Alla inlägg under februari 2011

Av Tomas Engström - 26 februari 2011 20:32

  


I Trinity Blood får vi under 24 avsnitt följa en fejd mellan människor och vampyrer i en framtid som utspelas efter att Armageddon har inträffat; en apokalyptisk händelse som skedde på grund av allt krig i världen, men före Armageddon var läget mellan de två parterna dock ett helt annat. Vampyrerna är nämligen vanliga människor i grund och botten men efter att ha försökt kolonisera Mars upptäckte man två utomjordiska teknologier, varav den ena var ett virus vilket man började experimentera till och detta ledde till att en ny, mänsklig ras bildades vars sanna namn egentligen är Methuselahs - dock på grund av deras vampyriska egenskaper såsom snabbhet, styrka och törst efter blod går de under det mindre smickrande smeknamnet som är just ”vampyrer”. Kort efter Armageddon när mänskligheten försöker återuppbygga jorden, hamnar de här två människotyperna i en fejd och så bryter ett nytt helvete lös på grund av det.


Naturligtvis finns det dock såväl människor vilka vill försöka kunna leva tillsammans med Methuselahs som vice versa, men de Methuselahs som idag faktiskt verkligen försöker samexistera med människorna lever väldigt förtryckta och därför sker till och från vissa uppror som slutar i ett blodsbad.


I den här serien fokuserar man på den grupp som leder människorna och försöker få folket att bibehålla lugnet, nämligen Vatikanen med sin unga påve och de präster som tar hand om olydiga vampyrer. En av dessa är Fader Abel; en vampyr med nanomaskiner i sin kropp vilket gör att han dels kan kontrollera sina superkrafter men också sin blodstörst - vilken för övrigt inte är efter just människor utan istället andra vampyrers blod.


En djupare förklaring än så tycker jag inte att Trinity Blood förtjänar för den här serien fann jag tyvärr väldigt medioker, till min yttersta förvåning och framförallt stora besvikelse. Jag tycker att historien var okej men varje avsnitt i sig inte vidare intressant utan istället var de väldigt sega och ibland också röriga. Och karaktärerna sedan... Fader Abel hade kunnat vara den coolaste killen sedan Alucard (Hellsing) eller varför inte Brandon Heat (Gungrave), men istället blir han någon slags Vash the Stampede (Trigun) som förvisso är riktigt begåvad och stridsduglig men samtidigt också agerar som en pajas/comic relief-karaktär.

Och det sista avsnittet sedan, med slutstriden mellan gott och ont som de har försökt ladda upp en inför under flertalet avsnitt... Den striden var det mest tama jag har varit med om någonsin, tror jag bestämt :/ Vilket antiklimax det verkligen var när allting plötsligt blev helt vitt då striden skulle vara som ”hetast” och sen plötsligt klipper man till någonting helt annat utan att jag som tittare riktigt förstår någonting av vad som just hände.


Tyvärr alltså, det här blev inte alls vad jag hade tänkt mig. Inget tidsslöseri åtminstone men det går ju att hitta bättre serier än så här. Så jag betygsätter serien @ AnimeNewsNetwork.com som följande: Decent, I didn’t loose my time.


Av Tomas Engström - 17 februari 2011 23:00

The Tower of Druaga: The Aegis of Uruk... En ”mouthful” till titel som man skulle kalla det på engelska. Således tänker jag hädanefter nöja mig med att kalla den här serien för The Aegis of Uruk eftersom det finns en fortsättning med en annan undertitel.


     


Den här animen baseras på ett spel med samma namn (Doruāga no Tō) som släpptes av Namco 1984 och var ett action-RPG. I spelet axlade man rollen som hjälten Gilgamesh vars mål var att rädda den unga jungfrun Ki från demonen Druaga - genom att klättra uppför de 60 nivåer av demonens slott som alla bevakas av monster.

