Alla inlägg under september 2011

Av Tomas Engström - 27 september 2011 10:57

11-årige Wataru Mitsuya får plötsligt sin vardag och sitt liv helt omkullkastat när hans pappa bestämmer sig för att lämna familjen och mamman dessutom kort därpå insjuknar kraftigt... Men än finns det hopp för i ett hus som står under byggnation och som sägs vara hemsökt, hittar Wataru en dörr som leder till en annan värld där den som lyckas finna sex magiska stenar får träffa Ödets Gudinna och av henne få en önskan uppfylld.


Men det är förstås lättare sagt än gjort att finna stenarna och Watarus klasskamrat Mitsuru har dessutom redan besökt världen sedan tidigare - även han på jakt efter stenarna och en önskan som kan skriva om historia och förändra ens öde. I denna värld av monster och magi måste Wataru samla det mod som krävs för att ge sig ut på den fantastiska resa och det äventyr som väntar honom; vilket inkluderar allt från sjömonster till tjuvar men också sina egna tvivlande tankar med ett enda mål i sikte: att återställa sin trygga vardag och älskade familj.


 


Brave Story öppnar rätt så fantastiskt; filmen är oerhört vältecknad med sköna, mjuka linjer och väldigt välgjorda animationer. När man sedan dras in i den andra världen blir det bara än mer spektakulärt med en riktigt färgglad palett och fantastiska varelser som fick mig att tänka på badgästerna som man ser i Spirited Away. Watarus äventyr här är ett spännande sådant och det händer hela tiden någonting nytt i form av diverse utmaningar för honom att överkomma och som hjälper honom att växa lite som person.


Lite synd är det dock bara att jag ändå inte kan låta bli att störa mig på någonting i bakgrunden. Det är svårt att sätta fingret på men jag känner ibland hur filmen liksom springer ifrån tittaren lite, att handlingen går väl snabbt framåt. Det är som sagt en väldigt rik och fantastisk värld som jag bara tycker att man kunde ha fått se mer av - spätt på Watarus äventyr med ett lite tjockare lager färg istället för att bara dra en tunn, utdragen rand som hela tiden tappar lite av den där färgglada och fina paletten. Filmen hämtade dock igen en del av vad den förlorat mot slutet och på det stora hela är jag absolut nöjd, men istället för att "bara" vara en film som man bör se så hade den kunnat vara ett måste. Å andra sidan hade jag inte sådär jätteenorma förväntningar på filmen då jag tycker att fantasy-historier rent generellt har lite svårt för att lyckas perfekt, så att Brave Story blev så här pass bra var verkligen underbart att få se och en upplevelse väl värd sina 109 minuter.


Som sagt, ett riktigt välsmakande äventyr som i synnerhet ser spektakulärt ut även om fyllningen hade fått kunna vara aningen tjockare.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MyAnimeList: Very good.

IMDB: 7/10

Av Tomas Engström - 20 september 2011 11:27

Han är stilig, han är stark, han är klyftig, han är en kvinnotjusare, han är praktiskt taget odödlig och han har en psykopistol i sin vänstra arm (!?). Han är Cobra, rymdpiraten Cobra. Han är också en riktig barndomsvän för många då Cobra gjorde sitt första framträdande i mangan Space Adventure Cobra från sent 70-tal och som under början av 80-talet även blev till en animerad serie. Bägge dessa berättar historien om mannen, myten och legenden Cobra och hans äventyr.


 


Sedan något år tillbaka har man kunnat följa Cobra på nytt i purfärska äventyr under namnen Cobra The Animation samt Cobra The Animation: Time Drive, varpå jag nu äntligen har sett den förstnämnda efter att så länge ha velat återstifta bekantskap med denna ”barndomshjälte” eller vad jag nu ska kalla honom.


Och visst blir jag glad över att se hur allting är sig likt: den sköna tecknarstilen, det glamorösa universumet, de vackra kvinnorna, Cobras humor och förolämpningar, de fantastiska äventyren – allting består verkligen och jag känner mig klart nöjd över denna nya anime som fortfarande ser ut precis som Space Adventure Cobra men med en smäcker bild, kristallklart ljud och smidigare animationer samt en överlag något mera vuxen atmosfär än hur det såg ut, lät och kändes på 80-talet. Fortfarande är originalet en av mina favoriter när det kommer till tecknad film och det gladde mig verkligen hur man har tagit tillvara på allt det där gamla och fina istället för att försöka modernisera sönder namnet Cobra.


