Alla inlägg under december 2012

Av Tomas Engström - 27 december 2012 10:58

Oreki Houtarou är en gymnasieelev som verkligen inte gör mycket väsen av sig och som lever efter sin egen filosofi att man aldrig ska göra sig utav med energi i onödan utan bara ta det lugnt och låta livet ha sin stilla gång – att ignorera allt som inte är av vikt. Han råkar dock vara en väldigt duktig problemlösare med ett sinne för detaljer likt Sherlock Holmes och det här är på väg att ställa till med ”besvär” i Orekis så stilla levnadssätt, när han på begäran från sin storasyster (som en gång har gått i samma skola) återupprättar hennes gamla litteraturklubb som är på väg att stängas ned av skolan på grund av inaktivitet. Inte för att det krävs särskilt mycket av Oreki för att klubben ska kunna få fortsätta existera – det räcker faktiskt med att bara besöka klubbrummet och meddela elevrådet att han numera är en medlem. Men när Oreki kommer till det låsta klubbrummet och öppnar dörren med den nyckel som han har tilldelats, så står där redan någon annan: en tjej vid namn Chitanda Eru. Anledningen till Chitandas närvaro är, till Orekis stora lättnad, att hon själv är intresserad av klubben och således överlämnar Oreki glatt nyckeln till denna okända eldsjäl och gör sig redo att lämna rummet...


...men så ifrågasätts plötsligt hur det kom sig att Chitanda lyckades ta sig in i vad som till synes var ett låst rum och så är en av många karuseller igång där Oreki, som ju inte tycker om att behöva anstränga sig i onödan, tvingas nysta upp mysterium efter mysterium – hur obetydande de än kan kännas – för att Chitandas nyfikenhet och ovisshet ska kunna dämpas. För när denna unga tjej väl får upp intresset för någonting är det omöjligt för Oreki att säga nej till den lyster som syns i hennes stora ögon och han blir snabbt medveten om hur ingenting kan stilla Chitandas sinne förutom sanningen själv när hon väl hamnar i detta tillstånd...


 


Av denna grund för Hyouka att döma har vi alltså med en slags lättsammare version av Sherlock Holmes att göra, eller som man också skulle kunna beskriva det (för att faktiskt dra en parallell inom just animevärlden): att placera L från Death Note i en skolmiljö. För Oreki är verkligen en oerhört skarpsint ung man att jämföra med sådana snillen som just L eller Lelouch Lamperouge i Code Geass, och liksom den ”nya” TV-serien Sherlock så är det väldigt underhållande och lite småspännande att få se Oreki tampas med de problem samt ”mysterier” som han ställs inför, även om det som sagt kan ifrågasättas hur pass viktiga dessa egentligen är att reda ut för vi har ju fortfarande med en high school-serie att göra här.

Men just orsaken bakom varje mysterium är faktiskt inte fullt lika viktig som själva problemlösningen – att få se Oreki lägga märke till de här smådetaljerna som går de flesta andra förbi, och att få uppleva hur han tänker när pusselbitarna läggs på plats och ett svar växer fram. Oavsett om det handlar om vem som ligger bakom de föga betydelsefulla stölderna av diverse småmaterial på skolan eller vem mördaren är i en ej färdigställd amatörthriller, så är det alltid mer eller mindre lika spännande och intressant att få vara med om upplösningen och även vägen dit.


Jag är dock inte helt säker på var jag står när det gäller Chitanda – ”problemmakarinnan” som jag nästan skulle kunna kalla henne för och som jag är säker på att även Oreki skulle välja att beskriva denna småettriga person. Bägge dessa ord har visserligen en ganska negativ klang till sig men det är också just därför som jag fortfarande är lite kluven till vad jag egentligen tycker om henne. Chitanda är förvisso väldigt vackert och fint tecknad och har sina söta stunder. Det är tydligt att man verkligen ska ta henne till sig och bli smått förtjust i denna till synes timida och smått försiktiga tjej som samtidigt ändå har väldigt mycket karaktär, men jag måste ställa mig mer på Orekis sida och beundra killens tålamod med Chitandas ständiga ”utbrott” av nyfikenhet och hur hon lika envist som snudd på oförskämt kräver att få reda på sanningen. Hon har väl sina stunder, får jag lov att erkänna, men jag började ändå snabbt att irritera mig över hennes uttryck ”Watashi, kininarimasu!” (att bry sig om/intressera sig för/oroa sig över) snarare än finna henne söt när orden kom från hennes läppar samtidigt som ögonen börjar glänsa och hon uppvisar en blandning av förtjusning och tjurskallighet.


