Senaste inläggen

Av Tomas Engström - 11 juli 2017 11:20

Eftersom jag fortfarande har ett par serier kvar som jag följer från i våras, har jag inte planerat att sätta mig in i sommarens nyheter förrän närmare sensommaren eller tidig höst – och då förmodligen bränna igenom hela serier i ett svep. Men när jag bjöd över min animetittande vän Martin på paj i helgen kände jag ändå att det hade varit intressant och roligt att få bara ett par nya titlar, vars namn eller omslagsbild gjorde mig nyfiken! Så här kommer en liten, liten försmak av animesommaren 2017 i form av det första avsnittet från fem olika serier:


Aho Girl

Made in Abyss

Tsurezure Children

Katsugeki Touken Ranbu

Nana Maru San Batsu 


 

Aho Girl

Yoshiko är en genuint korkad och flummig tjej som knappt klarar av att klä sig, gå upp i tid, svara på lärarnas frågor eller göra någonting praktiskt. Allt detta till klasskamraten Akurus stora förtret då han redan i tidig barndom bestämde sig för att försöka hjälpa Yoshiko, men nu i gymnasiet känns det som att hon är ett hopplöst fall som aldrig kommer att kunna bättra sig.


Humor! Alltså redan när jag läste titeln så förstod jag ju att det här skulle kunna vara antingen ren dynga eller ren glädje, och jag är glad över att serien faktiskt var det senare! Med sina 12 minuter är avsnitten dessutom perfekt långa så att det blir lagom mycket dumheter som sker inom en rimlig tidsram, för Yoshiko är verkligen korkad bortom gränser. Det enda hon verkligen klarar av och faktiskt tycker om att göra är att skala och äta bananer, eller rättare sagt trycka i sig dem – då hon aldrig någonsin tycks tröttna på frukten och helst äter två samtidigt.

Det här är verkligen en riktig fars och jag skrattar så jag gråter emellanåt, när Yoshiko slänger ur sig det ena konstiga, bisarra eller bara korkade påståendet efter det andra och Akuru ser ut att önska att han aldrig träffat henne. Haters gonna hate, men jag älskar’t <3


 

Made in Abyss

Oosu är en ö-stad byggd runt en jättelik avgrund som trots flera generationer av utforskande fortfarande döljer många hemligheter och vars djup ännu är okänt. Därför kretsar också byns verksamhet främst kring att utforska avgrunden och plundra dem på de okända, märkliga artefakter och reliker som finns där nere, vilket görs av såväl barn som ungdomar och vuxna då man tränas tidigt för att bli en slags grottforskare. Under ett sådant här plundringståg finner Riko en robotpojke som inte liknar någonting annat man upptäckt, men hon väljer att undanhålla sitt fynd från de vuxna och försöker istället att själv ta reda på vem pojken är och framförallt varifrån han kommer...

 

Det här kommer att bli riktigt intressant att följa! Intressant premiss, intressant miljö, intressanta karaktärer och trevligt tecknad! Jag ser fram emot att få lära mig mer om såväl avgrunden som pojken och vart hän hela det här påbörjad äventyret egentligen kommer att leda. Kan bli hur bra som helst!


 

Tsurezure Children

Yuki Minagawa är en vänligt sinnad men också väldigt retfull klassrepresentant. Masafumi Akagi är en väldigt framfusig, dominant kille som sitter i studentrådet. Ryouko Kaji är en motsträvig, ignorant tjej som ofta står och röker bakom skolan. Chizuru Takano är en tillsynes emotionellt handikappad tjej som hävdar att hon inte är intresserad av kärlek eftersom hon inte förstår sig på den känslan. Alla dessa och fler därtill är på väg att finna kärleken på skolgården, hur omaka vissa av paren än må kännas och hur otippade deras känslor än må vara.


En relationsserie av rang som helt enkelt handlar om hur en massa olika skolungdomar faller för varandra. Vissa har hyst känslor sedan länge, andra blir kära i stundens hetta. För några är det oklart om deras kärlek är på riktigt eller bara ett spel. Karaktärsmässigt är det höga toppar och djupa dalar då allas personlighet skiljer sig gravt från varandra; några är lite irriterande, andra väldigt älskvärda, ett par känns väldigt roliga. Så den här serien kommer jag att fortsätta titta på eftersom jag dels är förtjust i relationsserier, dels känns det roligt med så många olika par och just att karaktärerna är så unika. Även denna serie är dessutom bara 12 minuter per avsnitt och det känns faktiskt lagom, även om man nu har hunnit introducera fem olika par i det första avsnittet. Men jag gillar att allting är så "snappy" och rakt på sak, åtminstone i det här första avsnittet! Hoppas att det fortsätter så :)


 

Katsugeki Touken Ranbu

Året är 1863 och Edoperioden lider mot sitt slut i Japan, när landet delas i två läger: de som stöder det gamla shogunatet och de som vill återinföra kejsartronen. Som om detta inte orsakade tillräckligt med tumult ställs Japans öde mot ytterligare hot från historiska revisionister som försöker ändra historiens förlopp, genom att resa bakåt i tiden till kritiska ögonblick såsom just detta. För att förhindra att historien blir omskriven har Izuminokami Kanesada och Horikawa Kunihiro skickats tillbaka till samma tidpunkt för att ta itu med hotet, tillsammans med ett gäng livliga krigare.


Katsugeki Touken Ranbu stod för kvällens stora besvikelse, tråkigt nog. Månne att jag är snabb att döma ut en serie efter bara ett avsnitt men jag hade bara förväntat mig så mycket mer av såväl temat som miljön – och det snygga omslaget. För även om det hände väldigt mycket i avsnittet och premissen till en början verkade fräck, med tidsresande samurajkrigare i ett feodalt Japan vars uppdrag är att förhindra historien från att skrivas om, så kände jag ändå mig aldrig vidare indragen i det. Tvärtom så upplevde jag det hela som väldigt slätstruket och mainstream både vad gäller action och utseendemässigt. Tråkigt eftersom jag trodde att Katsugeki Touken Ranbu skulle vara lika snygg som intressant, men jag kan låta namnet falla i glömska för stunden och är det så att serien blir bättre med tiden så lär jag ju få höra om det senare och är då villig att ge den en ny chans.


