Inlägg publicerade under kategorin Manga

Av Tomas Engström - 5 mars 2019 10:57

Ido Daisuke är läkare inom cybermedicin och strosar ofta runt i den lokala soptippen på jakt efter reservdelar som går att använda i hans arbete. En dag finner Ido ett huvud och byst av en ung tjej vars hjärna och hjärta fortfarande är intakta, men även om han lyckas återuppliva henne så har hon inget minne av vem hon är. Ido döper tjejen till Alita och ger henne en ny kropp, vartefter de båda plötsligt upptäcker hennes otroliga stridsduglighet när Ido blir överfallen i sitt sidojobb som prisjägare.


Stridskonsten som Alita använder sig av är dessutom av den uråldriga "Panzer Kunst" som sedan länge har glömts bort, vilket gör Alitas bakgrund till ett än större mysterium. Eftersom hennes muskelminne triggades i strid så registrerar sig även Alita som prisjägare i hopp om att hennes minnesförlust ska ge med sig, eller åtminstone locka fram återblickar till vem hon var och varför halva hennes kropp återhittades på just en soptipp.


 

Med den nu bioaktuella Alita: Battle Angel så kände jag mig lika tvungen som inspirerad att återvända till originalet i form av mangan, som jag vet med mig av att jag har bläddrat i som ung men när det kommer till storyn och Alitas bakgrund lider jag av lika mycket amnesi som hon själv. Därför var det också roligt att börja med att se filmen – utan några som helst referenser till ursprungsmaterialet – för att därefter ta mig an mangan och se vilka förändringar man har gjort, samt påminnas om hur allting egentligen började. Så när jag nu har hunnit 4 av 9 seriealbum in i historien känner jag mig en smula pratglad och behöver få börja avhandla historien, samtidigt som jag då även jämför filmadaptionen mot mangan när jag nu ändå har bägge historierna i huvudet.


Och när jag klev ut från biografen efter visningen så var jag faktiskt riktigt nöjd med vad jag hade fått se och vad för slags berättelse man berättade, med en lagom blandning av kärlek, action och just berättande. Det första som slog mig och som även höll sig kvar allra mest efter bion var Alitas gestaltning; hur bra man lyckas porträttera henne och få att kännas som en faktisk person. Dels är animationerna otroligt bra i allt från kroppsrörelser till ansiktsuttryck och grimaserande, men dels har man gett henne så mycket personlighet att hon faktiskt känns mänsklig. För mig så lyfte detta hela filmen och det känns så viktigt också eftersom berättelsen kretsar kringjust Alita och man ska verkligen kunna känna med henne i sin sorg över att inte veta vem hon är, samtidigt som hon ändå också utvecklar en egen personlighet och ett nytt "jag".


 

Även om nu kärlekshistorien med Hugo (eller Yugo som han heter i mangan) tar upp väldigt mycket plats och haren betydligt större, mer central roll i filmen än mangan, så förstår jag absolut valet av detta för att tilltala en större biopublik. Men bortsett från den lilla saken så hjälper Hugo absolut även till att utveckla Alita, men det känns förstås klyschigt och en smula tråkigt att ha just ingrediensen kärlek som en slags katalysator och drivkraft. I mangan är detta betydligt mer nedtonat och det är snarare Hugo som faller för Alita än tvärtom, men fortfarande görs det hela också betydligt mer subtilt här än i filmen med alla sina kärleksfulla scener av långa trånande blickar och pinsamma tystnader på högstadienivå. Det blir som så planerat och planterat i filmen när Hugo dyker upp och Alita praktiskt taget har en ”kärlek vid första ögonkast”-scen, även om det också är en väldigt rar sådan scen och med hennes mentala ålder vid det här ögonblicket så kan jag acceptera hennes känslospel.


Annars vad gäller all action så är filmen fantastiskt väl utförd och stridskoreografin riktigt vass. Som i så många fall med actionorienterade scener så gör sig dessa också bättre i just rörelse eftersom det blir betydligt lättare att hänga med i vad som händer, så att man ännu tydligare ser vem som gör vad och vad konsekvenserna blir. Därmed inte sagt att mangan på något vis skulle sakna kraft i sina serierutor – tvärtom är man än mer brutal här när det kommer till blodiga scener och Alita är absolut en väldigt tuff och handlingskraftig tjej. Men där finns både en och två scener som jag verkligen tycker kommer mer till sin fulla rätt i filmen, för att det liksom görs mer fulländat.


 

Och det är även här som jag skulle vilja säga att den största skillnaden i upplägget av handlingen skiljer sig åt, om man bortser från att Ido namnger Alita efter sin bortgångna dotter i filmen, men i originalhistorien handlar det bara om hans förra hund (ytterligare en förändring som jag kan förstå och acceptera, för att det skapar en ännu starkare relation och naturligare band mellan de två). Men just action är ju seriens huvudsakliga natur och genre och det finns ännu mer av det i mangan, där man har valt att plocka ut de största russinen ur kakan och visat upp i filmen – på ett såhär i efterhand överraskande snyggt sätt. Under dessa fyra första album har jag i varje nummer fått se någonting nytt som fanns med i filmen, av såväl händelser som karaktärer. Det enda som fortfarande saknas och som jag sedan länge har utgått från att vara skrivet enbart för filmen är den roll som spelas av Jennifer Connelly, där hon gestaltar Chiro som är Idos före detta. En inte helt nödvändig karaktär för någonting alls och jag har absolut inte saknat Chiro i mangan.


För mig har man annars gjort en riktigt väl avvägning av vad man väljer att ta med i filmen och vad man låter vara kvar, samt de förändringar som har gjorts till berättelsen. Visst händer det mer i mangan under samma tidsperiod och Alita känns som en lite kallare och mer hårdkokt tjej i originalutförandet, men filmens pacing är ändå riktigt bra och de utplockade, hopsydda händelserna kändes absolut inte ur sin plats eller konstlade. Ja, bortsett då från det vidgade fokuset på kärlekshistorien men det hjälper som sagt också Alitas utveckling i filmen, även om jag hade kunnat se en bättre vald katalysator. Å andra sidan gör Hugos förstärkta framträdande att den utvecklingen känns mycket mer naturlig och logisk i filmen, för i mangan kan jag tycka att de romantiska känslorna är så pass subtila att det kommer lite från ingenstans när Alita plötsligt börjar prata om hur Hugo har förändrat henne.


 

Battle Angel Alita och Alita: Battle Angel har varit två överraskande olika skildringar av samma berättelse, men också överraskat bra skildringar – inom sitt eget media. Både mangan och filmen har bra tempo och det tycks alltid hända någonting helt nytt i varje seriealbum, som så sakteliga leder till att Alita utvecklas och börjar minnas allt mer av sitt förflutna, medan man till filmen har lyckats plocka ut och sy ihop de största händelserna på ett väldigt naturligt sätt. Det starkaste som mangan har att erbjuda är förstås än ännu djupare berättelse som utvecklas under en betydligt längre tidsperiod, medan jag finner Alita i filmen så otroligt mycket mer sympatisk och mänsklig. Hur man än väljer att uppleva den här berättelsen så kan jag i alla fall rekommendera att det görs, eftersom såväl mangan som filmadaptionen är både spännande, intressant och ger plats åt en bra huvudperson.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - 1 mars 2019 22:06

Här kommer en så ovanlig blogguppdatering som ett enkelt upplysande! Det är nämligen så att min favoritmonstermanga Hakaijuu nu äntligen går att ta del av även för västerlänningar som inte har lärt sig japanska! Jag har verkligen gått och väntat och hoppats på att detta ska hända eftersom jag tycker att serien förtjänar att bli uppmärksammad av västerlänningar, och nu har det alltså hänt – sedan i höstas, visar det sig dessutom.


 

Via ComiXology och Book Walker kan man nu på digital väg läsa denna manga som i skrivande stund har 7 översatta volymer, av de totalt 21 som serien består av, med nummer 8 på väg. Det bästa av allt är dessutom att den första volymen är helt gratis – så ni kan alltså provläsa Creature! aka Hakaijuu utan att ens betala en krona för det!


En kort beskrivning av vad serien handlar om: Akira går andra året i gymnasiet och tycker äntligen att hans skolliv börjar falla på plats, efter att först ha blivit uttagen till en plats i basketlagets kommande stora turnering och även fått reda på att hans stora barndomskärlek Miku är i stan för att hälsa på. Men plötsligt vänds hela livssituationen uppochned när en kraftig jordbävning får Akira att bli medvetslös inne i idrottssalen och när han väl vaknar upp igen ser han halvt uppätna klasskamrater och enorma, tusenfotliknande monster som krälar runt...


   

Som jag har sagt fler än en gång tidigare är detta en stark rekommendation från min sida. Enligt mig så har Creature! ett fantastiskt tempo, är brutalt mörk och alla dessa monster till trots så tycker jag att man har en fantastiskt bra realism till hur folk agerar och vad som händer i denna ångestladdade, fruktansvärda situation. Bara att skriva om den såhär får mig att vilja hoppa tillbaka in i den så nedbrutna, hopplösa världen och se hur Akira sliter för sin överlevnad samtidigt som han försöker förstå vad det är som har hänt, och var Miku befinner sig – om hon nu ens är vid liv. Har nog faktiskt aldrig bläddrat så pass ivrigt mellan sidorna i en manga sedan jag läste Gantz och bara det är ett riktigt högt betyg.


Sen förstår jag absolut om den här bilden av "enorma, tusenfotliknande monster som krälar runt" inte kittlar alla personers nyfikenhet, utan tvärtom får många att höja ett skeptiskt ögonbryn. Men som sagt är ju den första volymen helt gratis att läsa så bara ge serien en chans – det kan ju blir så att ni fastnar lika mycket för den som jag har gjort.


