Alla inlägg under augusti 2017

Av Tomas Engström - 30 augusti 2017 11:04

Sedan hon var riktigt liten har Haruka Kotoura kunnat höra folks tankar. Det började oskyldigt med att alltid kunna gissa vilken mat som hennes mamma försökte överraska med, eller hur hon alltid lyckades vinna mot klasskamraterna i sten-sax-påse. Men så började Kotoura avslöja folks ärliga tankar och tillika innersta hemligheter, såsom vem en klasskamrat var hemligt kär i eller vad som egentligen var orsaken till sin pappas sena kvällar. Oskuldsfullt och oförstående fortsatte Kotoura att svara på vad alla i hennes omgivning tänkte istället för vad dem faktiskt sa, vilket ledde till hur allt fler började undvika henne. I skolan blev hon impopulär bland lärarna och klasskamraterna började kalla henne för ett monster, medan hennes föräldrar ständigt grälade om vems ansvar Kotoura egentligen var och vilken av dem som bar skulden för hennes ”sjukdom”.


En skilsmässa senare bor Kotoura nu ensam, lämnad av sin far och bortstött av sin mor. Nyinflyttad i ett nytt område och med nya klasskamrater ser hon till att genast göra sig så impopulär som möjligt, för att tydligt visa att hon inte är intresserad av att knyta några kontakter och framförallt inte skapa vänner. Men en pojke i klassen, Yoshihisa Manabe, beter sig inte alls som alla de andra eleverna och verkar heller inte det minsta brydd – eller ens förstådd – över att Kotoura svarar på det han tänker. Och när Kotoura berättar för honom om sin förmåga, med lika mycket förväntan som en förhoppning om att bli lämnad i fred, blir Manabe istället bara än mer intresserad av henne och lovar rent utav att aldrig lämna hennes sida...


 

Så här ska en skolanime inledas: med depression, dysterhet och ett riktigt eländigt förflutet. Först får vi se vilken härlig familj Kotoura har haft och hur omtyckt hon har varit i skolan, för att sedan bara dra mattan under fötterna på tittaren och verkligen ödelägga all typ av lycka och kärlek. Vännerna lämnar henne, föräldrarna lämnar henne, ja till och med folk och djur i hennes omgivning tycks rinna henne ur händerna hur hon än försöker... Det är så ledsamt allting att mitt hjärta verkligen går sönder, när jag slutligen placeras i nutid och får se det skal som har lämnats kvar. Ensam och bruten har Kotoura verkligen gett upp allt hopp om att någonsin lyckas få några vänner igen och det är i synnerhet tankarna på hennes mors sista, hänsynslösa ord som håller henne vaken om nätterna och glåmigt apatisk om dagen.


Men så kommer Manabu plötsligt in i bilden och förändrar allt för såväl Kotoura som tittaren. Trots sin väldigt tidiga ansträngning att tydligt ta avstånd från samtliga av sina klasskamrater så återupprättar Manabu ändå kontakten med henne gång på gång. Att han dessutom ofta har sina tankar någon helt annanstans och föreställer sig de mest märkliga och visuellt kraftiga av händelser, lockar fram både skratt och skräck hos Kotoura när hon ser vad som försiggår i Manabus knepiga huvud. Och det här är förstås en medveten taktik som han har för att få Kotoura att just le, då han satt som mål att försöka vända hennes introverta sätt att både tänka och vara. Många gånger innefattar detta ganska pinsamma, hormoniskt styrda tankar som är lite åt ecchi-hållet, men man håller överlag en bra nivå här så att det verkligen blir mer som någonting jag skrattar åt än sitter och vrider mig obekvämt i soffan.


 

Det är så rart och härligt så det förslår att se Manabu vara så öppen, skämtsam men ändå allvarlig mot Kotoura och inte alls bry sig om vad alla andra i skolan tycker. De första fem avsnitten av Kotoura-san har just detta i fokus och kretsar alltså kring Manabus välvilja och Kotouras ständiga strid med sig själv och sitt jobbiga förflutna, plus att återigen vara utfryst från klassen. Det är här serien är som allra bäst och går en fantastisk balansgång mellan det allvarliga och det galna, mellan Kotouras sorg och Manabus skämtsamma lynne. Det går faktiskt till och med så pass långt som att det femte avsnittet känns som ett avslut på en hel story arc, där det kommer fram en del bekännelser, saker och ting får upprättelse och Kotoura både öppnar upp sig och visar tecken på en liten nyfödelse.


Och sedan börjar det plötsligt gå snett... Det sjätte avsnittet snubblar framåt med en tramsig utflykt, en allt mer perverterad Manabu och ett allmänt skiftat fokus. För nu har ju ändå mycket av det dåliga "löst sig", eftersom det femte avsnittet som sagt kom med ett verkligt avslut på hur Kotoura lever sitt liv idag. Det som finns kvar att bearbeta är hennes hatiska mor och det ärr som bortstötandet har lämnat bakom sig, men den biten får vi inte se någonting av förrän serien väl avslutas på riktigt – i de sista två avsnitten. Fram till dess kommer historien till ett väldigt tråkigt tvärstopp som bland annat innefattar ett besök på stranden (såklart), "jobbiga" förkylningstider och att etablera hur pervers Moanabu kan vara – och så även Kotouras morfar, av någon anledning! Den skolklubb som Kotoura och Manabu ganska tidigt i serien blir medlemmar av gör också en trist djupdykning. Klubben har för avsikt att bevisa att medium och övernaturliga krafter verkligen existerar och bakgrunden till detta är faktiskt riktigt intressant och de nya karaktärerna som introduceras funkar jättebra, åtminstone under de fem första avsnitten... Men sedan faller även dessa offer för mer tramserier än humoristiska utspel.


