Alla inlägg under juli 2018

Av Tomas Engström - Tisdag 17 juli 16:51

Efter en förkrossande förlust i Grand Prix Finale reser konståkaren Yuuri Katsuki tillbaka hem till sin familj i Japan för att begrunda sin framtid på isen, om det nu ens finns någon sådan. Ända sedan han såg den ryssen Victor Nikiforov ta världen med storm på TV har Yuuri varit som besatt av konståkning och kämpat hårt för att en dag kunna stå på isen och utmana sin stora idol, men efter det senaste förkrossande nederlaget vet han inte vad han ska ta sig till. Nedstämd och omotiverad gör han ändå ett uppträdande på den lokala ishallen inför sin barndomsvän Takeshi, där han utför samma program som Victor en gång i tiden blev känd för.

Dagen därpå har Yuuri blivit internetkändis efter att det Takeshi visar sig ha spelat in Yuuris skridskoåkning – och laddat upp det hela på nätet. Faktum är att självaste Victor Nikiforov inte bara har sett Yuuris uppträdande, utan blir rent utav så pass tagen att han bestämmer sig för att ta en paus från tävlandet och istället bli Yuuris personliga coach, med målet att få Yuuri att vinna nästa Grand Prix Finale!

 
Yuri!!! On Ice har varit så oerhört omtalad de senaste 2 åren, efter sin debut vintern 2016, att jag inte riktigt förstår hur jag har lyckats hålla mig ifrån serien så här pass länge. Men efter alla de memes, animerade bilder, videoklipp och framförallt mängder av merchandise som har uppkommit så har det alltid bara varit en tidsfråga om när jag skulle sätta mig och plöja igenom de 12 avsnitten. Och nu när detta är gjort så önskar jag att där fanns ytterligare 12 avsnitt att se... Med andra ord förstår jag verkligen såväl berömmet som kritiken och den hysteri som ligger bakom succén med denna komiska, känslomässiga och oerhört sexuellt spända anime.

Om vi börjar med berättelsen och karaktärerna och lämnar för närvarande det där sistnämnda. Yuri!!! On Ice handlar som sagt om Yuuri som just nu befinner sig i spillror efter det stora nederlaget i Grand Prix Finale, där han med råge placerade sig sist. Att plötsligt få besök av sin stora idol Victor, som säger att han vill coacha Yuuri efter att ha sett honom utföra samma program som Victor själv en gång gjorde, chockerar förstås Yuuri och han kan inte förstå varför en så stor och talangfull åkare som Victor skulle bry sig om någon som honom, allra minst bli tagen av hans konståkning. Men så har Yuuri också ett rejält dåligt självförtroende och det här är ett karaktärsdrag som Victor kommer att arbeta med för att försöka förändra under seriens gång, och skillnaden mellan Yuuri från det första avsnittet och det sista är gigantisk, nästan som två helt olika personer. Men dock inte olika personligheter, för Yuuri fortsätter ändå att vara Yuuri till mång om mycket och sitt tidiga snyftande och självömkande till trots är han lätt att tycka om.

 
Andra personer kommer också att hjälpa Yuuri att utvecklas genom att i första hand påverka just hans självförtroende, men också tävlingslust och en av de mer prominenta karaktärerna, är ryssen Yuri Plisetsky – som blir alldeles rosenrasande över att Victor plötsligt lämnar såväl konståkningen som landet för en sån till synes lam och misslyckad åkare som Yuuri. Han må vara väldigt odräglig, kaxig och ställa orimliga krav på alla runtomkring sig, men Yuri är faktiskt en bra katalysator för Yuuris egna tävlingsinstinkt och driv. Han blir en nemesis och motståndare som får lika mycket uppmärksamhet berättelsemässigt som Yuuri själv och är väldigt intressant att följa, även om hans hetsiga humör och stora otålighet absolut retar mig som tittare. Men detta är också meningen med Yuris personlighet, för där är en väldig kontrast mellan den betydligt lugnare men också mindre självsäkra Yuuri och den här ettriga ryska tonåringen.

Hela den stegrande utmaningen och klättringen för Yuuri att först och främst hitta sitt självförtroende och sedan även förstärka det som driver honom till att vilja vinna, är en riktigt intressant och välgjord resa. Tävling efter tävling gör Yuuri sitt bästa för att leva upp till Victors förväntningar men faller ofta under sin egen mentala press, snarare än Victors – som faktiskt inte alls är någon slavdrivare, översittare eller odrägligt kaxig efter sin stora framgång. Tvärtom är Victor oerhört sympatisk, hjälpsam och omtänksam och han ser till att hjälpa Yuuri överkomma sin rädsla och osäkerhet på isen. En fantastiskt fin vänskap växer självklart fram mellan de två och de formar ett enormt starkt band mellan lärare och elev, som är riktigt rörande. Yuri!!! On Ice var faktiskt en oväntat emotionell serie, även om den absolut är väldigt humoristisk emellanåt också. Men det är just relationen dessa två protagonister emellan som utgör det centrala i berättelsen och är också väldigt viktig, just eftersom Yuuri verkligen behöver Victors stöd och varma coaching då han själv är så pass mentalt fragil.

 
Men ryssen Yuris egen berättelse har också ett stort värde till sig och ett nästan lika stort fokus, eftersom han trots allt målas upp som Yuuris största rival och hot för att vinna Grand Prix Finale. Inte helt olikt Yuuri så har även Yuri en stark koppling till Victor redan från barndomen och vi får lära oss mycket om hur hans uppväxt har sett ut. Och även han kommer att behöva kämpa en hel del för att komma upp på prispallen fastän han i det första avsnittet ligger långt före Yuuri i sitt åkande, främst tekniskt – men saknar istället den känsla som Yuuri är så bra på att förmedla och vad som fick Victor att vilja coacha honom. För när Yuri står på isen är han lite för fokuserad och för självsäker för att verka annat än programmerad i sitt uppträdande, även om alla hopp och piruetter utförs med stor säkerhet. Att se honom utvecklas till att bli mer som sin stora rival är också ett nöje och en egen resa i sig.

