Alla inlägg under juni 2018

Av Tomas Engström - 12 juni 2018 12:04

När Violet vaknar upp i sin sjukhussäng, hennes armar och händer bandagerade, har kriget sedan länge avslutats och därmed även hennes tjänstgöring som soldat på slagfälten. Det sista hon minns var att hennes blodiga armar hade blivit helt obrukbara och hur hennes major, och tillika vän, Gilbert befann sig i ett kritiskt läge. Hans sista ord då var att Violet skulle fly därifrån och leva fri, ord som hon inte kan förstå meningen av eftersom att tjäna sitt land och Gilbert genom strid är det enda som hon har varit bra på – och fått uppleva.

Vid sin utskrivning blir Violet hämtad på sjukhuset av den tidigare befälhavaren Claudia, som nu efter kriget driver ett företag dit folk som inte är skrivkunniga kan vända sig för att få sina känslor uttryckta i pappersform och skickade till nära och kära. Violet erbjuds först ett arbete som brevsorterare men hon vill hellre få vara en av de som ska tolka andra personers kärleksfulla känslor i skrift, för att försöka ta reda på vad majoren menade när han i sina sista andetag även uttryckte sin kärlek till henne...


 

Violet Evergarden har varit en av vinterns mest fantastiska, känslosamma upplevelser och är en av de mest emotionella animes jag har sett någonsin. Den känslomässiga resa som Violet gör och det lidande hon genomgår har gång på gång gjort mig alldeles tagen när jag ömsom skrattat, ömsom gråtit över Violets öde och försök att inte bara gå vidare efter Gilberts bortgång, utan också som sagt lära sig vad det innebär att älska någon. För till en början är Violet nästan bara ett tomt skal, som inte riktigt förstår sig på känslor överhuvudtaget och därför heller inte kan tolka vare sig sarkasm, humor eller sorg – vilket förstås också gör det oerhört svårt för henne att lyckas med det arbete hon vill utföra, då det krävs en väldig förståelse och empati för att kunna lyssna på folks inre känslor och skriva ned detta på papper.


Det här ska Violet givetvis lära sig att bli allt bättre på i och med att hennes kollegor hjälper henne förstå och tolka vad såväl de själva som företagets kunder menar med sina ord och hon skickas även på utbildning för ändamålet. Det är en väldigt tragikomisk process där jag många gånger skrattar åt stackars Violets oförståelse och över hur plump och direkt hon är, inte bara när hon lyssnar till vad kunderna säger och ska försöka skriva ned hur de känner, utan även inom företaget med sina kollegor. Men vad som till en början känns som ett nästan hopplöst fall kommer Violet ändå lyckas lära sig att just lyssna och tala med just hjärtat, istället för att bara ge respons utan empati. Att däremot förstå sina egna känslor är något som kräverdesto mer tid och bearbetning.


Tillbakablickar under seriens gång ger oss även en bättre förståelse för varifrån Violet kommer bakgrundsmässigt och varför hon är så pass apatisk, så beroende av att ta emot befallningar snarare än att tänka själv, och vad som gör henne så direkt och rak på sak i sitt sätt att prata. Det bygger även upp hennes förhållande till den bortgångne Gilbert.


 

Jag ska erkänna att den här recensionen börjades redan för 3 månader sedan, av den anledningen att jag då trodde att serien var slut. Detta var efter det nionde avsnittet när Violet verkligen hade börjat förstå sig på såväl andra människor som sig själv. Det kändes verkligen som att hon var redo att gå vidare när eftertexterna började rulla – samtidigt som man också fick se henne agera och säga saker som inte bara berörde mitt hjärta, utan också kändes som ett så naturligt och fint avslut. Speciellt som allting ackompanjerades av fantastisk musik, vilket jag ska passa på att säga att hela serien genomsyras av och det lyfter varje scen. Men döm av min förvåning när jag satte mig vid datorn för att försöka samla mina tankar kring det jag hade sett och först bara skulle betygsätta Violet Evergarden på såväl MAL som ANN, för att i samband med detta upptäcka att serien var ämnad för ytterligare 4 avsnitt...


