Inlägg publicerade under kategorin Anime

Av Tomas Engström - Fredag 18 jan 12:46

2019 är här och i och med att vintern nu har oss i ett järngrepp så är även en ny säsong av animeserier över oss! Jag (och min vän Martin) gör förstås som vanligt: tittar på ett par första- och kanske även andraavsnitt för att bedöma vad som kan vara värt att följa, vad som har en eventuell potential och vad som bara känns som skräp. Den här gången tar jag dock avhandlingarna och serierna pö om pö istället för att sätta mig ner under en hel- eller halvdag och titta på massor av olika serier, för att på så vis få ett litet mer samlat intryck av varje serie och inte riskera att blanda ihop saker eller att det blir långt mellan blogguppdateringarna för att jag har så mycket att gå igenom.


Således kommer nu här den första lilla mini-batchen av vad vintersäsongen har att erbjuda!


- The Rising of the Shield Hero

- Boogiepop Never Laughs

- My Roomate is a Cat

- The Promised Neverland

- Egao no Daika


 

The Rising of the Shield Hero

När Naofumi Iwatani står i skolans bibliotek råkar han få syn på en fantasyroman som beskriver legenden om fyra ovetande hjältar som blir kallade på till en fantasivärld. När han snabbt bläddrar igenom de olika hjältarnas beskrivningar kommer Naofumi plötsligt till ett blankt parti i boken, varpå ett kraftigt ljussken transporterar honom till just en fantasivärld – tillsammans med tre andra ungdomar som också har blivit kallade på. Tillsammans visar de sig vara just de fyra hjältar som Naofumi nyss stod och läste om och får veta att han själv är den hjälte som bär en sköld istället för ett vapen, en roll som de andra ser ned på eftersom man saknar offensiva förmågor och tvingas förlita sig på försvar istället.

 

Av just den anledningen lämnas Naofumi helt ensam när hjältarna befinner sig i kungens slott och skall bli tilldelade kompanjoner på sin långa förberedande resa, inför den stundande katastrof som de ombeds förhindra. Men efter att ha lyssnat på Naofumis beklagan så stiger prinsessan Malty Melromarc fram ur leden från de andra hjältarna och erbjuder sig tjäna Naofumi – bara för att dagen därpå svika honom och lämna Naofumi med en bitter eftersmak, som fullkomligt ändrar hans tidigare så glada och omtänksamma personlighet.

 

En till synes ganska gjord, banal och lite trött premiss visade sig dölja någonting betydligt mer intressant, fräscht och oväntat när mattan plötsligt drogs undan på såväl Naofumi som mig som tittare! Underbart att få en så (berättigat) bitter och fientlig "hjälte" till huvudperson, som efter sin lärda läxa verkligen blir som förbytt och går från att vara supertrevlig och vänligt inställd till att börja misstro alla och rent utav hota folk! Efter två sedda avsnitt presenteras dock även en motpol till denna antihjälte, när Naofumi köper sig en slav för att inte behöva försöka slåss på egen hand eftersom han ju som sagt bara kan agera väldigt defensivt med sin sköld. Och den här halv-människan som han köper och emellanåt beter sig ganska illa och dominant mot, finns helt klart där för att balansera ut Naofumis numera något tveksamma attityd och agerande. Förmodligen kommer hon även med tiden att lyckas vända tillbaka honom lite till sitt tidigare jag.


Ytterst lovande serie som både jag och Martin kommer att följa med stor spänning för att se hur såväl Naofumi som relationen mellan honom och den här slavflickan utvecklas!


 
Boogiepop Never Laughs

Gymnasieeleven Nagi Kirima har ett rykte på skolan om att vara farlig, olydig och distanserad av sig och har rent utav fått smeknamnet "eldhäxan". Anledningen till detta är att Nagi sedan flera år tillbaka, efter sin fars död, har ett Messias-komplex och hela tiden söker en anledning till att försöka rädda världen från vad som än hotar den, så om någonting oförklarbart händer i staden kan man lita på att Nagi dras till att undersöka omständigheterna och försöker finna en lösning. Men den här gången är frågan om Nagis kunskaper och förmågor verkligen räcker till, då flertalet kvinnliga elever på skolan har försvunnit under den senaste tiden och så nu även en av hennes klasskamrater – som sökte Nagis hjälp strax innan hon försvann. Den enda ledtråden Nagi har är en man som kallas Echoes och som enligt Nagis klasskamrat kommer från rymden, besitter stora krafter och har utsatts för diverse experiment och tester av regeringen på topphemlig plats. Echoes lyckades slutligen fly med hjälp av sin misslyckade klon, som regeringen tog fram i ett försök att kopiera hans krafter, men klonen är nu lös någonstans i staden och livnär sig på människor.

 

Intressant intrig som efter två avsnitt fortfarande inte bara är väldigt mystisk med många frågetecken att räta ut, vilket ger mig en känsla som påminner något om Kokkoku från förra vintern, utan rent utav snäppet förvirrande också. Den här premissen som jag just har försökt beskriva i stycket ovan är helt och hållet tagen från det andra avsnittet och vad jag lyckades pussla ihop från avsnittets händelser, men det hade absolut ingenting att göra med vare sig händelserna som utspelades i det första avsnittet eller ens titeln "Boogiepop" – som namnger den karaktär som introducerades i just det första avsnittet men nu inte alls syntes till... Men jag tror och hoppas att allting kommer att börja falla på plats och bli mer logiskt i nästa avsnitt, för just nu är jag tämligen förvirrad av de två väldigt skilda avsnitten och den ytterst tunna röda tråd som löper mellan dem. Det ska för övrigt även sägas att serien är riktigt snyggt tecknad och tycks även vara en slags reboot på en gammal manga som redan har fått en animeadaption sedan tidigare.


 
My Roomate is a Cat

Författaren Subaru Mikazuki är en väldigt egen, ung man som lever ensam och sällan går ut annat än när hans förläggare insinuerar på att träffa honom öga mot öga, vilket Subaru bara finner irriterande. Ända sedan barndomen har han ansett att andra människor förstör hans fantasi med sina egna, högljudda åsikter såväl när han läser böcker som ska försöka vara kreativ själv, en uppgift som emellanåt känns extra svår när Subaru inte får tillräckligt med egen tid. Men vid sina föräldrars gravsten träffar han plötsligt en katt och bestämmer sig för att tillfälligt ta hem och ge den mat, ett möte som ger oväntad inspiration till nya intriger för Subaru att skriva om.


"Oväntad" kan jag även säga om den här serien! Visst såg det otroligt charmigt och mysigt ut med omslaget här ovan men jag blev ändå tagen på sängen av vad den faktiskt handlar om och hur pass charmerande den faktiskt var. Efter detta förstaavsnitt hoppas jag verkligen att upplägget på de ~23 minuterna kommer att fortsätta se likadant ut även i framtida avsnitt, när man nu först fick se från Subarus perspektiv de dagar som passerade och hur han uppfattar kattens känslor, och därefter blev det kattens tur att liksom berätta hur den har upplevt Subarus agerande! Massor av mys- och feel-good känsla som jag är säker på kommer att hålla i sig under de 12 avsnitt som säsongen ska bestå av!


 
The Promised Neverland

Livet kunde verkligen inte bli bättre för de 38 föräldralösa barnen som bor på Grace Field House! För även om de saknar föräldrar så är alla hälsosamma, har en vänlig och omtänksam ”mamma” som tar hand om dem, får dagligen mat att äta och har en enorm gård att leka fritt på – så länge som de inte passerar utanför det järnstaket som löper runt tomten och knyts samman av två enorma träportar. Dessutom är de alla lovade att bli adopterade av någon så snart som de har fyllt 12 år! Men plötsligt sker ett undantag när ett av de yngsta barnen blir tillsagd att hon redan ska bli adopterad och tvingas lämna gården med barnens omhändertagare. Strax efter att alla barn har tagit farväl av sin vän upptäcker de att hon glömde kvar sitt älsklingsmjukisdjur och därför springer Emma och Norman iväg för att lämna tillbaka leksaken, varpå de gör en alldeles förskräcklig upptäckt om vad som finns bortom porten och vad som egentligen väntar alla barn på gården när de ska lämna den...

 

Mer än så här vill jag inte avslöja om serien men jävlar vad intressant detta kan bli! Ser enormt mycket fram emot det andra avsnittet och framförallt få se vart man egentligen har tänkt ta handlingen... För det här skulle kunna fortsätta på 2-3 olika sätt varav jag föredrar två av de scenarion som jag har uttänkt i mitt huvud, medan det tredje skulle kunna bli ganska enformigt om det nu är så. Med en så pass kort längd som 12 avsnitt kan det dessutom blir vadsomhelst och hur intensivt som helst! Är helt klart nyfiken och exalterad.


 

Egao no Daika

På en planet långt, långt från jorden har den glada 12-åriga prinsessan Yuuki nu blivit gammal nog för att överta styret av riket. En av hennes första beslut är att sända representanter till ett grannrike som Yuuki har hört lever ett mycket svårare liv än hennes eget folk, och det är viktigt att vara snäll mot sina grannar – som de dessutom har haft fred med under en lång period. Men vad Yuukis rådgivare inte har berättat för henne är att de två rikena inte längre uppehåller sin gamla vapenvila och att det råder fullt krig vid gränslinjen, dit representanterna nu är utsända...


