Alla inlägg under januari 2011

Av Tomas Engström - 30 januari 2011 12:14

  


Flickorna på bilden här är några av de som växlar mellan att vara huvudrollsinnehavare eller bara statister i serien Amagami SS; en sockersöt kärleksanime som baseras på ett PlayStation 2-spel med samma namn, vilket också förklarar seriens märkliga uppbyggnad. Sammanlagt utspelar sig Amagami SS under 25 episoder men serien är uppdelad i flertalet kapitel - alla med samma karaktärer och typ av röda tråd, men med fokuset lagt på olika personer.


För att börja från början så är den röda tråden Junichi Tachibana: en gymnasieelev som för ett år sedan på julafton blev emotstådd av en tjej han hade stämt träff med. Känslorna var alltså inte besvarade och detta satte så pass djupa sår i Junichis hjärta att han nu känner en viss avsky inte bara mot julen utan också har blivit rädd för kärleken i sig eftersom han inte vill behöva gå igenom samma sak igen. Han kommer dock genom seriens gång att möta nya tjejer där tycke återigen uppstår, men den här gången sker det för bägge parter.


Och det är vad Amagami SS handlar om, kärlek som hittar rätt - där allting går precis så som man som tittare ofta sitter och önskar och hoppas på när man tittar på TV-serier. Mulder och Scully, Ross och Rachel, Penny och Leonard - alla har vi väl ändå haft åtminstone ett sådant här kärlekspar som vi någon gång har suttit och hejat på och för varje avsnitt som gått där deras kärlek fortfarande inte blommar ut, så blir vi lite mer frustrerade inombords? I den här serien existerar i alla fall ingenting sådant utan det är bara sockersött rakt igenom och sammanlagt träffar Junichi sex olika tjejer med totalt annorlunda personligheter men som alla besvarar hans kärlek och så lever de lyckliga i alla sina dagar efteråt - två av kapitlen slutar rent utav med att man får se hur pass långt de har kommit i sitt förhållande 10 år senare.

När jag började se denna kände jag mig orolig över hur pass bra det faktiskt gick för Junichi under de tre första avsnitten när den kvinnliga protagonisten så pass snabbt började utveckla känslor för honom. I det fallet var jag säker på att någonting när som helst skulle gå käpprätt åt skogen och att hela serien skulle förvandlas till någonting hemskt, precis som fallet var med When They Cry men också i synnerhet School Days som ju väldigt tidigt i serien började med kärlek och lycka bara för att övergå till hat och sorg. Ni kan tro att jag då blev väldigt förvånad när det plötsligt dök upp ett "Fin" i ansiktet på mig i det fjärde avsnittet och jag väl förstod att serien skulle vara uppdelad i små berättelser.


Fullt förståeligt att man har gjort Amagami SS på detta vis eftersom det alltså ligger ett dejtingspel till grunden och dessa är ju skapta på det viset att man har ett antal tjejer att försöka flörta in sig hos och när man väl klarar utav spelet så är det ju en av dessa man får. Men att göra på det här viset har ju sin klara nackdel: dålig variation. Redan halvvägs genom serien, efter att ha sett Junichi få ihop det med tre olika tjejer, så började konceptet bli lite för mycket. Serien är ju så himla sockersöt i och med att allting bara hela tiden går vägen för Junichi, det är nästan så att han inte ens behöver anstränga sig för att det ska gå bra för honom.  Visst är det roligt när det går bra för två personer i serier och filmer men här hinner man ju knappt börja förrän det är över (igen) och folk lever lyckliga i alla sina dagar. De två sista kapitlen har åtminstone en liten förändring till sig i och med att fokuset istället ligger betydligt mera på de kvinnliga huvudpersonerna än Junichi, vilket kändes uppfriskande. Men det känns som att man hade kunnat ta hela serien betydligt längre om man antingen fokuserat på bara en eller två av tjejerna alternativt gett dem alla mer filmtid, fast det skulle nog samtidigt bara ha gjort serien mer utdragen än den nu redan är.


På tal om utdragen, det här inlägget börjar bli för långt, så jag ska sätta punkt nu. Amagami SS är som sagt en kärleksserie där SS verkligen står för "SockerSött" och allting hela tiden går rätt, med extremt få tårar som fälls annat än de av ren och skär glädje (den sista berättelsen har dock sina sköna twister). Blir i längden lite för mycket av det goda men serien är ändå trevlig att se, dock så hade jag gärna kunnat tänka mig att dela upp den och se någonting seriösare emellanåt bara för att få lite avstånd till "sliskeriet". Men som sagt, innerst inne mår vi väl alla ändå bra av att se kärleken blomstra i filmer och serier?


