Alla inlägg under september 2017

Av Tomas Engström - 29 september 2017 12:17

Yoshiko Hanabatake är en idiot utan dess like. Det är inte bara det att Yoshiko aldrig tycks lära sig någonting, oavsett om det gäller ren kunskap eller bara vanligt vett och etikett. Hennes sätt att tänka, agera och prata tycks alltid ske spontant och den enda gången som Yoshiko är riktigt fokuserad är när det handlar om bananer, någonting som hon är orimligt förtjust i och därmed också beredd att gå hur långt som helst för att få tag på.


Men trots allt man tvingas utstå bara genom att befinna sig i närheten av Yoshiko är hennes gamla klasskamrat och granne Akuru "A-kun" Akutsu ändå alltid redo att göra vad han kan, i ett försök att få Yoshiko att bli en mer normal människa som kan klara sig själv när hon väl träder in i vuxenlivet. Detta inkluderar såväl att släpa henne ur sängen på morgonen som att, bokstavligt talat, behöva slå ned henne på jorden när hon vill överge skolan för att istället kunna leka i parken, som om hon vore en 5-åring. Men med sin spontandumma natur och ständiga upptåg som aldrig går att förutse är det inte helt lätt att tygla en sådan jubelidiot av rang...


 

Aho Girl är sommarens andra, klockrena humorserie – om man nu kan uppskatta hur speciell som den här serien ändå får sägas är. Vi har alltså en obegripligt korkad tjej som huvudperson och i kontrast till henne en precis lika übersmart kille, som dock är en riktig skitstövel om man ska vara helt ärlig och syna denna Einstein i sömmarna. A-kun må på riktigt vilja Yoshiko väl och att hon ska skärpa sig i skolan för att kunna klara sig här i livet, men hans metoder är minst sagt kraftfulla. Yoshiko tvingas ta såväl raka högers mot ansiktet som knän i solar plexus och i dagens tider blir jag inte förvånad om många höjer såväl fingrar som nävar åt det här innehållet, då det inte är nog med att Yoshiko som sagt är overkligt korkad utan också praktiskt taget blir misshandlad. Men så tycker jag också att man måste kunna se skillnad på vad som är överdriven humor till skillnad från ett försök att förlöjliga ett kön, och inte alltid ta allting på ett så dödligt allvar.


Hursomhelst så har jag tappat räkningen på antalet gånger då serien fått mig att spontanskratta högt i min lägenhet, vilket gäller såväl animen som mangan. Mangan är, likt Tsuruzuru Children, upplagd som väldigt korta strippar på endast 4 serierutor med 8 rutor per sida och både mangans kapitlen samt animens avsnitt är vidare indelade i små historier/sketcher. Därför är även Aho Girls avsnitt endast 12-13 minuter långa och tydligt uppmärkta genom numrering, vilket också gäller mangans kapitel. Men till skillnad från Tsuruzuru Children så tycker jag faktiskt att det animerade formatet gör sig bättre i Aho Girl. För det sker så mycket här som är så otroligt spontant och explosivt till skillnad från Tsuruzuru Children, och den explosiviteten tycker jag blir bättre uttryckt och presenterad när man kan få animerat vad som händer.


 

Manga eller anime, anime eller manga. Det är i varje fall hysteriskt roliga sketcher som förstås i första hand har att göra med Yoshikos dumhet och spontanitet att göra, när hon kastar sig över folk bara för att de äter bananer, föreslår obskyra lekar för barnen i parken, gör chockerande försök att förföra A-kun trots att han uppenbart inte är intresserad, med mera. Det finns liksom inga spärrar för vad hon är villig att göra eller säga och det bästa i den här kråksången är att Yoshiko faktiskt är helt overkligt smidig, tålig och stark också! När det kommer till fysiskt våld spelar det nästan ingen roll vad hon är utsätts för; så länge som det inte är A-kuns knytnävar eller ben så står hon alltid pall – och säger det också själv att "ingenting kan jämföras med A-kuns kraftfulla slag!". Vilket ju är ganska hemskt på ett vis, men också sådär dumt och komiskt – som hela serien ska vara i sin enorma överdrift. Överdrivet, det blir det också när Yoshiko hoppar högre än någon människa skulle kunna göra, utför piruetter i luften som om hon vore en gymnast, och även själv delar ut slag som kan fälla den starkaste av bufflar (och då menar jag såväl busar som själva djuret).