Men i övrigt har jag inget att klaga på. Hyouka är välgjord både till sitt innehåll och yttre sett – med en väldigt fin tecknarstil som aldrig blandar in någonting som är chibi eller annat, oavsett vilka känslor som ska förmedlas eller vad som faktiskt händer på skärmen (sånär som på i vissa fall när teorier ska läggas fram eller omkonstruktioner görs, men eftersom man då hamnar liksom utanför det som händer och istället ska måla upp ett scenario så bryter detta inte flödet i serien).


Klart underhållande och jag kan verkligen se dem släppa fler säsonger där Oreki får ta sig an nya fall för att behaga och glädja Chitanda.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MAL: Very good.

ANNONS
Av Tomas Engström - 23 december 2012 18:52

Jag minns det fortfarande som igår: det var i oktober 2004 som en bekant från ett spelforum på nätet skrev till mig på ICQ, en kille som kallade sig ”kode”. Han liksom jag var ett fan av anime men i jämförelse med honom så framstod jag verkligen som en nybörjare då jag dels inte hade sett särskilt mycket, dels var jag bara allmänt dåligt uppdaterad över vad som hände inom genren. I veckan som gått hade den här killen laddat ner de för tillfället två tillgängliga avsnitten från en helt ny serie men saknade tiden att se denna eftersom plugg och annan anime stod i vägen. Eftersom ”kode” tyckte att jag hade en vettig smak när det gällde anime så skickade han mig det första avsnittet av serien och bad om ett utlåtande under dagen – för att få veta huruvida serien faktiskt skulle vara värd att lägga ner någon tid på eller ej.

”Inga problem” tänkte jag och påbörjade resan av vad som skulle komma att bli en 366 avsnitt lång anime och en av mina tre största favoriter inom animevärlden.


 


Bleach handlar om Ichigo Kurosaki, 15 år, som har förmågan att kunna se och kommunicera med andar/spöken; folk som har gått bort men ännu inte lämnat vår värld för att gå vidare till ”andra sidan”.

Och det är på grund av denna förmåga som han en dag träffar Rukia Kuchiki; en så kallad Shinigami (dödsgud) som patrullerar vår värld för att ta hand om alla dessa döda personligheter som inte fridfullt tar sig till Soul Society – vilket alltså är den plats där alla döda hamnar innan de så småningom återföds i den mänskliga världen. I bästa fall behövs inte mer än att en Shinigami utför en kort och säker ritual för att dessa ”fjättrade” andar ska kunna gå vidare, men annars kommer den ångest, sorg, ilska eller annan stark känsla som fortfarande håller dem kvar i den mänskliga världen förr eller senare bli så överväldigande att den fullkomligt tar över.


Detta är vad som har hänt den ande som Rukia strider mot när Ichigo träffar henne och för första gången även lär sig vad en ”Hollow” är; nämligen den typ av övernaturlig varelse som en ande förvandlas till om de stannar för länge i vår värld och låter sina upprörda känslor förgöra sig själv. När Rukia sätts ur spel på grund av den våldsamma Hollow som hon försöker slåss med och skydda Ichigo mot, kliver han fram och blir av Rukia erkänd som en officiell ställföreträdare att utföra samma typ av arbete som en tränad Shinigami – komplett med sina egna krafter och ett eget vapen: en Zanpakutou, vilket i Ichigos fall är ett form av svärd av enorma proportioner och med detta vapen samt sina nyfunna krafter avlägsnar han utan problem den Hollow som fått Rukia på fall.


Och så har Ichigo tagit första steget i sin karriär som Shinigami med allt vad detta innebär, då han numera är tilldels beskyddare av den stad han bor i tillsammans med sina två systrar och sin far. Men givetvis kommer Ichigo att dras in i betydligt allvarligare äventyr än att behöva oroa sig för var nästa Hollow eventuellt dyker upp i staden...


