Alla inlägg under maj 2017

Av Tomas Engström - 30 maj 2017 16:15

När den nyinflyttade Shouko Nishimiya introducerar sig för sina klasskamrater tar hon fram ett skrivblock från sin ryggsäck och håller upp så att alla kan se: mitt namn är Nishimiya, mina öron kan inte höra. På grund av detta kan Shouko endast kommunicera via sitt skrivblock, något som klasskamraterna finner lika märkligt som komiskt. Klassens coola kille Shouya Ishida går så långt i sin mobbning av Shouko att hon slutligen flyttar, varpå hans handlingar uppdagas av lärarna och plötsligt blir helt utfryst av alla i sin skola – när snacket väl börjar gå om hur odrägligt han har uppfört sig.


Flera år senare lider Shouya fortfarande av såväl ett dåligt samvete som stora sociala svårigheter, övertygad om att alla han träffar ser på honom som en dålig människa. Redo att ta sitt liv förändras dock situationen när han plötsligt springer in i Shouko, som fortfarande är väldigt ensam på grund av sitt hörfel och tillhörande blyga personlighet. Shouya ser en chans att inte bara gottgöra för allt hemskt som han en gång utsatte henne för utan också kanske lyckas finna en mening med livet, genom att bli vän med Shouko och därigenom även sig själv igen.


 

Om det är någon animefilm som jag verkligen har sett fram emot att få se precis lika mycket som Your Name , så är det just A Silent Voice. Dels för att den är så vackert tecknad, dels för sin fantastiska berättelse – som verkligen är jordnära och förmodligen någonting som många känner igen sig i, särskilt i Japan där mobbing är ett stort problem. Utan att för den delen tycka att Your Name skulle vara en sämre film på grund av sin lite mer ”andliga” handling, eller vad vi nu ska kalla det, men jag tänker mig att A Silent Voice kan locka en bredare publik för att den är realistisk och tar upp ett stort samhällsproblem. Men samtidigt kommer många andra säkert att finna den typen av verklighetsförankring tråkig.


Hursomhelst, den som skulle ha mage att beskriva den här filmen som tråkig förtjänar en örfil. Faktiskt. Eller åtminstone att man barskt pekar med fingret – sådär som Han Solo i The Empire Strikes Back när C-3P0 försöker komma med ett förslag på hur man ska ta sig ur den stundande situationen.


För även om det kanske inte är just spännande att följa Shouyas försök till att visa välvilja mot sitt tidigare mobboffer, så är det en oerhört intressant och även stundtals underhållande resa som han gör. Shouya är verkligen ledsen över sitt förflutna och hur han betedde sig mot Shouko i vad jag tror ska föreställa mellanstadiet, och han är nu ärligt ångerfull. Han har till och med i sin ensamhet sedan dess lärt sig teckenspråk som en del av sitt försök att läka de gamla såren och på något vis rentvå sig själv, även om det är tydligt att det inte har räckt. Han gick från att vara klassens coola kille med massor av vänner, till att bli utfryst och mobbad själv – placerad i situationer som han själv utsatte stackars Shouka för.


 

Det märks också på Shouka att hon själv lider av det som hände då, när hon ständigt försökte skapa vänner och lyckas bli accepterad av sin omgivning. Men idag har hon väldigt svårt för att ta kontakt med andra människor och umgås inte med någon utöver sin mor samt yngre syster, som är väldigt överbeskyddande och hellre spenderar tid med Shouko än på sin egen skola. Man ser också att Shoukos mamma har påverkats starkt av hur svår Shoukos barndom har varit och hon kan vara skrämmande våldsam i sitt sätt att uttrycka sin avsky för andra, ett särdrag som givetvis inte gör saken bättre för vare sig Shouko eller lillasystern.


Visuellt är A Silent Voice så vacker och snyggt animerad att jag i många scener blir lika paff som berörd och det handlar verkligen inte bara om alla detaljer, utan också scenarbetet – med ljussättning, kameravinklar, ja allt. Speciellt ansiktsuttrycken och i synnerhet Shoukas är så otroligt välgjort och hennes minspel samt hela kroppsspråk kan säga så mycket om vad hon tänker, hur hon känner. Vilket ju också behövs för hennes egen del då hon har svårt för att prata. Det är inte omöjligt, men i och med att hon inte kan riktigt höra sig själv så låter det lite ”lustigt” när hon försöker prata.