Tack och lov kan jag ändå sitta här nu, tre månader senare, och säga att även det "riktiga" slutet fortfarande kändes näst intill lika fullbordande och fyllde mig med samma hjärtknipande känslor som det nionde avsnittet gjorde. Jag tycker däremot att avsnitt 10 och 11 hade gjort sig bättre långt innan, eftersom händelserna i dessa inte direkt reflekterar någon större påverkan på Violets sätt att vara – all emotionell turbulens till trots som ändå uppstod i det nionde avsnittet. Jag hade absolut kunnat tänka mig att sy ihop avsnitt 9 med de två sista avsnitten, men nu anser jag det bara bli ett lustigt avbrott även om berättelserna i det tionde och elfte avsnittet är fantastiska och väldigt rörande.


 

Visuellt vet jag inte var jag riktigt ska börja för att ens lyckas förklara hur bra den här serien ser ut. Kyoto Animation är ju kända för att ha ett fantastiskt sinne för detaljer och kunna skapa makalösa animationer, och jag tror banne mig att Violet Evergarden kan vara det absolut snyggaste de har producerat... Den detaljrikedom som man ser i karaktärers ansikten, ögon, munnar och rörelser samt i bakgrunderna är ingenting annat än storslagen och det hjälper något fantastiskt i en så känsloladdad serie som detta som sagt är. Att så tydligt se folks ansiktsuttryck och kunna läsa av precis hur de känner. Det bidrar dessutom till att kontrasten blir så mycket större när man ser Violets till en början så apatiska och oläsbara ansikte, samt skillnaden så mycket mer utmärkande och tydlig när hon börjat lära sig läsa av andra och även uttrycka sig själv.


Violet Evergarden har inga som helst misstag till sig förutom då möjligtvis det lite märkligt tidiga avslutet som ändå inte avslutar serien på riktigt, då det som följer härnäst inte känns som att det bidrar till den fortsatta historien. Men ett ordentligt och emotionellt slut blir det i varje fall till sist och det här har varit en bergochdalbana av känslor där tårar har skvätt likt plötsliga vattenkaskader i Flumeride. Magnifikt tecknad och animerad, fantastiskt musikackompanjemang, engagerande berättelser och en huvudperson som jag blir emotionellt involverad i. Alla bör se Violet kämpa för att finna sig själv och framförallt ro i den så annorlunda tillvaron som hon nu tvingas anpassa sig efter. Det här är inget annat än en serie att älska och ett av Kyoto Animations absoluta storverk.


AnimeNewsNetwork: A masterpiece, exquisite beyond words

MyAnimeList: Masterpiece

Av Tomas Engström - 8 juni 2018 12:45

Efter att ha tvingats strida mot en av sina undersåtar försöker Momongo nu finna det världsföremål som ligger bakom kontrollen av dennes vilja och bygger samtidigt upp en kopia av sitt högkvarter Nazarick, för att avleda eventuella framtida angrepp. Medan Momongo fortsätter att öka sitt rykte bland världens äventyrare och regenter, snubblar en annan av hans undersåtar över en illa behandlad ung tjej som han beslutar sig för att ta in, en godhjärtad handling som snart får stora konsekvenser då hon har koppling till det största brottssyndikatet i denna del av världen...


 

Det har hunnit passera närmare 1½ år sedan jag såg den första säsongen av Overlord; en komisk anime om VR-rollspelet Yggdrasil som efter många år nu skulle stängas av utvecklarna, där spelaren "Momongo" var en av de sista att stanna kvar online hela vägen tills slutet. Men när han väl öppnar ögonen igen och förväntar sig se två svarta, stängda skärmar framför ögonen så visar det sig att hela spelvärlden istället har blivit en verklighet där han nu tycks sitta fast.

För mig blev serien en av 2017 års absoluta favoriter med anledning av den fantastiska humorn, de härligt subtila referenserna till spelgenren och att innehållet kunde vara riktigt mörkt emellanåt. Allt detta är tillbaka även nu i denna andra säsong, men... berättelsen har skiftat fokus och lyckas på något vis förvirra mig en aning.


Att känna mig aningen förvirrad var jag förvisso beredd på när jag startade det första avsnittet, eftersom det ändå har passerat så pass lång tid sedan den första säsongen och jag därmed har hunnit glömma bort en del karaktärer och händelser. Men istället förvirras jag av var berättelsens fokus plötsligt ligger och det känns lite som att jag har påbörjat endera en spinoff eller bara helt annan serie, bara i samma universum. För ta vår huvudperson Momongo som ett bra exempel, då han helt försvinner i många avsnitt som istället ägnas åt att bygga upp omvärlden. Och visst, jag älskar världsbyggande och särskilt i större fantasyserier eller medeltida Game of Thrones-liknande serier såsom The Heroic Legend of Arslan känns det också väldigt viktigt att göra. Men här i Overlord II är det inte alla gånger som man ens återkopplar till vad som har sagts eller gjorts, utan det blir liksom bara en slags bakgrundshistoria som jag känner har stulit tid från huvudberättelsen.


