Alla inlägg under oktober 2012

Av Tomas Engström - 28 oktober 2012 09:48

Ganta Igarashis liv förfaller på ett par minuter; från att ha varit en helt vanlig elev i en normal skola med klasskamrater omkring sig och bästa vänner att umgås med till att bli en av Japans mest hatade människor – anklagad för massmord på sin klass eftersom han är den ende som lyckats överleva ett extremt blodbad i sitt klassrum. Ganta sitter och lyssnar till sin lärare när han utanför fönstret ser en svävande man i röd kappa som på bara ett par sekunder slaktar alla i rummet, alla utom Ganta själv som alltså får bära skulden för massakern.


Straffet för detta? Livstid i det privatägda Deadman Wonderland: ett nöjesfält där fångarna visas upp för allmänheten när de deltar i diverse inhumana tävlingar och föreställningar för att lyckas vinna en chans till frihet eller bara rikedom innanför fängelsets väggar. För Deadman Wonderland fungerar verkligen inte som något annat fängelse – här existerar ingen som helst medkänsla från de som sköter stället och Ganta förstår snabbt vilket dårhus han har hamnat på när han dels får se en klumpig fånge bli halvt uppskuren av den kvinnlige fångvaktaren, dels blir upplyst om de blodiga dueller som högt uppsatta människor inom societeten tittar på för deras egen personliga underhållning – vilket försiggår utan att allmänheten har någon aning om detta.


 


Inhumant har jag kommit fram till är ett väldigt bra ord att använda mig utav upprepade gånger i den här texten. Dels för att det som sagt beskriver själva Deadman Wonderland,alltsåfängelset och tillika nöjesfältet, men också för att det passar in lite på animen i sig. Förtvivlan eller misströstan är andra ord som jag skulle kunna dra till med för att beskriva vilka slags känslor som man lyckas förmedla och som även Ganta själv känner. Inte nog med hur den stackars pojkens alla klasskamrater just har blivit brutalt mördade, däribland två av hans älskade barndomskamrater – han tvingas dessutom se förödelsen i efterhand när han minuterna efter händelsen återfår medvetandet i det numera raserade klassrummet. Livlösa kroppar i förvridna positioner ligger över resterna av förstört bråte tillsammans med kroppsdelar som separerats från sina leder, och pölar av blod rör vid Gantas fingertoppar vart än han sätter sina händer i ett försök att sätta sig upp. Framför honom står den rödklädde mannen och i sin ena hand håller han det blodiga huvudet tillhörande en av Gantas tidigare barndomskamrater...


Sedan går han alltså från ett helvete till nästa efter att ha blivit anklagad för massmord – hatad av varenda förälder till de klasskamrater som dog den dagen – och dömd till inspärrning i Deadman Wonderland där fångarna inte har ett uns av rättigheter. Man serveras inte ens någon riktig mat utan förväntas förtjäna den genom att ställa upp i diverse tillställningar där många av de deltagande antingen blir svårt skadade eller rent utav dödade när de kämpar sig genom hinderbanor på för att försöka ta sig i mål levande och återvända in i fängelsets korridorer med tillräckligt många krediter på sin ficka för att kunna köpa sig ett mål mat, eller ännu viktigare – de karameller som förhindrar att man annars dör från en giftig injektion som med 72 timmars mellanrum kommer att utsöndras från det halsband som alla fångar bär.


Att se Ganta försöka överleva i Deadman Wonderland kändes lite som när jag följde den stackars Kaiji i sin serie med samma namn när han försökte undkomma sina skulder, blandat med fängelseserien Rainbow: Nisha Rokubou no Shichinin (såklart). Allting är som så enormt eländigt med de inhumana föreställningarna, den allmänt råa stämningen som råder innanför väggarna och det enda som just nu driver Ganta framåt och håller honom från att bara ge upp livet: hämnd, på den rödklädde mannen som försatt honom i denna situation – den riktige gärningsmannen.


Men om vi tar ett par steg bakåt från det här personliga och emotionella planet och istället likt sina besökare betraktar Deadman Wonderland på avstånd så är det till att börja med en fantastisk anime rent visuellt. Animationerna är enormt flödande, stilen på alla karaktärer väldigt... levande på något vis. Våldsamt är det också med extrema mängder blodspill och detta i kombination med hur vältecknade avsnitten är gör allting så mycket mer inhumant än bara hela grejen med animen. Ljudbilden är inte nå sämre och heller ej storyn som är sådär ovanligt intressant och spännande för att vara en ”shounen”, för det är ändå den genren som Deadman Wonderland tillhör – jag väljer bara att utelämna ett par viktiga detaljer från handlingen för att inte nysta upp den alltför mycket då det skulle förstöra för er som ännu inte har sett serien.


