Inlägg publicerade under kategorin Manga

Av Tomas Engström - Måndag 10 sept 12:37

När Yakumo Fuuji stressar iväg till jobbet en dag så snubblar han över en ung tjej från Kina som heter Pai, som han efter en liten incident tar med sig till sitt jobb för att vila ut. Hon visar sig bära på ett brev från Yakumos pappa, professor Satoru Fuuji, som han inte har sett på många år när Satoru begav sig iväg på en resa för att söka efter en gammal art av monster, som tidigare levde här på jorden. I brevet förklaras att Pai är den sista kvarlevande av denna art och hennes enda önskan är att bli människa, vilket är möjligt om man bara kan lyckas finna Mänsklighetens Staty.

Då Satoru i sitt brev har lovat att Yakumo ska hjälpa Pai med denna uppgift om någonting skulle hända med Satoru, vilket uppenbart är fallet, blir Yakumo snart övertalad att göra just detta – även om han själv inte tror det allra minsta på sin fars historia eller att det skulle finnas några monster. Men det dröjer inte länge förrän märkliga saker börjar hända runtomkring Pai och i jakten på statyn tycks alla möjliga sorters omänskliga varelser vara ute efter henne. Pai själv visar sig besitta enorma krafter när hon väl låter sitt andra jag överta hennes kropp, genom att öppna sitt tredje öga och därmed förvandlas till den sista kvarlevande Sanjiyan.

Efter att ha uppoffrat sig i en farlig situation för att rädda Pai, känner Yakumo hur livet är på väg att glida ur honom och det sista han bevittnar är en tårögd Pai... men så börjar hans krafter plötsligt återvända och de stora såren på hans kropp läker med en omänsklig snabbhet. Sanjiyan inom Pai förklarar att hon förvarar Yakumos själ i sin egen kropp och att detta inte bara låter honom leva vidare, utan har även gjort honom odödlig – men på bekostnad att de nu delar samma öde och om någonting händer Pai kommer det också att drabba Yakumo. Således blir jakten på statyn nu lika viktig för Yakumo, eftersom han endast kommer att återfå sin mänsklighet om Pai själv lyckas bli människa.

 
3x3 Eyes är ju en riktig klassiker till manga och animeadaption, vars originalutförande hade sålt i fler än 30 miljoner exemplar 2015 och jag har alltid velat åtminstone titta på serien. Men efter att ha blivit färdig med de sju, väldigt långa avsnitten så kände jag mig tvungen att utforska originalet och få se hur pass stor skillnaden egentligen är mellan mangan och den förmodligen väldigt nedbantade och komprimerade animeadaptionen. Jag menar, nog för att animeavsnitten är 30-45 minuter långa och således utgör hela serien ett par timmar, men i mangan sträcker sig berättelsen trots allt över 40 volymer med totalt 577 kapitel!

Och så här i slutändan är jag väldigt glad över att åtminstone ha påbörjat mangan, även om jag efter 5 volymer förstås har väldigt mycket kvar att läsa. Men förändringarna som man har gjort vid adopteringen är påtagliga redan på de första sidorna av mangan, med hur Yakumo och Pai faktiskt träffas. Därför kommer jag även att fortsätta läsa serien, men i en ganska maklig takt och med 35 volymer kvar kommer det ju att ta sin ringa tid att bli färdig!

 
Det har i varje fall varit en väldigt intressant och rolig resa detta, hur tydligt det än må vara att berättelsen har sina rötter i sent 80-tal och animeadaptionen är från tidigt 90. Jag älskar ju ändå äldre tecknarstilar och därför finns mycket att hämta och vinna här för min egen personliga del, med designen på alla karaktärer och även monstren. Men också berättelsen i sig och hur den liksom fortskrider känns väldigt, väldigt gammaldags upplagt och just animen kan jag tycka får lida en del för detta, men det har förstås också mycket att göra med att man försökt komprimera en så stor och lång berättelse, även om det nu inte är hela 3x3 Eyes, skall också tilläggas, då animen avslutades 1996 men mangan fortsatte att tecknas i ytterligare 6 år.

Mangan må också ha ett gammalt, dammigt täcke över sig men jag har mycket lättare för att se mellan fingrarna där, förutom i den lilla detaljen att man under de första volymer väldigt ofta ska visa upp Pais trosor endera genom att porträttera henne lite snett underifrån eller låta hennes korta kjol fladdra sådär lagom mycket. Annars är just den romantiska biten mellan Pai och Yakumo ganska snyggt skött, bortsett från ett par klavertramp i form av klassiska, klumpiga scener där det råkar hända grejer. Men det är faktiskt mer av en grej mellan Yakumo och andra personer än med just Pai, då Yakumo i synnerhet till en början är väldigt klumpig av sig men lite senare växer in i rollen som Pais livvakt, i egenskap av en Wu som hans odödliga tillstånd kallas.

 
På tal om detta sker en betydligt stadigare upptrappning av Yakumos kompetens som just Pais beskyddare och ledsagare i mangan än animen, men återigen har det att göra med bortklippta scener eller helt omskrivna sidohistorier och en allmänt nedkortad berättelse. Det gör också att det blir lite svårt emellanåt att acceptera hur Yakumo kan svänga så mycket mellan avsnitten och vara så himla tursamt klumpig i animens första halva. Men det är som med det mesta när det gäller det här formatet och att berättelsen som sagt är så pass gammal, för där existerar väldigt mycket tramsande i såväl animen som mangan och det finns många konstiga scener som det känns som att man bara ska acceptera för att 3x3 Eyes är just en övernaturlig seinen-serie... Ibland bara ler jag roat och viftat bort det hela med handen, andra gånger höjer jag på ena ögonbrynet och får små ryckningar i andra ögat. Framförallt när det ropas ut över skolgården att Pai har magiska krafter, och att det såväl inträffar fruktansvärda händelser som dyker upp ohyggliga odjur mitt i samhället, men hur allt detta ändå inte får någon som helst långvarig effekt, utan det är som att folk bara ignorerar och glömmer bort...

Visuellt gillar jag både mangan och animen, där mangan är klart råare i sin ton och även lite grövre tecknad. I synnerhet när det kommer till att avbilda alla de varelser som jagar efter Pai på grund av vad hon är, och stridsscener där man får se avslitna kroppsdelar och dylikt – något som förekommer oftare i mangan. Överlag är mangan som sagt mycket råare i sin ton medan animen har fått en viss censurering och jag tror att just detta ligger till grund för många av de omgjorda scenerna. Det är bara synd att man har känt sig tvungen att göra på det här viset eftersom jag verkligen föredrar originalberättelsen, mest för hur pass annorlunda som den porträtterar huvudpersonerna och det gör dem mer rättvisa, samtidigt som de också får en intressantare bakgrund och utveckling. Jag har för övrigt sneglat lite i de volymer som kommer mycket längre fram, och tecknarstilen kommer absolut att förändras med tiden – även om man väldigt länge bibehåller ansiktsformer och så. Men oavsett vad som händer rent visuellt så tycker jag inte att där finns mycket alls att klaga på med volymerna från 80- och 90-talet, utan det är en väldigt snygg och vältecknad serie, som bara bitvis kan lida av hur vissa mer actioninriktade serierutor är svårtolkade.

 
3x3 Eyes tycker jag har en berättelse som faktiskt håller än idag, även om det absolut känns att den är gammal i sitt utförande och detta gäller allra helst animenadaptionen, som dock också får lida lite av att vara en aning påstressad och omgjord för att inte vara fullt lika brutal. Men animen tar sig ändå en hel del efter de första fyra avsnitten, när berättelsen tar en lika kraftig vändning som Yakumos personlighet och kompetens. Jag tror dock ändå att man kommer att ha som störst behållning av att endera vara intresserad av gammal manga- och animehistoria eller, som mig, ha en förtjusning för äldre serier. Mangan är i varje fall klart intressantare på grund av sitt djupare och längre innehåll, där man framförallt vida utvecklar karaktärernas personligheter, men för den som inte kan eller vill ta sig an ett sådant läsningsprojekt duger animen gott för att få reda på vad 3x3 Eyes handlar om.