Det här första avsnittet sa förvisso inte speciellt mycket men jag blev heller inte vidare intresserad av att se vad som kommer att hända vid gränsen dit dessa representanter har sänts. Men jag ska ändå ge det andra avsnittet en chans eftersom det jag såg nu var så otroligt händelsefattigt och tråkigt. Känns dock spontant som en serie gjord för folk som tycker om att titta på prinsessor och mechas, för halva avsnittet utgjordes av mecha-strid i en simulator och jag förmodar ju att det blir mer av den varan framöver eftersom det faktiskt visar sig att de här två nämnda rikena ligger i krig med varandra. "Meh" säger jag och gäspar lite, både åt karaktärerna, det visuella och premissen än så länge.

ANNONS
Av Tomas Engström - Torsdag 10 jan 17:19

 


Ytterligare ett år av anime har passerat och jag tänker härmed göra ett försök att sammanställa vad som var bäst av allt jag tittade på under 2018! Och även läste, för den delen – när det kommer till manga. Även om det blev ett par titlar färre än 2017, men där får jag nog skylla på att jag läser så pass många pågående serier på japanskagenom min Kindle Paperwhite :) Därför blev det också enbart rena jämförelserjust det här året men jag planerar absolut att läsa både en och två för mig helt nya serier under 2018 där jag håller mig till just mangan, utan att ställa produkten mot en eventuell animeadaption.


Och det här säsongsbaserande tittandet som nu har blivit en slags tradition i sällskap med min vän Martin, har lett till att jag det här året påbörjade ~70 animeserier – en ökning på nästan 10 serier från förra året! Det ska dock nämnas att där gömmer sig ovanligt många säsongsfortsättningar också, som till exempel Overlord som ju fick två nya säsonger under det här året. Så slutsiffran tror jag skulle landa på 64-65 unika serier eller som då i fallet med Overlord;att det är en fortsättning på någonting jag redan har påbörjat sedan tidigare. Men det handlar bara om Space Battleship Tiramisu, Working Buddies! och just nämnda Overlord som har kommit med flera säsonger under 2018.


För att gå vidare i statistiken: av dessa närmare 70 påbörjade serier och säsonger fullföljde jag 46, droppade 16 och har 4 pågående. Jag såg även endast en film (helt galet) och började läsa 4 manga, men fullföljde ingen av de serierna – antingen pga bristande tid, intresse eller att animen kändes bättre. Dock införskaffade jag den första volymen av ytterligare tre serier, helt enkelt för att animeadaptionen lämnade mig törstande efter mer men jag har ännu inte börjat läsa någon av dessa ^^ För första gången någonsin testade jag även att läsa lättromaner och de som jag nu har påbörjat tänker jag också fortsätta att följa!


Så, nu kvarstår bara att göra en topplista innehållandes de 10 animes som berörde mig allra mest på ett eller annat vis, samt även den manga som jag tyckte bäst om. Ordningen på topplistan av just animes är dock endast kronologisk, det vill säga när på året som jag såg serien och således börjar listan med tidigt 2018.


Just Because! (januari)

En av årets största feel-good serier och även bland det finaste jag har sett när det kommer till vardagsliv och skolanime med ett romantiskt innehåll! Just Because! berättar om relationen mellan fyra elever som nu går sista året på gymnasiet och alla har en sak gemensamt: känslan av att det här skolåret borde bli någonting alldeles speciellt eftersom deras skolliv därefter avslutas och det hårdare vuxenlivet således ska påbörjas. Denna lite prövande situation kommer snart att förändras för samtliga fyra ungdomar, när en för somliga bekant utbytesstudent börjar på skolan.


Känslan för denna är inte jättelångt ifrån hur jag kände för fjolårets fantastiska superhit Tsuki ga Kirei, vilket jag ju också påpekade när jag avhandlade Just Because! i januari. Underbara karaktärer, värmande historia, otroligt vackert gjord och känns så oerhört äkta i allt från berättelsen till skådespeleriet. Dessutom väldigt modernt och samtidigt också roligt utfört med hur man använder sig av den i Japan så populära meddelande-appen LINE för att låta huvudpersonerna kommunicera med varandra när de inte träffas på eller utanför skolan.


Inuyashiki (januari)

Inuyashiki var en grym överraskning som levererade en lika häftig som galen historia: vid 58 år lever Ichirou Inuyashiki ett riktigt ledsamt liv med sin iskalla dotter, apatiska son, distanserade fru och ett tröttsamt, klassiskt kontorsjobb utan sympatiska kollegor. Livssituationen blir dessutom än värre när Ichirou plötsligt diagnostiseras med magcancer och har högst 3 månader kvar att leva... Efter att ha brustit ut i tårar på ett närliggande fält uppenbarar sig ett kraftigt ljus och en tjock rök omger Ichirou, vilket också blir det sista han kommer ihåg innan hans kropp upplöses. När Ichirou väl vaknar upp är han inte bara botad från sin cancer – röntgenplåtarna visar inte ens på några organ i kroppen, vilket döms bort som ett fel på maskinen. Men när Ichirou har lyckats ta sig hem till familjens lägenhet igen, finner han att ett komplicerat maskineri har ersatt alla organ och han är nu mer maskin än människa – med ofattbara, destruktiva krafter.


Från denna märkliga inledning som blir startskottet till en helt fantastisk, spännande och bisarr berättelse, satt jag som klistrad vid varje avsnitt av Inuyashiki! Vad som är så jäkla bra med serien är den enorma kontrasten mellan Ichirou och seriens andra protagonist, som råkar ut för precis samma sak som Ichirou och med samma resultat. För så snart som Ichirou upptäcker vad hans kropp nu är kapabel till så gör han sitt bästa för att rädda livet på så många människor som möjligt, övertygad om att detta är hans kall och att han har blivit utvald av Gud att vända sitt tragiska liv och finna en mening med att leva. Men protagonist nummer två har en helt annan syn på sin situation och väljer istället att missbruka sina krafter genom att sätta prov på sin bristande moral, vilket förstås får otroligt tragiska och upprörande konsekvenser... Bara detta gör att Inuyashiki är väl värd att se och låta sig fängslas av.


Devilman: Crybaby (februari)

Det konstiga, smått antiklimatiska avslutet till trots kan jag ändå inte låta bli att ta med Devilman: Crybaby på min tio i topp över 2018. Serien handlar om pojken Akiro Fudos som plötsligt återser sin gamla barndomsvän Ryou Asuka som har spenderat flera år i Amazonas och där gjort upptäckten att demoner faktiskt existerar. Akiro släpas därför med till ett rave där Ryou har fått säker information om att demoner blir frammanade och han har för avsikt att filma en sådan transformation – där just Akiros kropp står som offer. När Akiro väl får sina demonkrafter utan att förlora sitt mänskliga jag, påbörjar Ryou en kamp mot alla ännu vilda demoner som gömmer sig i samhället, för att rädda mänskligheten och utnyttjar Akiros krafter som vapen, även om detta innebär att Akiro behöver hålla sin nya identitet hemlig för såväl sin familj som vänner.


Makaber, rå och djävulskt mäktig (ordvits ej menad) med en unik tecknarstil och ett brutalt ljudspår. Allting i den här serien är verkligen uppvridet till max och det känns så pass överdrivet med all nakenhet, allt våld och allt det blod som Devilman: Crybaby bjuder på att det endast blir till seriens fördel. Och återigen: musiken... den är så grymt pampigt skriven att låtarna lyfter varenda scen oavsett om den är just våldsam och blodig eller bara sorgsen och eftertänksam. Jag skulle kunna se om denna precis närsomhelst, trots att jag vet hur förbluffad och ledsen som slutet kommer att lämna mig.


Yuru Camp (april)

Årets absoluta turbomys med de finaste av personligheter. Yuru Camp handlar om ett gäng glada tjejer i gymnasiet som upptäcker camping tillsammans, där Rin redan är veteran sedan tidigare och gör många utflykter på egen hand – eftersom hon föredrar att vara för sig själv i naturen. Men ju mer tid som Rin spenderar med den påflugne Nadeshiko och de övriga i skolans campingklubb, desto mer social blir hon och börjar rent utav tycka om hur pass framåt Nadeshiko är. Till en början campar de två på varsitt håll, Nadeshiko oftast i sällskap med klubbens medlemmar, och delar sina upplevelser över mobilen genom såväl meddelanden som bilder, men med tiden blir Rin allt mer villig att dela sina utflykter och upplevelser med de andra.


Serien som fick mig att börja kolla upp vad campingutrustning kostar och vilka campingplatser som jag har runtomkring min ort inom rimligt cykelavstånd... Jättemysig atmosfär, jättetrevliga tjejer, otroligt fint vänskapsbyggande och bara sådär allmänt feel-good att jag planerar ett återbesök nu under 2019, både genom den utannonserade fortsättningen och mangan som jag har köpt på såväl engelska som japanska! Blotta tanken gör mig både glad och lugn och det är typ precis den sinnesstämningen som jag lovar er infaller när man tittar på Yuru Camp, så bara gör det – allra helst nu under denna lite dystra och mörka årstid, så blir ni garanterat campingpeppade inför våren och sommaren.


