Alla inlägg under november 2018

Av Tomas Engström - Fredag 9 nov 12:00

Bland de tysta, ödelagda ruinerna till vad som en gång var en frodande stad, är det endast ljudet av en puttrande Kettenkrad-motor som bryter tystnaden. Ombord på denna kombination av en motorcykel och stridsvagn sitter två unga tjejer, Chito och Yuuri, som gör vad de kan för att överleva i detta krigsärrade ödelandskap som inte längre tycks hysa några andra människor.


Men så länge som de två har varandra spelar det ingen roll hur utspädd den konserverade soppan är, eller hur länge de behöver söka för att finna nya matransoner bland gamla övergivna fabriker. För i denna dystopiska värld av ingenting behöver man kunna dela på känslan av ensamhet och uppgivelse, med målet att lyckas nå det högsta topplagret av staden där de hoppas finna endera andra människor eller åtminstone mat så det räcker för att kunna överleva.


 

Det har tagit mig ett helt år att komma till skott med att se igenom hela Girls’ Last Tour, efter att ha påbörjat serien förra hösten när det första avsnittet sändes – som lämnade ett okej intryck efter sig. Det som gjorde mig mest nyfiken och villig att någon dag fortsätta titta var inte så mycket tjejernas resa som vad som egentligen har hänt med omvärlden, särskilt som jag redan i det första avsnittet fick intrycket av att världen har varit såhär under en skrämmande lång tid. Där finns mycket som jag själv tar för givet att alla känner till, självklarheter som hör till ens uppväxt, men som Chito och Yuuri istället besitter endera en väldigt begränsad kunskap om eller ingen kunskap alls. Till exempel vad choklad är, varför man säger "cheese" när ett foto skall tas, och vad ett hav innebär. Tråkigt nog får man inga riktiga förklaringar till någonting alls i dessa 12 avsnitt, utan serien handlar till mång och mycket bara om att Chito och Yuuri gör vad de kan för att överleva.


Och den premissen hade ju absolut kunnat vara tillräckligt spännande och intressant för att bygga en serie kring, om det nu hade känts mer som att det faktiskt handlar om ren överlevnad. Men på det stora hela är avsnitten väldigt oskyldiga, ibland snudd på tråkiga, och jag tycker att atmosfären av de sönderbombade husruinerna krockar med att våra två huvudpersoner har en viss chibi-design över sig; med sina stora, runda huvuden och proportionsvis små kroppar... Här finns inga detaljer alls att prata om, inga tydliga karaktärsdrag som skiljer dem åt, utan det är bara konstrasten i hårfärg (svart mot blond) och hårlängd som verkligen identifierar dem. Ja, bortsett från personligheterna då, för där skiljer de två sig åt en hel del.


 

Och det blir just den biten som tar mest plats här i Girls’ Last Tour, just tjejernas dialog och uppförande mellan varandra. Chito är väldigt lugn och sansad av sig och agerar alltid lika klokt som eftertänksamt utefter den stora kunskap som hon besitter, vilket gör sig mest tydligt genom att hon kan både läsa och skriva. Yuuriär då istället (förstås) mer energisk och lite klumpigt lagd, som ofta agerar utan att tänka sig för och visar nästan lite ADHD-tendenser emellanåt. Men Yuuri kan även vara oerhört lat och tänker oftare på att bara sova och äta än hur man ska tackla ett eventuellt hinder längsmed vägen. Så, varför ha Yuuri med sig överhuvudtaget? Bortsett från det trygga sällskapet är Yuuri den som bär ett gevär och visar redan i det första avsnittet hur pricksäker hon är med det. Inte för att den här världen tycks ha någonting kvar i sig att behöva försvara sig mot, men ändå.


Jag är ärligt lite förvånad över hur pass from, händelselös och lättsam som den här serien visade sig vara... till en början fanns där ändå någonting lite tragiskt och sorgligt över att de här två tjejerna är till synes helt ensamma i staden och inte har en aning om var deras resa egentligen kommer att sluta. Man försöker som sagt att ta sig till det "översta lagret", då det är så strukturen för denna fallna storstad ser ut, och vägen dit är lika öde som den är eländig. Husruiner, övergivna fabriker, stora slagfält med sönderrostade stridsvagnar och andra dystopiska miljöer pryder det dammiga, dystra landskapet som de färdas genom. Emellanåt snubblar dem över någonting intressantare än bara ödsliga ruiner och jag får känna att världen får lite kontext till sig, men det går ganska långt mellan gångerna och det berättas retsamt lite - ända fram tills det sista, högst oväntat flummiga avsnittet. Men resan dit blir mest bara åka runt, samla mat, äta och sova och däremellan gör eller säger Yuuri någonting lite korkat, medan Chito skriver dagbok och ser till att de tvättar sina kläder när tillfälle ges.


 

Girls’ Last Tour är för mig något av en besvikelse, på grund av hur harmlös och rogivande den var, samt var det hela slutade. Jag kan förstå populariteten och att vissa ser den händelselösa resan som någonting charmigt och trevligt, men att för mig se Chito och Yuuri bland annat sitta och bara lyssna på ljudet av regndroppar som slår mot olika burkar... Okej om det var ett avbrott i en annars väldigt barsk vardag, men nu är det snarare tvärtom. För serien innehåller absolut ett par intressanta och mer spännande avsnitt framåt mitten och i slutet, men jag skulle hellre välja att plocka ut dessa och lämna resten av serien osedd. Det är förstås också lite rart att se dem umgås med så pass olika personligheter och hur de tar hand om varandra, men i längden är det inte jätteunderhållande att behöva se så pass många scener som den jag beskrev här ovan utan att i börja fundera på om man borde snabbspola framåt...

 

AnimeNewsNetwork:  Decent, I didn’t lose my time
MyAnimeList: Average

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se