Betyg på AnimeNewsNetwork.com: Very good, don’t miss it.

Av Tomas Engström - 27 januari 2011 18:20


Det var länge sedan nu som jag senast såg en film i animevärlden istället för alla de serier som jag plöjer mig igenom. För länge sedan och när jag nu inte längre har Spartacus: Blood & Sand att kolla på under helgerna, så tog jag mig i lördags tiden att se en rulle som jag har haft i åtanke ett tag: Golgo 13 (The Professional: Golgo 13).


  


Golgo 13 är smeknamnet på lönnmördaren Duke Togo som är kanske världens skickligaste på det han gör; en man som aldrig syns på brottsplatsen och aldrig misslyckas med sina uppdrag, oavsett vem hans måltavla är. En tecknad Léon med andra ord.

Det syntes mycket tydligt väldigt tidigt i filmen att detta är någonting som producerats under 80-talet (1983), inte bara just på tecknarstilen överlag utan framförallt de väldigt överdrivna scenerna där man till exempel upprepar en och samma scen flera gånger ovanpå varandra eller tar en ensam bildruta och gravt förställer färgerna. Har ingenting emot detta så länge som det görs med måtta som i bland annat Space Adventure Cobra, men det är inte riktigt hur jag skulle välja att beskriva Golgo 13 där sådana här ”grafiska avbrott” avlöste varandra stup i kvarten - i synnerhet under den första fjärdedelen av filmen när man lär känna lite av Duke.


Filmen handlar i alla fall om hur Duke efter att ha utfört två morduppdrag plötsligt blir jagad - av allt och alla, tycks det som, då den ena efter den andra lönnmördaren skickas ut och hotar såväl Duke själv som hans vänner och medhjälpare. Faktum är att det inte bara är enstaka personer som kommer efter Duke utan rent utav hela organisationer med agenter från bland annat FBI, så uppenbarligen måste någon med enormt mycket makt och/eller pengar ligga bakom detta. Vem och varför personen gör detta får man förstås reda på i slutet - vilket var bland det mest underhållande med hela filmen. Ett andra plus delas ut för den slagsmålscen som sker mot slutet inne i en hiss, det var en rätt så intensiv sådan.


Men i övrigt så känns tyvärr Golgo 13 som en ganska tam upplevelse, men så är ju också filmen väldigt gammal som sagt och det känns ju på fler sätt än bara det visuella.

På tal om visuellt; en mycket bisarr sak som också var väldigt humoristisk var en helikopterscen där alla helikoptrar som skjuter mot Duke är datoranimerade... Japanernas passion över att blanda datoranimationer med tecknat existerade alltså även så här pass långt bak i tiden, det är första gången som jag ser detta. Jag kan ju meddela att det inte såg sådär jättebra ut - men det gör det ju verkligen aldrig i de här fallen i min mening och jag förstår inte riktigt varför de fortfarande envisas med att datoranimera i synnerhet just fordon i majoriteten av animevärldens serier och filmer idag.


Hursomhelst, Golgo 13 var en helt okej actionanime. Den hade sina stunder och om man bara kunnat framförallt plockat bort de störande, uppblåsta scenerna när man försöker överdramatisera genom diverse ”visuella trick”, så hade filmen förmodligen gagnats en hel del av detta. Slutet var då åtminstone väldigt tillfredsställande, så det tackar jag manusförfattaren Shukei Nagasaka för. Snittet @ IMDB ligger på 6,7/10 vilket jag personligen finner lite väl högt, men en 6:a får den av mig.


Det ska för övrigt också nämnas att Golgo 13 är baserat på en manga som har hållit på i evigheters evigheter och dessutom är oerhört populär, så jag tror hellre på att läsa den.

Av Tomas Engström - 22 januari 2011 21:27

Eikichi Onizuka - 22 år och före detta gängledare, kampsportare samt bråkstake, numera med målet att bli världens bästa lärare och således är han huvudpersonen i den anime med samma namn som jag just har avslutat: Great Teacher Onizuka.


