Alla inlägg under juli 2019

Av Tomas Engström - 22 juli 2019 12:33

50 år har passerat sedan mänskligheten emigrerade till Mars och vi lever nu i en tid där större delen av allt kulturellt skapas av Artificiell Intelligens, medan vi människor är nöjda med att bara få vara passiva konsumenter. Detta gäller framförallt inom musikbranschen där såväl DJs som sångare och musikproducenter endera förlitar sig helt på datorer eller rent utav är datorer.


Men i metropolisen Alba City sliter den ensamma Carole med att försöka bli musiker och skapa sin egen musik, baserat på sina mänskliga känslor, och jobbar halvtid för att få pengar till mat och hyra. I den närliggande staden Herschel City bor Tuesday som också vill få uttrycka sig genom sång och musik, men trots att hon har vuxit upp i en rik familj så lever hon förtryckt av sin mor som tycker att hennes dotter förslösar sin tid.


Vad de två har gemensamt är att de finner att någonting fattas dem och de ska snart upptäcka att det de behöver är varandra, när Tuesday rymmer hemifrån och åker till Alba City där hon och Carole träffas genom en slump – och börjar skapa musik tillsammans...


   

Första uppträdandet i det första avsnittet efter att Carole och Tuesday har snubblat över varandra, förstått att de båda har en gemensam dröm och lyckats skriva delar av en låt tillsammans, gjorde mig verkligen alldeles lamslagen och hänförd. Och även om inget av deras senare framträdanden lyckades beröra mig fullt lika mycket som detta så finns det fortfarande gott om riktigt bra, känslosam musik i Carole & Tuesday, låtar som även kommer från fler än bara dessa två huvudsakliga protagonister. För vi får faktiskt även följa en tredje stigande stjärna i form av Angela, som vill gå vidare från att vara tonårsmodell till att bli sångerska. Men till skillnad från Carole och Tuesday som vill skriva sina egna låtar och skapa musik baserat på hur de känner, så hamnar Angela i händerna på en skicklig musikproducent som har skapat massor av hits med AI och därmed garanterar att – så länge som där finns en stark röst – hon kan bli en världsstjärna.


Carole och Tuesday kommer i sin tur att bli scoutad av en avdankad men likväl fortfarande talangfull (om än lite klumpig och burdus) manager som har mer än 30 års erfarenhet inom yrket. Gus, som managern heter, får i sin tur en hel del extra hjälp från en ung frilansande AI-programmerare och systemingenjör som genom sin expertis och sitt arbete har lyckats skaffa sig ett par riktigt stora kontakter. Dessa fyra skapar en riktigt skön och rolig atmosfär mellan sig när Gus försöker göra ett genuint bra jobb och comeback som manager, Roddy mer eller mindre hunsas runt av Gus, och Carole och Tuesday bara gör sitt bästa för att på något vis få synas och höras av folket, så att de kan lyckas slå igenom och få uttryck för sina känslor.


 

Det här samspelet bidrar också till en extra intressant kontrast med den här Angela, som ju samtidigt alltså gör sitt bästa för att bevisa för såväl sin manager (och tillika förälder) som sig själv att hon kan lyckas minst lika bra inom musikbranschen som hon hitintills har gjort med sin modellkarriär. Och hon får ju nu alltså professionell hjälp av musikproducenten Tao, men samspelet däremellanär en blandning mellan helt likgiltigt och snudd på fientligt på grund av hur känslolös Tao är och att han praktiskt taget betraktar Angela som ett litet musikexperiment. Att då jämföra med de väldigt härliga och många komiska scener som vi har med Carole, Tuesday, Gus och Roddy när de gör sitt bästa för att hitta någonstans att få uppträda och skrapa ihop tillräckligt med pengar för att göra en musikvideo. Som sagt, att ha med två så olika parter som förvisso har ett liknande mål också går sin egen väg för att nå det målet, skapar en intressant


Men… alla dessa trevliga karaktärer och intressanta kontraster mellan människor och situationer till trots så kan jag ändå inte låta bli att känna att det blir för mycket – på för kort tid. För i bakgrunden ligger det även puttrandes det faktum att Tuesday har rymt hemifrån och hennes mamma är just på gång att starta upp en politisk karriär, så hon vill absolut inte att dottern skapar skandalrubriker. Men den enda åtgärden blir att skicka iväg den äldre brodern att hämta hem sin syster, en order som han väljer att ignorera när han väl ser hur glad och energisk Tuesday ser ut att vara på scenen med gitarren i hand. För mig blir det lite för utspritt och spretigt vart man vill ta storyn när man har sådana här ganska menlösa eller överdramatiska inlägg. Även när serien är på väg att avslutas så fortsätter man att introducera nya twister och intriger med ytterligare en ny karaktär.