 

Nana Maru San Batsu (Fastest Finger First)

Shiki Koshiyama har aldrig varit särskilt mycket för klubbar eller sina klasskamrater, då han är van vid att bli kallad både det ena och andra på grund av sin kortvuxenhet. Därför har Shiki spenderat större delen av sina raster inne på biblioteket, läsandes böcker om allt möjligt – törstande efter mer kunskap. När Shiki nu börjar gymnasiet blir han upplockad på scen av skolans quiz-klubb och tack vare alla böcker han har läst är Shikis huvud som ett uppslagsverk. Men det ska visa sig att kunskap inte är allt när det kommer till den här typen av frågesport, utan man måste även kunna förutsäga frågan innan den har blivit helt ställd – för att vara den som är snabbast med att trycka på knappen!


Japan är ju synnerligen duktiga på det här med att kunna göra anime av allt oavsett tema! Och här har vi bland det mest underliga och absolut mest otippade som jag har sett. En anime som handlar om frågesport, men inte vilken som helst utan just den specifika typen där man sitter med en "buzzer" framför sig och det gäller att trycka så snabbt som möjligt. Och till och med en så pass enkel sak lyckas man ändå bygga en mindre vetenskap kring; hur man ska tänka för att med så lite information som möjligt lyckas lista ut inte bara svaret på en fråga, utan frågans formulering också.


Även om det nu var underhållande att se dem lyckas bygga upp lite spänning och strategi kring att svara på frågor så tänker jag inte följa serien. Jag borde kanske egentligen se ytterligare ett avsnitt innan jag bestämmer mig, men det känns ändå rent spontant som ett lite för märkligt och halvdumt tema för mig för att jag ska vilja lägga mer tid på Nana Maru San Batsu. Frågesport är ändå inget som jag intresserar mig för och en anime kommer inte att lyckas förändra den inställningen.

Av Tomas Engström - 7 juli 2017 12:08

Kotarou Azumi och Akane Mizuno är två högstadieelever som just har påbörjat sitt tredje och sista år innan det är dags att börja tänka på gymnasiet och framtiden, och för första gången hamnar de nu i samma klass. Kotarou är ordförande i skolans litteraturklubb och älskar att skriva, med en förhoppning och dröm om att en dag kunna bli författare. Akane är en av de främsta i skolans sprinterlag och har tyckt om löpning ända sedan hon var ett litet barn, med goda chanser att bli någonting om hon väljer att upprätthålla all sin hårda träning.


Klubbaktiviteter, läxor, framtidsplaner och tid för umgänge. Livet som tonåring på väg in i vad som känns som vuxenvärlden är inte lätt, men så länge som man omges av personer som stöttar en och goda vänner att kunna koppla av med så fortskrider ändå livet. Det enda som kanske saknas är att finna den där rätta personen som man kan dela sitt liv och alla dess svårigheter med...


 

Tsuki ga Kirei har verkligen varit en av vårens härligaste och mysigaste upplevelser, samtidigt som det också har varit en oerhört frisk fläkt till genreblandningen mellan skolserier och vardagsliv. Jag har nog faktiskt aldrig tidigare varit med om en så här pass enkel, ärlig och avskalad anime som behandlar vardagen precis som den är och visar livet för vad det är. Från början till slut är det verkligen inga som helst konstigheter och heller inga extremiteter, men därmed inte sagt att några överraskningar inte skulle ske! Det är bara inte fullt så överdrivet som man ju är van vid att det kan bli, både vad gäller karaktärer men även under vilka omständigheter som dessa bor, jobbar eller bara studerar.


Istället handlar serien helt enkelt om de små vardagsproblemen som kan tänkas dyka upp bara sådär, samt de problem vi som människor kan dras med, helt enkelt för att vi är mänskliga, och i synnerhet om man är i tonåren och det börjar förväntas saker av en. Beroende på hur man har växt upp och vilka ens föräldrar är så kan det ju verkligen påverka hela ens uppväxt, och jag tror inte att jag direkt blir anklagad för att tänka stereotypiskt eller liknande om jag nämner hur mycket press de flesta japanska ungdomar har på sig och vilken oerhört stressig vardag som de allra flesta i landet lever.


 

I Kotarous och Akanes fall kommer dock inte påtryckningarna från vare sig föräldrar eller omvärlden, åtminstone inte av vad vi får se. Visst är bägge familjer väldigt måna om att deras barn ska börja tänka igenom sina beslut inför gymnasiet och fundera på sin framtid, men det verkar inte finnas några krav på vilken skola man bör söka till eller hur pass höga betyg man borde ha. Kotarou har dock valt att hålla sitt hobbyskrivande hemligt för familjen, medan Akane får uppmuntran såväl hemifrån som av sina klasskamrater, närmsta vännerna och sin tränare att fortsätta springa. Men även om Kotarou kanske därmed kan framstå som osäker så är det faktiskt tvärtom – han visar i övrigt alltid på en väldigt självsäker sida och står rent utav som frontfigur för det lokala Shinto-templet, där han lär sig såväl dans som musik för att kunna uppträda vid högtider.


Akane å andra sidan visar sig dölja en väldigt osäker och nervös sida som alltid kommer fram när det handlar om att prestera, främst vid tävling. För att hantera detta har hon en slags stresspåse i sin ägo som ser ut som en liten trädvarelse och som hon klämmer på för att lugna nerverna. Vid ett tillfälle förlägger hon påsen och blir då som förbytt och tappar fokus helt, vilket leder till att hon inte alls lyckas prestera som hon brukar. Det är väldigt uppskattat med de här två kontrasterna och såväl Akane som Kotarou känns inte bara så väldigt levande, utan också som just två barn som befinner sig i stadiet att räknas som ungdomar.


