Inlägg publicerade under kategorin Nyheter

Av Tomas Engström - Tisdag 5 juni 16:28

De tre flickorna Yui, Sacchan och Kotoha har bildat klubben "Colors" med avsikt att skydda sin stad och bibehålla friden i den, som en slags ungdomsklubb av beskyddare. Tillsammans löser de olika fall som antingen läggs fram från deras vuxna vänner eller bara uppkommer av deras egen fantasi, över vad som faktiskt kan anses vara ett hot från omgivningen. Daigorou heter ägaren av den lokala diversehandeln – som är flitig på att såväl förse flickorna med intressanta fall som prylar, medan den stackars poliskonstapeln Saitou ofta blir utsatt för små spratt och anklagelser om att vara korrumperad och opålitlig. Den äventyrliga vardagen leder bland annat till att man besöker ett zoo, leker diverse påhittade lekar, klurar fram pussellösningar och bara allmänt har en trevlig och rolig stund tillsammans.

 
Så, äntligen tar jag mig tiden att faktiskt avhandla en ny anime i text, efter dessa någorlunda hektiska vårveckor av såväl spelkonvent som semester i Japan! En stor och tråkig bidragande faktor till varför jag rent utav har hållit mig lite ifrån att titta på anime den senaste månaden, har varit min trasiga förstärkare som behövt repareras. Motivationen att gå från min stora projektorduk med bioljud till att sitta framför endera surfplattan eller datorn har helt enkelt varit väldigt låg :P Därav anledningen att ni inte har sett till någon "Anime-våren 2018" och det kommer heller inte att hända, då jag helt enkelt har hoppat över vårens nya animes helt och hållet, med undantag för två serier som jag följer med min vän Martin över Skype.


Men nu är jag i alla fall äntligen igång igen och tänker först och främst ta mig igenom ett antal serier från i vintras som har väntat lika mycket på mig som jag har på dem – att de ska sändas färdigt så att jag kan sträcktitta på så mycket som möjligt istället för att invänta nästa avsnitt!


Mitsuboshi Colors är delvis en sådan, som började sändas i vintras och jag har tittat på lite till och från, samtidigt som jag även har läst mangan på min Kindle Paperwhite! För som jag sa redan i vintras har planen varit att ställa de två formaten mot varandra, då det visade sig vara ett ganska snällt språk som användes och således bestämde jag mig för att läsa serien på originalspråket.


 

Mitt första intryck av Mitsuboshi Colors var ju hur oerhört rar och söt den kändes, med tre mycket energiska och härliga flickor av väldigt varierande personlighet. De uttrycker sig väldigt olika men har en delad passion just för att hålla staden "säker", även om nu vissa av deras små äventyr leder till att de ställer till med ett visst kaos. Till exempel ”mysteriet” med varför flertalet gränder har blivit avspärrade utan påtaglig anledning, där det i slutändan visar sig vara nymålade områden – vilket blir väldigt tydligt när flickorna har råkat såväl förstöra den torkande färgen som spritt fotavtryck genom halva staden... Men det mesta av detta är ju väldigt oskyldigt och det är sällan som de verkligen orsakar den typen av problem, så att andra faktiskt besväras av det.


Det största undantaget för sagda regel är den stackars poliskonstapeln Saitou som de tycker om att reta och besvära med såväl märkliga frågor som förfrågningar. Det är även han som många gånger kopplas in för att ta ned gänget på jorden, när de befinner sig på platser där de inte bör vara eller stör allmänheten. Daigorou kan istället sägas vara hans motsvarighet, då karln väldigt gärna uppmuntrar gänget att just hitta på upptåg och spelar ofta med i ”deras värld” genom att till exempel låtsas ha funnit en bomb som kan ödelägga hela staden, när det egentligen bara är ett helt ofarligt hemmabygge – av Daigorou själv.


Tecknarstilen i Mitsuboshi Colors är väldigt mjuk, färgglad och trivsam i animen och detsamma kan även sägas om mangan, bortsett från det färgglada eftersom den ju är lika svartvit som vilken annan manga som helst. Animeproduktionen är i varje fall väldigt trogen originalets tecknarstil och oavsett format så tycker jag att man får en lika trevlig och behaglig visuell upplevelse.