Violet Evergarden (juni)

Årets mest känslosamma upplevelse är utan tvekan Violet Evergarden. Den före detta soldaten Violet har inte längre någonting kvar efter sin tjänstgöring på slagfältet, där hon var en riktig stridsmaskin med omätbar smidighet, snabbhet och mental styrka. Det sista som hände innan Violet vaknade upp i en sjukhussäng var att hennes major och tillika vän samt hennes armar blev bortsprängda av en granat. Nu har dem istället ersatts av någonting mekaniskt och hon får en plats på ett företag dit personer kan vända sig för att få sina känslor tolkade och nedskrivna maskinellt, vartefter brevet skickas till den som man vill förmedla dessa känslor till. I denna position hoppas Violet lära sig förstå vad majoren menade när han i sitt sista andetag förklarade sin kärlek till henne.


Bara att återge berättelsen i ett så kortfattat stycke gör mig ärligt talat lite rörd, när jag nu sitter här och blickar tillbaka på denna vackra och emotionellt rörande serie. Förutom att berätta en riktigt gripande huvudhistoria och även lika vackra sidoberättelser, när folk spiller sina känslor för Violet i hennes arbete, så är den även helt magnifikt tecknad och animerad – som ett konstverk. Jag upprepar mina avslutande ord i recensionen från juni: alla bör se Violet kämpa för att finna sig själv och framförallt en ro i den så annorlunda tillvaron som hon nu tvingas anpassa sig efter. Det här är inget annat än en serie att älska och ett av Kyoto Animations absoluta storverk, både sett till det visuella och emotionella.


Hinamatsuri (juli)

Från det första avsnittet fortsatte Hinamatsuri att bli allt galnare men på ett helt oväntat sätt, långt från vad serien började som när premissen lades ut: yakuza-medlemmen Nitta sitter hemma och kopplar av när någonting hårt plötsligt träffar honom i huvudet. Ned på golvet faller en stor puppaliknande kapsel som släpper ut en till synes typisk tonårstjej som heter Hina, men hennes alldagliga och hjälplösa utseende till trots visar hon sig besitta våldsamma, övernaturliga krafter. Till en början ser Nitta potentialen i att kunna använda sig av Hina i sitt arbete inom organisationen, men då hon saknar en hel del empati och hederligt folkvett blir hans jobb istället att hålla henne lugn och krafterna i schack. Således tar Nitta plötsligt någon slags roll av en fadersgestalt och behöver lära sig att laga mat, sluta gå ut och festa om kvällarna och försöka hålla Hinas krafter gömda från andra.


En serie som bjöd på otroligt många spontana skrattsalvor och som tveklöst har varit årets roligaste att titta på. Men det är inte bara humorn i vad Nitta råkar ut för, hur Hina uppför sig och vilka fler som dras in i den här härvan när det dessutom anländer ytterligare en person som är likadan som Hina, utan även karaktärerna gör precis lika mycket för Hinamatsuri – vars berättelse, till min stora förvåning, visar sig behandla relationer och samhällsanpassning mycket mer än superkrafter och förstörelse. Jag var lite stum av förundran när jag avhandlade serien i somras och jag blir lika förstummad nu när jag sitter här och återigen ska försöka sätta fingret på vad som gör den så lysande, men det är den saliga blandningen av humor med fingertoppskänsla, superhärliga karaktärer och bisarra händelser.


Yuri!!! on Ice (juli)

Äntligen tog jag mig tiden att se en så omtalad och älskad serie som Yuri!!! on Ice. Här får vi följa den "misslyckade" skridskoåkaren Yuuri Katsuki som trots allt sitt hårda arbete och stora passion till sporten ändå inte lyckas placera sig på pallen i de stora tävlingarna. Väl tillbaka hemma hos sin familj igen bestämmer han sig nu för att lägga skridskorna på hyllan, men visar först upp ett åkprogram för sin barndomsvän – som filmar allting och lägger upp på internet. Kort därefter får familjen besök av den ryska världsstjärnan Victor Nikiforov – Yuuris stora idol som blev startskottet för hans egna skridskoåkande – som nu säger att han vill coacha Yuuri för att nå toppen, efter att ha sett en enorm potential i Yuuris skridskoåkande.


Yuri!!! on Ice bjöd på en väldigt intressant resa när man följer Yuuris kamp att förbättras genom att först och främst finna ett självförtroende, för att därefter jobba med det mer tekniska. Samtidigt får man också se mycket av hans stora konkurrent Yuri Plisetsky, som tidigare coachades av Victor och som nu är riktigt arg och besviken på hur Victor kan föredra en sådan nolla i jämförelse. En väldigt välgjord serie både berättarmässigt och till animationerna, där varje uppträdande på isbanan är en riktig fröjd att skåda. En överraskande emotionellt stark upplevelse som berättade en riktig vacker relation mellan elev och lärare.


Chio's School Road (september)

Här ser man skillnad på humor och humor. Jag tycker som sagt att årets bästa komedi var ovan nämnda Hinamatsuri, men humorn här i Chio’s School Road ligger på ett helt annat plan – av den mer extrema typen. Som titeln antyder handlar detta om eleven Chio som ställs inför samma problem varje vardag: att försöka ta sig till skolan i tid. Den största anledningen till varför detta är en sådan utmaning ligger i Chios dåliga vana att sitta och spela datorspel långt in på natten, vilket leder till att hon knappt lyckas ta sig upp på morgonen och framförallt inte i tillräckligt god tid utan att behöva skynda sig till skolan. Men även när hon har tillräckligt med tid på sig så kantas Chios väg av alla möjliga otänkbara hinder och incidenter, även om det många gånger är hennes eget fel eftersom hon har lätt för att låta situationerna eskalera på grund av svårigheten att inte applicera sin stora passion för spel på den verkliga världen.


"Dråpligt" är ett bra ord för att beskriva den här serien och man måste verkligen se ett avsnitt för att förstå humorn, eller rättare sagt få grepp om vilken typ av humor det är. Om man sedan gillar Chio’s School Road eller ej är högst personligt men för min (och Martins) del så låg den på en alldeles perfekt nivå av tramsighet, överdrift och galenskap. Det är faktiskt så att jag skulle vilja ge en liten eloge till skaparen för sin fantasi och förmåga att hitta på olika scenarion, då det verkligen inte går att föreställa sig vad som kommer att hända härnäst och det bjuds på stor variation mellan avsnitten. Vissa incidenter och mindre detaljer spinner man faktiskt vidare på i flera avsnitt och det uppskattar jag också. Men som tittare får man även vara beredd på att humorn ibland spårar ur och kan gå mot det mer... perverterade japanska hållet, speciellt framåt slutet. Jag hade i varje fall inga större problem med något av det som skedde (även om det absolut kröp lite i skinnet emellanåt) och skrattade så gott åt tokigheterna att jag önskar mig en till säsong i framtiden.


High Score Girl (oktober)

En av årets stora skrällar får jag nog faktiskt kalla High Schore Girl då jag dels inte hade hört talas om den när Martin lika plötsligt som lyriskt beordrade mig att börja titta, dels inte var beredd på att en så till synes enkel och underhållande premiss skulle kunna bli så pass berörande. Året är 1991 och såväl arkadhallarna som hemmen fylls av entusiastiska barn som spenderar all sin veckopeng på digitalt spelande. Ett av dessa barn är sjätteklassaren Yaguchi som må sakna såväl fysisk som mental talang och heller inte har några nära vänner, men om det är någonting som han verkligen kan så är det att spela arkad- och TV-spel. Döm därefter av hans förvåning och frustration när Yaguchi plötsligt åker på storstryk i fightingspelet Street Fighter II, trots alla timmar och pengar som han har spenderat på just det här spelet. Att utmanaren på andra sidan arkadkabinettet dessutom visar sig vara en tjej i samma ålder – som är både propert klädd och med vacker håruppsättning – gör Yaguchi än mer förvirrad över situationen och trägen som han är så utmanar han den okända flickan dag efter dag, fast besluten att någon gång lyckas vinna.


Som sagt, rysligt överraskande hur fin den här serien visade sig vara, med en så komisk introduktion till både karaktärer och hela settingen. Relationen mellan Yaguchi och Oona, som flickan heter, må födas ur Yaguchis avundsjuka och ilska men den växer sig sedan allt starkare på ett mycket mer kärleksfullt plan, utan att Yaguchi ens förstår det. Oonas komplicerade familjeförhållande i kombination med att hon inte yttrar ett enda ord genom hela serien, utan istället förmedlar sina känslor genom minspel och kroppsspråk, gör serien än mer speciell och än mer emotionell också. Jag vill verkligen inte spoliera alltför mycket för jag tycker verkligen att man bara ska sätta sig ner och själv få uppleva hur överraskande fin High Score Girl faktiskt är, och att det finns så enormt mycket mer utöver de många roliga scenerna om basetthet av konsolspelande som serien bjuder på.


