Inlägg publicerade under kategorin Anime

Av Tomas Engström - Måndag 10 sept 12:37

När Yakumo Fuuji stressar iväg till jobbet en dag så snubblar han över en ung tjej från Kina som heter Pai, som han efter en liten incident tar med sig till sitt jobb för att vila ut. Hon visar sig bära på ett brev från Yakumos pappa, professor Satoru Fuuji, som han inte har sett på många år när Satoru begav sig iväg på en resa för att söka efter en gammal art av monster, som tidigare levde här på jorden. I brevet förklaras att Pai är den sista kvarlevande av denna art och hennes enda önskan är att bli människa, vilket är möjligt om man bara kan lyckas finna Mänsklighetens Staty.

Då Satoru i sitt brev har lovat att Yakumo ska hjälpa Pai med denna uppgift om någonting skulle hända med Satoru, vilket uppenbart är fallet, blir Yakumo snart övertalad att göra just detta – även om han själv inte tror det allra minsta på sin fars historia eller att det skulle finnas några monster. Men det dröjer inte länge förrän märkliga saker börjar hända runtomkring Pai och i jakten på statyn tycks alla möjliga sorters omänskliga varelser vara ute efter henne. Pai själv visar sig besitta enorma krafter när hon väl låter sitt andra jag överta hennes kropp, genom att öppna sitt tredje öga och därmed förvandlas till den sista kvarlevande Sanjiyan.

Efter att ha uppoffrat sig i en farlig situation för att rädda Pai, känner Yakumo hur livet är på väg att glida ur honom och det sista han bevittnar är en tårögd Pai... men så börjar hans krafter plötsligt återvända och de stora såren på hans kropp läker med en omänsklig snabbhet. Sanjiyan inom Pai förklarar att hon förvarar Yakumos själ i sin egen kropp och att detta inte bara låter honom leva vidare, utan har även gjort honom odödlig – men på bekostnad att de nu delar samma öde och om någonting händer Pai kommer det också att drabba Yakumo. Således blir jakten på statyn nu lika viktig för Yakumo, eftersom han endast kommer att återfå sin mänsklighet om Pai själv lyckas bli människa.

 
3x3 Eyes är ju en riktig klassiker till manga och animeadaption, vars originalutförande hade sålt i fler än 30 miljoner exemplar 2015 och jag har alltid velat åtminstone titta på serien. Men efter att ha blivit färdig med de sju, väldigt långa avsnitten så kände jag mig tvungen att utforska originalet och få se hur pass stor skillnaden egentligen är mellan mangan och den förmodligen väldigt nedbantade och komprimerade animeadaptionen. Jag menar, nog för att animeavsnitten är 30-45 minuter långa och således utgör hela serien ett par timmar, men i mangan sträcker sig berättelsen trots allt över 40 volymer med totalt 577 kapitel!

Och så här i slutändan är jag väldigt glad över att åtminstone ha påbörjat mangan, även om jag efter 5 volymer förstås har väldigt mycket kvar att läsa. Men förändringarna som man har gjort vid adopteringen är påtagliga redan på de första sidorna av mangan, med hur Yakumo och Pai faktiskt träffas. Därför kommer jag även att fortsätta läsa serien, men i en ganska maklig takt och med 35 volymer kvar kommer det ju att ta sin ringa tid att bli färdig!

 
Det har i varje fall varit en väldigt intressant och rolig resa detta, hur tydligt det än må vara att berättelsen har sina rötter i sent 80-tal och animeadaptionen är från tidigt 90. Jag älskar ju ändå äldre tecknarstilar och därför finns mycket att hämta och vinna här för min egen personliga del, med designen på alla karaktärer och även monstren. Men också berättelsen i sig och hur den liksom fortskrider känns väldigt, väldigt gammaldags upplagt och just animen kan jag tycka får lida en del för detta, men det har förstås också mycket att göra med att man försökt komprimera en så stor och lång berättelse, även om det nu inte är hela 3x3 Eyes, skall också tilläggas, då animen avslutades 1996 men mangan fortsatte att tecknas i ytterligare 6 år.

Mangan må också ha ett gammalt, dammigt täcke över sig men jag har mycket lättare för att se mellan fingrarna där, förutom i den lilla detaljen att man under de första volymer väldigt ofta ska visa upp Pais trosor endera genom att porträttera henne lite snett underifrån eller låta hennes korta kjol fladdra sådär lagom mycket. Annars är just den romantiska biten mellan Pai och Yakumo ganska snyggt skött, bortsett från ett par klavertramp i form av klassiska, klumpiga scener där det råkar hända grejer. Men det är faktiskt mer av en grej mellan Yakumo och andra personer än med just Pai, då Yakumo i synnerhet till en början är väldigt klumpig av sig men lite senare växer in i rollen som Pais livvakt, i egenskap av en Wu som hans odödliga tillstånd kallas.

 
På tal om detta sker en betydligt stadigare upptrappning av Yakumos kompetens som just Pais beskyddare och ledsagare i mangan än animen, men återigen har det att göra med bortklippta scener eller helt omskrivna sidohistorier och en allmänt nedkortad berättelse. Det gör också att det blir lite svårt emellanåt att acceptera hur Yakumo kan svänga så mycket mellan avsnitten och vara så himla tursamt klumpig i animens första halva. Men det är som med det mesta när det gäller det här formatet och att berättelsen som sagt är så pass gammal, för där existerar väldigt mycket tramsande i såväl animen som mangan och det finns många konstiga scener som det känns som att man bara ska acceptera för att 3x3 Eyes är just en övernaturlig seinen-serie... Ibland bara ler jag roat och viftat bort det hela med handen, andra gånger höjer jag på ena ögonbrynet och får små ryckningar i andra ögat. Framförallt när det ropas ut över skolgården att Pai har magiska krafter, och att det såväl inträffar fruktansvärda händelser som dyker upp ohyggliga odjur mitt i samhället, men hur allt detta ändå inte får någon som helst långvarig effekt, utan det är som att folk bara ignorerar och glömmer bort...

Visuellt gillar jag både mangan och animen, där mangan är klart råare i sin ton och även lite grövre tecknad. I synnerhet när det kommer till att avbilda alla de varelser som jagar efter Pai på grund av vad hon är, och stridsscener där man får se avslitna kroppsdelar och dylikt – något som förekommer oftare i mangan. Överlag är mangan som sagt mycket råare i sin ton medan animen har fått en viss censurering och jag tror att just detta ligger till grund för många av de omgjorda scenerna. Det är bara synd att man har känt sig tvungen att göra på det här viset eftersom jag verkligen föredrar originalberättelsen, mest för hur pass annorlunda som den porträtterar huvudpersonerna och det gör dem mer rättvisa, samtidigt som de också får en intressantare bakgrund och utveckling. Jag har för övrigt sneglat lite i de volymer som kommer mycket längre fram, och tecknarstilen kommer absolut att förändras med tiden – även om man väldigt länge bibehåller ansiktsformer och så. Men oavsett vad som händer rent visuellt så tycker jag inte att där finns mycket alls att klaga på med volymerna från 80- och 90-talet, utan det är en väldigt snygg och vältecknad serie, som bara bitvis kan lida av hur vissa mer actioninriktade serierutor är svårtolkade.