 

Jag ska även säga att serien erbjuder en väldigt stor variation på vad som hittas på i avsnitten/ respektive, såväl genom flickornas egen fantasi – när man bara plötsligt får för sig att någonting är ett hot mot lugnet i staden – som när vissa av deras vuxna vänner har hittat på någonting för att de själva roas av att se hur Colors ska tackla problemet och finna en lösning! Några av dessa påhitt och historier är exklusiva för mangan, men det mesta har översatts även till animen – som i sin tur inte tycks ha någonting originellt till sig, vad jag har kunnat se, mer än att vissa enstaka scener har utspelats något annorlunda. Mycket handlar dock bara om den sedvanliga utfyllnaden eller förlängningen av scener som ju hör till när man återger ritat till animerat.


Men... variationen till trots, charmen till trots, de härliga personligheterna till trots... Det här blir tyvärr väldigt enformigt i längden för mig och den där gulliga charmen kan inte bära upp alla avsnitt. Mangan fungerar något bättre för mig, då det går snabbare att läsa sig igenom allting som sker än att sitta och liksom se det "spelas upp" för mig. Jag föredrar också att historierna blir lite mer komprimerade i sin skrivna form, eftersom det sker en viss utfyllnad av animationer (och även viss dialog) i animen. Det här går hand i hand med det jag just sa om att det blir lite enformigt i längden, för ungefär halvvägs in i säsongen känner jag att serien går lite på repeat och att mitt engagemang för gruppen Colors ger efter. Speciellt de gångerna när barnens agerande och äventyr är sådär... barnsliga. Det tråkar ut mig.


 

Mitsuboshi Colors har mycket charm och hjärta i sig, både sett till de små historierna om hur de tre flickorna ska "beskydda" sin stad från "ondska", och flickorna i sig med sina väldigt olika personligheter och sätt att agera på. Tecknarmässigt är animen väldigt trogen sitt original och oavsett om man väljer att titta på eller läsa denna serie så finns där mycket att uppskatta. Men de här små äventyren, eller i vissa fall upptågen, tycker jag gör sig bättre i sitt originalutförande på grund av hur banalt och lite uttjatad som formulan och historierna blir i längden. Den lite mer komprimerade upplevelsen som kommer av seriepanelerna gör att jag hellre vänder mig till mangan, dock känner jag mig för stunden väldigt mätt på gruppen Colors och väljer således att stänga denna öppnade bok i förväg.


Anime:

AnimeNewsNetwork: So-so, it didn’t really grab my attention
MyAnimeList: Average


Manga:
AnimeNewsNetwork: Descent, I didn't lose my time
MyAnimeList: Fine

ANNONS
Av Tomas Engström - 22 augusti 2017 11:30

I våras dök det plötsligt upp en anime som jag direkt förstod skulle vara helt fantastisk: The Ancient Magus’ Bride. Initialt räckte det med att bara se omslaget till serien för att känna så, men när jag och min vän Martin sedan väl satt och såg det första avsnittet tillsammans så var det med gapande munnar som vi tog oss igenom det. Så pass bra var det, i allt från världen till karaktärerna och det helt magiska visuella. ”Magiskt” är förresten ett bra ord för att beskriva allting i The Ancient Magus’ Bride.


Därefter visade det sig att det inte alls var en vårserie... det första avsnittet var nämligen så pass gammalt som från hösten 2016, det var bara det att avsnitt #2 inte släpptes förrän nu på vårkanten. Med andra ord en sån serie – en som produceras otroligt långsamt, likt Hellsing Ultimate också gjordes, även om den samtidigt också är supervälgjord. Men än värre var antalet avsnitt som skulle släppas: tre... Dock blev det känt att en hel säsong skulle komma senare i år och denna har nu börjat sändas i Japan.


Men screw all that! Jag gick direkt från det första avsnittet av OVA-serien till att köpa den första volymen av mangan digitalt. Läste, älskade, bestämde mig för att The Ancient Magus’ Bride var en manga som jag behövde få äga fysiskt.