 

Det är som sagt den där svåra balansgången mellan vad som är genuint roligt och istället bara blir galet tramsigt som plötsligt börjar tippa allt mer åt det ena hållet. Kotoura-san tycker jag lyckas hålla den balansgången i början och för mig hade serien lika gärna kunnat avslutats i och med det femte avsnittet, eftersom tillräckligt mycket blir löst under den korta tiden och de konfrontationer, problem, skratt och elände som sker håller ett högt tempo och således även mitt intresse på topp. För de nästkommande tre avsnitten är faktiskt så pass bedrövliga att jag inte kunde förmå mig att se ens hela det sjunde. Istället valde jag att läsa en sammanfattning på Wikipedia om fortsättningen verkligen skulle vara lika innehållsfattig och fånig. Och lika märkligt som det var tacksamt så valde serien faktiskt att från och med avsnitt 9 svänga tillbaka till en betydligt allvarligare, mörkare ton där man såväl lade grunden för en ny intressant story arc, som hittade tillbaka till ursprungsmaterialet. Avsnitt 12 är faktiskt riktigt bra och knyter dessutom ihop säcken på ett underbart vis, med en liknande scen som hela den här animen inleddes med – men nu mycket gladare med massor av hopp inför framtiden. Vackert och rörande.


Jag tycker egentligen om Kotoura-san, det gör jag. Men eftersom serien är så pass ojämn att de första fem avsnitten och de nästkommande fem känns lite som natt-och-dag, kan jag inte göra annat än dra lite på munnen. Suverän inledning, oerhört bra avslut, konstig halvlek. Ta mitt råd och hoppa över avsnitt 6-8 så får ni en betydligt bättre helhetsupplevelse, eftersom där inte händer någonting som känns riktigt minnesvärt – tvärtom. Jag önskar verkligen att den här animen hade fått kunna vara bara 5 avsnitt lång för då hade det här varit en solklar 7:a eller kanske rent utav 8:a. Men nu kan jag inte skaka av mig den där negativa känslan som genast infann sig i avsnitt 6 och som trots allt ledde till att jag kände mig tvungen att i förväg undersöka om serien någonsin skulle hitta tillbaka eller nu var förlorad. Jag är glad för upprättelsen men ledsen över hur vägen dit innebar ett platt fall från linan och den så väl utförda balansgången innan dess.


 

AnimeNewsNetwork: Descent, didn't lose my time

MyAnimeList: Fine

Av Tomas Engström - 26 augusti 2017 12:01

9-årige Ren bor, sover och äter ute på gatan efter att ha rymt hemifrån då han plötsligt blev föräldralös när mamman omkom i en olycka och pappa plötsligt bara lämnade familjen. Bitter och hatisk vägrar Ren att lita på folk i sin omgivning och skyr även sina släktingar som pesten, som ändå bara agerar kallt och distanserat mot honom. Sittandes vid vägkanten i centrala Tokyo blir Ren plötsligt tillfrågad om han vill följa med och bli främlingens lärling. När Ren tittar upp möts han av en abnormt storvuxen varelse vars huva döljer ett lurvigt ansikte och en djurisk blick, vilket får honom att falla baklänges och tappar bort mannen. Sökandes runt Shibuyas gator gör Ren ett försök att hitta främlingen men irrar helt bort sig när han slinker in i en smal gränd – som plötsligt blir som en labyrint av likartade passager.


Väl ute igen har Ren lyckats finna en slags fabelvärld som befolkas av djur och efter ett tag har han turen att bli återupptäckt av den främmande mannen, som visar sig vara en välkänd krigare vid namn Kumatetsu. Denne står som kandidat för att ta över titeln som Herre över Djurvärlden Shibuten, men Kumatetsu är lika antisocial och utstött av samhället som Ren själv. Därför har Shibutens nuvarande Herre beslutat att Kumatetsu inte kan kandidera utan att först åta sig en lärling – vilket är precis vad Ren nu har blivit utsedd till. Det här gör dock Kumatetsu än mindre populär då människor egentligen är förbjudna i Shibuten, eftersom deras destruktiva känslor riskerar växa sig så pass starka att det uppslukar dem...


 

När eftertexterna till Bakemono no Ko slutligen började rulla efter närmare 2 timmar tänkte jag glatt "Vad skönt att det fortfarande finns sådana här pärlor kvar där ute att utforska" och därefter beställde jag genast filmen på Blu-ray. Den visades i Japan 2015 och egentligen borde jag verkligen ha sett den tidigare än så här, men så kan det vara ibland när grejer helt passerar under radarn – trots att man egentligen borde bevaka allting som Mamoru Hosoda gör. Karln är ju sedan tidigare känd för bland annat Summoner Wars och Wolf Children, två riktigt fantastiska filmer som man nästan måste ha sett. Och nu sållar sig även Bakemono no Ko till Mamorus repertoar av mästerverk.


Det mest magiska med just den här filmen är omgivningarna och idén på en värld som existerar parallellt med vår egen, vilket är min absoluta favoritpremiss för anime och manga. Spirited Away, Howl’s Moving Castle, The Ancient Magus’ Bride – det finns en anledning till varför jag håller dessa historier så högt i jämförelse med andra, även om till exempel The Girl Who Leapt Through Time och Marnie också ligger i det absoluta toppskicket om man ser till tecknarstil, animering och manus. Och här i Bakemono no Ko är det alltså platsen Shibuten som genast tar tag i mitt hjärta och får det att pumpa snabbare.