Manga:
AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing
MyAnimeList: Good

 

Anime:
AnimeNewsNetwork:  Good, worth seeing
MyAnimeList: Fine

ANNONS
Av Tomas Engström - Söndag 19 aug 21:29

Alpha är en bekymmerslös, människoliknande robot och sedan ett par år tillbaka även ägare av ett café långt ute på landsbygden, efter att hennes ägare och tillika grundare av caféet lämnat området för att resa bort – på okänd tid och till okänd plats. Eftersom området är glest på såväl folk som kunder har Alpha mycket fritid och efter att ha fått en kamera skickad till sig från sin ägare, börjar hon ägna mycket av sin tid till att åka runt på sin gula scooter och fota såväl landskapet som de personer hon träffar.

 
Yokohama Kaidashi Kikou lät som en riktigt härlig och intressant vardagslivsserie när jag nyligen fick nys om den tack vare min Kindle Paperwhite, som rekommenderade att jag skulle läsa mangan. Efter att ha upptäckt att där även fanns ett par halvtimmeslånga avsnitt bestämde jag mig för att göra både och: läsa och titta på serien! Men den här till synes lite småmysiga premissen till trots och dessutom med en intressant, lite halvt dold katastrofbakgrund till hur omvärlden ser ut – som endast förtäljs när man läser mangan – så är animen bland det absolut tråkigast jag har tittat på... Och det kommer ändå från någon som kan tycka om menlöst vardagslivsdravel som till exempel Animal Crossing: The Movie, men där får jag ju också erkänna att det gör väldigt mycket att känna till källmaterialet och älska den spelserie som filmen baseras på. Det hjälper till att bidra till den inre ro och det myspys som jag känner när jag tittar på den här typen av rogivande serier där det ju vanligtvis inte händer speciellt mycket i folks vardag – och heller inte behöver hända.

Men som sagt, när det gäller animeadaptionen av Yokohama Kaidashi Kikou så känner jag inte alls på ovan beskrivna vis. Istället gör den mig uttråkad och rastlös och mycket har att göra med avsnittens tempo. Det är en sak att Alpha inte får några kunder och därmed heller inte träffar några människor, utöver en äldre man som äger en bensinmack en bit bort samt en annan robottjej som hälsar på för att dela ut ett paket till Alpha. Men hon själv gör ingenting utöver att dricka sitt kaffe, ta en tur på sin scooter eller småprata med någon av de bikaraktärer jag nyss nämnde och den plågsamma sanningen till varför avsnitten lyckas vara ungefär en halvtimme långa, är för att man drar ut på varenda scen i oändlighet... Där är många, långa tysta stunder där ingen säger någonting alls och animationerna är inte särskilt mycket bättre, då det tar vad som känns som en evighet för Alpha att till exempel hälla upp en kopp kaffe och därefter tillsätta fem skedar socker, sked efter sked.

 
Det här är väldigt märkligt då mangan inte alls går i samma låga tempo eller är fullt lika händelselös mellan kapitlen. För det första finner jag det konstigt att animen inte ens tar vid där mangan börjar, utan man har istället hoppat över hela den första volymen – där såväl karaktärer presenteras som att man även visar lite av hur världen faktiskt ser ut idag, vilket i sig förklarar varför Alphas café inte får några besökare. Men det händer faktiskt också mycket mer bara rent generellt i mangan och jag förstår inte riktigt valet av de historier som man har plockat in i animen, när det finns så mycket roligt att visa upp. Framförallt intressantare saker, för världen har nämligen genomlidit diverse naturkatastrofer och därför har vissa delar av Japan – främst tidigare hamnområden – täckts av vatten, medan andra regioner börjar bli överbevuxna och allmänt härjade av naturen. Den biten syns förvisso emellanåt i animen men det blir aldrig berört, till skillnad från i mangan där det bland annat sker en tillbakablick ur bensinmacksägarens ögon. Här får man då se en landsväg som har spärrats av på grund av den förhöjda havsnivån som kastar upp vatten på vägen och det pratas om hur området såg ut tidigare och hur snabbt vattennivån har nått den här kritiska punkten där området snart kommer att ligga helt under vatten.

Att då barase ruiner, stora sanddynor på land, förstörda broar och annat i bakgrunden gör mig lite frustrerad när jag tittar på animen, för jag vill ju förstås veta vad som har hänt men här blir det som sagt inte ens berört. Där finns ju en så himla intressant historia att berätta och förklara omständigheterna kring, men så lägger man istället tid på långa tystnader, kaffekokande och utflykter som inte leder någonstans...

 
Det är för övrigt inte bara världens nuvarande skick som blir utforskat i mangan, utan även det här med att robotar och människor lever sida vid sida och framförallt hur mänskliga robotarna är, och successivt tycks ha blivit allt mer känslosamma med åren. Vid ett tillfälle påpekas det i både mangan och animen att Alphas tårkanaler ursprungligen bara var gjorda för att fukta/smörja hennes ögonglober, men med tiden har de också blivit kopplade till känsloutfall så att hon till exempel gråter av glädje. Jag tycker även att det är lika intresseväckande hur Alpha fick en pistol av sin ägare innan denne lämnade Alpha med caféet, för Alphas egen säkerhets skull, men hon tycks inte ha behövt använda den och dessa naturkatastrofer till trots verkar folk fortfarande vara vänligt inställda till varandra och lugna. Annars är det ju verkligen inte ovanligt att kaos utbryter när samhällen splittras av sådana här saker, så att beväpna Alpha känns absolut som en klok idé och jag förstår ägarens tankegång där.

Musiken i animen bidrar också mycket till den tristess som jag upplever och där finns gott om just musik, som man lägger på i bakgrunden när absolut ingenting händer eller sägs – vilket som sagt är plågsamt ofta. Plinkandet på gitarrsträngar blandas med en gräslig klarinett som till och från rent utav fick mig att snabbspola, eftersom det ändå inte hände någonting. Möjligtvis att just gitarrplinkandet ska vara en koppling till Alphas intresse för att spela det fyrsträngade instrumentet "gekkin", även kallat mångitarr för sin runda, platta form, som visas upp i mangan men som alltså också är ytterligare en detalj som går helt förlorad i animen.

 
Yokohama Kaidashi Kikou som anime är enligt mig en riktigt misslyckad adaption av ett verk som är betydligt intressantare i sitt originalutförande. Månne att den aldrig riktigt var menad som något mer än en hyllning till mangan och är gjord enbart för sina bestående fans som redan har historien och karaktärerna i sitt huvud, så att jag därmed har upplevt berättelsen i fel ordning. Men jag tycker fortfarande att man som sagt har fokuserat på fel saker i animen och det är för mig väldigt tydligt på vilket sätt man ska välja att uppleva den här berättelsen om Alpha: genom att läsa mangan. Intressantare små historier, bättre förklaring av omvärlden, mer utforskande kring Alpha som robot och som en extra bonus slipper man dessutom musiken.

Manga:
AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing
MyAnimeList: Good

Anime:
AnimeNewsNetwork: Weak, I wish I’d done something better with my life
MyAnimeList: Bad

ANNONS
Av Tomas Engström - Tisdag 5 juni 16:28

De tre flickorna Yui, Sacchan och Kotoha har bildat klubben "Colors" med avsikt att skydda sin stad och bibehålla friden i den, som en slags ungdomsklubb av beskyddare. Tillsammans löser de olika fall som antingen läggs fram från deras vuxna vänner eller bara uppkommer av deras egen fantasi, över vad som faktiskt kan anses vara ett hot från omgivningen. Daigorou heter ägaren av den lokala diversehandeln – som är flitig på att såväl förse flickorna med intressanta fall som prylar, medan den stackars poliskonstapeln Saitou ofta blir utsatt för små spratt och anklagelser om att vara korrumperad och opålitlig. Den äventyrliga vardagen leder bland annat till att man besöker ett zoo, leker diverse påhittade lekar, klurar fram pussellösningar och bara allmänt har en trevlig och rolig stund tillsammans.

 
Så, äntligen tar jag mig tiden att faktiskt avhandla en ny anime i text, efter dessa någorlunda hektiska vårveckor av såväl spelkonvent som semester i Japan! En stor och tråkig bidragande faktor till varför jag rent utav har hållit mig lite ifrån att titta på anime den senaste månaden, har varit min trasiga förstärkare som behövt repareras. Motivationen att gå från min stora projektorduk med bioljud till att sitta framför endera surfplattan eller datorn har helt enkelt varit väldigt låg :P Därav anledningen att ni inte har sett till någon "Anime-våren 2018" och det kommer heller inte att hända, då jag helt enkelt har hoppat över vårens nya animes helt och hållet, med undantag för två serier som jag följer med min vän Martin över Skype.


