När Yuji Kaido vaknar upp efter att ha varit nedsövd/frusen i mer än 20 år på grund av sin sjukdom som i hans årtionde inte gick att bota, gör han det med ett ryck och av en helt annan anledning än det han hade väntat sig. Istället för att bli omhändertaget av läkare som lägger fram det glada budskapet att ett botemedel för hans sjukdom äntligen har framtagits, omges Yuji av någon slags militärstyrka som anfalls av jättelika, insektsliknande varelser ute efter mänskligt kött och blod – vilket är precis vad de serveras då soldaterna inte har någon vidare chans mot detta för Yuji helt okända och otänkbara hot. Med döden i vitögat kliver dock plötsligt en stor, upprättgående stridsmaskin fram som utan problem tar hand om monstren och därefter för Yuji i säkerhet. Den lilla soldatstyrka som nu kvarstår förklarar som allra hastigast för Yuji att det som attackerade dem kallas för Blue, att mänskligheten mer eller mindre har utplånats och att Yuji har väckts upp för att föras till det högkvarter i rymden som kallas för den Andra Jorden. Om de nu kan överleva resan dit, vill säga...

Förvirringen i Blue Gender var till en början precis lika stor för mig som tittare som det nuvarande livet på jorden är för den stackars Yuji Kaido. Det finns monster överallt och man har ingen riktig aning om hur detta kommer sig eller varför Yuji ens har blivit uppväckt bara för att föras till en station i omlopp ovanför jorden, men soldaterna tycks i alla fall se på honom som mer av ett objekt än en faktisk människa – i synnerhet seriens andra protagonist vilken är den kvinnlige Marlene Angel; en exceptionell soldat med nerver av stål och som är lika skrämmande kallhjärtad som en effektiv mördarmaskin.

Men kaoset och den förvirring som råder är bara en väldigt positiv sådan som verkligen bidrar till stämningen och den förtvivlan som råder. Särskilt under de första 7-8 avsnitten blir man ständigt påmind i mer eller mindre varje avsnitt om hur otroligt hopplöst läget är med dessa så kallade Blue som lurar precis överallt och är nästintill osårbara; det enda sättet att verkligen stoppa dem är genom att skjuta deras ”kärna” vilket är en punkt lika sårbar som det mänskliga hjärtat eller hjärnan – ett välriktat skott här och livet rinner genast ur dem, oavsett deras storlek eller bepansrade kropp i övrigt.

Och liv som rinner ut i sanden, det får man se väldigt mycket av serien igenom – i synnerhet mänskligt sådant då Blue som sagt verkligen inte är att leka med och trots de robotliknande maskiner som mänskligheten har till sitt förfogande för att bekämpa monstren, så är striderna långt ifrån lekande lätt och antalet dödsoffer således högt. Det här är verkligen ingen snällt framförd anime utan tvärtom genomsyras Blue Gender av många råa, blodiga scener med allt från avskiljda, mänskliga lemmar till exploderande monsterköttslamsor... Detta trots den väldigt ålderdomliga stilen som lurade mig att tro att serien skulle vara gjord under tidigt 90-tal, men faktiskt så ligger den precis vid sekelskiftet. Jag gillar i alla fall detta en hel del – det känns framförallt väldigt charmigt men jag tror heller inte att en ”snyggare” och mera modern look hade gjort sig lika bra med så här pass mycket råhet.

Vad som inte känns fullt lika underhållande är de många otroligt utdragna scener som kommer i form av ”dramatiska” inzoomningar och snabba klipp fram och tillbaka mellan ansikten och händelser. Det är en sak om det bara händer ett par gånger – att kameran går från Yujis panikslagna ansikte till en Blue som är på väg mot honom och därefter tillbaka till Yuji igen. Men när detta istället upprepas 6-7 gånger efter varandra så känner jag bara hur jag vill hoppa över alltsammans så att upplösningen komma till skott någon gång... Som tur är sker detta allt mer sällan ju längre in i serien som man kommer, men det upphör aldrig någonsin helt vilket jag tycker är så himla onödigt då det snarare saboterar stämningen än lyckas bidra med någonting.

Jag kan hursomhelst ändå utan problem förlåta Blue Gender för sin överdramatisering de gånger som detta sker eftersom dramat i övrigt håller en sådan klass som jag tycker att det gör. Serien var ordentligt spännande och det var just den överhängande känslan av hur kört det verkligen är på jorden, med alla våldsamma scener och människor som dör till höger av vänster av de till synes ostoppbara Blue. Dessa monster stämplas väldigt tidigt i serien som ett verkligt hot mot mänskligheten och jag gillade den mörka, dystopiska tonen som animen som sagt har över sig. Någonstans där mot mitten av serien vände det lite på steken och då blev det heller inte fullt lika intressant i och med miljöombytet från den förfallna jorden till rymdstationen, men sedan blev det bättre igen när man dessutom börjar få reda på allt mer om varifrån Blue kommer och varför Yuji är en nyckelperson i kampen mot dessa monster.