På tal om tal så har jag stor lust att sätta mig och lyssna på filmens ljudspår, för det audiovisuella är precis lika välgjort – och välplacerat – som det grafiska. Musiken är väl uttänkt och allt övrigt ljud inklusive karaktärernas röster kunde inte bli bättre.


 

Berättelsen, karaktärerna, det visuella, musiken, stämningen. A Silent Voice är inget annat än ett mästerverk på alla plan och filmens speltid på drygt 2 timmar bara springer iväg – precis som jag själv får lust att göra för att köpa denna fantastiska kreation och stoppa in i mitt animebibliotek. Att se den här filmen är inget annat än en självklarhet.


AnimeNewsNetwork: A masterpiece, exquisite beyond words

MyAnimeList: Masterpiece

Av Tomas Engström - 23 maj 2017 10:27

I den moderna värld vi lever har människan kommit att acceptera att "halvmänniskor" från olika legender och myter samexisterar med oss. Allt från varulvar och vampyrer till huvudlösa och snökvinnor försöker nu att anpassa sig till vardagen och smälta in, även om det förstås kan vara svårt när man t.ex bär omkring på sitt eget huvud och därmed blir utstirrad.


Tetsuo Takahashi är en biologilärare med ett intresse för dessa halvmänniskor. Hans högsta önskan är att få chansen att intervjua dem om deras liv och vilka problem som de ställs inför i den moderna vardagen. Men trots att Tetsuo årligen stiftar så många nya bekantskaper i sitt jobb som lärare och att halvmänniskor blir en allt vanligare syn, har han fortfarande inte lyckats möta någon... förrän nu, när den ena halvmänniskan efter den andra plötsligt ramlar in i hans liv på skolan där han jobbar!


 

Interviews With Monster Girls, man hör ju bara på namnet hur bra det här måste vara!? Och jag har ju redan berättat om vad den här animen förmedlade för känsla initialt, efter att ha sett de första avsnitten i vintras tillsammans med ett gäng andra, då nystartade serier. Jag kan säga att den fortsatte leverera på precis samma sätt genom alla 12 avsnitt och lämnade ett ordentligt intryck.


Med risk för att den här recensionen blir en upprepning av ord för er som har läst just mina första intryck från i februari så tänker jag vara väldigt kortfattad den här gången, eftersom jag gjorde en rejäl redogörelse av vad serien handlar om, dess karaktärer och varför jag tyckte så mycket om det lilla jag hade sett. Men för er som inte redan har läst detta så kommer jag nu att lägga in detta utlägg – mellan bilden här nedanför och nästa. Så dem av er som inte önskar en upprepning eller uppfräschning av min gamla beskrivning kan alltså snabbt och enkelt hoppa över dessa stycken och fortsätta läsa om två bilder :)


  

Här har vi ännu en komedi med härliga karaktärer som promenerar rakt in i mitt hjärta. Den framfusiga vampyren Hikari, den huvudlösa och något blyga Kyouko, den lite klumpiga och nervöst lagda manslukerskan Sakie. Eller, manslukerska var kanske inte riktigt rätt ord att använda här, men Sakie är i varje fall en så kallad "succubus"; det vill säga en demon som förför män. Men för Sakie är detta ett problem och därför gör hon sitt absolut bästa för att inte närma sig människor av det motsatta könet, vilket leder till många komiska scener vid seriens början eftersom Tetsuo förstås är intresserad av hennes "tillstånd". Missförstå mig dock inte och tro att detta på något vis skulle leda till en massa sexuella skämt eller närmanden! Deras möten är nämligen högst platoniska, saknar helt sexuella anspelningar och är inget annat än komiska – när Sakie får panik så snart som Tetsuo höjer handen för att hälsa.


Alla karaktärer kring Tetsuo har någonting rent beteendemässigt som sticker ut och då menar jag alltså ett personlighetsdrag snarare än det ytliga. Förvisso ser man också väldigt tydligt vem som är vem, i somligas fall är det mer uppenbart än andra, men just personligheten är det som är mest underhållande och får mig att tycka om karaktärerna! Och Interviews With Monster Girls är väldigt mycket av just en lära-känna-karaktärer-serie där vi genom just Tetsuos "intervjuande" och interagerande med sina elever bekantar oss allt mer med dem och deras tillstånd. Det är svårt att inte tycka om de tre skolflickorna när man kommer dem så nära och är så bedårande, på helt olika sätt.


