Alla inlägg under april 2017

Av Tomas Engström - 26 april 2017 10:42

Den här recensionen skrevs för DigitalEcape


Sofistikerad, älskvärd, storslagen, graciös och otroligt stilig. Redan på sin första skoldag har Sakamoto lyckats få sitt namn att hamna på samtliga elevers och lärares läppar, då han omedelbart drar till sig uppmärksamhet så snart han går in i ett rum. Hans attraktiva yttre, intelligens och charm får tjejer att svimma och killar att känna en blandning av beundran, respekt och avund. Finns det något som Sakamoto är dålig på? Finns det något sätt att få honom ur balans? Existerar det någon där ute som kan matcha hans yttre och inre? Förmodligen inte, men de som har turen – nej det stora privilegiet att befinna sig i Sakamotos närhet, kanske åtminstone kan lära sig ett och annat för att själva bli en bättre människa...


 

I det första avsnittet av Haven't you heard? I'm Sakamoto (Sakamoto desu ga?) känner jag mig precis som vilken annan skolelev eller människa som helst som träffar Sakamoto för första gången. Det är nämligen omöjligt att inte slås av alla hans goda egenskaper; från det stiliga utseendet till hans graciösa sätt att föra sig och sedan sättet han talar på också – som om det vore ren och len honung som rinner ned i mina öron. Det är nästan så att man undrar när det ska avslöjas att Sakamoto antingen är en supermänniska eller utomjording, men det här är inte alls den typen av anime. Det är ganska hederlig "seinen" placerad i skolmiljö som riktar sig till en något vuxnare publik, med mycket fokus på karaktärer och utveckling. Alla i Sakamotos närhet blir berörda på ett eller annat vis och några av dem utvecklas också tack vare hans agerande.


Det är också en komedi och jag sitter i synnerhet under det första avsnittet av animen, samt första kapitlen av mangan, och skrattar högt åt allt som händer Sakamoto och hur han tar sig igenom alla dessa situationer som sker både på och utanför skolgården. Han fångar en geting med en passare, han sidsteppar för att kväva en eldslåga, han tar en svalkande dusch vid en trasig dricksfontän. Det som händer Sakamoto och det han gör sträcker sig från ganska enkla, trovärdiga händelser till de mest bisarra och otänkbara. Men man kan alltid lita på att han hanterar varje situation med elegans och att det inte finns någonting som är omöjligt.


  

Animen följer här väldigt plikttroget historien som mangan berättar och gör inga sidospår eller väljer att klippa bort någonting. Vissa berättelser är bara ett par sidor långa i mangan och blir därför också bara någon minut lång i animen. Däremot sker faktiskt en del utfyllnad i animen i form av förlängda scener, vilket känns väldigt naturligt för formatet eftersom det skulle bli lite för hårda klippningar annars – då det kan hinna passera en hel del tid och även rörelser mellan mangans serierutor.


Stilmässigt ser det också likadant ut. Eftersom Sakamoto som sagt är en nästan övernaturligt talangfull och supersofistikerad person så speglas detta hela tiden i det visuella. Det är mycket glitter och glamour över Sakamotos rörelser och jag menar det verkligen bokstavligt talat, för det glittrar många gånger runtomkring honom när han för sig. I synnerhet när det ska presteras, såsom under en idrotts- eller matlagningsaktivitet, eller när han bara blixsnabbt fångar upp någonting som är på väg att falla. Men ibland räcker det med att Sakamoto kommer in i bild så får han ett slags skimmer över sig i form av mjuka, ljusa penndrag i mangan eller en vackert färgad hinna i animen.


 

Och just detta ärockså vad som gör att Haven't you heard? I'm Sakamoto känns som en bättre upplevelse animerad än på papper. För serien handlar verkligen om att Sakamoto är så fantastisk i allt han gör och att han utför de allra enklaste skol- och vardagssysslor med mjuka, perfekt kontrollerade rörelser. Han är som sagt både glamorös och graciös och det blir så mycket lättare att porträttera detta med just rörelser. Mangan är fortfarande snygg och det finns gott om detaljer i serierutorna för att spegla att det är någonting speciellt med Sakamoto, men det blir så mycket tydligare och bättre gjort i animen. Sedan hjälper det absolut att kunna höra Sakamotos röst – som är precis så som jag hade föreställt mig.


Men. Det kan ändå bli lite för mycket av det "goda" ibland. För även om jag som sagt skrattade högt åt det allra första avsnittet och likt alla i Sakamotos omgivning blev precis lika hänförd av hans sätt att vara, så kan det bli lite uttröttande och tjatigt i längden. De komiska inslagen, de bisarra händelserna, de extrema karaktärerna. Kvalitén pendlar väldigt mycket fram och tillbaka ju länge in i serien jag kommer, kanske för att jag blir allt mer avtrubbad och att skimret som först omgav Sakamoto börjar avta ju mer jag utsätts för det. Men det handlar framförallt om historien och att mycket av det som visas trots allt bara är korta utdrag från Sakamotos liv, utan någon vidare röd tråd som kan stabilisera mitt intresse serien igenom. Jag kan dock ändå inte låta bli att stå lika rörd som alla klasskamrater när skolavslutningen väl kommer och Sakamoto rör sig vidare. För likt personerna i hans omgivning har även jag fått en kontakt med denna fascinerande och häpnadsväckande unga man och han lämnar mig med ett starkt intryck.


 

Haven't you heard? I'm Sakamoto är fylld av spektakulära ögonblick som gör Sakamoto till en lika beundransvärd som fascinerande karaktär, när han på de mest fantastiska och ibland även otänkbara sätt hanterar helt vanliga situationer i livet. I längden faller dock många av glitterkornen som omger Sakamoto bort, eftersom allt han gör är just fantastiskt och ibland rent utav bisarrt. Huruvida det här konceptet och utförandet verkligen är briljant eller ej kommer att vara väldigt individuellt, eftersom det är en serie som tar allting till sin mest extrema spets. Men det räcker med att man avsmakar det första avsnittet eller läser den första volymen för att bilda sig en uppfattning om i vilket läger man står. Oavsett om man då ser den visuella fest som animen bjuder på eller läser den lite mer sparsmakade mangan, lär Sakamoto åtminstone lämna något slags intryck efter sig. Själv är jag erkänt förstummad – på ett positivt sätt.