Men i övrigt lämnar Yuuris motstånd till åkare dock väldigt mycket att önska... Många av de som Yuuri som Yuri ställs mot i såväl kvalet till GPF som självaste finalen har riktigt märkliga motiv till varför de åker/tävlar och är väldigt överdrivna, och överspelade. De monologer som förs näst intill hela tiden under själva konståkningen är många gånger ganska pinsamma och cringy, och jag önskar att de kunde endera hålla sina tankar för sig själva eller att kommentatorerna – som gör ett väldigt bra jobb med att få hela serien att kännas riktigt äkta och proffsig – istället fick mer tid till att prata.


 
Snabbt tillbaka till Yuuris och Victors starka relation, för detta är det som serien är mest känd för och som sagt en lika central som viktig del för berättelsen. Att kalla majoriteten av protagonisternas scener tillsammans för homo-fanservice är verkligen ingen underdrift och alla homofober gör sig icke besvär med att ens försöka titta på ett avsnitt. Kroppsberöring i form av kramar och kärleksfulla smekningar över kinder, händer eller rent utav läppar sker för jämnan och det antyds gång på gång att de två skulle vara ett par som befinner sig i ett förhållande även utanför coachningen och det vänskapliga. Jag kan förstå om vissa personer tycker att det blir för mycket och dras för långt, oavsett vad man har för läggning eller syn på homosexualitet. Men jag tycker ändå att det hela görs lika stilfullt som smakfullt och applåderar hur öppna japanerna är överlag när det kommer till sådant här.

Vad mer som ska applåderas, rent utav stående, är det visuella. Konståkandet är makalöst vackert animerat och utfört, även sett till programmen med sin koreografi. Karaktärerna ser också väldigt bra ut, nästan lite väl bra ut med många fall av "pretty boys" men så har vi ju också hela den här grejen som jag just beskrev med de homosexuella anspelningarna, och att det är tycks vara lika viktigt att se just snygg ut på isen som att ens uppträdande är bra. Hursomhelst, jag menar ändå inte att säga att personerna i serien enbart skulle se attraktiva ut, utan de är också snyggt tecknade – såväl stil- som detaljmässigt. Och det är heller inte särskilt förvånande med tanke på att studion MAPPA ligger bakom det visuella, vilka även är kända för allt från Bahamut till Kids on the Slope och Garo: Vanishing Line.

 
Som ni hör är jag hyfsat tagen av Yuri!!! On Ice och har svårt för att faktiskt komma till punkt med mina åsikter och känslor, helt enkelt för att den var så pass emotionell och fantastisk. Precis som jag skrev i mitt inledande stycke så önskar jag att där fanns 12 avsnitt till att titta på, för det känns som att det är nu som Yuuris resa är påbörjad på riktigt och jag skulle inte ha någonting emot att få följa med på fler spännande tävlingar. Intressanta huvudkaraktärer, bra berättelse som verkligen griper tag i mig, fantastisks animerad och dessutom väldigt väl ljudsatt – vilket jag ju inte ens har nämnt någonting om. Men var gång som jag tänker på eller hör seriens ledmotiv så vill jag omedelbart tillbaka upp på läktaren för att återse Yuuri och Victor i sitt samspel igen, med Yuuris känslosamma åkande och Victors vackra omtänksamhet och varma coachande. Alla bör verkligen ge denna serie en riktig chans, såvida man nu inte är en sådan som räds att se unga män kramas och kasta kärleksfulla blickar till varandra.

AnimeNewsNetwork:
 Excellent, should be in anyone’s collection
MyAnimeList: Great

ANNONS
Av Tomas Engström - Måndag 16 juli 11:13

Det har som sagt blivit dags att kika på vad den nuvarande animesäsongen har att erbjuda för nystartade serier, här med ytterligare fem förstaavsnitt som avhandlas! Egentligen var det planerat att endast bli de fyra som jag och min vän Martin såg förra helgen, men jag fick en så stark rekommendation av listans första serie att jag kände mig tvungen att se det avsnittet i förrgår för att kunna ta med här och nu:


Grand Blue
Island

Ongaku Shoujo

Satsuriku no Tenshi

Yuuna and the Haunted Hot Springs


 

Grand Blue

Iori Kitahara ska just påbörja sitt första år på universitetet och har därför flyttat från sin hemstad till Izuhalvön där universitetet ligger, för att bo hos sina kusiner och sin farbror i deras butik där man säljer dykarutrustning. Iori ser verkligen fram emot universitetslivet och att få träffa nya människor, skapa nya vänner och förhoppningsvis även träffa en söt flickvän. Men kort efter ankomst har alla hans drömmar gått i kras efter att ett gäng överklassare lyckats dra med honom i diverse aktiviteter som inkluderar stora mängder alkohol. Inte nog med att Ioris ena kusin Chisa omedelbart tappar all respekt för honom när hon ser Iori hälla i sig mängder av öl, hans allra första skoldag sker dessutom iklädd endast sina boxershorts...


Jag hade egentligen inga som helst planer på att se Grand Blue då jag snabbt dömde bort den för sitt omslag och namn då det gav mig vissa förutfattade meningar om vad den skulle innehålla. Men på rekommendation av andra som fann det första avsnittet "helt fantastiskt" var jag tvungen att ge den en chans och mina fördomar om innehållet kunde verkligen inte ha varit mer felaktiga. Grand Blue är nog den bästa serien som den här säsongen har att erbjuda, och det säger ändå inte lite eftersom sommaren har varit betydligt bättre än vad jag ens hade vågat hoppas på. Det är så galen humor och ett så fantastiskt minspel att jag sitter och gapskrattar konstant. Personerna som Iori tvingas umgås med har verkligen inga som helst hämningar och bryr sig inte det minsta om hur de är klädda, eller rättare sagt avklädda. Men Iori själv är långt ifrån oskyldig, då han lyckas häva ur sig de mest korkade kommentarer som om han ber om att få bli missförstådd, överkörd och anklagad för att vara perverterad.