 

Visuellt är Interviews With Monster Girls precis lika strålande. Supercharmig och behaglig för ögonen med någonting lite speciellt som jag har svårt att sätta fingret på, när det kommer till karaktärsdesignen och utförandet där. Någonting är det i varje fall och som har med mangan att göra – vars stil man har fångat alldeles utmärkt.


Jag kan inte understryka nog mycket hur bra den här animen verkligen är och vad det är som gör den så bra: karaktärerna. Precis som Tetsuo blir jag lika fascinerad över dessa halvmänniskor och att få lära mig mer om dem, samtidigt som det också är personerna i sig som jag intresserar mig för. Humorn ligger på en ovanligt smakfull nivå och varje avsnitt lockar till skratt. Dessutom är en av de tre eleverna riktigt bedårande också, när hon får en crush på Tetsuo. Jag håller verkligen tummarna för att samtliga personer blir återkommande för jag vill inte att Interviews With Monster Girls ska ta slut här.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList: Great

Av Tomas Engström - 16 maj 2017 12:18

År 1939 C.E invaderar den imperialistiska nationen Tyskland sina grannländer och ett världskrig är snart ett faktum. Under ett års tid fortsätter det tyska imperiet att växa och landets ledare sätter hela Europa i skräck med sin aggressiva krigsföring, som nu hotar det lilla alpina riket Elystadt. Landets prinsessa Ortfiné Fredericka von Eylstadt möter upp med Britanniens regent i hopp om att få dennes militäriska stöd mot de invaderande tyskarna, men hoppet slås ned när deras konversation abrupt avbryts av tyska soldater.


Bortförd på ett fraktflygplan med kurs mot Tyskland lyckas Ortfiné bryta sig fri när ett plötsligt tumult uppstår ombord. En märklig kapsel i lastutrymmet öppnas upp och befriar en rödhårig ung tjej som med sina magiska krafter flyger iväg med Ortfiné, som hon tycks känna igen. Så minns prinsessan ett kärt möte från sin barndom med en rödhårig häxa, den sista av sitt slag, som hette Izetta och hon blir nu det mirakel som Elystadt så desperat behöver för att kunna stå emot tyskarna.


 

Att Izetta: The Last Witch skulle visa sig vara en riktigt mörk och svår krigsskildring med referenser till det andra världskriget, var inte riktigt vad jag var beredd på när jag satte mig ned och påbörjade denna 12 avsnitt långa anime. Men jag fanns snabbt miljön och omständigheterna alldeles lysande och vara till seriens samt historiens fördel! En alternativ värld där magi en gång har existerat, även om många idag fortfarande tror att häxeri bara var ett påfund, och som nu i 1900-talets mitt plötsligt ser en riktig häxa dyker upp – under ett världskrig.


Vad jag är särskilt förtjust i är hur allvarlig tonen i serien är, vilket tydliggörs redan från början. Kriget är både mörkt och smutsigt och man visar oerhört mycket på slagfältet från soldaternas ögon. Det här är ett världskrig som skördar ofantliga mängder offer och där fanns gott om scener som verkligen överraskade mig, men som går så perfekt hand i hand med den mörka tonen som genomsyrar serien. Vi får bland annat se vid fler än ett tillfälle hur pass mycket folk är villiga att göra för det egna landet – hur man verkligen inte är rädd för att bloda ner sina händer. Till och med slutmelodin går i moll och eftersom avsnitten många gånger avslutar med något riktigt dramatiskt, blir det bara så himla effektfullt när det dystra pianot sätter igång och jag vill direkt hoppa vidare till nästa avsnitt.