Banana Fish (december)

En riktig långkörare som jag var inne på att börja läsa tidigt förra året, men så fick jag nys om att denna animeadaption var på gång och lät mig helt enkelt hållas! Banana Fish är kodordet för en typ av drog som gör folk både våldsamma och lydiga, något som sjuttonåringen Ash Lynx fick erfara när hans militärtjänstgörande storebror plötsligt började skjuta sina egna i Vietnam och sedan dess har varit helt handikappad både fysiskt och mentalt. Många år senare dyker det plötsligt upp en ledtråd till varifrån Banana Fish kommer, när Ash av ren slump kommer över en liten metallbehållare som folk han känner tycks vara beredda att gå över lik för att få tillbaka – däribland den man som har uppfostrat Ash.


Roligt nog skulle jag typ kunna använda mig av precis samma beskrivning av Banana Fish som när jag sammanfattade 91 Days förra året – på precis samma placering också: snyggt tecknad, välskriven dialog, intressanta twister och därtill också karaktärer, bra utförd och spännande in i det sista. Som jag sa förra månaden så vill jag väldigt gärna se serien igen för att få en bättre och mer samlad upplevelse av den så explosivt skiftande handlingen. Men även om det bitvis har varit svårt att hänga med under de här fem (!) månaderna så har jag ändå fått ett tillräckligt gott intryck för att dels förstå hur bra Banana Fish verkligen är, dels ett sug av att få uppleva allting igen – kanske rent utav i sitt originalutförande denna gång?


---


Det var all anime det! Nu ett snabbt och kort omnämnande av bästa manga! Den här gången blev det som sagt att jag fokuserade på ännu pågående serier och har alltså inte kunnat läsa ut någonting, mycket på grund av att jag enbart läste för att göra jämförelser med seriernas animeadaptioner.

Och likt förra året råder det väldigt lite tvivel om vad jag ska ta upp här, då det bara var en av de fyra lästa serierna som jag verkligen tog mig till – både som manga och anime: Bloom Into You, eller Yagate Kimi Ni Naru, är en av höstens serier som jag inte ens har haft tid att ordentligt avhandla här på bloggen (men kort nämnde i höstas), vilket är väldigt synd då jag blev oerhört överraskad av dess innehåll och ton.


 


Här får man följa gymnasieeleven Yuu som är lika besviken som ledsen på sig själv över att hon inte lyckas få uppleva "äkta kärlek"; sånt där som man läser om i romantiska kärleksromaner eller ser på film. Inte ens när Yuu äntligen får sin allra första bekännelse känner hon någonting alls, bara en apatisk tomhet, och vill därför heller inte prata om saken med någon av sina klasskamrater – eftersom hon är rädd för att ingen kommer att förstå henne och kanske rent utav tycka att Yuu är onormal. En gnista av hopp lyser dock när Yuu lär känna studentrådets ordförande Nanami, som ofta visar sig avböja bekännelser från såväl killar som tjejer, vilket får Yuu att tro att de två är lika varandra och att hon äntligen har hittat någon som hon kan prata med om sina känslor. Men det dröjer inte längre efter att de två har börjat lära känna varandra förrän det visar det sig att Nanami faktiskt är kapabel till att bli kär – när hon faller för Yuu.


 


För det första är det väldigt roligt att få en (bra och seriös) serie som handlar om homosexuell kärlek och som blir porträtterat lika smakfullt som kärleksfullt. Känslospelet känns väldigt äkta och Nanamis kärlek till Yuu är riktigt vackert gjord, även om hon nu för det mesta agerar väldigt pushig och lite dominant, men hon visar även sin svagare sida emellanåt. Och det här är den andra anledningen till varför jag verkligen gillar Bloom Into You: för sina komplicerade karaktärer. Om det finns en röd tråd genom hela serien så är det nämligen den sorgsna hopplösheten – som får ta överraskande mycket plats! De här orden som ingen vågar säga, den här falskheten som så många av karaktärerna bär utanpå sin osäkerhet... Jag hade ju såklart förväntat mig att Yuu ganska snabbt skulle besvara Nanamis känslor och att serien förr eller senare skulle ta en klassiskt lycklig vändning, men istället tycker jag att handlingen ochäven karaktärerna bara blir allt mörkare ju längre in i serien jag kommer.


 


Förhoppningsvis hittar jag snart tiden att endera avhandla denna jämförelse mer ”på riktigt” eller åtminstone just mangan nu när animen har hunnit avslutas och jag inte tror att det blir en andra säsong. Men oavsett om det blir något framtida blogginlägg om serien eller ej så vill jag verkligen fortsätta läsa för att se var den här berättelsen slutar!


Och med det säger jag tack till anime-året 2018 som har varit överraskande bra, med så sjukt mycket intressant från allra första början och hela vägen in på vintersäsongen! Där har ju rent utav funnits så pass många bra serier att titta på att jag inte ens har hunnit förmedla dem alla till er som läser detta :P Nu hoppas jag bara att 2019 kan följa upp lika starkt, men vad jag också ser otroligt mycket fram emot är ett par fortsättningar av grymma serier från såväl 2018 som 2017!


Mvh

Tomas "ConraDargo"

ANNONS
Av Tomas Engström - 31 december 2018 10:00

Världen Yggdrasil är på väg att gå under men denna katastrof är endast virtuell, då Yggdrasil tillhör ett av de största onlinerollspelen för virtual reality i modern tid - år 2138. Spelaren med smeknamnet "Momongo" har varit med sedan början och tänker därför avsluta denna långa resa genom att stanna kvar i spelet tills det stängs ned, sittande på sin tron i sitt gilles enorma fästning. Men till Momongos överraskning händer absolut ingenting när den angivna tiden för serverns nedläggning är kommen, utan istället fortsätter klockan bara att gå precis som vanligt. Än märkligare är att gillets alla tjänare i fästningen plötsligt agerar helt på egen hand och förstår befallningar som om de vore levande, tänkande varelser istället för programmerad kod.


Utan möjlighet att stänga ned spelet eller komma i kontakt med verkligheten upptäcker Momongo att allt som tidigare utfördes med knapptryck eller musrörelser, såsom att byta utrustning och kasta besvärjelser, fortfarande är genomförbart – men utan användargränssnitt och genom röstkommandon. Faktum är att Momongo fortfarande tycks besitta samtliga gudaliknande krafter och egenskaper som hans spelkaraktär har uppnått efter tusentals timmars spelande under åren. Fundersam över vad som kan ha hänt och om där finns fler spelare kvar i världen som befinner sig i samma sits, bestämmer sig Momongo för att utnyttja sin karaktärs mäktiga position och använda sina tjänare till att utforska omgivningen – som ej längre ens tycks tillhöra Yggdrasil, utan istället vara en helt ny outforskad värld...


 

Då var jag alltså här igen, med Overlord som än en gång upptar plats i bloggen men nu i ett helt nytt format – som jag aldrig tidigare har avhandlat, eller ens rört för den delen. För efter att ha avslutat den tredje säsongen av animeadaptionen nu i höstas så kände jag en stark, stark önskan att få konsumera mer av franchisen. Så efter lite kort research upptäckte jag att originalberättelsen faktiskt inte var mangan, utan en light novel som faktiskt fanns översatt till engelska. Nu brukar jag faktiskt inte läsa böcker utan föredrar att bara lyssna istället eftersom jag har så svårt att finna den ro som en bok behöver, men för Overlord var jag beredd att göra ett undantag.


Och nu har jag hunnit läsa två böcker och är precis lika fast i berättelsen i det här formatet som jag har varit med animen. Jag har även gått tillbaka till den första säsongen för att jämföra detaljer och händelseförlopp med varandra, då jag endast har svaga minnen från just den här tiden av Overlord – nu när det har hunnit passera snart 2 år sedan jag introducerades till serien. Och man har faktiskt hållit sig väldigt bra till ursprungsmaterialet, vilket förstås känns betryggande att säkert veta såhär i efterhand. Romanen är absolut fylligare men det känns också som en självklarhet, eftersom en manga alltid kommer att vara mer begränsad i sitt antal sidor och det dessutom är ett lika visuellt media som just film och TV-serier – vilket främst leder till att många beskrivningar av karaktärer och omgivningar, såväl för läsaren själv som huvudrollerna, inte sker på samma vis.


 

Men som sagt, de två adaptionerna följer absolut romanen väldigt väl och det man har skalat bort eller tonat ner på är fullt förståeligt och väl förlåtet, med såväl mediet i åtanke som de begränsningar som en animationsstudio eller mangautgivare tvingas arbeta utefter. Detta innebär förstås också att jag får ta del av mycket nytt innehåll när jag nu återupplever den första säsongen på det här viset och än så länge har jag inte nått den incident som avslutar den första säsongen, vilket jag beräknar kommer att ske härnäst i bok tre. Bara där får ni alltså en ganska bra bild av hur pass mycket extra "fluff" som böckerna bidrar med eftersom det förstås ligger ett par timmars läsande bakom att avsluta en bok med sina drygt 200 sidor, medan den första säsongen av animen är blott 4 timmar totalt och jag skulle väl uppskatta att jag nu med dessa två utlästa böcker har tagit mig ungefär halvvägs igenom animen. Så visst har där skett såväl en del bortklippningar som anpassningar.