 
3x3 Eyes tycker jag har en berättelse som faktiskt håller än idag, även om det absolut känns att den är gammal i sitt utförande och detta gäller allra helst animenadaptionen, som dock också får lida lite av att vara en aning påstressad och omgjord för att inte vara fullt lika brutal. Men animen tar sig ändå en hel del efter de första fyra avsnitten, när berättelsen tar en lika kraftig vändning som Yakumos personlighet och kompetens. Jag tror dock ändå att man kommer att ha som störst behållning av att endera vara intresserad av gammal manga- och animehistoria eller, som mig, ha en förtjusning för äldre serier. Mangan är i varje fall klart intressantare på grund av sitt djupare och längre innehåll, där man framförallt vida utvecklar karaktärernas personligheter, men för den som inte kan eller vill ta sig an ett sådant läsningsprojekt duger animen gott för att få reda på vad 3x3 Eyes handlar om.

Manga:
AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing
MyAnimeList: Good

 

Anime:
AnimeNewsNetwork:  Good, worth seeing
MyAnimeList: Fine

ANNONS
Av Tomas Engström - Söndag 19 aug 21:29

Alpha är en bekymmerslös, människoliknande robot och sedan ett par år tillbaka även ägare av ett café långt ute på landsbygden, efter att hennes ägare och tillika grundare av caféet lämnat området för att resa bort – på okänd tid och till okänd plats. Eftersom området är glest på såväl folk som kunder har Alpha mycket fritid och efter att ha fått en kamera skickad till sig från sin ägare, börjar hon ägna mycket av sin tid till att åka runt på sin gula scooter och fota såväl landskapet som de personer hon träffar.

 
Yokohama Kaidashi Kikou lät som en riktigt härlig och intressant vardagslivsserie när jag nyligen fick nys om den tack vare min Kindle Paperwhite, som rekommenderade att jag skulle läsa mangan. Efter att ha upptäckt att där även fanns ett par halvtimmeslånga avsnitt bestämde jag mig för att göra både och: läsa och titta på serien! Men den här till synes lite småmysiga premissen till trots och dessutom med en intressant, lite halvt dold katastrofbakgrund till hur omvärlden ser ut – som endast förtäljs när man läser mangan – så är animen bland det absolut tråkigast jag har tittat på... Och det kommer ändå från någon som kan tycka om menlöst vardagslivsdravel som till exempel Animal Crossing: The Movie, men där får jag ju också erkänna att det gör väldigt mycket att känna till källmaterialet och älska den spelserie som filmen baseras på. Det hjälper till att bidra till den inre ro och det myspys som jag känner när jag tittar på den här typen av rogivande serier där det ju vanligtvis inte händer speciellt mycket i folks vardag – och heller inte behöver hända.

Men som sagt, när det gäller animeadaptionen av Yokohama Kaidashi Kikou så känner jag inte alls på ovan beskrivna vis. Istället gör den mig uttråkad och rastlös och mycket har att göra med avsnittens tempo. Det är en sak att Alpha inte får några kunder och därmed heller inte träffar några människor, utöver en äldre man som äger en bensinmack en bit bort samt en annan robottjej som hälsar på för att dela ut ett paket till Alpha. Men hon själv gör ingenting utöver att dricka sitt kaffe, ta en tur på sin scooter eller småprata med någon av de bikaraktärer jag nyss nämnde och den plågsamma sanningen till varför avsnitten lyckas vara ungefär en halvtimme långa, är för att man drar ut på varenda scen i oändlighet... Där är många, långa tysta stunder där ingen säger någonting alls och animationerna är inte särskilt mycket bättre, då det tar vad som känns som en evighet för Alpha att till exempel hälla upp en kopp kaffe och därefter tillsätta fem skedar socker, sked efter sked.

 
Det här är väldigt märkligt då mangan inte alls går i samma låga tempo eller är fullt lika händelselös mellan kapitlen. För det första finner jag det konstigt att animen inte ens tar vid där mangan börjar, utan man har istället hoppat över hela den första volymen – där såväl karaktärer presenteras som att man även visar lite av hur världen faktiskt ser ut idag, vilket i sig förklarar varför Alphas café inte får några besökare. Men det händer faktiskt också mycket mer bara rent generellt i mangan och jag förstår inte riktigt valet av de historier som man har plockat in i animen, när det finns så mycket roligt att visa upp. Framförallt intressantare saker, för världen har nämligen genomlidit diverse naturkatastrofer och därför har vissa delar av Japan – främst tidigare hamnområden – täckts av vatten, medan andra regioner börjar bli överbevuxna och allmänt härjade av naturen. Den biten syns förvisso emellanåt i animen men det blir aldrig berört, till skillnad från i mangan där det bland annat sker en tillbakablick ur bensinmacksägarens ögon. Här får man då se en landsväg som har spärrats av på grund av den förhöjda havsnivån som kastar upp vatten på vägen och det pratas om hur området såg ut tidigare och hur snabbt vattennivån har nått den här kritiska punkten där området snart kommer att ligga helt under vatten.

Att då barase ruiner, stora sanddynor på land, förstörda broar och annat i bakgrunden gör mig lite frustrerad när jag tittar på animen, för jag vill ju förstås veta vad som har hänt men här blir det som sagt inte ens berört. Där finns ju en så himla intressant historia att berätta och förklara omständigheterna kring, men så lägger man istället tid på långa tystnader, kaffekokande och utflykter som inte leder någonstans...

 
Det är för övrigt inte bara världens nuvarande skick som blir utforskat i mangan, utan även det här med att robotar och människor lever sida vid sida och framförallt hur mänskliga robotarna är, och successivt tycks ha blivit allt mer känslosamma med åren. Vid ett tillfälle påpekas det i både mangan och animen att Alphas tårkanaler ursprungligen bara var gjorda för att fukta/smörja hennes ögonglober, men med tiden har de också blivit kopplade till känsloutfall så att hon till exempel gråter av glädje. Jag tycker även att det är lika intresseväckande hur Alpha fick en pistol av sin ägare innan denne lämnade Alpha med caféet, för Alphas egen säkerhets skull, men hon tycks inte ha behövt använda den och dessa naturkatastrofer till trots verkar folk fortfarande vara vänligt inställda till varandra och lugna. Annars är det ju verkligen inte ovanligt att kaos utbryter när samhällen splittras av sådana här saker, så att beväpna Alpha känns absolut som en klok idé och jag förstår ägarens tankegång där.

Musiken i animen bidrar också mycket till den tristess som jag upplever och där finns gott om just musik, som man lägger på i bakgrunden när absolut ingenting händer eller sägs – vilket som sagt är plågsamt ofta. Plinkandet på gitarrsträngar blandas med en gräslig klarinett som till och från rent utav fick mig att snabbspola, eftersom det ändå inte hände någonting. Möjligtvis att just gitarrplinkandet ska vara en koppling till Alphas intresse för att spela det fyrsträngade instrumentet "gekkin", även kallat mångitarr för sin runda, platta form, som visas upp i mangan men som alltså också är ytterligare en detalj som går helt förlorad i animen.

