Shōnen (少年), shonen, shounen. Kärt barn har många namn och är det någonting som Elemental Gelade äntligen har lärt mig så är det innebörden av det här ordet. Jag har tidigare aldrig riktigt brytt mig om att ta reda på vad det här uttrycket stå för utan istället alltid valt att beskriva dessa animes för vad dem är; nämligen någonting där protagonisten är en typisk pojke i sina unga tonår som allt som oftast i just fallet med animes tenderar att hamna mitt i klistret/något stort äventyr – vanligtvis på grund av hur han visar sig vara speciell på ett eller annat sätt där någon form av superkraft är den vanligaste orsaken till den situation som personen försätts i och detta formar även seriens intrig.

Så är alltså naturligtvis även fallet med Elemental Gelade som handlar om himmelspiraten Coud ”Cou” Van Giruet. Under en helt vanlig bordning av ett annat skepp i bästa, sedvanliga piratanda där Cou och (framförallt) hans kamrater Red Lynx rånar sagda skepp på alla sina tillbehör, visar det sig hur man kommer över en alldeles särskild ”skatt” i form av en människoliknande flicka som tillhör rasen Edel Raid; kända för att skänka de mest fantastiska, stridsliknande egenskaperna genom att bli ett med den person som de väljer att binda sig till och då kan förvandla sig till ett vapen av något slag. Det är när Cou och hans piratvänner plötsligt blir anfallna kort efter att ha funnit denna Edel Raid som hon, Ren, väljer att binda sig till Cou efter att han har uppoffrat sig för henne trots att hon och hennes ras är van vid att människan inte ser på dem som någonting annat än ett verktyg, och således ger Cou enorma krafter i form av ett jättelikt svärd.

När attacken väl har avvärjts och Cou lämnat skeppet tillsammans med Ren så berättar hon om födelseplatsen för Edel Raids som heter Edel Garden och att hon måste ta sig dit – inte bara på grund av vem hon är utan främst för den plågade kvinnoröst som hon hör inom sig och som vädjar åt Ren att ta sig dit så fort som möjligt.

Resan till Edel Garden blir givetvis både en lång och svår sådan då den här platsen dels är något av en myt som ingen riktigt vet vart den ligger och dels på grund av hur Cou och Ren ständigt jagas av andra personer som vill åt Ren och hennes krafter, i synnerhet som hon inte är vilken Edel Raid som helst utan den sista av de så kallade Shichiko-hoji (sju glittrande juveler) vilka utgör de mäktigaste av Edel Raids. Men bortsett från de sedvanliga, makttörstande individerna så har man även organisationen Arc Aile efter sig vars uppgift är att söka reda på alla Edel Raids i världen och föra dem samman på en och samma plats – för deras egen säkerhet, säger dem åtminstone. Slutligen finns det ytterligare en grupp personer som är ute efter Ren och som gång på gång sänder ut de så kallade Elemental Gelade (konstgjorda Edel Raids) för att jaga rätt på henne och skilja Ren åt från Cou, men vilka dem är och vad deras motiv är vet man inte.

Det känns bra att äntligen kunna liksom namnge vad det är som jag vanligtvis har svårt för i animevärlden och det är just shounen – alla dessa serier som är lite halvsjaskigt gjorda med en något barnslig och små”slarvig” tecknad stil, försök till häftig action, tradiga dialoger och en inte alltför spännande intrig. När jag ser Elemental Gelade så känner jag hur serien träffar rätt på alla dessa punkter och det är sällan som jag känner någon som helst sympati för ”stackars” Ren, att Cou skulle vara en äkta hjälte, eller hur den ständigt återkommande humorn skulle vara vidare rolig eller ens passande. Ren är förvisso rätt söt och rar, det skall erkännas, och någon enstaka gång kunde jag väl känna någon slags koppling till henne. Men å andra sidan är Cou något av en irriterand snorunge som försöker för mycket och det är väl på det stora hela också problemet som jag har med shounen av den här typen – att man försöker för mycket. Det ska alltid vara så himla häftigt, så himla dramatiskt, så himla sorgligt och så himla spännande. Men det är det aldrig, istället känns allting mest bara fånigt och utdraget. Det faller platt.

