Alla inlägg under juli 2012

Av Tomas Engström - 29 juli 2012 19:21

Om man frågar Hana Morenos fosterföräldrar så lever Hana ett gyllene liv; långt borta från fattigdomen med såväl tak över huvudet som mat på bordet, betydligt bättre än att befinna sig på ett fosterhem utan vare sig framtid eller någon som vakar över en. Men för Hana är verkligheten ändå en helt annan och hennes liv känns snarare som helvete än himmel eftersom hennes nuvarande "föräldrar" är extremt stränga och ser till att sätta henne i allt tänkbart hushållsarbete för att själva slippa röra ett finger. Faktum är att den största anledningen till varför dem har valt att ta hand om Hana är det bidrag från staten som det ger att försörja ett fosterbarn, samt hur det ser väldigt bra ut för en prästfamilj att visa sådan medmänsklighet.

Tyvärr är det inte enbart föräldrarna som gör att Hana känner sig olycklig i sin "familj" utan även hennes två "syskon" vilka är de verkliga anledningarna till varför livet på riktigt är ett helvete – med såväl verbala som fysiska angrepp som sker dagligen. Men kuvad som hon är och rädd för att lämnas ensam utan några förnödenheter biter Hana ihop och visar inga som helst känslor utan är helt fokuserad på att lyckas ta sig igenom den hårda prövning som är livet med viss hopp eller snarare en önskedröm om att någon en dag ska komma och bara rädda henne från alltsammans...


...och en dag händer det fullkomligt otänkbara, någon som kommer efter Hana; en ung, attraktiv kvinna på en motorcykel som störtar rakt genom familjens fönster och upp på köksbordet medan de sitter och äter middag. Kvinnan ser sig omkring bland de chockerade ansiktena och frågar efter Hana, tar därefter dennes hand och sliter upp henne på motorcykeln och kör iväg.


 


Kvinnan på motorcykeln är kanske inte helt oväntat Hanas biologiska mamma, Michiko Malandro, en högst efterlyst lagbrytare som för inte så länge sedan lyckades rymma från ett extrembevakat fängelse som sades vara helt omöjligt att ta sig från. Anledningen till varför Michiko har rymt och plötsligt letat upp Hana är för att söka efter fadern: Hiroshi Morenos, Michikos tidigare kärlek innan hon hamnade bakom lås och bom och som för en tid sedan ska ha omkommit i en bussolycka enligt vad medierna rapporterade då. Men efter att ha fått veta hur Hana är hennes dotter och att hon bär samma tatuering som Michiko själv, gör henne tvärsäker på att Hiroshi faktiskt fortfarande lever.


Så tillsammans ger dem sig ut på en lång, fartfylld resa som framförallt sker utan några alltför långvariga stop i städer eller kontakt med människor överlag i och med att Michiko trots allt inte bara är laglös utan numera även förrymd fånge och således mer efterlyst än vanligt. Att helt lyckas undvika polisen är förstås omöjligt och bortsett från att ha just detta problem att tampas med så är det mycket annat som också händer under resans gång – vilket är att vänta med en så extremt hetlevrad brud som Michiko är med sin kaxiga och självsäkra attityd, vilket är raka motsatsen till hurdan Hana är som trots allt har växt upp under något av ett förtryck och agerar såväl försiktig och eftertänksam som så långt ifrån stöddig som man kan vara. Men Hanas karaktär och självkänsla förstärks verkligen under resans gång i och med att hon mer eller mindre tvingas till att bli en tjej med mera "skinn på näsan" eftersom Michiko inte bara är kaxig och cool utan också hetlevrad, något dumdristig och fruktansvärt envis. Deras relation är därför inte bara väldigt omaka utan också oerhört underhållande.


Och oerhört underhållande är verkligen vad som bäst beskriver Michiko to Hatchin (Hatchin blir för övrigt väldigt tidigt i serien Michikos smeknamn på Hana, så där har ni en förklaring till det) som är en riktigt äventyrlig, häftig och skön dramaserie med vissa Cowboy Bepop-vibbar fast i en helt annan tid (det känns som hur alltsammans utspelar sig någon gång kring sent 70-tal). Storyn samt huvudpersonernas äventyr är väldigt medryckande, det är bra tempo på serien överlag och man gillar helt klart karaktärerna – inte bara Michiko och Hana (eller då Hatchin) utan också de som man blir presenterade inför längre in bland avsnitten när det uppdagas en del om såväl Michikos som Hiroshis yngre år.

Animen är även en fröjd för ett helt annat sinne, nämligen synen med riktigt snygg tecknarstil som passar den miljö och tidsepok som allting utspelar sig i. Det påminner som om just Cowboy Bepop även här tycker jag och ger någonting kaxigt, skitigt över sig men som sagt på ett väldigt snyggt och läckert sätt – nästan vackert. Ändå ser det också väldigt modernt tecknat ut i sin krispighet och väldigt mjuka rörelser.