Vad som tack och lov är lika intakt som utmärkande och jag njuter precis lika mycket av som när jag tittar på animen, är humorn och den emellanåt väldigt mörka råheten. Enstaka repliker och hela dialoger är förstås vad som framförallt bidrar till mina skratt och fnissningar, men det gäller även beskrivningar av karaktärer och scener, och detta sistnämnda kan även appliceras på just seriens mörka ton och råhet. Ni som ännu inte har stiftat bekantskap med Overlord kan förstås helt enkelt läsa mina tidigare recensioner för att bli upplysta om varför jag är så förtjust i serien, men annars kan jag även försöka summera det hela med att det har med Momongos situation att göra; vem han var, vad han har blivit, hurdan hans personlighet är och även tjänarnas många personligheter samt deras absoluta hängivenhet till och respekt för honom.


 

För att avrunda denna avhandling som blev betydligt längre än vad jag hade för avsikt, så är jag som sagt mer än nöjd över det här formatet och hur mycket nytt jag verkligen får ut av att läsa berättelsen. Jag får inte samma insupande, mäktiga känsla som när jag satt och läste Wheel of Time för många, många år sedan men så är det också två väldigt olika berättelser där stämningen är helt annorlunda. För somliga skulle Overlord säkert kunna kännas som alldeles för lättsam och enkelt skriven med all sin humor, men för mig är den helt perfekt av just de två anledningarna och tillräckligt välskriven och utarbetad för att ge mig stimulans.

 

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection
MyAnimeList: Great

Av Tomas Engström - 26 december 2018 10:15

Trots sitt attraktiva yttre och att Ash är blott 17 år gammal har han redan hunnit vara med om obarmhärtigt mycket våld och övergrepp, vilket har format honom till en kall och hänsynslös mördare – ett ökänt, otämjbart lodjur som numera huserar bland de skumma bakgatorna och gränderna i New York, där olika gatugäng regerar. I en av dessa gränder dör en okänd man mitt framför Ash, jagad av personer som jobbar för den som har uppfostrat Ash: den korsikanska maffiabossen Dino Golzine. Mannen uttalar orden "Banana fish" vilket är det sista som Ashs numera rullstolsbundne storebror Griffin sa under Vietnamkriget, efter att plötsligt ha skjutit ihjäl hälften av sina gruppkamrater och därefter tuppat av.


Sedan denna många år gamla incident har Griffin befunnit sig i ett oföränderligt, näst intill paralyserat tillstånd och nu har Ash alltså fått en potentiell ledtråd till vad som kan ha orsakat broderns tillstånd, då den döda mannen i gränden gav Ash en liten metallcylinder innehållandes någon form av drog. Det blir snabbt uppenbart att Dino vill få tillbaka föremålet till varje pris men förtäljer inte varför, vilket gör Ash både suspekt och upprorisk. Mitt i allt detta dyker dessutom den några år äldre fotografen Eiji Okumura upp med sitt naiva, godhjärtade sätt och berör Ash på ett emotionellt plan som han inte trodde var möjligt...


   

Jösses vilken lång och omtumlande resa Banana Fish har varit, vars början och slut verkligen har varit vitt skilda från varandra och jag hade aldrig kunnat förutspå vad som skulle hända däremellan. Nya karaktärer, situationer och miljöer introducerad ständigt om vartannat och detta är väl möjligtvis det enda som jag också skulle kunna passa på att säga någonting negativt om, då jag till och från tappade tråden i handlingen. Men den största anledningen till detta har egentligen varit att serien pågått sedan i somras och det hunnit passera 1-3 veckor mellan gångerna som jag – och till en början även min vän Martin – hoppade tillbaka in i animen. Jag märkte ungefär halvvägs igenom serien på just Martin att hans intresse började dala en aning när det blev svårt att hålla koll på händelseförloppet, just på grund av hur många nya vägar som huvudspåret öppnar upp. Dessutom tog serien, på ett ganska så explosivt vis, helt nya tag efter just 10-11 avsnitt när det kändes som att allting äntligen skulle nå sitt spännande avslut och det istället öppnades upp för ytterligare intriger.


Men egentligen känner jag att det inte finns något ont i detta och jag har faktiskt ett enormt sug efter att sitta och se hela serien igen, nu när den är avslutad. Det är lite samma känsla som när jag hade tittat på maffiaserien 91 Days och innehållsmässigt är de faktiskt inte helt olika varandra; alla dessa familjedraman, intriger, råheten, viss karaktärsutveckling och hur redigt snyggt animerad den är – i synnerhet ansikten och känslospelet som man så ofta ser, främst mellan Ash och Eiji men även hos många andra karaktärer.


   

För karaktärsdrivande är vad Banana Fish i synnerhet är, med många riktigt färgstarka och minnesvärda personer där Ash och Eiji står i spetsen. Och likt Yuri!!! on Ice så har den här berättelsen uppmärksammats och gjorts berömd främst för den sexuella spänning som finns mellan dessa unga två killar som så sakteliga finner varandra. Eiji blir snart en oerhört betydelsefull person för Ash – som liksom blir helad av denna så oförstörda, förlåtande och naivt vänligt inställda japanska fotograf. Men det händer ingenting mellan dem och jag tycker att den så kallade "sexuella spänningen" lyser aningen starkare i Yuri!!!än här, även om det inte råder några tvivel om att det är någonting kärleksfullt som växer mellan de två protagonisterna.


Men meningen är heller inte (såklart) att visa på hångelscener eller någonting sådant fysiskt, utan Eijis roll är framförallt att vara ett mentalt stöd för Ash och hjälper honom att finna en sida av sig själv som han trodde var förlorad sedan länge tillbaka – med den hemska bakgrund och uppväxt som Ash har. Där finns även en journalist som tidigare tjänstgjorde tillsammans med Griffin och även denna person kommer att bli viktig för Ash, som någon som står honom nära.


   

Berättelsen i Banana Fish tar som sagt både en och två vändningar och det går inte långt mellan gångerna när nya personer eller intriger introduceras, vilket absolut hjälper till att håll mig lika vaken som nyfiken genom seriens 24 avsnitt. Allting porträtteras och paketeras dessutom snyggt såväl visibelt som audiovisuellt och jag är lika förtjust i den aningen gammaldags stilen – vilket härstammar från originalberättelsen som är från 80- och 90-talet – somde passande musikstyckena.


Summa summarum är jag otroligt glad över att en så här pass gammal serie har blivit animerad så att berättelsen blir lite mer tillgänglig idag. Den har bra karaktärer, intressant story, ser riktigt bra ut och har även gott om intriger och twister – vilket kanske kan upplevas som förvirrande emellanåt, men hjälper också berättelsen att hålla sig fräsch och spännande ända in i slutet. Jag är som sagt väldigt sugen på att se om alla 24 avsnitt i framtiden, då med kortare intervaller emellan för att få en mer samlad upplevelse. Och jag tvivlar verkligen inte en sekund på att Banana Fish inte skulle vara värd all den tiden, trots att jag nu vet hur den slutar och vilka omskakande upplevelser jag har att vänta mig fram tills dess.

 

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection
MyAnimeList: Great

Av Tomas Engström - 21 december 2018 09:53

Akiko Yoshii har påbörjat tredje året av högstadiet och är fylld av förhoppning om att få ett riktigt roligt och trevligt högstadieavslut. Lika spänd är Akiko på den nya kvinnliga klassföreståndaren som ska vara helt nyinflyttad, även om hennes klasskamrater har svårt för att tro att en ny klassföreståndare skulle kunna göra särskilt mycket för skollivet – oavsett varifrån personen härstammar.


Men Juri Kibayashi, som klassföreståndaren heter, visar sig vara allt annat än din sedvanliga lärare, eller ens person. Juris hobby är nämligen att prata med folk och fän bortom graven och hennes kunskaper om den andra världen är betydligt större än vår egen, så till den grad att undervisningen oftare handlar om andar och spöken än någonting skolrelaterat. Således blir Akikos och hennes klasskamraters tredje skolår lika kaotiskt som händelserikt...


 

Ännu en fantastisk, humoristisk serie fylld av konstigheter som betas av på bara ett par minuter per avsnitt. Stackars Akiko och resten av klassen blir dagligen utsatt för oförutsägbara och helt overkligt bisarra händelser när Juri gång på gång tar kontakt med andevärlden och skrämmer slag på halva skolan. Det är faktiskt ett under att Juri aldrig hamnar i större problem eller konflikt med de andra lärarna, framförallt rektorn, utöver att en och två av dem emellanåt väser lite och tycker att hon ska sluta upp med dumheterna. Självfallet ignorerar Juri bara dessa önskningar och ser inte problemet med sin hobby – eller utövandet av det på arbetstid. Tvärtom tar hon varje tillfälle att ge eleverna en lektion i andlighet och såväl frammanar märklig väsen som låter både sin egen och andras kroppar bli besatta av andar.