Jag tror mig bestämt ha sett ännu sämre shounens än så här men så har jag också sett betydligt bättre. Å andra sidan känns Elemental Gelade redan från första bildrutan och de första scenerna som en serie som inriktar sig mot en helt annan typ av åldersgrupp än där jag själv ligger. Elemental Gelade är helt enkelt en typisk shounen av medelmåttig grad, rekommenderad endast för de som inte kan få nog av ”tuffa” tonårspojkar som leker hjälte med sina superkrafter. Men nästa gång som jag själv tar mig an en shounen ska jag först se till att göra lite research och kontrollera på vilken nivå den ligger.

AnimeNewsNetwork: So-so, it didn’t really grab my attention.

MAL: Average.

Yunos dröm har just slagit in: hon har nämligen tagit sin in på konstnärsskolan i Yamabuki och flyttar därför ut från sin familj för att bo i sitt egna lilla rum i en hyresfastighet - som praktiskt nog ligger på andra sidan gatan av skolan. Här blir hon snabbt vän med sina grannar vilka är tre tjejer som går i samma skola, däribland hennes klasskamrat Miyako och denna samling av fyra unga tjejer utgör protagonisterna i Hidamari Sketch.

I takt med att de 12 avsnitten (samt två specialavsnitt) som utgör den första säsongen löper ut så fullföljer Yuno och Miyako sitt första år i skolan, samtidigt som deras ett år äldre vänner tar sig vidare till sitt sista år och när dem inte lär sig teckna, måla och rita på sina lektioner så följer vi istället tjejerna i deras privatliv medan dem lär känna varandra allt bättre och deras vänskap tätnar. Det här är en så lugn och mysig serie som skolanimes bara kan bli, utan några galna upptåg eller konstigheter - allt som sker är såväl realistiskt som jordnära och det uppstår aldrig något direkt drama som rubbar tjejernas vänskap heller, utan vi pratar en till 100% lugn och fin "slice-of-life" som framförallt tar sin plats utanför skolans väggar - i synnerhet hemma hos tjejerna då de allt som oftast är tillsammans, men även nere på stan för att kanske handla någonting eller bara sjunga karaoke.

Jag blir faktiskt något förvånad över just hur lite skola och mycket fritid som uppvisas; övriga klasskamrater är till 90% ansiktslösa och utöver den skakiga gamla rektorn så är det bara deras klasslärare Yoshinoya som man visar upp. Å andra sidan har denna kvinna tillräckligt mycket personlighet att det räcker och blir över, med sin väldigt överenergiska framhållning och unga utstrålning. Dessutom älskar hon att klä upp sig i alla möjliga kostymer - vanligtvis sådana som framhäver hennes kropp vilken hon är väldigt nöjd över. Men det är alltså väldigt sparsamt med karaktärer som man faktiskt kan "ta" på, vilket jag också tycker känns bra i en så pass kort anime för då kommer man istället närmare de fyra tjejerna som serien Hidamari Sketch handlar om.

Visuellt kände jag väldigt snabbt igen mig från "Sayonara, Zetsubou-Sensei" då det är Akiyuki Shinbo som står som regissör för Hidamari Sketch och det märks väldigt snabbt och tydligt på stilen - men inte just den grafiska utan mer... tekniska, kanske jag ska säga, eller om jag menar tvärtom. Det är just de här klippen och vinklarna och hur sparsamt man kan använda färgerna från en bildruta till en annan - för att inte tala om hur fel färgerna ibland blir. På ett sätt kändes detta som mer välpassande i Sayonara, Zetsubou-Sensei just på grund av sin tecknarstil, men där tyckte jag dock att det blev lite för mycket av alltsammans. Här i Hidamari Sketch håller man tillbaka lite på dessa "effekter" och det känns bättre så både för själva tecknarstilen men också vad serien är: en charmerande, mysig skolanime - inte lika knasig och dråplig som Sayonara, Zetsubou-Sensei även om Hidamari Sketch självfallet bjuder på en hel del humor även den, det säger nästan sig självt.