För sevänlig, det är den verkligen och med endast 12 avsnitt så avverkar man snabbt och lätt Deadman Wonderland - dock inte utan att den lämnar efter sig en viss (blodig) eftersmak.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MAL: Very good.

Av Tomas Engström - 15 oktober 2012 20:15

Att jag är lite svag för skolanimes av såväl det humoristiska som lite romantiska slaget vet ni ju alla sedan tidigare - beroende på hur pass många av er som verkligen följer min blogg, naturligtvis, eller åtminstone har läst några av mina tankar kring dessa serier sedan tidigare. Och tillsammans med detta bör det även av bloggen och mina recensioner ha framgått hur mycket jag också gillar genren "slice of life"; en sådan anime där man får följa helt vanliga personer i deras vardagliga liv utan att det blandas in vare sig onaturliga händelser, krafter eller miljöer och vanligtvis även är tecknad på ett helt annat sätt i en helt annan stil än vad man annars kan vara van vid att se i anime-världen. Så när jag nu demaskerar ytterligare en sådan serie torde detta knappast komma som någon överraskning - om det nu inte vore för hur denna handlar om någonting som egentligen inte alls intresserar mig utan tvärtom är väldigt ointressant i mina ögon. Jag tror nog att jag rent utav kan smått chockera de läsare som verkligen känner mig som person när jag avslöjar att Usagi Drop (Bunny Drop) handlar om något så vardagligt som uppfostrandet av ett barn...


 


30-åriga Daikichi Kawachi har just anlänt till sin farfars begravning och har förstås hela familjen samlad där för att såväl sörja som träffas och pratas. Ett av samtalsämnena som tas upp har Daikichi dock inte haft någon som helst koll på sedan tidigare på grund av hur han är något av en enstöring som egentligen inte gör så mycket av sitt liv utöver att arbeta hårt, och inte träffar så många utöver sina arbetskamrater – vilka han gärna festar med och sedan sover ut hårt och länge om helgerna.

Men nu när han befinner sig i sin avlidne släktings hus får han reda på hur hans farfar hade ett barn med någon vars identitet är okänd och det här barnet är fortfarande just detta – bara ett barn, blott 6 år gammal. Givetvis är detta en något pinsam och "förskräcklig" situation för familjen, åtminstone tycker Daikichis föräldrar så och även de övriga seniorerna i hans släkt som finns på plats. Ingen av dem tycks ha vare sig tiden eller ens lusten att försöka ta hand om den tysta, ensamma flickan Rin som har förlorat vad som trots allt var sin far och det är när "fosterhem" kommer upp på tal som Daikichi plötsligt reser sig upp från bordet med en ilsken uppsyn som chockerar de anhöriga. Han går ut till trädgården där Rin sitter knäböjd framför blåklockorna som hennes far älskade.

-"Vill du följa med mig?"

De båda utbyter blickar under ett par sekunder. Därefter vänder sig Rin mot honom och kommer springandes, med en blåklocka i handen.


Under mina egna 30 år har jag personligen aldrig haft några som helst faderskänslor. Tvärtom är jag väldigt oförtjust i barn och planerar verkligen inte att skaffa några, någonsin. Efter Usiga Drop känner jag fortfarande precis likadant, men serien är ändå en av de bästa jag har sett och känslan som den lyckas förmedla är hjärtvärmande – näst intill magisk. Daikichi har givetvis vissa problem till en början, då karln trots allt inte har någon som helst erfarenhet av barn sedan tidigare och aldrig har brytt sig om någon annan än sig själv. Att nu plötsligt ha en 6-åring på halsen som behöver hållas under ständig uppsikt, matas och lämna av till samt plocka upp från skolan gör att hela hans liv och även karaktär förändras. Och allting är så enormt kärleksfullt, för dels ser man hur Daikichi successivt inte bara blir en "bättre människa" men framförallt även en bättre fadersgestalt. Han är redan väldigt omtänksam och vänlig av sig och en flitig arbetsmyra som verkligen går in för det han gör (och därför väldigt framgångsrik på sin arbetsplats). Men med Rin omkring sig lär han sig ändå att tänka steget längre och bättre planera sin dag, nu när han trots allt har någon att bry sig om utöver sig själv. Och det är samma sak med Rin; hon börjar sin resa som...  som en väldigt skygg liten kanin, men suger åt sig av Daikichis omtänksamhet och värme som en liten svamp och ger minst lika mycket tillbaka till honom, vilket stärker deras band och får relationen att frodas.


