är man på ständig jakt efter nya halvmänniskor som regeringen då omedelbart tillfångatar och spärrar in och därefter, enligt diverse webbsidor samt videoklipp på nätet, utför inhumana experiment på.


Kei Nagai är en ung läkarstudent vars kunskap kring halvmänniskor inte sträcker sig längre än vad nyheterna rapporterar och undervisningen lär honom. Information som känns något vinklad, men att försöka motsätta lärarna och säga att halvmänniskor kanske inte är så annorlunda från alla andra, är att be om problem. Och problem är precis vad Kei får när han en dag efter skolan blir våldsamt påkörd och omedelbart dödförklaras, bara för att knappt en minut senare stå på benen igen – som om han vore odödlig. Detta leder förstås till att Kei plötsligt blir efterlyst i media och får såväl allmänheten som regeringen efter sig...


     


Det var faktiskt med vissa farhågor som jag började se Ajin: Demi-Human, trots sitt varma mottagande. Premissen lät förvisso intressant men presentationen var inte den mest lovande, dels för krigstemat som lades fram och dels på grund av det visuella. Ajin är nämligen helt datoranimerad, likt Knights of Sidonia-serien och den senaste Berserk som sändes i Japan under sommaren. Men Ajin visar sig ta en oväntad riktning med sin intrig och har dessutom många fler lager till sig än vad man först kan tro och den sker sken av, samtidigt som den även görs av en studio som redan har visat sin kompetens när det kommer till att datoranimera serier.


Ajin handlar nämligen om mer än bara Kei och hur han dels försöker att undvika regeringens "jakthundar", dels förstå vad han har blivit och därmed även fått för krafter. Vi får snart veta att två andra halvmänniskor håller på att försöka bilda en slags motståndsrörelse, eftersom man har tröttnat på regeringens förtryck och den anti-ajin propaganda som sprids i såväl media som skolor. Och den här sidohistorien får faktiskt precis lika mycket utrymme, om inte snäppet mer, än Keis flykt undan regeringen. För Kei själv vill verkligen inget hellre än att få leva ett normalt, lugnt liv och är därför inte intresserad av att försöka slåss för någon sak. Således blir Ajin heller inte en klassisk "shounen" eller slags antisuperhjältefilm och detta kändes skönt att slippa. Istället läggs mycket fokus på de två andra protagonisterna och deras kamp: Satou och Kouji. Här i ligger också all action och den riktiga spänningen, när man ser dem lägga grunden till en motståndsrörelse och därefter genomför sina attacker.


     


Keis personlighet och karaktär är också väldigt intressant, om än vacklande och det bitvis känns svårt att förstå hur han tänker. Till en början är det rena panikkänslorna som överväldigar honom när han inser att han måste vara halvmänniska, och vägrar då att acceptera sanningen. Men när Kei väl hittar en plats som ger utrymme för ett tillfälligt andrum, samlar han snabbt sina tankar och sansar sig. Som efterlyst svänger hans handlingar kraftigt mellan att vara väldigt egoistiska till att oroa sig för personerna i sin omgivning. Men han har i alla fall bestämt sig för att inte skada andra, inte ens när polisen bemöter Kei med våld – eftersom han ändå inte kan dö. Därför ställer han sig också emot att bilda en motståndsrörelse, som då med våld är tänkt att få jakten på halvmänniskor att upphöra. Men samtidigt tänker Kei heller inte försöka göra någonting åt det faktum att både Satou och Kouji är benägna att döda oskyldiga.


Inledningsvis nämnde jag det visuella i förbifarten och Ajin hör sagt till den datoranimerade kategorin. Att få till animationer och rörelser så att de inte känns alltför stela eller onaturliga är en svår konst, men i Ajin lyckas man faktiskt riktigt bra med detta. Till en början handlar det som vanligt om att vänja sig vid hur allting ser ut, men jag kommer snabbt över de visuella "fläckar" som tekniken innebär och det ser som sagt förvånansvärt välpolerat ut. Antagligen för att studion som ligger bakom serien tycks vara specialiserad på just den här tekniken, med bland annat tidigare omnämnda Knights of Sidonia samt adaptionen av Ronja Rövardotter i sin portfolio.


     


Jag önskar dock att man hade kunnat behålla den otroliga detaljrikedom och snygga stil som jag har sett att mangan har, men kan förstå om någon av producenterna kanske valde att gå den här vägen på grund av den svårkontrollerad kraft som alla halvmänniskor besitter: att frammana en fysisk varelse som efterliknar en svartfärgad mumie, men med betydligt mer löst sittande tyg. Ju längre in i serien vi kommer desto mer betydande blir nämligen denna varelse för samtliga inblandade karaktärer. Och nu spekulerar jag förvisso endast, men jag tänker mig att dess krafter, fysik och utseende kändes enklare att animera i en dator än för hand. Speciellt när den i merparten av scenerna används i våldsamma syften och det även händer att två varelser slåss mot varandra.