 

Och snabbt går det också under filmens första halva, där berättelsen rullar på i ett väldigt bra tempo när karaktärer, platser och intressanta små detaljer i handlingen introduceras om vartannat. Vi lär oss vem Ren är, det farliga med att vara människa enligt invånarna av Shibuten, Kumatetsus bakgrund och nuvarande position och vi ser snabbt hur väl de här två så snarlika personerna kompletterar varandra och lär sig av varandra. Den här timmen bygger verkligen upp både världen och våra huvudpersoner samtidigt som det också förebådar en intressant och spännande utveckling av vissa händelser – vissa sagda och andra osagda. Tyvärr får jag ändå erkänna för mig själv att jag i nästa timme sitter och funderar över vissa saker som fortsätter att vara osagda, även när filmen väl är slut. Men egentligen är det inte värt att klaga på för det finns absolut ett värde i att inte berätta allt, utan låta en viss mystik få vara kvar. Det placeras istället i betraktarens fantasi att själv lägga de pusselbitarna på plats och fundera på betydelsen.


Den andra halvan presenterar faktiskt överraskande många nya element till historien och det händer även ett par oväntade saker med karaktärer, samtidigt som nya personligheter börjar uppta plats. Väldigt roligt och som sagt överraskande, men det här blir också anledningen till varför sådant som jag hade förväntat mig få höra någonting mer om blir minimerat eller bara borstas under mattan. Som sagt, egentligen ska inget att klaga på för de behöver inte förklaras mer för var gemene tittare. Men jag personligen hade ändå absolut uppskattat det. Dock uppskattar jag ju nästan ännu mer att filmen kan ta en sådan vändning halvvägs igenom och just lyckas med att överraska mig med saker som jag aldrig ens hade tänkt på skulle kunna hända


 

Den största behållningen i den första halvan ligger i varje fall i den underbara dialogen och utbytet mellan Ren och Kumatetsu, vars relation utan tvekan är hela filmens hjärta. Tjurskalliga, envisa och socialt inkompetenta börjar dem inte helt oväntat med att endast gå varandra på nerverna. Men det är också därför som Kumatetsu har fått i uppdrag att skaffa sig en lärling, eftersom han behöver lära sig att umgås med andra och framförallt inte alltid låta sitt hetsiga humör och korta stubin ta över. Han har ett väldigt burdust sätt och en hård yta men visar snart att det finns något mer där under. Och Ren är inte särskilt mycket bättre, med sina svårigheter för att lita på folk och låta sig omhändertas av någon – efter att ha tyckt sig blivit sviken av inte bara sina släktingar och pappa, utan redan utan även sin så tragiskt bortgångna mamma. Men när han upptäcker hur utstött och ensam Kumatetsu också är så börjar Ren utveckla en sympati och ett band till honom.

Återigen måste jag dock bara få säga hur märkligt jag därför kan tycka att det blir med de tidiga händelser som den andra halvan för med sig, utan att säga alltför mycket eftersom där fanns en stor behållning för mig i att bli så överraskad av förloppet.


Grafiskt och musikmässigt finns det inte mycket att säga utöver hur mästerligt allting har utförts. Animationerna är verkligen magiska redan från första början, när det pratas om gudar och återfödsel och vi får vår allra första inblick i världen Shibuten. Tokyo och distriktet Shibuya är så vackert återskapat att det känns som om jag befinner mig på plats, och alla karaktärer är både detaljerade och välanimerade.


 

Bakemono no Ko är nästintill ett fläckfritt mästerverk med underbara karaktärer, skön humor, en spännande historia och fantastiska miljöer. Första timmen tycker jag rullar på särskilt bra med ett härligt tempo, men den andra halvan av filmen anser jag tappar lite, lite momentun och även fokus till viss del. Å andra sidan händer det saker som jag aldrig hade kunnat förutspå och som verkligen lägger grunden för flertalet nya intressanta utvecklingar av både karaktärer och storyn. Mamoru Hosoda har utan tvekan lyckats igen och gjort en fantastisk film som är en värdig efterföljare till Wolf Children.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList: Great

Av Tomas Engström - 24 augusti 2017 10:43

30 år efter misslyckandet med att förverkliga rymdkoloniseringsprogrammet är människan på gränsen till utrotad, efter ett näst intill oupphörligt regn som plågat jorden i årtionden och lett till såväl uppror och tumult som världskrig, där stora krigsmaskiner och robotar har löpt amok och nu behandlar allt som en fiende. Bland ruinerna till de tidigare så stora städerna och samhällena, letar så kallade skräpsamlare efter varor och artefakter som de antingen kan dra nytta av själva eller sälja för att bistå de kvarlevande människorna.


En av dessa skräpsamlare är Kuzuya som just har lyckats ta sig in i den ökända ”sarkofagstaden” som är en av de farligaste platser man kan befinna sig på pga alla de militärrobotar som ännu härjar där. När Kuzuya tar skydd inne i ett stort, gammalt planetarium blir han bemött av Yumemi – en robottourguide som hälsar honom välkommen som planetariets första gäst på nästan 30 år. När hon försöker visa stjärnhimlen genom planetariets projektor, visar det sig dock att projektorn är trasig och även om Kuzuya egentligen har viktigare saker för sig, bestämmer han sig för att stanna hos Yumemi och försöka reparera projektorn.


 

Planetarian var ett riktigt överraskande drama i en dystopisk värld där vi under fem korta avsnitt endast lär känna två personer. Det är skräpsamlaren Kuzuya, som idag lever ett farligt liv och endast kan minnas vilken bra plats jorden en gång var – när han fortfarande levde tillsammans med sin familj, och tourguiden Yumemi som alltså är en android (mänsklig robot) och jobbar med att berätta om himlavalvet och hur stjärnorna alltid har varit en del av människans historia.