 

Av Tomas Engström - 10 januari 2019 17:19

 


Ytterligare ett år av anime har passerat och jag tänker härmed göra ett försök att sammanställa vad som var bäst av allt jag tittade på under 2018! Och även läste, för den delen – när det kommer till manga. Även om det blev ett par titlar färre än 2017, men där får jag nog skylla på att jag läser så pass många pågående serier på japanskagenom min Kindle Paperwhite :) Därför blev det också enbart rena jämförelserjust det här året men jag planerar absolut att läsa både en och två för mig helt nya serier under 2018 där jag håller mig till just mangan, utan att ställa produkten mot en eventuell animeadaption.


Och det här säsongsbaserande tittandet som nu har blivit en slags tradition i sällskap med min vän Martin, har lett till att jag det här året påbörjade ~70 animeserier – en ökning på nästan 10 serier från förra året! Det ska dock nämnas att där gömmer sig ovanligt många säsongsfortsättningar också, som till exempel Overlord som ju fick två nya säsonger under det här året. Så slutsiffran tror jag skulle landa på 64-65 unika serier eller som då i fallet med Overlord;att det är en fortsättning på någonting jag redan har påbörjat sedan tidigare. Men det handlar bara om Space Battleship Tiramisu, Working Buddies! och just nämnda Overlord som har kommit med flera säsonger under 2018.


För att gå vidare i statistiken: av dessa närmare 70 påbörjade serier och säsonger fullföljde jag 46, droppade 16 och har 4 pågående. Jag såg även endast en film (helt galet) och började läsa 4 manga, men fullföljde ingen av de serierna – antingen pga bristande tid, intresse eller att animen kändes bättre. Dock införskaffade jag den första volymen av ytterligare tre serier, helt enkelt för att animeadaptionen lämnade mig törstande efter mer men jag har ännu inte börjat läsa någon av dessa ^^ För första gången någonsin testade jag även att läsa lättromaner och de som jag nu har påbörjat tänker jag också fortsätta att följa!


Så, nu kvarstår bara att göra en topplista innehållandes de 10 animes som berörde mig allra mest på ett eller annat vis, samt även den manga som jag tyckte bäst om. Ordningen på topplistan av just animes är dock endast kronologisk, det vill säga när på året som jag såg serien och således börjar listan med tidigt 2018.


Just Because! (januari)

En av årets största feel-good serier och även bland det finaste jag har sett när det kommer till vardagsliv och skolanime med ett romantiskt innehåll! Just Because! berättar om relationen mellan fyra elever som nu går sista året på gymnasiet och alla har en sak gemensamt: känslan av att det här skolåret borde bli någonting alldeles speciellt eftersom deras skolliv därefter avslutas och det hårdare vuxenlivet således ska påbörjas. Denna lite prövande situation kommer snart att förändras för samtliga fyra ungdomar, när en för somliga bekant utbytesstudent börjar på skolan.


Känslan för denna är inte jättelångt ifrån hur jag kände för fjolårets fantastiska superhit Tsuki ga Kirei, vilket jag ju också påpekade när jag avhandlade Just Because! i januari. Underbara karaktärer, värmande historia, otroligt vackert gjord och känns så oerhört äkta i allt från berättelsen till skådespeleriet. Dessutom väldigt modernt och samtidigt också roligt utfört med hur man använder sig av den i Japan så populära meddelande-appen LINE för att låta huvudpersonerna kommunicera med varandra när de inte träffas på eller utanför skolan.


Inuyashiki (januari)

Inuyashiki var en grym överraskning som levererade en lika häftig som galen historia: vid 58 år lever Ichirou Inuyashiki ett riktigt ledsamt liv med sin iskalla dotter, apatiska son, distanserade fru och ett tröttsamt, klassiskt kontorsjobb utan sympatiska kollegor. Livssituationen blir dessutom än värre när Ichirou plötsligt diagnostiseras med magcancer och har högst 3 månader kvar att leva... Efter att ha brustit ut i tårar på ett närliggande fält uppenbarar sig ett kraftigt ljus och en tjock rök omger Ichirou, vilket också blir det sista han kommer ihåg innan hans kropp upplöses. När Ichirou väl vaknar upp är han inte bara botad från sin cancer – röntgenplåtarna visar inte ens på några organ i kroppen, vilket döms bort som ett fel på maskinen. Men när Ichirou har lyckats ta sig hem till familjens lägenhet igen, finner han att ett komplicerat maskineri har ersatt alla organ och han är nu mer maskin än människa – med ofattbara, destruktiva krafter.


Från denna märkliga inledning som blir startskottet till en helt fantastisk, spännande och bisarr berättelse, satt jag som klistrad vid varje avsnitt av Inuyashiki! Vad som är så jäkla bra med serien är den enorma kontrasten mellan Ichirou och seriens andra protagonist, som råkar ut för precis samma sak som Ichirou och med samma resultat. För så snart som Ichirou upptäcker vad hans kropp nu är kapabel till så gör han sitt bästa för att rädda livet på så många människor som möjligt, övertygad om att detta är hans kall och att han har blivit utvald av Gud att vända sitt tragiska liv och finna en mening med att leva. Men protagonist nummer två har en helt annan syn på sin situation och väljer istället att missbruka sina krafter genom att sätta prov på sin bristande moral, vilket förstås får otroligt tragiska och upprörande konsekvenser... Bara detta gör att Inuyashiki är väl värd att se och låta sig fängslas av.


Devilman: Crybaby (februari)

Det konstiga, smått antiklimatiska avslutet till trots kan jag ändå inte låta bli att ta med Devilman: Crybaby på min tio i topp över 2018. Serien handlar om pojken Akiro Fudos som plötsligt återser sin gamla barndomsvän Ryou Asuka som har spenderat flera år i Amazonas och där gjort upptäckten att demoner faktiskt existerar. Akiro släpas därför med till ett rave där Ryou har fått säker information om att demoner blir frammanade och han har för avsikt att filma en sådan transformation – där just Akiros kropp står som offer. När Akiro väl får sina demonkrafter utan att förlora sitt mänskliga jag, påbörjar Ryou en kamp mot alla ännu vilda demoner som gömmer sig i samhället, för att rädda mänskligheten och utnyttjar Akiros krafter som vapen, även om detta innebär att Akiro behöver hålla sin nya identitet hemlig för såväl sin familj som vänner.


Makaber, rå och djävulskt mäktig (ordvits ej menad) med en unik tecknarstil och ett brutalt ljudspår. Allting i den här serien är verkligen uppvridet till max och det känns så pass överdrivet med all nakenhet, allt våld och allt det blod som Devilman: Crybaby bjuder på att det endast blir till seriens fördel. Och återigen: musiken... den är så grymt pampigt skriven att låtarna lyfter varenda scen oavsett om den är just våldsam och blodig eller bara sorgsen och eftertänksam. Jag skulle kunna se om denna precis närsomhelst, trots att jag vet hur förbluffad och ledsen som slutet kommer att lämna mig.


Yuru Camp (april)

Årets absoluta turbomys med de finaste av personligheter. Yuru Camp handlar om ett gäng glada tjejer i gymnasiet som upptäcker camping tillsammans, där Rin redan är veteran sedan tidigare och gör många utflykter på egen hand – eftersom hon föredrar att vara för sig själv i naturen. Men ju mer tid som Rin spenderar med den påflugne Nadeshiko och de övriga i skolans campingklubb, desto mer social blir hon och börjar rent utav tycka om hur pass framåt Nadeshiko är. Till en början campar de två på varsitt håll, Nadeshiko oftast i sällskap med klubbens medlemmar, och delar sina upplevelser över mobilen genom såväl meddelanden som bilder, men med tiden blir Rin allt mer villig att dela sina utflykter och upplevelser med de andra.


Serien som fick mig att börja kolla upp vad campingutrustning kostar och vilka campingplatser som jag har runtomkring min ort inom rimligt cykelavstånd... Jättemysig atmosfär, jättetrevliga tjejer, otroligt fint vänskapsbyggande och bara sådär allmänt feel-good att jag planerar ett återbesök nu under 2019, både genom den utannonserade fortsättningen och mangan som jag har köpt på såväl engelska som japanska! Blotta tanken gör mig både glad och lugn och det är typ precis den sinnesstämningen som jag lovar er infaller när man tittar på Yuru Camp, så bara gör det – allra helst nu under denna lite dystra och mörka årstid, så blir ni garanterat campingpeppade inför våren och sommaren.


Violet Evergarden (juni)

Årets mest känslosamma upplevelse är utan tvekan Violet Evergarden. Den före detta soldaten Violet har inte längre någonting kvar efter sin tjänstgöring på slagfältet, där hon var en riktig stridsmaskin med omätbar smidighet, snabbhet och mental styrka. Det sista som hände innan Violet vaknade upp i en sjukhussäng var att hennes major och tillika vän samt hennes armar blev bortsprängda av en granat. Nu har dem istället ersatts av någonting mekaniskt och hon får en plats på ett företag dit personer kan vända sig för att få sina känslor tolkade och nedskrivna maskinellt, vartefter brevet skickas till den som man vill förmedla dessa känslor till. I denna position hoppas Violet lära sig förstå vad majoren menade när han i sitt sista andetag förklarade sin kärlek till henne.