 

Och nu äntligen har jag alltså fått tag på volym 2-5. Jag såg faktiskt till mangan på SF-bokhandeln i Malmö för ett par månader sedan, men priset var så löjligt högt att jag både skrattade och grät inombords (149kr per volym). Typiskt översatt manga att vara så löjligt dyr och det blir förstås inte bättre av att den har importerats till Sverige.

Men efter att ha kollat runt bland bokförsäljarna på brittiska Amazon, fann jag att man kunde få tag på mangan begagnat för så lite som 30kr per volym, upp till 60kr... Så jag beställde snabbt och kvickt från ett ställe som hette Book Depository och resultatet ser ni alltså här ovan.


Nu ska det här bli min höstläsning och när jag väl åker till Manchester framåt jul (bara för att slippa betala frakt), så lär jag även plocka upp såväl den första volymen som fortsättningen :3


Väl rekommenderad serie redan nu, men en recension kommer förstås i framtiden och då kan det hända att jag pratar om såväl mangan som animen.

ANNONS
Av Tomas Engström - 26 juli 2017 11:37

er 2-3 års nyfikenhet och ha-begär har jag slutligen gjort slag i saken och investerat i någonting som ska underlätta det faktum att jag vill läsa mer manga, framförallt på japanska. Amazon har ju en serie av e-bokläsare som heter Kindle och just Paperwhite har varit väldigt populär i såväl öst som väst för att läsa manga på, i synnerhet sedan 2015 när man uppdaterade skärmen på enheten så att den fick ännu bättre pixeltäthet och därmed erbjöd bättre skärpa för text. Förra hösten gick det så pass långt som att man nylanserade sin Paperwhite med en "Manga Edition", som helt enkelt hade rejält med lagringskapacitet och samtidigt även en mjukvaruuppdatering som gjorde just manga-upplevelse än bekvämare och mer smidig – på samtliga Paperwhite-enheter.


Men eftersom Paperwhite Manga Edition fortfarande bara säljs i just Japan och den nya mjukvaran som sagt även släpptes till vanliga Paperwhite, så har jag de senaste 10 månaderna varit oerhört sugen på att köpa en äldre modell. Och nu när Amazon hade sin så kallade "Prime Day" för två veckor sedan, med en massa erbjudanden och reaprodukter, så slog jag till på att bli Prime-medlem och således kunna köpa loss en Kindle Paperwhite för endast drygt 1000kr med frakt!


 

Så här ser den alltså ut och jag har alltid funnit att både storlek och vikt är väldigt rimlig (cirka 200g), även om en Paperwhite är både mindre och tyngre än en standard manga. Rättare sagt är skärmen lite mindre och det är just därför som jag ändå har varit lite tveksam till hur pass bra upplevelsen kommer att bli, då det känns extra viktigt för mig som inte helt bemästrar språket att faktiskt kunna utläsa all kanji och kana ordentligt – utan att det blir så pass smått och svårtytt att jag inte finner rätt ord. Men samtidigt vill jag ju heller inte behöva sitta med t.ex en surfplatta såsom iPad eller min nuvarande Microsoft Surface, eftersom det då känns för stort och klumpigt (och även dyrt för ändamålet att läsa manga).


För den som undrar så är det väldigt enkelt att såväl överföra som köpa manga till en Kindle och både amerikanska och brittiska Amazon har ett riktigt stort utbud när det kommer till manga. Men störst är det förstås i Japan och eftersom Kindle är en populär enhet för det här mediet så är det väldigt många serier som numera släpps så här. Dock inte allt. Om man t.ex tittar på Yotsubato!, som ju är min favoritserie att läsa, är det endast den senaste volymen som säljs digitalt medan övriga tolv existerar i fysiskt format. Men en desto nyare serie såsom Flying Witch går det att köpa samtliga fem volymer av.

Och allt som behövs här är ett konto som är kopplat till den Amazon-butik du vill använda: ett amerikanskt, brittiskt eller japanskt. Eftersom japanska Amazons hemsida dessutom går att navigera på engelska så är det en enkel femma att kunna registrera sig samt använda sidan i syfte att kolla runt på utbudet.