Det härliga med den här animen ligger i att se hur Kuzuya visar sig allt mer mänsklig ju längre tid han spenderar med Yumemi. Ironiskt nog eftersom hon själv består av mekaniska delar och AI. För när de först träffar varandra är Kuzuya både nervös, stridslysten och lika kortfattad som kylig i sitt sätt att tala, eftersom han trots allt befinner sig på en av de farligaste platserna som existerar och sökte sig till planetariet endast för att undkomma stridsrobotar. Men Yumemis oskyldiga yttre och okunskap om vad som har hänt här i världen, samt även oförmåga att lyckas ta in vad som har hänt och förstå att mänskligheten har reducerats till en bråkdel, är vad som gör henne så fantastisk och får Kuzuya att uppvisa allt mer medmänsklighet. Visst kan hon vara irriterande också, som hela tiden har någonting att informera om vad gäller planetariet, sig själv eller den värld som hon känner till – men som ju inte längre är verklighet. Men det är svårt att bli arg på någon så omtänksam och oskuldsfull som har programmerats för att inte bara tjäna oss människor, utan framförallt få oss att känna oss underhållna och glada.


 

Annars är det verkligen inte mycket som händer i den här serien. Där finns väldigt lite (om än oerhört koncentrerad) action och spänning och bakgrundsinformationen till världsdystopin är väldigt knapp. Men det är ju för att serien egentligen inte handlar om världen och dess nuvarande status – det är liksom bara en premiss till varför Yumemi har varit ensam i nästan 30 år, och Kuzuya är så otroligt försiktig och nervöst lagd i sitt sätt. Planetarian är som sagt ett väldigt kort drama och fokuset på historien ligger här på våra två huvudpersoner, inte världen runtomkring dem. Men trots att jag bara sitter och lyssnar på den dialog som de två har, när Yumemi gång på gång informerar Kuzuya om utdaterad information vad gäller såväl planetariet som staden, något han försöker upplysa henne om men ständigt misslyckas på grund av hur hon är byggd, så springer tiden ändå iväg för mig. Avsnitten blev verkligen förvånansvärt berörande ju fler av dem jag såg och jag började känna precis som Kuzuya – att man vill göra Yumemi glad och låta henne få göra sin grej med projektorn och prata om stjärnhimlen.


 

Planetarian är ett intressant drama i en dystopisk framtid som låter tittaren få bekanta sig med två väldigt olika personer för att få en liten inblick i deras lika vitt skilda vardag och syn på livet. Dialogen är både rolig, världsbyggande och ger framförallt väldigt mycket liv till de två karaktärerna. Någon action behövs därför inte, men när det händer – eftersom världen trots allt är väldigt fientlig – är det både spännande och snyggt gjort. Välskrivet, välregisserat och oväntat berörande.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - 22 augusti 2017 11:30

I våras dök det plötsligt upp en anime som jag direkt förstod skulle vara helt fantastisk: The Ancient Magus’ Bride. Initialt räckte det med att bara se omslaget till serien för att känna så, men när jag och min vän Martin sedan väl satt och såg det första avsnittet tillsammans så var det med gapande munnar som vi tog oss igenom det. Så pass bra var det, i allt från världen till karaktärerna och det helt magiska visuella. ”Magiskt” är förresten ett bra ord för att beskriva allting i The Ancient Magus’ Bride.


Därefter visade det sig att det inte alls var en vårserie... det första avsnittet var nämligen så pass gammalt som från hösten 2016, det var bara det att avsnitt #2 inte släpptes förrän nu på vårkanten. Med andra ord en sån serie – en som produceras otroligt långsamt, likt Hellsing Ultimate också gjordes, även om den samtidigt också är supervälgjord. Men än värre var antalet avsnitt som skulle släppas: tre... Dock blev det känt att en hel säsong skulle komma senare i år och denna har nu börjat sändas i Japan.


Men screw all that! Jag gick direkt från det första avsnittet av OVA-serien till att köpa den första volymen av mangan digitalt. Läste, älskade, bestämde mig för att The Ancient Magus’ Bride var en manga som jag behövde få äga fysiskt.


 

Och nu äntligen har jag alltså fått tag på volym 2-5. Jag såg faktiskt till mangan på SF-bokhandeln i Malmö för ett par månader sedan, men priset var så löjligt högt att jag både skrattade och grät inombords (149kr per volym). Typiskt översatt manga att vara så löjligt dyr och det blir förstås inte bättre av att den har importerats till Sverige.

Men efter att ha kollat runt bland bokförsäljarna på brittiska Amazon, fann jag att man kunde få tag på mangan begagnat för så lite som 30kr per volym, upp till 60kr... Så jag beställde snabbt och kvickt från ett ställe som hette Book Depository och resultatet ser ni alltså här ovan.


Nu ska det här bli min höstläsning och när jag väl åker till Manchester framåt jul (bara för att slippa betala frakt), så lär jag även plocka upp såväl den första volymen som fortsättningen :3


Väl rekommenderad serie redan nu, men en recension kommer förstås i framtiden och då kan det hända att jag pratar om såväl mangan som animen.

Av Tomas Engström - 18 augusti 2017 12:15

Det börjar närma sig ett år sedan Kouheis fru gick bort och sedan dess har han verkligen gjort sitt bästa för att ta hand om deras lilla dotter Tsumugi. Att försöka hinna med både sitt lärarjobb, matlagningen och att skjutsa samt hämta Tsumugi till och från skolan, gör dock att just maten får stryka på foten. Särskilt som Kouhei aldrig har varit särskilt bra på matlagning och att hans fru alltid skötte den saken gav honom dåligt med tillfällen att försöka bli bättre. Således består majoriteten av matintaget av färdiglagade måltider från endera restaurang eller livsmedelsbutik, eftersom Kouhei framförallt saknar självförtroende till att ställa sig i köket.