Flera andra karaktärer gör också entré inom kort, däribland A-kuns lillayster som ligger på en lika låg nivå inlärningsmässigt som Yoshiko, men är en mycket bättre människa på alla andra sätt. Sayaka är Yoshikos och A-kuns klasskamrat och vän till Yoshiko sedan de började gymnasiet, som är så pass omtänksam och from i alla situationer att det ofta går ut över henne. Fuuki Iinchou är en klassrepresentant som försöker att alltid visa en stark, laglydig och rättvis sida och därför har väldigt svårt för Yoshioks uppförande, men det blir snabbt uppenbart att Fuuki samtidigt också dras till den här typen av "dåligt agerande" på ett sexuellt plan – likt hur hon även dras till A-kun och önskar just detta av honom: att han blir en bad boy som förför henne. Det är en riktigt salig röra av personligheter, med än fler som sållar sig till denna redan uppräknade skara, och alla bidrar lika mycket till komiken i serien. Så även den skarpsinniga hund som kommer in närmare slutet av animen...


 

Aho Girl är fullständigt dråplig, överdriven och snudd på kaotisk. Den innehåller övervåld, dumheter utan gränser, oberäkneliga händelser, sanslös dialog och är en riktig skrattfest – om man ligger på rätt nivå för det. För jag kan absolut förstå de som bara tycker att serien helt enkelt är "dum och pinsamt menlös", då den här typen av överdriven humor verkligen inte är för alla. Men för mig är det klockrent och i synnerhet i sin animerade form, även om jag har skrattat lika mycket åt mangan. Ge det första avsnittet en chans bild-Googla fram en sida från mangan och döm därefter. Det är ju helt klart värt den potentiella skrattfesten som Aho Girl kan visa sig vara även för dig som läser denna recension.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList: Great

Av Tomas Engström - 26 september 2017 11:59

Nästan hälften av Sakuradas befolkning besitter någon form av unik kraft som går att använda på en själv, andra eller rent utav föremål, men om en person skulle flytta från staden glömmer denne genast bort såväl sin egen förmåga som deras existens. Gymnasieeleven Kei Asais förmåga är ett oslagbart minne och han kommer i detalj ihåg allt från sitt förflutna. Genom en gemensam klasskamrat blir Kei introducerad för den apatiska Misora Haruki, som kan backa tiden med 3 dygn – utan att detta påverkar Keis minnesförmåga av vad som hände, trots att Misora själv inte minns någonting av händelsen.


Genom att kombinera sina förmågor hoppas Kei kunna ge folk en andra chans och ställa saker till rätta när någonting hemskt går fel i deras liv. Men dessa två elevers samarbete och ingripande i tidslinjen uppmärksammas av den organisation i Sakurada som handskas med alla förmågor i staden, och ser till så att ingen brukar någonting på fel sätt. Samtidigt visar det sig att organisationen inte räds att bruka särskilt kraftfulla förmågor i hemlighet för att manipulera stadens händelser för sin egen vinnings skull...


 

Sagrada Reset sätter ribban ganska högt redan i det första avsnittet när Misora Haruki väl introduceras och man som tittare förstår att denna anime, som så många andra, kommer att handla om tidsresande – till en viss del. Även om det nu aldrig är framåt i tiden eftersom Misoras återställningsförmåga är begränsad, dels till att endast kunna gå bakåt i tiden men dels också alltid just 3 dagar – till en specifik tidpunkt när hon där och då själv aktivt valde att "spara" nuet (detta är alltså en del av hennes förmåga). Att använda detta i kombination med Keis oslagbara minne lade verkligen grunden för en premiss som jag direkt föll för och kände att det skulle kunna bli hur spännande som helst, vilket jag ju också skrev för närmare ett halvår sedan när denna vår-serie drog igång.