 
Yokohama Kaidashi Kikou som anime är enligt mig en riktigt misslyckad adaption av ett verk som är betydligt intressantare i sitt originalutförande. Månne att den aldrig riktigt var menad som något mer än en hyllning till mangan och är gjord enbart för sina bestående fans som redan har historien och karaktärerna i sitt huvud, så att jag därmed har upplevt berättelsen i fel ordning. Men jag tycker fortfarande att man som sagt har fokuserat på fel saker i animen och det är för mig väldigt tydligt på vilket sätt man ska välja att uppleva den här berättelsen om Alpha: genom att läsa mangan. Intressantare små historier, bättre förklaring av omvärlden, mer utforskande kring Alpha som robot och som en extra bonus slipper man dessutom musiken.

Manga:
AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing
MyAnimeList: Good

Anime:
AnimeNewsNetwork: Weak, I wish I’d done something better with my life
MyAnimeList: Bad

ANNONS
Av Tomas Engström - Tisdag 7 aug 16:40

Madoka Kaname och Sayaka Miki är två vanliga högstadieflickor som lever vanliga vardagsliv, ända fram tills de båda möter den kattliknande varelsen Kyuubey och utbytesstudenten Homura Akemi. Plötsligt träder de två in i en helt ny värld av magi, häxor och sorg när Kyuubey förklarar för dem att de flesta människor som i sin förtvivlan begår självmord, spårlöst försvinner eller dör under märkliga omständigheter, gör detta på grund av frön av förtvivlan som plötsligt manifesteras i vår värld och så småningom ger upphov till häxor, som i sin tur förgör allt runtomkring sig. Därför behöver mänskligheten magiska tjejer som kan se dessa frön och häxor och förgöra dem innan katastrofen är ett faktum, även om det såklart innebär en stor risk för de som axlar denna kraftfulla roll då man slåss på liv och död.

Kyuubey frågar därför Madoka och Sayaka om de vill bli magiutövare för att hjälpa till att försvara sin stad mot de häxor som ständigt hotar alla invånare, och i utbyte mot detta få uppfylla varsin önskan hur mirakulös och otrolig den än må vara. Men den nya utbytesstudenten Homura är starkt emot detta med den kryptiska förklaringen att allt inte är vad det ser ut att vara, samtidigt som deras klasskompis Mami Tomoe avslöjar sig själv som magiutövare och kämpe sedan länge tillbaka och föreslår därför att Madoka och Sayaka ska göra henne sällskap ett tag framöver, för att se vad som krävs av en för att lyckas bekämpa häxor – och till vilket pris hon själv gör det.

 
En av animevärldens mer kända berättelser är den om Madoka Kaname och de magianvändande flickorna i Mahou Shoujo Madoka Magica; en "magical girls"-serie som inte alls är lika glättig, färgglad eller komisk som det ju tenderar vara med till exempel den mest klassiska av dem alla: Sailor Moon. Skenet må bedra en smula i det första avsnittet med den jättesöta Kyuubey och hur fantastiskt han målar upp det här med att vara magiutövare och att bekämpa häxor, särskilt som det dels belönar användaren med en helt valfri önskan och dels skänker sådana fantastiska krafter – och även ett smått förändrat utseende, för självklart kommer den förvandlingen med en spektakulär liten scen och ny, fräck klädsel.


Men redan när animen visar upp den första häxan och tillika striden så förstår man att Mahou Shoujo Madoka Magica inte är som andra serier av samma genre och ju mer som visas upp och avtäcks kring själva magiutövandet, desto klarare blir det att någonting inte står helt rätt till. För så snart som vi träder in i den "andra välden" och därmed får beskåda alla dessa märkliga varelser som ingen förutom de med magiska förmågor kan se, så byter man helt den visuella stilen mot någonting så bisarrt att det gränsar till psykedeliskt. Mörka klippdockor med hackiga animationer i en svartvit värld fylld av galna skratt och rockig musik, med riktigt hårt gnuggande av fiolsträngar. Men även den vanliga världen är väldigt sparsamt tecknad, med matta färger och en högst säregen stil som liksom blandar någonting väldigt rart och flickigt med någonting desto hårdare och råare.

 
Och den här psykedeliska omgivningen, de bisarra häxorna med andra tillhörande varelser, den ständiga överhängda känslan av förtvivlan, det är det som gör Mahou Shoujo Madoka Magica så unik i sin framtoning och intressant att titta på. Jag gillar framförallt att huvudpersonerna inte bara *poff* blir magiska flickor utan det spenderas många avsnitt där man velar fram och tillbaka i sin ångest över vad beslutet innebär – ja rent utav räds det. Detta med all rätt också, eftersom livet som magiutövare är långt ifrån enkelt och framförallt inte säkert. Att försöka bekämpa häxorna ärverkligen en kamp på liv och död och där är många före såväl Madoka och Sayaka som deras klasskamrat Mami som alla har fått sätta livet till i sin kamp, varpå man helt enkelt tillsätter nyaflickor att försvara staden. Ändå lockar det farliga livet som kämpe, i Madokas fall för att det skulle kännas bra att slåss för andra människors skull, medan Sayaka främst tänker på vad hon skulle kunna göra med sin önskan – hur mycket det skulle kunna betyda för endera henne själv eller någon annan, eller både och beroende på hur hon väljer att använda önskningen.

Där har ni för övrigt ytterligare ett lager av såväl spänning som krydda till berättelsen; huvudpersonernas bakgrunder, deras relation till varandra och de olika personligheterna. Man behöver verkligen inte se många avsnitt för att förstå att det finns någonting betydligt djupare till berättelsen än magiska flickor som slåss mot onda, bisarra häxor. Det är bara lite synd att det tar så oerhört lång tid för den underliggande historien att träda fram och det riktigt missmodet tar över, utan att nu säga för mycket. Men jag hade nog aldrig själv sett färdigt den här serien om jag inte hade fått samma sak förklarad för mig innan jag började titta. För det krävs att man tar sig igenom 4-5 avsnitt innan hela berättelsen och den här alternativa världen faktiskt börjar bli riktigt intressant, och dessutom ytterligare två avsnitt för karaktärerna att utvecklas. Nu tycker jag ju förvisso att, som sagt, det är väldigt positivt att tjejerna inte bara plötsligt blir magiutövare och sedan besegrar "ondingar" till höger och vänster som om de aldrig hade gjort någonting annat. Men att intrigen är så pass trögstartad gör också att de inledande avsnitten blir lite "stå och trampa vatten", vilket förmodligen har lett till att många slutar titta – tvärsäkra på vart det hela kommer att leda och uttråkade över att det inte händer någonting dramatiskt. Men jag kan alltså utlova att slutet inte går att förutse och att dramatiska händelser kommer att ske.

 
Det känns lika omöjligt som straffbart att inte prata om det visuella och även audiovisuella i Mahou Shoujo Madoka Magica. Jag nämnde ju väldigt tidigt den så säregna stilen, de hackigt animerade klippdockorna, den svartvita världen och de fiolsträngar som genomsyrar nästintill alla musikspår i serien. Men det är också hur man arbetar med kameravinklar, hur karaktärer står placerade, hur de håller sina huvuden och armar, samt färg- och ljussättning. Musiken sätter också en grym ton på atmosfären i nästan varje scen och vad de försöker förmedla: hopp, vänskap, förtvivlan, sorg, glädje... Kort och gott är inramningen otroligt bra gjord, även om jag absolut var lite tveksamt inställd till det hela när jag hade sett det första avsnittet, men samtidigt var det också detta som kittlade mitt intresse eftersom det verkligen bidrog till att få serien att stå ut.