Frustrerad över sin oförmåga att kunna ge sin dotter näringsrik, hemlagad mat går Kouhei med på att besöka en restaurang tillhörande en av sina elever, vars mor råkar vara en känd TV-kock, för att på så vis kunna hitta inspiration och även få matlagningstips. Men på grund av sitt jobb lyckas Kotoris mamma inte finna tiden till att dyka upp när Kouhei och Tsumugi väl är på restaurangen, och Kouhei får höra att de väldigt ofta tvingas hålla stängt just på grund av detta. Kotori ber dock ändå Kouhei att ta med sig sin dotter igen i framtiden, då Kotori själv är väldigt förtjust i såväl att tillaga som äta mat och erbjuder sig därför hjälpa sin lärare att bli bättre på matlagning – på plats i familjens restaurang.


 

Det här blev verkligen en riktig överraskning två avsnitt in i serien. Jag hade förväntat mig att Amaama to Inazuma skulle vara mycket mer gammal hederlig "slice of life" och ha stora liknelser med Bunny Drop eller Yotsuba&, som ju trots allt också har "ensamstående pappa" som premiss. Så döm av min förvåning när matlagningen kom in från ingenstans och fullkomligt tog över serien! Till en början tänkte jag att Kouhei bara skulle få ett par tips av Kotori eller hennes mamma och att matlagningslärandet endast skulle utgöra en liten del av de "problem" som han nu ställs inför i vardagen som änkeman. Men det här är alltså en matlagningsserie förklädd som en föräldralivsserie, eller vad jag nu ska klassificera Amaama to Inazuma som.


Men även om matlagningen får mycket fokus så kommer det ju också av vad som verkligen är viktigt för Kouhei: nämligen dottern Tsumugi. Allt han gör och tänker på är för hennes skull och det är som sagt på grund av sin oförmåga att laga vettig mat som han nu tar med Tsumugi till Kotoris familjerestaurang flera dagar i veckan, ofta efter att ha lyssnat på Tsumugis önskemål och ibland bara fått en egen snilleblixt på vad de skulle kunna äta (eller tips från Kotori). Jag skulle även gå så långt som att säga att just Tsumugi också är animens huvudsakliga drivkraft, även om det som sagt väger mycket mer åt matlagning än att hantera vardagens små utmaningar som kommer av att vara en småbarnsförälder, ensamstående eller ej. Lite tråkigt kan jag tycka, men eftersom jag själv är väldigt förtjust i matlagning så har jag ändå inget emot att få se så mycket av det här!


 

För Tsumugi är ju som sagt dessutom fortfarande ändå animens stjärna, och som hon lyser också. Hon är energisk, gladlynt och har mycket fantasi – sådär som ett barn på 6-7 år tenderar vara! Hennes exakta ålder är lite oklar men om jag jämför henne med Rin i Bunny Drop och Yotsuba i Yotsuba& så känns det rimligt att Tsumugi skulle befinna sig i samma ålder. Hon blir lätt lite sur och butter över småsaker i skolan eller hemmet, men humöret svänger också lika lätt tillbaka om Kouhei bara nämner en utflykt till restaurangen eller att Kotori föreslår en spännande måltid att tillaga. Och hon får riktigt mycket personlighet också när vi lär oss vad hon gillar och ogillar i matväg, eller att hennes favoritprogram handlar om magiska flickor ala Sailor Moon. Men där finns även mer känslofullt laddade ögonblick – såsom att anledningen till varför Tsumugi absolut inte vill byta ut sin gamla, nedfläckade skolväska är för att hon fick den av mamman. Överlag är det en väldigt verklighetstrogen porträttering som görs och allting gjuter verkligen liv i Tsumugi.


Seriens övriga två huvudsakliga protagonister är ju förstås Kouhei och Kotori, som det inte berättas så jättemycket om – i synnerhet inte den sistnämnda – men precis som med Tsumugi så får vi även i Kouheis fall se ett par tillbakablickar och andra typer av antydningar som visar på vem han är och hur han känner. Bitvis är Amaama to Inazuma riktigt sorglig på det viset, vilket känns bra eftersom det ändå bara har gått 1 år sedan mamman gick bort, så det är ju lika förståeligt som naturligt att allting inte bara är lek, skoj och matlagning för de två familjemedlemmarna. Men annars är det väldigt lite som visas av hur Kouhei liksom "lever" bortom att vara förälder, och tiden som spenderas på jobbet i skolan är väldigt begränsad. Oftast innefattar det att man då även visar Kotori i samma bild och hur de samtalar kring matlagning.


Stilmässigt är animen trevlig att vila ögonen på, med en glad färgpalett och en ganska standardiserad look för karaktärer och ansikten. I jämförelse med Usagi Drop kan jag tycka att den bleknar lite och känns en smula traditionellt platt, men så handlar det ju också om att anpassa stilen efter berättelsen och innehållet. Usagi Drop skildrar mycket mer vardagens allvar medan Amaama to Inazuma är betydligt mer lekfull och glad. Det är som sagt bara vid vissa tillfällen som det känns sorgligt här, men det porträtteras fortfarande bra även med stilen som den här animen har. All mat ser för övrigt även utsökt ut och man har verkligen ansträngt sig för att det ska se visuellt aptitligt ut, samt så nära verkligheten som möjligt.