Men ganska tidigt i serien tar handlingen ett litet sidospår och handlarplötsligt inte enbart om just Juri och vad hennes stackars klass behöver utstå, utan också om katter från rymden som har för avsikt att ta över jorden – ett uppdrag som går väldigt dåligt eftersom de dels saknar förmågor och militärmakt, dels ser exakt ut som just helt vanliga katter och ignoreras därför praktiskt taget av mänskligheten. Även här syns Juri till med jämna mellanrum då hon tydligen bär kattöron och agerar kattdrottning när hon inte befinner sig i klassrummet, även om det aldrig riktigt förklaras varför. Ett roligt litet sidospår som emellanåt avbryter de andliga tokigheterna som sker inne i klassrummet, med ett par riktigt komiska och charmiga karaktärer.


 

Och den meningen sammanfattar hela Honto ni Atta! Reibai Sensei väldigt väl: ett gäng komiska och charmiga karaktärer med blandade tokigheter, varav vissa berättelser hänger ihop från avsnitt till avsnitt och ett par detaljer rent utav hänger med hela serien igenom. Tecknarstilen är förstås, som ni även kan se, otroligt enkel men det är som med bland andra Working Buddies! och Gaikotsu Shoten'in Honda-san där stilen verkligen passar in i seriens lätta, komiska ton. Överlag får jag erkänna mig oerhört positivt överraskad av Reibai Sensei och det var svårt att inte vilja se "bara ett till avsnitt" när de nu är så här pass korta som 3-4 minuter. Jag skrattade riktigt gott åt dessa galenskaper och skulle absolut kunna tänka mig fler säsonger.


AnimeNewsNetwork:  Very good, don’t miss it.
MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - 4 december 2018 11:59

Aoi Mashiro har just fått sitt hjärta krossat efter att hennes pojkvän i Tokyo lämnat henne för sin bästa väninna, med förklaringen att Aois flytt till Kyoto gjorde relationen för svår att hålla ihop. För att snabbt kunna skrapa ihop respengar till Tokyo och konfrontera både sin före detta pojkvän och väninna, letar Aoi reda på stans bästa antikvariat för att utvärdera och sälja en familjeklenod. Men väl på plats blir hennes dolda motiv genast avslöjat av den unge utvärderaren Kiyotaka Yagashira, som dessutom värderar det hon tagit från familjen till en ofantligt hög summa pengar – vilket ger Aoi dåligt samvete och hon väljer att anförtro Kiyotaka sin sorgliga historia.


Kiyotaka erbjuder då Aoi ett deltidsjobb i antikvariatet eftersom han imponeras av hennes goda öga för värdefulla ting, med en extra motivering att hon då även själv kan spara ihop pengar till en biljett till Tokyo – om hon vid den tidpunkten fortfarande skulle vilja ta konfrontationen. Väl anställd blir Aoi snabbt medveten om vilket enormt sinne för detaljer och slutledningsförmåga som Kiyotaka har, något som har gett honom smeknamnet "Holmes" och leder till att han varje vecka får alla mysterier som folk önskar att han löser åt dem.


 

Tydligen ska denna anime vara baserad på mysterieromaner skrivna av författarinnan Mai Mochizuki och jag vill tro att berättelserna gör sig bättre som just romaner eller korta noveller, för Holmes of Kyoto visade sig tyvärr vara en riktig besvikelse. Vad som lockade mig allra mest med serien var det faktum att den utspelar sig i Kyoto, och jag har väldigt mycket nöje i att få återse platser som jag mycket väl känner igen från mina tidigare resor till denna vackra, ålderdomliga tempelstad. Men när det kommer till själva "mysterierna" som den här så kallade "Holmes" ska lösa så är de riktigt banala, vilket är resultatet av en dyster blandning mellan att serien inte helt fokuserar på själva mysterielösandet, samt att karaktärerna överlag i den här serien känns riktigt platta.


För vår ena protagonist här, självaste detektiven, är ju som presenterat inte någon detektiv utan har bara fått smeknamnet "Holmes" dels på grund hur delar av namnet kan tolkas på japanska, dels att han har ett väldigt skärpt sinne för detaljer. Kiyotaka ligger absolut på samma nivå som man porträtterar Sherlock Holmes i den så populära TV-serien med Benedict Cumberbatch; att bara genom att titta på folks utstyrsel och uppsyn lyckas dra flertalet slutsatser om vem man är, varifrån man kommer och vad man har för motiv – vilket ju vår andra protagonist, Aoi, snabbt blir medveten om efter att ha synats i sömmarna av Kiyotaka. Men personligen skulle jag säga att Kiyotakas snabba slutsatser inte känns riktigt lika logiskt genomtänkta som i TV-serien, vilket leder till att jag många gånger sitter och rullar ögonen över vilket helt otroligt geni han hela tiden framstår som.


   

Eftersom Kiyotaka som sagt jobbar i en antikvitetsbutik och i huvudsak använder såväl sitt skarpa öga som sinne för att avgöra huruvida någonting är äkta eller en förfalskning, vilket är en ganska smart oh realistisk bakgrund till hans sinne för problemlösande, så kretsar mycket av serien förstås kring just den yrkesrollen och jag tycker inte riktigt att de situationerna är särskilt intressanta eller spännande. Extra dramatik försöker sedan att skapas när Kiyotaka får en slags nemesis i form av en skicklig förfalskare i typ samma ålder som Kiyotaka, som gång på gång blandar sig in i leken när han försöker förlöjliga Kiyotaka och få honom att begå ett misstag i sitt utvärderande. Detta blev snabbt en väldigt tramsig historia som la sig på samma nivå som hela den här kärleksgrejen mellan Kiyotaka och Aoi, som jag tycker blir rejält krystad i längden. Särskilt påträngande blev det från mitten och framåt med Aois återkommande känslokval där hon har svårt för att bestämma sig för vad hon egentligen tycker om Kiyotaka och om det är okej att känna någonting överhuvudtaget.


Det finns inte så mycket mer jag kan eller vill säga om Holmes of Kyoto, mer än att den sållar sig till årets besvikelser – som börjar bli väldigt många nu. Platta karaktärer, platt handling och platta relationer mellan karaktärerna. Den enda riktiga behållningen enligt mig är att få se Kyotos vackra omgivning, som faktiskt har återskapats riktigt snyggt, och även alla sevärdheter som det tipsas om emellanåt. Men som en "Mysterium"-serie var den tämligen ointressant.

 

AnimeNewsNetwork:  Weak, I wish I’d done something better with my time
MyAnimeList: Bad

Av Tomas Engström - 9 november 2018 12:00

Bland de tysta, ödelagda ruinerna till vad som en gång var en frodande stad, är det endast ljudet av en puttrande Kettenkrad-motor som bryter tystnaden. Ombord på denna kombination av en motorcykel och stridsvagn sitter två unga tjejer, Chito och Yuuri, som gör vad de kan för att överleva i detta krigsärrade ödelandskap som inte längre tycks hysa några andra människor.


Men så länge som de två har varandra spelar det ingen roll hur utspädd den konserverade soppan är, eller hur länge de behöver söka för att finna nya matransoner bland gamla övergivna fabriker. För i denna dystopiska värld av ingenting behöver man kunna dela på känslan av ensamhet och uppgivelse, med målet att lyckas nå det högsta topplagret av staden där de hoppas finna endera andra människor eller åtminstone mat så det räcker för att kunna överleva.


 

Det har tagit mig ett helt år att komma till skott med att se igenom hela Girls’ Last Tour, efter att ha påbörjat serien förra hösten när det första avsnittet sändes – som lämnade ett okej intryck efter sig. Det som gjorde mig mest nyfiken och villig att någon dag fortsätta titta var inte så mycket tjejernas resa som vad som egentligen har hänt med omvärlden, särskilt som jag redan i det första avsnittet fick intrycket av att världen har varit såhär under en skrämmande lång tid. Där finns mycket som jag själv tar för givet att alla känner till, självklarheter som hör till ens uppväxt, men som Chito och Yuuri istället besitter endera en väldigt begränsad kunskap om eller ingen kunskap alls. Till exempel vad choklad är, varför man säger "cheese" när ett foto skall tas, och vad ett hav innebär. Tråkigt nog får man inga riktiga förklaringar till någonting alls i dessa 12 avsnitt, utan serien handlar till mång och mycket bara om att Chito och Yuuri gör vad de kan för att överleva.


Och den premissen hade ju absolut kunnat vara tillräckligt spännande och intressant för att bygga en serie kring, om det nu hade känts mer som att det faktiskt handlar om ren överlevnad. Men på det stora hela är avsnitten väldigt oskyldiga, ibland snudd på tråkiga, och jag tycker att atmosfären av de sönderbombade husruinerna krockar med att våra två huvudpersoner har en viss chibi-design över sig; med sina stora, runda huvuden och proportionsvis små kroppar... Här finns inga detaljer alls att prata om, inga tydliga karaktärsdrag som skiljer dem åt, utan det är bara konstrasten i hårfärg (svart mot blond) och hårlängd som verkligen identifierar dem. Ja, bortsett från personligheterna då, för där skiljer de två sig åt en hel del.