 

Om vi ska prata lite om karaktärerna så är de två mest framstående på den "goda" sidan just prinsessan Ortfiné och häxan Izetta, vilka som sagt har ett förflutet tillsammans och detta är anledningen till varför Izetta är så mån om att göra vad hon kan för att hjälpa Elystadt med kriget. Ortfiné är en lika klok och omtänksam ledare som hon är en stark karaktär, i fler än en bemärkelse, medan Izetta agerar väldigt mycket utefter vad hon tycker är bäst för Ortfiné – som hon ser så oerhört mycket upp till och värnar om. Månne att hon kan upplevas som på gränsen till en docka eftersom hon är så pass mån om att vara Ortfiné till lags, men eftersom Ortfiné själv inte är den manipulativa typen så tycker jag inte att det direkt skadar Izettas karaktär. Det ska bara visa på hur mycket hon verkligen älskar "sin" prinsessa och det finns som sagt ett tydligt underlag för detta också, när vi får hennes bakgrundshistoria återberättad (även om det är ett väldigt klassiskt fall av när någon blir evigt tacksam efter att ha blivit räddad/väl bemött av någon).

Bortsett från dessa två har Ortfiné förstås en hel stab under sig och alla karaktärer är återkommande genom hela serien, med vissa som har fler repliker och mer karaktär än andra. En riktigt bra blandning är det iaf och jag är särskilt förtjust i Bianca, som tillhör det kejserliga gardet, samt Sieghart som är hennes lojala rådgivare vars familj har tjänat hertigdömet under flera generationer.


På den tyska sidan ser vi ett par intressanta karaktärer även om det nu inte direkt blir någon djupdykning i deras personlighet och vad som motiverar dem att slåss. Där är heller förstås ingen som direkt ifrågasätter sitt lands ledares krigsföring eller maktbegär, utan alla porträtteras mer eller mindre som ondskefulla soldater som är villiga att såväl döda som dö för kriget. Historien är således verkligen lika svart som den är vit och jag överdriver inte när jag säger att Tyskland målas upp som det hemska, krigstörstande riket...


 

Visuellt är jag mer än nöjd och jag tyckte att animen såg trollbindande ut redan från första avsnittet. Trevlig design på karaktärerna, väl animerat överlag, varierande miljöer och kriget skildras även visuellt på ett mycket övertygande och bra sätt. Detsamma gäller musiken som är så himla välanpassad efter vad det är som händer! Om man befinner sig bland Elystadts hårt kämpande soldater, om det är tyska bandvagnar som hotfullt rullar fram, eller om Izetta flyger fram över slagfältet som en symbol för hopp och framtidstro. Det är riktigt bra gjort och bidrar mycket till atmosfären, likt hur jag beskrev känslan av att få höra den så tragiska melodin som spelas när eftertexterna rullar.


Izetta: The Last Witch är en väldigt spännande och intressant krigsserie som skildrar ett alternativt andra världskrig på ett bra och trovärdigt vis, med en gnutta magi mitt i allting. Intressanta karaktärer, bra animering och en välanpassad ljudbild är alla viktiga faktorer som verkligen gör sitt för att lyfta varje avsnitt och få mig att snabbt sätta igång nästa.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - 13 maj 2017 11:11

På väg hem till sin lägenhet och väntande lillebror bevittnar Masaru Kato ett plötsligt knivöverfall i Tokyos tunnelbanor, där folk flyr i panik från den knivfäktande galningen. En äldre man lyckas dock inte ta sig undan och Masaru vänder därför om för att hjälpa honom, men blir istället själv nedhuggen. Ett kort ögonblick senare vaknar han upp i ett klaustrofobiskt rum tillsammans med fyra andra personer som för honom är helt okända. Tre av dem bär en märklig, våtdräktliknande klädsel och en ung kvinna berättar för Masaru att de alla har dött vid ett tidigare tillfälle och nu behöver slåss för sin överlevnad, i ett slags bisarrt spel där man kämpar mot utomjordiska varelser och på så vis samlar de poäng som krävs för att kunna dra sig ur och leva ett normalt liv igen.


 

Det slog mig plötsligt att jag inte har avhandlat Gantz: O som jag såg i mars! Så, då får jag väl ta och skriva ett par rader om denna 100% datoranimerade, actionpackade anime. Jag är ju ett fan av Gantz-serien sedan tidigare, som jag upptäckte för många år sedan och då endast såg animeadaptionen av men för cirka 1 år sedan även läste hela mangan. Den var en fenomenal serie; ordentligt spännande och väldigt brutal nästan rakt igenom, med ett tillfredsställande slut efter så många som 37 volymer. Animeadaptionen är också väldigt bra och välgjord, även om den bara omfattar de första 8 volymerna och därefter har fått ett helt eget avslut (som lämnas ganska öppet).