Bara att återge berättelsen i ett så kortfattat stycke gör mig ärligt talat lite rörd, när jag nu sitter här och blickar tillbaka på denna vackra och emotionellt rörande serie. Förutom att berätta en riktigt gripande huvudhistoria och även lika vackra sidoberättelser, när folk spiller sina känslor för Violet i hennes arbete, så är den även helt magnifikt tecknad och animerad – som ett konstverk. Jag upprepar mina avslutande ord i recensionen från juni: alla bör se Violet kämpa för att finna sig själv och framförallt en ro i den så annorlunda tillvaron som hon nu tvingas anpassa sig efter. Det här är inget annat än en serie att älska och ett av Kyoto Animations absoluta storverk, både sett till det visuella och emotionella.


Hinamatsuri (juli)

Från det första avsnittet fortsatte Hinamatsuri att bli allt galnare men på ett helt oväntat sätt, långt från vad serien började som när premissen lades ut: yakuza-medlemmen Nitta sitter hemma och kopplar av när någonting hårt plötsligt träffar honom i huvudet. Ned på golvet faller en stor puppaliknande kapsel som släpper ut en till synes typisk tonårstjej som heter Hina, men hennes alldagliga och hjälplösa utseende till trots visar hon sig besitta våldsamma, övernaturliga krafter. Till en början ser Nitta potentialen i att kunna använda sig av Hina i sitt arbete inom organisationen, men då hon saknar en hel del empati och hederligt folkvett blir hans jobb istället att hålla henne lugn och krafterna i schack. Således tar Nitta plötsligt någon slags roll av en fadersgestalt och behöver lära sig att laga mat, sluta gå ut och festa om kvällarna och försöka hålla Hinas krafter gömda från andra.


En serie som bjöd på otroligt många spontana skrattsalvor och som tveklöst har varit årets roligaste att titta på. Men det är inte bara humorn i vad Nitta råkar ut för, hur Hina uppför sig och vilka fler som dras in i den här härvan när det dessutom anländer ytterligare en person som är likadan som Hina, utan även karaktärerna gör precis lika mycket för Hinamatsuri – vars berättelse, till min stora förvåning, visar sig behandla relationer och samhällsanpassning mycket mer än superkrafter och förstörelse. Jag var lite stum av förundran när jag avhandlade serien i somras och jag blir lika förstummad nu när jag sitter här och återigen ska försöka sätta fingret på vad som gör den så lysande, men det är den saliga blandningen av humor med fingertoppskänsla, superhärliga karaktärer och bisarra händelser.


Yuri!!! on Ice (juli)

Äntligen tog jag mig tiden att se en så omtalad och älskad serie som Yuri!!! on Ice. Här får vi följa den "misslyckade" skridskoåkaren Yuuri Katsuki som trots allt sitt hårda arbete och stora passion till sporten ändå inte lyckas placera sig på pallen i de stora tävlingarna. Väl tillbaka hemma hos sin familj igen bestämmer han sig nu för att lägga skridskorna på hyllan, men visar först upp ett åkprogram för sin barndomsvän – som filmar allting och lägger upp på internet. Kort därefter får familjen besök av den ryska världsstjärnan Victor Nikiforov – Yuuris stora idol som blev startskottet för hans egna skridskoåkande – som nu säger att han vill coacha Yuuri för att nå toppen, efter att ha sett en enorm potential i Yuuris skridskoåkande.


Yuri!!! on Ice bjöd på en väldigt intressant resa när man följer Yuuris kamp att förbättras genom att först och främst finna ett självförtroende, för att därefter jobba med det mer tekniska. Samtidigt får man också se mycket av hans stora konkurrent Yuri Plisetsky, som tidigare coachades av Victor och som nu är riktigt arg och besviken på hur Victor kan föredra en sådan nolla i jämförelse. En väldigt välgjord serie både berättarmässigt och till animationerna, där varje uppträdande på isbanan är en riktig fröjd att skåda. En överraskande emotionellt stark upplevelse som berättade en riktig vacker relation mellan elev och lärare.


Chio's School Road (september)

Här ser man skillnad på humor och humor. Jag tycker som sagt att årets bästa komedi var ovan nämnda Hinamatsuri, men humorn här i Chio’s School Road ligger på ett helt annat plan – av den mer extrema typen. Som titeln antyder handlar detta om eleven Chio som ställs inför samma problem varje vardag: att försöka ta sig till skolan i tid. Den största anledningen till varför detta är en sådan utmaning ligger i Chios dåliga vana att sitta och spela datorspel långt in på natten, vilket leder till att hon knappt lyckas ta sig upp på morgonen och framförallt inte i tillräckligt god tid utan att behöva skynda sig till skolan. Men även när hon har tillräckligt med tid på sig så kantas Chios väg av alla möjliga otänkbara hinder och incidenter, även om det många gånger är hennes eget fel eftersom hon har lätt för att låta situationerna eskalera på grund av svårigheten att inte applicera sin stora passion för spel på den verkliga världen.


"Dråpligt" är ett bra ord för att beskriva den här serien och man måste verkligen se ett avsnitt för att förstå humorn, eller rättare sagt få grepp om vilken typ av humor det är. Om man sedan gillar Chio’s School Road eller ej är högst personligt men för min (och Martins) del så låg den på en alldeles perfekt nivå av tramsighet, överdrift och galenskap. Det är faktiskt så att jag skulle vilja ge en liten eloge till skaparen för sin fantasi och förmåga att hitta på olika scenarion, då det verkligen inte går att föreställa sig vad som kommer att hända härnäst och det bjuds på stor variation mellan avsnitten. Vissa incidenter och mindre detaljer spinner man faktiskt vidare på i flera avsnitt och det uppskattar jag också. Men som tittare får man även vara beredd på att humorn ibland spårar ur och kan gå mot det mer... perverterade japanska hållet, speciellt framåt slutet. Jag hade i varje fall inga större problem med något av det som skedde (även om det absolut kröp lite i skinnet emellanåt) och skrattade så gott åt tokigheterna att jag önskar mig en till säsong i framtiden.


High Score Girl (oktober)

En av årets stora skrällar får jag nog faktiskt kalla High Schore Girl då jag dels inte hade hört talas om den när Martin lika plötsligt som lyriskt beordrade mig att börja titta, dels inte var beredd på att en så till synes enkel och underhållande premiss skulle kunna bli så pass berörande. Året är 1991 och såväl arkadhallarna som hemmen fylls av entusiastiska barn som spenderar all sin veckopeng på digitalt spelande. Ett av dessa barn är sjätteklassaren Yaguchi som må sakna såväl fysisk som mental talang och heller inte har några nära vänner, men om det är någonting som han verkligen kan så är det att spela arkad- och TV-spel. Döm därefter av hans förvåning och frustration när Yaguchi plötsligt åker på storstryk i fightingspelet Street Fighter II, trots alla timmar och pengar som han har spenderat på just det här spelet. Att utmanaren på andra sidan arkadkabinettet dessutom visar sig vara en tjej i samma ålder – som är både propert klädd och med vacker håruppsättning – gör Yaguchi än mer förvirrad över situationen och trägen som han är så utmanar han den okända flickan dag efter dag, fast besluten att någon gång lyckas vinna.


Som sagt, rysligt överraskande hur fin den här serien visade sig vara, med en så komisk introduktion till både karaktärer och hela settingen. Relationen mellan Yaguchi och Oona, som flickan heter, må födas ur Yaguchis avundsjuka och ilska men den växer sig sedan allt starkare på ett mycket mer kärleksfullt plan, utan att Yaguchi ens förstår det. Oonas komplicerade familjeförhållande i kombination med att hon inte yttrar ett enda ord genom hela serien, utan istället förmedlar sina känslor genom minspel och kroppsspråk, gör serien än mer speciell och än mer emotionell också. Jag vill verkligen inte spoliera alltför mycket för jag tycker verkligen att man bara ska sätta sig ner och själv få uppleva hur överraskande fin High Score Girl faktiskt är, och att det finns så enormt mycket mer utöver de många roliga scenerna om basetthet av konsolspelande som serien bjuder på.


Banana Fish (december)

En riktig långkörare som jag var inne på att börja läsa tidigt förra året, men så fick jag nys om att denna animeadaption var på gång och lät mig helt enkelt hållas! Banana Fish är kodordet för en typ av drog som gör folk både våldsamma och lydiga, något som sjuttonåringen Ash Lynx fick erfara när hans militärtjänstgörande storebror plötsligt började skjuta sina egna i Vietnam och sedan dess har varit helt handikappad både fysiskt och mentalt. Många år senare dyker det plötsligt upp en ledtråd till varifrån Banana Fish kommer, när Ash av ren slump kommer över en liten metallbehållare som folk han känner tycks vara beredda att gå över lik för att få tillbaka – däribland den man som har uppfostrat Ash.


Roligt nog skulle jag typ kunna använda mig av precis samma beskrivning av Banana Fish som när jag sammanfattade 91 Days förra året – på precis samma placering också: snyggt tecknad, välskriven dialog, intressanta twister och därtill också karaktärer, bra utförd och spännande in i det sista. Som jag sa förra månaden så vill jag väldigt gärna se serien igen för att få en bättre och mer samlad upplevelse av den så explosivt skiftande handlingen. Men även om det bitvis har varit svårt att hänga med under de här fem (!) månaderna så har jag ändå fått ett tillräckligt gott intryck för att dels förstå hur bra Banana Fish verkligen är, dels ett sug av att få uppleva allting igen – kanske rent utav i sitt originalutförande denna gång?


---


Det var all anime det! Nu ett snabbt och kort omnämnande av bästa manga! Den här gången blev det som sagt att jag fokuserade på ännu pågående serier och har alltså inte kunnat läsa ut någonting, mycket på grund av att jag enbart läste för att göra jämförelser med seriernas animeadaptioner.