Är helt klart nöjd över att ha travat mig igenom de 26 avsnitt som Blue Gender består av och det vore intressant att få se om filmen gör sig lika bra – vilken är en förkortad framställning av alla avsnitt, med samma början och slut. Den ser ut att vara lite mer detaljerat tecknad, minst lika våldsam och om bara den här viktiga hopplösheten finns kvar där så torde det räcka för att även filmen ska få samma betyg av mig.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MyAnimeList: Very good.

Rin Okumura är en tonårspojke med vissa humörproblem och när man är omänskligt stark av sig samt har lätt för att tappa kontrollen, leder det förstås till att man får lite svårt för att bli accepterad av människor. Hans bror Yukio däremot är raka motsatsen och trots sin blyghet som liten samt hur han ständigt blev räddad ur situationer av den alltid lika våghalsiga och framåtgående Rin, så är det ändå Yukio som idag (när de båda befinner sig i övre tonåren) kan uppfattas som ha lyckats med sitt liv; som en äkta mönsterelev på skolan där han går och med en stabil och lovande framtid framför sig.

Deras far, som är präst till yrket, är dock väldigt förstående och har alltid visat sitt tålamod med Rin under hela hans uppväxt och försökt få sin son att förstå att även om samhället kan tyckas vända sig mot honom så är det inget fel på honom - han är ingen "demon" som han så ofta blir kallad just på grund av sitt agressiva och våldsamma sätt att uttrycka sig när han tappar kontrollen över sin ilska.

Men när Rin en dag hjälper en liten flicka som blir retad av vad som ser ut att vara något slags väsen osynligt för alla i omgivningen förutom honom själv och faktiska demoner plötsligt visar sig existera i den tidigare så lugna världen, vänds livet plötsligt upp och ner för såväl Rin som hans bror när det samtidigt visar sig att Rins djävulska humör verkligen sitter i någonting inte helt mänskligt...

Så var det dags igen då - för ytterligare en serie som känns som att den framförallt riktar sig till tonåringar där vi ser en ung protagonist som tror sig vara en helt vanlig skolpojke (även om nu Rin inte går till skolan p.g.a sina personlighetsproblem) med ett vanligt om än komplicerat vardagsliv som vilken annan människa som helst, men som plötsligt visar sig vara så mycket mer än bara en svensson i mängden och där hela vardagen kastas omkull från ett avsnitt till ett annat. Vem eller rättare sagt vad Rin är tänker jag inte spoila här även om det bara går två avsnitt innan seriens "twist" och faktiska handling avslöjas, men Rin är alltså inte som du eller jag utan besitter smått otroliga krafter och de väsen han nu plötsligt kan se är någonting som halvt som halvt samexisterar i vår värld men egentligen kommer från demonvärlden Gehenna.

Bortsett från de mer lågprofilerade och mer eller mindre harmlösa smådemonerna såsom den som retade flickan som Rin hjälper i det första avsnittet, finns det givetvis även betydligt större och många gånger farligare demoner som behöver sättas stopp för så att kaos inte utbryter i samhället, och detta är vad man på "True Cross Academy" utbildar de personer som faktiskt föds med förmågan att se dessa varelser - nämligen Exorcister, och Exorcist är precis vad det visar sig att inte bara Rins far utan även hans bror Yukio är. Nu väljer förstås Rin också att gå denna väg för att dels lära sig att kontrollera sina krafter, men framförallt beskydda sina nära och kära.

Genom akademin där Rin och Yukio numera går tillsammans, introduceras vi för ett antal personligheter som utgör den skara karaktärer som man följer genom de 26 avsnitt som Ao no Exorcist (eller Blue Exorcist) består av.

Jag hade, lite dumt nog, extrema förväntningar inför den här serien då jag fick höra väldigt mycket gott om den - i synnerhet just som den debuterade förra året. Det var många som var smått lyriska över det första avsnittet och efter att även själv ha sett det så förstod jag absolut uppståndelsen. Tyvärr tycker jag att serien tappar en del även om den kommer igen lite mot slutet, men det här är för mig dessvärre ytterligare en väldigt typisk anime i sin genre som jag känner att man uppskattar bäst i åldern 16-20 eller om man bara känner något extra för karaktärer med coola krafter som slåss och håller på - vilket jag sällan gör om det nu inte utförs på ett utomordentligt bra sätt (Bleach är ett bra exempel på en sådan anime).

Vältecknad, lagom intressant story, hyfsade karaktärer och så förstås lite humor i det hela. Jag stuvar undan Ao no Exorcist i samma fack som bland andra S-CRY-ed och till en viss del även Buso Renkin, men håller den ändå lite högre kvalité än så och tycker i slutändan att den var sevärd. Kanske skulle mitt anime-jag känna sig bättre mättad om jag bara inte hade haft så höga förväntningar på serien, bara för att det första avsnittet gjorde ett så gott första intryck tillsammans med vad jag hört andra säga...