   

Jag skulle verkligen mycket hellre ha sett ett lugnare tempo och haft mer fokus på just Carole och Tuesday, även om det är trevligt med just Angela som konkurrent och en motpol. Men när man nu ändå ska köra två säsonger (totalt 24 avsnitt) så tycker jag att det hela hade kunnat läggas upp annorlunda för att bygga mer på relationen mellan just Carole, Tuesday, Gus och Roddy, och samtidigt också ge mer utrymme till Angela och hennes resa – utan att båda dessa grupper med sina tidigare bagage, så att säga, ska behöva trampa varandra på tårna på grund av den nu så begränsade scentiden.


Visuellt och audiovisuellt har jag däremot ingenting att klaga på. Serien ser fantastisk ut och man lyckas verkligen med att få samtliga karaktärer att kännas väldigt levande genom såväl hög detaljrikedom och ett känslosamt kroppsspråk, som med engagerade röstskådespelare. Låtarna är trevliga att lyssna på och framträdandena till stor del välgjorda, även om jag som sagt fastnade mest för det allra första framträdandet (och tillika musikstycket) än de senare. Men så är det ju också med låtar och artister i största allmänhet, att precis som att man har sina favoriter så finns där även låtar man känner är betydligt svagare i repertoaren.


 

Carole & Tuesday lämnar ett aningen svagare intryck än vad jag hade förväntat mig, speciellt efter ett så starkt inledande förstaavsnitt. Men storyn tycker jag tar en något rushad väg och kommer även i kläm i onödan av extra element och bikaraktärer som inte riktigt bidrar till någonting. Men Carole och Tuesday är två riktigt härliga och engagerade tjejer som är intressanta att följa i deras jakt på sin musikdröm, med den redan välkända tonårsmodellen Angela som en lika intressant motpol. Välgjorda animationer, välskrivna låtar och emotionellt engagerade skådespelare gör att jag absolut är nyfiken på vart serien och berättelsen kommer att ta vägen i nästa säsong, med förhoppning om att ett aningen bättre fokus på våra protagonister då.

 

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing
MyAnimeList: Good

ANNONS
Av Tomas Engström - 14 juli 2019 13:46

Fortsättning följer på sommarens nystartade animeserier! Här har ni en till bunt med 5 nyheter från den 1:a juli:


Fire Force

Isekai Cheat Magician

If It's for My Daughter, I'd Even Defeat a Demon Lord

Cop Craft

Joshikousei no Mudazukai

 

 

Fire Force

Fenomenet "självförbränning" där människor spontant antänder har blivit ett allt större problem och urartat till att de slutar vara människor och istället övergår till aggressiva levande infernon, helt utan självbevarelsedrift och mänsklighet. Men en viss tacksam utveckling av denna märkliga metamorfos har skett som tillåter de senare generationerna av infernon att kontrollera sina flammor och bibehålla sin mänskliga form. Shinra Kasukabe är just en sådan person – som nu ansluter sig till den särskilda bekämpningsstyrkan mot aggressiva infernon, där han hoppas lära sig mer om den incident som skedde för 12 år sedan som tog hans lillebrors och mammas liv.

 

Jäklar vad animeringsstudions tecknare spände musklerna i det här första avsnittet som fylldes till bredden av graciösa animationer och supersnyggt tecknad eld! Men om vi bortser från hur visuellt snygg som Fire Force är så känner jag mig även intresserad av Shinras bakgrund, hans framtid inom specialstyrkan och att bara allmänt få se mer av hur man bekämpar infernon. Riktigt kul koncept och jag har stora förhoppningar om framtida avsnitt.


 

Isekai Cheat Magician

De två tonåringarna och tillika klasskamraterna Taichi och Rin går runt i stan en helt vanlig dag och pratar när ett ljussken plötsligt dyker upp som uppslukar de två. När dem vaknar till liv igen har de transporterats till en helt annan värld, fylld av monster och magi och efter att ha blivit omhändertagna av förbipasserande äventyrare, blir man rådd att registrera sig hos äventyrarsgillet i närmsta stad. Väl på plats visar sig båda två besitta en magitalang av omätbara, nästintill fusklika proportioner!


Inget speciellt med det här första avsnittet, alls. Tvärtom var det ganska tamt och väldigt klassiskt utfört, men jag hoppas att det ska bli någonting roligt och intressant från hela den här grejen med att huvudpersonerna är så galet kraftfulla att det känns fuskigt. För anledningen till att jag ens började titta var just att titeln kittlade min nyfikenhet. Avsnitt nummer två kommer att avgöra om det blir ett fortsatt tittande eller om jag droppar serien, just nu med ganska hög risk för att det blir det senare alternativet.