Och där tror jag nästan att jag kan sätta punkt för det jag vill ha sagt med den här animen: charmerande och mysig, ingenting jättespeciellt egentligen men ändå lyckas Akiyuki Shinbo med sitt fokus på denna grupp av fyra härliga tjejer få mig att vilja koka en kopp choklad, svepa in mig själv i en tjock filt och sätta med ett :3-leende i soffan för att fortsätta in på nästa säsong - som torde erbjuda mer av samma.

AnimeNewsNetwork: Very good, don't miss it.

MAL: Very good.

I världen existerar två typer av varelser: människan och ”Spelare” vilket är det tidigare namnet på dessa genetiskt framtagna monster som knappt någon pratar om idag. Spelare var någonting som skapades för många år sedan av korporationen Amagi i ett rent nöjessyfte för i synnerhet överklassen att låta sig underhållas, när monstren fick slåss mot varandra för överlevnad och man kunde satsa pengar på vem som skulle vinna. Detta förändrades dock en dag när monstren plötsligt fick ett faktiskt medvetande och från att ha varit strikta slagskämpar utan någon som helst egen vilja utöver sin starka mördarinstinkt, gick dem nu plötsligt bärsärk och började döda människor istället för varandra.

Ett antal år senare har denna olycka förvisso slätats över av det högsta hönset i familjeföretaget Amagi men fortfarande finns det Spelare som lever mitt ibland oss – i mänsklig form för att inte samhället ska stöta ut dem och här hittar vi dels de som inget hellre vill än att få leva i fred tillsammans med oss människor, men dels naturligtvis även de som fortfarande avskyr mänskligheten för Amagis ursprungliga syfte med framavlingen vilka därför också till och från kallblodigt mördar oss utan att visa någon som helst nåd.

Det sägs dock finnas en särskilt framtagen Spelare som ska stå ovanför alla de övriga med krafter som inte går att föreställa sig: ZET, och hans öde är att rädda mänskligheten från de hämndlystna varelserna – om nu inte dennes mördarinstinkt tar över och han istället blir en av dem, deras Karisma som leder dem i sin hämnd.

Mitt i denna hårda värld träffar vi två barn som slåss för rättvisan, den ena för att det är så hans farbror har lärt honom att man skall uppföra sig medan den andra är kraftigt påverkad av den TV-hjälte som går under namnet Alphas. Jin Kanzaki är namnet på den förstnämnde; underbarnet som besitter såväl styrkan som snabbheten hos en äkta hjälte, men som dock alltid försöker ta betalt från de människor han räddar. Han ”arbetar” dock tillsammans med den något mer blygsamme Kouga Amagi som är något av ett rikebarn och precis som efternamnet skvallrar om tillhör han dessutom korporationen Amagi – även om han i sin unga ålder naturligtvis inte vet någonting om de Spelare som hans pappa en gång var med och skapade.

Kouga, Jin och Kougas syster Konoha Amagi är de stora protagonisterna i Zetman som man får följa från tidig ålder (omkring 10 år) till dess att de har vuxit upp tillräckligt mycket för att börja se och förstå vad som faktiskt försiggår i deras stad och deras tidigare så starka sammanhållning och gemensamma tro och syn på vad som är rätt och fel plötsligt splittras, i synnerhet när det väl framkommer att Jin med sina övernaturliga krafter naturligtvis inte är en helt vanlig pojke utan den varelse som framtagits för att kunna bekämpa hotet från Spelarna: ZET eller Zetman. Kouga lever i sin tur allt mer ut sin inre, starka barndomstro på att rättvisa alltid skall skipas och det onda måste bekämpas till varje pris – fram till den dag då han själv blir sin egen barndomsidol Alphas med hjälp av ny, framtagen teknologi inom familjeföretaget.