 

Men nog om allt runtomkring min Kindle Paperwhite, hur är den nu att läsa just manga på? Först och främst formfaktor och tyngd. Än så länge har jag inte haft något problem med att den skulle kännas obekväm att hålla i eller trötta ut handen. Däremot känner jag en viss avsaknad av att kunna bläddra lite som jag vill när jag håller en fysisk manga i endera handen; det känns (förstås) lite mer naturligt med hur jag kan manipulera en pocket i min hand för att komma till nästa sida. Här behöver jag prompt göra ett tryck på skärmens vänstra långsida (eller den högra, beroende på inställning) och därmed hålla i enheten på ett visst sätt för att alltid kunna nå skärmen med tummen (och tummen enbart). "Problemet" förstärks av den väldigt glättiga baksidan som försvårar att hålla i enheten hur jag själv vill eftersom jag blir orolig över att den då ska halka ur mitt grepp.


Det senaste tillskottet till serien, Kindle Oasis, vet jag kan känna av vilken hand som man håller den i genom en accelerometer och enheten byter då även vilken långsida som man behöver trycka på för att bläddra. Men här med min Paperwhite kan jag alltså inte lika "casual" bläddra som jag vill med bara en hand utan behöver antingen använda båda händerna eller justera inställningarna emellanåt.


 

När det gäller storleken på bilderna samt i synnerhet texten och skärpan på alla tecken så ser det riktigt bra ut, om än inte perfekt. Här är en bra jämförande bild mellan den fysiska och digitala utgåvan av Flying Witch #4. Som synes finns där en viss oskärpa som liksom rundar till och mjukar ut allt det kantiga och detta är inte till formatets fördel, eftersom den utskrivna kanan bredvid kanji-tecknen då blir mer svårläst pga sin ringa storlek. Att hålla Paperwhiten närmare ansiktet hjälper inte till skillnad från hur det funkar med en fysisk pocket, men det går ju att zooma och då blir slutresultatet detsamma: mer tydligt och lättläst.

Sedan skiljer detta sig absolut från manga till manga också eftersom de olika bokförlagen inte direkt har någon gemensam mall för storleken på vare sig serierutorna, pratbubblorna eller just tecknen i sig. En del kommer att vara mer lättlästa, andra behöver till och från att man zoomar in på sidan/rutan.


När det kommer till engelsk manga har jag däremot ännu inte upplevt några som helst problem med detta, bland vare sig gratisexemplar eller sånt jag överfört från datorn. Men så tenderar man också göra böckerna större här i västvärlden för att det ska bli lite lättare att rymma all text som pratbubblorna behöver. För rent generellt sett kan man ju uttrycka så mycket mer på japanska i kanji än vad man kan göra på engelska och vårt latinska alfabet. Samtidigt har det förstås också att göra med hur mycket mer välbekant och bekväm jag är med det engelska språket, så ögonen och hjärnan börjar pussla ihop meningar utan att ens se alla ord på en gång.


 

En extra bonus med att såväl köpa manga som ladda ner gratisexemplar för utvärdering (i mitt fall hur pass enkelt eller svårt språket som används är) är att jag nu får rekommendationer när jag går in på Kindle Store. Dels rekommenderas fortsättningar på serier jag läser, dels får jag nys om helt nya serier som jag antar är baserat på mina tidigare lästa genres och säkert även vem som ligger bakom serien.


Men för att kort sammanfatta min upplevelse så är jag än så länge nöjd och ska fortsätta att använda min Paperwhite så mycket jag kan för att i framtiden avgöra huruvida det vore värt att uppgradera till en Oasis, för att den är drygt 70 gram lättare, har sin praktiska autorotation och ser dessutom ut att vara än mer bekväm att hålla i – som gjord för just enhandsfattning. Att Oasis dessutom har knappar att trycka på ifall man nu hellre bläddrar på så vis gör faktiskt inte saken sämre.