 

Vad mer som bidrar till att göra såväl dessa två huvudpersoner mer levande som hela serien ett föredöme för sin genre, är att de två faktiskt får ha en familj och ett liv som verkligen kretsar kring denna. Hur ofta är det inte som föräldrar i anime porträtteras som ansiktslösa – ibland bokstavligt talat – och okända personer, som bara finns där i bakgrunden? Och det må väl så vara ibland, när fokuset ändå är tänkt att ligga på en eller flera andra familjemedlemmar. Det är dessutom bättre än i de fall där ungdomarna tycks bo helt ensamma i ett stort hus, bara för att föräldrarna alltid är så upptagna. Men när man ska försöka bygga upp en trovärdig historia som kretsar kring en eller flera personers liv så hjälper det ju att då även kunna skildra familjen. Därför blev jag så glad över att väldigt tidigt få lära känna både Kotarous och Akanes två föräldrar, som dessutom interagerar med varandra vid ett tillfälle! Men viktigast av allt är just att de interagerar med sin avkomma och att man får se det hända.


För jag ska verkligen tydliggöra detta att Tsuki ga Kirei är väldigt mycket av en relationsserie. Det är relationen mellan ungdomar och föräldrar, ungdomar och deras vänner, och mellan Akane och Kotarou. Utöver detta visar man förstås också väldigt mycket av respektive huvudpersons hobby- och fritidsintresse, alltså löpningen i Akanes fall och skrivningen samt dansen för Kotarou. Och det är mycket tid som går åt till att berätta hur mycket de två verkligen lägger ned på detta, men jag tröttnar ändå aldrig på att se Akane delta i ett lopp eller Kotarou träna på hur han ska röra sig. Dels bygger det så mycket karaktär när man förstår hur viktigt det är för dem att få sysselsätta sig med detta, dels hör det till deras vardag och så även min – när jag sitter där i soffan och låter mig dras med in i deras liv.


 

Slutligen ska jag bara nämna hur otroligt vacker serien är både grafiskt och musikaliskt. De två huvudmotiven som spelas vid inledningen och under eftertexterna är väldigt emotionella och starkt framförda, samtidigt som musiken i övrigt hjälper till att förstärka det som händer just där och då. Men det är ingenting jämfört med den markanta tecknarstilen, där alla karaktärer ritas med väldigt mycket vitt i konturerna! Det ger en väldigt speciell, just tecknad känsla och särskilt tillsammans med stilen i övrigt – som känns väldigt mycket klippdockeliknande. Vackert är det i alla fall och även om jag nu gör liknelsen med klippdockor så tycker jag ändå inte att karaktärerna förefaller malplacerade eller inklippta i omgivningen, som i sig är väldigt snygg och känns äkta.


Tsuki ga Kirei är en härlig och jordnära anime som handlar om vänskap, kärlek, motgångar, beslutsamhet, ångest och problemlösande. Den är i all sin enkelhet en underbart naken och intressant skildring av hur livet i de tidiga tonåren kan te sig. Vackert berättad, vackert tecknad och vackert tonsatt. Absolut en av min topp fem favoriter när det kommer till vardagsliv, förmodligen till och med topp tre. Jag kommer absolut att se Tsuki ga Kirei igen i framtiden och då kommer serien även att tillhöra min fysiska samling av anime.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList: Great

Av Tomas Engström - 4 juli 2017 10:50

Instängda och gömda från omvärlden besitter en grupp unga flickor en märklig förmåga som kallas för "Alices Dröm", vilket tillåter dem att skapa vad de vill bara genom att föreställa sig det. Den mest kraftfulla av flickorna, Sana, rymmer från laboratoriet och får då oväntad hjälp från en ung okänd kvinna med liknande krafter. Världen utanför labbets väggar är dock lika okänd som den är spännande då Sana inte har någon aning om hur det fungerar med vare sig pengar, bilar, hyfs eller annat.


Hjälpen från den okända kvinnan till trots hinner Sana inte långt förrän två unga flickor sänds ut från labbet för att jaga reda på rymlingen och föra henne tillbaka. På flykt undan sina förföljare springer Sana in i en äldre herre som heter Zouroku och som motvilligt gör vad han kan för att de två ska lyckas komma undan. När tumultet väl har lagt sig får Sana en utskällning av Zouroku för att ha dragit in honom i röran, men tycks samtidigt ändå ha tagit henne till sig...


 

Alice & Zouroku har verkligen varit en av vårens trevligare, lite mer lättsamma serier att följa. Lagom med action, lagom med söthet, trevliga karaktärer och en (bitvis) intressant historia om än lite bortglömd och spretig emellanåt. Sana i sig är en väldigt rolig och härlig karaktär som fram tills nu har fått det mesta serverat på silverfat, eftersom hon som sagt besitter en sådan förmåga att hon kan materialisera precis vad som helst hursomhelst. Dock finns där en fysisk begränsning som ligger i att det tar ordentligt på krafterna, och lämnar därför utövaren väldigt dåsig eller rent utav helt utslagen om man materialiserar alltför mycket.


Men det som blir just Sanas största begränsning är Zouroku. De två kommer väldigt snabbt att finna varandra och det har nog lika mycket att göra med hur Sana dels aldrig tidigare har blivit sedd på som ett faktiskt barn, dels aldrig blivit uppläxad eller tillsagd. Men Zouroku är lite av en sån där typiskt smågrinig gammal gubbe som kan agera lika surt som omtänksamt, vilket gör att han inte är sen på att ryta åt Sana när hon beter sig irrationellt och använder sin förmåga till höger och vänster. Men samtidigt skänker han henne också mycket omtanke och kärlek, så att han väldigt snabbt blir som en fadersgestalt för henne – något som hon tidigare helt har saknat. De flesta i laboratoriet tycks ha sett på henne mer som ett föremål eller rent utav vapen än en levande varelse.


 

Vem Sana egentligen är och varför hon har sina krafter blir lite luddigt beskrivet ett par avsnitt in i serien, när det pratas om den organisation som har hållit henne inspärrad i laboratoriet och vad som egentligen pågår bakom dessa stängda dörrar. Här i ligger seriens största problem för mig eftersom jag känner att det är väldigt uppochned och fram och tillbaka med vem som räknas som ondskefull, vad personerna bakom laboratoriet vill, huruvida Sana är farlig för omvärlden eller ej och vem som i slutändan ändå är okej med att låta henne bo hos Zouroku och få en chans till ett normalt liv.