Av Tomas Engström - 22 april 2017 11:48

Fortsättning på min förra blogguppdatering där jag, som sagt, lite snabbt började avhandla alla nya animeserier för denna vår som jag har sett det allra första avsnittet av! Såg dock fel på en av dem – en serie som jag trodde började sändas nu i vår, men det visade sig att det första avsnittet kom i höstas... Så, för närvarande utelämnar jag den!


Således blir det bara 6 serier som läsa om idag och här följer en lista på vilka dessa är:


Love Kome: We Love Rice

Seikaisuru Kado

Tsugumomo

Tsuki ga Kirei

Oushitsu Kyoushi Haine

Sekai no Yami Zukan


  

Love Kome: We Love Rice

Riskonsumtionen faller och allt fler japaner väljer att istället äta bröd till sina måltider! Katastrof! Någonting måste självfallet göras för att öka risets popularitet, en uppgift som fem nya studerande på Rice Ear Academy med glädje tar sig an! Deras mål är att på nästa skördefestival visa upp hur mycket bättre och mer tilltalande riskornen är i jämförelse med vetet.


Humor, fånig humor ^^ Även om avsnitten bara är 4 minuter långa så vet jag inte om jag orkar bry mig om att se någonting som är så här pass plojigt. Men det första avsnittet var ändå ett måste att titta på, enbart för den komiska och udda premissen!


  

Seikaisuru Kado

Efter ytterligare en lyckad överläggning har mästerförhandlaren Koujirou Shindou inte bara förhindrat ett företag från att slå igen i onödan, utan också bidragit till tillverkningen av en supermetall som kommer att revolutionera marknaden! På väg hem igen med sin kollega Shun Hanamori hinner man dock bara sätta sig i flygplanet när något obegripligt händer. En jättelik, mångfärgad kub materialiseras i skyn och sänker sig ned över flygplatsen – rakt på planet som bär både Shindou och Shun samt 250 andra passagerare.

 

Ett dygn senare har såväl vetenskapsmän som militären gjort sitt yttersta för att försöka ta sig in i kuben, utan resultat. Men så plötsligt öppnar sig en bit av toppen och ut kliver såväl en okänd person som Shindou. Mannen i Shindous sällskap introducerar sig som Yaha-kui zaShunina och han säger sig ha kommit till Japan från en annan värld för att hjälpa till med att utveckla landet.


Wow... på tal om att dels ge tid att låta ett frö gro, dels en serie som jag tror kommer att bli riktigt stor. Inte nog med att det inte händer särskilt mycket för historien i det första avsnittet, mer än att lägga en vag grund för den, men Seikaisuru Kado hade dessutom ett avsnitt 0 (?!) som inte handlade om någonting annat än just Shindou och Shun; vad de jobbar med och hur pass kapabel och professionell som Shindou är. Snacka om att gå in för att bygga upp karaktärer.

Tror som sagt att det här kan bli hur bra som helst och förmodligen en av vårens stora snackisar, särskilt eftersom jag fortfarande inte ens kan typ fantisera om vad som faktiskt kommer att hända X) Det enda jobbiga är att man blandar hederligt, supervackert tecknat med (förvisso välgjorda) datoranimationer... Nåväl, man vänjer sig väl.


  

Tsugumomo

Kazuya Kagami går aldrig någonstans utan sitt för honom värdefulla obi-bälte som hans nu avlidna mamma gav honom. En dag blir han plötsligt överfallen av något mystiskt väsen och från ingenstans dyker då en blåhårig flicka upp, som använder Kazuyas obi som ett verktyg och kan utföra de mest fantastiska saker med – såväl offensiva som defensiva! På så vis besegras väsendet och flickan introducerar sig som Kiriha, vars ursprung tycks ha med Kazuyas obi att göra.


Meh, flickan är typ lite söt men dryg och våldsam, pojken är lite ryggradslös och mesig. Återigen en ganska generisk setting och generiska karaktärer, som jag inte känner speciellt mycket för. Känns som att jag har sett liknande serier tidigare utan att fastna för dem. Så den här kommer jag också att droppa – känner mig inte alls som den tilltänkta målgruppen (kids och de som älskar shounen samt seinen).


 

Tsuki ga Kirei

Kotarou Azumi och Akane Mizuno har båda två påbörjat sitt tredje år i högstadiet och hamnar för första gången i samma klass. Tillsammans med sina tidigare bästisar och klasskamrater upplever de nu såväl framgångar som motgångar, kärlek och svartsjuka, svårigheter och glädjeämnen året igenom – när de umgås både på och utanför skolområdet.


Jag är kär <3 Det här är det finaste, vackraste, mest älskvärda jag har sett på länge – kanske sedan Blue Spring Ride eller ännu längre tillbaka. En så oskyldig handling, likt protagonisterna själva. En så harmonisk miljö, precis som sättet den är tecknad på. Det är så lustigt också för alldeles innan jag och min vän Martin satt oss och tittade på det här avsnittet, diskuterade vi hur trötta vi var på generiska skolserier för hur vissa typer av personer ska porträtteras och att föräldrar aldrig får vara med i bild, och om de är det så framstår dem lika tunna som papper. Men så kommer Tsuki ga Kirei och bara drar undan mattan på oss genom att göra någonting som typ ingen annan har vågat: en jordnära, verklighetsförankrad och välgenomtänkt skolanime där allt från personlighet till miljö och stämning är helt jävla perfekt. Det här är lätt en av vårens två absolut bästa serier.


 

Oushitsu Kyoushi Haine

Den kortvuxne professor Heine Wittgenstein har, utan att veta det, accepterat sitt livs stora utmaning: att agera lärare åt kungens fyra söner som alla är ökända för att avsky sina lärare och driva dem till vansinne. Men sönerna ska snart bli medvetna om att Heine inte är någon vanlig lärare, då han är minst lika känd inom lärarkretsarna – som den bästa mentorn man kan ha, vars historia är helt fläckfritt från misslyckanden.