 

Det viktigaste är ju dock att det känns bra och enkelt att lyckas läsa och uppfatta all kanji och på den punkten snubblar jag till och från med min Paperwhite, men det känns absolut överkomligt och är verkligen inget jätteproblem! Just nu njuter jag mest av att en Paperwhite är så mycket smidigare att ta med sig i väskan och ju dessutom kan hålla flera volymer av en och samma serie, eller rent utav flera olika, på samma yta. Jag kommer kanske med ytterligare en utvärdering längre fram men annars är det bara att kommentera detta inlägg med frågor så besvarar jag dem gärna, såväl nu under de kommande dagarna och veckorna som månaderna och halvåret! :)

Av Tomas Engström - 11 juli 2017 11:20

Eftersom jag fortfarande har ett par serier kvar som jag följer från i våras, har jag inte planerat att sätta mig in i sommarens nyheter förrän närmare sensommaren eller tidig höst – och då förmodligen bränna igenom hela serier i ett svep. Men när jag bjöd över min animetittande vän Martin på paj i helgen kände jag ändå att det hade varit intressant och roligt att få bara ett par nya titlar, vars namn eller omslagsbild gjorde mig nyfiken! Så här kommer en liten, liten försmak av animesommaren 2017 i form av det första avsnittet från fem olika serier:


Aho Girl

Made in Abyss

Tsurezure Children

Katsugeki Touken Ranbu

Nana Maru San Batsu 


 

Aho Girl

Yoshiko är en genuint korkad och flummig tjej som knappt klarar av att klä sig, gå upp i tid, svara på lärarnas frågor eller göra någonting praktiskt. Allt detta till klasskamraten Akurus stora förtret då han redan i tidig barndom bestämde sig för att försöka hjälpa Yoshiko, men nu i gymnasiet känns det som att hon är ett hopplöst fall som aldrig kommer att kunna bättra sig.


Humor! Alltså redan när jag läste titeln så förstod jag ju att det här skulle kunna vara antingen ren dynga eller ren glädje, och jag är glad över att serien faktiskt var det senare! Med sina 12 minuter är avsnitten dessutom perfekt långa så att det blir lagom mycket dumheter som sker inom en rimlig tidsram, för Yoshiko är verkligen korkad bortom gränser. Det enda hon verkligen klarar av och faktiskt tycker om att göra är att skala och äta bananer, eller rättare sagt trycka i sig dem – då hon aldrig någonsin tycks tröttna på frukten och helst äter två samtidigt.

Det här är verkligen en riktig fars och jag skrattar så jag gråter emellanåt, när Yoshiko slänger ur sig det ena konstiga, bisarra eller bara korkade påståendet efter det andra och Akuru ser ut att önska att han aldrig träffat henne. Haters gonna hate, men jag älskar’t <3


 

Made in Abyss

Oosu är en ö-stad byggd runt en jättelik avgrund som trots flera generationer av utforskande fortfarande döljer många hemligheter och vars djup ännu är okänt. Därför kretsar också byns verksamhet främst kring att utforska avgrunden och plundra dem på de okända, märkliga artefakter och reliker som finns där nere, vilket görs av såväl barn som ungdomar och vuxna då man tränas tidigt för att bli en slags grottforskare. Under ett sådant här plundringståg finner Riko en robotpojke som inte liknar någonting annat man upptäckt, men hon väljer att undanhålla sitt fynd från de vuxna och försöker istället att själv ta reda på vem pojken är och framförallt varifrån han kommer...

 

Det här kommer att bli riktigt intressant att följa! Intressant premiss, intressant miljö, intressanta karaktärer och trevligt tecknad! Jag ser fram emot att få lära mig mer om såväl avgrunden som pojken och vart hän hela det här påbörjad äventyret egentligen kommer att leda. Kan bli hur bra som helst!


 

Tsurezure Children

Yuki Minagawa är en vänligt sinnad men också väldigt retfull klassrepresentant. Masafumi Akagi är en väldigt framfusig, dominant kille som sitter i studentrådet. Ryouko Kaji är en motsträvig, ignorant tjej som ofta står och röker bakom skolan. Chizuru Takano är en tillsynes emotionellt handikappad tjej som hävdar att hon inte är intresserad av kärlek eftersom hon inte förstår sig på den känslan. Alla dessa och fler därtill är på väg att finna kärleken på skolgården, hur omaka vissa av paren än må kännas och hur otippade deras känslor än må vara.