Och likt förra året råder det väldigt lite tvivel om vad jag ska ta upp här, då det bara var en av de fyra lästa serierna som jag verkligen tog mig till – både som manga och anime: Bloom Into You, eller Yagate Kimi Ni Naru, är en av höstens serier som jag inte ens har haft tid att ordentligt avhandla här på bloggen (men kort nämnde i höstas), vilket är väldigt synd då jag blev oerhört överraskad av dess innehåll och ton.


 


Här får man följa gymnasieeleven Yuu som är lika besviken som ledsen på sig själv över att hon inte lyckas få uppleva "äkta kärlek"; sånt där som man läser om i romantiska kärleksromaner eller ser på film. Inte ens när Yuu äntligen får sin allra första bekännelse känner hon någonting alls, bara en apatisk tomhet, och vill därför heller inte prata om saken med någon av sina klasskamrater – eftersom hon är rädd för att ingen kommer att förstå henne och kanske rent utav tycka att Yuu är onormal. En gnista av hopp lyser dock när Yuu lär känna studentrådets ordförande Nanami, som ofta visar sig avböja bekännelser från såväl killar som tjejer, vilket får Yuu att tro att de två är lika varandra och att hon äntligen har hittat någon som hon kan prata med om sina känslor. Men det dröjer inte längre efter att de två har börjat lära känna varandra förrän det visar det sig att Nanami faktiskt är kapabel till att bli kär – när hon faller för Yuu.


 


För det första är det väldigt roligt att få en (bra och seriös) serie som handlar om homosexuell kärlek och som blir porträtterat lika smakfullt som kärleksfullt. Känslospelet känns väldigt äkta och Nanamis kärlek till Yuu är riktigt vackert gjord, även om hon nu för det mesta agerar väldigt pushig och lite dominant, men hon visar även sin svagare sida emellanåt. Och det här är den andra anledningen till varför jag verkligen gillar Bloom Into You: för sina komplicerade karaktärer. Om det finns en röd tråd genom hela serien så är det nämligen den sorgsna hopplösheten – som får ta överraskande mycket plats! De här orden som ingen vågar säga, den här falskheten som så många av karaktärerna bär utanpå sin osäkerhet... Jag hade ju såklart förväntat mig att Yuu ganska snabbt skulle besvara Nanamis känslor och att serien förr eller senare skulle ta en klassiskt lycklig vändning, men istället tycker jag att handlingen ochäven karaktärerna bara blir allt mörkare ju längre in i serien jag kommer.


 


Förhoppningsvis hittar jag snart tiden att endera avhandla denna jämförelse mer ”på riktigt” eller åtminstone just mangan nu när animen har hunnit avslutas och jag inte tror att det blir en andra säsong. Men oavsett om det blir något framtida blogginlägg om serien eller ej så vill jag verkligen fortsätta läsa för att se var den här berättelsen slutar!


Och med det säger jag tack till anime-året 2018 som har varit överraskande bra, med så sjukt mycket intressant från allra första början och hela vägen in på vintersäsongen! Där har ju rent utav funnits så pass många bra serier att titta på att jag inte ens har hunnit förmedla dem alla till er som läser detta :P Nu hoppas jag bara att 2019 kan följa upp lika starkt, men vad jag också ser otroligt mycket fram emot är ett par fortsättningar av grymma serier från såväl 2018 som 2017!


Mvh

Tomas "ConraDargo"

Av Tomas Engström - 10 september 2018 12:37

När Yakumo Fuuji stressar iväg till jobbet en dag så snubblar han över en ung tjej från Kina som heter Pai, som han efter en liten incident tar med sig till sitt jobb för att vila ut. Hon visar sig bära på ett brev från Yakumos pappa, professor Satoru Fuuji, som han inte har sett på många år när Satoru begav sig iväg på en resa för att söka efter en gammal art av monster, som tidigare levde här på jorden. I brevet förklaras att Pai är den sista kvarlevande av denna art och hennes enda önskan är att bli människa, vilket är möjligt om man bara kan lyckas finna Mänsklighetens Staty.

Då Satoru i sitt brev har lovat att Yakumo ska hjälpa Pai med denna uppgift om någonting skulle hända med Satoru, vilket uppenbart är fallet, blir Yakumo snart övertalad att göra just detta – även om han själv inte tror det allra minsta på sin fars historia eller att det skulle finnas några monster. Men det dröjer inte länge förrän märkliga saker börjar hända runtomkring Pai och i jakten på statyn tycks alla möjliga sorters omänskliga varelser vara ute efter henne. Pai själv visar sig besitta enorma krafter när hon väl låter sitt andra jag överta hennes kropp, genom att öppna sitt tredje öga och därmed förvandlas till den sista kvarlevande Sanjiyan.

Efter att ha uppoffrat sig i en farlig situation för att rädda Pai, känner Yakumo hur livet är på väg att glida ur honom och det sista han bevittnar är en tårögd Pai... men så börjar hans krafter plötsligt återvända och de stora såren på hans kropp läker med en omänsklig snabbhet. Sanjiyan inom Pai förklarar att hon förvarar Yakumos själ i sin egen kropp och att detta inte bara låter honom leva vidare, utan har även gjort honom odödlig – men på bekostnad att de nu delar samma öde och om någonting händer Pai kommer det också att drabba Yakumo. Således blir jakten på statyn nu lika viktig för Yakumo, eftersom han endast kommer att återfå sin mänsklighet om Pai själv lyckas bli människa.

 
3x3 Eyes är ju en riktig klassiker till manga och animeadaption, vars originalutförande hade sålt i fler än 30 miljoner exemplar 2015 och jag har alltid velat åtminstone titta på serien. Men efter att ha blivit färdig med de sju, väldigt långa avsnitten så kände jag mig tvungen att utforska originalet och få se hur pass stor skillnaden egentligen är mellan mangan och den förmodligen väldigt nedbantade och komprimerade animeadaptionen. Jag menar, nog för att animeavsnitten är 30-45 minuter långa och således utgör hela serien ett par timmar, men i mangan sträcker sig berättelsen trots allt över 40 volymer med totalt 577 kapitel!

Och så här i slutändan är jag väldigt glad över att åtminstone ha påbörjat mangan, även om jag efter 5 volymer förstås har väldigt mycket kvar att läsa. Men förändringarna som man har gjort vid adopteringen är påtagliga redan på de första sidorna av mangan, med hur Yakumo och Pai faktiskt träffas. Därför kommer jag även att fortsätta läsa serien, men i en ganska maklig takt och med 35 volymer kvar kommer det ju att ta sin ringa tid att bli färdig!

 
Det har i varje fall varit en väldigt intressant och rolig resa detta, hur tydligt det än må vara att berättelsen har sina rötter i sent 80-tal och animeadaptionen är från tidigt 90. Jag älskar ju ändå äldre tecknarstilar och därför finns mycket att hämta och vinna här för min egen personliga del, med designen på alla karaktärer och även monstren. Men också berättelsen i sig och hur den liksom fortskrider känns väldigt, väldigt gammaldags upplagt och just animen kan jag tycka får lida en del för detta, men det har förstås också mycket att göra med att man försökt komprimera en så stor och lång berättelse, även om det nu inte är hela 3x3 Eyes, skall också tilläggas, då animen avslutades 1996 men mangan fortsatte att tecknas i ytterligare 6 år.

Mangan må också ha ett gammalt, dammigt täcke över sig men jag har mycket lättare för att se mellan fingrarna där, förutom i den lilla detaljen att man under de första volymer väldigt ofta ska visa upp Pais trosor endera genom att porträttera henne lite snett underifrån eller låta hennes korta kjol fladdra sådär lagom mycket. Annars är just den romantiska biten mellan Pai och Yakumo ganska snyggt skött, bortsett från ett par klavertramp i form av klassiska, klumpiga scener där det råkar hända grejer. Men det är faktiskt mer av en grej mellan Yakumo och andra personer än med just Pai, då Yakumo i synnerhet till en början är väldigt klumpig av sig men lite senare växer in i rollen som Pais livvakt, i egenskap av en Wu som hans odödliga tillstånd kallas.

 
På tal om detta sker en betydligt stadigare upptrappning av Yakumos kompetens som just Pais beskyddare och ledsagare i mangan än animen, men återigen har det att göra med bortklippta scener eller helt omskrivna sidohistorier och en allmänt nedkortad berättelse. Det gör också att det blir lite svårt emellanåt att acceptera hur Yakumo kan svänga så mycket mellan avsnitten och vara så himla tursamt klumpig i animens första halva. Men det är som med det mesta när det gäller det här formatet och att berättelsen som sagt är så pass gammal, för där existerar väldigt mycket tramsande i såväl animen som mangan och det finns många konstiga scener som det känns som att man bara ska acceptera för att 3x3 Eyes är just en övernaturlig seinen-serie... Ibland bara ler jag roat och viftat bort det hela med handen, andra gånger höjer jag på ena ögonbrynet och får små ryckningar i andra ögat. Framförallt när det ropas ut över skolgården att Pai har magiska krafter, och att det såväl inträffar fruktansvärda händelser som dyker upp ohyggliga odjur mitt i samhället, men hur allt detta ändå inte får någon som helst långvarig effekt, utan det är som att folk bara ignorerar och glömmer bort...