Oavsett vad man må känna för den grafiska stilen och valet av animationsstudio, som absolut är en väldigt kompetent sådan, berättar Ajin: Demi-Human fortfarande en intressant historia och visar den dessutom från flera perspektiv. Bra karaktärer, bra intriger och ett bra manus gör mig absolut nyfiken på hur historien fortsätter i nästa säsong och därför kommer jag heller inte att helt släppa taget om Ajin riktigt ännu.

Av Tomas Engström - 11 januari 2017 11:19

Idag är det den 11:e januari 2017. Animebloggen flyttade till en helt ny domän för exakt 4 år sedan, dvs 2013.

 

Således ser kanske det här inlägget och dess rubrik ut att vara väl inplanerat, eftersom det på dagen har gått 4 år sedan jag bestämde mig för att ta mina animerecensioner och flytta till nya marker. Men dagens comeback är faktiskt en ren och skär slump, vilket gör att det här beslutet känns ännu bättre eftersom det då, såklart, måste vara menat att det ska bli på precis det här viset ;)

 

Det har absolut varit 4 trevliga och väldigt produktiva år på DigitalEscape och jag kommer därför att fortsätta publicera recensioner där också i framtiden. Men de senaste två åren har sidan tyvärr drabbats av flertalet serverproblem som dels har gjort det svårt att publicera recensioner effektivt, dels har arkivet gått förlorat fler än en gång. Till skillnad från denna nu 6½ gamla bloggplats som – utan att jag ens har varit inne de senaste åren – fortfarande står kvar, med allt innehåll intakt.


  

Jag har fler än en gång under dessa ”problematiska” två år tänkt att jag kanske skulle återvända till animebloggen här på bloggplatsen. Inte för att jag tror att jag har fler läsare här, tvärtom är det förmodligen färre eftersom DigitalEscape är en portal för så mycket mer än bara mina egna texter. Men som sagt, det frustrerar mig när material försvinner och det tar tid att försöka reparera den skada som har uppstått... Utan att för den delen beskylla vare sig det ”hotell” som har haft hand om DigitalEscapes domän(er) eller vår serveransvarige! Ibland går det helt enkelt bara snett och jag är säker på att även bloggplatsen har drabbats av helt egna problem under min långa frånvaro.

 

Det finns dock ytterligare en anledning till att återvända hit. Någonting som allteftersom tiden har passerat har fått mig att inse varför jag skriver – vilket även går hand i hand med sorgen över när ens arbete försvinner och man inte längre kan återkoppla till gamla recensioner i till exempel en återblick. Mina anime- och mangarecensioner är nämligen lika mycket till för er där ute som för mig själv: ett sätt att minnas vad jag har sett/läst och vad min åsikt kring det var. Och då känner jag heller inte alltid för att spilla ut en hel bönburk av storlek XXL, utan ibland räcker det med att bara öppna på locket och hälla ut en matsked... Det här blev en väldigt lustig och kladdig jämförelse ser jag nu, bara för att jag försvenskade uttrycket ”spill the beans”, men men ^^’ Poängen här har att göra med formatet som jag använder mig av när jag skriver för DE; att det ska vara propert, ordentligt utfört och väl genomtänkt. Här på bloggplatsen var jag istället lite mer personlig, kortfattad och ”slarvig” med språket. Detta har lett till att jag inte alltid känner orken eller lusten att recensera någonting som jag har tittat på eller läst, samtidigt som jag dock behöver leverera någonting vid specifika datum eftersom portalen behöver hållas vid liv för att attrahera besökarna.

 

 

Jag inser nu att det här inlägget bara blir allt längre och längre, för långt för var gemene man att läsa. Dessutom på en plats som jag – som sagt – inte tror har så mycket trafik :P Summa summarum nu då: jag tänker börja publicera texter här igen. Men alla mina recensioner kommer även att fortsätta läggas upp på DE och jag ger då portalen lite prioritet över animebloggen. Exempel: igår skrev jag om Ajin: Demi-Human och den recensionen tänker jag publicera här på animebloggen imorgon istället. Vad animebloggen däremot exklusivt kommer att kunna ta del av är de där serierna som jag inte orkar eller känner någon lust till att skriva en lång och utförlig recension av. Förmodligen kommer jag även att publicera en och annan artikel som är relaterad till det faktum att jag idag faktiskt kan en hel del japanska (surprise!), och därför köper in bl.a manga på originalspråket :) För jag vill att animebloggen ska fortsätta spegla mina väldigt personliga åsikter och tankar! Med ett upplägg som känns enkelt och bekvämt :D

 

Med detta sagt ser jag mig nu omkring här på bloggplatsen med nostalgiska ögon, ett leende på läpparna och en varm känsla i bröstet och förklarar animebloggen återuppstånden!

 

Och till er som har läst hela vägen hit ned: tack för tiden ni tog er <3

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2017 >>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skapa flashcards