 

Och det väsentliga här tycker jag borde vara att Momongo som sagt är instängd i en datorspelsvärld utan att veta varför, men med en förhoppning om att kunna lära sigvad som har hänt genom att utforska denna nya värld – som bara delvis är som Yggdrasil – och med lite tur kanske rent utav stöta in i någon annan spelare som också har råkat fastna här inne. Det var detta han strävade efter i den första säsongen och det var även så den slutade, med världen lite framför hans fötter efter att ha lyckats bygga upp så pass mycket rykte omkring sig att han lättare skulle kunna få information att komma till honom, snarare än behöva söka efter den.


Men istället får jag nu lära mig om ödlefolkets historia, den undre världen i huvudstaden och att det viskas en hel del innanför stadens slottsväggar. Till allt detta hör dessutom ett gäng nya karaktärer som tar mycket mer scentid och rampljus än vad den första säsongens redan etablerade huvudpersoner gör. Och visst, det var tre väldigt gedigna historier och det hände mycket som var riktigt spännande och intressant att få höra talas om och se det utvecklas, men jag förstår inte riktigt hur något av detta ska hjälpa Momongo med sitt problem...?


 

Overlord II lämnar mig med en lite bitter eftersmak och frågan om detta verkligen var allt och i så fall varför, eftersom det som nu berättades för mig inte har någonting att göra med vad den första säsongen faktiskt handlade om. Därför känns det också märkligt att kalla detta för en andra säsong snarare än en OVA eller spinoff. Förhoppningsvis reds det hela ut i den tredje säsongen som ska börja sändas under sommaren, men jag kan förstås inte låta bli att oroa mig över att man även där kommer att visa någonting helt annat än vad som känns väsentligt för Momongos situation...

 

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing
MyAnimeList: Good

Av Tomas Engström - 5 juni 2018 16:28

De tre flickorna Yui, Sacchan och Kotoha har bildat klubben "Colors" med avsikt att skydda sin stad och bibehålla friden i den, som en slags ungdomsklubb av beskyddare. Tillsammans löser de olika fall som antingen läggs fram från deras vuxna vänner eller bara uppkommer av deras egen fantasi, över vad som faktiskt kan anses vara ett hot från omgivningen. Daigorou heter ägaren av den lokala diversehandeln – som är flitig på att såväl förse flickorna med intressanta fall som prylar, medan den stackars poliskonstapeln Saitou ofta blir utsatt för små spratt och anklagelser om att vara korrumperad och opålitlig. Den äventyrliga vardagen leder bland annat till att man besöker ett zoo, leker diverse påhittade lekar, klurar fram pussellösningar och bara allmänt har en trevlig och rolig stund tillsammans.

 
Så, äntligen tar jag mig tiden att faktiskt avhandla en ny anime i text, efter dessa någorlunda hektiska vårveckor av såväl spelkonvent som semester i Japan! En stor och tråkig bidragande faktor till varför jag rent utav har hållit mig lite ifrån att titta på anime den senaste månaden, har varit min trasiga förstärkare som behövt repareras. Motivationen att gå från min stora projektorduk med bioljud till att sitta framför endera surfplattan eller datorn har helt enkelt varit väldigt låg :P Därav anledningen att ni inte har sett till någon "Anime-våren 2018" och det kommer heller inte att hända, då jag helt enkelt har hoppat över vårens nya animes helt och hållet, med undantag för två serier som jag följer med min vän Martin över Skype.


Men nu är jag i alla fall äntligen igång igen och tänker först och främst ta mig igenom ett antal serier från i vintras som har väntat lika mycket på mig som jag har på dem – att de ska sändas färdigt så att jag kan sträcktitta på så mycket som möjligt istället för att invänta nästa avsnitt!


Mitsuboshi Colors är delvis en sådan, som började sändas i vintras och jag har tittat på lite till och från, samtidigt som jag även har läst mangan på min Kindle Paperwhite! För som jag sa redan i vintras har planen varit att ställa de två formaten mot varandra, då det visade sig vara ett ganska snällt språk som användes och således bestämde jag mig för att läsa serien på originalspråket.