Ytterligare en serie som jag har lite svårt att bestämma mig för hur pass bra den är, men jag skrattade överraskande mycket åt det här första avsnittet och blev väldigt förtjust i såväl Heine som en av de fyra sönerna. De har förstås vitt skilda personligheter men är alla lika apatiska när det kommer till att behöva lära sig saker om omvärlden. Heine ser i varje fall ut att vara rätt person för ändamålet då han har ett enormt tålamod, är väldigt disciplinerad och inte skyr några medel för att få sin vilja igenom – och upprätthålla sitt goda, fläckfria rykte som landets bästa mentor. Som sagt, det blir åtminstone ett till avsnitt av denna och chanserna är ganska höga att jag ser färdigt hela serien (åtminstone någon gång i framtiden).


 

Sekai no Yami Zukan

Den här animen kan inte beskrivas med en speciell handling eftersom det är flera olika historier. Varje avsnitt är nämligen endast 4 minuter och berättar någonting mystiskt eller skräckrelaterat, från UFO-skådningar till skräckhistorier till märkliga händelser.


Och jag gillar sånt! Men... jag gillar inte hur det här är utfört. To each their own, som man säger, men jag vill uppleva dessa berättelser på ett välproducerat sätt – tecknat som en anime och animerat som en anime. Men här har man istället valt en mer sagoberättelseliknande stil där det är hackiga animationer, många stillbilder och mycket panoreringar samt zoomningar över sagda bilder. Därför väljer jag bort den, hur intressanta och spännande historierna i sig än må vara. Misstänkte faktiskt att det skulle vara utfört på det här viset redan innan jag satte mig och kollade, men hade en förhoppning om att det skulle vara mer i stil med Hell Girl (Jigoku Shoujo). Synd att så inte var fallet.

Av Tomas Engström - 20 april 2017 14:35

Ja hörni, jag fortsätter att förnya mig och hänga med i svängarna eller hur man nu ska uttrycka det, för nu har jag än en gång försökt hålla mig up-to-date med vad som är nytt på animefronten! Precis som när jag i februari kollade igenom ett par avsnitt av vinterns nyheter och då skrev ned mina tankar efter 3-4 avsnitt per serie, så har jag nu gått igenom vad våren har att erbjuda. Men den här gången har jag gått ännu längre och tillsammans med min vän Martin tittat på 15 (!) nya serier, dock endast det första avsnittet eftersom majoriteten av serierna inte kommit längre än så.


Så den här blogguppdateringen kommer alltså verkligen att innehålla väldigt ytliga förstaintryck, vilket också gör att jag tänker hålla mig ytterst kortfattad om varje series premiss och vad mitt "omdöme" av den blir.


Jag inser dock att en summering av 15 serier fortfarande blir väldigt mycket att trycka in i en och samma blogguppdatering, så därför kör jag hälften nu och hälften imorgon. De första 8 animeserierna är som följer, så kan man scrolla ner till någon specifik titel ifall man känner för det och annars är det bara att fortsätta scrollandet och läsandet:


Shingeki no Bahamut: Virgin Soul

Re:Creators

Renai Boukun

One Room

Hinako Note

Clockwork Planet

Sagrada Reset

Sakura Quest


 

Shingeki no Bahamut: Virgin Soul

10 år har passerat sedan Bahamuts återuppståndelse, vars förgörande krafter världen lyckades undgå. Människorna inte bara lever och frodas i kungarikets huvudstad, man har även förslavat demonerna och motsätter sig nu dessutom självaste gudarna i takt med att allt fler blir ateister.

 

En maskerad laglös skapar kaos och oro i staden genom att dyka upp överallt där demonerna far illa och behandlas orättvist av människorna, nästan som en Robin Hood av den här världen – men mer våldsam i sina handlingar. En tjej vid namn Nina Drango försöker försörja sig själv och sin mor som prisjägare och ger sig därför iväg efter den laglöse, men blir plötsligt anklagad för att vara i maskopi med denne och mitt i stridens hetta förvandlas hon dessutom till en röd drake...


Förvirrande? Lite X) Överraskande? Verkligen! Men det är precis som med Shingeki no Bahamut: Genesis från 2014 – som denna utspelar sig före – där man som tittare också blev väldigt inkastad i ett tumult av action och story! Jag gillar det, dels eftersom det håller mig på tå hela avsnittet igenom och dels omedelbart fångar mitt intresse. Snyggt är det också, ja vackert rent utav – likt sin föregångare. Det känns givet att följa Shingeki no Bahamut: Virgin Soul och att även den kommer att lyckas bli en lika stor snackis som Genesis.


 

Re:Creators

Souta Mizushino är en ganska introvert designer som älskar anime och manga och önskar att han kunde lyckas slå igenom med något riktigt storslaget verk. Han har dock svårt för att finna inspirationen till att ens påbörja en historia och det slutar istället med hur han sätter sig för att se ett avsnitt av sin favoritserie: den så omåttligt populära Elemental Symphony of Vogelchevalier. Men så plötsligt byts pojkrummet och omvärlden utanför huset ut mot den miljö som Vogelchevalier utspelar sig i och Souta befinner sig på ett slagfält. Kort därefter är han tillbaka i sitt eget rum igen, dock med animens huvudkaraktär Selesia vid sin sida som undrar hur det kommer sig att Souta har hela tidningar med såväl henne som hennes vänner på omslagen.

 

Strax därefter dyker en egendomlig tjej i stridsmundering upp och förklarar att en slags "battle royal" har inletts i denna "gudarnas värld" som hon dragit in Selesia i och att Selesia behöver finna sig en Skapare snarast om hon ska kunna överleva.


På tal om att bli inkastad i någonting där det bara händer en massa saker hela tiden och man ingenting förstår! Vad som känns lika roligt som ovanligt här är att vår protagonist, Souta, inte försvinner in i en annan värld och dras in i någonting där utan istället tvärtom! Här har vi alltså istället en i Soutas värld superpopulär animekaraktär som nu befinner sig fullt levande i modern tid, utan att någon förstår varför. Inte jag heller, ärligt talat, men så var ju detta också bara det första avsnittet. Det ska då bli spännande att se vart det hela barkar! Kan mycket väl bli en av vårens stora serier.