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing.

MyAnimeList: Good.

Livet för de fem barndomsvännerna Jinta, Naruko, Chiriko, Atsumu och Tetsudou har inte varit sig likt sedan en av gruppens vänner plötsligt gick bort i en drunkningsolycka för 10 år sedan. Då lekte dem ständigt tillsammans och formade rent utav en egen, hemlig klubb med uppgiften att bibehålla lugnet och freden i stan. Idag är det långt mellan skratten och det tidigare så starka bandet mellan dem existerar knappt – trots hur fyra av de fem fortfarande bor kvar i samma stad, men idag hänger man mera med antingen helt nya vänner eller håller sig lite för sig själv.

Detta stämmer särskilt mycket in på gruppens forne frontkaraktär Jinta Yadomi som idag är helt avskild inte bara från sina forna vänner utan även människor i största allmänhet. Sedan en hel termin tillbaka har han slutat gå till skolan och tar sig knappt utanför huset där han bor tillsammans med sin far då deras mor även hon har gått bort.

Men anledningen till varför Jinta inte längre går utanför dörren, har blivit allmänt folkskygg och att det talas illa om honom i grannskapet som om han vore galen, beror inte lika mycket på saknaden av sin mor eller gamla barndomsvän som att han sedan en termin tillbaka har fått ett minst sagt märkligt problem på halsen. Meiko Honma, flickan i detta unga sällskap som sedan 10 år tillbaka har varit död, har plötsligt uppenbarat sig framför honom i en faktisk, fysisk form men som han är helt ensam om att kunna se och prata med. Hon har kommit till honom med en sista önskan men utan en aning om vad denna är och eftersom Meiko vägrar att ge sig utav förrän hon får den uppfylld, är det upp till Jinta att försöka hjälpa henne med detta eftersom det trots allt innebär ett problem även för honom att hela tiden ha hennes vålnad efter sig.

Ano Hi Mita Hana no Namae o Bokutachi wa Mada Shiranai gav inget vidare förstaintryck på mig när jag satte igång det första avsnittet. Visst såg tecknarstilen oerhört bra och fin ut i introt och bara namnet (We Still Don't Know the Name of the Flower We Saw That Day) fick mig att hoppas på att jag skulle få se någonting vackert och mera allvarligt som en bra kontrast till Genshiken som jag ju avlutade härom senast. Döm då av min förvåning när jag möts av två ungdomar som för ett någorlunda barnsligt gräl över en skål med mat och bråket man tar bråket till en så pass låg nivå som att låta den manlige huvudpersonen (Jinta) bli upphetsad när Meiko sätter sig i hans knä och klagar över varför hon inte får någon mat när han nu ändå har lagat mat till både sig själv och sin far. För att inte tala om hur småfånig hela den scenen kändes då Meiko inte gav något vidare gott intryck på mig eftersom jag ogillar den här typen av gnällig personlighet – lite som om man hade med en sjuåring att göra, och jag är inte vidare förtjust i barn.

Men vid det här laget har man som tittare ännu inte fått det klargjort att Meiko faktiskt inte finns där ”på riktigt” och att det här lite barnsliga ”gnabbet” som sker faktiskt inte är synligt för Jintas far utan endast honom själv. När det ljuset väl gick upp för mig, vilket skedde på ett rätt så överraskande och läckert sätt, så kunde jag känna lite mer överseende med att scenen utspelades så som den gjorde. Därefter börjar animen dessutom visa sin allvarligare sida allt mer och mer ju längre in i serien man kommer.

Jintas sökande efter vad det är som Meiko vill honom och hur han försöker våga ta hjälp från sina forna barndomskamrater är alltså vad Ano Hana (för att förkorta den otroligt långa titeln) handlar om och det här är helt klart en av de mer gripande animes jag har sett. Det finns förvisso hela tiden en något lättsam atmosfär över det hela och Jinta hamnar förstås till och från i ett par komiska och från allmänhetens synvinkel märkliga situationer eftersom han trots allt pratar och interagerar med en person som bara han kan se, men när serien verkligen spelar på känslor så gör den det ordentligt och på det stora hela väldigt bra utan att kännas överdrivet – med något enstaka snyftögonblick till undantag där jag kunde känna hur man tog i lite väl mycket från tårna. Likväl var det hopplöst svårt att inte just snyfta till det sista avsnittet när serien når sin upplösning och crescendo.

En väldigt vacker serie som skänker en viss eftertanke kring livet efter döden och som lyckas med att både underhålla och beröra.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MyAnimeList: Great.