Det ska bli oerhört intressant att se hur innehållet och upplägget fortskrider i nästkommande avsnitt, om man lyckas bibehålla den galna, fantastiska humorn och samtidigt även kan klämma in lite mer substans till berättelsen. För det känns som att Grand Blue kommer att börja handla om dykningen som hobby och att Iori samtidigt även skall få en lektion i att inte vara en sådan nej-sägare som han är, utan våga prova på mer saker i livet för att på så vis även hitta nya saker att uppskatta. Men så länge som humorn fortsätter att hålla behöver jag personligen inte mer än så.


 
Island
Urashima är en ö långt från fastlandet vars invånare alltid har levt väldigt enkla, lediga liv. Men efter att öns tre största familjer råkade ut för det ena missödet efter det andra för 5 år sedan, har man levt med viss paranoia och varit ytterst misstänksam till minsta förändring och framförallt mot främlingar. Så när en man plötsligt spolas upp på stranden och säger att han inte minns exakt vem han är, men är säker på att han har kommit från framtiden för att förhindra någon form av incident på ön, börjar alla motarbeta hans försök att stanna kvar. Alla förutom en ung tjej som han tycker sig ha ett starkt minne av sedan tidigare och som väljer att ta in honom under sin familjs tak, då hon har upplevt precis samma sak med att bli uppspolad utan minne...

Island
var en betydligt mer spännande och mystisk serie än vad jag hade kommit att förvänta mig av den korta beskrivning och bild som jag såg på MAL. Jag tyckte verkligen om stämningen i serien och hur jag dels fick en känsla av att den här främlingen inte är välkommen att stanna kvar på ön, dels alla återblickar och andra märkliga syner samt känningar som han fick under avsnittets gång. Humor fanns det också en del av, en bra och passande sådan, och även om jag finner det tecknade och karaktärsstilen väldigt generiskt så är det viktiga här att just storyn är bra. På den punkten säger jag "so far so good" och ser fram emot hur serien kommer att utvecklas.


 
Ongaku Shoujo
Idolgruppen Ongaku Shoujo innehåller 11 flitigt arbetande tjejer som gör sitt bästa för att deras musik ska sälja och framträdandena dra folk, med en lika arbetsam manager som gör allt han kan för att få gruppens popularitet att stiga. Ändå är tjejerna i Ongaku Shoujo inte mer populära än att dem tenderar dra samma personer till publiken varje gång, med endast något nytt ansikte emellanåt. Således drar managern igång en liten tävling för att scouta en ny medlem till gruppen, någon som kan agera som en slags katalysator och få deras popularitet att skjuta i höjden. Och kanske kan denna någon vara turisten Hanako, som tycks vara rena naturbegåvningen när det kommer till koreografi och dans.

 

Jag ska inte spoila någonting av det här först avsnittet om det nu skulle vara så att någon av er som läser dessa rader blir intressera av att ge serien en chans, men jag är i varje fall glad över att själv ha "vågat" se det första avsnittet – trots att det här med musikidolgrupper verkligen inte är min kopp te. När jag läste namnet på animen hade jag förhoppningar på en ny, klassisk musikserie om ett par entusiastiska tjejer som bildar ett litet band, men introt avslöjade snabbt att det inte rörde sig som bara "ett par" huvudpersoner. Men den lilla twist som kom i slutet av avsnittet efter Hanakos audition gjorde ändå att både jag och Martin blev lite pepp – trots att avsnittet i övrigt var väldigt tamt och fattigt.


Förmodligen kommer jag ändå att droppa Ongaku Shoujo någon gångframöver då jag inte tror att twisten är tillräcklig för att hålla mitt intresse uppe, eftersom såväl tjejerna som managern är rätt tråkiga och jag inte orkar med alla stereotyper i gruppen, men jag vill först se vart serien barkar hän i de 2-3 kommande avsnitten.


 
Satsuriku no Tenshi

13-åriga Rachel vaknar upp i en till synes tom och nedsläckt källarvåning utan något minne av hur hon har kommit dit eller var exakt hon befinner sig. I ett försök att finna utgången träffar hon en bandagerad man som kallar sig Zach och hugger blodtörstigt efter Rachel med sin lie. Efter att ha flytt en våning upp springer Rachel in i en läkare som hon känner igen från en återblick av hur hon senast befann sig på ett sjukhus, men någonting känns inte rätt och läkaren beter sig snart lika märkligt som kusligt, varpå Zach dyker upp igen...


Inte helt olikt Island här ovanför och även Banana Fish så lämnar detta första avsnitt av Satsuriko no Tenshi mig lika förbryllad som nyfiken, med en bra krypande känsla. Först var jag lite skeptisk då den här animen baseras på ett gammalt datorspel som likt Corpse Party har utvecklats med det gamla verktyget RPG Maker, och den övergången var ju inte vidare väl utförd. Men här får jag istället samma känsla som när jag spelade Corpse Party och är grymt nyfiken på var Rachel egentligen har hamnat någonstans. Där finns många frågetecken om vem, vad och varför men det är också det som får mig att sitta som på nålar och invänta nästa avsnitt.

 
Yuuna and the Haunted Hot Springs
Fuyuzora Kogarashi har alltid haft förmågan att se spöken, vilket orsakade många problem i sin uppväxt när han blev besatt av den ena anden efter den andra. Men efter att ha tränat under ett medium och lärt sig exorcism kan han nu bokstavligt talat slå tillbaka de onda andarna, vilket också är vad han numera gör till yrket som en vandrande, hemlös besvärjare som hoppas kunna leva ett normalt liv så småningom. Sökandes efter ett billigt hem lyckas Fuyuzora få rum på ett pensionat i ett rum som sägs vara just hemsökt, vilket förstås inte längre bekommer Fuyuzora eftersom han enkelt bör kunna utdriva det. Men så visar sig spöket vara en söt, harmlös och vänligt sinnad tonåring som heter Yuuna och Fuyuzora kan omöjligt utöva exorcism på någon som är så timid och oskyldig...

