Alla inlägg under oktober 2011

Av Tomas Engström - 23 oktober 2011 20:29

Jag har blivit lurad – lurad att se Kore wa Zombie desu ka efter att hur det i en anime-tråd på ett spelforum postades en helt bisarr bild på en häst iförd någon slags rock och med galenskapen brinnandes i de röda ögonen. En medlem på forumet rekommenderade serien till alla som gillade Nichijou eller Lucky Star och beskrev humorn som "lika galen", och eftersom jag själv är ett stort fan av Lucky Star – även om jag nu halvt som halvt ratar Nichijou – så kunde jag inte hålla mig borta från Kore wa Zombie desu ka (är det här en zombie?).


 


I denna anime på endast 12 avsnitt stiftar vi bekantskap med Ayumu Aikawa. Han är en zombie, men inte den typen av zombie som vi är vana vid att se i diverse B-filmer (eller större produktioner för den delen) där man riktigt ser att dessa varelser är lika hjärnlösa som hungriga efter just sagda organ. Tvärtom är Ayumu fullt medveten om sin omgivning och inte det allra minsta sugen på vare sig hjärnor eller ens människokött för den delen. Men han är praktiskt taget odödlig, extremt känslig för sol (på grund av uttorkning) och kan dessutom fokusera sin styrka för att använda flera hundra procent mer av kroppens muskler än vad en vanlig människa förmår.

Anledningen till varför Ayumu lever på detta vis är mycket enkel: efter att ha försökt leka hjälte då ett kvinnoskrik uppenbarat sig i ett hus, föll Ayumu offer för en seriemördare. Ett svärd genom ryggen och så var det slut på livet, åtminstone i någon timme. För Ayumu vaknar strax upp igen – i knäet på en ung kvinna som han träffade som hastigast tidigare på kvällen utanför en livsmedelsbutik. Hon visar sig vara en nekromantiker och har nu återskapat Ayumu som en levande död, men som sagt inte på det viset som tittaren är van vid sedan tidigare utan Ayumu kvarhåller såväl alla emotionella som fysiska känslor och även sitt psyke. Hans kropp är heller inte på något sätt förruttnad eller förstörd utan tvärtom – helt perfekt så till den grad att den nu regenerar alla skador han drar på sig, om det så är ett benbrott eller rent utav att kroppen går mitt itu.


Med livet tillbaka är Ayumu nu givetvis en smula hämndlysten på sin mördare och eftersom förbrytaren dessutom har slagit till tidigare och även fortsätter att dräpa människor till höger och vänster, så ser Ayumu en desto större anledning till att försöka sätta stopp för denne vilket dock går lite sisådär när han trots allt inte har någon aning om hur mördaren ser ut...

Sedan blir ju inte situationen bättre av hur han inte bara bor hos nekromantikern som har återupplivat honom utan snart även gästas av fler inneboende och väldigt trotsiga, aggressiva sådana i form av en magisk tjej, Haruna, från en annan värld som plötsligt förlorar alla sina krafter (och även kläder) när hon träffar Ayumu och således skyller allting på honom och vägrar lämna hans sida förrän hon har fått dem åter, samt ninjan Seraphim som dyker upp från ingenstans och säger sig ha ett hemligt uppdrag som hon behöver utföra och för det krävs nekromantikerns hjälp – vilket hon nekas men vägrar ändå lämna hushållet trots detta och stannar istället kvar för att agera som något av nekromantikerns assistent, med ett ont öga till Ayumu.


Och ett ont öga är faktiskt vad såväl Seraphim som magikern Haruna har till denna stackars gosse till zombie. I varje avsnitt blir Ayumu pryglad, smädad, förolämpad och bara allmänt illa behandlad av de två nämnda kvinnliga protagonisterna som tycker att Ayumu är en slyngel, en knöl, en idiot, en fegis och ett perverst avskum – bland mycket annat. Pervers är dock hur jag skulle kunna beskriva hela Kore wa Zombie desu ka, som jag i min tur har något av ett ont öga till på det stora hela. Den utlovade galna humorn som man finner i såväl tidigare nämnda Nichijou och Lucky Star lyser starkt med sin frånvaro och här återfinns istället en form av riktigt lågt skämtlynne som jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva, framkallad genom våld, mängder av skitsnack och diverse ecchi. För ecchi – det finns det gott om i serien och jag börjar osökt tänka på Ah! My Buddah! vilken är en av väldigt få serier som jag har påbörjat men aldrig avslutat eftersom just den här typen av humor och anspelning på kvinnokroppar tröttar ut mig. Hade det inte varit för att Kore wa Zombie desu ka bara är 12 avsnitt lång så hade jag förmodligen aldrig orkat med att ta mig igenom denna heller, men nu kändes det lite som att "Äsch, den är ju ändå så kort" och därför genomled jag det hela. Jag hade dessutom vissa förhoppningar om att det skulle hinna bli bättre innan finalen, men tyvärr. För det här med att ha en lite småklumpig och inte alltför omtyckt manlig huvudperson som blir "utmobbad" av tjejer i hans närhet är ju ett koncept som kan göras bra och då tänker jag främst på Love Hina – vars humor jag absolut kan uppskatta och även det är ju en serie med en del ecchi i sig. Men här har man tagit alltsammans på tok för långt och det visar sig extra tydligt när man avrundar hela serien redan i det elfte avsnittet bara för att låta det tolfte och egentligen sista handla om hur huvudpersonerna samlas på något slags äventyrsbad – för att få visa upp sig själva i baddräkt, givetvis.