 

Mitt första intryck av Mitsuboshi Colors var ju hur oerhört rar och söt den kändes, med tre mycket energiska och härliga flickor av väldigt varierande personlighet. De uttrycker sig väldigt olika men har en delad passion just för att hålla staden "säker", även om nu vissa av deras små äventyr leder till att de ställer till med ett visst kaos. Till exempel ”mysteriet” med varför flertalet gränder har blivit avspärrade utan påtaglig anledning, där det i slutändan visar sig vara nymålade områden – vilket blir väldigt tydligt när flickorna har råkat såväl förstöra den torkande färgen som spritt fotavtryck genom halva staden... Men det mesta av detta är ju väldigt oskyldigt och det är sällan som de verkligen orsakar den typen av problem, så att andra faktiskt besväras av det.


Det största undantaget för sagda regel är den stackars poliskonstapeln Saitou som de tycker om att reta och besvära med såväl märkliga frågor som förfrågningar. Det är även han som många gånger kopplas in för att ta ned gänget på jorden, när de befinner sig på platser där de inte bör vara eller stör allmänheten. Daigorou kan istället sägas vara hans motsvarighet, då karln väldigt gärna uppmuntrar gänget att just hitta på upptåg och spelar ofta med i ”deras värld” genom att till exempel låtsas ha funnit en bomb som kan ödelägga hela staden, när det egentligen bara är ett helt ofarligt hemmabygge – av Daigorou själv.


Tecknarstilen i Mitsuboshi Colors är väldigt mjuk, färgglad och trivsam i animen och detsamma kan även sägas om mangan, bortsett från det färgglada eftersom den ju är lika svartvit som vilken annan manga som helst. Animeproduktionen är i varje fall väldigt trogen originalets tecknarstil och oavsett format så tycker jag att man får en lika trevlig och behaglig visuell upplevelse.


 

Jag ska även säga att serien erbjuder en väldigt stor variation på vad som hittas på i avsnitten/ respektive, såväl genom flickornas egen fantasi – när man bara plötsligt får för sig att någonting är ett hot mot lugnet i staden – som när vissa av deras vuxna vänner har hittat på någonting för att de själva roas av att se hur Colors ska tackla problemet och finna en lösning! Några av dessa påhitt och historier är exklusiva för mangan, men det mesta har översatts även till animen – som i sin tur inte tycks ha någonting originellt till sig, vad jag har kunnat se, mer än att vissa enstaka scener har utspelats något annorlunda. Mycket handlar dock bara om den sedvanliga utfyllnaden eller förlängningen av scener som ju hör till när man återger ritat till animerat.


Men... variationen till trots, charmen till trots, de härliga personligheterna till trots... Det här blir tyvärr väldigt enformigt i längden för mig och den där gulliga charmen kan inte bära upp alla avsnitt. Mangan fungerar något bättre för mig, då det går snabbare att läsa sig igenom allting som sker än att sitta och liksom se det "spelas upp" för mig. Jag föredrar också att historierna blir lite mer komprimerade i sin skrivna form, eftersom det sker en viss utfyllnad av animationer (och även viss dialog) i animen. Det här går hand i hand med det jag just sa om att det blir lite enformigt i längden, för ungefär halvvägs in i säsongen känner jag att serien går lite på repeat och att mitt engagemang för gruppen Colors ger efter. Speciellt de gångerna när barnens agerande och äventyr är sådär... barnsliga. Det tråkar ut mig.


 

Mitsuboshi Colors har mycket charm och hjärta i sig, både sett till de små historierna om hur de tre flickorna ska "beskydda" sin stad från "ondska", och flickorna i sig med sina väldigt olika personligheter och sätt att agera på. Tecknarmässigt är animen väldigt trogen sitt original och oavsett om man väljer att titta på eller läsa denna serie så finns där mycket att uppskatta. Men de här små äventyren, eller i vissa fall upptågen, tycker jag gör sig bättre i sitt originalutförande på grund av hur banalt och lite uttjatad som formulan och historierna blir i längden. Den lite mer komprimerade upplevelsen som kommer av seriepanelerna gör att jag hellre vänder mig till mangan, dock känner jag mig för stunden väldigt mätt på gruppen Colors och väljer således att stänga denna öppnade bok i förväg.


Anime:

AnimeNewsNetwork: So-so, it didn’t really grab my attention
MyAnimeList: Average


Manga:
AnimeNewsNetwork: Descent, I didn't lose my time
MyAnimeList: Fine

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2018 >>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skapa flashcards