Och det är inte bara till Rin som Daikichi skaffar sig en relation – nu när han är far till någon så träffar han även många andra föräldrar via skolan, och de hjälper honom att överkomma många av de där grejerna som för dem är rena vardagen men kan panikslå en nyligen bliven förälder, såsom influensa och tandlossning (Rin är ju trots allt redan 6 år gammal så Daikichi kastas verkligen rakt in i föräldralivet). Och även om han till och från reflekterar över hur pass mycket som han verkligen måste förändra sitt liv på grund av den här situationen – samt allt han redan har fått uppoffra såsom festande, rökning och sena kvällar på jobbet – så känner han sig ändå innerst inne väldigt mycket till ro med det hela och harmonisk, kanske rent utav tacksam för Rin?


Nikommer förmodligen få höra mig prata om Usagi Drop en gång till inom bara ett par månader – när 2013 är över oss och jag går igenom vilka de bästa serierna som jag såg under 2012 var.

Så pass kraftfull inverkan lyckades ändå Rin, ett barn, ha på mig.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MAL: Great.

Av Tomas Engström - 11 oktober 2012 12:13

Jag är ganska säker på att jag redan har dragit den här historian för er, men de gånger som jag inte sitter och aktivt bläddrar igenom i synnerhet internetforum med trådar dedikerade till anime, där folk rekommenderar titlar till höger och vänster, så är det via annonser och nyhetsbrev från Jlist.com eller rent utav produkter som får mig att uppmärksamma titlar på såväl anime som manga. Resultatet av att öppet och fritt ta in så många åsikter från på olika håll blir att jag har en väldigt lång "backlog" (eller önskelista) att gå igenom och det leder i sin tur allt som oftast till att jag inte kommer ihåg någonting alls om hur, var eller när som jag fick upp ögonen för den anime som jag vill se härnäst. Nu spelar detta vanligtvis inte så värst stor roll eftersom jag ser allt som ligger på min att-se-lista @ ANN (och MAL) som potentiellt bra serier då jag trots allt har lagt till dem där av en anledning.


Men till och från tar jag mig ändå en liten funderare över det som ligger där bland alla titlar och väntar på min uppmärksamhet. Jag tänker som allra hastigast "Hur hamnade denna här?" och ibland kan det räcka för att jag ska välja någonting annat att se, beroende på vilket humör som jag är på när jag ögnar igenom listan.


 


När mina ögon inte bara föll på (Kaichou wa) Maid Sama! utan jag dessutom slutligen faktiskt valde ut att se den bland de animes som jag för stunden hade plockat ut från listan, så hann jag tänka just den tanken: hur hamnade denna här? Vad är grejen? Vad som ändå fick mig att faktiskt stå fast vid mitt beslut trots det något tveksamma namnet var just den sinnesstämning som jag för stunden befann mig i – hur jag behövde en humoristisk serie som kunde pigga upp efter att en av mina närmsta vänner flyttat 100 mil söderut.

Anledningen till varför jag fortfarande tvekade inför en serie som trots allt hade blivit klassad som en (romantisk) komedi var just själva konceptet; Misaki Ayuzawa är den första kvinnliga studenten att faktiskt ha blivit klassrepresentant/ordförande i vad som tidigare har varit en pojkskola och hon styr nu över skolans (till majoriteten) väldigt grabbiga elever med järnhand för att försöka skapa en så behaglig och säker miljö som möjligt för alla tjejer, i synnerhet för att Seika Gymnasium faktiskt ska verka attraktiv för sökande – då man just nu har ett negativt rykte med killar vars syn på det motsatta könet är ganska snäv. Och även om Misaki utan tvekan är en väldigt attraktiv ung kvinna så är hon också långt ifrån feminin av sig, orädd för att utföra slitarbete och ta i med hårdhandskarna när killarna vägrar att lyssna.