Och spännande har det också varit. Inte riktigt alla 24 avsnitt rakt igenom, men större delen av serien – som också hinner byta inriktning både en och två gånger under denna tid. Till en början kretsar allting kring just Kei och Misoras egna lilla tjänsteklubb på skolan där de erbjuder att hjälpa folk med sina problem, genom att undersöka situationen, samla information, gå tillbaka i tiden och därefter använda den information som Kei har lagrat för att försöka undvika att historien upprepar sig. Ett par sådana fall senare blir historien mer centrerad kring vissa personer i staden och slutligen förvandlas allting till en slags härva som har med organisationens sätt att sköta saker och ting, eller rättare sagt vissa av organisationens medlemmar, utan att säga alltför mycket.


 

Animen är uppdelad på flertalet historier så att varje avsnitt utgör en del av en specifik, namngiven berättelse och dessa är som sagt överlag riktigt spännande och intressanta att följa. De twister och vändningar som skedde kom alltid på rätt ställe för att väcka mitt intresse på nytt, och där finns gott om karaktärer som hoppar in och ut mellan de olika berättelserna varav majoriteten av dem känns väl använda och porträtterade. Lite, lite antiklimatiskt plötsligt slut kan jag tycka i och med det sista avsnittet då jag var säker på att det skulle komma ett 25:e. Jag var bara så inställd på att det skulle hända någonting mer och att vissa personer skulle ha mer att säga och reagera starkare. Samtidigt får jag också erkänna att det blev lite svårt att ta in allting och förstå såväl teorier som händelser, när dialogerna ska försöka vara smart och djupt skrivna. Det här händer vid fler än ett tillfälle i animen och det har att göra med Keis djupa och lite speciella tankesätt att göra, men för det mesta fungerar det och jag lyckas förstå vad man vill säga och mena på. Det var bara där mot slutet som de spännande och intressanta händelseförloppen plötsligt ersattes av en riktigt lång dialog (på gränsen till monolog) och även om ändamålet var både bra och logiskt så hade jag önskat mig lite mer, med allt som byggts upp fram tills dess.


Stil- och animationsmässigt har jag inget större att klaga på men heller inget speciellt som jag vill berömma. Det är inte hypersnyggt eller väl detaljerat men ändå tillfredsställande gjort. Stilen på karaktärerna får mig faktiskt till och från att tänka på hur datoranimerade personer brukar se ut i anime och även spel, men jag är glad över att man inte gick pass långt. Med risk för att den jämförelsen nästan lät avskalad och som någonting negativt, eftersom det datoranimerade ju tenderar se ganska platt ut, så vill jag bara balansera ut kommentaren med att animen bitvis är riktigt vackert gjord! Jag blir dock lite förvånad när det ändå är David Production som ligger bakom denna, animationsstudion som bland annat har producerat JoJo-serierna. Särskilt som den ursprungliga mangan ser mycket mer intressant och unik ut stilmässigt, så till den grad att jag rent utav skulle kunna tänka mig att även läsa hela historien.


 

Sagrada Reset var på sina ställen riktigt spännande och överlag en väldigt intressant serie, med bra förändring samt variation till såväl tempot som var fokuset för berättelsen ligger. Lagom behaglig att vila ögonen på, bra karaktärer och en schyst premiss som verkligen aktiverar tittaren och får en att själv behöva fundera och klura lite. Kanske lite för mycket emellanåt när dialogen, och i synnerhet Kei, ska försöka låta riktigt smart men jag kan ha överseende med de gångerna. Av just den här anledningen skulle jag också rekommendera att man ser Sagrada Resets avsnitt så tätt inpå som möjligt, för att lättare hänga med i allt som sägs och sker.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - 21 september 2017 11:55

Yoshino Koharu är både nyexaminerad och nyinflyttad till Tokyo, en plats som för någon som är uppväxt på landet känns som en möjligheternas stad! Men trots ihärdiga försök att finna ett jobb har samtliga av Yoshinos drygt 30 ansökningar lett till avslag och hon känner hur självförtroendet börjar rinna ur henne...