  

Renai Boukun

Kiss Note är en bok för Amor som får två personer att omedelbart bli kära i varandra om de utbyter en kyss, oavsett omständigheter och kön. När ängeln Guri ska utföra sitt jobb råkar hon dock ta fel på ett kanji när hon ska skriva in ett namn, vilket gör att gymnasieeleven Aino Seiji nu istället måste kyssa någon inom 24 timmar för annars dör Guri!

 

Hon lyckas övertala Aino att kyssa klasskamraten Hiyama som han alltid har varit kär i och vips är de två ett par, men när det kommer fram att Aino redan har kysst Guri – på grund av ett missförstånd med hur reglerna för en Kiss Note fungerar – visar Hiyama sin överraskande svartsjuka, psykotiska sida och tar till brutalt övervåld. Omständigheterna blir inte bättre av att Guri då plötsligt beslutar sig för att skriva in även hennes namn bredvid Aino och Hiyama, eftersom hon tror sig ha blivit kär i honom för sitt omtänksamma sätt.


Alltså den här serien... jag vet inte om det är okej att tycka att den är underhållande eller ifall det bara är helt opassande! För det är opassande saker som händer! Hela tiden! Allt från incest till påtvingad homosexualitet till ofredande till sexualisering! Men det är ju också roligt, tycker jag, även om jag nästan behöver ta till en skämskudde med jämna mellanrum XD Jag måste nog faktiskt se ett eller två avsnitt till för att bestämma mig för huruvida jag ska fortsätta titta eller hoppa av tåget.


  

One Room

Tre olika skoltjejer, tre olika historier, tre olika upplevelser – dina upplevelser i ditt egna rum...


Bättre än så kan jag inte beskriva den här ganska olustiga premissen för en anime. Det var verkligen inte vad jag hade förväntat mig, men jag förstod ganska snabbt att någonting inte stod helt rätt till när skoltjejen som man introduceras för börjar prata inte bara mot mig, utan med mig. Och "jag" svarar dessutom utan att se eller höra någonting – det blir liksom uppenbart av hur hon fortsätter föra konversationen.


Nä, det här blir det verkligen ingenting av. Det är sånt här som får folk att mynta uttryck såsom "Japaner, japaner, japaner". Studion verkar för övrigt även ha gjort en liknande grej med killar i huvudrollen. Säkert finns det, tragiskt nog, en målgrupp för detta men jag är absolut inte en del av den.


  

Hinako Note

Hinako har växt upp på landet i en trygg miljö med fler djur än grannar vilket får henne att känna sig både nervös och klumpig när hon ska vara social. Efter att ha sett en teaterpjäs och blivit alldeles tagen av skådisarnas sätt att kunna agera och uttrycka sig inför en publik, bestämmer sig Hinako för att plugga vidare i Tokyo och planerar gå med i skolans teaterklubb så snart som möjligt. Därigenom hoppas hon kunna utveckla sina sociala färdigheter och bli bättre på att prata med andra människor.

 

Dessvärre visar det sig att skolans teaterklubb har lagts på is på grund av att dess ordförande för närvarande är bortrest, men Hinako får som förslag att istället bilda en egen studiecirkel tillsammans med de personer som hon just har hunnit lära känna genom sitt boende!


Jag tror att det här blir en riktigt söt och fin serie, en typisk feel-good anime med en blandning av bedårande och roliga karaktärer. Intrycket som inledningen gav var att det här var en kopia på Lucky Star, som jag håller otroligt högt, men även om Hinako Note tycks kunna bli någorlunda tokrolig så var humorn i detta första avsnitt inte fullt så utflippad. Kommer att fortsätta följa denna och förhoppningsvis underhåller serien rakt igenom, med viss risk för att växlingen mellan chibi-stil och "vanligt" tecknat kommer att bli för mycket i slutändan (för det var mycket av det i detta första avsnitt).


  

Clockwork Planet

Vid en okänd tidpunkt i framtiden dör jorden ut men ett ingenjörsgeni känt som "Y" lyckas med hjälp av kugghjul och urverk få planeten att återuppstå, som därefter döps om till Clockwork Planet och under denna yta av snurrande kugghjul byggs nya civilisationer upp. I den kugghjulsregion som nu är Kyoto, kraschar plötsligt en likkista i Naoto Miuras lägenhet - en ung studerande av maskiner och urverk som fullkomligt älskar detta ämne. I kistan finner han en kvinnlig automaton; en humanoid maskin uppbyggd som ett urverk och efter att ha reparerat henne visar hon sig vara mer än 200 år gammal, men fullt stridsduglig vilket snart skall komma till nytta.


Den här premissen kanske inte går att förstå sådär jättemycket av och det var väl ungefär så avsnittet kändes också. Vilket är tråkigt eftersom jag hade vissa förhoppningar efter att ha sett omslaget och hoppats på en fräck steampunk, men så visar det sig bli vara en ganska tam historia med väldigt generiska karaktärer och fighting. Nä, den här droppar jag direkt, innehöll verkligen ingenting alls som kändes vare sig inspirerande eller häftigt. Men kidsen som sånt här riktar sig till kommer säkert att tycka annorlunda.


  

Sakurada Reset

Nästan hälften av Sakuradas befolkning besitter någon form av unik kraft men så snart som någon väljer att flytta från staden, glömmer man bort att man någonsin haft en förmåga. Gymnasieeleven Kei Asai har förmågan att minnas allt från sitt förflutna och blir introducerad för Misora Haruki, som kan nollställa nuet till hur allting såg ut för 3 dagar sedan – utan att det påverkar Keis minnesförmåga av vad som faktiskt hände, trots att inte ens Misora själv minns att hon faktiskt har använt sin nollställning. Genom att kombinera sina förmågor hoppas Kei kunna ge folk en andra chans och ställa saker till rätta när någonting hemskt går fel.