Kort och gott är Michiko to Hatchin ett ruskigt bra och välgjort actiondrama som vem som helst kan och bör se. Det känns väldigt uppfriskande att ha fått se den här animen med just en sådan story och "setting" som är så långt från vad som kanske kan klassificeras som "typiskt anime", ungefär som jag också kände med Rainbow: Nisha Rokubou no Shichinin förra våren – att när japaner skriver drama och visualiserar detta genom anime så kan dem verkligen uttrycka sig riktigt jäkla bra om det bara är rätt person som sitter med pennan och papperet.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MAL: Great.

ANNONS
Av Tomas Engström - 16 juli 2012 12:34

När Yuki Sanada med sin mormor flyttar till Enoshima är det med hopp om att kunna börja om på nytt och kanske verka normal för sina klasskamrater. Yuki har nämligen ett problem med människor och hur han väldigt lätt blir ängslig av att folk tittar på honom – betraktande, dömande. När detta händer tappar han allt förtroende och även sin verklighetsankring och det känns plötsligt som hur en stor våg sköljer över honom och han inte får någon luft, något som skapar ett krampaktigt ansiktsuttryckt som gör att Yuki se både ursinnig och vansinnig ut. När detta stadie väl släpper och han "får luft" igen är det inte helt ovanligt att han inte ens befinner sig på samma plats utan har lyckats ta sig därifrån utan att riktigt veta hur det gick till.


Och precis dit är hans introduktion inför klassen på det nya gymnasiet i Enoshima på väg att barka hän, men som tur är hinner läraren förhindra att situationen inträffar genom att ta över ordet just som Yuki är på väg att få slut på luft och han kan därmed lugnt sätta sig på sin nya plats i klassrummet. Vad som händer härnäst är att ytterligare en ny klasskamrat introduceras; en märklig spelevink som fullkomligt spritter av energi i såväl ögonen som sitt kroppsspråk och hans korta introduktion består endast av fyra ord vilket fullkomligt sätter stämningen i såväl klassrummet som för animen som stort: jag är en utomjording. Personens namn är Haru, han håller stadigt i ett fiskespö, har en vattenpistol i sitt bälte och när han ser Yuki så utbrister han dennes namn och låtsas-kastar sitt spö mot honom för att håva in sitt byte.


Och börjar galenskaperna i Tsuritama.


 


Genom 12 väldigt gladlynta och smått skruvade avsnitt kommer vi alltså att få följa såväl Yuki som Haru där den senare alltså påstår sig vara av utomjordiskt slag och anledningen till varför han har kommit till just Enoshima är för att fiska, men i och med att han inte alls har någon talang för detta eller ens vet hur man gör – fiskespöet till trots – så behöver han dels få lära sig hur och även hitta någon som kan fiska åt honom. Här faller alltså Yuki in i bilden för så snart som Haru ser honom så känner han att Yuki är rätt man för jobbet, och tursamt nog visar det sig dessutom även finnas något av en expert på området i klassen – nämligen Natsuki Usami som inte bara har fiskat sedan han var en liten pojke utan dessutom verkligen är riktigt bra på det och kan allt som man behöver veta för att ta sina första steg mot att bli en proffsfiskare.


Det finns mycket att gilla med Tsuritama och jag sväljer allting med hull och hår. Om vi börjar med det visuella så är animen tecknad på ett lite speciellt sätt med mycket pastellfärger som lyser upp såväl miljöer som ett par av karaktärerna. Det är någonting speciellt med själva tecknarstilen också – hur man har designat karaktärer och miljöerna, men jag kan som inte riktigt sätta fingret på vad eller ge en vidare god beskrivning av det. Men jag gillar det verkligen, det man ser är som lite avslappnande att vila ögonen på. Det visuella påminner mig även lite om något annat som jag har sett men som jag inte heller riktigt lyckas sätta fingret på – spontant vill jag säga att där finns någonting från såväl Eden of the East som Arakawa Under The Bridge.


Vidare till karaktärerna och här finns det heller ingenting att tycka någonting illa om. Haru är förstås det stora charmtrollet med sitt ständigt gladsinta humör, märkliga påhitt och lite roliga sätt att prata. Yuki är även han en intressant karaktär som försöker överkomma sina kommunikationssvårigheter och serien igenom utvecklas väldigt mycket i sin personlighet. Natsuki öppnar också upp sig en del från att ha varit något fåordad och lite bitter på grund av hur han är missnöjd över sin fars uppträdande hemmavid och den nya kvinna som tagit över som makan i huset. Vi får även lära känna en hel del figurer och filurer utöver dessa, däribland en indisk prins som kommer från en organisation som kallas DUCK där man vakar över utomjordiska aktiviteter – vars uppdrag är att hålla koll på just Haru och därför ser han till att hamna i samma klass som Yuki, trots sin ålder på 25 år. Akira Agarkar Yamada är hans namn och en till synes väldigt lugn och cool kille som även han besitter stora kunskaper inom fiskesport. Vad som gör honom till en lite udda karaktär är hur han ständigt promenerar omkring med en stor and som heter Tapioca och han för samtal med.