Det har varit en ordentlig bergochdalbana för Bleach under de här 8 åren sedan det första avsnittet sändes, med nästan lika många utfyllnadsavsnitt av väldigt varierande kvalité som en faktisk, sammanhängande historia som utgår efter originalmangan och anledningen till detta har förstås varit hur animen fortskridit snabbare än just mangan. Därför är det inte vidare konstigt att åsikterna kring denna långa serie (366 avsnitt, som sagt) går något isär – antingen tycker man att Bleach är det bästa sedan skivat smör, eller så står man inte riktigt ut med hur onödigt lång som serien har varit.

Jag tillhör, tack och lov, den förstnämnda gruppen människor.


Givetvis finns det avsnitt som inte har varit fullt så sevärda och det existerar absolut både en och två väldigt tveksamma karaktärer med skrattretande personligheter i serien – sådana som har presenterats i just utfyllnadsavsnitten. Men på det stora hela har det för mig varit en alldeles makalös och fantastisk resa som verkligen toppas av helt fenomenala strider, intressant historia, underhållande intriger och suveräna animationer – rakt igenom.

Och just animationerna samt tecknarstilen är någonting som tillsammans med karaktärerna är någonting som jag verkligen är glad över att ha fått vara med och uppleva utvecklingen av genom hela serien. För utöver Ichigo samt Rukia så får vi träffa många, många andra personligheter från såväl den mänskliga världen som Soul Society och flera andra därtill på de olika platser som Ichigos äventyr tar såväl honom som tittaren till.


Jag tycker helt enkelt att om man inte har vågat eller önskat ge sig i kast med Bleach men man ändå tycker om välgjorda ”Shounens” eller bara anime på det stora hela, så bör man åtminstone ge det första avsnittet en chans och är det så att man faktiskt tycker om vad man ser så kan man i varje fall ta sig igenom alla de säsonger som faktiskt för historien framåt, eftersom den är en oerhört spännande och intressant sådan och det särskilt till en början (seriens första story arc).


Tack och lov att "kode" litade så mycket på mitt omdöme och min smak att han introducerade Bleach för mig och på så vis bidrog till en stor del av mitt liv som animefantast. Att inte längre ha några avsnitt att följa känns enormt tomt och märkligt, men oj så fantastiskt det samtidigt är att ha kommit till avslut med alla 366 avsnitt.

Vad jag svarade honom att ha sett det första avsnittet? Att detta var bland det bästa jag sett och sedan krävde att få fler avsnitt skickade till mig.


AnimeNewsNetwork: A Masterpiece, exquisite beyond words.

MAL: Masterpiece.

ANNONS
Av Tomas Engström - 18 december 2012 11:45

Toaru Kagaku no Railgun utspelas I Academy City; ett slags ”supersamhälle” där man rent teknologiskt ligger 20-30 år före världen utanför och där 80% av stadens 2,3 miljoner invånare dessutom är studenter. Och eftersom vi har just ett speciellt samhälle att göra med så är det givetvis inte vilka studerande som helst – det är inte som att man enbart läser matte, språkkunskap eller geografi i skolan utan fokuset ligger istället på övernaturliga mentala förmågor. Vissa människor har nämligen dessa olika typer av förmågor och här lär man sig att såväl tygla som avancera just sin förmåga, vilken graderas från nivå 0 upp till 5.


Misaka Mikoto är en av Academy Citys toppstudenter och en av endast sju personer som faktiskt har lyckats ta sin förmåga (att generera elektricitet) till nivå 5. Genom att koncentrera elektriciteten som hon frammanar kan hon skapa en elektromagnetisk accelerator av ett helt vanligt mynt och skjuta iväg detta som en projektil - ett vapen som är mer känt som en ”railgun” och således blir detta också hennes smeknamn.

Misaka delar rum med den ett år yngre Kuroko Shirai som med sin förmåga på nivå 4 kan teleportera såväl sig själv som andra och även föremål. Bortsett från att vara extremt förtjust i Misaka så är Kuroko också en medlem av Judgement: en agentur vars uppgift är att upprätthålla lag och ordning i Academy City och även ser till så att alla så kallade ”Espers” (alltså de personer som har denna begåvning) inte använder sina förmågor till att skapa kaos.


Dessa två är de huvudsakliga protagonisterna, i synnerhet Misaka, men vi träffar även Ruiko Saten och hennes vän Kazari Uiharu – den senare även hon en medlem av Judgement medan det speciella med Saten är att hon inte har några krafter alls utan räknas som en Esper av nivå 0. Tillsammans så upplever de här fyra personerna diverse äventyr i Academy City, vilket alltså är vad tittaren får följa med på.