För Alice & Zouroku inleds med ett högt tempo i och med Sanas flyktförsök och man målar då snabbt upp vissa nyckelpersoner som ondskefulla, medan andra uppenbart är nån form av motståndsrörelse eller vad vi nu ska kalla dem, en rättvisa. Och Sana besitter förvisso fantastiska krafter men är inte ensam om att kunna materialisera vad som helst. Det är ett ganska spännande och intressant kaos i de första avsnitten, som jag dock får ett allt mindre grepp om eftersom detaljerna kring omständigheterna aldrig riktigt benas ut... Det är snarare så att allting hamnar i skymundan och glöms bort knappt halvvägs in genom serien, när Sana går från att vara jagad 24/7 till att kunna strosa runt som hon vill. De två tvillingarna som tidigare har varit kontrollerade av den till synes "onda" organisationen, och vars enda uppdrag då var att föra Sana tillbaka till labbet, blir plötsligt hennes vänner istället och alla på laboratoriet tycks plötsligt vara helt OK med att Sana försöker leva ett normalt liv.


 

Och det här blir aldrig riktigt uppklarnat ens mot slutet av serien när man återvänder till laboratoriet och får se lite mer av varifrån Sana härstammar. Istället introduceras vi till en ny person som kan använda den här mystiska förmågan, men vi får inte veta hur det kan komma sig att en till synes helt normal liten flicka plötsligt blir kapabel till att manipulera människor runtomkring sig. Det blir bara sidospår på sidospår medan originalberättelsen förminskas allt mer och jag kan inte låta bli att undra vart man egentligen vill ta historien?


Men animenär åtminstone fin att titta på! Jättemjukt ritat, jättefint animerat, väldigt färgglada och trevliga bakgrunder. Och berättelsen är ju absolut inte tråkig, jag känner mig bara lite frustrerad över att man inte tar sig tiden att faktiskt förklara någonting av det som till en början kändes så viktigt och i fokus för historien, utan istället bara packar ihop allting i en liten låda som man stänger och placerar på en hylla någonstans.


Alice & Zouroku är som sagt en riktigt trevlig och lättsam upplevelse som är mysig att följa och mer än behaglig att titta på. Innehållet lämnar dock en del i övrigt att önska, med en spretig och vag historia som aldrig får någon form av avslut. Vilken tur då att karaktärerna är tillräckligt charmerande för att jag ska vilja fortsätta titta, bara för att se vilka upptåg Sana hittar på härnäst. Dessutom kan Zouroku nog vara den mysigaste farbror jag har sett i en anime.


AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing

MyAnimeList: Good

Av Tomas Engström - 3 juli 2017 10:23

Sedan 10 år tillbaka har det absolut största spelet inom den kinesiska e-sportscenen varit Glory; ett onlinerollspel där spelare framförallt arbetar tillsammans för att bekämpa monster och på så vis förbättra sina karaktärer. Men den största behållningen och värdet bland toppskicket av spelare ligger i att utmana varandra på dueller, såväl en mot en som hela gillen/klubbar, och det största namnet bland dessa är Ye Xiu som rent utav är anställd av ett företag för att spela och tävla mot andra.


Men av någon oförklarlig anledning tvingas Ye plötsligt avgå med omedelbar verkan då företaget och hans lagkamrater inte längre tycks vara intresserade av hans talang. Han drar sig då till ett internetcafé där man erbjuder honom ett jobb men Ye blir dessutom snart indragen i Glory på nytt, när spelets utgivare öppnar en helt ny, tionde server där allt är nollställt och således ett perfekt tillfälle för nya karaktärer. Med sina 10 års erfarenhet har Ye inga problem att snabbt börja klättra i rang och sätter det ena serverrekordet efter det andra, till mångas förtret som undrar vem den mystiska nybörjaren är eftersom Ye inte använder sitt gamla namn...



   

Jag tror bestämt att Quan Zhi Gao Shou (The King’s Avatar) kan vara den första onlinerollspels/MMORPG-animen jag ser som på riktigt avspeglar inte bara hur det är att sitta och spela ett datorspel, utan dessutom känns väldigt representativ för e-sportscenen. Jag har ju sett en hel del anime som tar plats i just en spelvärld, där man antingen framställt spelvärlden som en verklighet som ändå lyder under spelregler för att man som spelare ska kunna känna igen sig och skratta lite åt hur olika saker fungerar, eller stängt in spelarna i en virtuell värld som man då försöker bryta sig ut ur. Man har dock aldrig lagt någon tid på att visa vad som händer utanför den virtuella världen, men i Quan Zhi Gao Shou skulle jag säga att det är 50/50 virtuella världen och verkliga livet.


Vilket också är vad som gör att e-sporten känns representerad i denna serie, och det är heller inte särskilt oväntat med tanke på varifrån animen härstammar och är producerad: Kina. För döm av min stora förvåning när jag satte igång det första avsnittet och alla pratade kinesiska, vilket jag inte alls var beredd på. Men det känns väldigt roligt att ha sett en kinesisk produktion och jag har verkligen inget att klaga på när det kommer till vare sig det visuella eller röstskådespeleriet! E-sporten är ju dessutom väldigt stor i det här landet, betydligt större än i Japan där det mer är digitala spel rent generellt som är grejen (i synnerhet portabla och just mobilspel).


   

I Quan Zhi Gao Shou visar man som sagt väldigt mycket av vad som händer utanför spelet Glory och det handlar främst om relationer och reaktioner hos olika människor. För Glory spelas nästan lika mycket på en dator som i människors huvuden, då det är så väldigt tävlingsinriktat och dessutom ligger lika mycket prestige som pengar i att ligga på topp, och för att visa på just hur duktiga och flinka proffsspelare verkligen är så är det ofta vi får se fingrar dansa över tangentbord och det pratas om APM (Actions Per Minute) hit och kombos dit. Således är nog den här animen lite svårare för en vanlig svensson att komma in i jämfört med någon som har åtminstone lite koll på e-sportscenen, framförallt just MMORPG-genren eftersom man slänger sig väldigt mycket med termer och uttryck som bara används i sagda genre.