Amaama to Inazuma är en lika gladlynt och härlig anime som protagonisten Tsumugi, och tillsammans med sin far Kouhei samt dennes elev Kotori får vi följa med på en lite överraskande resa – som i huvudsak handlar om matlagning. Tillagandet av maten sker alltid med hög detaljrikedom, såväl till det visuella som utförandet, och seriens tecknarstil rent generellt är trevlig att vila ögonen på. Det sker inga jättestora djupdykningar i karaktärerna eller vardagslivet för en ensamstående förälder, men till och från visas det prov på hur föräldraskapet kan se ut och avsaknaden av mamman lyser titt som tätt igenom. Överlag är det som sagt en väldigt härlig och trivsam anime, som förstås blir än roligare om man har ett intresse för matlagning. Annars kan jag verkligen rekommendera just Usagi Drop som anime eller att man läser Yotsuba& för en lite mer händelserik serie på samma premiss: att vara ensamstående förälder.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - 14 augusti 2017 11:30

En ung aspirerande doktor vid namn Lisa söker upp vampyren Vlad Dracula Tepes i sitt slott i Wallachia, efter att ha hört historier om hur tekniskt kunnig och avancerad denne mystiska person ska vara. Fascinerad över Lisas mod och ambitioner går Dracula med på att dela med sig av sin kunskap och sitt laboratorium, medan hon själv erbjuder att hjälpa honom finna medmänsklighet och tro på människan. 20 år senare blir Lisa bränd som häxa på anklagelser från stadens biskop och när Dracula återvänder hem efter en lång resa, tappar han all sin humanitet och fördömer mänskligheten till undergång.


Trevor Belmont är den sista av sin vampyr- och demonstridande ätt men driver för stunden bara runt, förtalad och utdömd av kyrkan på grund av sina "övernaturliga" sätt att slåss mot varelserna. När Trevor passerar genom staden Gresit bistår han en äldre herre som tillhör Speaker-sällskapet, även dem förtalade av kyrkan för sina sätt och just här i Gresit rent utav beskyllda för de demonattacker som plågar invånarna. Men trots detta vägrar alla Speakers lämna Gresit och dess invånare åt sitt öde, utan yrkar istället på att Trevor skall hjälpa dem att bistå staden – genom att bege sig ned i katakomberna och söka efter den krigare som enligt en sägen ligger sovande där...


 

Så blev den äntligen av ändå, Castlevania-animen som Frederator Studios har haft på ritbordet sedan 2007 när man fick rättigheterna till att producera en filmadaption av spelet Castlevania III: Dracula’s Curse. Lite häpnadsväckande nog är inte bara Frederator själva, utan också deras samarbetspartners Powerhouse Animation Studios en amerikansk animationsstudio. Inget ont om det eftersom man med denna första säsong visar hur oerhört kapabla man är, och även manuset känns lika bra skrivet som det är utfört. Men om ni frågar mig så känns det förstås ändå mer rätt att lyssna på de japanska rösterna, som tack och lov också finns.

Och man har glädjande nog lyckats riktigt bra med dessa fyra avsnitt. Annars kunde det ju lika gärna ha gått åt skogen efter 10 år av diskussioner, arbete och adaptering. Serien var rent utav tänkt att släppas på hemmavideo till en början, alltså i fysiskt format utan att visas på vare sig TV eller bio eller något annat.


Vilket jag kan förstå eftersom denna säsong som sagt endast är fyra avsnitt lång och tjänar därför mer som en introduktion till premissen bakom spelets historia, än att vara en spännande berättelse att bädda ner sig i soffan till och trycka popcorn. Inget ont menat med den meningen dock, utan bara ett konstaterande så att man är beredd på vad man får: karaktärer, bakgrundshistoria, en miljö att vistas i.


 

Jag tänker dock hålla mig så här pass kortfattat om berättelsen så att jag inte spoilerar någonting för dem som ännu inte har sett serien. Introduktion eller ej, men om jag ska börja prata om vad som händer och vilka man möter så kommer man väldigt enkelt att kunna pussla ihop alla händelser i förväg – just eftersom det bara är fyra avsnitt med ett sammanlagt händelseförlopp på cirka 1½ timme.


Castlevanias första säsong lägger i alla fall en god grund för berättelsen, visar vad våra huvudpersoner är kapabla till och gör även ett riktigt snyggt väsen av sig. Det är i synnerhet i det sista avsnittet som studion får spänna musklerna och visa vad de går för, när det blir actionfyllt och brutalt på riktigt – en ribba som man för övrigt lägger ganska tidigt så att vi alla får se att den här serien verkligen inte är gjord för barn eller tonåringar. Jag ser därför enormt mycket fram emot den andra säsongen och dess 8 avsnitt, nu när jag kan andas ut och känna att franchisen ligger i goda händer.


 

Snyggt gjord och bra upplagd med lagom mycket action, lagom introduktion av karaktärer, bra presenterad premiss och ett kittlande avslut som inte bara visar vad animationsstudion är kapabel till, utan också hur lovande hela serien är. Den andra säsongen har sannerligen all potential att bli en riktig klassiker.

Av Tomas Engström - 12 augusti 2017 14:30

Killy är en fåordig man som ser ut att vandra runt planlöst och i all evighet genom en gigantisk labyrint av betong och stål. Gång på gång tvingas han slåss mot androider av olika typ och storlek, vilket han klarar av tack vare en gravitationspistol som kan penetrera all materia och dessutom orsakar en enorm, tillintetgörande explosion. Det som driver Killy framåt genom alla små samhällen, ruiner och fabriker i denna kalla, dystopiska miljö är jakten på någonting som kallas för ”Net Terminal Genes” och han tänker inte stoppa förrän han har hittat den.