 


Toaru Kagaku no Railgun ligger på två säsonger med totalt 24 avsnitt där den första säsongen dels presenterar huvudpersonerna och dels kommer med ett storysegment som påbörjas en bit in i säsongen och därefter får sitt... inte riktiga avslut, men det kommer ändå till halt i säsongens sista avsnitt för att därför givetvis återupptas i säsong 2. Vill man få höra hela historien från början till slut bör man således se alla 24 avsnitt, även om allting ändå slutar ”lyckligt” redan med säsong 1 utan någon cliffhanger.


Och att se hela Toaru Kagaku no Railgun, det bör man absolut göra. Det här är alltså ett äventyr med skolungdomar som besitter superkrafter, men där man lyckas träffa helt rätt i var fokuset ligger och hur karaktärerna framställs. Jag är alltid lite orolig inför en sådan här typ av serie där just superkrafter av något slag är inblandat då det är en tunn och fin linje att balansera på och det är så lätt hänt att dels karaktärerna framställs något tramsiga och många gånger lite väl övermäktiga, dels är det ganska sällan som historien känns vidare intressant. Men tack och lov trampar man aldrig riktigt i klaveret, även om just relationen mellan Misaka och Kuroko till och från blir lite överdriven – då Kuroko verkligen är inte bara förtjust utan rent utav något överkåt på Misaka. Och så har vi ju även ett avsnitt i den andra säsongen där alla huvudpersoner (inklusive ett par biroller) blir inbjudna till en fotografering där syftet är att marknadsföra baddräkter. Inte helt lyckat, kanske, men ändå inte värst farligt heller utan sådär lagom ofarligt. Det är ju ändå en ganska obligatorisk händelse i en skolserie och de har väl pusslat in det någorlunda snyggt i Toaru Kagaku no Railgun, även om man givetvis lika gärna hade kunnat utelämna hela händelsen – trots några komiska och underhållande scener där det bland annat refereras till den gamla 2001: A Space Odyssey på ett oerhört roligt sätt.


Tecknarmässigt så ligger animen även här på en hög nivå och håller en väldigt bra standard. De olika krafterna/förmågorna som de Espers man får se använder sig utav är väl porträtterade och känns verkligen kraftfulla – i synnerhet just Misakas ”railgun”. Det är även någonting med karaktärsdesignen som jag tycker väldigt mycket om, om man bortser från hur alla är kvinnliga och förstås ser bra ut just till det yttre men det hör inte till saken. Lagom välanimerat är det också – både i kroppsspråk men även när till exempel explosioner sker.


Historien är i varje fall seriens stora behållning eftersom det är en rätt så intressant sådan med både en och två twister, vilket förvisso inte direkt fick mig att sätta i halsen eller förvånat flyga upp ur soffan när de förtäljdes men de bidrog ändå med sitt – lite extra spänning. Jag är framförallt glad över att se ett par ganska mörka incidenter och sidor bland karaktärerna, för det gjorde att serien kändes mer vuxen bara överlag. Och jag tror också att det är just därför som Toaru Kagaku no Railgun var så pass intressant från början till slut: på grund av hur pass vuxen och väl genomarbetad som den kändes.

Jag var som sagt till en början rädd över hur hela den här superkraftgrejen skulle arta sig – särskilt med just skolungdomar runt 13-14 år som huvudpersoner. Men det här är tack och lov ingen odräglig eller överdriven ”Shounen” utan tvärtom en förvånansvärt smart serie vars karaktärer och historia fångar upp tittaren.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MAL: Very good.

Av Tomas Engström - 12 december 2012 21:51

 

 

GetBackers hade mig redan vid introt; två coola killar som osar lika mycket 80-tal i såväl sin tuffa look som själva tecknarstilen. Och musiken, vid Kapten Haddocks skägg, musiken – den ger mig rysningar av den mest behagliga sorten. Animen må vara gjord 2002 men allt det jag ser och hör under de första 1½ minuterna av det första avsnittet känns mer som 80-tal och det gjorde mig så glad och förväntansfull inför de två säsongerna på sammanlagt 49 avsnitt som jag nu hade framför mig.