För mig som har hängt med sedan begynnelsens tid och spelat allt från Ultima Online till Lineage och World of Warcraft så blir det bara roligt och nostalgiskt att höra Ye och hans onlinevänner prata om olika klasser och taktiker samtidigt som man ser hur snabba spelarna är med både tangentbord och mus. Men för en utomstående kan jag förstå om det är svårt att hänga med och man kanske rent utav upplever det här snacket som både tråkigt och utdraget, när allt bara passerar en över huvudet.


Det blir i varje fall en väldigt intressant skildring av hur onlinespel och communityn kring den fungerar, när man väljer det här upplägget och perspektivet – att visa så pass mycket av personerna som sitter bakom skärmen. Egentligen handlar Quan Zhi Gao Shou faktiskt mer om verkliga karaktärer och deras relationer samt personlighet än vad som händer inne i spelvärlden. Men så är ju just den här animen heller inte en renodlad fantasyserie som ska skildra stora äventyr, utan det är mer att Ye försöker bevisa sin fortsatta kompetens och potentiellt vill lära sin tidigare arbetsgivare och lagkamrater en läxa. Jag säger "potentiellt" eftersom det efter denna säsong inte står helt klart vad hans mål egentligen är, men man kan ändå gissa utefter hur han väljer att agera. Jag finner det i varje fall vara både roligt och intressant att se honom knyta nya kontakter och knäppa kaxiga spelare på näsan, i synnerhet de som kallar sig veteraner.


   

Jag nämnde lite kort hur bra produktionen är och det tål verkligen att nämnas igen. Det visuella är knivskarpt, jag gillar verkligen karaktärsdesignen, röstskådespeleriet känns top-notch och musiken är dessutom grym – allt från temalåten till de slingor som spelas under strider och annat. Men helt perfekt är det ändå inte, för även här lyser det idag så välkända datoranimerade igenom med jämna mellanrum, närmare bestämt när andra människor ska visas i bakgrunden. Ett bra exempel är alla de kunder på internetcaféet där Ye jobbar. De är inte bara avbildade som ansiktslösa skuggor utan dessutom stelt datoranimerade, vilket rent ut sagt ser förjävligt ut. Även de utomhusscener som innehåller förbipasserande människor använder sig av dessa stelt animerade dockor och det är verkligen som en vagel i ögat när allting annat ser så bra ut.


Men tacksamt nog håller serien fokus på att visa just sina huvudpersoner och deras omgivande personer, som oavsett hur betydelsefulla de är blir tecknade och animerade för hand. Därför är det bara en liten parantes som jag ändå känner att jag vill nämna. Animationsarbetet i övrigt är suveränt och studion har ett grymt sinne för detaljer, vilket gör att i synnerhet strider och dueller blir väldigt spännande att se på när vi får följa med in i spelet. Roligt är även att Glory inte enbart visas upp som en slags alternativ verklighet, där vi just hoppar in i spelet och upplever allt som sker som om det vore på riktigt, utan till och från ser vi spelet på en datorskärm och med chattfönster samt pratbubblor som dyker upp och för konversationen vidare.


   

Quan Zhi Gao Shou är en riktigt intressant, välproducerad MMORPG-serie som är lika mycket slice-of-life som en simulation och ett litet äventyr. Den visar upp hur det kan se ut bakom skärmen av ett spel och gör en bra representation av e-sportscenen, genom att porträttera proffsspelarnas vardag och göra någonting seriöst av det antalet timmar som man får investera för att kunna ligga på topp – samt hur prestigefyllt en sån sak verkligen är för de som är följer scenen. Det visuella är inte bara riktigt bra utan också intressant, just eftersom man såväl visar upp spelets virtuella värld som skildrar verkligheten. Jag ser absolut fram emot den andra säsongen som ska komma nästa år så att jag får se vad Ye egentligen har för planer för såväl sig själv som hans nyfunna vänner.


AnimeNewsNetwork: -

MyAnimeList: Great

Av Tomas Engström - 30 juni 2017 12:52

Kiss Note kallas den anteckningsbok som används av kärlekens änglar för att få två personer att omedelbart bli kära i varandra – om de utbyter en kyss, oavsett omständigheter och kön. När ängeln Guri ska utföra sitt jobb råkar hon dock stava fel på en av personerna som hon försöker få ihop, vilket gör att gymnasieeleven Aino Seiji nu istället måste kyssa någon inom 24 timmar för annars dör Guri!


Hon lyckas övertala Aino att kyssa sin klasskamrat Hiyama som han alltid har varit kär i och vips är de två ett lyckligt par, men när det kommer fram att Aino redan har kysst Guri – på grund av ett missförstånd med hur reglerna för en Kiss Note fungerar – visar Hiyama en väldigt oväntad svartsjuk och psykotisk sida. Omständigheterna blir inte bättre av att Guri då plötsligt beslutar sig för att även skriva in sitt eget namn bredvid Aino och Hiyama i anteckningsboken, eftersom hon tror sig ha blivit kär i Aino för sitt omtänksamma sätt när han försökt hålla Hiyama från att mörda Guri.


 

Renai Boukun, eller Love Tyrant som den har översatts till, var ju en av de serier som började sändas i vintras och som jag då hade svårt att bestämma mig för huruvida den var okej att fortsätta titta på eller ej! För det här är helt klart bland det mest opassande jag har sett, men också bland det mest underhållande. Påtvingad kärlek oavsett kön, skamlösa förslag, våldsamt knivhuggande och stora portioner komik. Efter ett par avsnitt bestämde jag mig verkligen för att jodå, det här var faktiskt en rolig serie på riktigt men jag förstår att seriens mottagande har varit ganska blandat, om än mer positivt än negativt. Men den ganska tramsiga historien, de extrema händelserna, de väldigt unika (läs: konstiga) karaktärerna och den mjuka, lite pastellfärgade stilen är verkligen inte för alla.