Det var så länge sedan som för 1½ år sedan som jag stiftade bekantskap med universitetsklubben/sällskapet Genshiken vilken drivs av ett par ”otakus” (nördar) vars intressen och hela syftet med klubben är anime, manga och TV-spel. Då var Sasahara Kanji en nystuderande som med lika stor nyfikenhet som osäkerhet bestämde sig för att bli medlem och vi fick således följa såväl hans eget deltagande som alla medlemmarnas aktiviteter i allt från shopping av manga till cosplay (att klä ut sig till anime- och mangakaraktärer) och att helt enkelt befinna sig i klubbrummet. Men nu i denna andra säsong av Genshiken är det en betydligt mera säker och orädd Sasahara i huvudrollen som dessutom har fått ta över ordförandeskapet av klubbet.

Genshiken 2 är i grund och botten fortfarande samma gamla Genshiken; serien handlar om klubbens aktiviteter i allt vad detta nu innefattar från lugna möten till vilda diskussioner om vem som är deras favorit bland kvinnliga karaktärer, men till skillnad från den första säsongens väldigt lugna skildrande av inte så mycket mer än just de unga studerandes otaku-liv, så visar seriens alla personligheter på en något större mognad den här gången. Serien har lite drama i sig, lite kärlek, lite ansvarstagande och lite vuxenansvar som växer sig starkare i takt med att medlemmarna dels känner sig tryggare i att vara just otakus och dels hur dem under det här sista året på universitetet inte bara går till stora animekonvent – utan rent utav också deltar där själva med sin egenproducerade manga av erotiskt innehåll som man säljer till besökarna.

Jag beskrev den första säsongen som en anime om nördar för nördar och det stämmer väl egentligen fortfarande väldigt väl in, den på något sätt lite mera vuxna tonen till trots (just hur medlemmarna nu när de är på väg att utexaminera och behöver ägna en tanke på jobb och framtiden). Men fortfarande är det ändå någonting i den som griper tag i mig – någonting med de väldigt rara karaktärerna vars väldigt olika personligheter liksom växer på en. Som en ”slice of life”-serie står Genshiken ut väldigt bra även om den nu är liksom väldigt smal i sin handling, och jag tror inte att man behöver vara vidare djupt nedsjunken i träsket av anime och manga för att kunna uppskatta den på samma sätt som jag själv gör det. Som sagt, karaktärerna är trevliga och serien har en väldigt lättsam och skön stil som gör det lätt att bara följa med i det som händer och helt enkelt ha trevligt. Sedan är det också väldigt tillfredsställande att få ett ordentligt avslut på det hela också – till skillnad från den första säsongens plötsliga kapning mitt i allt det trivsamma.

Genshiken som en hel serie får helt enkelt samma betyg som den första säsongen för 1½ år sedan och nu liksom då känns det lite tråkigt att det hela är över.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MyAnimeList: Great.

För att upprepa vad jag sa på nyårsafton 2010: herregud så fort året har gått, jag blev faktiskt ordentligt chockerad när jag för en vecka sedan kom att tänka på hur det var dags att sammanfatta mitt anime-år 2011 eftersom jag ju gjorde samma sak förra året. Bara en sådan sak som att lite snabbt och tyst reflektera över hur det faktiskt har gått ett helt år sedan jag bloggade mitt första inlägg om hur det gångna året hade sett ut för mig i anime-världen, fick hjärnan att först implodera och sedan explodera. Det är verkligen en makalös känsla att sitta här och gå igenom all den anime som jag har lyckats ta mig igenom och inse att det är ett helt år sedan jag såväl påbörjade som avslutade Pandora Hearts – vilket var min första anime för 2011. Ännu har jag ingen aning om vilken serie som ska få inleda 2012, men jag ser väldigt mycket fram emot 365 nya dagar att fylla med japanska, tecknade TV-serier och långfilmer.

Här kommer nu en topp tio över de animes som berörde mig mest under 2011 – i den ordning som jag faktiskt såg dem. Detta är alltså inte nödvändigtvis sådant som faktiskt producerades under 2011 utan vad jag såg av de närmare 50st serierna samt ett halvt dussin filmer som mitt anime-år 2011 bestod av.

Great Teacher Onizuka (januari)

Onizuka är lärare. Det kanske man inte kan tro om honom när man ser mannens storlek, kroppsbyggnad och attityd, men sitt perverterade tankesätt och otroligt galna agerande till trots så är den här personen inte bara världens bästa lärare utan också världens bästa människa – en riktig superstjärna som jag kallade honom för när jag i slutet av januari avslutade denna otroligt roliga, underhållande anime om en person som genom sitt unika sätt att vara och undervisa lyckas få respekt av såväl sina kollegor som skolans alla elever.

Arakawa Under The Bridge (mars)

När den talangfulla, snygga och framgångsrika Ichinomiya Kou en dag råkar trilla ner i vattnet som rinner under Arikawa-bron, blir han räddad av en flicka som lever ett märkligt men ändå fullt naturligt liv där under bron tillsammans med ett helt samhälle av lika underliga karaktärer - från en skjutgalen nunna till en avdankad rockstjärna som bär en stor stjärna över sitt huvud. När Kou frågar vad han kan göra för sin räddare ber hon honom att stanna kvar som sin älskare...