Mahou Shoujo Madoka Magica är en smula trögstartad och öppnar inte upp sig på riktigt förrän drygt halvvägs in genom de totalt 12 avsnitten, men när serien väl kommer igång och framförallt är på väg att avslutas så är berättelsen både intressant och riktigt spännande. Att se genren göras så mörk och blanda en berättelse om vänskap och hopp med lika stora portioner av förtvivlan och misär, har varit en väldigt underhållande resa och därtill även rent visuellt. Jag är glad över att ha tagit mig tiden faktiskt komma igenom den första halvan, trots den rastlöshet som jag emellanåt upplevde, då slutet var riktigt tillfredsställande och sådär lagom dystert.

 
AnimeNewsNetwork:
 Very good, don’t miss it
MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - Lördag 21 juli 14:02

Mänskligheten har sedan länge äntligen lyckats uppfylla den högsta drömmen: att nå ut till rymden och kolonisera nya planeter. Men rymdåret 0156 utbryter ett krig mellan samtliga kolonier och jorden börjar då i största hemlighet att konstruera ett stort slagskepp kallat Tiramisu, som utgör planetens sista hopp för överlevnad. Ombord på detta skepp tjänstgör pilotässet Subaru Ichinose som strider i sin mecha Durandul och lika effektivt som fläckfritt tar hand om alla inkommande hot. Åtminstone så länge som han får ha sin cockpit för sig själv, en plats som skänker honom lika mycket glädje som lugn och agerar fristad för Subarus något labila sinne...

 
Vansinneshumor och vardagsliv, i rymden. Det var faktiskt på rekommendation som jag började se denna vårserie, som jag har missat på grund av att jag ju befann mig på resande fot vid den tiden när animen började sändas (april). Och när jag fick premissen framlagd för mig så förstod jag genast att det här kunde bli hur roligt som helst, vilket det första avsnittet var snabbt med att bekräfta. Subaru är som sagt lite mentalt instabil när det kommer till sin kärlek för sin stora mecharobot Durandul och framförallt cockpitlivet, som för honom är mer kärt än någonting annat. Här inne är det ordning och reda som gäller och framförallt hans regler om hur det ska städas och så vidare, eftersom Subaru inte är vidare förtjust i livet ombord Tiramisu – eller ens dess besättning, så att kunna dra sig tillbaka till sin egen, fina cockpit är det enda som håller honom någorlunda lugn och sansad.

Att se Subaru flippa ur och bli alldeles skogstokig är lika vanligt som att Tiramisu attackeras av fiendemechas, när någonting inte går hans väg. Det kan vara att han inte hinner avnjuta sitt planerade mellanmål, att skeppets mekaniker har utfört underhåll på "fel sätt" mot Durandul, eller bara hur någon av hans kollegor försöker duscha samtidigt som honom – i ett gemensamt omklädningsrum. Och dessa scener är förstås det mest centrala i serien och även där större delen av humorn ligger, när Subaru försöker hantera situationerna bäst han kan men för det mesta bara får vad som känns som en kortslutning och vips så har han plötsligt fått för sig att om han ändå ska dö ute i rymden, så kan han lika gärna dö helt naken.


 
Vad jag tycker är väldigt mycket till seriens fördel när det kommer till de här galenskaperna och humorn, är de explosiva avsnitten på grund av den ringa längden på 6-7 minuter. Det känns alldeles perfekt för så bisarra händelser och starka utbrott, som annars riskerar att bli tjatigt eller tappa sin humor om det ska fortgå under den mer normala speltiden på 20-24 minuter.

Därför blir jag också lite överraskad av hur bra Space Battleship Tiramisu ser ut, när det ändå är så korta avsnitt och dessutom en komedi. Visst har jag väl sett snygga komedier också genom åren, men något så här pass ”flamsigt” och överdrivet hade jag inte förväntat mig skulle vara fullt så detaljerat och snyggt animerat. En trevlig överraskning som dessutom gör det ännu lite roligare, eller mer bisarrt rättare sagt – att man gör något som ser så seriöst ut och ändå är helt uppåt väggarna.

 
Space Battleship Tiramisu är en komisk rymdserie som trots sin krigiska premiss faktiskt handlar mer om Subarus vardagsliv ombord på Tiramisu, än de fiender han emellanåt besegrar från sin älskade cockpit. Överdriven, bisarr humor med en fantastisk, överkänslig protagonist och ett par riktigt skruvade scener. En kompakt komedi som garanterat kommer att locka till många skrattsalvor, och ett och annat höjt ögonbryn över vad som triggar Subarus galenskap.

AnimeNewsNetwork:
 Very good, don’t miss it
MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - Tisdag 17 juli 16:51

Efter en förkrossande förlust i Grand Prix Finale reser konståkaren Yuuri Katsuki tillbaka hem till sin familj i Japan för att begrunda sin framtid på isen, om det nu ens finns någon sådan. Ända sedan han såg den ryssen Victor Nikiforov ta världen med storm på TV har Yuuri varit som besatt av konståkning och kämpat hårt för att en dag kunna stå på isen och utmana sin stora idol, men efter det senaste förkrossande nederlaget vet han inte vad han ska ta sig till. Nedstämd och omotiverad gör han ändå ett uppträdande på den lokala ishallen inför sin barndomsvän Takeshi, där han utför samma program som Victor en gång i tiden blev känd för.

Dagen därpå har Yuuri blivit internetkändis efter att det Takeshi visar sig ha spelat in Yuuris skridskoåkning – och laddat upp det hela på nätet. Faktum är att självaste Victor Nikiforov inte bara har sett Yuuris uppträdande, utan blir rent utav så pass tagen att han bestämmer sig för att ta en paus från tävlandet och istället bli Yuuris personliga coach, med målet att få Yuuri att vinna nästa Grand Prix Finale!

 
Yuri!!! On Ice har varit så oerhört omtalad de senaste 2 åren, efter sin debut vintern 2016, att jag inte riktigt förstår hur jag har lyckats hålla mig ifrån serien så här pass länge. Men efter alla de memes, animerade bilder, videoklipp och framförallt mängder av merchandise som har uppkommit så har det alltid bara varit en tidsfråga om när jag skulle sätta mig och plöja igenom de 12 avsnitten. Och nu när detta är gjort så önskar jag att där fanns ytterligare 12 avsnitt att se... Med andra ord förstår jag verkligen såväl berömmet som kritiken och den hysteri som ligger bakom succén med denna komiska, känslomässiga och oerhört sexuellt spända anime.

Om vi börjar med berättelsen och karaktärerna och lämnar för närvarande det där sistnämnda. Yuri!!! On Ice handlar som sagt om Yuuri som just nu befinner sig i spillror efter det stora nederlaget i Grand Prix Finale, där han med råge placerade sig sist. Att plötsligt få besök av sin stora idol Victor, som säger att han vill coacha Yuuri efter att ha sett honom utföra samma program som Victor själv en gång gjorde, chockerar förstås Yuuri och han kan inte förstå varför en så stor och talangfull åkare som Victor skulle bry sig om någon som honom, allra minst bli tagen av hans konståkning. Men så har Yuuri också ett rejält dåligt självförtroende och det här är ett karaktärsdrag som Victor kommer att arbeta med för att försöka förändra under seriens gång, och skillnaden mellan Yuuri från det första avsnittet och det sista är gigantisk, nästan som två helt olika personer. Men dock inte olika personligheter, för Yuuri fortsätter ändå att vara Yuuri till mång om mycket och sitt tidiga snyftande och självömkande till trots är han lätt att tycka om.