Storyn kretsar som sagt kring i synnerhet Haru som alltså säger sig vara från rymden och anledningen till varför han har kommit till Enoshima är alltså för att fiska efter någonting, men han säger aldrig riktigt vad utan refererar bara lite vagt till detta som någonting stort och ibland tycks det vara en "han" snarare än "den". En av gångerna då Yuki undrar över varför just han måste vara den som lär sig att fiska och fånga det som Haru letar efter, nämner dessutom Haru någonting om hur de måste fiska för att rädda världen...

Annars finns det även några små sidospår här och var som till exempel just familjesituationen hemma hos Natsuki och även hur Yuki som person som sagt genomgår en förändring i och med att han träffar såväl Haru som Natsuki – när han tidigare alltid har varit ensam på grund av sina sociala problem. Ovanpå detta tillkommer också organisationen DUCK med medlemmar och vad deras motiv är.


Tsuritama är en riktigt varmhjärtad, underhållande och fin anime att följa där historien är något skruvad men inte på något sätt fånig eller barnslig. Det har varit en ren fröjd att få följa någonting så här lättsamt och härligt.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MyAnimeList: Very good.

ANNONS
Av Tomas Engström - 12 juli 2012 11:16

 


GTO är en förkortning av Great Teacher Onizuka som i sin tur är en manga från sent 90-tal vars animerade version jag plöjde igenom med stor förtjusning och glädje för 1½ år sedan och höjde serien till skyarna. Vad jag dock inte visste då var att det även spelats in en spelfilm vid ungefär samma tidpunkt; alltså en helt vanlig, icke-animerad TV-serie baserad på samma historia och eftersom denna tydligen skulle vara bra (enligt serieförlaget Tokyopop så var det 12:e och sista avsnittet av serien det mest sedda TV-programmet i Japan någonsin), kände jag för några veckor sedan ett nyfiket behov av att få se den och jämföra med andra japanska spelfilmer som jag har sett – då jag inte är något vidare fan av dessa produktioner.


Först och främst ska det nämnas hur man har gjort ett par förändringar till live-action-versionen av Great Teacher Onizuka med karaktärer som fasats bort, plockats in och diverse förändringar till hur historien fortlöper. Premissen är dock fortfarande densamma; huvudpersonen Eikichi Onizuka är en före detta motorcykelgängmedlem av unga år (22) som sadlat om och nu vill bli gymnasielärare istället, men inte vilken lärare som helst utan den bästa genom att dels göra sina lektioner roliga och intressanta och dels verkligen lyssna på sina elever och ta del av deras åsikter, känslor och privatliv.

Men bland andra Onizukas nära vän Ryuji Danma från mangan samt animen är bortplockad och istället helt ersatt av poliskamraten Toshiyuki Saejima, och Onizuka har faktiskt en egen lägenhet som han spenderar en del av sin tid i. Slutet av serien är även det ändrat, samt några små scener här och var - vilket förstås känns väldigt roligt eftersom det ger en någonting nytt att se på och få uppleva, samtidigt som de ändå har lyckats bibehålla mycket av GTO-känslan. Det nya som händer och sättet Onizuka agerar på och hur han hanterar dessa situationer känns fortfarande helt rätt och väldigt Onizuka.


Men Great Teacher Onizuka Live-action är fortfarande just detta – en live-action, en spelfilm, och jag är som sagt inte så värst förtjust i dessa produktioner av i synnerhet en stor anledning: japanskt skådespeleri, eller överskådespeleri rättare sagt. Det är lustigt hur japanerna är så ruskigt bra på att röstskådespela och verkligen lyckas förmedla alla sorters känslor i animes, men så snart som man riktar en kamera mot dem så faller allting platt enligt mig... Åtminstone i den här filmvärlden, tycker jag, för även om denna spelfilm förvisso känns som GTO så får jag inte alls samma känsla som när jag såg animen.

Och detta beror på att vare sig Onizuka själv eller någon av hans kollegor eller elever lyckas förmedla någonting för mig utan allting känns bara uppläst, falskt och överspelat. När Onizuka försöker spela cool drar jag bara på munnen, när en elev känner sig deprimerad och självmordsbenägen så bryr jag mig inte, och när någon agerar drygt och snobbigt så... ja, visst är personen väldigt irriterande men på helt fel sätt – jag blir snarare lite trött och less på skådespelaren än den karaktär som han/hon ska vara.