Men sin hårda, respektfulla yta till trots har Misaki en liten, liten hemlighet och den är att hon jobbar extra på ett så kallat Maid Café och spenderar alltså ett par timmar om kvällarna åt servering – utklädd till hembiträde och adresserar alla kunder som "mäster". Detta är ingenting som hon gör för skoj skull utan på grund av hur Misaki och hennes syster bor ensamma med sin halvsjuka mor och man behöver de extra pengarna för att kunna betala för såväl den medicin modern med jämna mellanrum måste inta som hennes återkommande sjukhusbesök. Men det goda ändamålet till trots är arbetet ändå någonting som Misaki skäms lite för på grund av den position som hon har på skolan och all den respekt som såväl elever som lärare hyser för henne. Just därför är det av yttersta vikt att denna hemlighet absolut inte får läcka ut utan måste hållas inom familjen, så när Misaki en dag tar ut soporna på baksidan av caféet och gör så framför en av sina klasskamrater är paniken ett faktum...


Och därför var jag till en början något orolig när jag skulle påbörja den här serien, för även om idén lät lite halvt underhållande så... tyckte jag samtidigt också att det fanns en stor anledning till oro över hur alltsammans ebbade ut till en flamsig pajashistoria. En skolflicka som i hemlighet jobbar som hembiträde på ett café dit killar går för att se flickor i "uniform" som passar upp dem? Hmm... Men animen hade ju trots allt fått ett väldigt högt snittbetyg @ ANN, så därför valde jag att lita på detta och löpa linan ut – eller åtminstone påbörja det första avsnittet och se vad jag gav mig in på.

Och det räckte med det första avsnittet. För att jag skulle bli fast.


Maid Sama! är absolut inte en flamsig serie om någon utsatt stackars skolflicka – tvärtom har Misaki så mycket "skinn på näsan" att det skulle räcka till att förhöja självkänslan samt pondusen hos skolans alla kvinnliga studenter och lärarna därtill. Hon är oerhört stark både till det mentala men även fysiska för att vara en helt "vanlig" gymnasieelev, en flitig arbetsmyra och mönsterelev, samt enormt drivande och allt detta utan att man ser minsta tillstymmelse till fysisk eller mental utmattning – ens när hon tar på sig extraarbete genom elevrådet eller styr upp såväl skolans studiemiljö som klassevenemang. Misaki är lika mycket en person att beundra som hålla av och detta är man som tittare inte ensam om att känna utan blir också väldigt snabbt tydligt för vad som är något av skolans "prince charming": Takumi Usui – personen som även råkar se Misaki när hon kommer ut genom bakdörren till caféet där hon jobbar.


Och tack vare Takumi får vi även bekanta oss med Misakis mjukare, feminina sida då han gång på gång får henne att känna sig obekvämt svag i hans närhet när Takumi den ena gången efter den andra räddar Misaki från diverse situationer, trots att hon ändå som sagt är en så pass stark individ. Det står förstås väldigt tidigt klart att Takumi har ett intresse av denna självsäkra men ändå i ett avseende panikslagna tjej och detta intresse är också vad som hela tiden gör att Misaki känner sig så tagen på sängen och konfronteras av känslor som hon inte riktigt förstår sig på. För Takumi är också något av en retsticka som låter sig underhållas av hur Misaki reagerar på hans sätt att tala till henne, men han nämner aldrig någonsin hennes extrajobb för någon – något som förvånar Misaki då majoriteten av killarna på skolan som sagt är allt annat än mönsterpojkar och denna Takumi borde inte vara särskilt långt från de andra, som den populära fåntratt som hon först får för sig att han är (eller ”perverterad utomjording” som snabbt blir hennes smeknamn på honom).


Vad jag vill säga med denna väldigt långa text om en anime som kretsar kring en stark, kvinnlig huvudperson vars hemlighet hon värdesätter nästan mer än livet och den manliga karaktär som plötsligt gör sig en del av hennes liv vare sig hon vill det eller ej, är att Maid Sama! är så mycket mer än bara en romantisk komedi med en till synes något tafflig intrig. Den är istället tillsammans med Kimi ni Todoke denromantiska komedi i anime-världen som lyckas få mig att blomma upp inombords där jag sitter i min soffa med ett riktigt fånigt, hjärtvärmande leende som sträcker sig över hela ansiktet var gång som de två protagonisterna står och talar sådär lite oskyldigt kärleksfullt till varandra och man riktigt känner spänningen som ligger i luften.


Vackert. Värmande. Mysigt.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MAL: Great.