The Aegis of Uruk är en slags fortsättning på spelet: här har det passerat hela 80 år sedan Gilgamesh (numera kung) besegrade Druaga och tornet raserades, men tornet är sedan en tid tillbaka återupprest och med det så även Druaga. Därför samlar sig arméerna av riket Uruk var gång som Anus Sommar inträffar - vilket sker med några års mellanrum och var gång denna årstid kommer försvagas de monster som befinner sig i tornet. Ett ypperligt tillfälle att försöka bestiga det, med andra ord, och dräpa Druaga på nytt.


Och det är precis vad seriens hjälte Jil har för ändamål när han energiskt samlar ihop en liten grupp på fyra äventyrare utöver honom själv att ta sig in i tornet och försöka kämpa sig hela vägen upp. Han är dock inte ensam om detta: bortsett från att ha Uruks armé i hälarna ser vi även Jils bror Neeba som med sin grupp äventyrare (eller ”klättrare” som de kallas) också vill åt Druaga - eftersom det sägs att den som besegrar demonen får en blå kristallstav som kan uppfylla en önskan, vilken den än är.


Detta är alltså premissen för The Aegis of Uruk och så himla pjåkig serie är det faktiskt inte, för att vara baserad på ett spel. Framförallt är den väldigt kort - redan efter 12 avsnitt når vi toppen av tornet och får se hur våra hjältar möter Druaga. Det finns förvisso som sagt en uppföljare, The Sword of Uruk, men som jag förstår är det ingen direkt jätteupprepning av vad som redan har hänt och det introduceras även en del nya karaktärer. Även den serien består av 12 avsnitt.

Hursomhelst, detta var en okej anime. Okej action, okej karaktärer, okej tecknad. Jag hade faktiskt förväntat mig någonting sämre, det ska erkännas. Har länge velat se denna men vet egentligen inte riktigt varför, just grejen med att den baseras på ett action-RPG antar jag ^^ Fantasy ligger mig ju ändå väldigt varmt om hjärtat och som jag sa när jag beskrev mitt anime-år 2010 och serien Guin Saga, så är det ju väldigt sällsynt med klassisk fantasy i anime-världen - framförallt  bra sådan.


Nu är The Tower of Druaga: The Aegis of Uruk inte av samma kvalité som Guin Saga men den är som sagt helt okej att se, verkligen inte alls så dålig som jag innerst inne var rädd för att den skulle kunna vara. Har man sedan faktiskt spelat spelet som animen baseras på lär det göra upplevelsen mycket roligare, särskilt i avsnittet där Jil hamnar i en spelvärld vilken ser ut precis som spelet The Tower of Druaga (pixelgrafik) och blir kontrollerad av en av hans kamrater för att genomgå de 60 nivåerna. Kollade upp detta lite snabbt på YouTube innan jag började se serien och just därför gav det mig ett gott skratt när avsnittet väl kom :)


Så slutbetyget jag sätter på AnimeNewsNetwork blir: Good, worth seeing.

Av Tomas Engström - 14 februari 2011 20:09

Två veckor och 50 avsnitt senare är det äntligen dags att avlägga ny rapport här. Just det, 50 avsnitt - årets andra riktigt långa anime som jag har gått igenom. Hade verkligen inte planerat detta men plötsligt uppstod en slags märklig brist på serier som gick att få tag på, så därför fick det bli vad som fanns tillgängligt och detta var Kenichi: The Mightiest Disciple.


  


Shirahama Kenichi är en riktig vekling och det får han ofta höra i skolan, där både en och annan människa mobbar honom och det hela har gått så långt att han rent utav fått smeknamnet ”Weak Legs”. En dag på väg hem träffar han en söt tjej i hans egen ålder vars imponerande styrka inom kampsport inspirerar honom till att söka träning i en mystisk dojo (japansk träningslokal) där flickan, Furinji Miu, själv har blivit uppvuxen och tränad då den ägs av hennes farbror. Dojon har namnet ”Ryōzanpaku” och bortsett från Mius farbror samt hon själv, så bor där ytterligare fem mästare av kampsport - alla specialister inom sitt eget område såsom karate och thaiboxning med flera.