Men så öppnas plötsligt en möjlighet till ett litet inhopp där Yoshino behöver agera drottning över en temapark, vars ägare vill försöka sparka igång verksamheten igen och få stället att bli lika framgångsrikt som för 20 år sedan! Väl på plats visar det sig dock inte bara vara ett "litet inhopp" utan enligt kontraktet ska Yoshino agera drottning och jobba i parken under ett helt års tid – mitt ute på vischan som hon har försökt flytta ifrån.


   

Eftersom den här animenhar varit i sändning ända sedan våren när jag började titta på den, har jag lite svårt för att minnas alla detaljer kring avsnittens innehåll och komma med en lika utförlig recension som när jag raskt tar mig igenom en redan avslutad serie – där alla avsnitt finns tillgängliga. Men som jag sa för ett halvår sedan när jag återupplivade den här bloggen så är det ju också precis därför jag tycker om att kunna skriva just här: för att jag själv kan välja längden på mina texter och djupet i innehållet utan att behöva känna att jag måsteprestera på ett visst sätt, eller uppnå en viss kvot av tecken eller antal recensioner per vecka :)

 

Sakura Quest var en riktigt charmig och rar upplevelse till serie som för samman ett antal unga kvinnor som innerst inne känner att man inte har lyckats så bra här i livet som de kanske hade önskat, men nu sammanstrålar och därigenom lockar fram det bästa ur varandra. En väldigt jordnära anime som handlar mycket om vänskap, att peppa varandra och framförallt göra sitt bästa – så får man också resultat för det! Men samtidigt gäller det, förstås, att vara någorlunda realistisk med vad man försöker uppnå.


Och vad huvudpersonerna i den här animen vill lyckas åstadkomma är alltså att sparka liv i den gamla temaparken som hör den lilla byn Manoyama, där turistväsendet sedan en tid tillbaka har haft ekonomiska problem eftersom man knappt får några besökare. Yoshino gör således sitt bästa för att efterforska vad Manoyama har att erbjuda utomstående som kan tänkas locka turister, och får snart ihop ett litet gäng medarbetare med olika talanger som är villiga att dra sitt strå till stacken för att försöka göra byn mer attraktiv. Väldigt roligt att samtliga av dessa som sagt är kvinnor och väldigt flitiga sådana också! Med olika talanger, bakgrund och personlighet som faktiskt utvecklas en hel del under seriens gång. Det grävs även upp gamla rädslor och problem som de jobbar med att försöka överkomma, såväl på egen hand som tillsammans.


   

Utöver de fem kvinnliga huvudpersonerna lär vi även känna ett par andra personer som bor i byn, där somliga sitter i ledningen för turistväsendet medan andra sköter någon form av verksamhet eller är en del av Yoshinos arbetsplats. Vissa av dessa är förstås mer prominenta än andra i såväl sitt sätt som vad de tillför berättelsen, men alla gör också att Manoyama som samhälle känns både större, mer levande och som en verklig plats. Det är riktigt intressant att emellanåt få höra historier berättas om den lilla byn och de som bor här, för att upplysa såväl Yoshino som oss som tittar. Manoayama är för övrigt baserat på en verklig plats i Japan och teamet har tagit inspiration från en ganska stor region vad gäller såväl det visuella som själva historien – när det kommer till butiker som har tvingats stänga på grund av konkurrensen från stora affärscenter och gallerior. Faktum är att själva animationsstudion som ligger bakom den här animen, P.A Works, också är belägen här ute.