Sött, väldigt sött. Men också väldigt harem. Yuuna är nämligen inte den enda som bor på pensionatet, men Fuyuzora är däremot den enda killen. Övriga gäster är alla fullvuxna kvinnor, den ena mer storbystad än den andra, och gissa om det blir många scener där det ska gnuggas, gnidas och badas – eftersom pensionatet såklart har ett traditionellt, japanskt utomhusbad? Om det bara hade varit Yuuna och Fuyuzora och möjligtvis en till person i form av ägaren så hade jag kunnat ha bättre överseende med Yuuna and the Haunted Hot Springs, men det här är verkligen lång över gränsen för vad jag känner är gångbart. Första avsnittet innehöll så mycket fanservice att jag inte kunde göra annat än att dra djupa suckar var och varannan minut och även om Yuuna absolut är jättesöt, supertrevlig och omtänksam, så sker de sexuella anspelningarna lite för ofta för att jag inte ska störa mig på det.


Hade varit roligt att ge serien en chans eftersom jag tror att både historien och relationen mellan de två huvudsakliga protagonisterna kan bli väldigt fin, då det kommer att handla om hur Fuyuzora försöker hjälpa Yuuna att komma underfund med vad som håller henne kvar i vår värld, istället för att bara pang-bom utdriva henne. Men nä, jag orkar inte med att titta på någonting som är så här pass ecchi och rent harem.

ANNONS
Av Tomas Engström - Torsdag 12 juli 11:56

Nu när jag äntligen har fått tid över igen, framförallt inte längre befinner mig på resande fot, så är det dags att börja bränna av ett par av de serier som sommaren har att erbjuda! Jag och min vän Martin satte oss ned en kväll i helgen som var för att ta oss igenom totalt 9 förstaavsnitt och här kommer nu mina tidiga åsikter kring de fem första serierna som vi tittade på, där vi båda faktiskt hade väldigt låga förväntningar på denna säsong efter en så otroligt bra vinter och även vår...


Banana Fish

Chio's School Road

Hanebado!

Hataraku Saibou

How Not to Summon a Demon Lord

 

   

Banana Fish

Hur många år har hunnit passera sedan Ash senast hörde orden "Banana fish" – det sista som hans numera rullstolsbundne storebror Griffin sa under Vietnamkriget? Detta efter att plötsligt ha skjutit ihjäl hälften av sina gruppkamrater, vartefter han kollapsade i en psykos från vilken han fortfarande inte har tagit sig ur. Nu har Ash fått en potentiell ledtråd till vad som kan ha orsakat Griffins tillstånd, efter att en okänd man dött mitt framför Ash ögon i en gränd, ropandes på hjälp och jagad av personer som jobbar för den man som har uppfostrat Ash: den korsikanska maffiabossen Dino Golzine. I sin hand höll mannen en liten metallcylinder innehållandes någon form av drog och det blir snabbt uppenbart att Dino vill få tillbaka denna till varje pris, utan att vilja berätta någonting för Ash om varför...

 

Här var det action från början till slut, vill jag lova! Ett avsnitt som inte berättade sådär jättemycket om vem Ash är, vad det är för drog och vad orden "banana fish" egentligen betyder, men det är också precis därför som jag blir nyfiken på och sporrad att vilja fortsätta se Banana Fish! Väldigt spännande intrig där Ash snabbt blir insyltad i vad man kan ana är någonting väldigt stort och jag är som sagt oerhört nyfiken på att få se vad undersökningen av cylinderns innehåll ska leda till, samt innebörden bakom orden ”banana fish”! Skall absolut följas.


 
Chio’s School Road

Trots att gymnasieeleven Chio Miyamos bor i en helt vanlig stad med vanliga invånare och själv har helt vanliga rutiner, finns där ändå alltid någonting som ställer sig i hennes väg för att komma till skolan i tid – utöver det faktum att hon sitter uppe alldeles för länge om kvällarna och spelar datorspel. Hennes försök att kliva upp på morgonen och hinna till skolgården innan klockan ringer blir till ett lika stort och överraskande äventyr varje dag, där den ena utmaningen aldrig är den andra lik.


I detta första avsnitt av stackars Chios ansträngande försök att ta sig till skolan tvingas hon utstå saliv från en äldre herre som borstar sina tänder, hoppa mellan hustak för att undvika ett vägarbete, försöka agera naturligt mot en av skolans populäraste tjejer och bli fotograferad på väg ut från ett kärlekshotell. Humor rakt igenom som dessutom porträtteras av samma studio som har animerat en av mina komedifavoriter Aho Girl och jag hade även kunnat satsa pengar på att personen bakom Nichijou hade haft ett finger med i spelet i denna, så som serien ser ut. Här är det korta berättelser som avlöser varandra och avslutas på samma sätt: med att Chio börjar försöka ta sig till skolan och slutligen når grindarna.


Ännu en anime som jag ser fram emot att få fortsätta följa, för det här var både galet och roligt.


 
Hanebado!

Nagisa Aragaki tränar outtröttligt för att bli Japans bästa badmintonspelare och lyckas ta skolans badmintonklubb till final, men gör detta med en sådan aggressivitet att den ena medlemmen efter den andra hoppar av klubben. När nya, potentiella medlemmar kommer för att titta på träningsmatcherna blir de alla dessutom avskräckta att gå med, efter att ha sett hur orättvist hårt bedömande Nagasi är mot sina kamrater.

Klubbens mentor försöker röra om i grytan och plocka bort ansvaret från Nagisa genom att rekrytera en riktig coach och känd före detta spelare, som inleder sin första dag med att rekrytera den mycket yngre Ayano Hanesaki. Bortsett från att ha enorm potential och en naturlig fallenhet för sporten ser Ayano också ut att kunna bli den motpol som Nagisa behöver för att kunna släppa lite på sig själv och få hela laget på rätt köl.