Den här har jag stora förväntningar på eftersom den handlar om tidsresande, typ. Som jag nyligen sa i min avhandling av Erased så är ju det här temat verkligen inte ovanligt i anime och manga och jag ser alltid fram emot när en ny sådan serie släpps! Det här första avsnittet introducerar ett par huvudkaraktärer med sina intressanta förmågor och det lägger grunden för vad jag hoppas ska bli någonting riktigt bra, även om det kanske var en lite väl händelselös introduktion. Men man måste ju ge tid att låta ett frö gro!


   

Sakura Quest

Nyexaminerade Yoshino Koharu har nyligen flyttat från landsbyggden till Tokyo för att det är där allting händer, i denna möjligheternas stad! Men trots sina ihärdiga försök att finnas ett jobb har samtliga av hennes drygt 30 ansökningar lett till avslag. Men så öppnas plötsligt en möjlighet till ett litet inhopp där Yoshino behöver agera drottning över en slags temapark ute på vischan, vars ägare vill försöka sparka igång verksamheten igen och få stället att bli lika framgångsrikt som det var för 20 år sedan! Väl på plats visar det sig inte bara vara ett "litet inhopp" som Yoshino trodde, utan enligt kontraktet ska hon agera drottning och jobba i parken under ett helt års tid...


Söt huvudperson, charmiga karaktärer överlag, oerhört mysigt och fint tecknat och en humoristisk handling. Jag tror att det här blir ytterligare en av vårens riktiga feel-good serier och således ett måste att följa ^^

Av Tomas Engström - 14 april 2017 15:47

Under årens lopp har allt fler personer börjat utveckla superkrafter som visar sig från 4 års ålder. Idag har ungefär 80 procent av jordens befolkning någon form av sådan nyck och fenomenet är därför lika accepterat som vilken medfödd talang som helst. Problemet är givetvis när människor använder sina krafter till att utföra brott, men lika många är de som utför olika hjältedåd och att vara superhjälte har därför också blivit ett riktigt yrke – som man behöver ansöka till och avklara utbildningen för om man nu vill ha den officiella titeln och kunna bli avlönad.


Tonårspojken Izuku Midoriya tillhör den minoritet av folket som inte har någon kraft och är oerhört olycklig för detta, men ändå inte nedslagen! Sedan Izuku var riktigt liten har han alltid sett upp till den största hjälten av dem alla, All Might, och längtat efter den dag när han själv ska kunna bli lika stor och nobel som honom. Det brinnande intresset, den starka viljan och den beundransvärda uppoffrande inställningen som Izuka har jämtemot andra, gör att han otroligt nog tas emot av den mest prestigefyllda hjälteskolan av alla, UA High, på rekommendation av självaste All Might efter att ha vittnat Izukas goda egenskaper.


  

Jag har hunnit ändra uppfattning och min känsla av Boku no Hero Academia, eller My Hero Academia, ett överraskande antal gånger genom de 13 avsnitt som utgör denna anime. Det här var en sådan serie som jag satte mig ned och började titta på utan att ha en aning om vad den faktiskt handlade om. Men eftersom den dels fick ett så varmt mottagande att serien konstant befanns sig på allas läppar under våren 2016, och dels alldeles nyligen påbörjade sin andra säsong, kände jag att jag behövde få se vad detta var för slags hypad superserie.


My Hero Academia är, såklart, en shounen-serie; det vill säga en pojke med antingen medfödd eller tillhandahållen talang som blir hur bra som helst på det han gör. Jag hade dock ingen aning om detta innan jag började titta och för er som har läst mina tidigare recensioner av den här genren, så vet ni ju att jag inte är överdrivet förtjust i sådant... Allra minst när det är just barn med i bilden, beroende på vilken ålder de har, eftersom hela serien då tenderar vara så barnsligt upplagd. Annars har jag inget emot konceptet med superhjältar och superkrafter, även om det ska sägas att jag heller inte är något jättefan av vare sig Marvel eller DC Comics, men jag kan underhållas av såväl filmer som serietidningar på detta ämne. Och ett bra exempel på just en underhållande anime som handlar om superhjältar är Tiger & Bunny som jag såg för 5 år sedan.


Hursomhelst, tillbaka till MHA. Vår "shounen" i den här serien är alltså Izuku som under seriens gång ska försöka bevisa sig lämplig rollen som superhjälte, i landets mest prestigefyllda skola som man kan gå till för att få superhjältelicens. Jag vill dock inte säga hur han tar sig in här, bristen på medfödda krafter till trots, eftersom det är en överraskande och intressant del av historien som inte avslöjas förrän efter ett par avsnitt – när vi fått lära känna Izuku och hur otroligt hängiven han är sitt kall, trots bakslaget att vara helt nycklös. Izukus fascination och beundran kan egentligen bättre beskrivas som fanatisk och vet därför inte bara namnen på stadens alla hjältar, utan även deras krafter samt specialattacker in i minsta detalj! Alla denna information registreras och redogörs för i en samling anteckningsblock som även har nedskrivet vilka krafter hans klasskamraterbesitter. Att få se Izuku vara så inställd på att själv bli en hjälte i framtiden, men också vara medveten om att han helt saknar krafter, är lika beundransvärt som det är olyckligt.


  

Och det är inte som att situationen blir bättre av om att folket runtomkring honom, så även hela hans klass samt familj, visar upp en blandning mellan medlidande och föraktfullhet. Till och med hans en gång i tiden bästa barndomsvän Katsuki Bakugou ser numera ned på Izuku och skrattar åt hans olycka – självgod och självsäker för att folk runtomkring Katsuki istället konstant berömmer honom för sin magnifika explosionsnyck, som han dessutom utvecklade tidigt.


Men väl inne på UA High lyckas Izuku ändå så sakteliga få såväl vänner som respekt från de andra aspiranterna, främst för sin goda egenskap att i stundens hetta och de mest farliga ögonblick tänka mer på andra än sig själv, och därmed också lyckas komma fram till en fungerande (om än oftast vårdslös) plan för att rädda situationen.