Någonstans där i mitten av serien tyckte jag att man trampade lite, lite vatten och att progressionen haltade något, men det var inte under särskilt många avsnitt som jag kände så. Vid det tillfället kände jag mig faktiskt något förvånad över att den här serien inte bara skulle vara 12-13 avsnitt lång, och undrade hur man skulle kunna fylla ut lika många avsnitt. Men jag är glad att det här året som Yoshino har varit Manoyamas drottning har fått ta sin tid för det har också gjort att serien känts väldigt väl genomtänkt och författad! Det är faktiskt stor variation på vad som händer i byn och vad Yoshino och hennes team hittar på för att försöka få byn att bli lite mer livfull. Var och en av de kvinnliga huvudpersonerna har ju dessutom, som sagt, mycket eget att berätta vad gäller deras bakgrund. Den person som ligger bakom storyboarden har verkligen gjort ett allmänt bra jobb med att ge mycket liv och karaktär till rollfigurerna.


   

Sakura Quest har varit en himla trevlig och lite småmysig serie att titta på som jag verkligen kan rekommendera såhär i hösttider att man ser. För med sitt stillsamma upplägg och ändå ganska enkla historia, passar den perfekt att titta på väl nedsjunken i en mjuk soffa eller fåtölj med någonting varmt att dricka. Det "drama" som sker i denna slice-of-life ligger ju alltid på en väldigt rimlig och trovärdig nivå just på grund av sin genre, men därmed inte sagt att serien skulle vara något slags sömnpiller! Tvärtom är den som sagt riktigt trevlig och huvudpersonerna väldigt charmerande, så det är lätt att fästa sig vid dem och hålla tummarna för att de ska lyckas göra någonting åt Manoyamas "förfall". Kommer helt klart att sakna byn, dess invånare och de flitiga huvudpersonerna – samt deras härliga gemenskap och positiva attityd – som alla gjort sitt allra yttersta under det år som passerat i animen. Ibland är det skönt att själv bara få ta det lite lugnt och se andra fundera och arbeta hårt istället ;)


AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing

MyAnimeList: Good

Av Tomas Engström - 19 september 2017 09:19

Yuki Minagawa är en vänligt sinnad men också väldigt retfull klassrepresentant. Masafumi Akagi är en väldigt framfusig, dominant kille som sitter i studentrådet. Ryouko Kaji är en motsträvig, ignorant tjej som ofta står och röker bakom skolan. Chizuru Takano är en tillsynes emotionellt handikappad tjej som hävdar att hon inte är intresserad av kärlek eftersom hon inte förstår sig på den känslan. Alla dessa och fler därtill är på väg att finna kärleken på skolgården, hur omaka vissa av paren än må kännas och hur otippade deras känslor än må vara.


 

Tsurezure Children var ju en av de animeserier som började sändas i början av sommaren och som jag direkt föll för, så till den grad att jag en månad senare – i samband med mitt inköp av en Kindle Paperwhite – även började läsa mangan som animen baseras på. För den här serien har en så otroligt träffsäker och bra humor, med helt fantastiska karaktärer och olika personligheter, att jag inte har kunnat få nog av den och vill därför även utse Tsurezure Children till en av årets absolut roligaste serier med några av de bästa av karaktärer som jag har haft det stora nöjet att få bekanta mig med.


Utöver att vara humoristisk så är hela premissen för Tsurezure Children ren och skärromantik på high school-nivå, där man genom mer än halva serien introducerar flertalet karaktärer som alla är kära i någon. Vissa av dessa blir omedelbart ett par efter en bekännelse, medan andra går lite som katten kring het gröt – där ett fåtal aldrig ens riktigt kommer till skott med att avslöja sina känslor. Så det är alltså en ren relationsserie med stora portioner humor till sig och eftersom alla par är så pass unga, uppstår många nästan lite "pinsamma" eller bara genanta situationer som man kan känna igen sig själv i – från just samma period av ens liv. Det här med att våga hålla hand, den första kyssen, att prata med sin partner inför sina vänner eller när ens familjemedlemmar är på väg att lista ut vad som har hänt. Så kärleksfullt, så härligt, så underhållande!