En relationsserie av rang som helt enkelt handlar om hur en massa olika skolungdomar faller för varandra. Vissa har hyst känslor sedan länge, andra blir kära i stundens hetta. För några är det oklart om deras kärlek är på riktigt eller bara ett spel. Karaktärsmässigt är det höga toppar och djupa dalar då allas personlighet skiljer sig gravt från varandra; några är lite irriterande, andra väldigt älskvärda, ett par känns väldigt roliga. Så den här serien kommer jag att fortsätta titta på eftersom jag dels är förtjust i relationsserier, dels känns det roligt med så många olika par och just att karaktärerna är så unika. Även denna serie är dessutom bara 12 minuter per avsnitt och det känns faktiskt lagom, även om man nu har hunnit introducera fem olika par i det första avsnittet. Men jag gillar att allting är så "snappy" och rakt på sak, åtminstone i det här första avsnittet! Hoppas att det fortsätter så :)


 

Katsugeki Touken Ranbu

Året är 1863 och Edoperioden lider mot sitt slut i Japan, när landet delas i två läger: de som stöder det gamla shogunatet och de som vill återinföra kejsartronen. Som om detta inte orsakade tillräckligt med tumult ställs Japans öde mot ytterligare hot från historiska revisionister som försöker ändra historiens förlopp, genom att resa bakåt i tiden till kritiska ögonblick såsom just detta. För att förhindra att historien blir omskriven har Izuminokami Kanesada och Horikawa Kunihiro skickats tillbaka till samma tidpunkt för att ta itu med hotet, tillsammans med ett gäng livliga krigare.


Katsugeki Touken Ranbu stod för kvällens stora besvikelse, tråkigt nog. Månne att jag är snabb att döma ut en serie efter bara ett avsnitt men jag hade bara förväntat mig så mycket mer av såväl temat som miljön – och det snygga omslaget. För även om det hände väldigt mycket i avsnittet och premissen till en början verkade fräck, med tidsresande samurajkrigare i ett feodalt Japan vars uppdrag är att förhindra historien från att skrivas om, så kände jag ändå mig aldrig vidare indragen i det. Tvärtom så upplevde jag det hela som väldigt slätstruket och mainstream både vad gäller action och utseendemässigt. Tråkigt eftersom jag trodde att Katsugeki Touken Ranbu skulle vara lika snygg som intressant, men jag kan låta namnet falla i glömska för stunden och är det så att serien blir bättre med tiden så lär jag ju få höra om det senare och är då villig att ge den en ny chans.


 

Nana Maru San Batsu (Fastest Finger First)

Shiki Koshiyama har aldrig varit särskilt mycket för klubbar eller sina klasskamrater, då han är van vid att bli kallad både det ena och andra på grund av sin kortvuxenhet. Därför har Shiki spenderat större delen av sina raster inne på biblioteket, läsandes böcker om allt möjligt – törstande efter mer kunskap. När Shiki nu börjar gymnasiet blir han upplockad på scen av skolans quiz-klubb och tack vare alla böcker han har läst är Shikis huvud som ett uppslagsverk. Men det ska visa sig att kunskap inte är allt när det kommer till den här typen av frågesport, utan man måste även kunna förutsäga frågan innan den har blivit helt ställd – för att vara den som är snabbast med att trycka på knappen!


Japan är ju synnerligen duktiga på det här med att kunna göra anime av allt oavsett tema! Och här har vi bland det mest underliga och absolut mest otippade som jag har sett. En anime som handlar om frågesport, men inte vilken som helst utan just den specifika typen där man sitter med en "buzzer" framför sig och det gäller att trycka så snabbt som möjligt. Och till och med en så pass enkel sak lyckas man ändå bygga en mindre vetenskap kring; hur man ska tänka för att med så lite information som möjligt lyckas lista ut inte bara svaret på en fråga, utan frågans formulering också.


Även om det nu var underhållande att se dem lyckas bygga upp lite spänning och strategi kring att svara på frågor så tänker jag inte följa serien. Jag borde kanske egentligen se ytterligare ett avsnitt innan jag bestämmer mig, men det känns ändå rent spontant som ett lite för märkligt och halvdumt tema för mig för att jag ska vilja lägga mer tid på Nana Maru San Batsu. Frågesport är ändå inget som jag intresserar mig för och en anime kommer inte att lyckas förändra den inställningen.