 
If It's for My Daughter, I'd Even Defeat a Demon Lord

Dale är en effektiv, orädd äventyrare som sin unga ålder till trots har lyckats göra sig berömd runtom i världen som en självständig och skicklig person, redo att avklara vilket äventyrligt uppdrag han än tar sig an. En dag när Dale är på väg hem genom en skog träffar han en liten demonflicka som ser smått förtvivlad och förgjord ut, vars far tycks ha dött medan han försökte skydda henne från skogens monster. Även om demonrasen inte särskilt omtyckt av mänskligheten så kan Dale ändå inte förmå sig att bara överge ett så oskyldigt och hjälplöst litet barn, varpå han tar med henne hem och snabbt beslutar sig för att adoptera henne.

 

Lite beroende på vart den här serien tar vägen nu efter det första avsnittet så kan den endera bli lite halvmysig och spännande eller söt men tråkig. Frågan är vad man har för planer gällande Dales yrke och goda rykte, då han ju som sagt trots allt är en välkänd äventyrare och det med all rätt, som det verkar. Om hans äventyrande och arbete nu plötsligt skall hämmas av att ha ett litet barn att omhänderta så gäller det att skaparen lyckas göra vardagslivsberättandet intressant. Samtidigt vill jag dock heller inte se att man bara snabbspolar förbi de partier när han är ute och äventyrar, något som han fortfarande bör göra för att kunna ha råd att försörja sig själv och sin adoptivdotter, och att allt fokus istället hamnar på att anpassa sig efter den nya situationen som förälder.


Tiden får helt enkelt avgöra hur pass mycket av en Bunny Drop som denna blir och ifall man i så fall lyckas göra vardagslivet i en fantasyvärld intressant eller ej. Jag vet inte riktigt vad jag själv vill se för utveckling och upplägg heller, men eftersom flickan har ett horn som är brutet – något som tyder på bestraffning – så utgår jag ifrån att serien faktiskt kommer att få en del substans till sig och börja handla om någonting mer utöver föräldralivet.


 

Cop Craft

San Teresa är en stad med fler än två miljoner immigranter som kommer från såväl jorden som den mystiska, alternativa värld där älvor och monster bor – vars existens man upptäckte för 15 år sedan när en hyperrymdsport plötsligt öppnades i Stilla Havet! Denna incident har fått den undre världen i staden att blomstra på ett fruktansvärt sätt, med såväl droger som prostitution och vapenhandel och stadens polisstyrka gör sitt bästa för att kuva brottsligheten.

Kei Matoba är kriminalare och har just tvingats bevittna sin arbetspartner omkomma i en brutal incident som involverade smugglande av älvor. Till hans stora förvåning blir ersättaren en så kallad riddare från den alternativa världen, vars jordiska ovana och egendomliga sätt han nu tvingas utstå och lära sig förstå.


Snyggt tecknad, trevligt skitig och med mycket potential hos såväl de två huvudpersonerna som vilka intriger de nu kommer att snubbla över! Känns som en trevlig blandning mellan Gangsta. och typ någon "isekai"-serie såsom Gate. Ser fram emot samspelet som säkerligen kommer att växa fram mellan de två huvudpersonerna, som för stunden inte alls drar jämt, och alla de kriminalfall som de kommer att lösa – samt någon större händelse som jag kallt räknar med att de råkar snubbla över och börjar gräva i!


 

Joshikousei no Mudazukai

Ingen "levande", beskrivande inledning eller synopsis att komma med här gällande vad Joshikousei no Mudazukai (eller Wasteful Days of High School Girl) handlar om utan jag bara går rakt på sak eftersom det inte finns så mycket att säga: detta är en skolserie om normala men ändå egendomliga tonårsflickor som går på en skola enbart för tjejer. Tanaka, Sakuchi och Saginomiya är de som man i huvudsak får följa och det här första avsnittet var sannerligen ”quirky” i sin humor, med allt det som händer i klassrummet och vad de tre vännerna har att säga om varandra och sina liv. Några fullträffar, ett par missar och ett fantastiskt intro som jag hoppas kommer att vara representativt för hur resten av serien ser ut. Kan bli en riktig hit i stil med Lucky Star, kan bli något av en miss pga alltför säregen humor, som fallet ju är med mig och Nichijou. Bara att hålla tummarna för gapskratt av den bästa, märkliga sorten.

ANNONS
Av Tomas Engström - 9 juli 2019 12:44

Nu när jag ändå har tid över att skriva på och bara har sett ett par av sommarens nya animeserier, drar jag lite snabbt och kortfattat igenom vilken lovande start det har varit!


How Many Kilograms are the Dumbbells You Lift?

Magical Sempai

Sounan Desu ka?

To the Abandoned Sacred Beasts

Astra Lost in Space

 

 

How Many Kilograms are the Dumbbells You Lift?