Jag hade i alla fall brutalt roligt åt Guris försök att lära sig förstå vad kärlek verkligen är och således kunna utföra sitt jobb lite mer ordentligt än bara tänka "oh, de där två killarna vore det jättekul att sammanföra!". De fem huvudpersonerna, varav fyra är tjejer, skiljer sig väldigt mycket från varandra i personlighet och känns alla som riktiga karaktärer. Eller ja, så mycket karaktär som de nu kan ha eftersom det framförallt är Aino som serien verkligen kretsar kring – och så även de fyra tjejerna. Så, det är praktiskt taget en harem-serie men jag tycker att denna har mycket mer hjärta och själ än vad de brukar.


 

Renai Boukun är väl värd att kika på två eller tre avsnitt av och därefter bestämma sig för huruvida man klarar av alla galenskaper, harem-vibbarna och de så många opassande scenerna. I bästa fall har man 12 avsnitt av en tokigt tramsrolig skrattfest framför sig. I värsta fall har man kastat bort uppemot en timme och fått se samt höra saker som inte går att tvätta bort från minnet. Jag skulle säga att det är värt den uppoffringen ;) En lättsamt skön och passande tecknarstil, galna karaktärer, galen humor och en lagom längd på alltsammans.


AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing

MyAnimeList: Good

Av Tomas Engström - 12 juni 2017 12:08

Hinako är uppväxt på landet i en trygg, fridfull miljö med fler djur än antalet grannar, vilket får henne att känna sig både nervös och klumpig när hon behöver vara social och undviker därför gärna att försätta sig i de situationerna. Men efter att ha sett en teaterpjäs och blivit alldeles tagen av skådisarnas sätt att kunna agera sig så uttrycksfullt inför en publik, bestämmer sig Hinako för att studera i den myllrande storstaden Tokyo. Planen är att gå med i skolans teaterklubb så snart som möjligt för att därigenom kunna utveckla sina sociala färdigheter.


Dessvärre visar det sig att klubben har lagts på is på grund av att dess ordförande för närvarande är bortrest, men Hinako får då som förslag att istället bilda en egen studiecirkel – tillsammans med de personer som hon alldeles just har hunnit lära känna genom sitt boende!


 

Hinako Note har förvisso inte sänts färdigt riktigt ännu, med 10 av 12 planerade avsnitt ute, men jag vill ändå få uttrycka mina tankar redan nu eftersom de absolut inte kommer att kunna förändras av de två sista avsnitten. I våras hade jag ju ganska stora förhoppningar om denna efter att ha sett de första avsnitten och fått en "feel good"-känsla av hela serien, som just slice-of-life genren tenderar vara. Premissen är söt, karaktärerna är söta, stilen är söt... och häri låg ju även min första farhåga. skrev jag att chibi-stilen som man väldigt flitigt växlar mellan skulle kunna bli för mycket i längden och tyvärr är det också precis på det viset. Min vän Martin som jag upptäckte serien tillsammans med, hoppade av serien redan efter 5 avsnitt för att den blev alldeles för sockersöt med alldeles för lite substans.


Och det är faktiskt också helt sant. Till en början känns karaktärerna väldigt roliga, har någorlunda unika och väldigt färgstarka personligheter och allt ståhej påminner om humorserien Lucky Star, men inte riktigt lika utflippad eller vild. Det är dock nästan så att skaparen och animationsstudion borde skämmas lite eftersom här finns karaktärer som är så otroligt snarlika de från just Lucky Star, och hela introt med sitt visuella upplägg och sin musik bara förstärker den bilden. Problemet är att Hinako Note snabbt tappar grepp om sig självt och blir en enda stor röra där det enda som i slutändan ska hålla kvar tittarna är just chibi-stilen och allt gullegullande ("moe" i överflöd).


 

För mig räcker inte detta. Alls. Speciellt inte när man dessutom är så inkonsekvent med allt och även allmänt dålig på att följa upp saker. Ta karaktären Kuina Natsukawa som exempel: i det första avsnittet blir det omedelbart etablerat att den här tjejen fullkomligt älskar böcker, till den grad att hon rent utav river ut sidor och äter upp dem! Det här är något som både Hinako och vi ser direkt när Hinako kliver in i det café/gästhus där hon ska bo, och genom avsnittet finner hon att flertalet böcker på det här stället har utrivna sidor – som då givetvis har blivit uppätna av Kuina. Men det här är också den enda gången genom de till dato 10 tillgängligaavsnitten som man gör en grej av det! Faktum är att Kuinas etablering som bokmal fullkomligt försvinner därefter – hon läser inte ens böcker eller omger sig med dem, det är som om hon helt plötsligt bara tappar allt intresse för läshobbyn...


Och detta är alltså inte det enda som man är inkonsekvent med och bara lämnar bakom sig. Hinakos huvudsakliga mål med att flytta till Tokyo och studera här är också väldigt svajigt. Teaterklubben på skolan har som sagt tillfälligt upplösts men Hinako själv uppmanas att ta tag i det hela, med sina nya vänner (kollektivkamrater) som medlemmar. Det här kommer att hända, så småningom, men det går verkligen inte snabbt framåt och jag känner mig uttråkad av det man försöker fylla ut avsnitten med. Till och från är det som att Hinakos till en början så starka känslor för teater och viljan att genom skådespeleriet lyckas bli mer socialt kapabel, är lika flyktig som Kuinas kärlek till böcker. När man så äntligen kommer till skott på riktigt och faktiskt får göra ett framträdande, ja då försvinner allt i glömska igen och i nästa avsnitt åker man till stranden istället... För ni vet, vad vore väl en anime med 100% söta flickor utan ett ordentligt strandavsnitt där vi får se alla karaktärer i badkläder?