Men nu är jag i alla fall äntligen igång igen och tänker först och främst ta mig igenom ett antal serier från i vintras som har väntat lika mycket på mig som jag har på dem – att de ska sändas färdigt så att jag kan sträcktitta på så mycket som möjligt istället för att invänta nästa avsnitt!


Mitsuboshi Colors är delvis en sådan, som började sändas i vintras och jag har tittat på lite till och från, samtidigt som jag även har läst mangan på min Kindle Paperwhite! För som jag sa redan i vintras har planen varit att ställa de två formaten mot varandra, då det visade sig vara ett ganska snällt språk som användes och således bestämde jag mig för att läsa serien på originalspråket.


 

Mitt första intryck av Mitsuboshi Colors var ju hur oerhört rar och söt den kändes, med tre mycket energiska och härliga flickor av väldigt varierande personlighet. De uttrycker sig väldigt olika men har en delad passion just för att hålla staden "säker", även om nu vissa av deras små äventyr leder till att de ställer till med ett visst kaos. Till exempel ”mysteriet” med varför flertalet gränder har blivit avspärrade utan påtaglig anledning, där det i slutändan visar sig vara nymålade områden – vilket blir väldigt tydligt när flickorna har råkat såväl förstöra den torkande färgen som spritt fotavtryck genom halva staden... Men det mesta av detta är ju väldigt oskyldigt och det är sällan som de verkligen orsakar den typen av problem, så att andra faktiskt besväras av det.


Det största undantaget för sagda regel är den stackars poliskonstapeln Saitou som de tycker om att reta och besvära med såväl märkliga frågor som förfrågningar. Det är även han som många gånger kopplas in för att ta ned gänget på jorden, när de befinner sig på platser där de inte bör vara eller stör allmänheten. Daigorou kan istället sägas vara hans motsvarighet, då karln väldigt gärna uppmuntrar gänget att just hitta på upptåg och spelar ofta med i ”deras värld” genom att till exempel låtsas ha funnit en bomb som kan ödelägga hela staden, när det egentligen bara är ett helt ofarligt hemmabygge – av Daigorou själv.


Tecknarstilen i Mitsuboshi Colors är väldigt mjuk, färgglad och trivsam i animen och detsamma kan även sägas om mangan, bortsett från det färgglada eftersom den ju är lika svartvit som vilken annan manga som helst. Animeproduktionen är i varje fall väldigt trogen originalets tecknarstil och oavsett format så tycker jag att man får en lika trevlig och behaglig visuell upplevelse.


 

Jag ska även säga att serien erbjuder en väldigt stor variation på vad som hittas på i avsnitten/ respektive, såväl genom flickornas egen fantasi – när man bara plötsligt får för sig att någonting är ett hot mot lugnet i staden – som när vissa av deras vuxna vänner har hittat på någonting för att de själva roas av att se hur Colors ska tackla problemet och finna en lösning! Några av dessa påhitt och historier är exklusiva för mangan, men det mesta har översatts även till animen – som i sin tur inte tycks ha någonting originellt till sig, vad jag har kunnat se, mer än att vissa enstaka scener har utspelats något annorlunda. Mycket handlar dock bara om den sedvanliga utfyllnaden eller förlängningen av scener som ju hör till när man återger ritat till animerat.


Men... variationen till trots, charmen till trots, de härliga personligheterna till trots... Det här blir tyvärr väldigt enformigt i längden för mig och den där gulliga charmen kan inte bära upp alla avsnitt. Mangan fungerar något bättre för mig, då det går snabbare att läsa sig igenom allting som sker än att sitta och liksom se det "spelas upp" för mig. Jag föredrar också att historierna blir lite mer komprimerade i sin skrivna form, eftersom det sker en viss utfyllnad av animationer (och även viss dialog) i animen. Det här går hand i hand med det jag just sa om att det blir lite enformigt i längden, för ungefär halvvägs in i säsongen känner jag att serien går lite på repeat och att mitt engagemang för gruppen Colors ger efter. Speciellt de gångerna när barnens agerande och äventyr är sådär... barnsliga. Det tråkar ut mig.


 

Mitsuboshi Colors har mycket charm och hjärta i sig, både sett till de små historierna om hur de tre flickorna ska "beskydda" sin stad från "ondska", och flickorna i sig med sina väldigt olika personligheter och sätt att agera på. Tecknarmässigt är animen väldigt trogen sitt original och oavsett om man väljer att titta på eller läsa denna serie så finns där mycket att uppskatta. Men de här små äventyren, eller i vissa fall upptågen, tycker jag gör sig bättre i sitt originalutförande på grund av hur banalt och lite uttjatad som formulan och historierna blir i längden. Den lite mer komprimerade upplevelsen som kommer av seriepanelerna gör att jag hellre vänder mig till mangan, dock känner jag mig för stunden väldigt mätt på gruppen Colors och väljer således att stänga denna öppnade bok i förväg.


Anime:

AnimeNewsNetwork: So-so, it didn’t really grab my attention
MyAnimeList: Average


Manga:
AnimeNewsNetwork: Descent, I didn't lose my time
MyAnimeList: Fine

Av Tomas Engström - Måndag 19 mars 12:18

Jag får ursäkta att bloggen har varit så pass tyst och inaktiv nu under en hel månad, men detta beror på att jag för närvarande bara följer vinterns aktuella serier - som ju är på väg att lida mot sitt slut nu med bara 1-2 avsnitt kvar per serie. Vilket förstås också innebär att flödet här på bloggen snart kommer uppdateras likt ett antänt smatterband, när jag skriver recension på recension. Därefter väntar dock en viss tystnad ånyo eftersom jag har semester och dels åker söderut inom landet, dels till Japan igen! Men när jag bor i Japan kommer jag förstås att fortsätta titta på anime emellanåt, så det bör komma en eller två recensioner även då.


Hursomhelst, vad som plötsligt slog mig häromveckan var hur pass länge sedan det var jag köpte min Kindle Paperwhite och att jag ju avslutade den recensionen med att skriva "jag kommer kanske med ytterligare en utvärdering längre fram". Med tanke på att inköpet och recensionen skedde för 8 månader sedan är det kanske på tiden att jag nämner någonting mer om detta :P


 

Och jag har faktiskt spenderat väldigt mycket tid med min Kindle på senaste, främst för att kunna läsa vidare i Hakaijuu utan att behöva beställa fysiska böcker och betala frakt för detta. Till en början var planen faktiskt att avsluta serien efter volym 12 eftersom den story arc jag hade följt plötsligt fick ett avslut, och ett väldigt bra sådant också. Men nu när manga överlag är så pass lättillgängligt för mig tack vare min Kindle, kunde jag inte låta bli att återuppta läsandet då jag var nyfiken på vart man skulle ta storyn - och blev så pass positivt överraskad av svaret att jag fortsatte. I dagsläget har jag läst 20 volymer och har därmed bara en kvar, vilket känns väldigt roligt och jag hade nog aldrig kommit mig för att fullfölja den här mangan om det inte vore för just min Kindle.


Vad mer som min Kindle har varit väldigt bra på att göra är att rekommendera mig ny manga att läsa, och även hjälpa mig att utforska serier på egen hand. Det förstnämnda skrev jag ju om redan i juli efter inköpet, eftersom Amazons japanska e-butik direkt började föreslå titlar baserat på dels vad jag redan hade börjat läsa, dels vad jag knappade in i min profil att jag gillade. Men jag har även snappat upp titlar från helt nystartade animeserier och surfande på forum etc, serier som jag med ett par enkla knapptryck kan skicka ett provexemplar av till min Kindle – för att utvärdera ifall mangan är läsbar på originalspråket eller ej.


 

Jag ska faktiskt ärligt säga, på tal om "läsbart" och "originalspråk", att jag ännu inte har använt e-bokläsaren till någonting västerländskt alls. Ingen översätt manga eller ens vanliga böcker, bara japansk manga. Och det har främst att göra med hur besvärligt det känns att behöva växla mellan olika konton och regioner för att få tillgång till brittiska eller amerikanska Amazon. Förvisso kan jag ju alltid bara mata in nedladdade serier via USB, men lättillgängligheten av att snabbt och enkelt gå in på Amazons egna butik... Det är bara så enkelt att göra ett köp, och dessutom väldigt billigt eftersom en manga på japanska bara kostar mellan 30-40kr – att jämföra med de många gånger dubbla priserna i USA (brittiska Amazon säljer inte ens manga till Kindle utan hänvisar istället till den amerikanska butiken).