Sakura Hibiki är en högstadietjej som nu när kläderna plötsligt böjar sitta lite tajtare, bestämmer sig för att börja träna och försöka tänka på hur pass ofta hon småäter. På väg dit träffar hon en klasskamrat som också är fast besluten att börja träna – på ett närliggande gym, men inte för att hon verkligen behöver det utan enbart på grund av sin muskelfetisch.

 

Men eftersom människorna på det här gymmet ser så muskulösa ut och verkar lite väl seriösa i sin träning, känner sig Sakura en aning malplacerad bland dessa träningsnarkomaner. Men den snygge personliga tränaren Machio får henne ändå att stanna på en provmånad eftersom han på sin kroppsform att döma verkar mer normalt byggd. Dock visar det sig att kläderna han bär döljer en kropp långt utöver det normala...

 

Helt fantastiskt med en träningsserie som handlar om fitness! Kommer helt klart att följa denna ända in i mål enbart för sitt tema, men det första avsnittet var faktiskt även så pass underhållande att jag och Martin skrattade gott vid flera tillfällen. Extra bra grej att all komik till trots så pratar man, i sedvanlig japansk stil, väldigt seriöst om träningsformen och lär verkligen ut hur man på ett korrekt vis utför olika övningar!


 
Magical Sempai

När vår namnlöse protagonist snubblar in i ett till synes tomt klubbrum möts han av en tjej som står och övar på ett magiskt korttrick, men så snart som hon blir medveten om sin "publik" så kräks hon av nervositet. Det visar sig att den så kallade magikern inte bara lider av viss publikskräck utan dessutom är en smula klumpig och generellt har otur i sitt trollande, vilket gör att samtliga av hennes tricks går åt skogen på ett eller annat vis.

 

Första avsnittet var en ordentlig skrattfest av tokigheter som vår stackars trollkonstnär råkar ut för när hon gör sitt bästa för att utföra sina tricks. Intressant nog har vare sig hon eller den manliga protagonisten några namn, utan hon kallas helt enkelt för ”senpai” (alltså ”mästare/lärare”) och han för "assistent", då det är precis den roll som han blir indragen i efter mötet där i klubbrummet.


Det enda som serien kan falla på i längden är den sexualisering som man gör. Dels är senpai överdrivet storbystad och dels placerar man henne gärna i positioner som gör att den korta kjolen och åtsittande skjortan visar mer än vad jag personligen vill se. Men förhoppningsvis kommer det inte att ta över så mycket av det visuella att humorn rent utav blir lidande. Jag har absolut genomlidit värre saker än såhär, framförallt droppat serier som gjort det till en större grej än vad det här första avsnittet gjorde. Så, med förhoppning om fortsatta komiska scener – utan att det blir ecchi – ser jag fram emot nästa avsnitt!


 
Sounan Desu ka?

När Mutsu, Shion, Homare och Asuka vaknar upp ligger de på en pytteliten strandplätt helt omgiven av vatten. De fyra flickorna tycks vara de enda överlevande efter en flygplansolycka och efter att ha simmat in till en liten ö, som tacksamt nog fanns i närheten, måste man nu försöka överleva helt utan förnödenheter. Men tursamt nog visar sig Homare vara en överlevnadsexpert – tack vare sin pappa – och har tidigare erfarenhet av att vara strandsatt, så därför sätter hon genast igång med att berätta för de andra hur de ska göra för att klara sig tills hjälp kommer.


Ytterligare en oerhört lovande (och överraskande) komedi! Homare är verkligen ingen vanlig tonårstjej och bevisar det väldigt snabbt med att såväl dricka fiskblod för att hålla sig ifrån uttorkning, som att äta insekter för näringens skull – utan att ens reflektera över vad hon faktiskt stoppar i sig! Att få följa henne när hon ger vettiga överlevnadstips och visar vart skåpet ska stå under en sådan här nödsituation ska bli helt fantastiskt, om det nu bara fortsätter i samma stil som detta första avsnitt. Även denna anime tycks, likt träningsserien, dessutom ta temat väldigt seriöst och komma med faktiska tips på hur man ska agera i en sådan här situation.


 
To the Abandoned Sacred Beasts

Under det långa inbördeskriget mellan Nord och Syd använder sig nordborna av mörk magi för att experimentera fram monstruösa supersoldater som kallas för Inkarnerade, vilket genast gav dem en fördel i ett krig som man annars var på väg att förlora. Den forskare som låg bakom succén gjorde samtidigt kontinuerliga försök till att vända på processen för att kunna göra dessa halvmonster till människor permanent igen, men fann det i slutändan omöjligt. Därför har de, nu när kriget är över, förlorat den mänsklighet de hade och går bärsärk i landet.