Jag vill verkligen inte gå så långt som att såga serien för det här är fortfarande bättre än bland annat Death Note (vi pratar alltså fortfarande live-action nu), men det är ändå inte som att jag skulle rekommendera att man ser denna utan då tycker jag hellre att det är mer värt att se animen ytterligare en gång eller kanske istället läsa mangan – eller vice versa om man nu endast har gjort endera.


Takashi Sorimachi heter skådespelaren som tolkar Eikichi Onizuka och även om han kanske inte är ”great” så kan jag åtminstone tycka att han är någonting annat som också börjar på g: good, och det är ju inte fy skam i den här världen och med just mig som betygsättare.


AnimeNewsNetwork: So-so, it didn’t really grab my attention.

MyAnimeList: (ej listad)

Av Tomas Engström - 1 juli 2012 16:34

När Hotaru endast var ett litet flickebarn på besök hos sin farbror råkade hon en dag gå vilse i den stora skogen som låg i närheten av deras hus – en skog som alltid har sagts vara förtrollad med diverse andar och väsen som huserad där i, men även om Hotarus farbror trodde på den magiska skogen när han själv var liten och fick höra diverse historier återberättas av andra i hans närhet, så såg han själv aldrig till någonting onaturligt under sin uppväxt här.

Till synes ensam och utan en aning om åt vilket håll hon ska gå agerar Hotaru på det vis som barn så ofta gör när de är rädda och övergivna: hon sätter sig ned och gråter, högljutt. Till hennes stora förvåning och även lycka hör hon plötsligt en röst som ropar ut och bakom ett träd står en ung man iklädd helt vanliga kläder, med en vit mask över ansiktet. Hans namn är Gin; en av de många andar som bor i skogen och trots att den svaga förtrollning som faktiskt håller honom vid liv kan upplösas genom att en människa så mycket som vidrör honom, så blir detta möte mellan de tu början på en långvarig och vacker vänskap.


 


Jag hade turen att få höra talas om denna kortfilm från fjolåret genom en kommentar här på min blogg som kom från Nemo H för knappt tre veckor sedan. "Såg en otroligt mysig film som inte får missas" inledde personen sitt inlägg med och efter att ha kollat upp Hotarubi no Mori e närmare så hamnade den väldigt snabbt inte bara på min att-se-lista utan placerade sig dessutom väldigt högt upp – så pass att jag alltså redan har sett den.


Och visst var den mysig; under de 45 minuterna får vi alltså kort lära känna Hotaru och genom henne även stifta bekantskap med anden Gin – samt se hur de två utvecklar en fantastisk och rörande vänskap, trots hur farligt det egentligen är för Gin att umgås med Hotaru och människor överlag i och med att den besvärjelse som håller honom vid liv i denna magiska skog kan upplösas endast genom att någon av mänsklig form rör vid honom och således upphör han själv att existera. De två träffades som sagt när Hotaru endast var ett litet barn och under den första halvan av filmen återberättas såväl detta möte som nästkommande somrar – hur Hotaru återvänder till sin farbror år efter år just för att få kunna vara med Gin igen under hela sommarlovet. Men samtidigt som hon själv blir äldre och just har påbörjat gymnasiet när vi väl kommer till vad som är nutid, så fortsätter Gin att se i stort sett precis likadan ut och under det senaste året har Hotaru haft svårt att tänka på någonting annat än hur gärna hon vill träffa Gin och få spendera mer tid med honom än bara under somrarna – framförallt att faktiskt kunna röra vid honom.


Vi får faktiskt även stifta korta bekantskaper med några av de övriga väsen som lever i skogen och som vädjar till såväl Gin som Hotaru att vara försiktiga, just på grund av hur omaka dem egentligen är och hur pass bräcklig som Gin är i sitt nästan spökliga tillstånd.


Bortsett från den otroligt berörande historien i sig så ser även Hotarubi no Mori e fantastisk ut; skogen är lummig, karaktärer samt varelser vackert tecknade, bakgrunderna detaljerade och det känns verkligen att jag ser på ett riktigt praktverk som är välgjort på alla sätt och vis – den korta filmtiden till trots. Och när de 45 minuterna väl har gått så är känslorna mixade, ni vet sådär som det så ofta känns när man ser en riktigt bra film och en anime i synnerhet tycker jag. Man är liksom så ledsen kanske inte bara för att filmen är slut utan även över vad som hände i den, och samtidigt så glad eller rent utav upprymd just på grund av hur bra filmen har varit.


Det här är bland det vackraste och finaste jag har sett i anime-världen och Hotarubi no Mori e har inte bara hittat en plats i min bokhylla bland övriga stora titlar som verkligen har lyckats fånga mig, den har även hittat en plats i mitt hjärta.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in everyone’s collection.

MAL: Great.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se