Här får jag nu precis vad jag så länge har önskat mig: en trevlig sportserie som är nystartad! Detta första avsnitt handlade mer om att introducera karaktärer och sätta premissen än visa på folk som spelar badminton, även om det absolut viftades en del med racketar också – tillräckligt för att se hur otroligt mycket man har lagt ned på att animera den här serien! Visuellt är serien en riktig fest och fröjd för ögat och det lilla spelande som gjordes satte verkligen ribban högt inför framtiden. Hanebado! har grym potential att bli otroligt spännande och engagerande i sina framtida avsnitt.


Önskar bara att Nagisa hade kunnat ha en snäppet mindre byst eller bara burit en bättre sport-bh, men det är ju inte svårt att förstå hur tankarna gick här hos de som producerar animen... Det är i alla fall inte tillräckligt jobbigt för att avskräcka mig från att vilja se mer!


 
Hataraku Saibou

Enligt en ny studie innehåller den mänskliga kroppen ungefär 37 triljoner celler, från de syrebärande röda blodkropparna till de bakteriekämpande vita blodkropparna, som dagligen jobbar hårt med att hålla kroppen frisk, fri från bakterier och se till så att allting fungerar som det ska. En av dessa röda blodkroppar som är helt ny på jobbet har beteckningen AE3803 och hennes arbetsdag kommer att bli en oväntat hård sådan, när Pneumokocken-bakterier plötsligt infiltrerar kroppen som hon arbetar i!


Hataraku Saibou översätts till "Arbetande celler" och det här är alltså precis vad vi får se i denna underbara, uppfriskande anime! Döm av min stora förvåning när detta praktiskt taget är en modern, animevariant av den gamla tecknade TV-serien En Cellsam Historia – som jag fullkomligt älskade som liten. Två protagonister presenteras här i seriens första avsnitt och den ena är som sagt en röd blodkropp, medan den andra är en vit sådan: U-1146. Månne att det kändes lite klyschigt att en viss romantisk stämning ska uppstå mellan de två, när U-1146 gång på gång beskyddar AE3803 från de anfallande bakterierna, men i övrigt tyckte jag extremt mycket om avsnittet! Och det behöver ju inte ens vara så att någon av dessa två ens är återkommande i framtida avsnitt, för precis som de själva står och påpekar finns det ju miljontals med blodkroppar i kroppen, så vad är sannolikheten att de träffas igen?


Väldigt bra tecknad och med en snygg detaljrikedom i form av alla referenser till vad vi faktiskt har i kroppen och hur systemen fungerar. Kommer garanterat att bli intressant att följa!


 
How Not to Summon a Demon Lord

I MMORPG-spelet Cross Reverie är Sakamoto Takumas karaktär så pass kraftfull, höglevlad och stark att andra spelare kallar honom för Demonkungen och det med all rätt tycker Sakamoto själv, som älskar att slå ner alla de som försöker utmana honom – allra helst sambospelare med sitt vedervärdiga gullegullande. Efter att ha loggat ut för natten väcks Sakamoto abrupt ur sin sömn och till sin stora förvåning befinner han sig inte på sitt rum, utan istället inne i Cross Reverie! Två unga tjejer står och grälar över vem av dem som egentligen har lyckats åkalla honom, vartefter de båda förslavas med halsboja eftersom Takumas karaktär avvisar all form av magi som brukas mot honom.

 

Förbryllad över hur han kan ha blivit framkallad in i spelet låter Sakamoto ledas av tjejerna till närmsta stad för att försöka få svar på sina frågor och samtidigt lyckas hitta en väg ut ur Cross Reverie. Detta får gärna ske så snabbt och smärtfritt som möjligt, då Sakamoto är obekväm med att interagera med andra personer och helt asocial i sitt liv utanför spelvärlden, så därför väljer han nu att agera och uppföra sig precis som han brukar göra med sin spelkaraktär...

 

Inte mycket mer premiss eller förklaring än så här i det första avsnittet! Jag hade dock inte väntat att bli så pass intresserad av Sakamotos öde, eftersom den här genren börjar kännas väldigt mättad vid det här laget med allt det som släpps årligen. Men korsningen mellan Re:Zero och Overlord gör ändå att jag känner mig nyfiken på hur den här historien egentligen skall fortskrida, framförallt då den tycks ha samma trevliga mix av humor och allvar som bägge ovan omnämnda serier!Ska absolut se fler avsnitt för att se om berättelsen, karaktärerna och humorn håller, men det finns en viss risk för att mitt intresse avtar beroende på hur pass mycket ecchi de väljer att klämma in i varje avsnitt, för här fanns det en beskärd del av stora kupor, exponerad hud och sexuella anspelningar.

Av Tomas Engström - Tisdag 10 juli 12:32

En helt vanlig natt får yakuza-medlemmen Nitta plötsligt någonting hårt i huvudet när han befinner sig i sin stora lyxlägenhet, där han bor ensam. Föremålet är av metall och ser ut som ett jättelikt ägg, men med en flickas ansikte på ena sidan. Efter att ha tryckt på en knapp släpps personen inuti lös och utseendemässigt ser hon ut som en vanlig tonåring, men Hina visar sig besitta våldsamma, övernaturliga krafter – som hon använder för att tvinga Nitta att ge henne såväl ett rum som mat.

Förvisso skulle krafterna kunna komma till väl användning i Nittas jobb, men han oroar sig över hur det kan sluta med att Hina istället brukar krafterna mot honom och gör honom – eller kanske hela organisationen – till sin slav. Problemet är bara att om Hina förbjuds använda sina krafter helt så löper hennes kropp amok och förstör då allt i sin omgivning utan någon som helst kontroll.

Så tvingas Nitta in i en slags fadersroll där han gör sitt bästa för att hålla Hina både mätt och lugn nog att inte gå bärsärk i lägenheten, för att skydda såväl sig själv som hålla henne gömd från omvärlden – samtidigt som han också fortsätter jobba för yakuzan.