  


Det här är en anime vars existens jag sedan länge har haft kännedom om och varit en av alla dessa serier som jag har känt att jag bara måste se någon dag, förr eller senare. Nu äntligen tog jag mig an uppgiften att plöja igenom de 43 avsnitt som GTO består av och vad som än en gång började farligt oroväckande, visade sig snabbt vara en riktig höjdare!

I det första avsnittet lär vi känna Onizuka som hastigast: att han är skvatt galen, enormt pervers, stark som en oxe och envis som en åsna. Särskilt just den perverterade sidan av Onizuka var någonting som återkom om och om igen i de första två avsnitten - då det kändes som att hans största anledning till att vilja undervisa gymnasieelever inte var för att bli den bästa och roligaste läraren som någonsin har skådats, utan mer för att kunna umgås med unga tjejer i små skoluniformer utan att kunna bli anklagad för någonting...


Men det är efter dessa avsnitt, när hans praktikplats på en högstadieskola har avslutats, som vi verkligen får lära känna den riktiga Onizuka och vilken ”great teacher” han verkligen är som lyckas tackla alla de problem som han och hans elever ställs inför hur stora de än är. För när Onizuka ansöker som gymnasielärare på privatskolan Holy Forest Academy i Tokyo, blir han tilldelad klass 3-4 som har ett så dåligt rykte om sig på grund av sitt lärarhat att ingen längre vågar undervisa dem. Med sin känsla för medmänsklighet och stora hjärta (om än ett något perverterat hjärta) lyckas han omvända elev efter elev till såväl lärarnas stora förvåning och förtjusning som klassen han undervisar.


Animen är galen. Onizuka är galen. Men han är också en riktig superstjärna - en person som får en att skratta av förtjusning över hur han tacklar inte bara problemet med hur klassen uppför sig mot honom, utan också många av elevernas personliga problem såsom den mobbade Noboru Yoshikawa och klumpiga Tomoko Nomura. Han är absolut en riktig snuskpelle och inte vidare förnuftig, framförallt på tok för rättfram och brutal i sina metoder! Men han är god, omtänksam och verkligen mån om sina elever - att de ska få en så bra skoltid som möjligt.


I Great Teacher Onizuka är det inte bara Onizuka själv som är ”great” utan också serien i sig.


Betyg på AnimeNewsNetwork.com: Excellent should be in anyone’s collection.

Av Tomas Engström - 12 januari 2011 23:35

  


När jag påbörjade Kanon för en vecka sedan fick serien en väldigt snubblande start. Efter att ha tagit mig igenom en så medioker serie som Pandora Hearts såg jag verkligen fram emot att inte bara få avnjuta någonting av högre kvalité utan också mera jordnära och humoristiskt: en skolanime, som ju är den genre jag vanligtvis har som allra mysigast åt av väldigt naturliga skäl :) Så länge som atmosfären/storyn och framförallt karaktärerna inte går för långt, vill säga, utan att man lyckas göra det hela på ett bra sätt om serien nu är menad att vara lite galen som till exempel favoriten Lucky Star - inte Pani Poni Dash vilken jag inte alls klarade utav.


Kanon börjar rätt stabilt med sin inte helt ovanliga intrig om hur man får följa en skolpojke som flyttat till en ny stad och på gymnasiet där börjar lära känna personer med vitt skilda personligheter - sådana man är oerhört vana vid att se i just skolserier; bland annat den coola, mystiska och väldigt fåordiga tjejen eller den där sportiga, smarta typen som gör allt så bra och alla ser upp till. Men så dök det upp två tjejer som var lite... irriterande i sitt något framfusiga och halvt gnälliga sätt att vara, i synnerhet de poänglösa ljud/uttryck som båda slängde ur sig i var och varannan mening vilka säkert var menade att låta som någonting sockersött men i mina öron istället bara skar...


Tursamt nog vände detta som på en femkrona efter bara ett par avsnitt och blev då istället till någonting helt annat; en medryckande, lite tragisk serie med en hel del känslor - precis som Clannad vilket också är den serie som skaparen Tatsuya Ishihara gjorde efter Kanon.