 

När jag såg det här omslaget tänkte jag ”Wow, shit, den här måste man ju läsa!” och jag blev inte mindre pepp av seriens riktigt höga snittbetyg på både MAL och ANN. Men om nu någon av er som just läste inledningen till mangan här ovan blev lite ”Hmm okej, kryptiskt?”, så kan jag ju bekräfta att jodå, kryptisk... Första intrycket av mangan visar sig vara precis hela innehållet. Eller jag ska egentligen inte säga hela eftersom jag nu bestämt mig för att droppa serien. Men efter 2 volymer på 10 kapitel och 140 sidor så sitter jag fortfarande och undrar när det ska börja hända någonting vettigt. Framförallt när jag ska få en förklaring till någonting alls av det som händer.


Blame! är snygg. Skitsnygg. Och otroligt fräck dessutom. Huvudpersonen är kall, uttryckslös, målmedveten och stencool. Han är också tråkig, intetsägande och saknar personlighet. För pistolen Killy bär, som är helt övermäktig, är nästan det enda sättet som han tycks vara intresserad av att konversera på och är verkligen inte sen på avtryckaren så snart som någonting hotfullt nalkas. Vilket jag i och för sig kan förstå honom för, eftersom miljön och näst intill allting där i är så otroligt fientlig att man måste vara försiktig när man tar kontakt med någonting, hur fredlig eller oskyldig de än må se ut att vara.


 

Men jag förstår inte alls varför det är på det här viset eller ens var Killy befinner sig. Var utspelas egentligen Blame! och vad är bakgrunden till varför världen ser ut så här? Eller ens Killys ”uppdrag”, för den delen. Här går han runt och spränger bort hela väggar och dussintals fiender i ett enda skott, sökandes efter något som kallas för ”Net Terminal Gene”, men jag får aldrig en förklaring till vad den är, varför världen ser ut som den gör eller ens vem Killy själv är. Varje kapitel ser istället precis likadan ut: Killy går och Killy skjuter. Det är allt. Mangan är verkligen suveränt tecknad och allt från Killys våldsamma agerande till vissa av miljöerna är riktigt fräckt tecknade. Men det är också allt som Blame! har varit för mig under dessa 140 sidor: en riktigt snygg yta med så mycket action att jag emellanåt inte ens ser eller förstår vad som händer. Det exploderar här, det zoomas in på en fiende där, plötsligt saknas en vägg – men jag har ingen aning om var Killy befinner sig i scenen. Det är så mycket som händer när hans vapen avfyras att jag får svårt att hänga med mellan serierutorna, men däremellan är det egentligen bara storslagna, dystra miljöer av betong och stål som Killy tyst vandrar igenom.


Visst stiftar han bekantskap med diverse personer, tingestar och andra varelser också emellanåt. Men Killy är en väldigt målmedveten ensamvarg och stannar därför aldrig länge på en och samma plats, och det enda som han då är ute efter är information om var det går att finna någon med Net Terminal Gene. Har man ingen sådan information att ge så är man heller inte intressant i Killys ögon, som snabbt rör sig vidare.


 

Precis som jag själv nu. Jag har tröttnat på att Killy är lika tystlåten som personen som har skrivit den här utdragna historien och aldrig tycks vilja komma till skott (annat än genom gravitationspistolen, pun intended). Blame! är snygg. Det är enligt mig allt. Jag har slutat sitta på helspänn och hoppas på att få en förklaring till vad det egentligen är som har hänt och potentiellt är på väg att hända. Ändå finns det ju så mycket potential här när jag bläddrar bland sidorna. Men om berättelsen öppnar upp sig om ytterligare 140 sidor och då plötsligt blir värd den dryga 8 i snittbetyg som mangan har i skrivandes stund på MAL, så får jag helt enkelt gå miste om den sensationen till upplevelse. Just nu är jag bara uttråkad och betydligt mer intresserad av att finna en serie som kan leverera snabbare.


AnimeNewsNetwork: Decent, I didn’t lose my time

MyAnimeList: Average

Av Tomas Engström - 9 augusti 2017 19:05

Tsukasa Mizugaki har just misslyckats med att ta sig in på universitetet men lyckas, tack vare familjens kontakter, istället hitta ett jobb på företaget SAIC: Sion Artificial Intelligence Corporation. Utan att ha en aning om vad företaget gör eller vad hans uppgift kommer att bli, beger sig Tsukasa till företagets högkvarter och får en snabb sammanfattning av arbetsuppgifterna, samtidigt som han också lär sig att hälften av hans arbetskollegor är "Giftias": högteknologiska androider som ser ut och fungerar precis som människor, även känslomässigt. Skillnaden är dock att de endast lever i 81 920 timmar – varpå de behöver formateras och deras personlighet därmed blir utbytt.


Och den avdelning som Tsukasa nu jobbar för har i uppdrag att göra just detta: återta de Giftias vars livslängd är på väg att löpa ut och fråga dess anhöriga och tillika ägare om hur de önskar göra därefter. Men till skillnad från andra avdelningar i övriga delar av landet som har samma uppgift, försöker de som Tsukasa jobbar för lyssna till de anhörigas känslor och personliga behov runt själva upphämtningen, för att det ska ske så smärtfritt som möjligt för samtliga parter. För detta ändamål består dessutom varje upphämtningsteam av en Giftia och en människa, där Tsukasa blir tilldelad en veteran vid namn Isla – som trots sin försiktiga personlighet och nätta form är den Giftia på avdelningen som anses vara bäst på sitt jobb. Men när Tsukasa börjar jobba med sin partner upptäcker han att hon har svårt för de flesta uppgifter och dessutom är väldigt introvert och om hon nu är en veteran på företaget, hur pass lång tid har hon då själv kvar av sin livslängd...?