Annars har jag ingenting att klaga vad gäller upplevelsen och användandet under dessa 8 månader. Det enda är väl i så fall att jag till och från fortfarande kan ha svårt för att tyda kanji pga skärmens storlek, som ju är aningens mindre än en sida i en fysisk manga. Men det här händer inte ofta och jag skulle förmodligen ha mycket lättare för att se rätt kanji om jag bara var bättre bevandrad i just kanji-träsket – för att kunna identifiera tecknen, något som jag har arbetat väldigt mycket med det senaste året och detta har absolut gett resultat.

Men jag är verkligen riktigt glad över köpet och nu när jag åker till Kyoto i april så kliar det absolut i fingrarna att göra den uppgradering som jag pratade om i juli: från Kindle Paperwhite till den nylanserade Kindle Oasis, som idag dessutom har ersatts av en snäppet vassare modell – med lite större skärm som extra grädde på moset, utan att för den delen väga med än min Paperwhite.


 

Kort och gott fortsätter jag att varmt rekommendera en Kindle Paperwhite till dem av er som vill läsa manga och särskilt om det "bara" är på engelska, eftersom skärmstorleken absolut begränsar läsupplevelsen av det lilla jag har sett och även visade upp i min recension från i somras. Smidig att bära med sig är den också och detta bidrar till att jag gärna slänger ned den i min axelväska när jag ändå ska iväg ned på stan med en fikapaus inplanerad. Känner heller fortfarande inte alls av att den skulle vara tung att hålla i, utan vilar tvärtom väldigt bra i handen och i synnerhet efter att ha köpt ett skal med lock - vars vadderade insida blir riktigt bekväm att hålla mot handflatan när jag viker det bakåt mot skalets baksida.

Av Tomas Engström - Onsdag 10 jan 12:01

 

Vilket helt fantastiskt anime-år det har varit och då menar jag inte bara för mig personligen med det som jag har valt att titta på, utan också de serier som har sänts, filmer som visats och förstås även manga som publicerats! Både vintern, våren, sommaren och delvis även hösten 2017 serverade många riktigt grymma serier och visningsschemat var fullt av såväl överraskningar som givna fullträffar.


Jag har nu suttit och försökt sammanställa hur mitt eget anime-år 2017 såg ut och det visade sig vara en betydligt större uppgift än vad jag hade trott, som fick mig att minnas 2011 när jag var praktiskt taget andades anime :P Efter det blev tittandet nämligen lite mer sporadiskt och jag behövde ägna mycket av tiden till annat, däribland mer träning samt att det japanska språkintresset så smått började ta form. Men de senaste tre åren har jag haft ett ordentligt uppsving, mycket tack vare min vän Martin som jag ju har nämnt både en och två gånger här i bloggen sedan jag startade upp den igen i början av året.

Och den största anledningen till varför jag nu kan "stoltsera" med hela 60 (!) påbörjade animeserier 2017 är just på grund av Martins idé att faktiskt börja titta på nyaserier direkt när de har sänts i Japan – så att man får en chans att uppleva när en riktig hype-bomb slår ner i animevärlden! Detta har jag försökt upprätthålla även efter att Martin flyttade till annan ort i höstas, eftersom det verkligen var roligt att få hålla sig ajour med ny anime.


Av dessa 60 serier fullföljde jag 46, droppade 10 och har 4 pågående. Jag tog mig även igenom 7 filmer och började läsa 7 manga, varav 2 har droppats och en ligger på is. Så, nu kvarstår bara att göra en topplista innehållandes de 10 animes som berörde mig allra mest på ett eller annat vis, samt även den manga och film som jag tyckte var mest amazing. Ordningen på topplistan av just animes är dock endast kronologisk, alltså efter när på året som jag såg serien, och således börjar listan med tidigt 2017.


Blue Spring Ride (januari)

En underbart härlig skolanime som jag upptäckte genom en rekommendation och därefter blev alldeles tagen av, så till den grad att jag beställde hela mangan på japanska. Blue Spring Ride handlar om Futaba Yoshioka som under högstadiet uppfattades som både populär och attraktiv, vilket också ledde till hur hon plötsligt blev utfryst av klassens tjejer och så småningom även från andra klasser. Så nu i gymnasiet har Futaba helt ändrat sin personlighet för att inte stå ut lika mycket och försöker alltid vara sina "vänner" till lags, även om det bara är ett spel för galleriet och Futaba inte alltid kan säga hur hon faktiskt känner... Vändningen kommer när hon träffar en gammal klasskamrat från högstadiet som hon då var intresserad av, och även om hans personlighet nu har blivit betydligt mer kylig får han ändå Futaba att börja förstå vad hon lever i för slags falsk bubbla.


Bra serie som berör ett högst aktuellt problem i Japan där just skoltjejer i synnerhet kan bli väldigt otrevliga mot varandra och går ofta ihop i grupp för att frysa ut någon som de av olika anledningar inte tycker om. Detta har i och för sig länge varit ett problem i landet, men det gör inte att berättelsen eller Futabas situation mindre värd att uppmärksamma. Dessutom är Blue Spring Ride i vilket fall som helst en väldigt fin, berörande och stundtals också riktigt rolig skolserie med ett par härliga karaktärer.


Drifters (januari)

Drifters var en förbannat häftig, snygg och grymt intressant serie av samma geni som ligger bakom Hellsing. Den här animen behövde verkligen inte mycket scentid för att såväl jag som Martin tydligt skulle se bevis på detta. Toyohisa Shimazu är en samuraj som under slaget vid Sekigahara (21 november, 1600) ger sitt liv på slagfältet för att skydda sin länsherre, vartefter Toyohisa befinner sig i en bländande vit korridor med hundratals dörrar längsmed väggarna. Han kastas in i en av dessa och vaknar upp i ett märkligt land som inte bara hyser allsköns onaturliga varelser, utan också fallna krigare från diverse eror som har varit döda sedan länge. En av dessa informerar Toyohisa om det politiskt instabila läget i detta främmande land och de får alla snart veta att de har blivit inkallade som så kallade "Drifters" för att slåss mot de som är ansvariga för den ostadiga situationen.


Djävulskt snygg, riktigt intressant historia och otroligt coola, färgstarka personligheter. Mest awesome under hela året, alla som inte ser Drifters gör sig själva en stor otjänst på så många plan och i synnerhet om man älskar Hellsing. Ni får verkligen ursäkta att jag faktiskt aldrig skrev någonting om den här på bloggen, men nu vet ni i alla fall att den existerar och vad jag tycker :P


Miss Kobayashi’s Maid Dragon (april)

Ibland händer det: man får härligt avvägd humor tillsammans med vardagsliv som har fått ett stänk av fantasy i sig. Miss Koboyashi’s Maid Dragon var ytterligare en animeserie som fick mig att omedelbart söka efter mangan när jag väl hade sett färdigt de alldeles för få avsnitten. Koboyashi är namnet på den kvinnliga protagonist som vaknar upp för att gå till jobbet en helt sedvanlig vardag, när hon möts av en enorm drake som väntar på henne utanför lägenhetsdörren. Draken förvandlar sig plötsligt till en människa iförd full hembiträdesmundering och ber om att få ta hand om Koboyashi. Anledningen till denna bisarra förfrågan är att Koboyashi kvällen innan, i ett onyktert tillstånd, drog ut ett magiskt svärd från drakens fjäll och den typen av omtänksamhet har draken aldrig tidigare upplevt eller sett hos en människa.


En otroligt fin, charmig, glädjande och alldeles underbar historia innehållandes massor av skratt, kärlek och vänskap. Det är för mig helt obegripligt om man inte inser hur härlig Miss Koboyashi’s Maid Dragon är redan efter det första avsnittet.


Interviews With Monster Girls (maj)

Varför det här konceptet inte har gjorts tidigare undgår mitt förstånd, när det uppenbarligen är ett så otroligt lyckat sådant! På tal om det jag alldeles nyss skrev här ovan om "härligt avvägd humor tillsammans med vardagsliv som har fått ett stänk av fantasy i sig". Interviews With Monster Girls handlar om gymnasieläraren Tetsuo Takahashi som intresserar sig för så kallade halvmänniskor; varulvar, vampyrer, snökvinnor och andra legendariska humanoida varelser – som faktiskt visar sig existera och lever i vårt samhälle. Tetsuo önskar inget hellre än att få möjligheten till att intervjua dessa om deras vardag för att få en bättre förståelse för hur de klarar sig i vår moderna värld, och hur han själv skulle kunna bidra till att förenkla deras levnadssätt. Lyckligtvis kommer denna önskan alldeles strax att gå i uppfyllelse, när det visar sig att ett flertal nya studenter – och därtill även en lärare – har börjat på skolan och alla är halvmänniskor.