Den här serien hade så himla lätt kunnat bli någonting väldigt taffligt och lite smålöjligt – sådär som jag så många gånger tidigare har känt när det handlat om ”coola” killar med vad som kan liknas vid superkrafter och som försöker skipa rättvisa eller bara söker efter svaret på vad meningen med deras liv är och andra dylika, djupa frågor (däribland s-CRY-ed). I synnerhet som Zetman handlar om just rättvisa med Jin och Kouga vilka båda har en lite annorlunda syn på vad som kan räknas som ”seigi” (rättvisa på japanska) och sina egna sätt att lösa saker på, framförallt med vitt skilda upplevelser genom sin uppväxt; Kouga som trots allt som sagt är ett rikemansbarn med en far som skarpt ogillar hur hans son försöker leka att han är någon slags Alphas-person, medan Jin går igenom ett riktigt helvete på grund av sina krafter som så ofta gör att människorna i hans närhet kommer till skada när Spelare attackerar honom.

Men jag tycker alltså att Zetman klarar sig alldeles ypperligt från allt dravel; den känns aldrig löjlig, överdriven eller sliskig utan tvärtom är den riktigt rå, oförlåtande och mörk – precis som jag vill ha det. Såväl Jin som Kouga får genomlida ett par riktigt hårda år (Kougas syster också för den delen) när de växer upp och upptäcker hurdan såväl världen som de själva verkligen är och tvingas på vägen till vuxenlivet bestämma sig för var de egentligen står och passar in någonstans i galenskapen. Jin börjar snart ta avstånd från sina två vänner i hopp om att lyckas skydda dem och börjar så sakteliga acceptera sitt öde, samtidigt som Kouga blir allt mer en ”rättvisans riddare” – åtminstone enligt honom själv, och gör allt han kan för att imitera sin barndomshjälte Alphas och utan minsta tveksamhet bekämpa all ondska (Spelare i synnerhet) med sitt vapen draget.

Snyggt tecknad, intressant historia, bra karaktärer (även om jag lätt kan se folk störa sig på den stela Jin och korrekta Kouga) och mycket action gör att jag rekommenderar denna anime som trots att man har kortat ned från sina 17 volymer i manga-form till endast 13 avsnitt inte alls känns rushad eller nedbantad, även om jag absolut kan tänka mig en ännu djupare och grymmare historia i just sin skrivna form. Men för den som vill se en mörk och intensiv serie om vad som kan räknas som rättvisa och inte så är denna anime absolut ett bra val.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MAL: Good.

Om man frågar Hana Morenos fosterföräldrar så lever Hana ett gyllene liv; långt borta från fattigdomen med såväl tak över huvudet som mat på bordet, betydligt bättre än att befinna sig på ett fosterhem utan vare sig framtid eller någon som vakar över en. Men för Hana är verkligheten ändå en helt annan och hennes liv känns snarare som helvete än himmel eftersom hennes nuvarande "föräldrar" är extremt stränga och ser till att sätta henne i allt tänkbart hushållsarbete för att själva slippa röra ett finger. Faktum är att den största anledningen till varför dem har valt att ta hand om Hana är det bidrag från staten som det ger att försörja ett fosterbarn, samt hur det ser väldigt bra ut för en prästfamilj att visa sådan medmänsklighet.

Tyvärr är det inte enbart föräldrarna som gör att Hana känner sig olycklig i sin "familj" utan även hennes två "syskon" vilka är de verkliga anledningarna till varför livet på riktigt är ett helvete – med såväl verbala som fysiska angrepp som sker dagligen. Men kuvad som hon är och rädd för att lämnas ensam utan några förnödenheter biter Hana ihop och visar inga som helst känslor utan är helt fokuserad på att lyckas ta sig igenom den hårda prövning som är livet med viss hopp eller snarare en önskedröm om att någon en dag ska komma och bara rädda henne från alltsammans...

...och en dag händer det fullkomligt otänkbara, någon som kommer efter Hana; en ung, attraktiv kvinna på en motorcykel som störtar rakt genom familjens fönster och upp på köksbordet medan de sitter och äter middag. Kvinnan ser sig omkring bland de chockerade ansiktena och frågar efter Hana, tar därefter dennes hand och sliter upp henne på motorcykeln och kör iväg.