 
Andra personer kommer också att hjälpa Yuuri att utvecklas genom att i första hand påverka just hans självförtroende, men också tävlingslust och en av de mer prominenta karaktärerna, är ryssen Yuri Plisetsky – som blir alldeles rosenrasande över att Victor plötsligt lämnar såväl konståkningen som landet för en sån till synes lam och misslyckad åkare som Yuuri. Han må vara väldigt odräglig, kaxig och ställa orimliga krav på alla runtomkring sig, men Yuri är faktiskt en bra katalysator för Yuuris egna tävlingsinstinkt och driv. Han blir en nemesis och motståndare som får lika mycket uppmärksamhet berättelsemässigt som Yuuri själv och är väldigt intressant att följa, även om hans hetsiga humör och stora otålighet absolut retar mig som tittare. Men detta är också meningen med Yuris personlighet, för där är en väldig kontrast mellan den betydligt lugnare men också mindre självsäkra Yuuri och den här ettriga ryska tonåringen.

Hela den stegrande utmaningen och klättringen för Yuuri att först och främst hitta sitt självförtroende och sedan även förstärka det som driver honom till att vilja vinna, är en riktigt intressant och välgjord resa. Tävling efter tävling gör Yuuri sitt bästa för att leva upp till Victors förväntningar men faller ofta under sin egen mentala press, snarare än Victors – som faktiskt inte alls är någon slavdrivare, översittare eller odrägligt kaxig efter sin stora framgång. Tvärtom är Victor oerhört sympatisk, hjälpsam och omtänksam och han ser till att hjälpa Yuuri överkomma sin rädsla och osäkerhet på isen. En fantastiskt fin vänskap växer självklart fram mellan de två och de formar ett enormt starkt band mellan lärare och elev, som är riktigt rörande. Yuri!!! On Ice var faktiskt en oväntat emotionell serie, även om den absolut är väldigt humoristisk emellanåt också. Men det är just relationen dessa två protagonister emellan som utgör det centrala i berättelsen och är också väldigt viktig, just eftersom Yuuri verkligen behöver Victors stöd och varma coaching då han själv är så pass mentalt fragil.

 
Men ryssen Yuris egen berättelse har också ett stort värde till sig och ett nästan lika stort fokus, eftersom han trots allt målas upp som Yuuris största rival och hot för att vinna Grand Prix Finale. Inte helt olikt Yuuri så har även Yuri en stark koppling till Victor redan från barndomen och vi får lära oss mycket om hur hans uppväxt har sett ut. Och även han kommer att behöva kämpa en hel del för att komma upp på prispallen fastän han i det första avsnittet ligger långt före Yuuri i sitt åkande, främst tekniskt – men saknar istället den känsla som Yuuri är så bra på att förmedla och vad som fick Victor att vilja coacha honom. För när Yuri står på isen är han lite för fokuserad och för självsäker för att verka annat än programmerad i sitt uppträdande, även om alla hopp och piruetter utförs med stor säkerhet. Att se honom utvecklas till att bli mer som sin stora rival är också ett nöje och en egen resa i sig.

Men i övrigt lämnar Yuuris motstånd till åkare dock väldigt mycket att önska... Många av de som Yuuri som Yuri ställs mot i såväl kvalet till GPF som självaste finalen har riktigt märkliga motiv till varför de åker/tävlar och är väldigt överdrivna, och överspelade. De monologer som förs näst intill hela tiden under själva konståkningen är många gånger ganska pinsamma och cringy, och jag önskar att de kunde endera hålla sina tankar för sig själva eller att kommentatorerna – som gör ett väldigt bra jobb med att få hela serien att kännas riktigt äkta och proffsig – istället fick mer tid till att prata.


 
Snabbt tillbaka till Yuuris och Victors starka relation, för detta är det som serien är mest känd för och som sagt en lika central som viktig del för berättelsen. Att kalla majoriteten av protagonisternas scener tillsammans för homo-fanservice är verkligen ingen underdrift och alla homofober gör sig icke besvär med att ens försöka titta på ett avsnitt. Kroppsberöring i form av kramar och kärleksfulla smekningar över kinder, händer eller rent utav läppar sker för jämnan och det antyds gång på gång att de två skulle vara ett par som befinner sig i ett förhållande även utanför coachningen och det vänskapliga. Jag kan förstå om vissa personer tycker att det blir för mycket och dras för långt, oavsett vad man har för läggning eller syn på homosexualitet. Men jag tycker ändå att det hela görs lika stilfullt som smakfullt och applåderar hur öppna japanerna är överlag när det kommer till sådant här.

Vad mer som ska applåderas, rent utav stående, är det visuella. Konståkandet är makalöst vackert animerat och utfört, även sett till programmen med sin koreografi. Karaktärerna ser också väldigt bra ut, nästan lite väl bra ut med många fall av "pretty boys" men så har vi ju också hela den här grejen som jag just beskrev med de homosexuella anspelningarna, och att det är tycks vara lika viktigt att se just snygg ut på isen som att ens uppträdande är bra. Hursomhelst, jag menar ändå inte att säga att personerna i serien enbart skulle se attraktiva ut, utan de är också snyggt tecknade – såväl stil- som detaljmässigt. Och det är heller inte särskilt förvånande med tanke på att studion MAPPA ligger bakom det visuella, vilka även är kända för allt från Bahamut till Kids on the Slope och Garo: Vanishing Line.

 
Som ni hör är jag hyfsat tagen av Yuri!!! On Ice och har svårt för att faktiskt komma till punkt med mina åsikter och känslor, helt enkelt för att den var så pass emotionell och fantastisk. Precis som jag skrev i mitt inledande stycke så önskar jag att där fanns 12 avsnitt till att titta på, för det känns som att det är nu som Yuuris resa är påbörjad på riktigt och jag skulle inte ha någonting emot att få följa med på fler spännande tävlingar. Intressanta huvudkaraktärer, bra berättelse som verkligen griper tag i mig, fantastisks animerad och dessutom väldigt väl ljudsatt – vilket jag ju inte ens har nämnt någonting om. Men var gång som jag tänker på eller hör seriens ledmotiv så vill jag omedelbart tillbaka upp på läktaren för att återse Yuuri och Victor i sitt samspel igen, med Yuuris känslosamma åkande och Victors vackra omtänksamhet och varma coachande. Alla bör verkligen ge denna serie en riktig chans, såvida man nu inte är en sådan som räds att se unga män kramas och kasta kärleksfulla blickar till varandra.