Cobra The Animation består av sammanlagt 13 avsnitt som är uppdelade i ett antal olika äventyr där de flesta sträcker sig över flera avsnitt och inte helt oväntat så är det i synnerhet det första samt sista äventyret som är de längsta på 4 avsnitt vardera. Det är skattsökande och friskt skjutande av en kvalité som håller ungefär lika hög standard som tempot. Man skulle säkert kunna hålla en lång, tråkig och kinkig debatt om den glamorösa världen som Cobra utspelar sig i där det verkligen inte tycks existera vare sig några oattraktiva kvinnor eller ens fetma (jag kan då inte riktigt erinra mig att jag skulle ha sett några överviktiga kvinnor i serien) och hur alla har ungefär samma vackra former samt proportioner. Kort och gott är kvinnorna i Cobra en blandning av ett sexobjekt och hårdnackade hjältinnor, men till skillnad från hur jag i mitt senaste blogginlägg gnällde lite över den smygande bröstfixeringen vilken existerade i animen Karin så har jag faktiskt inget att klaga på här – av den anledningen att jag förväntar mig just storbystade, lättklädda damer i en serie som Cobra. Det är en sak om man krystar fram perversa scener i en skolserie med blygsamma ungdomar och någonting helt annat när det presenteras utan någon som helst samvetsbetänklighet i en actionbetonad äventyrsserie om den manligaste av män.


Det riktiga klagomålet som jag har att rikta mot Cobra The Animation är däremot avsaknaden av hans kompanjon Lady (eller Damen i rustning som hon döptes till i försvenskningen av originalet) som bara gör ett fåtal väldigt kortvariga framträdande genom serien och då aldrig har särskilt mycket att säga mer än en eller kanske två repliker. Hon deltar alltså inte aktivt i Cobras äventyr utan blir istället allt som oftast ersatt av någon ”babe” som söker Cobras hjälp eller hur de två helt enkelt har samma gemensamma mål och därför slår följe. Detta är ju som synes väldigt tydligt på bilden här ovanför också där vi istället för just Lady ser en blond kvinna vid namn Secret stå och posera tillsammans med Cobra och henne får vi faktiskt såväl se som höra betydligt mer av genom serien, så till den grad att om man inte har någon aning om Cobra sedan tidigare skulle man lika gärna kunna tro att hon är Cobras partner... Tråkigt som sagt, men förhoppningsvis får man se mer av Lady i fortsättningen Time Drive. Annars skulle jag, till er som inte känner till denna värld sedan tidigare, rekommendera att man antingen ser just originalet eller åtminstone uppföljaren Cobra The Animation: The Psychogun som är en miniserie på fyra avsnitt – bara för att också få lära känna kvinnan bakom mannen.


Jag är på det stora hela väldigt glad över att ha fått återse Cobra och kommer absolut att hälsa på honom igen i framtiden.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MyAnimeList: Very good.

Av Tomas Engström - 15 september 2011 11:38

 


Karin är namnet på denna animes huvudperson som är en av fem familjemedlemmar i familjeklanen Maaka – vilka alla tillhör vampyrsläktet. Karin är dock lite annorlunda; hon kan nämligen inte suga blod ännu utan injicerar istället sitt eget i den person hon biter. Inte för att det blir många bett överhuvudtaget, tvärtom tycker Karin inte riktigt om sitt kall som vampyr utan gör istället allt för att förtrycka sina vampyriska känslor vilket då istället resulterar till hur hon med jämna mellanrum blöder näsblod av extrema mått (läs: fontän ur näsan av en så pass allvarlig grad att hon i de flesta fall svimmar efteråt).


Karin är helt enkelt en ickevampyr, eller ovampyr (Unvampire). En ickevampyr som nu 16 fyllda är på väg att upptäcka vad som är hennes blodaffinitet; alltså till vilka typer av människor hon dras och så gärna vill suga blod från (men naturligtvis inte gör så). Som exempel dras hennes pappa till stolta människor medan storebrodern föredrar blodet från de som känner sig stressade och genom att stifta bekantskap med Kenta Usui i sin klass, kommer familjen nu underfund med att Karins blodaffinitet är sorgsenhet, alltså olyckliga människor – vilket är precis hur Kenta känner sig på grund av att hans mor har svårt för att få ett jobb som hon kan behålla och hur de två lever i ständig ekonomisk kris.


Efter en "liten" olycka i en av skolans trappuppgångar där Karin springer in i Kenta och hennes kropp genast reagerar på den sorg som han bär inom sig, får Kenta plötsligt sanningen kastad i ansiktet: vampyrer existerar i dagens samhälle och Karin är en av dessa. Men trots att Karins kropp skriker efter ett bett i Kentas nacke så försöker hon ändå hålla tillbaka, vilket resulterar i hur hennes blod istället överflödar ur näsan och hon svimmar. Kenta beslutar sig för att hålla denna hemlighet för sig själv och städar således upp i trappuppgången, varpå han bär hem Karin och denna vänliga gest blir nu början på en kärleksfull vänskap där Karin försöker göra Kenta lycklig för att slippa förblöda var gång de ses eftersom hon totalvägrar att bita honom.