 
Hinamatsuri är årets roligaste, härligaste serie. Jag säger detta nu och jag sa det redan när serien började sändas för ett par månader sedan. Detta var verkligen inte alls vad jag hade väntat mig efter att ha fått ovan upplästa premiss klar för mig i det första avsnittet, vartefter hela den här grejen med övernaturliga krafter praktiskt taget avlägsnas från serien. För vad denna egentligen handlar om är relationen mellan Hina och Nitta och hur den utvecklas och blir nästintill just ett far-och-dotter-förhållande, när de lär sig om varandras personligheter, gränser och intressen. Det existerar rent utav ett väldigt starkt genomgående tema av just det här med att ta hand om varandra, då Hina inte är den enda tjejen med övernaturliga krafter som vi lär känna utan det kommer snart fler in i bilden – och alla kommer att bli just omhändertagna av en eller flera andra personer.

Humorn är fantastisk, rent utav genialisk. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det men skrattsalvorna i varje avsnitt är många och kraftfulla, explosionsartade rent utav. Mycket har med karaktärernas personligheter att göra och varje karaktär är så olik den andra att det är väldigt lätt att tycka om varje enskild person för hur just den är och beter sig.

 
Det är någonting väldigt säreget med tecknarstilen också, framförallt hur man illustrerar karaktärerna och att skaparen tycks ha någon slags fascination för tungor – i närbild. För det kan ni räkna med att få se väldigt mycket av under dessa 12 avsnitt: öppna munnar med väl synliga, krökta tungor nästan som en rädd eller irriterad huggorm som är redo att hugga. Stilen gör i alla fall mycket för att framhäva de komiska scenerna, främst genom ett fantastiskt arbete med de många varierande och ganska extrema ansiktsuttrycken.

Det är inte ofta jag har svårt för att beskriva en anime i ord men Hinamatsuri lyckas förstumma mig med sin humor, sina karaktärer, sin berättelse och hur allting fortskrider. Jag har således svårt för att se någon annan serie i år komma ens i närheten av hur rolig denna är och kan inte annat än be för att det ska komma fler säsonger än så här, för jag behöver verkligen mer av både Hina och Nitta i mitt liv.

 
AnimeNewsNetwork:
 Excellent, should be in anyone’s collection
MyAnimeList: Great

Av Tomas Engström - Söndag 8 juli 12:40

De 9 centimeter korta tjejerna Hakumei och Mikochi lever i sitt lilla trädhus i den stora skogen där de hälsar på hos grannarna, festar på jättelika blåbär, bygger paraplyer av löv – ja helt enkelt tar dagarna som de kommer. Hakumei försöker hitta ströjobb som snickare och byggmästare medan Mikochi livnär sig på sitt hantverk hemifrån, med allt från att sy kläder till att tillaga maträtter. Tillsammans utforskar de skogen, reser med tåg och går på marknadsplatser samtidigt som de fortsätter att lära känna varandra allt bättre.

 
Hakumei to Mikochi sållar sig helt klart till en av årets stora mysserier och har varit en ren fröjd att titta på. Det har varit lite som de första inledande avsnitten av Made in Abyss vad gäller känslan av världsbyggande och ett mysigt äventyr. Inte för att där kanske händer speciellt mycket som kan kallas för just ett äventyr, om jag nu ska vara sådan och tänka efter vad som egentligen har hänt på dessa 12 avsnitt. För vad jag nog framförallt skulle välja att jämföra serien med är en av årets stora favoriter Yuru Camp, i det att Hakumei to Mikochi är så väldigt händelselös och harmonisk. De två tjejerna lever sitt sedvanliga vardagsliv med att bära hem mat, besöka stora marknader, se fram emot ett härligt bad i någon varm källa, utföra sina arbetsuppgifter och så vidare.

Visst sker det ibland någonting som är snäppet mer spännande än så, såsom mötet med en stor och till synes hotfull uggla, men det här är verkligen mer av "slice of life" än äventyrsserie och för min egen del är det precis så jag vill ha det också! För pysslingar, eller småfolk, och även fabelvärldar för den delen är tillräckligt fantastiska som de är i mina ögon. En av mina favoriter i Studio Ghiblis portfolio är nämligen The Secret World of Arrietty (eller bara Arrietty som den också kallas) som ju också handlar om pyttesmå människor som lever i vår värld utan att där händer särskilt farliga eller äventyrliga saker, utan det handlar mer om att porträttera skillnaden på att vara liten och stor. Och det är bara någonting alldeles särskilt och speciellt med hur ett blåbär kan delas på och ätas som en hel vattenmelon, eller att synålar blir till svärd i pyttehänder. 


 
Vad som är lite extra intressant med den här serien eller kanske ren tutav framförallt gör mig nyfiken och att känna lite sådär ”Åhå?” emellanåt – när jag lutar mig framåt i soffan och spänner öronen – är protagonisternas förflutna. Med det menar jag deras bakgrund och tiden från innan de två blev vänner och tillika inneboende, för de har nämligen inte alltid hållit ihop eller ens känt varandra särskilt länge, som det verkar. Ibland märks det genom små detaljer såsom att Mikochi inte vet hur mycket Hakumei verkligen älskar att fiska, andra gånger är det tillbakablickar eller någonting som blir omnämnt i förbifarten av någon av tjejerna. Det känns riktigt kul att de här två inte är sedvanliga barndomsvänner eller dylikt, även om de kommer överens lika bra som just ett par sådana, utan att det finns ett förflutet som vi emellanåt får utforska – utan att det trycks upp i ansiktet på en eller sker i form av avbrott.

Och i takt med att dagarna passerar och Hakumei och Mikochi får sina vardagssysslor utförda samt gör sina arbetsuppgifter så introduceras även nya karaktärer till berättelsen. Vi lär känna sångerskan Konju, forskaren Sen och grannen Koharu, alla med återkommande roller – trots att animen som sagt bara utgörs av 12 avsnitt totalt! Men dessa är indelade i kapitel så att man under ett och samma avsnitt ofta hinner berätta flera, kortare historier, även om de många gånger är sammanlänkade och knyts samma genom en röd tråd. Det här upplägget har förstås med trogenheten till ursprungsmaterialet att göra, i form av den ännu pågående mangan – som har så många som 7 år på nacken. Efter att ha kastat ett par hastiga blickar i mangan har jag dessutom sett att animen endast plockat vissa kapitel och animerat dessa, men där finns flertalet orörda vars berättelser alltså är unika för formatet (vilket ju heller inte är särskilt ovanligt när man anime-anpassar en manga med det här upplägget).