 

Och det som verkligen gör den här serien så oerhört underhållande är alla dess personligheter. Jag blev ärligt talat förvånad och överraskad av antalet karaktärer och par som presenterades redan i det första avsnittet, och att de sedan dessutom blev än fler i nästa. Vanligtvis brukar man ju ändå fokusera på ett eller högst två par åt gången i en serie av detta slag, kanske gå så långt som att göra ett triangeldrama av det hela. Men här lär vi känna så många olika personer att jag omöjligt skulle kunna prata om alla var och en för sig på grund av hur snurrigt och rörigt det i så fall skulle bli, för att inte tala om en väldigt onödigt lång text! Det som är så märkligt här också är hur bra det faktiskt fungerar och hemligheten för detta lyckade recept är personligheterna.


Alla dessa skolungdomar beter sig nämligen väldigt annorlunda från varandra och vissa av paren känns rent utav omaka, vilket förstås bara gör saken än roligare och mer intressant. Men med så många protagonister kan man förstås ställa sig frågan om det inte blir för mycket? Och visst, med så många ansikten som ska synas och utvecklas blir det såklart lite hoppigt mellan avsnitten, men avsnitten i sig och även alla dessa "sketcher" som jag skulle vilja kalla dem för – när vi får se två personer som har någon form av kärleksfull relation till varandra – är oerhört korta. Ett typiskt avsnitt är nämligen bara 12 minuter långt och därför ägnar man vanligtvis heller inte fler än ett par minuter per par när de väl hamnar i bild. Så därför gör det inget att antalet protagonister och par är så pass många, när sketcherna så snabbt avlöser varandra.


  

Tsurezure Children som original, alltså mangan, är nämligen bara uppbyggd i korta, snabba seriestrippar om 4 paneler vardera, 8 totalt per sida där de fyra nästkommande alltid är en direkt uppföljning på de första – men där det i vissa fall även uppstår en viss tidsskillnad från en sida till nästa. Den sista sidan av varje sådan historia/kapitel avslutas alltid med ett "The End" som står utskrivet. Att översätta detta upplägg till en anime innebär således korta sketcher och det är därför som varje par också får så till synes lite tid per avsnitt, där vissa inte nödvändigtvis återkommer alls under dessa 12 minuter.


Här känner jag att animen gör sig snäppet bättre än mangan, just på grund av formatet. För produktionsbolaget har tacksamt nog valt att gallra bland alla karaktärer och kärlekshistorier när man adopterat serien till en anime, förmodligen på grund av den rejäla mängden som mangan har. Jag blev faktiskt rent utav förvånad över att mangan har så pass många flerkaraktärer till sig och därmed även känns mycket mindre sammanhängande, eftersom det kan gå väldigt många kapitel innan man får någon återkoppling till de där som man lärde känna i de första kapitlen. Här kan jag således känna att det blir lite för mycket av det goda eftersom jag fäster mig något mer vid vissa karaktärer än andra, och att då ständigt matas med nya par, omständigheter och personligheter får mig att bli en smula otålig när jag sitter och önskar en återkoppling till de som jag redan har fått lära känna en gång.


 

Men utöver det skulle jag säga att man har precis lika mycket glädje av att läsa mangan som att titta på animen och eftersom mangan som sagt har ett ännu bredare utbud av karaktärer och sketcher, så innebär detta också att det formatet får ett visst extra mervärde. Visst är det väldigt trevligt och vackert att få se alla karaktärer komma till liv med såväl välgjorda animationer som färg i animen, men jag skulle inte välja animen över mangan enbart för detta. Anpassningen till TV-formatet är i varje fall väldigt snyggt gjord och väl utförd och de kortare avsnitten känns också rätt med tanke på originalets upplägg.