 

Befälhavaren över förbandet av supersoldater, Hank, har lyckats bibehålla sitt mänskliga jag och sätter som mål att vara den som tar livet av samtliga av sina tidigare kamrater, efter ett löfte under kriget att om någon Inkarnerad någonsin skulle förlora sig själv så skulle de andra stå för avrättningen, istället för att massakreras av omgivningen som ett monster.

 

Bra och intressant uppbyggnad under det här första avsnittet och jag tror att det kan bli en spännande serie att följa, både hur Hank ska tampas med sina forna kamrater – vars bestialiska former skiljer sig enormt mycket från varandra – och det som tycks hända runtomkring på en potentiellt högre nivå. Riktigt snyggt animerad också, med potentiellt grymma strider. Detta fick faktiskt både mig och Martin att osökt tänka på hur denna serie kan bli allt det som Fairy Gone inte lyckades med :P


 

Astra Lost in Space

Året är 2061 och ytterligare en grupp unga rekryter inom rymdprogrammet på Caird High School har just blivit avlämnade på den planet där de under ett par dagar ska bo tillsammans och klara sig själva. Men knappt hinner transportskytteln lämna atmosfären och ungdomarna förrän en oförklarlig, halvt transparant sfär dyker upp alldeles intill dem – och slukar dem alla. Sekunderna därefter vaknar man upp i omlopp runt vad som antas vara den planet som alla nyss befann sig på, och lyckas använda sina rymddräkter för att ta sig ombord på ett närliggande rymdskepp som tycks vara helt övergivet.

 

Genom skeppsdatorn upptäcker man att planeten utanför skeppet är helt okänd och man befinner sig så långt som 5 000 ljusår bort från jorden, en resa som kommer att ta 3 månader att genomföra men man absolut inte har proviant så det räcker till. Därför lägger man en rutt till närmsta planet som har rätt atmosfär för att det ska gå att fylla på förråden, och på det viset kryssa mellan planeter tills man lyckats ta sig tillbaka hem.


Äntligen en rymdserie att följa! Som dessutom känns lite mindre sci-fi och lite mer realistisk/vetenskaplig, av första anblick (och avsnittet) att döma. Ska bli riktigt intressant att få se hur det här gänget på 9 personer klarar sig och jag fick faktiskt lite känsla av att serien skulle kunna bli ganska mörk. Hoppas på en eller två uppoffringar/dödsfall under säsongen, även om det nog kan vara att önska lite för mycket med tanke på de komiska element som har introducerats, däribland en väldigt klumpig och plump kvinnlig huvudperson. Men jag tvivlar inte på att man ändå kommer att kunna göra resan både spännande och lite nervkittlande för mig som tittare och ungdomarna som resenärer!

Av Tomas Engström - 3 juli 2019 12:24

Här kommer någonting som jag aldrig tidigare har gjort: en sammanfattning av en animesäsong. Helt enkelt för att jag tyckte att jag borde skriva någonting, främst för min egen del så att jag vid behov kan se mer än bara en siffra på MAL eller ANN som ska återberätta vad jag tyckt om en serie, men såklart även för att bloggen nu har stått tom i två månader.


För det är absolut inte så att jag har legat på latsidan med anime-tittandet under den här perioden, tystnaden till trots. Faktum är att jag även har ägnat en del tid åt att läsa manga! Dels helt nya serier som jag snubblat över och dels skrev jag ju i mars att jag återgått till Hakaijuu, vars läsande har rullat på. Dock ska det sägas att våren har varit en ovanligt tråkig säsong, med flertalet besvikelser och inte så många serier som känns värda tiden... Så, på ett sätt har det inte funnits jättemycket att skriva om heller och därför har såväl jag själv som min vän Martin rent utav ägnat lite tid åt att se gamla serier igen!


Men nu när så pass mycket anime avslutas inför sommaren så kan jag lika gärna avhandla ett gäng och säga någonting kort om varje, typ som när jag berättar om hur anime-året har varit.


 

Fairy Gone

En gång i tiden brukade man jättelika älvor till att vinna krig genom att låta dem besitta människor och på så vis såväl ge människan kontroll över älvan, som förstärka sina egna sinnen. Men när det stora kriget väl var över kom dessa ”Älvsoldater” att förlora sitt syfte och skildrades för vinden, där vissa började jobba för maffian och andra blev terrorister. Nu nio år senare blir Mariya helt plötsligt en ny älvsoldat under ett tumult när hon på ett auktionshus bevittnar en strid mellan två andra användare av älvor. Den ena är en tjänare inom organisationen ”Dorothea”, den andre en terrorist – och tidigare barndomsvän till Mariya. Efter att kaoset har lagt sig rekryteras hon till Dorothea för att hjälpa dem utreda brott som är relaterade till brukandet av älvor, samtidigt som hon själv hoppas kunna springa in i sin barndomsvän igen.