AnimeNewsNetwork:
 Excellent, should be in anyone’s collection
MyAnimeList: Great

Av Tomas Engström - Måndag 16 juli 11:13

Det har som sagt blivit dags att kika på vad den nuvarande animesäsongen har att erbjuda för nystartade serier, här med ytterligare fem förstaavsnitt som avhandlas! Egentligen var det planerat att endast bli de fyra som jag och min vän Martin såg förra helgen, men jag fick en så stark rekommendation av listans första serie att jag kände mig tvungen att se det avsnittet i förrgår för att kunna ta med här och nu:


Grand Blue
Island

Ongaku Shoujo

Satsuriku no Tenshi

Yuuna and the Haunted Hot Springs


 

Grand Blue

Iori Kitahara ska just påbörja sitt första år på universitetet och har därför flyttat från sin hemstad till Izuhalvön där universitetet ligger, för att bo hos sina kusiner och sin farbror i deras butik där man säljer dykarutrustning. Iori ser verkligen fram emot universitetslivet och att få träffa nya människor, skapa nya vänner och förhoppningsvis även träffa en söt flickvän. Men kort efter ankomst har alla hans drömmar gått i kras efter att ett gäng överklassare lyckats dra med honom i diverse aktiviteter som inkluderar stora mängder alkohol. Inte nog med att Ioris ena kusin Chisa omedelbart tappar all respekt för honom när hon ser Iori hälla i sig mängder av öl, hans allra första skoldag sker dessutom iklädd endast sina boxershorts...


Jag hade egentligen inga som helst planer på att se Grand Blue då jag snabbt dömde bort den för sitt omslag och namn då det gav mig vissa förutfattade meningar om vad den skulle innehålla. Men på rekommendation av andra som fann det första avsnittet "helt fantastiskt" var jag tvungen att ge den en chans och mina fördomar om innehållet kunde verkligen inte ha varit mer felaktiga. Grand Blue är nog den bästa serien som den här säsongen har att erbjuda, och det säger ändå inte lite eftersom sommaren har varit betydligt bättre än vad jag ens hade vågat hoppas på. Det är så galen humor och ett så fantastiskt minspel att jag sitter och gapskrattar konstant. Personerna som Iori tvingas umgås med har verkligen inga som helst hämningar och bryr sig inte det minsta om hur de är klädda, eller rättare sagt avklädda. Men Iori själv är långt ifrån oskyldig, då han lyckas häva ur sig de mest korkade kommentarer som om han ber om att få bli missförstådd, överkörd och anklagad för att vara perverterad.


Det ska bli oerhört intressant att se hur innehållet och upplägget fortskrider i nästkommande avsnitt, om man lyckas bibehålla den galna, fantastiska humorn och samtidigt även kan klämma in lite mer substans till berättelsen. För det känns som att Grand Blue kommer att börja handla om dykningen som hobby och att Iori samtidigt även skall få en lektion i att inte vara en sådan nej-sägare som han är, utan våga prova på mer saker i livet för att på så vis även hitta nya saker att uppskatta. Men så länge som humorn fortsätter att hålla behöver jag personligen inte mer än så.


 
Island
Urashima är en ö långt från fastlandet vars invånare alltid har levt väldigt enkla, lediga liv. Men efter att öns tre största familjer råkade ut för det ena missödet efter det andra för 5 år sedan, har man levt med viss paranoia och varit ytterst misstänksam till minsta förändring och framförallt mot främlingar. Så när en man plötsligt spolas upp på stranden och säger att han inte minns exakt vem han är, men är säker på att han har kommit från framtiden för att förhindra någon form av incident på ön, börjar alla motarbeta hans försök att stanna kvar. Alla förutom en ung tjej som han tycker sig ha ett starkt minne av sedan tidigare och som väljer att ta in honom under sin familjs tak, då hon har upplevt precis samma sak med att bli uppspolad utan minne...

Island
var en betydligt mer spännande och mystisk serie än vad jag hade kommit att förvänta mig av den korta beskrivning och bild som jag såg på MAL. Jag tyckte verkligen om stämningen i serien och hur jag dels fick en känsla av att den här främlingen inte är välkommen att stanna kvar på ön, dels alla återblickar och andra märkliga syner samt känningar som han fick under avsnittets gång. Humor fanns det också en del av, en bra och passande sådan, och även om jag finner det tecknade och karaktärsstilen väldigt generiskt så är det viktiga här att just storyn är bra. På den punkten säger jag "so far so good" och ser fram emot hur serien kommer att utvecklas.


 
Ongaku Shoujo
Idolgruppen Ongaku Shoujo innehåller 11 flitigt arbetande tjejer som gör sitt bästa för att deras musik ska sälja och framträdandena dra folk, med en lika arbetsam manager som gör allt han kan för att få gruppens popularitet att stiga. Ändå är tjejerna i Ongaku Shoujo inte mer populära än att dem tenderar dra samma personer till publiken varje gång, med endast något nytt ansikte emellanåt. Således drar managern igång en liten tävling för att scouta en ny medlem till gruppen, någon som kan agera som en slags katalysator och få deras popularitet att skjuta i höjden. Och kanske kan denna någon vara turisten Hanako, som tycks vara rena naturbegåvningen när det kommer till koreografi och dans.

 

Jag ska inte spoila någonting av det här först avsnittet om det nu skulle vara så att någon av er som läser dessa rader blir intressera av att ge serien en chans, men jag är i varje fall glad över att själv ha "vågat" se det första avsnittet – trots att det här med musikidolgrupper verkligen inte är min kopp te. När jag läste namnet på animen hade jag förhoppningar på en ny, klassisk musikserie om ett par entusiastiska tjejer som bildar ett litet band, men introt avslöjade snabbt att det inte rörde sig som bara "ett par" huvudpersoner. Men den lilla twist som kom i slutet av avsnittet efter Hanakos audition gjorde ändå att både jag och Martin blev lite pepp – trots att avsnittet i övrigt var väldigt tamt och fattigt.


Förmodligen kommer jag ändå att droppa Ongaku Shoujo någon gångframöver då jag inte tror att twisten är tillräcklig för att hålla mitt intresse uppe, eftersom såväl tjejerna som managern är rätt tråkiga och jag inte orkar med alla stereotyper i gruppen, men jag vill först se vart serien barkar hän i de 2-3 kommande avsnitten.


 
Satsuriku no Tenshi

13-åriga Rachel vaknar upp i en till synes tom och nedsläckt källarvåning utan något minne av hur hon har kommit dit eller var exakt hon befinner sig. I ett försök att finna utgången träffar hon en bandagerad man som kallar sig Zach och hugger blodtörstigt efter Rachel med sin lie. Efter att ha flytt en våning upp springer Rachel in i en läkare som hon känner igen från en återblick av hur hon senast befann sig på ett sjukhus, men någonting känns inte rätt och läkaren beter sig snart lika märkligt som kusligt, varpå Zach dyker upp igen...


Inte helt olikt Island här ovanför och även Banana Fish så lämnar detta första avsnitt av Satsuriko no Tenshi mig lika förbryllad som nyfiken, med en bra krypande känsla. Först var jag lite skeptisk då den här animen baseras på ett gammalt datorspel som likt Corpse Party har utvecklats med det gamla verktyget RPG Maker, och den övergången var ju inte vidare väl utförd. Men här får jag istället samma känsla som när jag spelade Corpse Party och är grymt nyfiken på var Rachel egentligen har hamnat någonstans. Där finns många frågetecken om vem, vad och varför men det är också det som får mig att sitta som på nålar och invänta nästa avsnitt.