Tsurezure Children har absolut blivit en av de skol- och romantikserier som står mig som mest kär och ligger högt upp på min topplista av såväl anime som manga. Den är fantastiskt träffsäker med sin humor, innehåller många underbara karaktärer och ser bra ut oavsett format. Måste man prompt välja mellan att antingen läsa mangan eller se animen så tycker jag att animens gallring av karaktärer ger en mer sammanhållen upplevelse, vilket är till seriens fördel. Men då har mangan också många fler historier att berätta och erbjuder således mer material för läsaren. Och mer, det kan jag lova er att ni kommer att vilja få när ni väl har satt er för att antingen börja titta på eller läsa Tsurezure Children.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList: Great

Av Tomas Engström - 4 september 2017 14:36

Ai är en självsäker tjej som äntligen har bestämt sig för att flytta till ny ort och det är ingen mindre än den berömda Animal Village, där livet tycks vara fyllt av nöjen, glädje och spännande utmaningar – såsom bara att bo själv och ha sitt eget hus att rå om! Efter att ha blivit välkomnad av såväl borgmästaren som postkontorets ena anställda, träffar Ai den lokala butiksägaren och fastighetsskötaren Tom Nook som meddelar var hennes hus ligger och sätter Ai i arbete för att kunna avbetala kostnaden för bostaden.


Under tiden som Ai arbetar med att leverera butikens produkter lär hon samtidigt känna de som bor här och stiftar därigenom ett par bekantskaper. En av dessa är den estetiskt lagda Sally som Ai snabbt kommer nära och hon träffar även Yuu från grannbyn, en excentrisk kille som alltid bär nya kläder var gång han dyker upp. Men även om tiden i Animal Village snabbt springer iväg på grund av allt det roliga som Ai har med sina vänner och sitt jobb, avundas hon ändå sin vän Sally som har sin designerdröm att sträva efter – ett livets "körsbärspaj" som Sally gör liknelsen med. Frågan är vad Ai ska hitta för egen körsbärspaj?


 

Animal Crossing är, för er som inte redan är välbekanta med konceptet eller bara har hört namnet flyktigt, en populär spelserie från Japan (Doubutsu no Mori, vilketbokstavligt översätts till "Djurens Skog") som just handlar om att spelaren flyttar till en by (på senare tid mer av en stad) som befolkas av djur, medan spelaren själv är en människa av manligt eller kvinnligt kön. Det är alltså som en slags fabelvärld där man bekantar sig med dessa djur som fungerar och agerar precis som vanliga människor, med såväl egna personligheter som hobbys och hus de bor i – dekorerade efter sitt eget tycke och smak. Spelserien är framförallt känd för att utspelas i realtid och är synkad med vår egen tid; där en dag verkligen är 24 timmar lång, det snöar mellan november-mars, och olika typer av evenemang samt kända högtider sker på exakta dagar. Ett spel som helt enkelt är igång dygnet runt, året om.


Att göra film av detta blir således lite svårt på grund av spelets öppna upplägg. Jag vet många som än idag har spelat en eller flera delar av Animal Crossing­-serien men inte hört talas om den här filmen. Och det är inte så konstigt heller, för tanken är egentligen lite underlig: hur ska man visuellt berätta om hederligt, sedvanligt vardagsliv i en fabelvärld i den typen av miljö som Animal Crossing tar plats i och med det koncept som spelet har: att man får göra precis vad man vill, hur man vill och utan några som helst måsten eller större konsekvenser. För det är säkert lätt att tro att detta helt enkelt fungerar som livssimulatorn och dockskåpsfranchisen The Sims men med djur som grannar, eller som bondgårdsspelet Harvest Moon utan att ha en bondgård att ägna tid till. Det sistnämnda är väl egentligen ingen dum jämförelse men heller inte helt korrekt, för även om det finns massor att göra i Animal Crossing så är det som sagt inget av detta som är ett måste. Det är inte som med The Sims där man behöver tillförse de vardagliga behoven vad gäller mat, sömn, nöjen och det sociala för att ens karaktär(er) ska kunna överleva. Det finns heller inget krav på att arbeta eftersom världen inte ens har några arbeten att erbjuda. Sysslor, ja – såsom att fiska eller plantera blommor. Men allting är frivilligt att göra.