Lika galen som kärleksfull är denna anime som träffar helt rätt med sitt bisarra upplägg och härligt färgstarka karaktärer.

Kimi ni Todoke 2nd Season (april)

Det var i april förra året som jag förlorade mitt hjärta till den underbara Sawako Kuronuma – huvudpersonen i Kimi ni Todoke. Timid, omtänksam, och med ett stort hjärta... men också helt ensam på grund av sitt något glåmiga utseende. Allt detta förändras dock när klasskamraten Shota Kazehaya plötsligt erkänner hennes existens och regelbundet börjar umgås med henne. Samma månad 2011 gick jag igenom såväl den första som andra säsongen vilken fortsätter med den romans som de unga tu alldeles just har påbörjat och mitt hjärta smalt således än en gång. Det här är den finaste, mest värmande och underbaraste anime man kan se och Sawako har anime-världens vackraste personlighet.

Rainbow: Nisha Rokubou no Shichinin (april)

En serie om sex unga förbrytare som hamnar på en ungdomsanstalt på grund av sina brott och de extremt hårda prövningar som väntar dem där, men också den otroligt starka vänskap som de delar och är vad som håller dem från att tappa förståndet när de utsätts för såväl övervåld som sexuella anspelningar från de som driver anstalten. Mörk, skrämmande och välgjord är hur jag bäst skulle beskriva denna anime som är mer än ett måste att se och serien är ett tydligt exempel på att när anime är som allra bäst, då kan det utan problem mäta sig med storproducerade TV-serier.

Juuni Kokuki (maj)

Ord kan inte beskriva den känsla som Juuni Kokuki (eller The Twelve Kingdoms) förmedlade när jag i maj månad snubblade över denna otroligt mäktiga anime som spinner över totalt 45 avsnitt om man väljer att helt fördjupa sig i parallellvärlden dit studenten Yoko Nakajima plötsligt förflyttas till mot sin vilja för att uppfylla vad som påstås vara hennes öde, nämligen att ett av denna världs 12 riken. Och tro mig, man vill absolut se mer än de inledande 13 avsnitten som berättar den första av sex historier om Yokos dramatiska äventyr och upplevelser i Juuni Kokuki, som är bland det bästa jag har sett inom fantasy.

Tokyo Magnitude 8.0 (juni)

2011 var ett fruktansvärt år för Japan när landet i mars månad drabbades av ett förödande jordskalv och därför kändes det rätt att i juni månad se Tokyo Magnitude 8.0 för att skapa sig en bild av hur det kan vara när en sådan här katastrof inträffar. Animen handlar nämligen om hur precis samma sak sker i Minato, Tokyo, och vi får här följa de två syskonen Mirai samt Yuuki Onasawa som vid incidenten befinner sig 60 mil (!) från sitt hem och sina föräldrar när de utforskar Tokyo Tower på egen hand. Lyckligtvis får de hjälp av mamman Yuuki som även själv försöker ta sig hem igen för att se så att hennes familj mår bra och i denna gripande, välgjorda serie skildras alltså de händelser som tar plats när någonting så här fruktansvärt inträffar i en tätbevuxen storstad.

Clannad (juli)

Det var redan för något år sedan som jag bekantade mig med skolungdomarna i Clannad som är en av de sorgligaste men också finaste animes jag har sett och en av väldigt få serier som faktiskt framkallat tårar av såväl lycka som just sorg. I juli förra året började jag om med den första säsongen för att därefter fortsätta med säsong två, Clannad After Story, och således fick jag hela historien om den nedstämda, trötta Tomoya Okazaki vars liv plötsligt får en färgklick i sig vid namn Nagisa Furukawa; en blyg, tystlåten tjej och serien handlar därmed om hur livet för dessa två ungdomar plötsligt får en tvärvändning åt det bättre efter att ha stiftat varandras bekantskap. En älskvärd, känslosam anime som verkligen berör.

BECK (juli)

BECK handlar om att ta reda på vad man verkligen vill göra och sedan infria sina drömmar. Detta är precis vad 14-årige Tanaka Yukio gör när han av en ren slump lär känna ett par bandmedlemmar vars gitarrist inspirerar honom så mycket med sitt brinnande engagemang och musikaliska känsla att Tanaka själv bestämmer sig för att lära sig spela gitarr och försöka bli en del av det band som är på väg att bildas. En suverän serie om vardagslivet, tonåren och den hårda vägen som unga, okända musiker måste vandra för att försöka slå igenom. Genren "slice of life" när den är som allra bäst.