Karin är en väldigt rar serie med stora portioner humor som pendlar mellan att vara lite för barnslig, lite irriterande och faktiskt rolig. Vad jag inte kan hjälpa att störa mig på är tre saker: 1) hur Karins utbrott alltid sker i ett pipande "Neeeeej!" som är på gränsen till någonting perverterat, 2) att en av huvudpersonerna aldrig kan lära sig namnet på Karins bästa vän och således sker alltid en fånig liten "dispyt" mellan dem när de två träffas, och 3) Karins kroppsproportioner vilka till och från gör att scener utspelas ur märkliga vinklar bara för att man ska sitta och gissa på huruvida hennes byststorlek är av C-, D- eller rent utav E-kupa. Särskilt löjligt och nästan osmakligt var det sista avsnittet då detta förvandlades till något av en fokuspunkt istället för att bara vara någonting förbipasserande.


Men om man bortser från hur bröstfixerade japanerna trots allt så många gånger är i de mindre seriösa serierna och vi istället tittar på humorn, kärleken och gullighetsfaktorn i Karin... så är det en okej anime. Jag har sett roligare, jag har sett bättre kärlekshistorier och jag har sett sötare serier än så här men den duger. Stundtals kan det vara riktigt roligt och några få gånger kände jag faktiskt någonting för de två huvudpersonerna, men de irritationsmoment som jag nämnde tidigare drar verkligen ner vad som annars absolut skulle ha kunnat vara en riktigt söt och mysig anime som alla måste se (särskilt som den är ganska så fint tecknad). Nu blir det istället någonting som man kan se, om man vill, men det är verkligen inget måste utan bara en lagom trevlig tidssysselsättning utan att för den delen vara någonting bortkastat.


AnimeNewsNetwork: Decent, I didn’t lose my time.

MyAnimeList: Fine.

Av Tomas Engström - 6 september 2011 21:19

 


Tokyo är inte bara Japans huvudstad utan också världens folkrikaste område med 35,7 miljoner räknade invånare 2005. Dagligen stressar miljontals människor till jobbet via stadens invecklade tunnelbanesystem och andra resemedel, pressade både för sin egna ekonomiska situation men också sin familjs. För det gäller verkligen att lyckas med sitt liv i Japan; att ha välavlönat jobb och en god familj som man klarar utav att försörja, med avkommor som i sin tur också ska lyckas här i livet.


Tsukiko Sagi är en av dessa stressade människor som efter att ha gjort succé inom karaktärsdesign med sin otroligt populära lilla tecknade hund Maromi som är rosa, har stora ögon och ser sådär lite dumsöt ut. Men knappt har framgången hunnit ta sig och Tsukiko smälta berömmelsen förrän företaget hon arbetar för kräver en repris – ett nytt fantastiskt djur som de kan tjäna ytterligare pengar på att göra som maskot för såväl unga som gamla och prångla ut allsköns produkter av.

På väg hem från jobbet en sen kväll efter att ha försökt rita otaliga nya karaktärer som kan följa upp succén med Maromi, när Tsukiko på en parkering känner panik över all press, blir hon plötsligt överfallen av någon på rullskridskor bärandes en keps och som håller ett slagträ i handen. Hon klarar sig undan med lindriga skador men blir ändå placerad på sjukhus under en kort tid och under tiden påbörjas en utredning av fallet – som dubbas till ”Shounen Bat” (shounen på japanska som byter ”få år” och vanligtvis syftar på pojke/grabb). Utan några vittnen till det inträffade misstänker man att det kanske rör sig om ett fall av paranoia på grund av överarbete och stress från Tsukikos sida, men så blir ytterligare en person överfallen där man lämnar precis samma signalement vad gäller rullskridskorna, kepsen samt slagträet – och kort därefter sker det igen och igen... Plötsligt är Shounen Bat på allas läppar och skapar stora rubriker i alla tidningar, men vem är han och varför går det aldrig att få syn på honom och än mindre ta fast denna vettvilling?


Det märks verkligen tydligen att mannen bakom denna serie är Satoshi Kon, vars tidigare verk främst består av långfilmer såsom bland andra Tokyo Godfathers samt Paprika men Satoshi har även arbetat en del med Akira-mangan. Det är framförallt stilen i Paranoia Agent som avslöjar honom men särskilt påtagligt blev det när man kommit ett par avsnitt in i serien och de två detektivernas arbete i utredningen som pågår framförs på samma sätt som det hela skedde i Paprika; med de båda inklistrade i en slags fantasivärld där den ena av dem verkligen lever sig in i vad som utspelas klädd från topp till tå i samma mundering som gärningsmannen, medan den andre detektiven är mera jordnära och således behåller sin kostym på. Vidare blev det också väldigt starka Akira-influenser mot de två sista avsnitten men jag tänker inte avslöja några detaljer här.