Så snygg, så intressant koncept och ändå så brutalt förvirrande och rörig. Jag och Martin anade visst oråd redan efter det första avsnittet och det blev snart tydligt att den som har skrivit storyn tycks ha jobbat betydligt mer med det visuella och fighterna än att få ihop berättelsen. Det positiva har varit att man ständigt försöker få till väldigt mycket världsbyggande genom diverse historiska återblickar och snack kring vad som en gång har varit, något jag absolut känner hjälper mig att få känslan av en stor och levande värld som har varit med om mycket. Men det är inte utan den bieffekt att det introduceras sjukt många karaktärer och namn på platser som är knutet till all denna historia, vilket gör att jag även nu när den här första säsongen är avslutad inte har lyckats lära mig namnet på någon utöver huvudpersonen Mariya...


 

Nu skulle ju absolut en pass liten grej ha kunnat lösa sig av att jag sparat säsongen tills alla avsnitt var färdigsända och därefter tittat på dem utan avbrott, eller åtminstone utan att behöva vänta en hel vecka per avsnitt, men faktum kvarstår ändå att förvirringen är enorm och det finns väldigt lite substans till serien. Den är mest bara snygg och försöker hitta på fräcka saker och incidenter, men det känns inte som att man har någon direkt plan med vart allting ska leda. Efter fem avsnitt gav Martin upp eftersom vi då fortfarande inte riktigt förstod vad serien verkligen handlade om och vad skaparen försökte berätta för historia, men jag har nu på egen hand tagit mig igenom allting och kan bara konstatera att det mer eller mindre har fortsatt på precis samma spår... Således är nästa säsong inget som jag kommer att titta på, för jag behöver någonting mer än bara riktigt tjusiga karaktärer och schysta animationer (även de datoranimerade älvorna ser tillräckligt bra ut för att jag inte ska sitta här och beklaga mig över det valet).

 

AnimeNewsNetwork: Descent, I didn’t lose my time
MyAnimeList: Fine


 

Hitori Bocchi no Marumaru Seikatsu

Bocchi Hitori lider av extrem social rädsla och hela hon fylls av ångest av tanken på att behöva hälsa på okända människor, något som kan orsaka såväl illamående som att hennes ben krampar. Därför har hon alltid klamrat sig fast vid sin enda vän Yawara, som nu till Bocchis förfäran har sagt att hon måste klara sig själv i högstadiet efter att de två placerats i olika skolor. Yawara går rent utav så långt som att säga att om inte Bocchi lyckas bli vän med samtliga av hennes nya klasskamrater innan skolavslutningen, så kommer Yawara aldrig mer att vilja prata med henne!


Det gladde mig mycket att se en animeversion av denna serie eftersom jag fått mangan rekommenderad av japanska Amazon och hade tänkt börja läsa den, och på det här viset skulle kunna få viss hjälp med att förstå all kanji och den lite barnsliga och slang-aktiga grammatiken som används! Såväl de första stripparna som det första avsnittet roade mig oerhört på ett lite sadistiskt vis, eftersom det är enormt tragikomiskt hur katastrofalt dålig Bocchi verkligen är på att umgås med okända personer. Men detta stod väldigt tydligt även innan jag börjat se någonting av serien, då namnet "Bocchi Hitori" är en lek med det japanska ordet "hitoribocchi" (som ju återfinns i titeln) som betyder "ensamhet". Hur nu ett par föräldrar med Hitori som efternamn ens kan få för sig att då döpa ett barn till Bocchi.


 

Dock har det inte varit fullt lika underhållande att se varje avsnitt som det inledande... men eftersom jag ännu inte har läst mer än de första stripparna av mangan (fastnat med andra serier istället), så kan jag inte säga om det beror på formatet. Jag skulle dock kunna tänka mig att en sådan här komedi gör sig bättre i kortare strippar än fullängdsavsnitt, för nu blir det faktiskt lite för mycket av det goda för min smak. Ibland rycker serien upp sig och ett avsnitt kan vara riktigt roligt att se från början till slut, men för det mesta är det bara korta partier som jag verkligen roas av. En del av problemet för min del ligger nog i det man så övertydligt ska anspela på med såväl seriens titel som Bocchis namn, alltså hennes sociala komplex. Emellanåt är det superkomiskt och jag tycker så sjukt synd om Bocchi, emellanåt blir det bara långdraget och jag känner lite ”men kom igen nu”...


Jag tror som sagt att hela serien kan göra sig bättre i sitt originalutförande och tänker absolut utforska den saken närmare i framtiden, med risk för att det även där blir lite för mycket i längden.

 

AnimeNewsNetwork: Descent, I didn’t lose my time
MyAnimeList: Fine


 

Ao-chan Can't Study!