Visuellt gillar jag både mangan och animen, där mangan är klart råare i sin ton och även lite grövre tecknad. I synnerhet när det kommer till att avbilda alla de varelser som jagar efter Pai på grund av vad hon är, och stridsscener där man får se avslitna kroppsdelar och dylikt – något som förekommer oftare i mangan. Överlag är mangan som sagt mycket råare i sin ton medan animen har fått en viss censurering och jag tror att just detta ligger till grund för många av de omgjorda scenerna. Det är bara synd att man har känt sig tvungen att göra på det här viset eftersom jag verkligen föredrar originalberättelsen, mest för hur pass annorlunda som den porträtterar huvudpersonerna och det gör dem mer rättvisa, samtidigt som de också får en intressantare bakgrund och utveckling. Jag har för övrigt sneglat lite i de volymer som kommer mycket längre fram, och tecknarstilen kommer absolut att förändras med tiden – även om man väldigt länge bibehåller ansiktsformer och så. Men oavsett vad som händer rent visuellt så tycker jag inte att där finns mycket alls att klaga på med volymerna från 80- och 90-talet, utan det är en väldigt snygg och vältecknad serie, som bara bitvis kan lida av hur vissa mer actioninriktade serierutor är svårtolkade.

 
3x3 Eyes tycker jag har en berättelse som faktiskt håller än idag, även om det absolut känns att den är gammal i sitt utförande och detta gäller allra helst animenadaptionen, som dock också får lida lite av att vara en aning påstressad och omgjord för att inte vara fullt lika brutal. Men animen tar sig ändå en hel del efter de första fyra avsnitten, när berättelsen tar en lika kraftig vändning som Yakumos personlighet och kompetens. Jag tror dock ändå att man kommer att ha som störst behållning av att endera vara intresserad av gammal manga- och animehistoria eller, som mig, ha en förtjusning för äldre serier. Mangan är i varje fall klart intressantare på grund av sitt djupare och längre innehåll, där man framförallt vida utvecklar karaktärernas personligheter, men för den som inte kan eller vill ta sig an ett sådant läsningsprojekt duger animen gott för att få reda på vad 3x3 Eyes handlar om.

Manga:
AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing
MyAnimeList: Good

 

Anime:
AnimeNewsNetwork:  Good, worth seeing
MyAnimeList: Fine

Av Tomas Engström - 19 augusti 2018 21:29

Alpha är en bekymmerslös, människoliknande robot och sedan ett par år tillbaka även ägare av ett café långt ute på landsbygden, efter att hennes ägare och tillika grundare av caféet lämnat området för att resa bort – på okänd tid och till okänd plats. Eftersom området är glest på såväl folk som kunder har Alpha mycket fritid och efter att ha fått en kamera skickad till sig från sin ägare, börjar hon ägna mycket av sin tid till att åka runt på sin gula scooter och fota såväl landskapet som de personer hon träffar.

 
Yokohama Kaidashi Kikou lät som en riktigt härlig och intressant vardagslivsserie när jag nyligen fick nys om den tack vare min Kindle Paperwhite, som rekommenderade att jag skulle läsa mangan. Efter att ha upptäckt att där även fanns ett par halvtimmeslånga avsnitt bestämde jag mig för att göra både och: läsa och titta på serien! Men den här till synes lite småmysiga premissen till trots och dessutom med en intressant, lite halvt dold katastrofbakgrund till hur omvärlden ser ut – som endast förtäljs när man läser mangan – så är animen bland det absolut tråkigast jag har tittat på... Och det kommer ändå från någon som kan tycka om menlöst vardagslivsdravel som till exempel Animal Crossing: The Movie, men där får jag ju också erkänna att det gör väldigt mycket att känna till källmaterialet och älska den spelserie som filmen baseras på. Det hjälper till att bidra till den inre ro och det myspys som jag känner när jag tittar på den här typen av rogivande serier där det ju vanligtvis inte händer speciellt mycket i folks vardag – och heller inte behöver hända.

Men som sagt, när det gäller animeadaptionen av Yokohama Kaidashi Kikou så känner jag inte alls på ovan beskrivna vis. Istället gör den mig uttråkad och rastlös och mycket har att göra med avsnittens tempo. Det är en sak att Alpha inte får några kunder och därmed heller inte träffar några människor, utöver en äldre man som äger en bensinmack en bit bort samt en annan robottjej som hälsar på för att dela ut ett paket till Alpha. Men hon själv gör ingenting utöver att dricka sitt kaffe, ta en tur på sin scooter eller småprata med någon av de bikaraktärer jag nyss nämnde och den plågsamma sanningen till varför avsnitten lyckas vara ungefär en halvtimme långa, är för att man drar ut på varenda scen i oändlighet... Där är många, långa tysta stunder där ingen säger någonting alls och animationerna är inte särskilt mycket bättre, då det tar vad som känns som en evighet för Alpha att till exempel hälla upp en kopp kaffe och därefter tillsätta fem skedar socker, sked efter sked.

 
Det här är väldigt märkligt då mangan inte alls går i samma låga tempo eller är fullt lika händelselös mellan kapitlen. För det första finner jag det konstigt att animen inte ens tar vid där mangan börjar, utan man har istället hoppat över hela den första volymen – där såväl karaktärer presenteras som att man även visar lite av hur världen faktiskt ser ut idag, vilket i sig förklarar varför Alphas café inte får några besökare. Men det händer faktiskt också mycket mer bara rent generellt i mangan och jag förstår inte riktigt valet av de historier som man har plockat in i animen, när det finns så mycket roligt att visa upp. Framförallt intressantare saker, för världen har nämligen genomlidit diverse naturkatastrofer och därför har vissa delar av Japan – främst tidigare hamnområden – täckts av vatten, medan andra regioner börjar bli överbevuxna och allmänt härjade av naturen. Den biten syns förvisso emellanåt i animen men det blir aldrig berört, till skillnad från i mangan där det bland annat sker en tillbakablick ur bensinmacksägarens ögon. Här får man då se en landsväg som har spärrats av på grund av den förhöjda havsnivån som kastar upp vatten på vägen och det pratas om hur området såg ut tidigare och hur snabbt vattennivån har nått den här kritiska punkten där området snart kommer att ligga helt under vatten.

Att då barase ruiner, stora sanddynor på land, förstörda broar och annat i bakgrunden gör mig lite frustrerad när jag tittar på animen, för jag vill ju förstås veta vad som har hänt men här blir det som sagt inte ens berört. Där finns ju en så himla intressant historia att berätta och förklara omständigheterna kring, men så lägger man istället tid på långa tystnader, kaffekokande och utflykter som inte leder någonstans...

 
Det är för övrigt inte bara världens nuvarande skick som blir utforskat i mangan, utan även det här med att robotar och människor lever sida vid sida och framförallt hur mänskliga robotarna är, och successivt tycks ha blivit allt mer känslosamma med åren. Vid ett tillfälle påpekas det i både mangan och animen att Alphas tårkanaler ursprungligen bara var gjorda för att fukta/smörja hennes ögonglober, men med tiden har de också blivit kopplade till känsloutfall så att hon till exempel gråter av glädje. Jag tycker även att det är lika intresseväckande hur Alpha fick en pistol av sin ägare innan denne lämnade Alpha med caféet, för Alphas egen säkerhets skull, men hon tycks inte ha behövt använda den och dessa naturkatastrofer till trots verkar folk fortfarande vara vänligt inställda till varandra och lugna. Annars är det ju verkligen inte ovanligt att kaos utbryter när samhällen splittras av sådana här saker, så att beväpna Alpha känns absolut som en klok idé och jag förstår ägarens tankegång där.

Musiken i animen bidrar också mycket till den tristess som jag upplever och där finns gott om just musik, som man lägger på i bakgrunden när absolut ingenting händer eller sägs – vilket som sagt är plågsamt ofta. Plinkandet på gitarrsträngar blandas med en gräslig klarinett som till och från rent utav fick mig att snabbspola, eftersom det ändå inte hände någonting. Möjligtvis att just gitarrplinkandet ska vara en koppling till Alphas intresse för att spela det fyrsträngade instrumentet "gekkin", även kallat mångitarr för sin runda, platta form, som visas upp i mangan men som alltså också är ytterligare en detalj som går helt förlorad i animen.

 
Yokohama Kaidashi Kikou som anime är enligt mig en riktigt misslyckad adaption av ett verk som är betydligt intressantare i sitt originalutförande. Månne att den aldrig riktigt var menad som något mer än en hyllning till mangan och är gjord enbart för sina bestående fans som redan har historien och karaktärerna i sitt huvud, så att jag därmed har upplevt berättelsen i fel ordning. Men jag tycker fortfarande att man som sagt har fokuserat på fel saker i animen och det är för mig väldigt tydligt på vilket sätt man ska välja att uppleva den här berättelsen om Alpha: genom att läsa mangan. Intressantare små historier, bättre förklaring av omvärlden, mer utforskande kring Alpha som robot och som en extra bonus slipper man dessutom musiken.

Manga:
AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing
MyAnimeList: Good

Anime:
AnimeNewsNetwork: Weak, I wish I’d done something better with my life
MyAnimeList: Bad

Av Tomas Engström - 5 juni 2018 16:28

De tre flickorna Yui, Sacchan och Kotoha har bildat klubben "Colors" med avsikt att skydda sin stad och bibehålla friden i den, som en slags ungdomsklubb av beskyddare. Tillsammans löser de olika fall som antingen läggs fram från deras vuxna vänner eller bara uppkommer av deras egen fantasi, över vad som faktiskt kan anses vara ett hot från omgivningen. Daigorou heter ägaren av den lokala diversehandeln – som är flitig på att såväl förse flickorna med intressanta fall som prylar, medan den stackars poliskonstapeln Saitou ofta blir utsatt för små spratt och anklagelser om att vara korrumperad och opålitlig. Den äventyrliga vardagen leder bland annat till att man besöker ett zoo, leker diverse påhittade lekar, klurar fram pussellösningar och bara allmänt har en trevlig och rolig stund tillsammans.