Detroit Metal City (augusti)

Även om tidigare nämnda Great Teacher Onizuka och Arakawa Under The Bridge förvisso är väldigt humoristiska så förmedlar de två även en hel del känsla. I GTO är det Onizukas förmåga att handskas med folk och hans syn på saker och ting som skapar ett band mellan tittaren och serien, medan kemin mellan Arikawas två huvudpersoner står för det känslomässiga i den serien. Detroit Metal City har däremot ingenting sådant alls – den är bara fullkomligt tokrolig rakt upp och ner och jag har sällan skrattat så mycket som när jag såg denna och samtidigt också fick en ny idol, nämligen den otroligt hårda och ökända dödsmetalgruppen Detroit Metal City som den stackars superhumanitära och överdrivet trevliga Souichi Negishi är sångare för. Hur mycket han än försöker tona ner på sin managers råhet och absurda påhitt slutar det ändå alltid med att han av misstag tar bandets våldsamma image till nya höjder – till fansens stora förtjusning. "Dråpligt" är ordet.

Honey and Clover (november)

Jag är väldigt sparsam med vilka animes som jag väljer att kalla för ett mästerverk på min profil @ AnimeNewsNetwork samt MyAnimeList. Det är mycket som ska klaffa inte bara storymässigt utan även vad gäller karaktärer samt rent känslomässigt för att jag ska dela ut en fullpoängare. Honey and Clover lyckas dock på alla dessa plan och blev således i november månad den 12:e titeln att stämplas som ett "Masterpiece" av mig. Serien behandlar livet som studerande och följer en grupp ungdomar på en konstskola där de försöker ta sig igenom universitetstiden och komma fram till vad dem vill göra med sina liv. Detta var ytterligare en av de serier som jag under 2011 valde att avsluta genom att såväl ta en repris av den första säsongen som ta mig igenom även den andra direkt därefter.

Humorn, karaktärerna, tecknarstilen och allt det som händer genom serien gör att Honey and Clover träffar rätt på alla sätt och vis och får mig inte varmt rekommendera den till precis alla där ute.

Avslutningsvis vill jag också nämna två av de filmer som jag såg under fjolåret: The Borrower Arrietty från legendariska Hayao Miyazaki och Studio Ghibli om det småfolk som lever i vår tid och som jag tycker skildrade deras perspektiv på vår värld på ett helt magiskt sätt, samt Sword of the Stranger som var ett makalöst välgjort och spännande äventyr i det feodala Japan som berättar tre olika historier i ett land i krig, med fokus på en liten pojke som är eftersökt av Kinas kejsare och den namnlöse svärdsman som väljer att beskydda honom.

Tack till er som följer den här bloggen och orkar läsa om min resa i anme-världen. Jag hoppas verkligen att jag såväl inspirerar helt nya människor till att upptäcka denna fantastiska underhållningstyp, som ger tips på vad ni redan invigda kan och bör se för någonting härnäst om det är så att idéerna tryter.

Gott Nytt År och en god fortsättning på 2012.

Mvh

Tomas Engström

På 25 minuter hinner Kyousougiga lägga fram en huvudperson, ett nuvarande läge, en bakgrundstitt, en överraskning och ett avslut. Det är dock inte helt säkert att du som tittare lyckas ta in allting som denna extremt korta men också oerhört intensiva anime har att ge i sitt ensamstående avsnitt.

Den unga flickan Koto och de ännu yngre bröderna A samt Un, har alla råkat snubbla in i en alternativ dimension som tar dem från det lugna, trygga Kyoto i Japan till ”Mirror Kyoto” som är en värld helt olik deras egen; med märkliga varelser och andar som härjar i den färgsprakande och livliga staden. För tillfället bor dem hos Myoue som tar hand om barnen och själv är en kraftfull munk som kan en hel del magi. Han låter sysselsätta dem med att jaga efter de mera ondsinta andarna med hjälp av de extraordinära krafter som de tre har fått i denna galna värld som verkar smått hopplös att lämna.

Någonting sådant är historien i Kyousougiga som tveklöst är bland det konstigaste jag har sett, mest på grund av hur man som sagt har komprimerat såväl introduktionen som intrigen och upplösningen till ett enda kompakt avsnitt på 25 minuter. Det blir dock inte bättre av den extrema, visuella stilen som direkt fick mig att tänka på Summer Wars i första hand, men också Bakemonogatari och det förvånar mig verkligen att ingen av de inblandade i dessa tre animes tycks ha arbetet med varandra (av vad jag kunde se när jag så här i efterhand undersökte saken närmare). Mirror Kyoto är som sagt en väldigt färgsprakande plats som skildras till mångt och mycket av starka pastellfärger och med hastiga klipp samt intensiva scener.

Exakt vem Koto är, hur hon hamnade i denna värld och vad hon är läggs fram på ett något otydligt vis och när eftertexterna helt plötsligt börjar rulla i slutscenen så är frågetecknen i mitt huvud fortfarande många. Att se avsnittet en andra gång hjälper till en viss del eftersom man då åtminstone har en viss aning om vad sjutton som egentligen händer och vem alla är, men förvirringen är fortfarande ett faktum och det skulle verkligen vara intressant att få höra från manusförfattaren själv få berätta baktanken med denna anime för att få lite mer kött på benen om den värld som han har skapat.