 

Så var det det här med stilen också. Om humorn ändå bara hade legat på en annan nivå och allting inte handlat om att försöka måla upp samtliga personer som nå slags gulliga dockor med överdrivna ansiktsuttryck och som blir upprörda över minsta lilla struntsak – för att det ska se sött ut, i synnerhet när de andra tröstar dem som får ett emotionellt utbrott. Och allt det här sker alltid i chibiformat; när man alltså förvandlar de förhållandevis normala proportionerna till jättehuvuden med knappögon och förenklade små kroppar, utan ordentliga händer och med pinnben som saknar fötter. Det kan absolut vara roligt och det kan absolut se sött ut – i små rimliga doser, eller om man åtminstone har det som den utvalda stilen för en serie som man då är konsekvent med att använda. Men här blir jag dels väldigt trött i huvudet av att se dem växla mellan de två olika stilarna ungefär sjuttioelva gånger per avsnitt, dels finns det liksom ingen behållning kvar i vad som annars faktiskt kan vara lite charmigt, när en person blir tecknad i en helt annan stil på grund av att han eller hon känner sig förargad, förnärmad eller vad det nu är för känsla som ska förstärkas.


Men det här går också hand i hand med vad serien i slutändan egentligen handlar om: absolut ingenting... Det ska vara glada, klämkäcka sötflickor som säger roliga saker, gör roliga saker, trissar upp varandra och försätter sig själva – medvetet eller omedvetet – i obekväma situationer samtidigt som de ser jättesöta och gulliga ut. Borta är den röda tråden som i de första avsnitten höll ihop såväl anledningen till varför Hinako flyttat till Tokyo, som de olika karaktärernas personligheter. Synd eftersom deras tokerier inte är så pass underhållande att det kan fylla ut hela avsnitt, till skillnad från Lucky Star.


 

Hinako Note är inget annat än en ganska tramsig om än harmlös slice-of-life utan någon egentlig mening. Det märks snabbt att serien bara existerar för att försätta karaktärerna i "komiska" situationer som man blåser upp genom att teckna alla som chibis. Och det räcker verkligen inte långt för mig, inte när serien håller på så här pass länge. Det är roligt och sött i de första avsnitten men sedan blir det alldeles på tok för mycket av det "goda" och när ingen av karaktärerna är särskilt jordnära eller ens konsekventa i sina handlingar och tankar, så finns det egentligen ingen anledning kvar att ens titta på serien såvida man inte är ett enormt fan av moe och chibis. Såhär långt in i serien kommer jag ändå att avsluta vad jag har påbörjat, men har sedan länge slutat hoppas på att man ska lyckas hitta tillbaka till vad som började som en väldigt rar och charmig serie med lagom mycket sötma och en faktisk historia att följa.


AnimeNewsNetwork: Not really good, but not a total waste either

MyAnimeList: Average

Av Tomas Engström - 30 maj 2017 16:15

När den nyinflyttade Shouko Nishimiya introducerar sig för sina klasskamrater tar hon fram ett skrivblock från sin ryggsäck och håller upp så att alla kan se: mitt namn är Nishimiya, mina öron kan inte höra. På grund av detta kan Shouko endast kommunicera via sitt skrivblock, något som klasskamraterna finner lika märkligt som komiskt. Klassens coola kille Shouya Ishida går så långt i sin mobbning av Shouko att hon slutligen flyttar, varpå hans handlingar uppdagas av lärarna och plötsligt blir helt utfryst av alla i sin skola – när snacket väl börjar gå om hur odrägligt han har uppfört sig.


Flera år senare lider Shouya fortfarande av såväl ett dåligt samvete som stora sociala svårigheter, övertygad om att alla han träffar ser på honom som en dålig människa. Redo att ta sitt liv förändras dock situationen när han plötsligt springer in i Shouko, som fortfarande är väldigt ensam på grund av sitt hörfel och tillhörande blyga personlighet. Shouya ser en chans att inte bara gottgöra för allt hemskt som han en gång utsatte henne för utan också kanske lyckas finna en mening med livet, genom att bli vän med Shouko och därigenom även sig själv igen.


 

Om det är någon animefilm som jag verkligen har sett fram emot att få se precis lika mycket som Your Name , så är det just A Silent Voice. Dels för att den är så vackert tecknad, dels för sin fantastiska berättelse – som verkligen är jordnära och förmodligen någonting som många känner igen sig i, särskilt i Japan där mobbing är ett stort problem. Utan att för den delen tycka att Your Name skulle vara en sämre film på grund av sin lite mer ”andliga” handling, eller vad vi nu ska kalla det, men jag tänker mig att A Silent Voice kan locka en bredare publik för att den är realistisk och tar upp ett stort samhällsproblem. Men samtidigt kommer många andra säkert att finna den typen av verklighetsförankring tråkig.


Hursomhelst, den som skulle ha mage att beskriva den här filmen som tråkig förtjänar en örfil. Faktiskt. Eller åtminstone att man barskt pekar med fingret – sådär som Han Solo i The Empire Strikes Back när C-3P0 försöker komma med ett förslag på hur man ska ta sig ur den stundande situationen.


För även om det kanske inte är just spännande att följa Shouyas försök till att visa välvilja mot sitt tidigare mobboffer, så är det en oerhört intressant och även stundtals underhållande resa som han gör. Shouya är verkligen ledsen över sitt förflutna och hur han betedde sig mot Shouko i vad jag tror ska föreställa mellanstadiet, och han är nu ärligt ångerfull. Han har till och med i sin ensamhet sedan dess lärt sig teckenspråk som en del av sitt försök att läka de gamla såren och på något vis rentvå sig själv, även om det är tydligt att det inte har räckt. Han gick från att vara klassens coola kille med massor av vänner, till att bli utfryst och mobbad själv – placerad i situationer som han själv utsatte stackars Shouka för.


 

Det märks också på Shouka att hon själv lider av det som hände då, när hon ständigt försökte skapa vänner och lyckas bli accepterad av sin omgivning. Men idag har hon väldigt svårt för att ta kontakt med andra människor och umgås inte med någon utöver sin mor samt yngre syster, som är väldigt överbeskyddande och hellre spenderar tid med Shouko än på sin egen skola. Man ser också att Shoukos mamma har påverkats starkt av hur svår Shoukos barndom har varit och hon kan vara skrämmande våldsam i sitt sätt att uttrycka sin avsky för andra, ett särdrag som givetvis inte gör saken bättre för vare sig Shouko eller lillasystern.