Så småningom går dessa herrar med på att ta Kenichi under sina vingar att utöva alla de kampsporter som de själva behärskar och således göra honom till den mäktigaste lärljungen någonsin, vilket dock visar sig ha sina baksidor för i takt med att Kenichi blir allt starkare och faktiskt lyckas besegra de som försöker göra honom till åtlöje på skolan - desto starkare motstånd stöter han på och trots att han själv inte vill annat än att ha lugn och ro omkring sig, slutar det hela med hur stadens farligaste gäng ”Ragnarök” beslutar sig för att Kenichi har två alternativ: antingen sluter han sig till dem eller så förgörs han av deras medlemmar.


En kortare beskrivning av animen vore detta: Hajime no Ippo (Fighting Spirit) men med kampsport istället för boxning och en något mer oseriös/komisk ton över sig. Därmed inte sagt att Kenichi: The Mightiest Disciple på något vis är en dålig serie, tvärtom var den faktiskt väldigt medryckande och intressant att se och visst kände jag till och från rent utav hur det ryckte till i kroppen när man fick se hur hårt Kenichi tränades, precis som Ippo i sin serie. Men ett mästerverk som just Hajime no Ippo var det ändå inte, kanske för att serien inte alls är lika episkt uppbyggd. Återigen spelar humorn en stor roll här; visst hade väl Ippo sina komiska sidor också till och från, men matcherna där var verkligen på dödligt allvar och bara så annorlunda uppbyggda med en enorm förberedelse inför varje ny motståndare. Här är istället majoriteten av det motstånd som Kenichi möter lika snabbt presenterade som avklarade och humorn en väldigt återkommande faktor, som en röd tråd genom hela serien (det känns som att den här serien riktar sig till en något yngre publik).


Men dråpliga scener och snabba ”matcher” till trots är det här en av de mer underhållande serierna som jag har sett, så till den grad att jag känner att Kenichi: The Mightiest Disciple är värd mer än bara en sedvanlig liten rekommendation - den är faktiskt tillräckligt underhållande för att man bör ha sett serien om man nu tycker om anime och då naturligtvis i synnerhet av den här genren.


Betyg på AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection (med mer betoning på just ordet ”Excellent” än att man rent behöver äga serien)

Av Tomas Engström - 6 februari 2011 11:06

  


Kono Minikuku mo Utsukushii Sekai, This Ugly Yet Beautiful World, är en serie som jag plöjde igenom under veckan som har gått. Bara 12 avsnitt lång var den verkligen som en munsbit när man ändå ser 3-5 avsnitt om dagen - vilket också var väldigt lämpligt för en sådan anime som denna.


KMMUS handlar om gymnasieeleven Takeru Takemoto som en dag när han är ute på sin arbetsgivares motorcykel för att utföra ett ärende, ser ett märkligt ljussken passera honom och sedan slå ner i en skog längre bort. När han undersöker saken närmare hittar han en vacker flicka med amnesi som ser ut att vara av samma ålder som honom själv och kort därefter attackeras de båda av ett monster - som uppenbarligen är ute efter flickan. När Takeru försöker försvara henne förvandlas han plötsligt själv till en humanoid varelse med enorma krafter och kan på så vis besegra monstret.

Vem den märkliga flickan är som saknar minne och varför Takeru har sådana krafter vilande inom sig får man reda på väldigt snart - eftersom serien är så pass kort.