Av Tomas Engström - 8 april 2017 13:44


  

Leverans från CDJapan! För alla ens behov av japansk popkultur ;) J/k, det lät säkert som sponsrad reklam men faktum är att jag ofta köper just manga härifrån – och till viss del även spel eller musik – på grund av det stora utbudet och att butiken erbjuder väldigt förmånliga och billiga fraktsätt!


Hursomhelst, efter att ha läst ut min sista Hakaijuu för någon vecka sedan blev det dags för påfyllning och när jag då ändå var igång med att beställa saker, kunde jag lika gärna slänga in den första volymen av Maid Dragon – när jag nu blev så otroligt förtjust i animen <3


  

Den här förväntar jag mig inte alls kunna läsa och förstå, utan det handlar mest bara om att supporta tecknaren och skaparen av serien! Som sagt, jag tyckte ju så pass mycket om animen och jag skulle gärna kunna tänka mig att läsa mangan också, för det brukar finnas en del skillnader mellan formaten som gör manga värd att läsa (vilket jag ju har visat på i flera av mina "versus"-recensioner). Upplägget samt i synnerhet utförandet ser ju många gånger lite annorlunda ut också, eftersom det är så stor skillnad på bilder kontra animation.


Det var allt jag hade för den här gången! Ville bara dela med mig av leveranslyckan ^^ En ny animerecension kommer till veckan!

Av Tomas Engström - 24 februari 2017 15:49

För lite drygt en månad sedan återpublicerade jag min recension av mangan Emma efter att ha blivit påmind om hur otroligt mycket jag tycker om denna romantiska serie i det viktorianska England. Jag skrev då även att jag hade stor lust att köpa mangan – i sitt originalutförande. Nu har detta hänt och jag kunde inte vara mer nöjd eller lycklig över detta <3


  

Som synes här ligger mangans samtliga 10 japanska volymer på mitt köksbord, efter att jag hade den ofantliga turen att snubbla över ett riktigt eBay-fynd. När jag senast prata om Emma spenderade jag drygt en vecka på att dagligen besöka eBay och även japanska Amazon, där jag dessutom mailade en japansk försäljare för att fråga lite om dennes möjlighet att skicka mangan internationellt. När jag så slutligen hade mer eller mindre bestämt mig för att helt enkelt nöja mig med att köpa alla böcker direkt från japanska Amazon – för att priset på nyskick och begagnat var så pass liten – så hände det plötsligt: en ny auktion på eBay dök upp, där försäljaren låg 200kr billigare än någon annan för samtliga 10 volymer och det var inklusive frakt! Jag kastade mig på köpknappen och såhär en månad senare har jag alltså fått hem paketet :3


  

Det första som slog mig när jag tog ut böckerna från paketet var hur stora de kändes! Jämför man med Flying Witch så är skillnaden verkligen enorm i såväl bredd och höjd som tjocklek! Inte mig emot att det är så pass mycket mer att läsa och även hålla i ^^ Ytmässigt är det nog faktiskt ungefär samma som Yotsubato, nu när jag tänker efter, men fortfarande känns dessa något tjockare och därmed också tyngre.

Böckerna var i alla fall i mycket gott skick och det känns otroligt mysigt och bra att jag har dessa i min samling, efter all denna tid och med det stora intryck som berättelsen ändå har haft på mig.


  

Slog upp två sidor bara på måfå och tacksam nog går det allra mesta att utläsa utan problem! Var faktiskt lite orolig för vilken nivå som denna skulle ligga på, om det vars som Yotsubato, Flying Witch eller Blue Spring Ride. Tacksamt nog känns det mer som Flying Witch än Ao Haru Ride för annars hade jag fått lite problem och inte kunnat läsa den lika smidigt som jag vill! :)


Så, nu vet jag verkligen hur mina framtida myskvällar kommer att se ut: en kopp varm choklad, en plats i fåtöljen, en bit mörk choklad och följande album – som jag lyssnade på om och om igen när jag läste Emma på engelska och den musiken blev verkligen en del av mangan och karaktärerna för mig:


Av Tomas Engström - 11 januari 2017 11:19

Idag är det den 11:e januari 2017. Animebloggen flyttade till en helt ny domän för exakt 4 år sedan, dvs 2013.