Yuichi Aizawa återvänder till den barndomsstad som hans kusin Minase Nayuki bor i efter att inte ha hälsat på under en så lång tid som 7 år, ett besök som han idag inte har några konkreta minnen kvar av men stundtals gånger ser återblickar från i sina drömmar. Här träffar han väldigt snabbt fyra andra, unga flickor var för sig som alla befinner sig i hans ålder och är minst sagt lite mystiska av sig, på varsitt sätt. Den ena hoppar ursinnigt fram och påstår sig ha tappat minnet men om det är någonting som hon fortfarande minns, så är det att hon avskyr Yuichi! En annan tjej kommer till skolan varje dag men stannar alltid utomhus - då hon säger sig ha en förkylning och därför inte är tillåten att komma in, men hon kan ändå inte hålla sig borta från skolan för att det finns någon där som hon önskar träffa.

Alla fyra flickor, eller rättare sagt fem med kusinen inräknad, har sin egen bakgrund som serien successivt betar utav och man får också i och med detta lära sig mer om Yuichi själv och vad han egentligen har för förflutet. Varje karaktär är intressant att följa, somliga av dem mer än andra förstås, och har sina egna bekymmer att tampas med vilket Yuichi försöker att hjälpa dem att överkomma.


Kanon steg allt högre ju längre in i animen jag kom och även om slutet nästan eventuellt blev lite väl "fint" så kände jag mig väldigt tillfreds med det, för man önskar sig ju ändå allt som oftast just lyckliga slut hellre än depression och misär ^^ På det stora hela är jag glad över att ha sett serien, även om den i mitt tycke inte riktigt når upp till Clannads storhet och därför går jag in på AnimeNewsNetwork.com och sätter följande betyg: Very good, don't miss it

Av Tomas Engström - 4 januari 2011 12:17

  


I Pandora Hearts har pojken Oz Bezarius, arvinge till ett av de fyra hertigarnas hus, återuppstått efter att under ritualen på sin femtonårsdag blivit överfallen, knivhuggen och därefter nedkastad i den så kallade Avgrunden som är en slags parallelldimension vilken hyser stora monster - Chains. Tack vare en flicka som kallar sig själv för Alice lyckas Oz återvända till vår värld igen genom att skapa ett kontrakt med henne som gör att Alice kan förvandlas till en enorm kanin beväpnad med lie (B-Rabbit) och vars natur är så kraftfull att hon lyckas slå dem båda ut ur Avgrunden.


Väl "uppe på ytan" igen visar det sig att den korta tid som Oz spenderade nere i Avgrunden motsvarat 10 år i den verkliga världen och således är det mycket som har hänt där, bland annat är hans far sedan ritualen spårlöst försvunnen och Oz bästa vän och trotjänare Gilbert har inte bara hunnit växa upp utan är numera också en del av huset Bezarius fiender - familjen Nightray, men detta har han gjort endast på begäran av Xerxes Break som tjänar huset Rainsworth för att de tillsammans skulle kunna hämta tillbaka Oz från Avgrunden - en plan som nu inte längre visar sig vara nödvändig tack vare Alice och hennes Chain-monster B-Rabbit.


Allt är dock inte frid och fröjd då den främsta frågan kvarstår: varför blev Oz överfallen och nedkastad i Avgrunden? Vem är dessutom Alice egentligen - hon som själv har tappat alla sina minnen om hur hon ens kom till Avgrunden? Bortsett från dessa två frågor har också ett problem uppstått i och med att Oz och Alice har skapat ett kontrakt; för när en människa slår ihop sig med en Chain blir man märkt med ett klockhuvud på sitt bröst som när visaren har gått ett helt varv tar livet av sin bärare och drar honom ner till de allra djupaste lagren av Avgrunden - för alltid.


Om denna intrig inte låter som så värst mycket att hänga i julgranen så stämmer det alldeles utmärkt. Pandora Hearts är en manga som jag sedan länge tillbaka har varit intresserad utav att antingen läsa eller åtminstone se filmadaptionen av, då seriens vackra omslag väckt ett visst intresse. Nu vet jag inte om animen bara är en dålig adaption av mangan, men det var i alla fall en väldigt tam serie att ta sig igenom och den slutar dessutom väldigt otillfredsställande - som halvvägs in ungefär med vissa frågetecken som fortfarande kvarstår. Det tycks inte heller finnas någon fortsättning på den ännu, ens i skriven form, så jag vet inte vad som är riktigt tänkt med serien - varken historien, karaktärerna eller stilen kittlade mitt intresse.


Ett tamt äventyr, som sagt, men åtminstone ingen tidsslösare även om jag förstås hade kunnat se en bättre anime på 25 avsnitt.


Betyg @ AnimeNewsNetwork.com: Decent, I didn't lose my time

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2011 >>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skapa flashcards