Att humorn i Nichijou inte riktigt var för mig har jag inga problem med att förstå – det finns folk som skrattar sig fördärvade åt den animen och tycker det är helt lysande, och det accepterar jag fullt ut. Men att även Kore wa Zombie desu ka ligger högt placerad på såväl ANN som MAL begriper jag faktiskt inte. Det kommer givetvis alltid att finnas människor som är av en viss typ och som kan smälta i princip allting som produceras – detta gäller för såväl film- som animevärlden. Men att dem kan vara så pass många i det här fallet att det kraftigt påverkar snittbetyget på hela databaser/communities...


Tro mig när jag råder dem av er som funderar på att ge sig i kast med den här animen att fundera lite extra innan ni sätter er framför TV:n eller datorn, för det krävs en alldeles speciell sinnesstämning för att man ska kunna uppskatta den här typen av humorn och förlöjligandet av en huvudperson. Personligen känner jag efter denna korta resa hur jag måste få skölja ur huvudet med någonting av riktig kvalité som ligger på en helt annan nivå och även typ av genre.


AnimeNewsNetwork: Weak, I wish I’d done something better with my time.

MyAnimeList: Bad.

Av Tomas Engström - 18 oktober 2011 08:23

 


När den lata, jobblöse Kaiji en dag får besök av en indrivare och visar sig vara skyldig en lånehaj ett antal miljoner Yen efter att ha gått i god för en före detta arbetskompis på ett lån, presenteras han med en chans att kunna göra sig kvitt hela sin skull under bara en kväll genom att delta i en kryssning där alla utvalda deltagare får delta i ett spel som antingen kommer att helt avskriva dem så att de kan börja om på ny kula, eller bara försätta folk i ännu värre situation. Enligt arrangörerna är chansen 50/50 att komma därifrån skuldfri och med mer att vinna än förlora beslutar sig Kaiji för att ta chansen och gå ombord på det enorma skeppet som håller hela hans framtid.


Det är svårt att sitta och prata om Kaiji utan att säga någonting som förstör denna anime, men vår protagonist kommer i alla fall att genomgå ett antal psykiska utmaningar för att försöka inte bara bli av med sin enorma pengaskuld utan även rent utav tjäna ett par miljoner på det hela. Men de prövningar som han och de andra deltagarna utsätts för visar sig vara allt annat än enkla och mot slutet av serien även inte helt humana. Kaiji upptäcker dessutom snart hur de som arrangerat det hela inte på något sätt gör detta för att i huvudsak kunna ge människor en chans att göra sig av med sin tunga börda och börja om på nytt, utan helt och hållet för egen vinning – för att dem njuter av att se personer bli förtvivlade, få panik, känna ångest och göra allt för pengar.


Och folk är verkligen beredda att göra vad som helst för pengar, det står snart klart för Kaiji som dock även inser att han kanske inte är så mycket bättre själv men ändå verkligen försöker behålla sin mänsklighet så gott det går i valet och kvalet mellan en annan människas känslor och sin egen välfärd. Utmaningarna som Kaiji ställs mot från mitten av denna 26 avsnitt långa anime och hela vägen fram till slutet var faktiskt näst intill chockerande och särskilt mot just slutet – för ju längre in i hela det här spelet som Kaiji dras desto mer tvingas han riskera för att kunna vinna.


Ångestladdat och spännande. Så beskriver jag Kaiji – en psykologisk resa som absolut bör upplevas.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MyAnimeList: Very good.

Av Tomas Engström - 10 oktober 2011 09:21

Det är den första skoldagen i gymnasieskolan Sakuragaoka och samtidigt som Yui Hirasawa kropp rusar iväg mot skolan, något försenad och med frukosten fortfarande bara halvvägs på väg ner till matsäcken, så rusar hennes tankar till alla de klubbar som finns där och vilken av dem som hon bör gå med i. För en klubb bara måste Yui bli medlem av, så är det bara – det är trots allt en stor del av skollivet och hon har aldrig tidigare varit delaktig i någon gruppaktivitet. Frågan är bara vilken av alla de som finns att välja bland då Yui inte har några direkta talanger utan tvärtom är dels bara rent allmänt en väldigt normal person och dels en "smula" lättsinnig av sig, med serier och mat som sina två största intressen – gärna i kombination och någonting som Yui utövar som bäst (och mest) utfläkt på golvet eller i sin bekväma säng.