Även Interviews With Monster Girls innehåller underbar humor, väldigt mycket kärleksfull charm och är dessutom riktigt intressant att se – att tillsammans med Tetsuo få bekanta sig med dessa halvmänniskor och upptäcka hur deras moderna vardagsliv ter sig.


Quan Zhi Gao Shou (juli)

Aldrig trodde väl vare sig jag eller Martin att en serie om e-sport, närmare bestämt ett tävlingsinriktat action-MMORPG, skulle kunna göra sig bra. Att Quan Zhi Gao Shou dessutom visade sig vara producerad i Kina höjde inte våra förväntningar i soffan. Döm om vår förvåning när vi redan i det första avsnittet drogs in i denna spännande, väldigt seriösa och stundom orättvisa värld, där proffset Xiu Ye plötsligt tvingas avgå från sin ledarposition för det lag som han under 10 års tid har lett till otaliga segrar, i det omåttligt populära action-baserade online-rollspelet Glory. Xiu söker sig till ett närliggande café och påbörjar en helt ny karaktär på en nystartad server, där han genast blir scoutad av caféets ägare för sin talang och kunskap. Tillsammans med såväl nya som gamla bekantskaper lyckas Xiu snabbt göra sig ett namn på servern och viger än en gång all sin tid åt att klättra på Glorys rankingstege.


Att Kina är ett e-sportens land står verkligen klart med Quan Zhi Gao Shou,som lyckas alldeles föredömligt med att gestalta e-sportscenen och visa dels hur seriös den verkligen är, dels hur smutsig den kan vara och även hur mycket tid som dessa spelare lägger ner på att försöka bli världsbäst. Otroligt vältecknad, intressant berättelse, snygg porträttering av spelandet både bakom och inuti skärmen, samt med ett förvånansvärt bra soundtrack. Årets stora överraskning för mig.


Tsuki ga Kirei (juli)

Till och från lyckas jag snubbla över en vardagslivsserie som känns sådär fantastisk att jag inte kan sluta le och blir alldeles lycklig av att endera se animen eller/och läsa mangan. Under våren fick jag för första gången vara med om födelsen av en sådan, en helt ny serie som inte ens härstammade från en manga utan faktiskt var helt originell och gjord för att sändas i japansk TV: Tsuki ga Kirei. Under sitt sista högstadieår sammanförs Kotarou Azumi och Akane Mizuno genom att bli placerade i samma klass, varpå de två lär känna varandra genom ett par slumpmässiga händelser som för dem samman även utanför klassrummet. Ett ömsesidigt, romantiskt intresse föds så sakteliga men känslorna fördunklas av såväl ovissheten om hur den andra känner, som pressen från att behöva förbereda sig inför gymnasiet och börja tänka på framtiden. Stressen förstärks dessutom av hur de två har varsitt stora fritidsintresse som de brinner för och önskar göra någonting mer av än att bara låta det förbli ett minne från skoltiden – en delad känsla som också hjälper dem att komma närmare varandra.


Vackert berättad, vackert tecknad, tonsatt med omtanke och dessutom en av otroligt få serier som vågar visa mycket av vad som händer utanför skolgården och pojk-/flickrummet, med föräldrar och syskon som faktiskt får ett ansikte och är en del av huvudpersonernas vardag. Avslutas också med ett fint kollage som visar vad som hände efter gymnasiet och ger således ett fulländat avslut på berättelsen. Tsuki ga Kirei var den absolut finaste serien jag tittade på i år.


Tsurezure Children (september)

Raka motsatsen till hur jag just beskrev Tsuki ga Kirei men ändå fullkomligt briljant på sitt alldeles egna vis! Istället för att koncentrera sig på bara en historia med ett par enstaka sidokaraktärer, presenterar Tsurezure Children ett dussin karaktärer som alla får varsin huvudroll i en helt egen kärlekshistoria. Somliga har varit intresserade av varandra sedan länge tillbaka, andra ramlar in i ett förhållande när serien börjar. Och vilka personligheter det bjuds på sedan! Varje par är så väldigt olikt det andra och jag fullkomligt älskar situationerna som uppstår på grund av hur pinsamma vissa är, oförstående andra kan vara och obekväma en del känner sig. Alla är dem tonåringar, trots allt, utan någon erfarenhet med vare sig livet eller kärleken – precis som man själv en gång hade det i den åldern och detta bäddar förstås för ett par oerhört komiska situationer och scener.


En frisk, underhållande och superkomisk påminnelse om hur det kunde vara att bli kär under skoltiden och att såväl få sin kärlek besvarad som att inte säkert veta hur den andra känner. Mina känslor under serien växlar mellan allt från att skratta så jag gråter till att begrava mitt ansikte i en kudde, när jag ser dessa unga stackare vara så härligt nyförälskade att de knappt vet vad de ska ta sig till eller hur man beter sig i ett förhållande.


Gamers! (oktober)

Ännu en serie som, likt Quan Zhi Gao Shou, betyder så otroligt mycket för nördscenen och i synnerhet just oss gamers. En fantastisk berättelse om och skildring av ungdomar som älskar att spela spel och som försöker balansera de sociala interaktionerna i en virtuell värld med att faktiskt möta folk i det verkliga livet. Framförallt att söka sig till andra gamers och hitta på saker tillsammans, utöver att bara dela sitt spelintresse och prata om just spel. Och för huvudpersonerna i Gamers! leder deras oförmåga att kunna uttrycka sig på rätt sätt till missförstånd efter missförstånd som drar igång en hel kedja av kärleksdraman och hjärttragedier.


Gamers! hade inte bara suveräna karaktärer och en otroligt underhållande historia. Mycket av vad som gjorde animen så fantastik var presentationen, med alldeles klockrena scener och små detaljer i såväl det visuella som ljudeffekter och musik. Kan faktiskt vara det smartaste, roligaste jag har sett i år!


Made in Abyss (oktober)

Årets mest intressanta och nyskapande anime med en värld och en premiss som verkligen fångade mig direkt i det första avsnittet. Made in Abyss berättar historien om den avgrund som sträcker sig ett okänt antal mil och lager ned i underjorden, vars nedgång omges av ett helt samhälle som ständigt utbildar nya så kallade "Dykare" att undersöka avgrundens innehåll och djup. En av dessa som ligger i träning är Riko, dotter till en av de mest välkända Dykare – som dock har varit saknad sedan 10 år tillbaka. Under en av sina expeditioner träffar Riko en robotmänniska i ungefär samma ålder som hon själv och mysteriet kring denna gör att hon beger sig iväg på en hemlig, förbjuden resa ned i avgrunden för att söka svaret på vem roboten är och huruvida han har någon koppling till hennes mor.


Förstummande bra serie som har precis allt man kan önska sig och premissen är inget annat än briljant, liksom hela den här avgrundsvärlden som man successivt bygger upp. Jag respekterar avgrunden, jag hänförs av avgrunden, jag räds avgrunden. Att få följa med Riko på sin resa ned i detta till synes bottenlösa hål är det mest spännande jag gjort under hela anime-året 2017.


91 Days (oktober)

Jag har aldrig riktigt tidigare sett en anime med ett lika starkt maffiatema som 91 Days och absolut aldrig fått uppleva en lika intressant vendetta som denna serie bjuder på. Att huvudpersonen Angelo Lagusa tvingas se sin familj bli mördad över en maktfejd men själv lyckas fly staden och så småningom söker sig tillbaka för att hämnas familjenamnet, låter förstås som ett väldigt klyschigt och typiskt underlag för just en maffiaberättelse. Men de små berättelserna i denna stora skildring av hur Angelo försöker uppnå sin hämnd, den eskalerande historien, Angelos personlighetsförändring och framförallt alla fantastiska karaktärer... Det är vad som får 91 Days att bli sådär svinintressant och spännande att jag inte kunde låta bli att sitta som klistrad framför varje avsnitt och många gånger kände mig tvungen att "bara se ett avsnitt till".