Kvinnan på motorcykeln är kanske inte helt oväntat Hanas biologiska mamma, Michiko Malandro, en högst efterlyst lagbrytare som för inte så länge sedan lyckades rymma från ett extrembevakat fängelse som sades vara helt omöjligt att ta sig från. Anledningen till varför Michiko har rymt och plötsligt letat upp Hana är för att söka efter fadern: Hiroshi Morenos, Michikos tidigare kärlek innan hon hamnade bakom lås och bom och som för en tid sedan ska ha omkommit i en bussolycka enligt vad medierna rapporterade då. Men efter att ha fått veta hur Hana är hennes dotter och att hon bär samma tatuering som Michiko själv, gör henne tvärsäker på att Hiroshi faktiskt fortfarande lever.

Så tillsammans ger dem sig ut på en lång, fartfylld resa som framförallt sker utan några alltför långvariga stop i städer eller kontakt med människor överlag i och med att Michiko trots allt inte bara är laglös utan numera även förrymd fånge och således mer efterlyst än vanligt. Att helt lyckas undvika polisen är förstås omöjligt och bortsett från att ha just detta problem att tampas med så är det mycket annat som också händer under resans gång – vilket är att vänta med en så extremt hetlevrad brud som Michiko är med sin kaxiga och självsäkra attityd, vilket är raka motsatsen till hurdan Hana är som trots allt har växt upp under något av ett förtryck och agerar såväl försiktig och eftertänksam som så långt ifrån stöddig som man kan vara. Men Hanas karaktär och självkänsla förstärks verkligen under resans gång i och med att hon mer eller mindre tvingas till att bli en tjej med mera "skinn på näsan" eftersom Michiko inte bara är kaxig och cool utan också hetlevrad, något dumdristig och fruktansvärt envis. Deras relation är därför inte bara väldigt omaka utan också oerhört underhållande.

Och oerhört underhållande är verkligen vad som bäst beskriver Michiko to Hatchin (Hatchin blir för övrigt väldigt tidigt i serien Michikos smeknamn på Hana, så där har ni en förklaring till det) som är en riktigt äventyrlig, häftig och skön dramaserie med vissa Cowboy Bepop-vibbar fast i en helt annan tid (det känns som hur alltsammans utspelar sig någon gång kring sent 70-tal). Storyn samt huvudpersonernas äventyr är väldigt medryckande, det är bra tempo på serien överlag och man gillar helt klart karaktärerna – inte bara Michiko och Hana (eller då Hatchin) utan också de som man blir presenterade inför längre in bland avsnitten när det uppdagas en del om såväl Michikos som Hiroshis yngre år.

Animen är även en fröjd för ett helt annat sinne, nämligen synen med riktigt snygg tecknarstil som passar den miljö och tidsepok som allting utspelar sig i. Det påminner som om just Cowboy Bepop även här tycker jag och ger någonting kaxigt, skitigt över sig men som sagt på ett väldigt snyggt och läckert sätt – nästan vackert. Ändå ser det också väldigt modernt tecknat ut i sin krispighet och väldigt mjuka rörelser.

Kort och gott är Michiko to Hatchin ett ruskigt bra och välgjort actiondrama som vem som helst kan och bör se. Det känns väldigt uppfriskande att ha fått se den här animen med just en sådan story och "setting" som är så långt från vad som kanske kan klassificeras som "typiskt anime", ungefär som jag också kände med Rainbow: Nisha Rokubou no Shichinin förra våren – att när japaner skriver drama och visualiserar detta genom anime så kan dem verkligen uttrycka sig riktigt jäkla bra om det bara är rätt person som sitter med pennan och papperet.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MAL: Great.

När Yuki Sanada med sin mormor flyttar till Enoshima är det med hopp om att kunna börja om på nytt och kanske verka normal för sina klasskamrater. Yuki har nämligen ett problem med människor och hur han väldigt lätt blir ängslig av att folk tittar på honom – betraktande, dömande. När detta händer tappar han allt förtroende och även sin verklighetsankring och det känns plötsligt som hur en stor våg sköljer över honom och han inte får någon luft, något som skapar ett krampaktigt ansiktsuttryckt som gör att Yuki se både ursinnig och vansinnig ut. När detta stadie väl släpper och han "får luft" igen är det inte helt ovanligt att han inte ens befinner sig på samma plats utan har lyckats ta sig därifrån utan att riktigt veta hur det gick till.