 
Så, äntligen tar jag mig tiden att faktiskt avhandla en ny anime i text, efter dessa någorlunda hektiska vårveckor av såväl spelkonvent som semester i Japan! En stor och tråkig bidragande faktor till varför jag rent utav har hållit mig lite ifrån att titta på anime den senaste månaden, har varit min trasiga förstärkare som behövt repareras. Motivationen att gå från min stora projektorduk med bioljud till att sitta framför endera surfplattan eller datorn har helt enkelt varit väldigt låg :P Därav anledningen att ni inte har sett till någon "Anime-våren 2018" och det kommer heller inte att hända, då jag helt enkelt har hoppat över vårens nya animes helt och hållet, med undantag för två serier som jag följer med min vän Martin över Skype.


Men nu är jag i alla fall äntligen igång igen och tänker först och främst ta mig igenom ett antal serier från i vintras som har väntat lika mycket på mig som jag har på dem – att de ska sändas färdigt så att jag kan sträcktitta på så mycket som möjligt istället för att invänta nästa avsnitt!


Mitsuboshi Colors är delvis en sådan, som började sändas i vintras och jag har tittat på lite till och från, samtidigt som jag även har läst mangan på min Kindle Paperwhite! För som jag sa redan i vintras har planen varit att ställa de två formaten mot varandra, då det visade sig vara ett ganska snällt språk som användes och således bestämde jag mig för att läsa serien på originalspråket.


 

Mitt första intryck av Mitsuboshi Colors var ju hur oerhört rar och söt den kändes, med tre mycket energiska och härliga flickor av väldigt varierande personlighet. De uttrycker sig väldigt olika men har en delad passion just för att hålla staden "säker", även om nu vissa av deras små äventyr leder till att de ställer till med ett visst kaos. Till exempel ”mysteriet” med varför flertalet gränder har blivit avspärrade utan påtaglig anledning, där det i slutändan visar sig vara nymålade områden – vilket blir väldigt tydligt när flickorna har råkat såväl förstöra den torkande färgen som spritt fotavtryck genom halva staden... Men det mesta av detta är ju väldigt oskyldigt och det är sällan som de verkligen orsakar den typen av problem, så att andra faktiskt besväras av det.


Det största undantaget för sagda regel är den stackars poliskonstapeln Saitou som de tycker om att reta och besvära med såväl märkliga frågor som förfrågningar. Det är även han som många gånger kopplas in för att ta ned gänget på jorden, när de befinner sig på platser där de inte bör vara eller stör allmänheten. Daigorou kan istället sägas vara hans motsvarighet, då karln väldigt gärna uppmuntrar gänget att just hitta på upptåg och spelar ofta med i ”deras värld” genom att till exempel låtsas ha funnit en bomb som kan ödelägga hela staden, när det egentligen bara är ett helt ofarligt hemmabygge – av Daigorou själv.


Tecknarstilen i Mitsuboshi Colors är väldigt mjuk, färgglad och trivsam i animen och detsamma kan även sägas om mangan, bortsett från det färgglada eftersom den ju är lika svartvit som vilken annan manga som helst. Animeproduktionen är i varje fall väldigt trogen originalets tecknarstil och oavsett format så tycker jag att man får en lika trevlig och behaglig visuell upplevelse.


 

Jag ska även säga att serien erbjuder en väldigt stor variation på vad som hittas på i avsnitten/ respektive, såväl genom flickornas egen fantasi – när man bara plötsligt får för sig att någonting är ett hot mot lugnet i staden – som när vissa av deras vuxna vänner har hittat på någonting för att de själva roas av att se hur Colors ska tackla problemet och finna en lösning! Några av dessa påhitt och historier är exklusiva för mangan, men det mesta har översatts även till animen – som i sin tur inte tycks ha någonting originellt till sig, vad jag har kunnat se, mer än att vissa enstaka scener har utspelats något annorlunda. Mycket handlar dock bara om den sedvanliga utfyllnaden eller förlängningen av scener som ju hör till när man återger ritat till animerat.


Men... variationen till trots, charmen till trots, de härliga personligheterna till trots... Det här blir tyvärr väldigt enformigt i längden för mig och den där gulliga charmen kan inte bära upp alla avsnitt. Mangan fungerar något bättre för mig, då det går snabbare att läsa sig igenom allting som sker än att sitta och liksom se det "spelas upp" för mig. Jag föredrar också att historierna blir lite mer komprimerade i sin skrivna form, eftersom det sker en viss utfyllnad av animationer (och även viss dialog) i animen. Det här går hand i hand med det jag just sa om att det blir lite enformigt i längden, för ungefär halvvägs in i säsongen känner jag att serien går lite på repeat och att mitt engagemang för gruppen Colors ger efter. Speciellt de gångerna när barnens agerande och äventyr är sådär... barnsliga. Det tråkar ut mig.


 

Mitsuboshi Colors har mycket charm och hjärta i sig, både sett till de små historierna om hur de tre flickorna ska "beskydda" sin stad från "ondska", och flickorna i sig med sina väldigt olika personligheter och sätt att agera på. Tecknarmässigt är animen väldigt trogen sitt original och oavsett om man väljer att titta på eller läsa denna serie så finns där mycket att uppskatta. Men de här små äventyren, eller i vissa fall upptågen, tycker jag gör sig bättre i sitt originalutförande på grund av hur banalt och lite uttjatad som formulan och historierna blir i längden. Den lite mer komprimerade upplevelsen som kommer av seriepanelerna gör att jag hellre vänder mig till mangan, dock känner jag mig för stunden väldigt mätt på gruppen Colors och väljer således att stänga denna öppnade bok i förväg.


Anime:

AnimeNewsNetwork: So-so, it didn’t really grab my attention
MyAnimeList: Average


Manga:
AnimeNewsNetwork: Descent, I didn't lose my time
MyAnimeList: Fine

Av Tomas Engström - 19 mars 2018 12:18

Jag får ursäkta att bloggen har varit så pass tyst och inaktiv nu under en hel månad, men detta beror på att jag för närvarande bara följer vinterns aktuella serier - som ju är på väg att lida mot sitt slut nu med bara 1-2 avsnitt kvar per serie. Vilket förstås också innebär att flödet här på bloggen snart kommer uppdateras likt ett antänt smatterband, när jag skriver recension på recension. Därefter väntar dock en viss tystnad ånyo eftersom jag har semester och dels åker söderut inom landet, dels till Japan igen! Men när jag bor i Japan kommer jag förstås att fortsätta titta på anime emellanåt, så det bör komma en eller två recensioner även då.


Hursomhelst, vad som plötsligt slog mig häromveckan var hur pass länge sedan det var jag köpte min Kindle Paperwhite och att jag ju avslutade den recensionen med att skriva "jag kommer kanske med ytterligare en utvärdering längre fram". Med tanke på att inköpet och recensionen skedde för 8 månader sedan är det kanske på tiden att jag nämner någonting mer om detta :P


 

Och jag har faktiskt spenderat väldigt mycket tid med min Kindle på senaste, främst för att kunna läsa vidare i Hakaijuu utan att behöva beställa fysiska böcker och betala frakt för detta. Till en början var planen faktiskt att avsluta serien efter volym 12 eftersom den story arc jag hade följt plötsligt fick ett avslut, och ett väldigt bra sådant också. Men nu när manga överlag är så pass lättillgängligt för mig tack vare min Kindle, kunde jag inte låta bli att återuppta läsandet då jag var nyfiken på vart man skulle ta storyn - och blev så pass positivt överraskad av svaret att jag fortsatte. I dagsläget har jag läst 20 volymer och har därmed bara en kvar, vilket känns väldigt roligt och jag hade nog aldrig kommit mig för att fullfölja den här mangan om det inte vore för just min Kindle.


Vad mer som min Kindle har varit väldigt bra på att göra är att rekommendera mig ny manga att läsa, och även hjälpa mig att utforska serier på egen hand. Det förstnämnda skrev jag ju om redan i juli efter inköpet, eftersom Amazons japanska e-butik direkt började föreslå titlar baserat på dels vad jag redan hade börjat läsa, dels vad jag knappade in i min profil att jag gillade. Men jag har även snappat upp titlar från helt nystartade animeserier och surfande på forum etc, serier som jag med ett par enkla knapptryck kan skicka ett provexemplar av till min Kindle – för att utvärdera ifall mangan är läsbar på originalspråket eller ej.


 

Jag ska faktiskt ärligt säga, på tal om "läsbart" och "originalspråk", att jag ännu inte har använt e-bokläsaren till någonting västerländskt alls. Ingen översätt manga eller ens vanliga böcker, bara japansk manga. Och det har främst att göra med hur besvärligt det känns att behöva växla mellan olika konton och regioner för att få tillgång till brittiska eller amerikanska Amazon. Förvisso kan jag ju alltid bara mata in nedladdade serier via USB, men lättillgängligheten av att snabbt och enkelt gå in på Amazons egna butik... Det är bara så enkelt att göra ett köp, och dessutom väldigt billigt eftersom en manga på japanska bara kostar mellan 30-40kr – att jämföra med de många gånger dubbla priserna i USA (brittiska Amazon säljer inte ens manga till Kindle utan hänvisar istället till den amerikanska butiken).