Ett par av dessa aspiranter etableras snabbt som protagonister och "sidekicks" som får följa med Izuku och därmed befinna sig i fokus tillsammans med honom, vilket givetvis inkluderar just Katsuki: seriens stora skitstövel. Arrogant, lättretlig, självgod och hetlevrad är Katsuki fast beslutsam att bli den bästa av dem alla och tror sig vara helt oslagbar, vilket inte är så konstigt med all den uppmärksamhet som han har fått under sin uppväxt. Att Izuku dessutom saknar en egen kraft har gjort att Katsukis attityd mot denne har vuxit sig allt mer hånfull och Izukus (respektfulla) avundsjuka spär bara på hela den här överlägsenheten som Katsuki känner. Izukus blotta närvaro på UA High är för Katsuki en skymf som han rent utav lyckas ta personligt, eftersom han ser sin före detta vän som en obetydlig nolla och har svårt för att hantera att de nu skulle kunna anses vara jämlika.

Mycket av den här första säsongen kretsar därför kring just detta: Izuku som gör sitt bästa för att bli accepterad av Katsuki och inte förarga honom, och Katsuki som i sin tur försöker trycka ned Izuku. Men därtill såklart även de prövningar som väntar Izuku på UA High för att försöka bli en hjälte trots allt som han tvingas bevisa och leva upp till.


  

Sagda premiss och hur det hela är utfört kastar mig väldigt mycket mellan två olika läger: det som tycker att serien är både underhållande, häftig och spännande och det som känner "meh, typiskt shounen". Akademin består av väldigt bra och intressanta karaktärer med stark personlighet, men också väldigt tråkiga och överflödiga som inte tillför någonting. Den som lyser starkast är All Might; fredssymbolen och prakthjälten vars blotta närvaro nästan får tiden att stanna, flaggor att vaja och trumpeter att trumpeta. Men All Might har en hemlighet – som Izuku blir medveten om – och även där i ligger mycket av vad My Hero Academia kretsar kring. All Might är typ en parodi på både Stålmannen och Captain America och det görs så otroligt bra. Det även tydligt i tecknarstilen att det är just Marvel samt DC Comics som man tittat på när All Might har skapats, då han står ut rent estetiskt om man jämför med såväl de andra superhjältarna och tillika lärarna på akademin, som de aspirerande hjältarna. Plus att All Might med jämna mellanrum tar till engelska ord och uttryck såsom "Shit" eller "Good job!", även om den biten förstås går förlorad i den engelska dubbningen – om man nu väljer att se denna istället. Utan denna hemlighet hade All Might med all sannolikhet fallit ganska platt, men som inspirerande hjältesymbol tycker jag verkligen att han lyckas och karln har mer personlighet – och ett större hjärta – än vad man först kan tro.


Det är som sagt lite svajigt för mig med vad som händer i berättelsen och det beror mycket på var någonstans ribban för humorn har lagt sig i varje avsnitt (eller från scen till scen för den delen). Ibland är det bra och ibland mindre bra, sådär löjligt som man kan förvänta sig av en barninriktad shounen. Andra gånger drar man sexskämt eller bara gör sådana anspelningar som inte alls känns vidare passande... Då är det tur att All Might finns, för av alla personer är det faktiskt honom som jag har fäst mig mest vid och han står dessutom för en alldeles makalös fightingscen när det är dags för säsongsavslutning. Lagom till att alla protagonister har blivit etablerade och fått en del personlig utveckling så dyker det dessutom upp ett hot som lämnar mig nyfiken på en andra säsong.


  

My Hero Academia har mig således på ett gott humör i slutändan. Det är en del tramsande, man blir lite less på Katsukis hetsiga personlighet (även mesen Izuku ibland) och humorn svajar från ett avsnitt till ett annat. Men Izuku är intressant att följa, det finns tillräckligt med trevliga karaktärer runtomkring honom, och relationen som han får till All Might hjälper att skapa en röd tråd och hålla spänningen uppe. Jag tror att animen kan få en riktigt intressant andra säsong.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - 10 april 2017 09:53

Sedan barndomen har mangatecknaren Satoru Fujinguma upplevt samma fenomen med jämna mellanrum; att han plötsligt återplaceras ett par minuter bakåt i tiden – strax innan en olycka är på väg att äga rum. Eftersom Satorus samvete tyngs av en gammal klasskamrats död sedan 18 år tillbaka, som han är säker på att han kunde ha räddat, anstränger han sig alltid till det yttersta för att använda sin förmåga till att rädda så många liv han bara kan när tillfället ges.


Men så händer det mest otänkbara när Satoru misslyckas med att se vad i omgivningen som är olycksbådande, vilket istället leder till hur han själv blir misstänkt för ett mord. Denna händelse triggar hans förmåga, men den här gången kastas han hela 18 år tillbaka i tiden – till 1988 och sin barndom. Satoru drar därför slutsatsen att han helt enkelt behöver rädda sin gamla klasskamrat för att lyckas förhindra olyckan i sin egen nutid och därmed även kunna rentvå sig.


  

Det här med tidsresande har varit ganska på senaste, må jag säga, då vi under cirka ett års tid har fått se ganska storslagna serier såsom Erased, Re:Zero och ReLIFE. Inte för att jag har någonting emot det och det är ju heller inte som att tidsresor skulle vara vidare ovanligt rent generellt inom just anime eller manga. Tacksamt nog är det ju dessutom väldigt ofta som det görs riktigt bra och Erased är inget undantag.


Jag vill förstås inte säga för mycket om animen eftersom det ligger en del tjusning i att bevara så mycket som möjligt av mystiken och överraskningarna som så ofta kommer i en sådan här historia. Därför har jag också försökt vara något sparsam i min beskrivning av vad Erased handlar om. Jag hade ärligt talat själv ingen som helst aning om vad exakt premissen var när jag nu äntligen satte mig ned och sträck-såg alla 12 avsnitt, eftersom det är så jag föredrar att behandla en anime med tidsresande – så att man får så mycket kontext som möjligt bevarat när man tittar. Så, det får bli en ganska kort och koncis recension denna gång.


  

Det är en riktigt spännande och intressant historia som berättas, med vår stackare Satoru som huvudsaklig protagonist – tillsammans med den flicka han nu tror sig behöver försöka rädda för att slippa den framtid han lever i. Vad som är så jäkla roligt och även frustrerande är att Satoru fortfarande har sitt 29 år gamla medvetande i sin nu bara knappt 11 år gamla kropp, så han är ju betydligt mer vuxen till sinnet än vad folk runtomkring honom tror. Samtidigt måste han tänka lite på hur han egentligen beter sig för att inte väcka alltför stora misstankar, eftersom allt som Satoru nu gör – och även hur folk runtomkring honom agerar utefter detta – förmodligen kommer att kunna påverka hans framtid.