Men förvirringen och kaoset till trots så är det svårt att ändå inte ha en positiv inställning till Kyousougiga för den lämnar absolut något form av intryck. Det är ju framförallt så att man trots allt endast har spenderat 25 minuter på att ta sig igenom alltsammans – hade det istället varit en två timmar lång röra så skulle jag nog ha varit desto mer irriterad och känt hur tiden varit bortkastad. Nu är det snarare så att jag gärna hade sett att man gjort åtminstone en timmeslång film för att reda ut några lösa trådar och fylla i ett par luckor. Mirror Kyoto känns trots allt intressant och likaså även Kotos öde, vad det nu än verkligen var...

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing.

MyAnimeList: Good.

Hazumu är en helt vanlig tonårspojke; vardaglig, lite tillbakadragen i sitt sätt och förstås kär i en flicka. Flickan heter Yasuna, går i samma skola som honom och de två har sedan en tid tillbaka umgåtts väldigt mycket mellan lektionerna efter att Hazumu lärt henne det han kan om blommor – vilket är hans stora intresse och passion. Kanske inte en hobby som passar just en tonårspojke, men så har Hazumu heller aldrig betett sig vidare manligt, till skillnad från hans barndomsvän Tomari som är en riktig "pojkflicka" och inte helt oväntat något förälskad i Hazumu – trots hans lite mjäkiga sätt och trots hur hon mycket väl vet om vem hans riktiga kärlek är.

Men allt det här spelar inte längre någon roll, för efter att ha blivit övertygad av sina vänner att erkänna sin kärlek för Yasuna som av någon oförklarlig anledning nobbar honom, beger sig Hazumu upp i bergen och skogen för att glömma alltsammans – en plötslig gärning som ska förändra hans liv för alltid, verkligen på riktigt förändra hans liv. För samtidigt som Hazumu springer uppför berget så sker ett litet missöde i ett rymdskepp högt uppe i rymden, vilket får skeppet att störta ner mot jorden och kollidera med vår protagonist.

Som tur är besitter utomjordingarna en sådan högteknologisk läkekonst att de lyckas återskapa varenda molekyl som en gång var Hazumu – med ett litet undantag och det är att man i processen råkar omvända X och Y-kromosomerna så att pojken Hazumu numera är en flicka...

Kashimashi: Girl Meets Girl. Utomjordingar som kolliderar med en människa och i läkningsprocessen råkar vända sexualiteten på den stackars utsatta personen. Var annars får man ett sådant upplägg serverat för sig än i en anime? Men, hör och häpna: den här animen har faktiskt mycket mer att ge än bara en komisk könsförväxling. Javisst, det fanns en del tröttsamma karaktärer och återkommande skämt som fick mig att ta mig för pannan både en och två gånger under de 12 avsnitten som Kashimashi: Girl Meets Girl sträcker sig över, men om man ser förbi den klumpige, kärlekskranka läraren som Hazumu har och så även hans manliga barndomsvän Asuta Soro – som utkämpar en inre strid med sig själv om huruvida han faktiskt tycker att den nye Hazumu är söt eller inte – så finns här ändå en väldigt känslosam kärleksberättelse under alltsammans.

För berättelsen i denna serie ligger, könsbytet till trots, inte så himla mycket på Hazumus nya liv och anpassning till detta – även om det kan vara lite småkul att se honom (eller henne, rättare sagt) försöka rätta sig till hur en tjej ska vara och klä sig och så, speciellt eftersom det ironiskt nog är Tomari som kommer med alla tips och råd. Men den stora centrala rollen har istället just kärleken och trots att Hazumu inte längre är en han utan en hon så kvarstår ju alla känslor för Yasuna, samtidigt som även Tomari fortfarande känner någonting för sin vän.

Och allt det här blir förstås lite komplicerat; ett riktigt kärleksdrama av den något förbjudna skolan – vilket är väldigt roligt att se och den kärlek som personerna har för varandra är fint skildrad utan att det på något sätt känns som att personen som skapat Kashimashi: Girl Meets Girl skulle ha gjort det med någon form av pervers baktanke. Särskilt från mitten av serien och framåt blir den riktigt känslosam och jag tycker absolut att de tre huvudpersonerna (vilka då alltså är Hazumu, Yasuna och Tomari) har väldigt mycket karaktär och personlighet, även om man får lära känna dem under en väldigt kort period då serien som sagt bara består av 12 avsnitt. Jag kände dock aldrig att tempot var för högt eller hur saker gick för fort framåt.