 

Och det blir just den biten som tar mest plats här i Girls’ Last Tour, just tjejernas dialog och uppförande mellan varandra. Chito är väldigt lugn och sansad av sig och agerar alltid lika klokt som eftertänksamt utefter den stora kunskap som hon besitter, vilket gör sig mest tydligt genom att hon kan både läsa och skriva. Yuuriär då istället (förstås) mer energisk och lite klumpigt lagd, som ofta agerar utan att tänka sig för och visar nästan lite ADHD-tendenser emellanåt. Men Yuuri kan även vara oerhört lat och tänker oftare på att bara sova och äta än hur man ska tackla ett eventuellt hinder längsmed vägen. Så, varför ha Yuuri med sig överhuvudtaget? Bortsett från det trygga sällskapet är Yuuri den som bär ett gevär och visar redan i det första avsnittet hur pricksäker hon är med det. Inte för att den här världen tycks ha någonting kvar i sig att behöva försvara sig mot, men ändå.


Jag är ärligt lite förvånad över hur pass from, händelselös och lättsam som den här serien visade sig vara... till en början fanns där ändå någonting lite tragiskt och sorgligt över att de här två tjejerna är till synes helt ensamma i staden och inte har en aning om var deras resa egentligen kommer att sluta. Man försöker som sagt att ta sig till det "översta lagret", då det är så strukturen för denna fallna storstad ser ut, och vägen dit är lika öde som den är eländig. Husruiner, övergivna fabriker, stora slagfält med sönderrostade stridsvagnar och andra dystopiska miljöer pryder det dammiga, dystra landskapet som de färdas genom. Emellanåt snubblar dem över någonting intressantare än bara ödsliga ruiner och jag får känna att världen får lite kontext till sig, men det går ganska långt mellan gångerna och det berättas retsamt lite - ända fram tills det sista, högst oväntat flummiga avsnittet. Men resan dit blir mest bara åka runt, samla mat, äta och sova och däremellan gör eller säger Yuuri någonting lite korkat, medan Chito skriver dagbok och ser till att de tvättar sina kläder när tillfälle ges.


 

Girls’ Last Tour är för mig något av en besvikelse, på grund av hur harmlös och rogivande den var, samt var det hela slutade. Jag kan förstå populariteten och att vissa ser den händelselösa resan som någonting charmigt och trevligt, men att för mig se Chito och Yuuri bland annat sitta och bara lyssna på ljudet av regndroppar som slår mot olika burkar... Okej om det var ett avbrott i en annars väldigt barsk vardag, men nu är det snarare tvärtom. För serien innehåller absolut ett par intressanta och mer spännande avsnitt framåt mitten och i slutet, men jag skulle hellre välja att plocka ut dessa och lämna resten av serien osedd. Det är förstås också lite rart att se dem umgås med så pass olika personligheter och hur de tar hand om varandra, men i längden är det inte jätteunderhållande att behöva se så pass många scener som den jag beskrev här ovan utan att i börja fundera på om man borde snabbspola framåt...

 

AnimeNewsNetwork:  Decent, I didn’t lose my time
MyAnimeList: Average

Av Tomas Engström - 31 oktober 2018 18:53

2018 års höstserier har ju som sagt börjat rulla nu och jag har äntligen lyckats beta av ytterligare en samling förstaavsnitt till detta inlägg!


Between the Sky and Sea

Bloom Into You

Radiant

Release the Spyce

Uchi no Maid ga Uzasugiru

Ulysses - Jeanne d'Arc to Renkin no Kishi

Voice of Fox


 

Between the Sky and Sea

Under 10 års tid försökte mänskligheten förstå orsaken till varför all fisk i havet plötsligt hade försvunnit, men gåtan består än idag. För att kunna fortsätta tillfredsställa behovet av fiskrätter så dedikerade Japan en stor del av sin forskning åt att lyckas konstruera enorma akvarier ute i rymden, gjorda för fiske av särskilt tränade rymdfiskare. Idag är just kvinnliga sådana fiskare väldigt eftertraktade på marknaden – för att stärka jämställdheten mellan manliga och kvinnliga arbetare. En sådan kvinnlig aspirerande rymdfiskare är Haru som äntligen är på väg att uppfylla sin dröm, när hon nu har anlänt till Onomichi i östra Hiroshima för att påbörja sin utbildning på universitetet där.


Säsongens besvikelse. Jag hade för det första trott att en serie med ett så här pass poetiskt och fint namn skulle innebära något slags drama, och för det andra trodde jag aldrig att jag skulle behöva dras med en lika ansvarslös, lättsinnad och oduglig huvudperson som Atsuko i Little Witch Academia... Jag lovar att jag faktiskt ändå gav serien en ärlig chans, när jag under den inledande prologen fick mina förväntningar krossade av den faktiska premissen och vad namnet försökte syfta på. Men det tar inte lång tid förrän man blir brutalt medveten om vilken typ av huvudpersonen som Haru är. Hon är allmänt högljudd, har koncentrationssvårigheter, beter sig klumpigt, lär sig inget av sina misstag, tvingas ofta förlita sig på andra... Som sagt, hon har en hel del gemensamt med Atsuko i ovan nämnda magiserie och det är verkligen ingen smickrande jämförelse att göra.


Jag lägger ner Between the Sky and Sea nu omedelbart efter detta första avsnitt. Okej om man åtminstone hade försökt berätta en intressant och seriös historia, men alla händelseförlopp i detta första avsnitt – i kombination med att Haru uppenbart har ADHD – visade väldigt tydligt på vad det här kommer att bli för en serie: trams. Att den dessutom visar sig baseras på ett mobilspel... nej tack.


 
Bloom Into You

Gymnasieeleven Yuu har alltid älskat att läsa romantisk manga riktad till tjejer och drömmer om den där dagen när hon själv ska få uppleva hur någon bekänner sin kärlek till henne. I det ögonblicket kommer hon självklart att bli alldeles nervös, varm och fullkomligt underbar inombords – precis som i manga och på film. Men när den dagen så slutligen kommer, känner Yuu ingenting alls... Hon svävar inte på moln, hennes hjärta slår inte snabbare och hon vet inte riktigt vad hon ska svara. Inte ens nu, en hel månad senare, har hennes klasskompis känslor lyckats nå fram till henne och Yuu vet inte vad hon ska ta sig till.

 

Men så råkar hon se studentrådets ordförande Nanami göra just detta: avböja en kärleksbekännelse, helt enkelt för att Nanami inte känner någonting för sin beundrare. Detta gläder Yuu som därmed inte längre känner sig lika ensam med sina svala känslor och hon närmar sig därför Nanami för att rådgöra om saken. Men ju närmare denna ordförande hon kommer, desto mer tycks det som att Nanami visst kan älska någon – nämligen Yuu.


Okej, den här premissen tog mig faktiskt lite på sängen. Vi har ju förstås med en romantisk serie att göra och det var precis vad jag hoppades på när jag läste namnet, då jag själv likt Yuu älskar genren och hela den här grejen med att se folk bli förälskade och erkänna detta för varandra, samt se hur de svarar. Men det finns någonting mycket mer till den här serien än att bara vara sedvanlig "person faller för någon" och det där trånandet som sedan brukar fortgå under typ en hel säsong, innan de slutligen (vanligtvis) får varandra. För även när Nanami erkänner sina känslor för Yuu – något som sker redan i det första avsnittet – och man som tittare tänker att "Aha, det är därför som båda två inte har känt någonting när de fått manliga beundrare!", så visar det sig att Yuu fortfarande inte blir berörd...


Chockerad och förvånad, ja. Men istället ledsen och bitter över att inte ens Nanami kan orsaka fjärilar i magen eller någonting i närheten av det. Det är faktiskt rent utav så att hon blir lite avundsjuk och arg på Nanami, som så tydligt visar prov på alla de där små tecknen som kännetecknar när man är kär i någon. Kort och gott allt det där som Yuu vill uppleva men inte får göra... Den här ska bli riktigt intressant att fortsätta följa, särskilt som jag tycker att (den ensidiga) kärleken mellan de två tjejerna är riktigt vackert och smakfullt gjord.

 

 

Radiant

Likt alla magiker har även unge Seth blivit "infekterad" och är därmed en av de få att ha vidrört och överlevt en Nemesis; monster som faller ned från skyn och orsakar total förödelse, samt besmittar alla de rör vid. Fördelen med att ha överlevt smittan är att man därmed även har utvecklat ett naturligt immunförsvar och därför vill Seth nu bli en jägare, som slåss mot Nemesis för att skydda världen. Men hans främsta mål är större än så: att lyckas utplåna alla Nemesis helt och hållet för att på så vis försöka få mänskligheten att acceptera sådana som han själv, som trots att de lär sig bruka magiska krafter för att hjälpa till mot Nemesis-anfall, ändå ses som lika fientliga och förgörande som monstren...

Mja, en shounen-serie som ni kanske förstår bara av beskrivningen. Seth är ännu bara en magikerlärling och har långt kvar innan han blir lika mäktig som sin lärarinna, även om han åtminstone har lyckats uppfinna en alldeles egen besvärjelse i kombination med ett knytnäveslag – som utan problem slungar iväg enorma stenbumlingar flera kilometer (antar att det blir någonting stort av detta i framtiden). I det första avsnittet händer ingenting speciellt eller vidare överraskande, mer bara att karaktärer ska introduceras, premissen läggas fram samt att Seth och vi som tittare naturligtvis även kommer i kontakt med vår första Nemesis. I det andra avsnittet börjar det typiska shounen-materialet bli allt mer tydligt, med hur speciell Seth visar sig vara – och även oerhört naiv och typisk "jag vill alla väl och måste rädda världen".