Och precis dit är hans introduktion inför klassen på det nya gymnasiet i Enoshima på väg att barka hän, men som tur är hinner läraren förhindra att situationen inträffar genom att ta över ordet just som Yuki är på väg att få slut på luft och han kan därmed lugnt sätta sig på sin nya plats i klassrummet. Vad som händer härnäst är att ytterligare en ny klasskamrat introduceras; en märklig spelevink som fullkomligt spritter av energi i såväl ögonen som sitt kroppsspråk och hans korta introduktion består endast av fyra ord vilket fullkomligt sätter stämningen i såväl klassrummet som för animen som stort: jag är en utomjording. Personens namn är Haru, han håller stadigt i ett fiskespö, har en vattenpistol i sitt bälte och när han ser Yuki så utbrister han dennes namn och låtsas-kastar sitt spö mot honom för att håva in sitt byte.

Och så börjar galenskaperna i Tsuritama.

Genom 12 väldigt gladlynta och smått skruvade avsnitt kommer vi alltså att få följa såväl Yuki som Haru där den senare alltså påstår sig vara av utomjordiskt slag och anledningen till varför han har kommit till just Enoshima är för att fiska, men i och med att han inte alls har någon talang för detta eller ens vet hur man gör – fiskespöet till trots – så behöver han dels få lära sig hur och även hitta någon som kan fiska åt honom. Här faller alltså Yuki in i bilden för så snart som Haru ser honom så känner han att Yuki är rätt man för jobbet, och tursamt nog visar det sig dessutom även finnas något av en expert på området i klassen – nämligen Natsuki Usami som inte bara har fiskat sedan han var en liten pojke utan dessutom verkligen är riktigt bra på det och kan allt som man behöver veta för att ta sina första steg mot att bli en proffsfiskare.

Det finns mycket att gilla med Tsuritama och jag sväljer allting med hull och hår. Om vi börjar med det visuella så är animen tecknad på ett lite speciellt sätt med mycket pastellfärger som lyser upp såväl miljöer som ett par av karaktärerna. Det är någonting speciellt med själva tecknarstilen också – hur man har designat karaktärer och miljöerna, men jag kan som inte riktigt sätta fingret på vad eller ge en vidare god beskrivning av det. Men jag gillar det verkligen, det man ser är som lite avslappnande att vila ögonen på. Det visuella påminner mig även lite om något annat som jag har sett men som jag inte heller riktigt lyckas sätta fingret på – spontant vill jag säga att där finns någonting från såväl Eden of the East som Arakawa Under The Bridge.

Vidare till karaktärerna och här finns det heller ingenting att tycka någonting illa om. Haru är förstås det stora charmtrollet med sitt ständigt gladsinta humör, märkliga påhitt och lite roliga sätt att prata. Yuki är även han en intressant karaktär som försöker överkomma sina kommunikationssvårigheter och serien igenom utvecklas väldigt mycket i sin personlighet. Natsuki öppnar också upp sig en del från att ha varit något fåordad och lite bitter på grund av hur han är missnöjd över sin fars uppträdande hemmavid och den nya kvinna som tagit över som makan i huset. Vi får även lära känna en hel del figurer och filurer utöver dessa, däribland en indisk prins som kommer från en organisation som kallas DUCK där man vakar över utomjordiska aktiviteter – vars uppdrag är att hålla koll på just Haru och därför ser han till att hamna i samma klass som Yuki, trots sin ålder på 25 år. Akira Agarkar Yamada är hans namn och en till synes väldigt lugn och cool kille som även han besitter stora kunskaper inom fiskesport. Vad som gör honom till en lite udda karaktär är hur han ständigt promenerar omkring med en stor and som heter Tapioca och han för samtal med.