Av Tomas Engström - 3 oktober 2012 21:15

No. 6 är benämningen på ett av de sex kupolförsedda stadsområden som Det Babyloniska Avtalet har skapat; skyddade platser som en följd av det senaste stora kriget vilket nästintill ödelade världen. Innanför kupolen som omger dessa storstäder lever nu istället mänskligheten i harmoni utan vare sig krig, svält eller fattigdom. En perfekt värld, helt enkelt, och just i denna sjätte kupolstad bor underbarnet Shion tillsammans med sin mor i vad som verkligen upplevs som en perfekt miljö och vardag. Shion är inte bara den idealiska medborgaren – laglydig samt flitig – utan också bland de främsta eleverna i sin skola och förutspås en fantastisk framtid inom den läroplan som tagits fram för de mest talangfulla av skolbarn i stad Nummer 5.


Men Shion blir aldrig den framgångsrika människa som alla trodde. Han lyckas heller inte ta sig till någon av de andra städerna och får aldrig närvara i specialklasserna. För på en regnig natt när Shion fyller 12 år, träffar han en pojke i samma ålder som tar sig in i huset och hotar honom till livet. Utan någon som helst tidigare kontakt med våld av något slag bjuder dock Shion av lika mycket nyfikenhet som förtjusning in den okända pojken att stanna i hans rum, då han lägger märke till hur pojken är skadad och gissningsvis på flykt och Shion lovar att inte säga någonting till myndigheten eller ens sin mor. Men ingenting sker inom städernas kupoler utan att just myndigheterna vet om det då allt som befolkningen säger och gör är under ständig bevakning – för medborgarnas "eget bästa" som man kallar det, och därför är ett dussin agenter snart på plats i huset för att ta tillbaka flyktingen samt ifrågasätta Shions handlingar.


Fyra år senare bor Shion och hans mor numera i den något "sämre" delen av Nummer 6, utan några av alla de fina privilegier och ägodelar som de hade före incidenten. Shion betraktas dessutom inte längre som något geni eller föredöme för samhället utan får jobba med att övervaka stadens alla parker och samla upp skräp efter andra istället för att läsa vidare i Nummer 5.

Det är här, när Shion plötsligt träffar samma flykting som i sitt rum för fyra år sedan, som livet ska ta en andra vändning och den så perfekta världen visa sig vara allt annat än en idyll...


 


Den 11 avsnitt korta animen No. 6 är lika välgjord som den är spännande och hemsk. Utan att säga alltför mycket om vad som skulle vara så hemskt med den, men det har givetvis att göra med vad som händer när Shion får reda på lite mer om den här så kallade "perfekta världen" som de alla lever i och som myndigheterna har byggt upp samt har full kontroll över. Varifrån all spänning kommer har med en väldigt tidig ”twist” att göra när man redan i det andra avsnittet blir bekant med en form av insektsplåga som existerar, men vars verklighet och påföljder mörkläggs av "högre makter" något som vi givetvis får lära oss mer om allteftersom serien fortlöper i och med hur Shion väldigt snabbt blir medveten om problemet. Vi får också lära oss vad som ligger utanför de här perfekta städerna – bortom den mur som gör skillnad på människor av värde (de som faktiskt har fina hus, fina kläder och äter bra mat) och ”slöddret” (resten av befolkningen som har väldigt begränsade resurser att leva på).


No. 6 är en superb serie av flera anledningar: dels så berättar den en verkligt gripande och oerhört intressant historia (fler än en, rättare sagt) som skildrar de två olika verkligheterna som existerar i kupolstad Nummer 6, och dels gör den detta med en fantastisk visuell stil samt grymma personligheter. Från den (tidigare) så problemfria och oskyldigt naiva Shion som tror att alla människor i världen är goda, till flyktingen Nezumi som är otroligt cynisk av sig och på grund av allt det som han har fått vara med om samt sett i det fördolda inte riktigt litar på någon (utöver Shion, vilket bidrar till hans personliga tillväxt) och heller inte skyr några som helst medel för att åstadkomma Nummer 6s fall. Sedan har vi även Shions mamma, barndomskamraten Safu och hundälskaren Inukashi från det Västra Blocket bakom muren vilka alla bidrar med någonting till serien.


Att se No. 6 utan att känna någonting både medans man tar sig igenom den och när det sista avsnittet knyter åt säcken skulle jag vilja kalla för en omöjlighet. Det här är enligt mig ett anime-drama som är både gripande, spännande och intressant rakt igenom från allra första början och någonting som alla med ett intresseför anime och bra serier överlag bör se.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MAL: Great.

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2012 >>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skapa flashcards