Samtidigt går två helt andra elever på samma skola i tankarna om att bilda en klubb, eller åtminstone den ena av dem – Ritsu Tainaka vilken tillsammans med sin barndomsvän Mio Akiyama bestämmer sig för att de bör bilda ett band och ta över den musikklubb som alldeles nyligen har upphört att existera. Men för att ens få ha en klubb på skolan så kräver studeranderådet minst fyra aktiva medlemmar, så därför börjar nu rekryteringen/jakten efter ytterligare två skolelever som är villiga att bli bandmedlemmar i vad som snart ska bli K-ON Light Music Club tillsammans med ingen mindre än Yui samt den lika intelligenta som omtänksamma (och teälskande) rikebarnet Tsumugi Kotobuki.


 


Genom en hel gymnasieperiod, alltså från första året till och med det tredje, får vi följa ovan uppräknade kvinnliga protagonister när de alltså tillsammans bildar ett band och upplever såväl träningsläger som tentor samt egna konserter tillsammans och därtill även förstås en fantastisk vänskap som växer sig allt starkare för varje avsnitt som går.

Första gången som jag bekantade mig med K-ON! var faktiskt redan 2009 men även om jag föll lite för serien redan så var det inte förrän för en månad sedan som jag blev påmind om den när en av mina läsare ställde frågan om jag kunde recensera just K-ON! och det plötsligt slog mig hur jag fortfarande inte hade tagit mig an den andra säsongen vilken sändes under 2010. Dock så hinner man ju glömma en hel del på två år (se bara på när jag skulle ge mig på Clannad After Story så när jag satte igång det första avsnittet av säsong två, som heter K-ON!! (notera de två utropstecknen), kände jag mig lite halvt omotiverad samtidigt som det inte heller kändes helt rätt att hoppa in i en serie jag faktiskt glömt bort. Skolanimes tenderar trots allt vara väldigt personliga – man bygger upp en viktig relation till karaktärerna och att då försöka se någonting vars huvudpersoner jag inte ens mindes namnen på, kändes som något av en skymf mot en serie vars första säsong jag trots allt hade väldigt goda minnen från och lämnat ett bra betyg på @ AnimeNewsNetwork (Very good, don’t miss it).

Således fattade jag beslutet att börja om från början och återskapa denna personliga koppling mellan karaktärerna och tittaren, vilket såhär totalt 36 avsnitt senare visade sig vara en väldigt god idé och en resa som jag verkligen är glad över att ha gjort.


Jag kan nog med stor sannolikhet säga att den här genren inom animevärlden är den som jag har utforskat mest, mycket också på grund av hur älskvärd den allt som oftast är – man vet som mer eller mindre redan innan det första avsnittet vad man kommer att få ut av en skolanime; gulliga/fina karaktärer, stabil miljö, mycket humor och lika mycket kärlek av antingen den platoniska sorten eller faktisk romantik. K-ON! består av den förstnämnda sorten där jag redan mot slutet av den första säsongen hade lärt mig tycka om denna tjejgrupp så till den grad att när man introducerade en femte bandmedlem i säsong två, så rynkade jag lite på näsan eftersom den nya karaktären liksom inkräktade på någonting... kanske inte "heligt" men ändå nästintill – för även om nu den första säsongen bara är 12 avsnitt lång (plus ett par extraavsnitt) så hade jag ju trots allt under den tiden hunnit skapa en relation till dem.


Det dröjde dock inte alltför många avsnitt förrän jag accepterat Azusa Nakano som gruppens lilla "husdjur" (bokstavligt talat då hon är ett år yngre än de övriga och väldigt kort i jämförelse samt av Yui blir tilldelad smeknamnet Azu-nyan efter att ha provat ett diadem med kattöron och samtidigt jamat) och mot slutet av denna säsong så var jag faktiskt lika "kär" i henne som de övriga bandmedlemmarna. Faktum är att K-ON!! fick animen att växa ytterligare i mitt hjärta och det har nog särskilt mycket att göra med hur man har förlängt serien med mer än dubbelt så många avsnitt (26st) och därtill kommer även 9st miniavsnitt på bara två-tre minuter vardera med en något hastig tecknarstil och inte mycket till animationer.


Själva serien i sig är däremot riktigt välgjord och en absolut fröjd att se på; mjuka rörelser, fin tecknarstil och söta huvudpersoner. Som det brukar se ut inom genren, får man väl säga. Musiken som dem gör är dessutom riktigt catchy och precis lika söt och fin som självaste animen. Det är långt ifrån den liksom mera "seriösa" musik som jag fick nöjet att höra i BECK, men så spelar man trots allt också någon slags tuggummipop här och det passar ju bandets medlemmar samt deras personligheter betydligt bättre – hade Yui till exempel sjungit "Moon on the Water" så hade det bara känts konstigt och fel till skillnad från deras hitlåt "Fluffy Fluffy Time".


För att börja avrunda denna långa text innan jag plötsligt har uppnått två hela A4-sidor (för det är dit jag nu är på väg) så är K-ON! och K-ON!! verkligen en sådan där härligt hjärtvärmande anime som gör mig glad av att se och med karaktärer som man känner för och bryr sig om – varenda en utav dem. Om skolanimes är din grej, se absolut K-ON! och lita på mitt ord när jag säger att serien faktiskt blir ännu bättre av den än längre K-ON!!.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MyAnimeList: Great.

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2011 >>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skapa flashcards