Animen och tillika mangan handlar om de två protagonisterna Ban Mido och Ginji Amano vilka idag driver ett litet företag som man kallar GetBackers och ordagrant utför den tjänst som är knuten till namnet: man hämtar helt enkelt tillbaka förlorade saker. Det kan handla om allt från värdefulla skatter till saker som är knutna till kära minnen eller rent utav personer som försvunnit och såväl Ban som Ginji utlovar att man till 100% säkerhet kan få tillbaka allt som de ombeds hämta.


Anledningen till de två vännernas kaxighet och även till dato helt fläckfria repertoar av uppdrag från allsköns uppdragsgivare beror på deras förflutna. Ginji var en gång i tiden känd som "The Lightning Emperor" när han styrde över ett "gatugäng" kända som VOLTS, på grund av hur han kan kanalisera elektricitet för tusentals volt genom sin kropp. Ban å andra sidan är barnbarnet till den sista erkända häxan på 1900-talet och har förutom en fruktansvärd greppkraft i sina händer (på upp till 200kg) även möjligheten att fånga personer i en superrealistisk drömvärld där de under en minut i den verkliga världen hallucinerar om vad som egentligen händer med dem.


Ett riktigt radarpar med andra ord och det är precis därför som de är tillsynes oslagbara när de avklarar det ena omöjliga uppdraget efter det andra, och all action i serien är som så himla skön på ett så härligt sätt - just för hur gammaldags allting känns... men samtidigt också så katastrofalt.


Tråkiga dialoger, dåliga skämt och extremt utdragna strider avlöser varandra i rask takt och när en scen inte innehåller någon av de uppräknade ingredienserna så serveras tittaren istället dråpliga fjantigheter där Ginji beter sig som en barnunge och även porträtteras som en sådan; borta är då den störtsköna stilen med de hårda dragen som på bilden här ovan och istället förvandlas han till en liten chibi-figur lika ful som irriterande.

När den första sammanhängande historien drog igång på riktigt, vilket sker med avsnitt 11 som avstamp, hade jag redan hunnit bli väldigt kluven till hur jag kände för animen vars avsnitt allt som oftast pendlade någonstans mellan att vara väldigt torra till helt okej och därför hoppades jag på hur en matig skildring om Ginjis bakgrundshistoria skulle kunna fånga upp mitt intresse, när man nu var på väg in i det beryktade "Limitless Fortress" där Ginji växte upp i en slum av elände. Tråkigt nog hade jag fel och än värre var att denna historia skulle visa sig uppta resten av säsongen - alltså hela 14 avsnitt... 14 avsnitt av just utdragna strider, urtrista och många gånger överdrivna dialoger (även monologer), dåliga skämt och en Ginji som växlar mellan att vara övermäktig och se ut som en barnunge...


Men eftersom jag verkligen ville tycka om GetBackers så bestämde jag mig för att inte ge upp riktigt ännu utan gav även säsong 2 en chans med förhoppningen om att den skulle bli annorlunda, nu när såväl Ginji som Ban växt till sig i sina roller. Tyvärr visade det sig dock vara mer utav samma och således hoppade jag vidare till den sista historien för att se de sista sammanhängande avsnitten av säsongen innan jag slutligen gav upp helt och nu lägger animen till min samling av serier som jag aldrig har för avsikt att slutföra.


GetBackers hade med sin 80-talsanda potentialen att bli en kär favorit – precis som hur Space Adventure Cobra ligger mig väldigt varmt om hjärtat även idag. Serien innehåller coola karaktärer, skön tecknarstil och grym musik men när man tvunget ska göra allting så otroligt "cheesy" så orkar jag bara inte med det. Kanske hade jag känt på annat vis om jag bara hade varit mycket yngre – så att GetBackers hade kunnat bli lika mycket av ett härligt, nostalgiskt minne av cool action med coola huvudpersoner precis som Cobra.

Förmodligen, men nu blev det tyvärr inte så.


AnimeNewsNetwork: Not really good, but not a total waste either.

MAL: Bad.

Av Tomas Engström - 6 december 2012 21:39

Tänk om man plötsligt upptäckte hur man hade viss kontroll över tiden - att kunna göra tidsresor. Hur skulle man egentligen välja att utnyttja denna? Fuska till sig högsta vinsten på lotto? Begå ett omoraliskt brott och sedan göra det ogjort? Söka upp människor som råkat illa ut och förhindra olyckan från att hända?