 
Utöver den harmoniska vardagen så är animen även supermysigt tecknad och ljudsatt, med en mjuk och färgglad stil som verkligen passar temat och dess miljö. Samtidigt ser de allra största av djuren – som inte pratar eller klär sig – ändå väldigt realistiska ut och har en lite alternativ typ av visuell stil och detaljrikedom till sig. Men detaljer finns det ändå gott om att upptäcka i nästan varje scen, i synnerhet när man visar upp hur Hakumei och Mikochi bor eller när de besöker grannstaden och går runt bland gator och torg och tittar in i såväl butiker som går förbi gatuförsäljare.

Hakumei to Mikochi är en underbar liten serie om pysslingar som helt enkelt lever sitt vardagliga liv och serien visar upp hur detta kan vara. Den må vara lika harmlös som händelselös om man ska vara riktigt krass, men serien försöker heller inte vara en äventyrlig sådan. Tycker man om sagor om småtomtar eller just pysslingar i stil med Arrietty, så är Hakumei to Mikochi givet att stifta bekantskap med men annars kan jag fortfarande rekommendera serien som någonting lugnande och avkopplande, där man får följa med på en gemytlig, mysig resa från ett väldigt lågt perspektiv, bland gräs och svampar. Själv planerar jag att ta mig tillbaka in i den här världen så snart jag kan genom att helt enkelt vända mig till ursprungsmaterialet.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it
MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - Lördag 7 juli 11:13

Den namnlöse boxaren som går under smeknamnet "Junk Dog", eftersom han likt en herrelös hund är just hemlös, har börjat tröttna på sin nuvarande situation där hans manager ber honom lägga sig i den ena matchen efter den andra, helt enkelt för att det ligger mer pengar i anordnade matcher än ärliga sådana. Ändå är Junk Dog en så pass duktig boxare att han utan problem skulle kunna vinna mot alla motståndare han tvingas möta, om han bara fick en ärlig chans att visa vad han går för – allra helst i den stora turneringen Megalonia som är på väg att anordnas, men den får endast registrerade medborgare av staden delta i.

Efter ett slumpartat möte med den vinsttippade boxaren Yuri ser Junk Dog sin chans, när Yuri plötsligt dyker upp i slummen där Junk Dog boxas och lyckas till allas förvåning stå pall under en rond, förvisso nedslagen men ännu vid liv och redo för ytterligare ronder. Han blir då utmanad av Yuri att komma till hans ring istället – under självaste Meglonia och så påbörjar kampen för Junk Dog att dels lyckas skapa en ny identitet, dels kämpa sig upp till toppen av Megalo Boxare för att ens kunna ha en chans att faktiskt bli uttagen till turneringen.

 
Äntligen har jag fått som jag velat och kunnat se en bra sportanime. Megalo Box har varit spännande att följa, även om nu Joe – som huvudpersonen snart börjar kalla sig själv – är något av ett underbarn som jag väldigt tidigt förstår inte kommer att förlora några matcher, särskilt som animen bara är 13 avsnitt lång. Men jag tycker ändå inte att avsnitten känns genomstressade, utan turneringen råkar bara vara en väldigt kort sådan (fem finalister) och det är endast vid ett skede som man faktiskt snabbspolar ett par matcher genom ett bildkollage – för att vi tittare ska förstå att Joe kämpar sig uppåt i rankinglistan. Men det är alltså inte tu tal om någon vidare utveckling i stil med Makunouchi Ippos resa i Hajime no Ippo och det kan jag förvisso sakna, men samtidigt har fighterna fortfarande varit spännande och man försöker istället bygga upp flera karaktärer runtomkring Joe, för att även berätta lite av deras historia.

 
Vidare till det visuella och även audivisuella, som säljer in mig oerhört mycket på Megalo Box. Den grafiska stilen har en sådan härligt gammaldags ton över sig, en blinkning tillbaka till originalet eftersom seriens rötter sträcker sig så långt som 70-talet, med en uppföljare på 80-talet. Därför är det ganska grova linjer och ansiktsdrag, med en alldeles speciell realism i allt från ansikten till kroppsformer och kläddetaljer. Därmed inte sagt att det känns föråldrat, utan precis som med så många andra serier som flörtar med äldre stilar så är även Megalo Box fortfarande väldigt skarpt tecknat och med en hög detaljrikedom. Musiken spelar också väldigt passande toner såväl i som utanför ringen och det är lätt att jag finner mig nicka till låtarna.

 

En kort och koncis utvärdering denna gång, precis som Megalo Box i sig känns. Den är riktigt snygg att titta på, väldigt skön att lyssna till och även om matcherna inte har riktigt lika mycket koordination eller karaktärsutveckling som andra, betydligt längre boxning- och sportserier så är den fortfarande riktigt spännande och intressant. Att lära känna såväl Joe som hans manager och även delar av motståndet har varit lika intressant som matcherna i sig och även om protagonisten nu som sagt kan kännas något oslagbar emellanåt, så är Joe tveklöst fortfarande en riktig kämpe – som kommer lika långt på att vara en förbaskat duktig boxare som redigt envis.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it
MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - Tisdag 3 juli 15:14

En välkommen fred mellan fastlandets två största fraktioner är äntligen på väg att ske genom vigseln mellan deras härskares respektive avkomma. Men mitt under bröllopet tar en kaosreva form som frammanar en demon och trots härskarnas gemensamma försök till att stoppa denna, halshuggs dem båda varpå demonen försvinner. Vigseln avbryts och den skärrande upplevelsen leder till att ett nytt krig uppstår mellan såväl de två nationerna som dess regioners lorder, när man försöker komma till makten genom att absorbera varandras vapensköldar: en kraftkälla och även beviset för adelsstånd, vilket krävs om man önskar bli lord eller någonting ännu större än så.