Snyggt tecknad, välskriven dialog, intressanta twister och därtill också karaktärer, bra utförd och spännande in i det sista. Är väldigt glad över att jag snubblade över denna sommarserie från 2016, som därmed också blir den andra serien på den här topplistan som inte sändes just 2017.


---


Det var alla animeserier det. Nu ett snabbt och kort omnämnande av bästa manga och bästa film!

När det kommer till manga finns det verkligen ingen konkurrens att tala om, för hur mycket jag än har skrattat medan jag läst både Tsurezure Children och Aho Girl så slår The Ancient Magus’ Bride det mesta jag har läst på fingrarna. Hade jag även tittat på animen så skulle den förmodligen ha slagit sig in på topplistan här ovan och puttat ut någonting annat, men jag tycker fortfarande att det räcker med att få uppleva den här detaljerade och intressanta alternativa världen i sitt originalutförande. Att säga att The Ancient Magus’ Bride gjort mig alldeles hänförd är verkligen ingen överdrift då jag helt förlorar mig själv var gång jag fått öppna upp en av volymerna och kunnat läsa om Chises resa som aspirerande magiker, åt den lika mäktiga som mystiska Magus. Ett världsbyggande utan dess like med ett otroligt sinne för detaljer, både när det kommer till det visuella som all kunskap och lärdom kring allt från väsen till magiutövande.


  

Årets filmupplevelse för min del är desto svårare att kora, med så mycket bra som jag fick se! Men ändå är det en specifik titel som genast dyker upp i mitt huvud före alla andra: A Silent Voice. Återigen en jordnära berättelse med ett högst aktuellt och väldigt seriöst genomgående ämne, likt ovan beskrivna Blue Spring Ride. Men här stiftar vi istället bekantskap med en ung, döv tjej som på grund av sin mobbade uppväxt har ett väldigt dåligt självförtroende och en skör karaktär. Många år senare återfår hon kontakten med en av sina tidigare mobbare, som idag djupt ångrar sitt dåliga beteende i skolan och nu vill försöka hjälpa henne finna en plats i samhället. Djävulskt fint gjord både visuellt och berättelsen i sig, även denna väldigt berörande och med ett par oerhört bra karaktärer.


 

Och med det säger jag tack till anime-året 2017 – som var ett fantastiskt sådant, även om många av de serier som jag såg nu mot slutet var väldigt mediokra. Men jag har något guldkorn kvar att ta mig igenom och ser även väldigt mycket fram emot vintern 2018, som alldeles nyss har dragit igång och jag snart ska börja bekanta mig med!


Tack till alla som har följt med mig i denna återuppväckning av bloggen och vi hörs väldigt snart igen i och med årets första avhandling ^^


Mvh

Tomas Engström

Av Tomas Engström - 30 november 2017 12:49

14-årige Renton Thursten lever ett ganska alldagligt, något uttråkat liv hos sin farfar – reparerandes vad än som byborna i Bellforest har behov av att få reparerat. Hans far Adroc försvann för flera år sedan efter att ha jobbat på ett projekt inom militären och deklarerades då hjälte för sina insatser, men exakt varför har Renton ingen aning om. Allt han vet är att hans far övergav sin familj och att hans arbete så småningom även ledde till hur storasyster Diane försvann lika spårlöst. Det enda nöjet mellan mekandet och att höra folket i byn förvänta sig storheter från "sonen till en hjälte", finner Renton i att surfa på de Trapar-partiklar som marken emellanåt avsöndrar.


Men läget ska förändras när Renton plötsligt får kontakt med Gekkostate; en grupp legoknektar som gjort uppror mot militären våldsamheter och som Renton sedan länge har sett upp till och beundrat. Gruppens kvinnliga pilot Eureka tvingas nödlanda med sin stridsrobot "Nirvash" precis utanför Renton och hans farfars verkstad, och Renton tar då tillfället i akt att följa med ombord Gekkostate efter att ha slutfört reparationen. För det tycks som att Renton har någon slags märklig koppling till Nirvash som stridsroboten reagerar på och detta får såväl Eureka som Gekkostates ledare Holland att bli nyfiken på pojken, i synnerhet med det familjenamn han har...


Livet ombord på Gekkostate är dock inte riktigt så fartfyllt eller spännande som Renton hade förväntat sig av en rebellgrupp, med tanke på vad tidningarna har skrivit om dem. Men eftersom Eureka har väckt ett kärleksintresse inom Renton väljer han ändå att uthärda alla de trista uppgifter som Holland med besättning öser över honom, för stunden lyckligt ovetande om vad framtiden kommer att bära med sig och det interna krig som faktiskt rasar runtom dem...


 

Ni läser rätt, jag är tillbaka – jag tittar fortfarande på anime och jag har fortfarande för avsikt att avhandla allt jag ser! Är fullt medveten om hur det måste ha sett ut med en så här pass lång tystnad och att antalet personer som faktiskt läser dessa rader förmodligen går att räkna på en hand, men anledningen till mitt "avbrott" är just Eureka Seven. Denna anime är nämligen 50 avsnitt lång och det är någonting som jag inte längre brukar ta mig an, eftersom det tar så otroligt lång tid att avverka sådana serier och jag tänker på hur pass många kortare som jag skulle kunna se på samma tid. Men Eureka Seven är en gammal favorit som jag upptäckte av en slump när jag fyndade en utförsäljning av anime och då fick hela sex lådor (!) – som innehöll såväl animen som mangan och en massa merchandise. Jag har dock inte tittat på serien sedan dess, vilket säkert är 8-9 år sedan, och eftersom den tar upp massiv plats i min bokhylla som numera väldigt ofta blir påfylld med framförallt manga på japanska, kände jag att det var dags att göra mig av med alla dessa lådor. Men inte utan att se serien en gång till och få reda på om den verkligen var så bra som jag vill minnas!


Och vilken resa det har varit. En riktig bergochdalbana, vill jag lova. De 15 första avsnitten satt jag verkligen och undrade över om min smak verkligen har förändrats så pass mycket under alla dessa år? Renton är jobbig att lyssna på och beter sig som en barnunge, historien känns inte alls vidare spännande och det finns så många lösa trådar att jag bara blir förvirrad ju fler som dyker upp, Gekkostates medlemmar är riktigt tama och hälften av dem har knappt någon personlighet... Hur kan jag ha betygsatt denna som "Excellent!" på både MyAnimeList och AnimeNewsNetwork??


 

Men så hände det plötsligt. Renton började mogna, historien tog skruv, saker började förklaras och allting blev bara så mycket allvarligare och samtidigt även så mycket mer intressant. Men det krävdes att jag genomled ganska exakt halva serien innan vändningen kom och den är väldigt tydlig också, för det sker i samband med att Renton slutligen inser vilka Gekkostate är och vad de gör för att stötta sin sak. Alla dessa stridsrobotar, LFOs, som är en stor del av serien och som Gekkostate tar sönder om vartannat när de hamnar i luven på militären är ju nämligen inte som jättelika radiostyrda robotar. Det finns alltid någon i dessa, en pilot – precis som att Eureka är pilot över Nirvash och snart får Renton som sin andrapilot. Men trots att han hjälper Gekkostate att förstöra LFO efter LFO samtidigt som han agerar pilot i Nirvash, så slår det honom aldrig att det faktiskt sitter människor i alla dessa "robotar". Men när det väl händer slår det riktigt slint för honom och han börjar äntligen utvecklas och växa som person.


Det finns så många underligheter och frågetecken som också börjar redas ut och förklaras när man väl har kommit halvvägs, såsom vilka Gekkostate egentligen är, vem Eureka egentligen är, vad Trapars-partiklar kommer från, vad Adroc och Diane egentligen höll på med. Det är bara så förbryllande att det skulle behöva ta så här pass lång tid att komma dit och jag kan ju inte direkt påstå att resan till målet var särskilt intressant eller ens värt det, för den första halvan/säsongen är verkligen inte vidare givande för någon. Jag ser faktiskt inte mycket mening med den utdragna presentationen av karaktärer, eftersom det är precis vad dessa 20-tal avsnitt blir för mig. Hade jag bara i förväg vetat att det 26:e avsnittet skulle summera serien fram till dess så hade jag gladeligen hoppat dit redan efter ett dussin avsnitt och sluppit känna mig så frustrerad över både historien och huvudpersonerna att jag blir rastlös av att titta på ett avsnitt.