 

När jag började se Plastic Memories så förväntade jag mig något av en gråtfest, speciellt redan efter Tsukasas introduktion av sina arbetsuppgifter. Det är som bland annat Isla själv beskriver det: att man jobbar med att splittra familjer, vilket inte är så långt från sanningen eftersom de här Giftias väldigt sällan bara är någon, såsom simpel arbetskraft. Allt som oftast har de istället blivit någons anhörig på ett eller annat vis, såsom en äldre människas barnbarn eller någons sambo. För som sagt (och intressant nog) så har ju dessa androider faktiska känslor, så det här med att t.ex känna kärlek är fullt möjligt. Och det gör ju naturligtvis att dessa Giftias utvecklar minst lika starka band till sin eller sina "ägare" som den personen i sig, vilket förstås kan orsaka vissa problem i arbetslivet för de som behöver se till så att en Giftia tas ur bruk väl utanför sin livslängd.


Redan i den första upphämtningen som ska tjäna som en inledning för Tsukasa, som då följer med två av sina kollegor, bäddas det upp inför en riktigt känslosam scen och även om just det uppdraget går väldigt bra, så händer det förstås ofta att den anhörige stretar emot och kan agera allt från tjurskallig till våldsam, eller bara försöka springa iväg och leva ett liv på rymmen. Men det ska dessutom visa sig finnas en väldigt stark anledning till varför Giftias prompt måste hämtas upp efter sin livslängd, då de annars kan gå helt bärsärk, och det kommer att berättas historier om sådana tillfällen – varav både en och två personer på Tsukasas avdelning fick uppleva detta på skrämmande nära håll för ett par år sedan...


 

Nu är det dock inte riktigt så "illa" att jag verkligen skulle kalla Plastic Memories för en tårdrypande anime, men den har helt klart sina känslosamma stunder och det blir mer och mer av det framåt slutet, när vissa (ändå ganska uppenbara) saker uppdagas – utan att säga för mycket. Det mesta innan dess har att göra med just upphämtandet av Giftias som sker i samband med att vi får följa Tsukasa och Isla när de gör sitt jobb, men dämpas av väldigt mycket humor på arbetsplatsen, även om jag har svårt för mycket av den "humorn"... Det är en sak att avdelningens chef blir ganska hunsad av såväl sina kollegor som sin fru, och ofta säger väldigt deprimerande saker gällande karlns familjesituation. Det tycker jag är roligt på ett sorligt vis, precis som det är menat att vara. Detsamma kan sägas om kollegan Yasutakas väldigt slappa, lediga attityd och att ta jobbet med en klackspark, vilket är raka motsatsen till hur hans Giftia-partner Sherry jobbar och ser på saker.


Däremot tycker jag att Tsukasa får ta alldeles för mycket skit från Kazuki men framförallt Michiru, som båda två är väldigt överbeskyddande när det kommer till Isla och i Kazukis fall kommer detta av att de två var ett team för ett par år sedan. Michiru vet jag däremot inte riktigt vad hennes problem är, men hon beskyller i varje fall Tsukasa för att vara pervers fler gånger än det går att hålla räkning på. Det här blir väldigt snabbt tröttsamt och det är så himla onödigt att behöva blanda in i serien eftersom det förtar allt det här känslosamma som man bygger upp i nästan varje avsnitt...


 

Det skulle väl i och för sig inte hända lika mycket om nu bara Tsukasa hade haft lite mer ryggrad, men vad kan man väl förvänta sig av någon som är 18, har misslyckats med intagningsprovet till universitetet och nu bara är glad över att faktiskt ha ett jobb och få tjäna någon? Att nu dessutom paras ihop med Isla som ser väldigt bra ut (även om frisyren och hårlängden är lika orimlig som onödig), det är klart att han agerar lite nervöst i såväl hennes sällskap som andras. Kollegorna på avdelningen är dessutom ett väldigt livat och glatt gäng, med undantag för just Isla... För när Tsukasa blir ihopparad med henne så känns hon både kall, orolig och har dessutom väldigt svårt för att utföra sitt arbete. Hon är socialt inkompetent, klumpig i sitt utförande men kräver ändå av Tsukasa att vara den som tar kontakt med varje anhörig/ägare. Allteftersom de två inte bara jobbar utan också bor tillsammans, eftersom detta är en regel på arbetsplatsen, lär sig Tsukasa mer om Isla och hon börjar så smått att öppna upp sitt slutna jag.


Självfallet kommer deras relation att leda längre än bara ett partnerskap inom jobbet och även om det här nu gick att se på lång väg, så känner jag mig något likgiltig till att det ska behöva vara så. Jag uppskattar ju absolut romanser, det vet dem av er som sedan tidigare har läst om hur mycket jag håller av bland annat Emma och Kimi no Todoke: From Me To You. Men just den här romansen tycker jag ändå blir lite, lite "kofotad" även om jag kan förstå utvecklingen. Och det är klart att en kärleksrelation dessutom kan göras mycket mer sorglig och känslosam än en vänskaplig relation.


 

Plastic Memories blev inte riktigt den gråtfest som jag först var inställd på, främst på grund de komiska inslagen och framförallt alla de onödiga anklagelser som Tsukasa tvingas stå ut med på grund av överbeskyddande och överkänsliga kollegor. Men man berättar fortfarande en fin berättelse och det finns gott om känslosamma ögonblick från början till slut, som jag absolut blir rörd av. Detsamma får jag säga om den kärlekshistoria som uppstår och man ska känna någonting för, det som verkligen ska uppröra mig som tittare och få mig att just gråta. Visst fann jag det lite påtvingat på ett vis, med tanke på hur kort tid som passerar genom de 13 avsnitten, men likväl blev jag rörd till tårar i det sista avsnittet. Och just därför lägger jag också betyget på den nivå jag gör, istället för steget under.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017 >>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skapa flashcards