Gantz: O är en blandning av kapitel från mangan men innehåller framförallt många av de händelser som skedde i den andra story arcen, känd som "fas 2", som avhandlades i volym 239-280. Men även om det här var en riktigt bra och spännande berättelse i mangan så tycker jag att det saknas mycket här i filmen som gjorde mangans berättelse så intressant... Kanske främst på grund av den roll som Masaru har här i filmen i jämförelse med mangan, även om det nu gör saken lite roligare för den som inte känner till historien sedan tidigare och därmed också får ett väldigt överraskande slut. Men för mig blev det bara en enda lång upprepning av scener som jag redan har gått igenom och det var blev faktiskt lite tröttsamt, hur trist det än känns att säga så.


 

Filmens stora behållning för mig låg snarare i det visuella, för det här ser helt fantastisktut och är verkligen en milstolpe inom datoranimation. Nu har jag inte sett den nya Final Fantasy-filmen Kingsglaive som är kopplad till den senaste installationen av spelfranchisen, men jag antar att Kingsglaive ligger på samma nivå och bara det får mig att vilja se även den filmen. Karaktärerna, deras ansiktsuttryck, håret, rörelserna, omgivningarna... allting ser som sagt helt fantastiskt ut och det är verkligen imponerande vad som går att göra med datoranimering idag.


Men som sagt, storymässigt är jag tyvärr väldigt besviken på Gantz: O. Jag hade väldigt höga förhoppningar då den har fått riktigt bra kritik överlag och det som sagt är en fantastisk serie. Men det här tycker jag inte riktigt lever upp till vare sig mangans standard eller ens animen. Man har absolut lyckas trycka in väldigt mycket på de 95 minuterna och det är verkligen inget fel på all action, men även om dessa kapitel i mangan också är väldigt actionpackade så finns där ändå någonting mer som jag saknar här. Eller så kanske det bara handlar om att man ju får allting väldigt mycket ur sin kontext, då det har hänt en hel del i mangan innan allt detta som filmen visar – som dessutom inte uppvisas helt "korrekt", som sagt.


 

Med risk för att låta orimligt gnällig kan jag inte rekommendera att man ser den här filmen för någonting annat än sina animationer, och om man skulle vara ute efter riktigt bra och snygg action. Men för den som är genuint intresserad av det namnet Gantz så råder jag att man istället kollar upp animen och därefter bestämmer sig för huruvida man vill få en fortsättning på den historien genom att då läsa mangan – och  se vad som egentligen händer därefter med såväl storyn som karaktärerna.

Av Tomas Engström - 9 maj 2017 17:43

Den enorma staden Metropolis må vara både vacker och tekniskt fascinerande, men i stadskärnan kokar den ändå av oro och svårigheter på grund av hur vitt åtskilda man lever i de olika samhällsskikten. I det övre skiktet är förhållandena nästan paradisiska för de som har turen att födas där, medan det undre skiktet mest liknar ett slumområde dit arbetarklassen har förpassats. Oro och våldsamma utbrott är därför vardag och situationen förvärras ytterligare av att robotar har ersatt majoriteten av arbetskraften. På toppen av allt detta står Duke Red vars stora rikedomar ligger bakom såväl stadens jättelika maskinskyskrapa Ziggurat, som Marduk-gruppen vars uppdrag är att avrätta alla fallerande robotar.


Den japanska detektiven Ban kommer till Metropolis med sin brorson och tillika medarbetare Kenichi för att söka efter Dr. Laughton, misstänkt för att bryta mot de mänskliga rättigheterna genom att använda sig av mänskliga organ i sin forskning och tekniska utveckling. Men när man anländer till Laughtons labb står allting i lågor och bland spillrorna finner Kenichi en flicka utan något minne om vem hon är. När de två flyr från platsen blir de oförklarligt jagade av Red Dukes närmsta man som är känd för att vara lika bestämd som skoningslös, och det är uppenbart att han av någon anledning vill göra sig av med flickan...