Siluca Meletes är en av fastlandets mer välkända magianvändare och befinner sig på resande fot till sin nya lord, även om hon hyser en allmän avsky mot lorder för att man inte längre använder sina vapensköldar för kontinentens bästa utan endast tänker på sig själva. Plötsligt stöter Siluca ihop med riddaren Theo som är på en träningsresa för att kunna bli stark nog att lyckas befria sin kuvade hemstad och bekämpa allt kaos, en sällsynt godhjärtad livssyn som Siluca finner intressant nog för att svära sin trofasthet till Theo istället och hjälpa honom uppnå sitt mål.


   

Äntligen har jag kunnat avsluta denna vinteranime som jag ju skrev om som allra hastigast i januari och redan då kände att serien innehåller för många karaktärer, namn på områden, twister och story för att jag skulle kunna hålla informationen tillräckligt samlad i huvudet för att faktiskt minnas allting till nästa veckas avsnitt. Så här var det ju även med The Heroic Legend of Arslan och jag är nu glad över att dels ha väntat ut serien, dels tagit mig tid att se alla 24 avsnitt – som jag började om från början med för att verkligen komma in i allting.


För det sker en hel del världsbyggande i Grancrest Senki under väldigt kort tid och där är som sagt många regioner, lorder och andra viktiga karaktärer att hålla ordning på för att man ska kunna förstå vad som händer. Scener om krigsföring, politiska intriger och personliga dialoger karaktärer emellan avlöser raskt varandra. Tänk er helt enkelt Game of Thrones,men med innehållet samtliga säsonger komprimerade till en enda. Vilket direkt för mig in på att jag önskar mig mer speltid av Grankrest Senki, då serien känns lite för kort med tanke på sitt stora innehåll. För Theos personliga resa och mål att kunna återvända till sin hemstad och överkasta den nästan maffialiknande rörelse som sker där, skulle jag säga utgör seriens huvudsakliga berättelse. Men resan dit gör att han även dras in i det krig som fortfarande råder efter den misslyckade vigseln och förskräckliga incidenten i kyrkan. Och den här inblandningen sker efter att Theo träffar Siluca och berättar om sitt mål och sin dröm, varpå hon genast upprättar ett kontrakt med Theo som hans personliga magiker.


 

Med Silucas hjälp lyckas Theo snabbt stiga i grad genom att absorbera såväl vapensköldar som kaossköldar efter att ha besegrat både demoniska varelser och korrupta lorder, vilket förstås gör att hans namn sprids och uppmärksammas av andra maktinnehavare. Snart är han själv lord över ett mindre rike och i och med sin nya, höga position innebär detta också ett visst ansvar när han först och främst behöver välja vilken sida av kriget han faktiskt ska stå på, och därefter måste slåss för denna. Målet går sedan från att endast försöka befria sitt hemland till att såväl regera över det, som rent utav bidra till att skapa en världsfred, allra helst genom att ena de två krigande fraktionerna snarare än vinna kriget genom ren och skär krigsmakt och erövring.


Som ni kanske hör och förstår så är det mycket som sker i den här serien, dels med Theos utveckling – som jag verkligen uppskattar att följa – och dels hela landets skakiga tillstånd. Därför förvånar det mig att man inte ägnar två säsonger till att bygga upp och avsluta saker, utan istället "skyndar sig" till avslut. Om man å andra sidan vänder på steken så innebär detta förstås att det händer någonting spännande i praktiskt taget varje avsnitt, där någons liv befinner i fara eller en lord blir mördad eller demoniska varelser av något slag träder fram och skapar kaos. Nya ansikten dyker upp för jämnan och det blir som sagt lite rörigt med all information som läggs fram på väldigt kort tid. Där tycker jag att The Heroic Legend of Arslan (och även Game of Thrones för den delen) har ett mycket bättre upplägg och tempo, eftersom man tar sig den extra tiden att verkligen bygga upp händelser och lära känna karaktärer på ett helt annat sätt. Men, nu handlar det säkert lite om ursprungsmaterialet också – som jag inte har någon större koll på mer än att även Grancrest Senki bygger på en novell precis som Arslan.


 

Hursomhelst, vad den här serien har gemensamt med Arslan som är positivt är att den är trevlig att vila ögonen på och väldigt storslagen. Det sker många storskaliga strider mellan två eller flera lorder och seriens två författare har inte varit rädda för att låta folk sätta livet till. Ofta är serien faktiskt riktigt makaber och det gillar jag, att anime såsom denna och Arslan faktiskt vågar visa att krig är blodiga. Likaså att allting inte går som planerat alla gånger, utan huvudpersonerna tvingas kämpa en del för att deras planer ska gå i lås. Jag är också förtjust i hur världen fungerar med kaosenergin som existerar och de varelser som kan bryta sig in i värden, samt dessa vapensköldar som ligger bakom namnet "Grancrest" – vilket är vad som skapas om man lyckas ena samtliga regioner och lorder. Lite mindre förtjust i de scener och ögonblick som känns väldigt otroliga och då menar jag alltså åt mirakelhållet, när karaktärer lyckas med någonting helt otänkbart eller orimligt storslaget. Det må förvisso vara en fantasyserie men det skär ändå att se dessa grejer hända emellanåt, precis som i Arslan där det också hände att lite väl orimligt spektakulära scener klämde sig in (ryttaren som hoppar upp på en elefantrygg med sin häst och står där mitt under en strid är en klassiker).


Överlag får jag säga att jag känner mig nöjd med Grancrest Senki och det har varit en trevlig serie att titta på. Lagom snyggt tecknad, bra världsbyggande om än lite hastigt utfört emellanåt, intressanta karaktärer och jag gillar verkligen såväl Theos personliga resa och utveckling som den stora övergripande storyn. Spännande intriger, bra krigsskildring och ett intressant avslut på det hela. Värd att titta på om man tycker om genren.


AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing

MyAnimeList: Good

Tidigare månad - Senare månad
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se