Visuellt är A Silent Voice så vacker och snyggt animerad att jag i många scener blir lika paff som berörd och det handlar verkligen inte bara om alla detaljer, utan också scenarbetet – med ljussättning, kameravinklar, ja allt. Speciellt ansiktsuttrycken och i synnerhet Shoukas är så otroligt välgjort och hennes minspel samt hela kroppsspråk kan säga så mycket om vad hon tänker, hur hon känner. Vilket ju också behövs för hennes egen del då hon har svårt för att prata. Det är inte omöjligt, men i och med att hon inte kan riktigt höra sig själv så låter det lite ”lustigt” när hon försöker prata.


På tal om tal så har jag stor lust att sätta mig och lyssna på filmens ljudspår, för det audiovisuella är precis lika välgjort – och välplacerat – som det grafiska. Musiken är väl uttänkt och allt övrigt ljud inklusive karaktärernas röster kunde inte bli bättre.


 

Berättelsen, karaktärerna, det visuella, musiken, stämningen. A Silent Voice är inget annat än ett mästerverk på alla plan och filmens speltid på drygt 2 timmar bara springer iväg – precis som jag själv får lust att göra för att köpa denna fantastiska kreation och stoppa in i mitt animebibliotek. Att se den här filmen är inget annat än en självklarhet.


AnimeNewsNetwork: A masterpiece, exquisite beyond words

MyAnimeList: Masterpiece

Av Tomas Engström - 23 maj 2017 10:27

I den moderna värld vi lever har människan kommit att acceptera att "halvmänniskor" från olika legender och myter samexisterar med oss. Allt från varulvar och vampyrer till huvudlösa och snökvinnor försöker nu att anpassa sig till vardagen och smälta in, även om det förstås kan vara svårt när man t.ex bär omkring på sitt eget huvud och därmed blir utstirrad.


Tetsuo Takahashi är en biologilärare med ett intresse för dessa halvmänniskor. Hans högsta önskan är att få chansen att intervjua dem om deras liv och vilka problem som de ställs inför i den moderna vardagen. Men trots att Tetsuo årligen stiftar så många nya bekantskaper i sitt jobb som lärare och att halvmänniskor blir en allt vanligare syn, har han fortfarande inte lyckats möta någon... förrän nu, när den ena halvmänniskan efter den andra plötsligt ramlar in i hans liv på skolan där han jobbar!


 

Interviews With Monster Girls, man hör ju bara på namnet hur bra det här måste vara!? Och jag har ju redan berättat om vad den här animen förmedlade för känsla initialt, efter att ha sett de första avsnitten i vintras tillsammans med ett gäng andra, då nystartade serier. Jag kan säga att den fortsatte leverera på precis samma sätt genom alla 12 avsnitt och lämnade ett ordentligt intryck.


Med risk för att den här recensionen blir en upprepning av ord för er som har läst just mina första intryck från i februari så tänker jag vara väldigt kortfattad den här gången, eftersom jag gjorde en rejäl redogörelse av vad serien handlar om, dess karaktärer och varför jag tyckte så mycket om det lilla jag hade sett. Men för er som inte redan har läst detta så kommer jag nu att lägga in detta utlägg – mellan bilden här nedanför och nästa. Så dem av er som inte önskar en upprepning eller uppfräschning av min gamla beskrivning kan alltså snabbt och enkelt hoppa över dessa stycken och fortsätta läsa om två bilder :)


  

Här har vi ännu en komedi med härliga karaktärer som promenerar rakt in i mitt hjärta. Den framfusiga vampyren Hikari, den huvudlösa och något blyga Kyouko, den lite klumpiga och nervöst lagda manslukerskan Sakie. Eller, manslukerska var kanske inte riktigt rätt ord att använda här, men Sakie är i varje fall en så kallad "succubus"; det vill säga en demon som förför män. Men för Sakie är detta ett problem och därför gör hon sitt absolut bästa för att inte närma sig människor av det motsatta könet, vilket leder till många komiska scener vid seriens början eftersom Tetsuo förstås är intresserad av hennes "tillstånd". Missförstå mig dock inte och tro att detta på något vis skulle leda till en massa sexuella skämt eller närmanden! Deras möten är nämligen högst platoniska, saknar helt sexuella anspelningar och är inget annat än komiska – när Sakie får panik så snart som Tetsuo höjer handen för att hälsa.


Alla karaktärer kring Tetsuo har någonting rent beteendemässigt som sticker ut och då menar jag alltså ett personlighetsdrag snarare än det ytliga. Förvisso ser man också väldigt tydligt vem som är vem, i somligas fall är det mer uppenbart än andra, men just personligheten är det som är mest underhållande och får mig att tycka om karaktärerna! Och Interviews With Monster Girls är väldigt mycket av just en lära-känna-karaktärer-serie där vi genom just Tetsuos "intervjuande" och interagerande med sina elever bekantar oss allt mer med dem och deras tillstånd. Det är svårt att inte tycka om de tre skolflickorna när man kommer dem så nära och är så bedårande, på helt olika sätt.


 

Visuellt är Interviews With Monster Girls precis lika strålande. Supercharmig och behaglig för ögonen med någonting lite speciellt som jag har svårt att sätta fingret på, när det kommer till karaktärsdesignen och utförandet där. Någonting är det i varje fall och som har med mangan att göra – vars stil man har fångat alldeles utmärkt.


Jag kan inte understryka nog mycket hur bra den här animen verkligen är och vad det är som gör den så bra: karaktärerna. Precis som Tetsuo blir jag lika fascinerad över dessa halvmänniskor och att få lära mig mer om dem, samtidigt som det också är personerna i sig som jag intresserar mig för. Humorn ligger på en ovanligt smakfull nivå och varje avsnitt lockar till skratt. Dessutom är en av de tre eleverna riktigt bedårande också, när hon får en crush på Tetsuo. Jag håller verkligen tummarna för att samtliga personer blir återkommande för jag vill inte att Interviews With Monster Girls ska ta slut här.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList: Great

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2019
>>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skapa flashcards