 
Yuuna and the Haunted Hot Springs
Fuyuzora Kogarashi har alltid haft förmågan att se spöken, vilket orsakade många problem i sin uppväxt när han blev besatt av den ena anden efter den andra. Men efter att ha tränat under ett medium och lärt sig exorcism kan han nu bokstavligt talat slå tillbaka de onda andarna, vilket också är vad han numera gör till yrket som en vandrande, hemlös besvärjare som hoppas kunna leva ett normalt liv så småningom. Sökandes efter ett billigt hem lyckas Fuyuzora få rum på ett pensionat i ett rum som sägs vara just hemsökt, vilket förstås inte längre bekommer Fuyuzora eftersom han enkelt bör kunna utdriva det. Men så visar sig spöket vara en söt, harmlös och vänligt sinnad tonåring som heter Yuuna och Fuyuzora kan omöjligt utöva exorcism på någon som är så timid och oskyldig...

Sött, väldigt sött. Men också väldigt harem. Yuuna är nämligen inte den enda som bor på pensionatet, men Fuyuzora är däremot den enda killen. Övriga gäster är alla fullvuxna kvinnor, den ena mer storbystad än den andra, och gissa om det blir många scener där det ska gnuggas, gnidas och badas – eftersom pensionatet såklart har ett traditionellt, japanskt utomhusbad? Om det bara hade varit Yuuna och Fuyuzora och möjligtvis en till person i form av ägaren så hade jag kunnat ha bättre överseende med Yuuna and the Haunted Hot Springs, men det här är verkligen lång över gränsen för vad jag känner är gångbart. Första avsnittet innehöll så mycket fanservice att jag inte kunde göra annat än att dra djupa suckar var och varannan minut och även om Yuuna absolut är jättesöt, supertrevlig och omtänksam, så sker de sexuella anspelningarna lite för ofta för att jag inte ska störa mig på det.


Hade varit roligt att ge serien en chans eftersom jag tror att både historien och relationen mellan de två huvudsakliga protagonisterna kan bli väldigt fin, då det kommer att handla om hur Fuyuzora försöker hjälpa Yuuna att komma underfund med vad som håller henne kvar i vår värld, istället för att bara pang-bom utdriva henne. Men nä, jag orkar inte med att titta på någonting som är så här pass ecchi och rent harem.

Av Tomas Engström - Torsdag 12 juli 11:56

Nu när jag äntligen har fått tid över igen, framförallt inte längre befinner mig på resande fot, så är det dags att börja bränna av ett par av de serier som sommaren har att erbjuda! Jag och min vän Martin satte oss ned en kväll i helgen som var för att ta oss igenom totalt 9 förstaavsnitt och här kommer nu mina tidiga åsikter kring de fem första serierna som vi tittade på, där vi båda faktiskt hade väldigt låga förväntningar på denna säsong efter en så otroligt bra vinter och även vår...


Banana Fish

Chio's School Road

Hanebado!

Hataraku Saibou

How Not to Summon a Demon Lord

 

   

Banana Fish

Hur många år har hunnit passera sedan Ash senast hörde orden "Banana fish" – det sista som hans numera rullstolsbundne storebror Griffin sa under Vietnamkriget? Detta efter att plötsligt ha skjutit ihjäl hälften av sina gruppkamrater, vartefter han kollapsade i en psykos från vilken han fortfarande inte har tagit sig ur. Nu har Ash fått en potentiell ledtråd till vad som kan ha orsakat Griffins tillstånd, efter att en okänd man dött mitt framför Ash ögon i en gränd, ropandes på hjälp och jagad av personer som jobbar för den man som har uppfostrat Ash: den korsikanska maffiabossen Dino Golzine. I sin hand höll mannen en liten metallcylinder innehållandes någon form av drog och det blir snabbt uppenbart att Dino vill få tillbaka denna till varje pris, utan att vilja berätta någonting för Ash om varför...

 

Här var det action från början till slut, vill jag lova! Ett avsnitt som inte berättade sådär jättemycket om vem Ash är, vad det är för drog och vad orden "banana fish" egentligen betyder, men det är också precis därför som jag blir nyfiken på och sporrad att vilja fortsätta se Banana Fish! Väldigt spännande intrig där Ash snabbt blir insyltad i vad man kan ana är någonting väldigt stort och jag är som sagt oerhört nyfiken på att få se vad undersökningen av cylinderns innehåll ska leda till, samt innebörden bakom orden ”banana fish”! Skall absolut följas.


 
Chio’s School Road

Trots att gymnasieeleven Chio Miyamos bor i en helt vanlig stad med vanliga invånare och själv har helt vanliga rutiner, finns där ändå alltid någonting som ställer sig i hennes väg för att komma till skolan i tid – utöver det faktum att hon sitter uppe alldeles för länge om kvällarna och spelar datorspel. Hennes försök att kliva upp på morgonen och hinna till skolgården innan klockan ringer blir till ett lika stort och överraskande äventyr varje dag, där den ena utmaningen aldrig är den andra lik.


I detta första avsnitt av stackars Chios ansträngande försök att ta sig till skolan tvingas hon utstå saliv från en äldre herre som borstar sina tänder, hoppa mellan hustak för att undvika ett vägarbete, försöka agera naturligt mot en av skolans populäraste tjejer och bli fotograferad på väg ut från ett kärlekshotell. Humor rakt igenom som dessutom porträtteras av samma studio som har animerat en av mina komedifavoriter Aho Girl och jag hade även kunnat satsa pengar på att personen bakom Nichijou hade haft ett finger med i spelet i denna, så som serien ser ut. Här är det korta berättelser som avlöser varandra och avslutas på samma sätt: med att Chio börjar försöka ta sig till skolan och slutligen når grindarna.


Ännu en anime som jag ser fram emot att få fortsätta följa, för det här var både galet och roligt.


 
Hanebado!

Nagisa Aragaki tränar outtröttligt för att bli Japans bästa badmintonspelare och lyckas ta skolans badmintonklubb till final, men gör detta med en sådan aggressivitet att den ena medlemmen efter den andra hoppar av klubben. När nya, potentiella medlemmar kommer för att titta på träningsmatcherna blir de alla dessutom avskräckta att gå med, efter att ha sett hur orättvist hårt bedömande Nagasi är mot sina kamrater.

Klubbens mentor försöker röra om i grytan och plocka bort ansvaret från Nagisa genom att rekrytera en riktig coach och känd före detta spelare, som inleder sin första dag med att rekrytera den mycket yngre Ayano Hanesaki. Bortsett från att ha enorm potential och en naturlig fallenhet för sporten ser Ayano också ut att kunna bli den motpol som Nagisa behöver för att kunna släppa lite på sig själv och få hela laget på rätt köl.


Här får jag nu precis vad jag så länge har önskat mig: en trevlig sportserie som är nystartad! Detta första avsnitt handlade mer om att introducera karaktärer och sätta premissen än visa på folk som spelar badminton, även om det absolut viftades en del med racketar också – tillräckligt för att se hur otroligt mycket man har lagt ned på att animera den här serien! Visuellt är serien en riktig fest och fröjd för ögat och det lilla spelande som gjordes satte verkligen ribban högt inför framtiden. Hanebado! har grym potential att bli otroligt spännande och engagerande i sina framtida avsnitt.


Önskar bara att Nagisa hade kunnat ha en snäppet mindre byst eller bara burit en bättre sport-bh, men det är ju inte svårt att förstå hur tankarna gick här hos de som producerar animen... Det är i alla fall inte tillräckligt jobbigt för att avskräcka mig från att vilja se mer!