 

Således ser kanske det här inlägget och dess rubrik ut att vara väl inplanerat, eftersom det på dagen har gått 4 år sedan jag bestämde mig för att ta mina animerecensioner och flytta till nya marker. Men dagens comeback är faktiskt en ren och skär slump, vilket gör att det här beslutet känns ännu bättre eftersom det då, såklart, måste vara menat att det ska bli på precis det här viset ;)

 

Det har absolut varit 4 trevliga och väldigt produktiva år på DigitalEscape och jag kommer därför att fortsätta publicera recensioner där också i framtiden. Men de senaste två åren har sidan tyvärr drabbats av flertalet serverproblem som dels har gjort det svårt att publicera recensioner effektivt, dels har arkivet gått förlorat fler än en gång. Till skillnad från denna nu 6½ gamla bloggplats som – utan att jag ens har varit inne de senaste åren – fortfarande står kvar, med allt innehåll intakt.


  

Jag har fler än en gång under dessa ”problematiska” två år tänkt att jag kanske skulle återvända till animebloggen här på bloggplatsen. Inte för att jag tror att jag har fler läsare här, tvärtom är det förmodligen färre eftersom DigitalEscape är en portal för så mycket mer än bara mina egna texter. Men som sagt, det frustrerar mig när material försvinner och det tar tid att försöka reparera den skada som har uppstått... Utan att för den delen beskylla vare sig det ”hotell” som har haft hand om DigitalEscapes domän(er) eller vår serveransvarige! Ibland går det helt enkelt bara snett och jag är säker på att även bloggplatsen har drabbats av helt egna problem under min långa frånvaro.

 

Det finns dock ytterligare en anledning till att återvända hit. Någonting som allteftersom tiden har passerat har fått mig att inse varför jag skriver – vilket även går hand i hand med sorgen över när ens arbete försvinner och man inte längre kan återkoppla till gamla recensioner i till exempel en återblick. Mina anime- och mangarecensioner är nämligen lika mycket till för er där ute som för mig själv: ett sätt att minnas vad jag har sett/läst och vad min åsikt kring det var. Och då känner jag heller inte alltid för att spilla ut en hel bönburk av storlek XXL, utan ibland räcker det med att bara öppna på locket och hälla ut en matsked... Det här blev en väldigt lustig och kladdig jämförelse ser jag nu, bara för att jag försvenskade uttrycket ”spill the beans”, men men ^^’ Poängen här har att göra med formatet som jag använder mig av när jag skriver för DE; att det ska vara propert, ordentligt utfört och väl genomtänkt. Här på bloggplatsen var jag istället lite mer personlig, kortfattad och ”slarvig” med språket. Detta har lett till att jag inte alltid känner orken eller lusten att recensera någonting som jag har tittat på eller läst, samtidigt som jag dock behöver leverera någonting vid specifika datum eftersom portalen behöver hållas vid liv för att attrahera besökarna.

 

 

Jag inser nu att det här inlägget bara blir allt längre och längre, för långt för var gemene man att läsa. Dessutom på en plats som jag – som sagt – inte tror har så mycket trafik :P Summa summarum nu då: jag tänker börja publicera texter här igen. Men alla mina recensioner kommer även att fortsätta läggas upp på DE och jag ger då portalen lite prioritet över animebloggen. Exempel: igår skrev jag om Ajin: Demi-Human och den recensionen tänker jag publicera här på animebloggen imorgon istället. Vad animebloggen däremot exklusivt kommer att kunna ta del av är de där serierna som jag inte orkar eller känner någon lust till att skriva en lång och utförlig recension av. Förmodligen kommer jag även att publicera en och annan artikel som är relaterad till det faktum att jag idag faktiskt kan en hel del japanska (surprise!), och därför köper in bl.a manga på originalspråket :) För jag vill att animebloggen ska fortsätta spegla mina väldigt personliga åsikter och tankar! Med ett upplägg som känns enkelt och bekvämt :D

 

Med detta sagt ser jag mig nu omkring här på bloggplatsen med nostalgiska ögon, ett leende på läpparna och en varm känsla i bröstet och förklarar animebloggen återuppstånden!

 

Och till er som har läst hela vägen hit ned: tack för tiden ni tog er <3

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se