När Ao Horie fortfarande gick på dagis så berättade hon lika glatt som oskyldigt för alla i klassen om hur hennes pappa – en stor och välkänd författare av erotiska romaner – bestämde sig för hennes extremt korta förnamn: A som i ”apple” och O som i ”orgie”. Idag går Ao i gymnasiet och skäms enormt mycket över såväl dagisincidenten som hennes pappa, både hur han tänkte vid namngivningen och vad han sysselsätter sig med. Därför fokuserar hon också enbart på sina studier och har aldrig tänkt tanken på att skaffa någon pojkvän, så länge som hon fortfarande tvingas bo hemma hos sin perversa fader.

Men allting förändras när hennes klasskamrat Kijima plötsligt överraskar henne med en bekännelse om hur otroligt förälskad han är. För trots att Ao gör allt hon kan för att hålla Kijima på en armslängds avstånd och kväva sina egna förvirrade känslor, inser hon snart hur pass stor inverkan som hennes pappa ändå har haft på hennes uppväxt – när hon nu börjar fantisera om Kijima...


Alltså, jag vet hur den här premissen låter och jag hade nog aldrig själv valt att titta på serien om det inte vore för Martins insisterande, men Ao-chan Can't Study! var faktiskt oväntat underhållande. Det är ändå en väldigt oskyldig Kijima som närmar sig Ao och han är absolut genuint förälskad i henne och dessutom en riktigt hedersam kille – som inte har några som helst problem med att Ao hellre fokuserar på studierna. Men ju mer Kijima liksom håller emot och bevisar för Ao att han inte är ute efter hennes kropp och tycker det är okej att vänta på henne tills de båda har tagit studenten, desto svårare blir det för henne själv att stå emot att ha snuskiga tankar.


 

Den var helt enkelt väldigt underhållande och därtill även överraskande oskyldig. Hade förväntat mig någonting mycket mer ecchi men tycker att man höll sig på banan och dels levererade en bra komedi, dels var det ett oväntat fint slut på serien. Lockade fram väldigt många skratt genom sina 12 avsnitt.

 

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing
MyAnimeList: Good


 

RobiHachi

Robby Yaji har verkligen ingen vidare tur med sina rikedomsplaner. Alla investeringar som han hitintills har gjort har bara lett till en allt större skuld hos den stora lånehajen Yan, som nu efter Robbys senaste missade betalning har sänt ut en ung indrivare att föra tillbaka Robby. Lustigt nog visar sig indrivaren vara någon som Robby sprang in i tidigare samma dag och som hjälpte till med att jaga efter en väsktjuv, ett överraskningsmoment som ger Robby tillfälle att fly planeten i sitt rymdskepp. Med kursen inställd mot den legendariska drömplaneten Isakander som sägs skänka lycka till de som beger sig dit, upptäcker Robby och hans robotpilot att den unge indrivaren är med ombord! Men denne har inget emot att sadla om sin karriär och slå följe, då han ändå har tröttnat på sin förutsägbara och tråkiga vardag!


RoboHachi gav riktigt, riktigt bra vibbar i det första och även andra avsnittet, där det kändes typ som att blanda Cowboy Bebop med Lupin och kanske även en gnutta Trigun! Det var en blandning av det visuella, den musik som spelades och hur Robby beter sig. Kulmen var när Robby och hans nya vän Hacchi upptäcker att man har tillgång till två små rymdskepp som kan kombineras till en stor rymdrobot, vars transformation ackompanjeras av musik från typ 70- eller 80-talet! Men tyvärr har avsnitten sedan dess gått upp och ned likt en berg- och dalbana och det är sällan som serien har lyckats uppnå samma peak som jag kände där i slutet av det andra avsnittet, när den här transformationen sker och allting bara är så underbart galet och komiskt (och retro).


 

Det som händer i serien är ändå väldigt varierande och fantasifullt, det ska man ge skaparen, när Robby och Hacchi (ja och robotpiloten JPS-19 också för den delen) åker från en planet till nästa och försöker ta sig hela vägen fram till Isekander utan att bränslet och pengarna tar slut, samtidigt som de också undviker Yan och hans två pajasar till hejdukar som är i hasorna. Det blir för övrigt allt mer uppenbart att Yan egentligen inte är fullt lika intresserad av att driva in skulden som att bara få tag på Robby och ha honom... nära sig.

Den här farsen till jakt påminner mig lite om just jakten mellan Lupin och kommissarien där, eller bara Dupontarna i Tintin när de ränner efter bovar, fast inte gjort med riktigt lika stor fingertoppskänsla som i sagda fall.


Som sagt, det har gått väldigt mycket upp och ned med avsnitten så ibland har jag suttit och pillat mycket med mobilen för att få tiden att gå snabbare, andra gånger sitter jag och småler förnöjt eller rent utav brister ut i ett spontant skratt. Önskar bara att den där härliga känslan från det första och andra avsnittet hade kunnat bestå genom hela serien, men såhär i efterhand skulle jag helt klart hellre ha sett ett axplock av avsnitt än samtliga – som jag nu har gjort.