Annars har jag ingenting att klaga vad gäller upplevelsen och användandet under dessa 8 månader. Det enda är väl i så fall att jag till och från fortfarande kan ha svårt för att tyda kanji pga skärmens storlek, som ju är aningens mindre än en sida i en fysisk manga. Men det här händer inte ofta och jag skulle förmodligen ha mycket lättare för att se rätt kanji om jag bara var bättre bevandrad i just kanji-träsket – för att kunna identifiera tecknen, något som jag har arbetat väldigt mycket med det senaste året och detta har absolut gett resultat.

Men jag är verkligen riktigt glad över köpet och nu när jag åker till Kyoto i april så kliar det absolut i fingrarna att göra den uppgradering som jag pratade om i juli: från Kindle Paperwhite till den nylanserade Kindle Oasis, som idag dessutom har ersatts av en snäppet vassare modell – med lite större skärm som extra grädde på moset, utan att för den delen väga med än min Paperwhite.


 

Kort och gott fortsätter jag att varmt rekommendera en Kindle Paperwhite till dem av er som vill läsa manga och särskilt om det "bara" är på engelska, eftersom skärmstorleken absolut begränsar läsupplevelsen av det lilla jag har sett och även visade upp i min recension från i somras. Smidig att bära med sig är den också och detta bidrar till att jag gärna slänger ned den i min axelväska när jag ändå ska iväg ned på stan med en fikapaus inplanerad. Känner heller fortfarande inte alls av att den skulle vara tung att hålla i, utan vilar tvärtom väldigt bra i handen och i synnerhet efter att ha köpt ett skal med lock - vars vadderade insida blir riktigt bekväm att hålla mot handflatan när jag viker det bakåt mot skalets baksida.

Av Tomas Engström - 10 januari 2018 12:01

 

Vilket helt fantastiskt anime-år det har varit och då menar jag inte bara för mig personligen med det som jag har valt att titta på, utan också de serier som har sänts, filmer som visats och förstås även manga som publicerats! Både vintern, våren, sommaren och delvis även hösten 2017 serverade många riktigt grymma serier och visningsschemat var fullt av såväl överraskningar som givna fullträffar.


Jag har nu suttit och försökt sammanställa hur mitt eget anime-år 2017 såg ut och det visade sig vara en betydligt större uppgift än vad jag hade trott, som fick mig att minnas 2011 när jag var praktiskt taget andades anime :P Efter det blev tittandet nämligen lite mer sporadiskt och jag behövde ägna mycket av tiden till annat, däribland mer träning samt att det japanska språkintresset så smått började ta form. Men de senaste tre åren har jag haft ett ordentligt uppsving, mycket tack vare min vän Martin som jag ju har nämnt både en och två gånger här i bloggen sedan jag startade upp den igen i början av året.

Och den största anledningen till varför jag nu kan "stoltsera" med hela 60 (!) påbörjade animeserier 2017 är just på grund av Martins idé att faktiskt börja titta på nyaserier direkt när de har sänts i Japan – så att man får en chans att uppleva när en riktig hype-bomb slår ner i animevärlden! Detta har jag försökt upprätthålla även efter att Martin flyttade till annan ort i höstas, eftersom det verkligen var roligt att få hålla sig ajour med ny anime.


Av dessa 60 serier fullföljde jag 46, droppade 10 och har 4 pågående. Jag tog mig även igenom 7 filmer och började läsa 7 manga, varav 2 har droppats och en ligger på is. Så, nu kvarstår bara att göra en topplista innehållandes de 10 animes som berörde mig allra mest på ett eller annat vis, samt även den manga och film som jag tyckte var mest amazing. Ordningen på topplistan av just animes är dock endast kronologisk, alltså efter när på året som jag såg serien, och således börjar listan med tidigt 2017.


Blue Spring Ride (januari)

En underbart härlig skolanime som jag upptäckte genom en rekommendation och därefter blev alldeles tagen av, så till den grad att jag beställde hela mangan på japanska. Blue Spring Ride handlar om Futaba Yoshioka som under högstadiet uppfattades som både populär och attraktiv, vilket också ledde till hur hon plötsligt blev utfryst av klassens tjejer och så småningom även från andra klasser. Så nu i gymnasiet har Futaba helt ändrat sin personlighet för att inte stå ut lika mycket och försöker alltid vara sina "vänner" till lags, även om det bara är ett spel för galleriet och Futaba inte alltid kan säga hur hon faktiskt känner... Vändningen kommer när hon träffar en gammal klasskamrat från högstadiet som hon då var intresserad av, och även om hans personlighet nu har blivit betydligt mer kylig får han ändå Futaba att börja förstå vad hon lever i för slags falsk bubbla.


Bra serie som berör ett högst aktuellt problem i Japan där just skoltjejer i synnerhet kan bli väldigt otrevliga mot varandra och går ofta ihop i grupp för att frysa ut någon som de av olika anledningar inte tycker om. Detta har i och för sig länge varit ett problem i landet, men det gör inte att berättelsen eller Futabas situation mindre värd att uppmärksamma. Dessutom är Blue Spring Ride i vilket fall som helst en väldigt fin, berörande och stundtals också riktigt rolig skolserie med ett par härliga karaktärer.


Drifters (januari)

Drifters var en förbannat häftig, snygg och grymt intressant serie av samma geni som ligger bakom Hellsing. Den här animen behövde verkligen inte mycket scentid för att såväl jag som Martin tydligt skulle se bevis på detta. Toyohisa Shimazu är en samuraj som under slaget vid Sekigahara (21 november, 1600) ger sitt liv på slagfältet för att skydda sin länsherre, vartefter Toyohisa befinner sig i en bländande vit korridor med hundratals dörrar längsmed väggarna. Han kastas in i en av dessa och vaknar upp i ett märkligt land som inte bara hyser allsköns onaturliga varelser, utan också fallna krigare från diverse eror som har varit döda sedan länge. En av dessa informerar Toyohisa om det politiskt instabila läget i detta främmande land och de får alla snart veta att de har blivit inkallade som så kallade "Drifters" för att slåss mot de som är ansvariga för den ostadiga situationen.


Djävulskt snygg, riktigt intressant historia och otroligt coola, färgstarka personligheter. Mest awesome under hela året, alla som inte ser Drifters gör sig själva en stor otjänst på så många plan och i synnerhet om man älskar Hellsing. Ni får verkligen ursäkta att jag faktiskt aldrig skrev någonting om den här på bloggen, men nu vet ni i alla fall att den existerar och vad jag tycker :P


Miss Kobayashi’s Maid Dragon (april)

Ibland händer det: man får härligt avvägd humor tillsammans med vardagsliv som har fått ett stänk av fantasy i sig. Miss Koboyashi’s Maid Dragon var ytterligare en animeserie som fick mig att omedelbart söka efter mangan när jag väl hade sett färdigt de alldeles för få avsnitten. Koboyashi är namnet på den kvinnliga protagonist som vaknar upp för att gå till jobbet en helt sedvanlig vardag, när hon möts av en enorm drake som väntar på henne utanför lägenhetsdörren. Draken förvandlar sig plötsligt till en människa iförd full hembiträdesmundering och ber om att få ta hand om Koboyashi. Anledningen till denna bisarra förfrågan är att Koboyashi kvällen innan, i ett onyktert tillstånd, drog ut ett magiskt svärd från drakens fjäll och den typen av omtänksamhet har draken aldrig tidigare upplevt eller sett hos en människa.


En otroligt fin, charmig, glädjande och alldeles underbar historia innehållandes massor av skratt, kärlek och vänskap. Det är för mig helt obegripligt om man inte inser hur härlig Miss Koboyashi’s Maid Dragon är redan efter det första avsnittet.


Interviews With Monster Girls (maj)

Varför det här konceptet inte har gjorts tidigare undgår mitt förstånd, när det uppenbarligen är ett så otroligt lyckat sådant! På tal om det jag alldeles nyss skrev här ovan om "härligt avvägd humor tillsammans med vardagsliv som har fått ett stänk av fantasy i sig". Interviews With Monster Girls handlar om gymnasieläraren Tetsuo Takahashi som intresserar sig för så kallade halvmänniskor; varulvar, vampyrer, snökvinnor och andra legendariska humanoida varelser – som faktiskt visar sig existera och lever i vårt samhälle. Tetsuo önskar inget hellre än att få möjligheten till att intervjua dessa om deras vardag för att få en bättre förståelse för hur de klarar sig i vår moderna värld, och hur han själv skulle kunna bidra till att förenkla deras levnadssätt. Lyckligtvis kommer denna önskan alldeles strax att gå i uppfyllelse, när det visar sig att ett flertal nya studenter – och därtill även en lärare – har börjat på skolan och alla är halvmänniskor.


Även Interviews With Monster Girls innehåller underbar humor, väldigt mycket kärleksfull charm och är dessutom riktigt intressant att se – att tillsammans med Tetsuo få bekanta sig med dessa halvmänniskor och upptäcka hur deras moderna vardagsliv ter sig.


Quan Zhi Gao Shou (juli)

Aldrig trodde väl vare sig jag eller Martin att en serie om e-sport, närmare bestämt ett tävlingsinriktat action-MMORPG, skulle kunna göra sig bra. Att Quan Zhi Gao Shou dessutom visade sig vara producerad i Kina höjde inte våra förväntningar i soffan. Döm om vår förvåning när vi redan i det första avsnittet drogs in i denna spännande, väldigt seriösa och stundom orättvisa värld, där proffset Xiu Ye plötsligt tvingas avgå från sin ledarposition för det lag som han under 10 års tid har lett till otaliga segrar, i det omåttligt populära action-baserade online-rollspelet Glory. Xiu söker sig till ett närliggande café och påbörjar en helt ny karaktär på en nystartad server, där han genast blir scoutad av caféets ägare för sin talang och kunskap. Tillsammans med såväl nya som gamla bekantskaper lyckas Xiu snabbt göra sig ett namn på servern och viger än en gång all sin tid åt att klättra på Glorys rankingstege.