 

Därför är även Animal Crossing som filmbåde väldigt harmlös och till största del även ganska händelsefattig i sitt innehåll. Vi följer Ai som bosätter sig i byn, lär känna invånarna, kommer snabbt in i vardagslivet vad gäller tjänstgöringen hos Tom Nook och att ta hand om sig själv. Dagarna passerar lika snabbt som veckorna och så även månaderna, så plötsligt har sommaren blivit till höst och hösten blir till vinter. Detta och så mycket mer i filmen är förstås främst gjort för att tilltala oss som känner till och älskar spelserien, så att vi ska få se alla de där sakerna som vi redan har fått uppleva genom vår karaktär i spelet. Och därför kan jag heller inte låta bli att le när djuren agerar på ett visst sätt, jag får höra vissa typiska (ganska märkliga) konversationer, ser visuella effekter för hur karaktärer reagerar, med flera andra små referenser.


Men jag måste säga att man går lite väl långt med djurens personlighet i den här filmen och verkligen drar det till sin spets, för de är såklart alla stöpta i samma form som spelserien har utformat dem. Örnen Apollo är lite barsk och kortfattad när han talar. Vargen Whitney är väldigt sansad, lite näsvis och oerhört karismatisk av sig. Katten Rosie är inte bara lite egocentrisk utan också ganska utsvävande och sprallig. Men initialt i den här filmen får man Apollo att verka väldigt ignorant, medan Whitney – som jag själv har som favorit sedan tidigare – känns riktigt uppblåst och lite falsk. Rosie gick mig rent utav på nerverna när Ai träffade henne, men allt det här lägger sig tacksamt nog längre fram i filmen och de börjar bete sig lite mer vettigt och lite mindre extremt. Det ska dock sägas att även spelets dialoger och konversationer med djuren kan låta ganska extrema till och från, men jag uppfattar ändå tonen som mer lättsam och humoristisk då.


 

Men som sagt, innehållsmässigt är det inte mycket som händer här i filmen om man ska hårdra det och de flesta karaktärerna gör inte mycket mer väsen av sig utöver att vara ganska excentriska i sin personlighet. Mycket av Animal Crossing handlar om hur Ai så smått funderar på vad hon vill få ut av sitt liv (inte fullt så allvarligt eller djupt som det låter), inspirerad av Sallys drömmar om att bli kläddesigner. Men hon gör egentligen inte speciellt mycket för att faktiskt komma till någon slags insikt med detta utan lever istället ett väldigt lättsamt liv. Den sista halvtimmen trycker man in lite och action när det plötsligt händer mystiska saker i byn, men annars är det mest bara vardagsliv av det mer banala slaget. Det blir alltid lite stoj och stim när grannpojken Yuu kommer och spexar till det, vi ser Ai umgås med Sally och Rosie som de tre vänner de är, och man återkopplar ständigt till karaktären Hoppers sorgliga försök att lyckas fiska upp någonting från floden. Men allt det här är verkligen bara ren utfyllnad och det finns egentligen bara två sätt att uppskatta filmen på: genom att vara ett fan av spelserien eller mellan 5-10 år gammal.


För som barnfilm är den absolut värd att visa upp, skulle jag säga. Det är en färgglad berättelse med mestadels glada karaktärer som emellanåt hittar på galna och komiska upptåg. Att invånarna dessutom är djur gör ju förmodligen bara saken än bättre om man är just ett barn. För oss vuxna finns däremot ingen större behållning i något av detta, utan jag tror snarare att filmens händelser och dialoger riskerar kännas tramsiga och menlösa. Men för oss som har spelat någonting av Animal Crossing-serien är det förstås roligt att känna igen karaktärer, föremål, platser och händelser samt även se årstiderna förändra byn. Det här är tredje gången som jag själv ser filmen på kanske 6-7 år och tyvärr tappar den lite av sin charm varje gång, eftersom det är just enbart charm som den lever på för mig. Men jag kan ändå inte låta bli att återvända eftersom det är just Animal Crossing och hur kan väl en fabelvärld utan måsten vara någonting annat än alldeles underbart?


 

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing

MyAnimeList: Fine

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2017 >>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skapa flashcards