 
Hataraku Saibou

Enligt en ny studie innehåller den mänskliga kroppen ungefär 37 triljoner celler, från de syrebärande röda blodkropparna till de bakteriekämpande vita blodkropparna, som dagligen jobbar hårt med att hålla kroppen frisk, fri från bakterier och se till så att allting fungerar som det ska. En av dessa röda blodkroppar som är helt ny på jobbet har beteckningen AE3803 och hennes arbetsdag kommer att bli en oväntat hård sådan, när Pneumokocken-bakterier plötsligt infiltrerar kroppen som hon arbetar i!


Hataraku Saibou översätts till "Arbetande celler" och det här är alltså precis vad vi får se i denna underbara, uppfriskande anime! Döm av min stora förvåning när detta praktiskt taget är en modern, animevariant av den gamla tecknade TV-serien En Cellsam Historia – som jag fullkomligt älskade som liten. Två protagonister presenteras här i seriens första avsnitt och den ena är som sagt en röd blodkropp, medan den andra är en vit sådan: U-1146. Månne att det kändes lite klyschigt att en viss romantisk stämning ska uppstå mellan de två, när U-1146 gång på gång beskyddar AE3803 från de anfallande bakterierna, men i övrigt tyckte jag extremt mycket om avsnittet! Och det behöver ju inte ens vara så att någon av dessa två ens är återkommande i framtida avsnitt, för precis som de själva står och påpekar finns det ju miljontals med blodkroppar i kroppen, så vad är sannolikheten att de träffas igen?


Väldigt bra tecknad och med en snygg detaljrikedom i form av alla referenser till vad vi faktiskt har i kroppen och hur systemen fungerar. Kommer garanterat att bli intressant att följa!


 
How Not to Summon a Demon Lord

I MMORPG-spelet Cross Reverie är Sakamoto Takumas karaktär så pass kraftfull, höglevlad och stark att andra spelare kallar honom för Demonkungen och det med all rätt tycker Sakamoto själv, som älskar att slå ner alla de som försöker utmana honom – allra helst sambospelare med sitt vedervärdiga gullegullande. Efter att ha loggat ut för natten väcks Sakamoto abrupt ur sin sömn och till sin stora förvåning befinner han sig inte på sitt rum, utan istället inne i Cross Reverie! Två unga tjejer står och grälar över vem av dem som egentligen har lyckats åkalla honom, vartefter de båda förslavas med halsboja eftersom Takumas karaktär avvisar all form av magi som brukas mot honom.

 

Förbryllad över hur han kan ha blivit framkallad in i spelet låter Sakamoto ledas av tjejerna till närmsta stad för att försöka få svar på sina frågor och samtidigt lyckas hitta en väg ut ur Cross Reverie. Detta får gärna ske så snabbt och smärtfritt som möjligt, då Sakamoto är obekväm med att interagera med andra personer och helt asocial i sitt liv utanför spelvärlden, så därför väljer han nu att agera och uppföra sig precis som han brukar göra med sin spelkaraktär...

 

Inte mycket mer premiss eller förklaring än så här i det första avsnittet! Jag hade dock inte väntat att bli så pass intresserad av Sakamotos öde, eftersom den här genren börjar kännas väldigt mättad vid det här laget med allt det som släpps årligen. Men korsningen mellan Re:Zero och Overlord gör ändå att jag känner mig nyfiken på hur den här historien egentligen skall fortskrida, framförallt då den tycks ha samma trevliga mix av humor och allvar som bägge ovan omnämnda serier!Ska absolut se fler avsnitt för att se om berättelsen, karaktärerna och humorn håller, men det finns en viss risk för att mitt intresse avtar beroende på hur pass mycket ecchi de väljer att klämma in i varje avsnitt, för här fanns det en beskärd del av stora kupor, exponerad hud och sexuella anspelningar.

Av Tomas Engström - Tisdag 10 juli 12:32

En helt vanlig natt får yakuza-medlemmen Nitta plötsligt någonting hårt i huvudet när han befinner sig i sin stora lyxlägenhet, där han bor ensam. Föremålet är av metall och ser ut som ett jättelikt ägg, men med en flickas ansikte på ena sidan. Efter att ha tryckt på en knapp släpps personen inuti lös och utseendemässigt ser hon ut som en vanlig tonåring, men Hina visar sig besitta våldsamma, övernaturliga krafter – som hon använder för att tvinga Nitta att ge henne såväl ett rum som mat.

Förvisso skulle krafterna kunna komma till väl användning i Nittas jobb, men han oroar sig över hur det kan sluta med att Hina istället brukar krafterna mot honom och gör honom – eller kanske hela organisationen – till sin slav. Problemet är bara att om Hina förbjuds använda sina krafter helt så löper hennes kropp amok och förstör då allt i sin omgivning utan någon som helst kontroll.

Så tvingas Nitta in i en slags fadersroll där han gör sitt bästa för att hålla Hina både mätt och lugn nog att inte gå bärsärk i lägenheten, för att skydda såväl sig själv som hålla henne gömd från omvärlden – samtidigt som han också fortsätter jobba för yakuzan.

 
Hinamatsuri är årets roligaste, härligaste serie. Jag säger detta nu och jag sa det redan när serien började sändas för ett par månader sedan. Detta var verkligen inte alls vad jag hade väntat mig efter att ha fått ovan upplästa premiss klar för mig i det första avsnittet, vartefter hela den här grejen med övernaturliga krafter praktiskt taget avlägsnas från serien. För vad denna egentligen handlar om är relationen mellan Hina och Nitta och hur den utvecklas och blir nästintill just ett far-och-dotter-förhållande, när de lär sig om varandras personligheter, gränser och intressen. Det existerar rent utav ett väldigt starkt genomgående tema av just det här med att ta hand om varandra, då Hina inte är den enda tjejen med övernaturliga krafter som vi lär känna utan det kommer snart fler in i bilden – och alla kommer att bli just omhändertagna av en eller flera andra personer.

Humorn är fantastisk, rent utav genialisk. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det men skrattsalvorna i varje avsnitt är många och kraftfulla, explosionsartade rent utav. Mycket har med karaktärernas personligheter att göra och varje karaktär är så olik den andra att det är väldigt lätt att tycka om varje enskild person för hur just den är och beter sig.

 
Det är någonting väldigt säreget med tecknarstilen också, framförallt hur man illustrerar karaktärerna och att skaparen tycks ha någon slags fascination för tungor – i närbild. För det kan ni räkna med att få se väldigt mycket av under dessa 12 avsnitt: öppna munnar med väl synliga, krökta tungor nästan som en rädd eller irriterad huggorm som är redo att hugga. Stilen gör i alla fall mycket för att framhäva de komiska scenerna, främst genom ett fantastiskt arbete med de många varierande och ganska extrema ansiktsuttrycken.

Det är inte ofta jag har svårt för att beskriva en anime i ord men Hinamatsuri lyckas förstumma mig med sin humor, sina karaktärer, sin berättelse och hur allting fortskrider. Jag har således svårt för att se någon annan serie i år komma ens i närheten av hur rolig denna är och kan inte annat än be för att det ska komma fler säsonger än så här, för jag behöver verkligen mer av både Hina och Nitta i mitt liv.

 
AnimeNewsNetwork:
 Excellent, should be in anyone’s collection
MyAnimeList: Great

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se