 

AnimeNewsNetwork: Descent, I didn’t lose my time
MyAnimeList: Fine


 

Senryuu Shoujo

Eftersom ett försök till en "levande inledning" skulle bli så kort och berätta precis allt vad den här serien handlar om, snarare än att presentera en premiss, så bara hoppar jag rakt in på vad Senryuu Shoujo är. Här får vi följa Nanako Yukishiro och Eji Busujima som båda två är medlemmar av skolans senryuu-klubb, där man alltså utövar denna form av korta dikter/versmått med en alldeles särskild rytmisk uppdelning. Men för Nanako är senryuu någonting mer än bara dikter, då det rent utav är hennes primära sätt att formulera sig på eftersom hon är... ja, jag är inte helt säker på om det bara handlar om blyghet eller ren motvilja för att tala. Men alltid när hon ska konversera så sker det alltså på dessa avlånga skriftplakat som hon alltid bär med sig och skriver ned sina tankar på – som ett versmått. I övrigt är Nanako en supercharmig, jätteglad och söt tjej som enbart blir nervös och orolig när någon försöker få henne att tala högt inför folk.


...eller, det finns faktiskt en sak till som gör Nanako lite nervös: Eji. Han är något av en fantastisk kille som ger sken av att vara en bråkstake, för att det är precis vad han har varit. Men dikterna hjälper honom nu att fokusera på annat och hålla huvudet kallt. Han är som sagt något av en fantastisk kille och hur trevlig som helst, som dessutom inte bryr sig det minsta om att Nanako inte kommunicerar "som vanligt folk". Tvärtom gillar Eji hennes sätt att uttrycka sig och tycker att Nanako generellt skriver bra och fina senryuus. Tillsammans gör de helt vanliga saker såväl i klubbrummet som utanför, när de hänger som kompisar och är lite lätt förälskade i varandra utan att förstås kunna erkänna sina känslor för den andre.


 

Supermysig, hjärtevärmande och med två älskvärda karaktärer. Romansen mellan dem är så otroligt söt och oskyldig och den här klassiska kombinationen av skolliv och vardagsliv blir som aldrig heller tråkig. Ett avsnitt är dessutom bara cirka 12 minuter och det är alldeles lagom för premissen, gulligheten och myset. En av vårens klart bästa serier och en riktig solstråle i smogen!

 

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it
MyAnimeList: Very good

 

   

Yatogame-chan Kansatsu Nikki

Ännu en serie som inte går att beskriva utan att berätta allt om serien – vars avsnitt bara är 3 minuter långa... Handlar om en massa fördomar och dylikt kring staden Nagoya som ligger ungefär i mitten av Japan. Hit har högstadieeleven Kaito Jin just flyttat och en av hans klasskompisar är en tjej med extremt tung dialekt, som tillsammans med sina två tjejkompisar lär Kaito en massa om staden. Genom sina handlingar, historier och påhitt i vardagen tar man död på diverse förutfattade meningar som Kaito (och japaner generellt) har om regionen, medan andra bara tycks spädas på av det som i synnerhet Monaka (klasskompisen) gör och säger.


Väldigt, väldigt lokal humor som det känns. Alltså någonting som i synnerhet japaner kan skratta åt, typ som när svenska humorgrupper gör sketcher där man narrar Skåne som län eller stockholmska som dialekt, eller danska för den delen. Därför blir det också en hel del extra textblock att läsa emellanåt, när översättarna då ska försöka förklara varför någonting är roligt – den bakliggande tanken till det som sägs eller visas.


 

Men det var fortfarande en klart underhållande serie och som sagt, 3 minuter – det är ju verkligen ingen större tidsinvestering heller. Det enda som är lite märkligt (dock så sjukt japanskt) är att Monaka emellanåt låter som en katt, beter sig som en katt och har håret uppsatt så att man ser kattöron... I ett av avsnitten insinuerar man dessutom att hon skulle varit en katt, som senare alltså blev människa. Jaja, det är humor det också! Kommer det en till säsong så ser jag den gärna.


AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing
MyAnimeList: Fine


Som synes var detta en salig blandning av serier där det mesta tyvärr får beskrivas som "okej" och inte så mycket mer. Men som tur är har det funnits andra, längre serier som hållit tittarglädjen vid liv (och fortfarande gör) och varit de stora höjdpunkterna när jag och Martin träffats för att försöka underhålla oss ett par timmar varje onsdag. Det stora antalet avhoppade eller helt förbisedda serier har dessutom lett till att jag spenderat mer tid på att läsa manga! Men jag sparar dessa till ett annat inlägg, för det här blev långt nog utan att behöva blanda in ett annat format också :P

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019 >>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se