Det här är vad jag kallar för en typisk tonårsserie. Storyn är rätt så ointressant, tecknarstilen ingen märkvärdig och all action som sker väldigt typisk på något vis - sånt där som pojkar går igång på att se. Har sett klart mer underhållande serier av den här typen och jag känner mig lite bedragen av titeln för det var just översättningen This Ugly Yet Beautiful World (vilket f.ö är helt korrekt så det är inte för det) som gjorde att jag tänkte ”Det här låter intressant” när jag nyligen snubblade över serien. Men det här hade jag faktiskt kunnat klara mig utan, inget jag rekommenderar till någon - väldigt tam serie som inte tillfredsställer på något plan.

Begriper inte riktigt hur KMMUS kan ligga på ett så pass högt snitt @ ANN, för där kommer jag nu att tilldela serien det lägsta betyget som jag någonsin har satt: Weak, I wish I’d done something better with my time.

Av Tomas Engström - 1 februari 2011 17:48

Jag har på senare tid genom min umgängeskrets börjat använda ordet ”pretto” när jag ska beskriva vissa spel och filmer, där den stora tyngden då ligger i själva framförandet och att det ger en viss pretentiös känsla. Och så vill jag nu även stämpla Bakemonogatari - en anime så konstigt, konstnärligt gjord att jag inte ens bemödar se färdigt serien.


  


Bakemonogatari handlar om studenten Koyomi Araragi, tidigare vampyr men numera mer eller mindre mänsklig och som lever ett sedvanligt tonårsliv, tack vare en man vid namn Meme Oshino som trots sin hemlösa livsstil är alldeles sprängfylld med vetskap om både det ena och det andra inom mysticism, det ockulta, sagor samt legender med mera . Genom seriens gång träffar Koyomi på diverse personer som liksom honom själv ser fullt normala ut på utsidan, men ändå lider av någon slags deformitet eller övernaturligt problem - som till exempel den tyngdlösa flickan Hitagi Senjougahara, en av hans klasskamrater. Eftersom Koyomi är en så omtänksam och vänligt sinnad ”människa” bestämmer han sig för att försöka hjälpa dem alla på samma sätt som han själv har blivit hjälpt: genom sin vän Oshino.


Där har ni handlingen svart på vitt men när man ser Bakemonogatari är det verkligen inte storyn som man ägnar särskilt mycket tanke åt utan istället sättet på vilket hela serien presenteras. Jag tror faktiskt aldrig att jag har sett någonting så påfrestande för ögat som ett avsnitt av Bakemonogatari; som med sina snabba klipp, konstiga inflikningar, skrikiga färgsättning och blandade tecknarstil får åtminstone mig att brytas ned lite mentalt var gång jag ser ett avsnitt. Det går som inte att sitta stilla och jag känner mig tung i huvudet av allt som händer. Det här är verkligen det mest jobbiga jag har varit med om i animevärlden och även om jag förstår att serien hyllas som någonting genialt rent visuellt, så kan jag absolut inte ta till mig av det. Annat var det med Gankutsuou som jag såg förra sommaren - där har vi en visuell fest som jag verkligen kan ta till mig, samtidigt som jag också har full förståelse för att även den stilen inte heller accepteras av alla som ser animen.


Men Bakemonogatari fungerar inte alls för mig, på något sätt. Jag tycker verkligen att jag gjorde det väldigt bra som tog mig genom 9 av de 15 avsnitt som serien består av men mer än så kan jag bara inte tvinga mig själv att se. Även om den faktiskt till och från lyckas med att leverera sin abstrakthet så har mitt huvud alltför ofta svårt att ta in allting och det blir istället bara hårdsmälta.


Dessa intryck torde ju göra mången av er läsare intresserade av att se serien och jag säger bara: gör detta på egen risk. Jag kan inte rekommendera Bakemonogatari men samtidigt heller inte råda er att ta avstånd från serien, för någonting har den ändå men detta ”någonting” tilltalar inte mig.


Finner ett perfekt betyg på AnimeNewsNetwork.com för att uttrycka hur jag känner: So-so, it didn’t really grab my attention.

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2011 >>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skapa flashcards