Rintarou Okabe är en ung, självutnämnd galen vetenskapsman som tror att den internationella vetenskapliga organisationen SERN håller på att utveckla någonting i hemlighet med vilket man kommer att kunna kontrollera världen och styra hur mänskligheten utvecklas. Han är också enormt paranoid och lika självsäker på att SERN är ute efter Rintarou eftersom han "känner till" deras "hemligheter", som tron på sina egna vetenskapliga experiment vilka tar plats i hans "laboratorium" - det vill säga en trång liten lägenhet vars begränsade utrymme även delas med barndomsvännen Mayuri Shiina och programmeraren/hackern/datornörden Itaru Hashida. Här har man bland annat tagit fram en trebladad helikopter med kamera (som inte fungerar p.g.a hur kameran konstant roterar tillsammans med själva propellern) och alla uppfinningar kallas för "framtida prylar", även om det mesta givetvis inte är vidare häftigt eller ens funktionellt.


Den mest "spektakulära" av prylar är dock telefonmikrovågsugnen som man kan sms:a för att den ska påbörja uppvärmning av det man redan har stoppa in och denna får en väldigt central roll i Steins;Gate efter en otrolig slumpartad incident som omvandlar micron till en maskin som plötsligt kan transportera saker bakåt i tiden...


 


Steins;Gate börjar lätt kaotiskt med Rintarou som tydlig huvudperson med en extremt otydlig karaktär; man förstår sig som inte riktigt på vem han är eller vad han egentligen gör för någonting och huruvida killen verkligen kan kallas för vetenskapsman eller ej, men det framgår snabbt att han är långt ifrån en normal människa och förmodligen smått galen - men en helt fantastisk person som säger de mest galna saker och hittar på allt möjligt roligt. Det var faktiskt länge sedan som jag såg en anime med en så här underhållande och härlig manlig protagonist och mycket av behållningen med serien ligger i Rintarous sätt att vara; hur han pratar, hur han tänker och hur han agerar.


Tänka, det får man även göra en hel del som tittare då detta är långt ifrån en sådan anime där man enkelt hänger med i när man tar sig igenom de 24 avsnitten. Det börjar hyfsat lättsamt när de inblandade parterna lite oskyldigt leker med microns egenskaper efter att ha förstått vad den plötsligt är kapabel till, men så snart som konsekvenserna av att leka med tiden börjar visa sig så visar sig även Steins;Gates riktiga ansikte. Och det här säger jag som någonting positivt. För även om man sitter och kliar sig i huvudet en hel del i synnerhet omkring mitten av serien och framåt och försöker reda ut alla begrepp samt teorier om tidsparadoxer, så är det här en av de smartaste och mest intressanta serier som jag någonsin har sett. Hela historien och konceptet med tidsresor är väldigt fängslande och det är just när den stora "twisten" i mitten kommer som det blir spännande på riktigt och serien samtidigt även får en betydligt mer allvarlig ton.


Vacker att se på är den också; välanimera och riktigt snyggt tecknad både när det kommer till karaktärer men även miljöerna. Här är det verkligen inte tu tal om några "chibi"-uttryck där karaktärerna plötsligt får helt andra proportioner på sina kroppar eller huvuden när de ska visa sig vara ledsna, glada, visa på sarkasm eller dylikt. Och det uppskattar jag att jag slippar i en sådan här serie.


Det är svårt att prata om Steins;Gate rent innehållsmässigtutan att säga för mycket och därför låter jag helt enkelt det mesta vara osagt. Jag är i varje fall väldigt glad över att ha fått se den här animen så sammanhängande utan att ständigt behöva sitta och vänta en hel vecka på ett nytt avsnitt, för det händer som sagt väldigt komplicerade saker och man får tänka en del för att förstå hur allting hänger ihop mot slutet. Men det råder inget snack om saken att det här var en av fjolårets största serier och just därför förtjänar den också att ses precis lika mycket som till exempel Death Note eller Full Metal Alchemist. Det är nämligen omkring den nivån som vi ligger på här och jag tror att jag skulle få ut ännu mer av att se serien en gång till för att då rent utav kunna höja upp betyget till max.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone's collection.

MAL: Great.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se