Så visuellt är denna anime en riktig fest för ögat vill jag lova – den är grymt tecknad (väldigt realistisk stil) och även om det alltså så att säga ”spårar ur” lite på det här viset (vissa saker som händer i Akira är ju inte direkt friska) så är det ju fortfarande läckert att se.


Dock så upplevde jag serien vara lite märklig till och från, alltså lite väl märklig trots att nu storyn och hela det med Shounen Bat i sig är ett märkligt fall. Men några av avsnitten från mitten och fram mot slutet kändes... nästan onödiga, bara nästan. Onödigt vrickade om inte annat. Mitt eget intresse för serien dalade i alla fall lite vid det tillfället, hur överdrivet eller starkt det än må låta. Tacksamt nog lyckas Paranoia Agent återhämta sig i de två sista avsnitten vilka kändes sådär suveränt intressanta och medryckande liksom de första 4-5 avsnitten var.


En serie som man absolut bör se och kanske även egentligen äga, om inte annat för att det är just Satoshi Kons namn som pryder omslaget till samlingsboxen och allt det som man stoppar in i bokhyllan där denna människa står som upphovsman verkligt lyser av kvalité.


Och som avslut vill jag bara säga hur mycket jag älskar inledningen, såväl musikaliskt som visuellt.


AnimeNewsNetwork: Very good, don't miss it.

MyAnimeList: Very good.

                                                                    

Av Tomas Engström - 1 september 2011 21:08

Åh så kär jag är, kär i Tooru, kär i Run, kär i Nagi och kär i Yuuko - alla namn på huvudpersonerna i A Channel som visades på japansk TV i år under april och juni. En 12 avsnitt lång skolserie om sagda personers skol- och vardagsliv där de umgås med varandra och även stiftar bekantskap med ett par lärare samt andra klasskamrater. En serie om vänskap och hur underbar den verkligen kan vara.


     


För A Channel har inga konstigheter i sig, det här är inte Nichijou eller Lucky Star eller ens The Melancholy of Haruhi Suzumiya - alla väldigt underhållande skolserier i sig men med saker i dem som är en smula märkliga eller överdrivna. A Channel visade tydligt från allra första avsnittet vad det skulle vara för typ av anime; en helt normal ”slice of life” om att gå i gymnasiet och om vänskap. De fyra flickorna som man följer är står verkligen varandra så nära som det bara går och i synnerhet Run samt hennes ett år yngre barndomsvän Tooru; som verkligen avgudar Run och tycker att hon är världens finaste människa, sin blåögdhet och lite svävande existens till trots (eller så kanske det är just detta som gör Run så älskvärd). Det går till och med så långt som att Tooru blir genuint svartsjuk på alla i Runs omgivning som ger henne lite väl mycket uppmärksamhet, ett av många karaktärsdrag som i sin tur gör Tooru så älskvärd.


Tecknarstilen är lika skön den; det handlar många gånger om något för stora huvuden i proportion till kropparna och särskilt Toorus otroligt pinnsmala ben samt armar gör ju att hon kanske inte direkt är någon bra idealbild för unga flickor, men det är ju knappast heller meningen och absolut ingenting som jag tycker att man ens kan sitta och störa sig på i den här typen av animes. Dessutom händer det stup i kvarten hur just huvudena sväller upp ordentligt medan kroppen blir än mer förminskad när någon av karaktärerna till exempel irriterar sig på någonting, precis som att Runs ögon ofta förvandlas till små knappnålar när hon visar sig inte riktigt vara medveten om vad som verkligen händer runtomkring henne.


Jag blir faktiskt riktigt varm i hjärtat och själen även nu när jag tänker tillbaka på vad jag har sett och fått uppleva - med den härliga introlåten i mitt huvud och som jag faktiskt rent utav har spelat upp från YouTube både en, två och tre gånger sedan jag såg färdigt serien i förrgår, bara för att jag blir på ett så härligt humör av den.


En riktig feel good-serie, helt enkelt, precis som jag även känner för Azumanga Daioh eller Nodame Cantabile - för att ta en serie som inte alls har samma miljö eller tema. Det är lite den känslan, den där härliga och liksom avkopplande känslan. Jag skrattar, jag myser, jag får lust att vira en varm filt om mig och ta en kopp choklad med vispgrädde.


Eller för att säga det med betyg:


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MyAnimeList: Great

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2011 >>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skapa flashcards