 

På tal om förbryllande, inte särskilt givande och frustrerande... Mangan. Vad är detta? Jag hade helt glömt bort att den följde med och blev därför positivt överraskad när jag nu såg volymerna stå där i en av lådorna. Men detta var alltså innan jag började läsa... Mangan är osammanhängande, berättar historien helt annorlunda, känns rörig och är dessutom riktigt dåligt översatt av Bandai Entertainment. Jag tvingade mig igenom de två första volymerna och det var verkligen inte roligt, alls. Förbluffande att serien började på det här viset och blev så pass mycket bättre i sitt anime-format, och då har jag ju ändå nu suttit här och nästintill dödförklarat den första säsongen! Det märkligaste med mangan är som sagt att historiens händelseförlopp är så otroligt olikt hur det ser ut i animen. Eller händelseförloppet i sig är väl ändå ganska snarlikt, om man skulle rita upp en tidslinje och plocka ut viktiga händelser för Renton. Men vägen dit ser totalt annorlunda ut redan efter ett par kapitel, med karaktärer som introduceras för varandra på ett helt annat sätt. Renton uttrycker dessutom aldrig ens en saknad av sin syster men i animen blir hon omnämn gång på gång och han är så fast besluten att få träffa henne igen i framtiden, för att dem lovat varandra det.


Det enda positiva som kan sägas om mangan är att den åtminstone är vältecknad. Men vad hjälper väl det när jag har svårt för att hänga med i historien och att uppfatta vad som sker mellan serierutorna? Och som sagt, pratbubblorna är dessutom dåligt översatta och man gör allt från syftningsfel till att använda fel ord, eller bara missa ett helt ord. Pinsamt att se en utgivare så stor som Bandai göra ett så pass dåligt jobb att jag känner hur jag hellre hade läst mangan på nätet – av någon grupp glada amatörer som översätter enbart för att sprida serier. Månne att både översättningen och berättandet kan bli bättre längre fram, precis som att historien i animen skärper till sig, men jag tänker verkligen inte vänta och se med endast en förhoppning att gå på.


 

Tecknandet av animen är för övrigt någonting som blir allt bättre ju mer jag ser, liksom musiken! Det märks hur pass många år serien har på nacken (2005) när jag börjar se de första avsnitten, men det blir faktiskt bättre animerat och även lite skarpare tecknat efter halva serien. Musikaliskt får den sig också ett lyft, tycker jag, vilket nog även får sägas har mycket att göra med den vändning som berättelsen tar i och med den allvarligare tonen – som absolut återspeglas i musiken.


Som sagt, vilken bergochdalbana det här har varit och vilket otroligt avslut det också blev. Eureka Seven fortsatte att leverera från sin andra halvan hela vägen fram till slutet. Lösa trådar knyts ihop, huvudpersonerna växer och känns mer intressanta, berättelsen tar snurr och erbjuder twist efter twist, och det utdragna tramsandet ersätts till stor del av ett spännande allvar. Mangan är bara att slänga i papperskorgen av fler än en anledning, men animen kan jag absolut rekommendera nu när jag har tagit mig igenom allting. Speciellt att ha det sammanfattade avsnitt 26 som utgångspunkt för att därifrån gå in på en mycket mer intressant historia med bättre utvecklade karaktärer. Dock kan jag omöjligt längre kalla Eureka Seven för just "Excellent!" med en så pass dålig och ganska ointressant inledning, hur mycket situationen än räddas upp efter halva serien, så därför sänker jag betyget ett steg:


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - 7 november 2017 10:38

Sedan barnsben har Chise Hatori varit mer medveten om omvärlden än de flesta människor och kan se allsköns varelser och märkliga väsen, vilket förstås gör att hon står ut bland folk. När Chise ryggar tillbaka för monster som ingen annan ser eller pratar om osynliga väsen som hänger över folks axlar, blir den naturliga reaktionen att människorna runtomkring henne tycker att Chise är konstig och kallar henne för både märklig och tokig. När så slutligen inte ens hennes föräldrar orkar försöka hantera situationen utan istället lämnar Chise ensam, förlorar hon det sista lilla av hopp och livslust som fanns i den 15-åriga kroppen... Upplockad från gatan av en främling som erbjuder Chise att börja om på nytt genom att tillhöra någon annan, nu när Chise ändå inte längre bryr sig om sitt eget liv, blir hon förd till ett lika märkligt som säreget auktionshus där alla möjliga människor och icke-människor har samlats.


Budgivningen för Chise stegrar snabbt då man kallar henne för någonting sällsynt som hon själv inte förstår innebörden av och plötsligt dyker en extremt säregen karaktär upp, vars bud är dubbelt så högt som det senast lagda. Av utseendet att döma är det svårt att avgöra om det rör sig om en man eller en demon, men han presenterar sig som Elias Ainsworth och till Chises stora förvåning har han inte köpt henne i avsikt att få en mänsklig slav eller kanske rent utav förtära henne. Istället erbjuder sig Elias att bli hennes mästare och lära Chise om magi eftersom det är mycket sällsynt för en människa att kunna se det som hon ser, och magiker är idag ett utdöende släkte. Så på bara en dag har Chise plötsligt fått ett nytt hem, någon som vurmar för henne och dessutom fått höra att hennes förmåga är någonting som hon ska vara tacksam och stolt över.


 

Att jag inte har upptäckt The Ancient Magus' Bride tidigare än så här... Nu har jag ju redan nämnt detta (som allra hastigast) en gång tidigare, men det var i våras som jag snubblade över den här titeln tillsammans med Martin – när vi skulle se vad anime-våren hade att erbjuda. Då dök namnet The Ancient Magus' Bride upp och vad jag och Martin trodde var en nystartad serie, visade sig bara vara det andra avsnittet av en väldigt kort OVA (Original Video Animation) som påbörjades i september förra året för att nu i höst övergå i en "vanlig" TV-serie. Eftersom avsnittet som jag och Martin såg var obeskrivbart fantastiskt både rent visuellt och även storymässigt, undersökte jag källmaterialet och lade i augusti en beställning på samtliga utgivna volymer. I skrivande stund har jag hunnit läsa dem alla och är även halvvägs igenom den sjunde, senaste volymen och jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas gå tillväga för att kunna beskriva den här seriens storslagenhet för er som läser detta blogginlägg...


Vad som för mig verkligen gör den serien just så storslagen är den intressanta och stora världen. Jag vill minnas att jag har pratat om detta tidigare någon gång, förmodligen i fantasy-samband såsom Log Horizon i första hand eftersom det är som jag verkligen uppskattar ett bra världsbyggande. Kore Yamazaki som ligger bakom den här serien har verkligen dels en alldeles fantastisk fantasi, dels ett uppenbart genuint intresse för det här med andra länders mytologi och sägner – vilket han själv också lite kort berättar om i en av volymerna, som en del av sin presentation av sig själv som seriens skapare. I varje volym introduceras alltid någontingnytt och spännande som passar in så otroligt bra i hela den här stora, övernaturliga världen – som helt enkelt är vår värld, men med allt från banshee och drakar till varulvar och älvor som faktiskt existerar på riktigt. Mycket mer därtill också, för den delen, sånt som det kanske inte ens finns något riktigt namn på eller åtminstone inte är bekant för en, på grund av att Kore själv har kommit på det. Allting är i varje fall lika intressant att läsa om och se hur det blir porträtterat här och liksom vävs in i historien, i takt med att Chise lär sig allt mer om vad det är hon har förmågan att se.


 

Chise, Elias och alla andra karaktärer som man stiftar bekantskap med är också en stor bidragande orsak till inte bara världsbyggandet, utan även serien storhet överlag. Karaktärernas bakgrund, djup och utveckling är nämligen väldigt bra skriven med en stabil bas, vilket gör att varje roll känns så oerhört genomtänkt och väl utplacerad – som att de alla har en viktig plats att fylla i såväl berättelsen som just världen. Chise lär sig lika mycket av det Elias lär ut som från de många personer hon lär känna i och med sin nya sysselsättning som magikerlärling, samt att ha just Elias som mästare. Situationen är för övrigt lika mycket tvärtom, då Elias i sin tur ber Chise lära honom om mänskliga känslor och hur vi fungerar.