Att Kina är ett e-sportens land står verkligen klart med Quan Zhi Gao Shou,som lyckas alldeles föredömligt med att gestalta e-sportscenen och visa dels hur seriös den verkligen är, dels hur smutsig den kan vara och även hur mycket tid som dessa spelare lägger ner på att försöka bli världsbäst. Otroligt vältecknad, intressant berättelse, snygg porträttering av spelandet både bakom och inuti skärmen, samt med ett förvånansvärt bra soundtrack. Årets stora överraskning för mig.


Tsuki ga Kirei (juli)

Till och från lyckas jag snubbla över en vardagslivsserie som känns sådär fantastisk att jag inte kan sluta le och blir alldeles lycklig av att endera se animen eller/och läsa mangan. Under våren fick jag för första gången vara med om födelsen av en sådan, en helt ny serie som inte ens härstammade från en manga utan faktiskt var helt originell och gjord för att sändas i japansk TV: Tsuki ga Kirei. Under sitt sista högstadieår sammanförs Kotarou Azumi och Akane Mizuno genom att bli placerade i samma klass, varpå de två lär känna varandra genom ett par slumpmässiga händelser som för dem samman även utanför klassrummet. Ett ömsesidigt, romantiskt intresse föds så sakteliga men känslorna fördunklas av såväl ovissheten om hur den andra känner, som pressen från att behöva förbereda sig inför gymnasiet och börja tänka på framtiden. Stressen förstärks dessutom av hur de två har varsitt stora fritidsintresse som de brinner för och önskar göra någonting mer av än att bara låta det förbli ett minne från skoltiden – en delad känsla som också hjälper dem att komma närmare varandra.


Vackert berättad, vackert tecknad, tonsatt med omtanke och dessutom en av otroligt få serier som vågar visa mycket av vad som händer utanför skolgården och pojk-/flickrummet, med föräldrar och syskon som faktiskt får ett ansikte och är en del av huvudpersonernas vardag. Avslutas också med ett fint kollage som visar vad som hände efter gymnasiet och ger således ett fulländat avslut på berättelsen. Tsuki ga Kirei var den absolut finaste serien jag tittade på i år.


Tsurezure Children (september)

Raka motsatsen till hur jag just beskrev Tsuki ga Kirei men ändå fullkomligt briljant på sitt alldeles egna vis! Istället för att koncentrera sig på bara en historia med ett par enstaka sidokaraktärer, presenterar Tsurezure Children ett dussin karaktärer som alla får varsin huvudroll i en helt egen kärlekshistoria. Somliga har varit intresserade av varandra sedan länge tillbaka, andra ramlar in i ett förhållande när serien börjar. Och vilka personligheter det bjuds på sedan! Varje par är så väldigt olikt det andra och jag fullkomligt älskar situationerna som uppstår på grund av hur pinsamma vissa är, oförstående andra kan vara och obekväma en del känner sig. Alla är dem tonåringar, trots allt, utan någon erfarenhet med vare sig livet eller kärleken – precis som man själv en gång hade det i den åldern och detta bäddar förstås för ett par oerhört komiska situationer och scener.


En frisk, underhållande och superkomisk påminnelse om hur det kunde vara att bli kär under skoltiden och att såväl få sin kärlek besvarad som att inte säkert veta hur den andra känner. Mina känslor under serien växlar mellan allt från att skratta så jag gråter till att begrava mitt ansikte i en kudde, när jag ser dessa unga stackare vara så härligt nyförälskade att de knappt vet vad de ska ta sig till eller hur man beter sig i ett förhållande.


Gamers! (oktober)

Ännu en serie som, likt Quan Zhi Gao Shou, betyder så otroligt mycket för nördscenen och i synnerhet just oss gamers. En fantastisk berättelse om och skildring av ungdomar som älskar att spela spel och som försöker balansera de sociala interaktionerna i en virtuell värld med att faktiskt möta folk i det verkliga livet. Framförallt att söka sig till andra gamers och hitta på saker tillsammans, utöver att bara dela sitt spelintresse och prata om just spel. Och för huvudpersonerna i Gamers! leder deras oförmåga att kunna uttrycka sig på rätt sätt till missförstånd efter missförstånd som drar igång en hel kedja av kärleksdraman och hjärttragedier.


Gamers! hade inte bara suveräna karaktärer och en otroligt underhållande historia. Mycket av vad som gjorde animen så fantastik var presentationen, med alldeles klockrena scener och små detaljer i såväl det visuella som ljudeffekter och musik. Kan faktiskt vara det smartaste, roligaste jag har sett i år!


Made in Abyss (oktober)

Årets mest intressanta och nyskapande anime med en värld och en premiss som verkligen fångade mig direkt i det första avsnittet. Made in Abyss berättar historien om den avgrund som sträcker sig ett okänt antal mil och lager ned i underjorden, vars nedgång omges av ett helt samhälle som ständigt utbildar nya så kallade "Dykare" att undersöka avgrundens innehåll och djup. En av dessa som ligger i träning är Riko, dotter till en av de mest välkända Dykare – som dock har varit saknad sedan 10 år tillbaka. Under en av sina expeditioner träffar Riko en robotmänniska i ungefär samma ålder som hon själv och mysteriet kring denna gör att hon beger sig iväg på en hemlig, förbjuden resa ned i avgrunden för att söka svaret på vem roboten är och huruvida han har någon koppling till hennes mor.


Förstummande bra serie som har precis allt man kan önska sig och premissen är inget annat än briljant, liksom hela den här avgrundsvärlden som man successivt bygger upp. Jag respekterar avgrunden, jag hänförs av avgrunden, jag räds avgrunden. Att få följa med Riko på sin resa ned i detta till synes bottenlösa hål är det mest spännande jag gjort under hela anime-året 2017.


91 Days (oktober)

Jag har aldrig riktigt tidigare sett en anime med ett lika starkt maffiatema som 91 Days och absolut aldrig fått uppleva en lika intressant vendetta som denna serie bjuder på. Att huvudpersonen Angelo Lagusa tvingas se sin familj bli mördad över en maktfejd men själv lyckas fly staden och så småningom söker sig tillbaka för att hämnas familjenamnet, låter förstås som ett väldigt klyschigt och typiskt underlag för just en maffiaberättelse. Men de små berättelserna i denna stora skildring av hur Angelo försöker uppnå sin hämnd, den eskalerande historien, Angelos personlighetsförändring och framförallt alla fantastiska karaktärer... Det är vad som får 91 Days att bli sådär svinintressant och spännande att jag inte kunde låta bli att sitta som klistrad framför varje avsnitt och många gånger kände mig tvungen att "bara se ett avsnitt till".


Snyggt tecknad, välskriven dialog, intressanta twister och därtill också karaktärer, bra utförd och spännande in i det sista. Är väldigt glad över att jag snubblade över denna sommarserie från 2016, som därmed också blir den andra serien på den här topplistan som inte sändes just 2017.


---


Det var alla animeserier det. Nu ett snabbt och kort omnämnande av bästa manga och bästa film!

När det kommer till manga finns det verkligen ingen konkurrens att tala om, för hur mycket jag än har skrattat medan jag läst både Tsurezure Children och Aho Girl så slår The Ancient Magus’ Bride det mesta jag har läst på fingrarna. Hade jag även tittat på animen så skulle den förmodligen ha slagit sig in på topplistan här ovan och puttat ut någonting annat, men jag tycker fortfarande att det räcker med att få uppleva den här detaljerade och intressanta alternativa världen i sitt originalutförande. Att säga att The Ancient Magus’ Bride gjort mig alldeles hänförd är verkligen ingen överdrift då jag helt förlorar mig själv var gång jag fått öppna upp en av volymerna och kunnat läsa om Chises resa som aspirerande magiker, åt den lika mäktiga som mystiska Magus. Ett världsbyggande utan dess like med ett otroligt sinne för detaljer, både när det kommer till det visuella som all kunskap och lärdom kring allt från väsen till magiutövande.


  

Årets filmupplevelse för min del är desto svårare att kora, med så mycket bra som jag fick se! Men ändå är det en specifik titel som genast dyker upp i mitt huvud före alla andra: A Silent Voice. Återigen en jordnära berättelse med ett högst aktuellt och väldigt seriöst genomgående ämne, likt ovan beskrivna Blue Spring Ride. Men här stiftar vi istället bekantskap med en ung, döv tjej som på grund av sin mobbade uppväxt har ett väldigt dåligt självförtroende och en skör karaktär. Många år senare återfår hon kontakten med en av sina tidigare mobbare, som idag djupt ångrar sitt dåliga beteende i skolan och nu vill försöka hjälpa henne finna en plats i samhället. Djävulskt fint gjord både visuellt och berättelsen i sig, även denna väldigt berörande och med ett par oerhört bra karaktärer.


 

Och med det säger jag tack till anime-året 2017 – som var ett fantastiskt sådant, även om många av de serier som jag såg nu mot slutet var väldigt mediokra. Men jag har något guldkorn kvar att ta mig igenom och ser även väldigt mycket fram emot vintern 2018, som alldeles nyss har dragit igång och jag snart ska börja bekanta mig med!


Tack till alla som har följt med mig i denna återuppväckning av bloggen och vi hörs väldigt snart igen i och med årets första avhandling ^^


Mvh

Tomas Engström

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2019
>>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skapa flashcards