Berättelsen och dess röda tråd tycker jag lyste som starkast i de 5-6 första avsnitten när jag verkligen satt som på nålar och med spänd blick följde vartenda litet steg och rörelse som Satoru tog. Men sedan blev det lite, lite blasé och jag tappade fokus för ett par avsnitt – eftersom jag upplevde att serien började upprepa samma saker och snudd på trampade lite vatten. Men så skruvades farten upp något, för att därefter övergå i ett nästan nedförsbackeliknande tempo! Vilket kanske inte heller var riktigt positivt, när man nu har spenderat så mycket tid på att verkligen bygga upp inför flera olika klimax för att sedan bryta ned allt och bygga upp på nytt. Överlag tycker jag ändock att det sys ihop väldigt snyggt och man lyckas knyta an dåtid med nutid på ett väldigt överraskande sätt.


Tecknarmässigt ska det sägas att allting ser makalöstut. Man märker det verkligen direkt och det finns så många ögonblick som är snudd på samma kvalité som Kyoto Animation levererar vad gäller detaljrikedom och animation. Uttrycksfulla ansikten, snygga bakgrunden, välgjorda animationer och bara allmänt vackert att titta på – med ett endaste undantag i form av ett skoavtryckt mot en kartong som ser exakt ut som en påklistrad dekal när man ser det första gången, men som ett par scener senare har fixats till.


  

Det blir som sagt en kortare avhandling den här gången, trots hur pass bra Erased verkligen är och att man absolut inte bör missa att se den. Men jag har som lite svårt för att prata om upplevelsen just för att det var en sådan upplevelse. Jag undrar om detta faktiskt inte är som mest vanligt för mig när jag ser en serie i en sittning, bara för att intrycken blir så många. Men allt som du som läser detta egentligen behöver veta är att historien är både spännande och fängslande, karaktärerna lika intressanta som upplösningen och allting ser dessutom förbaskat bra ut. Så, som sagt, missa inte att se denna; det är en serie med både hjärna och hjärta, sina små enstaka fläckar till trots.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - 8 april 2017 13:44


  

Leverans från CDJapan! För alla ens behov av japansk popkultur ;) J/k, det lät säkert som sponsrad reklam men faktum är att jag ofta köper just manga härifrån – och till viss del även spel eller musik – på grund av det stora utbudet och att butiken erbjuder väldigt förmånliga och billiga fraktsätt!


Hursomhelst, efter att ha läst ut min sista Hakaijuu för någon vecka sedan blev det dags för påfyllning och när jag då ändå var igång med att beställa saker, kunde jag lika gärna slänga in den första volymen av Maid Dragon – när jag nu blev så otroligt förtjust i animen <3


  

Den här förväntar jag mig inte alls kunna läsa och förstå, utan det handlar mest bara om att supporta tecknaren och skaparen av serien! Som sagt, jag tyckte ju så pass mycket om animen och jag skulle gärna kunna tänka mig att läsa mangan också, för det brukar finnas en del skillnader mellan formaten som gör manga värd att läsa (vilket jag ju har visat på i flera av mina "versus"-recensioner). Upplägget samt i synnerhet utförandet ser ju många gånger lite annorlunda ut också, eftersom det är så stor skillnad på bilder kontra animation.


Det var allt jag hade för den här gången! Ville bara dela med mig av leveranslyckan ^^ En ny animerecension kommer till veckan!

Av Tomas Engström - 3 april 2017 10:09

En helt vanlig morgon i programmeraren Kobayashis liv, får hon ett så oväntat besök som det bara går att föreställa sig. Nyvaken, påklädd och redo att ta sig till jobbet möts hon av ett enormt drakhuvud utanför dörren, med en flera meter hög drakkropp bakom denna. Knappt hinner chocken av synen lägga sig förrän draken har förvandlat sig själv till en ung kvinna iklädd en hembiträdesuniform, som erbjuder sig att jobba för Kobayashi och ta hand om henne.


Anledningen till denna plötsliga visit och det märkliga erbjudandet är att Kobayashi i sin onykterhet efter en trevlig afterwork, ska ha vandrat upp på ett berg där draken Tooru låg på dödens rand efter en strid inne i en magisk parallellvärld – som hyser såväl drakar och demoner som magiker och krigare. Efter att ha dragit ut det magiska svärd som satt djupt i Toorus drakfjäll, frågade Kobayashi om draken skulle ha lust att komma hem till henne – en vänskaplig gest som Tooru aldrig tidigare har upplevt från en människa.


  

Miss Kobayashi's Dragon Maidär ju en av alla de serier som började sändas runt årsskiftet och som jag lite kort avhandlade mina första intryck av för två månader sedan. Nu har denna anime kommit till ett avslut och det gör mig verkligen ledsen, för som jag skrev i februari så blev jag snabbt förtjust i såväl den något simpla, tecknade stilen som huvudkaraktären Tooru, samt den humor som serien har. Skrattutbrotten har fortsatt att avlösa varandra genom de 13 avsnitten när Tooru försöker anpassa sig till vår värld och ta hand om diverse vardagssysslor åt Kobayashi, såsom matlagning och städning. Att vara en (väldigt mäktig) drake som även i mänsklig form besitter väldiga krafter har förstås sina fördelar, men ibland går Tooru lite för långt när hon försöker tjäna sin mästare – och stora kärlek.