För Elias är så mycket mer än bara en "cool figur med mycket pondus", som han vid första anblick ser ut att vara. Han omges nämligen av väldigt mycket mystik som har med hans förflutna att göra och vad han egentligen är – något som kommer att utforskas lite pö om pö och såväl läsaren som Chise får svar på genom diverse incidenter genom volymerna. Elias själv är väldigt tystlåten och försiktig med vad han säger när det kommer till att berätta om sig själv och Chise lyckas inte ens dra det ur honom, utan får istället höra det mesta från personer runtomkring som har känt Elias längre.


 

En förträffligt frodig och detaljrik tecknarstil skänker ytterligare liv till både karaktärerna, alla väsen och omvärlden och hjälper verkligen till att både bygga upp atmosfär och ge världen en stark karaktär. Mangan innehåller gott om riktigt stora bilder som kan uppta såväl en hel sida som lägga sig på tvären över två sidor. Och jag uppskattar verkligen detta när jag läser: variationen i hur rutorna placeras och innehållet blir presenterat. Det är verkligen omöjligt att inte bli direkt insupen i varje volym, varje kapitel och varje ny sida eftersom där finns så mycket att se, att lära sig om, och det hela presenteras som sagt så fantastiskt väl. Det gläder mig verkligen att se någon ägna så här mycket tid åt att visuellt måla upp det som händer.


The Ancient Magus' Bride är verkligen en fröjd att läsa och ett måste om man tycker om mytologi och sägner, eller bara vill ha lite äventyr och mystik i sitt liv. Karaktärerna är intressanta och välskrivna, världen känns både levande och genomtänkt, och historien är lika varierande som den är detaljrik – liksom hela presentationen av mangan, med sitt fantastiska visuella. Vill man bara doppa tårna lite snabbt skulle jag rekommendera den OVA på tre avsnitt som jag nämnde i början, även om den kastar in en i världen och man därmed missar inledningen och presentationen av karaktärer. Men just dessa tre avsnitt är så extremt välproducerade och gör därför världen extra mycket rättvisa. Enligt mitt tycke finns det däremot ingen anledning att följa den nystartade animen, eller invänta att den ska bli färdig för att därefter kunna sträcktitta på. Den är förvisso väldigt bra gjord även den, men mangan är ju pågående och aningens mer detaljrik i sitt utförande, så varför behöva nöja sig med en mer begränsad version när man kan få ta del av någonting som är både större och mer aktuellt?


  


AnimeNewsNetwork: A masterpiece, exquisite beyond words

MyAnimeList: Masterpiece

Av Tomas Engström - 29 september 2017 12:17

Yoshiko Hanabatake är en idiot utan dess like. Det är inte bara det att Yoshiko aldrig tycks lära sig någonting, oavsett om det gäller ren kunskap eller bara vanligt vett och etikett. Hennes sätt att tänka, agera och prata tycks alltid ske spontant och den enda gången som Yoshiko är riktigt fokuserad är när det handlar om bananer, någonting som hon är orimligt förtjust i och därmed också beredd att gå hur långt som helst för att få tag på.


Men trots allt man tvingas utstå bara genom att befinna sig i närheten av Yoshiko är hennes gamla klasskamrat och granne Akuru "A-kun" Akutsu ändå alltid redo att göra vad han kan, i ett försök att få Yoshiko att bli en mer normal människa som kan klara sig själv när hon väl träder in i vuxenlivet. Detta inkluderar såväl att släpa henne ur sängen på morgonen som att, bokstavligt talat, behöva slå ned henne på jorden när hon vill överge skolan för att istället kunna leka i parken, som om hon vore en 5-åring. Men med sin spontandumma natur och ständiga upptåg som aldrig går att förutse är det inte helt lätt att tygla en sådan jubelidiot av rang...


 

Aho Girl är sommarens andra, klockrena humorserie – om man nu kan uppskatta hur speciell som den här serien ändå får sägas är. Vi har alltså en obegripligt korkad tjej som huvudperson och i kontrast till henne en precis lika übersmart kille, som dock är en riktig skitstövel om man ska vara helt ärlig och syna denna Einstein i sömmarna. A-kun må på riktigt vilja Yoshiko väl och att hon ska skärpa sig i skolan för att kunna klara sig här i livet, men hans metoder är minst sagt kraftfulla. Yoshiko tvingas ta såväl raka högers mot ansiktet som knän i solar plexus och i dagens tider blir jag inte förvånad om många höjer såväl fingrar som nävar åt det här innehållet, då det inte är nog med att Yoshiko som sagt är overkligt korkad utan också praktiskt taget blir misshandlad. Men så tycker jag också att man måste kunna se skillnad på vad som är överdriven humor till skillnad från ett försök att förlöjliga ett kön, och inte alltid ta allting på ett så dödligt allvar.


Hursomhelst så har jag tappat räkningen på antalet gånger då serien fått mig att spontanskratta högt i min lägenhet, vilket gäller såväl animen som mangan. Mangan är, likt Tsuruzuru Children, upplagd som väldigt korta strippar på endast 4 serierutor med 8 rutor per sida och både mangans kapitlen samt animens avsnitt är vidare indelade i små historier/sketcher. Därför är även Aho Girls avsnitt endast 12-13 minuter långa och tydligt uppmärkta genom numrering, vilket också gäller mangans kapitel. Men till skillnad från Tsuruzuru Children så tycker jag faktiskt att det animerade formatet gör sig bättre i Aho Girl. För det sker så mycket här som är så otroligt spontant och explosivt till skillnad från Tsuruzuru Children, och den explosiviteten tycker jag blir bättre uttryckt och presenterad när man kan få animerat vad som händer.


 

Manga eller anime, anime eller manga. Det är i varje fall hysteriskt roliga sketcher som förstås i första hand har att göra med Yoshikos dumhet och spontanitet att göra, när hon kastar sig över folk bara för att de äter bananer, föreslår obskyra lekar för barnen i parken, gör chockerande försök att förföra A-kun trots att han uppenbart inte är intresserad, med mera. Det finns liksom inga spärrar för vad hon är villig att göra eller säga och det bästa i den här kråksången är att Yoshiko faktiskt är helt overkligt smidig, tålig och stark också! När det kommer till fysiskt våld spelar det nästan ingen roll vad hon är utsätts för; så länge som det inte är A-kuns knytnävar eller ben så står hon alltid pall – och säger det också själv att "ingenting kan jämföras med A-kuns kraftfulla slag!". Vilket ju är ganska hemskt på ett vis, men också sådär dumt och komiskt – som hela serien ska vara i sin enorma överdrift. Överdrivet, det blir det också när Yoshiko hoppar högre än någon människa skulle kunna göra, utför piruetter i luften som om hon vore en gymnast, och även själv delar ut slag som kan fälla den starkaste av bufflar (och då menar jag såväl busar som själva djuret).


Flera andra karaktärer gör också entré inom kort, däribland A-kuns lillayster som ligger på en lika låg nivå inlärningsmässigt som Yoshiko, men är en mycket bättre människa på alla andra sätt. Sayaka är Yoshikos och A-kuns klasskamrat och vän till Yoshiko sedan de började gymnasiet, som är så pass omtänksam och from i alla situationer att det ofta går ut över henne. Fuuki Iinchou är en klassrepresentant som försöker att alltid visa en stark, laglydig och rättvis sida och därför har väldigt svårt för Yoshioks uppförande, men det blir snabbt uppenbart att Fuuki samtidigt också dras till den här typen av "dåligt agerande" på ett sexuellt plan – likt hur hon även dras till A-kun och önskar just detta av honom: att han blir en bad boy som förför henne. Det är en riktigt salig röra av personligheter, med än fler som sållar sig till denna redan uppräknade skara, och alla bidrar lika mycket till komiken i serien. Så även den skarpsinniga hund som kommer in närmare slutet av animen...


 

Aho Girl är fullständigt dråplig, överdriven och snudd på kaotisk. Den innehåller övervåld, dumheter utan gränser, oberäkneliga händelser, sanslös dialog och är en riktig skrattfest – om man ligger på rätt nivå för det. För jag kan absolut förstå de som bara tycker att serien helt enkelt är "dum och pinsamt menlös", då den här typen av överdriven humor verkligen inte är för alla. Men för mig är det klockrent och i synnerhet i sin animerade form, även om jag har skrattat lika mycket åt mangan. Ge det första avsnittet en chans bild-Googla fram en sida från mangan och döm därefter. Det är ju helt klart värt den potentiella skrattfesten som Aho Girl kan visa sig vara även för dig som läser denna recension.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList: Great

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se