Det existerar dock ett 13:e avsnitt, skall sägas, som för mig var helt onödigt och jag ångrar lite att jag såg det. Beroende på vad man vill ha för slut på serien så kan det dock absolut tillförse animen någonting men för min egen del var det bara dumt och som sagt onödigt då Kashimashi: Girl Meets Girl har ett mycket bra och känslosamt slut som det är, och på det stora hela så är detta sin lite bisarra intrig till trots en helt klart sevärd anime.

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing.

MyAnimeList: Good.

Äntligen får jag skriva ett nytt blogginlägg om en anime som jag har avslutat. Det känns verkligen som evigheter sedan senast och det är det ju också – med mina mått mätt som vanligtvis har någonting att komma med åtminstone varannan vecka, på sin höjd var tredje, i den raska takt som jag trots allt brukar avverkar avsnitt. Men i och med att jag har börjat jobba heltid sedan ett par månader tillbaka så är det mycket i mitt liv som har fått ta sig en smäll och vad gäller min fritid så har jag i första hand låtit det gå ut över mina japanska självstudier, någonting som gjort mig väldigt ledsen och gett upphov till vissa skuldkänslor. Därför bestämde jag mig för ungefär en månad sedan för att det var dags att återuppta japanskan och göra det ordentligt – genom att avsätta den tid på morgonen som jag vanligtvis spenderar till anime åt att istället läsa i min nya kursbok i japanska som jag införskaffat som en del i min plan att återuppliva självstudierna på allvar.

Så där har ni nu en förklaring till varför bloggen har stått stilla så länge då det verkligen gör stor skillnad på att bara se två avsnitt av animes om dagen istället för som allra minst tre (vanligtvis fyra). Men det känns mycket bättre för mig att ha det på det här viset då mina självstudier i detta härliga språk är så viktiga för mig och anime hinner jag ju med att se ändå, även om det nu inte ligger på samma intensiva nivå som tidigare.

Hur som helst så har jag i dagarna lyckats avsluta en 24 avsnitt lång anime som jag nu tänkte summera för er och ge mitt utlåtande kring:

Black Butler handlar om den unge Ciel Phantomhive av nobelt släkte vars föräldrar gick en brutal död till mötes för flertalet år sedan och som nu har för avsikt att inte bara bära upp familjens namn och fortsätta med den affärsrörelse som man har inom leksaksbranschen, utan även att hämnas sina föräldrar. För att lyckas med detta har Ciel hjälp av sin nya, privata butler Sebastian Michaelis som det redan i seriens första avsnitt tydligt påvisas inte är någon vanlig butler utan just precis som Sebastian själv uttrycker det verkligen är ”en sjuhelvetes butler”, med betoning på ”helvete”. Sebastian är nämligen en demon som Ciel har utlovat sin själ till i utbyte mot att få nyttja Sebastians demoniska krafter för att finna de som står skyldiga till hans föräldrars död – vilket är den röda tråden serien igenom.

Tyvärr måste jag säga att denna lovande premiss till trots med en demonisk butler som i synnerhet mot slutet av serien likt Alucard i Hellsing verkligen visar sitt rätta ansikte och just hur pass mäktig han egentligen är, så är Black Butler långt ifrån en mörk eller ens seriös anime. Tvärtom står humorn alltid något längre fram i rampljuset med bland annat tre riktiga klumpedunsar till tjänare på den herrgård som Ciel bor och även en pajasaktig comic relief-karaktär som introduceras en bit in i serien.

Och detta känns lite tråkigt, det tycker jag verkligen. För det inledande avsnittet lägger en ganska snygg, skön skugga över hela grejen med den mystiske Sebastian och Ciels barndom/bakgrund, bara för att sabotera allting i slutminuterna och gå från att få mig att nästan rysa av skräckblandad förtjusning till att halvt som tvingar fram ett halvdant leende när man går direkt från det mörka, sadistiska till någonting färgglatt och oj-så-tokigt-muntert istället.

Jag tror absolut att man hade vunnit mycket på att göra den här animen till någonting mer än bara ännu en dramakomedi med mer fokus på just det komiska än dramat. Just det första avsnittet tillhör faktiskt ett av de bättre – fram till just slutet när det verkligen tydligt fastställs hur Black Butler har skrivits mer med en glimt i ögat än blodfärgad penna. Tacksamt nog så är avslutet desto bättre med två betydligt mörkare avsnitt och den andra halvan av avsnitt 24, som alltså avslutar hela serien, var mer njutbar såväl visuellt som mentalt än alla de övriga avsnitten tillsammans.

Black Butler än en anime som jag mer än gärna skulle vilja läsa mangan av om detta innebar hur jag finge göra upptäckten av hur den är betydligt mörkare än denna animerade, något ljumma version som förvisso inte kändes som ett slöseri av min numera väldigt sparsamma fritid, men jag kan ändå inte låta bli att känna hur serien hade kunnat vara flera poäng bättre.

AnimeNewsNetwork: Decent, I didn’t lose my time.

MyAnimeList: Fine.