För Tooru är ju inte bara evigt tacksam att Kobayashi drog ut svärdet som nästan dödade henne, innan hon flydde till vår värld. Hon är dessutom upp över öronen förälskad i Kobayashi och bryr sig inte om vare sig att de två kommer från helt olika världar, att hennes drakföräldrar alltid uppfostrade henne med målet att utplåna mänskligheten, eller att de två är av samma kön. De starka känslorna som Tooru hyser bidrar förstås dels till många komiska situationer, utan att man för den delen drar det till sin spets och gör någonting som känns obekvämt eller sådär sexuellt överdrivet. Men det visas även en hel del väldigt fina scener som får det mig att bli alldeles varm inombords, eftersom det växer fram en oerhört stark vänskap mellan de två. Vi får dessutom veta, genom arbetskollegorna, att innan tiden med Tooru så var Kobayashi betydligt mer likgiltig och nästan lite trött i sitt sätt att vara. Men nu upplevs hon såväl gladare som mer livfull och det är någonting som jag som tittare också lägger märke till: man kan verkligen se hur hennes karaktär utvecklas tack vare den här nya livssituationen och Toorus tillgivenhet.


Och det är inte bara Kobayashi som utvecklas. Även Tooru får sig en viss tankeställare när hon ser hur vi människor lever här i vår värld och vad vi har för värderingar samt prioriteringar, till skillnad från hur det ser ut i den parallellvärld som hon kommer från – där alla människor jagar såväl drakar som demoner och det förs eviga krig. Hon själv är som sagt uppfostrad att hata människan, som inte bara upplevs vara en underlägsen ras utan dessutom är både girig och aggressiv – vilket hon också har fått uppleva fler än en gång. Men nu får hon se en helt annan sida av oss som ras och det påverkar både hennes omdöme och karaktär. Jag är väldigt förtjust över att man blandar in det här perspektivet från hennes sida och mixar komik med allvar, då Tooru rent utav har mardrömmar om hur hon jagas av såväl riddare som magiker och att doften av ond bråd död hela tiden förföljer henne. Hur glad och sprallig Tooru är må vara, och hur upprymd Kobayashi än gör henne, så finns där någonting inom henne som tynger det stackars drakhjärtat.


  

Allt är dock inte enbart guld och gröna skogar med den här animen, även om det verkligen kändes så de första 4-5 avsnitten och så även när jag väl började om med serien – efter att ha släppt på den och tittat på så mycket annat under de här cirka två månaderna som har hunnit passera sedan starten. För bland alla härliga karaktärer och roliga sexskämt så blandar det in sig en del smuts som efterlämnar smog i bägaren... Och detta smog har ett namn: Quetzalcoatl, eller Lucoa som hon kallar sig i mänsklig form. Lucoa är också en drake och en god vän till Tooru, men hon avbildas så överdådig att jag får spatt när jag ser henne. Tooru själv är inte helt "problemfri" på den här punkten utan har också en byst av rang och säger lite komiskt att det är "D-kupa för drake". Men även om den till och från svajar och har sig så läggs det tack och lov inte något vidare fokus på brösten. Till skillnad från Lucoa... hon existerar verkligen enbart för detta ändamål: att tillfredsställa genom sexualisering.


För majoriteten av Lucoas scentid går ut på två mycket sorgliga saker. Den första är att ge hennes bröst så mycket uppmärksamhet som möjligt och det finns verkligen ingen rim och reson bakom de så överdimensionerande måtten. Den andra har med hennes "sidekick" att göra; en stackars tioårig (!) pojke som försökte frammana en demon inne på sitt rum, när Quetzalcoatl bestämde sig för att lägga näsan i blöt och dyka upp istället. Denna olyckliga pojke roar sig Lucoa med att konstant sexuellt trakassera genom att bland annat klä sig oanständigt inför honom, ligga sked när han försöker sova och bara allmänt trycka upp brösten i hans ansikte när tillfälle ges. För vem det här är tänkt att vara roligt är jag inte säker, men i all denna förtvivlan och sorg över att Lucoa bara är ett sexobjekt är jag åtminstone glad över att jag slipper se henne alltför ofta.


  

Ett annat lite märkligt val av karaktär som snabbt urartar till ett snedsteg är vänskapen mellan den fantastiskt söta draken Kanna Kamui, även hon en kär gammal vän till Tooru, och hennes klasskamrat Riko. För att utbilda sig om vår värld börjar Kanna grundskolan och träffar då denna framfusiga flicka, som efter en liten dispyt börjar ta till sig Kanna. Väldigt, väldigt mycket... Faktum är att hennes hänförelse snabbt övergår till ren kärlek och det må väl så vara, vänskaplig kärlek vänner emellan är någonting fint – som den som byggs upp mellan Tooru och Kobayashi. Men i det här fallet handlar det alltid om närkontakt mellan de två och att Riko ofta reagerar på detta som om hon får en orgasm. Och det blir bara värre ju längre in i serien man kommer.


Slutligen ska jag också bara nämna att det originalutförande som mangan tycks ha lyser igenom allt mer ju fler avsnitt jag ser. För i min första avhandling av serien så pratade jag ju om att vissa historier som berättas kan vara riktigt korta, allt från en till ett par minuter, varpå man bryter med en gul ruta och därefter går vidare till att visa någonting helt annat. Jag har fortfarande inget större problem med detta eftersom Dragon Maid endast handlar om vardagslivet för Kobayashi, Tooru och Kanna och därför behöver man inte prompt berätta en sammanhängande historia genom ett helt avsnitt. Men det blir lite väl osammanhängande framåt slutet ju fler karaktärer som introduceras när alla ska få vara med på ett hörn, och avbrotten således avlöser varandra lite för ofta med vad som är lite väl poänglösa, enbart komiska inslag.


  

Men den här lite negativa avslutningen till trots så älskar jag verkligen Miss Kobayashi’s Dragon Maid. Där finns som sagt lite smolk i bägaren i form av ett par obekväma sexualiseringar och jobbiga anspelningar, samt ett par onödiga korta avbrott. Men den underbara vänskapen som växer fram mellan Tooru och Kobayashi, och senare även känslan av att vara en familj när Kanna väl dyker upp, gör mig alldeles varm och pirrig inombords. Skratten avlöser raskt varandra och jag blir bara så lycklig av nästintill varje avsnitt att det är med stor sorg som jag nu lämnar den här kärleksfulla animen bakom mig – och beställer åtminstone en volym av mangan på japanska, för att jag måste äga någonting av den oavsett hur lätt- eller svårläst den är. Håller tummarna för en andra säsong, hur lång tid det än må kunna ta.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList: Great

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2017 >>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skapa flashcards