Jag ska nog ge den ett avsnitt till eller två innan jag bestämmer mig för huruvida detta blir en medioker serie att följa eller passa på, men det står åtminstone väldigt tydligt att Radiant har en väldigt liten chans att bli någonting annat än just medioker.

 

 
Release the Spyce

Momo Minato har just börjat på gymnasiet och är ivrig att lära känna nytt folk och få nya vänner, då alla hennes tidigare högstadiekamrater har hamnat i andra klasser än hennes. Tyvärr ser det mörkt ut under den första perioden då Momo inte kan förmå sig att börja prata med någon, mest för att alla andra tjejer i klassen redan tycks ha upprättat kompisgäng som de umgås med. Men så får hon kontakt med Mei och Goe som väljer att börja prata med Momo, och de tre träffas även senare utanför skolan på café – där Mei och Goe lär sig om Momos extraordinära smaksinne, luktsinne och syn. Senare på kvällen beger sig Momo ensam iväg för att leta efter en nära vän och kollega till sin bortgångna pappa, som egentligen skulle ha hört av sig för att hjälpa Momo bestämma sin framtida karriär.

 

Kollegan visar sig ha tillfångatagits av ett brottssyndikat som håller på med olaga vapenhandel och under tumultet som sker när Momo desperat försöker hjälpa sin vän, dyker plötsligt Mei och Goe upp tillsammans med tre andra klasskamrater och de lyckas utan problem avväpna brottslingarna! Momo får därefter två alternativ: antingen injiceras hon med ett medel som får henne att glömma allting, eller så kan hon ansluta sig till denna grupp hemliga underrättelseagenter och få användning för sina förstärkta sinnen.

 

Jag är ju inte något större fan av den här genren där någonting som initialt liknar en grupp superhjältar ska slåss för att rädda folks vardag. Här kommer superkrafterna från någonting som ser ut som en kanelstång som tjejerna tuggar i sig vid utryckning och de blir då såväl snabbare som starkare och smidigare, vilket förstås också är vad som refereras till som "spyce". Premissen känns helt okej och serien är som tur är bara 12 avsnitt lång, så jag kanske tittar på någonting mer än bara det här första avsnittet men förväntar mig inte att här finns någonting som i längden håller uppe mitt intresse tillräckligt mycket för att jag ska vilja se allting. Vad som ändå kittlar min nyfikenhet en smula är att det ser ut att kunna bli lite mer som James Bond och Kingsman än säg Spider-Man och Iron Man (som jag förvisso verkligen tycker om).

 

 
Uchi no Maid ga Uzasugiru

Tsubame Kamoi är en före detta officerare inom den japanska självförsvarsstyrkan och letar nu efter ett nytt jobb, helst någonstans där hon kan infria sin allra högsta dröm: att få klä upp en söt liten flicka i kläder som hon själv har sytt. Som av en slump råkar detta vara precis vad som väntar den person som väljer att bli hembiträde åt den ryskjapanska familjen Takanashi, som idag endast består av maken Yasuhiro och lilla 10-åriga Misha – som hitintills har fördrivit samtliga ansökande med sitt fientliga sätt och hetsiga humör. Men med Tsubames bakgrund är Mishas spratt och påhitt ingenting som rår på den fysiska samt mentala utbildningen som Tsubame har genomgått, vilket får Takanashi att anställa henne direkt, till Mishas stora förtret.


Jag hade aldrigbrytt mig om att börja se Uchi no Maid ga Uzasugiru om inte min vän Martin hade insisterat på det och hävdat att jag skulle "tycka att den är helt fantastisk". En serie med ordet "maid" i namnet behöver ju förvisso inte alls vara dålig, se bara på fjolårets underbara Miss Kobayashi’s Dragon Maid, men det hör ju heller inte till ovanligheten att de här serierna riktar sig till en... viss publik, om jag säger så, med mycket fanservice som jag ju inte riktigt tål. Därför är jag oerhört glad över vilken överraskning det var att se detta första avsnitt, som fullkomligt dröp av härlig humor och sådär lagom lätt weirdness – mest i det faktum att Tsubame har ett enormt (praktiskt taget osunt) lolitakomplex.


Jag håller med Martin som direkt efter att ha sett detta avsnitt igen menade på att någonting sådant här aldrig tidigare har gjorts, och det är helt klart sant. En supervältränad ex-officerare som växlar om till hembiträde för att hon innerst inne blir smått upphetsad över tanken på flickor uppklädda som dockor, helst iförd kläder som hon själv har sytt? ...jag förstår ju hur det som jag just beskrev kanske låter, nu när jag läser det, men det här första avsnittet var i varje fall så förbaskat roligt och underhållande att jag omöjligt kan hålla mig ifrån att se mer!


 
Ulysses - Jeanne d'Arc to Renkin no Kishi

Det är tidigt 1400-tal och engelska trupper har gjort sitt intåg i Paris, varpå den franska kungliga familjen flytt till Chinon och Hertigdömet av Bourgogne allierat sig med den engelska armén. Vid ungefär samma tid som engelsmännen tar Harfleur, svär fyra unga vänner av olika franska familjer att fortsätta stå varandra nära och hedra sin barndomsvänskap – oavsett vad den ostadiga framtiden bär med sig. En av dessa är Montmorency som har vigt de senaste 7 åren åt att försöka lista ut hemligheten med de vises sten, för att använda dess krafter på att lyckas föra tillbaka en av sina vänner som antas ha blivit tillfångatagen av engelsmännen efter förlusten av slaget vid Azincourt. Utan vare sig familj eller vänner reser Montmorency runt som alkemist under rådgivning av en älva för att försöka utnyttja de vises sten, varpå de anländer till en liten by och träffar på en tjej som heter Jeanne d’Arc...

Det första avsnittet av Ulysses var faktiskt inte tokigt alls och lämnade mig nyfiken på fortsättningen. Här introduceras vi för fyra unga huvudpersoner vars ansikten jag förmodar återkommer så småningom i serien, med tanke på löftet som de avger, även om fokuset hamnar på Montmorency mot slutet av avsnittet och även fortsätter där i nästa avsnitt. Det handlade främst om att visa på oroligheterna i landet samt bandet mellan de fyra protagonisterna, men i synnerhet mellan Montmorency och den som är känd som Arthur, och även Montmorencys besatthet av att lära sig alkemi och förstå sig på de vises sten – som han fann nedgrävd i marken bland resterna av sin familjs nedbrända hus.


Men det andra avsnittet... Det andra avsnittet svängde oerhört mycket mellan att visa upp lovande action och en väldigt fånig, pubertal humor. Väldigt grovt (och kanske lite orättvist) hugget så kändes det som att halva avsnittet handlade om bröststorlekar och skämtande kring detta, och den andra halvan kretsade kring Jeanne och födelsen av ett helgon. En väldigt blandad kompott, som ni hör, och den lämnade mig faktiskt mer besviken och trött än förlåtande och pepp. Så tyvärr Ulysses - Jeanne d'Arc to Renkin no Kishi, men det blir nog faktiskt inte mer än såhär för min del...


 

Voice of Fox

Tonåringen Hu Li dagdrömmer om att bli en lika populär sångare som alla de han ser reklam om överallt, och som även får tävla i olika TV-program om vem som är mest populär hos publiken. Tänk att ha fans som skickar blombuketter och som hejar på en under direktsändning. Tänk att få stå i rampljuset på scenen och sjunga ut sin kärlek till publiken. Men eftersom Hu inte har vare sig rätt utseende eller finansiell support för att lyckas göra karriär, tvingas han istället välja andrahandsalternativen: att stå som spöksångare bakom kulisserna och vara rösten till någon som ser mycket bättre ut än honom, samt ladda upp sina helt egna låtar på nätet utan någon profilbild om hur han ser ut. Men plötsligt en dag mottar Hu ett mail som kan äventyra hela hans karriär, då någon har lyckats fota honom när han kliver ut från sångbåset till den person han lånar ut sin sångröst till...

 

Svårt att säga så mycket efter det första avsnittet, mer än att jag är lite besviken på att Voice of Fox alltså bara syftar på Hu Lis alter ego på nätet, där han använder sig av en traditionell rävmask för att identifiera sig – vilket han också bär under sina framföranden i båset, även om nu ingen ser honom (utöver personalen på plats). Jag ska kika på något avsnitt till för att se vart hela den här potentiella utpressarsituationen tar vägen, men spontant kändes det inte som någonting alltför speciellt – fick som ett lite tamt och barnsligt intryck av det första avsnittet. Mest för att huvudpersonen Hu av någon sjukt märklig anledning har en stor, röd målning runt ena ögat. Okej om det hade varit t.ex ett brännmärke eller enormt födelsemärke, men det här ser så uppenbart ditmålat ut.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se