  

Här kommer en snabb avhandling av den här filmen som jag inte hade någon koll på förrän för ungefär 2 månader sedan, när jag såg namnet på en DVD-samling av "klassiska" anime-filmer vilket genast fångade mitt intresse, då jag absolut vill ha sett allt som räknas som "klassiskt". Efter lite forskning visar det sig att den här filmens handling härstammar så långt tillbaka i tiden som 1927 (!) i form av en tysk sci-fi-film, som 1949 inspirerade Osamu Tezuka (mest känd för Atom/Astro Boy) till att skapa en manga – som 2001 blev en anime regisserad av Rintaro (Galaxy Express 999, Space Pirate Captain Harlock). Så Metropolis har verkligen en hel del historia till sig och därför är jag glad över att nu ha sett den.


Och det märks absolut att animen dels härstammar från en manga på sent 40-tal, dels att det är just Osamu som ligger bakom originaldesignen på allting. För Astro Boy var verkligen det absolut första jag tänkte på rent visuellt och snart presenteras vi även för två välkända karaktärer som tenderar dyka upp i diverse verk från den här mannen, med olika roller och sätt att vara (Rock och Ban aka Hige Oyaji för er som undrar). Det här gillar jag, det är någonting med gammaldags anime och manga som jag finner så oerhört charmigt och det blir ännu bättre av att miljön här är sci-fi, då allting ser sådär lustigt coolt ut eftersom man hade väldigt intressanta framtidsvisioner på den här tiden. Till och från kommer även ett par snyggt regisserade scener.


 

Historien är intressant och samhällsuppdelningen väldigt klassisk, liksom att robotarna har börjat ta över allt mer och situationen är därmed väldigt spänd hos arbetarklassen. Det finns robotlagar och de upprätthålls oerhört strikt, framförallt (ovanligt) våldsamt genom gänget Marduk med Rock i spetsen. Man tar ingen som helst hänsyn till varför en robot befinner sig i fel område eller gör någonting utanför sitt användningsområde, utan det är avrättning på plats som gäller. I det undre skiktet går det än längre då robotar hela tiden utsätts för övervåld från arbetarna som inte alls önskar ha dem där, och givetvis räds att bli helt ersatta i framtiden.


Jag blir dock lite förvirrad av uppdelningen på samhället och vilka vissa personer är, då det förklaras väldigt luddigt. Det sker typ två gånger i förbifarten att någon nämner nånting som ska ge lite bakgrundshistoria – sammanfattat på en mening eller två... De två skikten som samhället är uppdelat i tycker jag inte heller tydliggörs särskilt väl, men enbart av det visuella så blir situationen ändå uppenbar en bit in i filmen. Men där var mycket som jag fick sitta och gissa mig fram till och nu såhär i efterhand ta till Wikipedia för att verkligen få grepp om, så att jag inte bara sitter här och råkar ljuga för er.


 

Filmens största synd ligger dock i klippningen. Om man någonsin undrar över hur många borttoningar och scenbyten som skulle kunna gå att klämma in på så kort tid som möjligt, ger Metropolis verkligen svar på tal. Vanligtvis passerar högst 5 minuter innan bilden blir svart och man plötsligt befinner sig någon helt annanstans. Det är ruskigt irriterande, speciellt i en film som ändå har ett så pass högt tempo som denna. Jag begriper inte hur man i så pass modern tid som 2001 kan tycka att det här är okej att göra, hur retro stilen än må vara och vilken hommage man än vill göra till gamla animerade filmer...


Men utöver det ibland lite förvirrande innehållet och de alldeles på tok för regelbundna klippen så tyckte jag om Metropolis. Charmig stil, härliga karaktärer, intressant grundhistoria och ett spännande avslut. Eller åtminstone upptrappningen till avslutet, men de sista minuterna kändes lite sisådär. Detta har också att göra med en viss ojämnhet mellan det råa, allvarliga och det lite lättsammare, glada som genomsyrar filmen. Men som sagt, överlag tycker jag att Metropolis är en stabil film som absolut är värd att se, i synnerhet för oss som tycker om sci-fi och "neo noir" såsom Blade Runner. Måhända gör sig dock historien bättre i sin originalutformning, särskilt som jag har läst mig till att Metropolis innehåller ett par riktigt stora förändringar av såväl handling som karaktärer. Men det är en jämförelse som jag tvingas avstå från att göra. Utan någon som helst kunskap om originalverket funkar åtminstone denna animerade filmadaption.


 

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2017 >>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skapa flashcards