Storyn kretsar som sagt kring i synnerhet Haru som alltså säger sig vara från rymden och anledningen till varför han har kommit till Enoshima är alltså för att fiska efter någonting, men han säger aldrig riktigt vad utan refererar bara lite vagt till detta som någonting stort och ibland tycks det vara en "han" snarare än "den". En av gångerna då Yuki undrar över varför just han måste vara den som lär sig att fiska och fånga det som Haru letar efter, nämner dessutom Haru någonting om hur de måste fiska för att rädda världen...

Annars finns det även några små sidospår här och var som till exempel just familjesituationen hemma hos Natsuki och även hur Yuki som person som sagt genomgår en förändring i och med att han träffar såväl Haru som Natsuki – när han tidigare alltid har varit ensam på grund av sina sociala problem. Ovanpå detta tillkommer också organisationen DUCK med medlemmar och vad deras motiv är.

Tsuritama är en riktigt varmhjärtad, underhållande och fin anime att följa där historien är något skruvad men inte på något sätt fånig eller barnslig. Det har varit en ren fröjd att få följa någonting så här lättsamt och härligt.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MyAnimeList: Very good.

GTO är en förkortning av Great Teacher Onizuka som i sin tur är en manga från sent 90-tal vars animerade version jag plöjde igenom med stor förtjusning och glädje för 1½ år sedan och höjde serien till skyarna. Vad jag dock inte visste då var att det även spelats in en spelfilm vid ungefär samma tidpunkt; alltså en helt vanlig, icke-animerad TV-serie baserad på samma historia och eftersom denna tydligen skulle vara bra (enligt serieförlaget Tokyopop så var det 12:e och sista avsnittet av serien det mest sedda TV-programmet i Japan någonsin), kände jag för några veckor sedan ett nyfiket behov av att få se den och jämföra med andra japanska spelfilmer som jag har sett – då jag inte är något vidare fan av dessa produktioner.

Först och främst ska det nämnas hur man har gjort ett par förändringar till live-action-versionen av Great Teacher Onizuka med karaktärer som fasats bort, plockats in och diverse förändringar till hur historien fortlöper. Premissen är dock fortfarande densamma; huvudpersonen Eikichi Onizuka är en före detta motorcykelgängmedlem av unga år (22) som sadlat om och nu vill bli gymnasielärare istället, men inte vilken lärare som helst utan den bästa genom att dels göra sina lektioner roliga och intressanta och dels verkligen lyssna på sina elever och ta del av deras åsikter, känslor och privatliv.

Men bland andra Onizukas nära vän Ryuji Danma från mangan samt animen är bortplockad och istället helt ersatt av poliskamraten Toshiyuki Saejima, och Onizuka har faktiskt en egen lägenhet som han spenderar en del av sin tid i. Slutet av serien är även det ändrat, samt några små scener här och var - vilket förstås känns väldigt roligt eftersom det ger en någonting nytt att se på och få uppleva, samtidigt som de ändå har lyckats bibehålla mycket av GTO-känslan. Det nya som händer och sättet Onizuka agerar på och hur han hanterar dessa situationer känns fortfarande helt rätt och väldigt Onizuka.

Men Great Teacher Onizuka Live-action är fortfarande just detta – en live-action, en spelfilm, och jag är som sagt inte så värst förtjust i dessa produktioner av i synnerhet en stor anledning: japanskt skådespeleri, eller överskådespeleri rättare sagt. Det är lustigt hur japanerna är så ruskigt bra på att röstskådespela och verkligen lyckas förmedla alla sorters känslor i animes, men så snart som man riktar en kamera mot dem så faller allting platt enligt mig... Åtminstone i den här filmvärlden, tycker jag, för även om denna spelfilm förvisso känns som GTO så får jag inte alls samma känsla som när jag såg animen.

Och detta beror på att vare sig Onizuka själv eller någon av hans kollegor eller elever lyckas förmedla någonting för mig utan allting känns bara uppläst, falskt och överspelat. När Onizuka försöker spela cool drar jag bara på munnen, när en elev känner sig deprimerad och självmordsbenägen så bryr jag mig inte, och när någon agerar drygt och snobbigt så... ja, visst är personen väldigt irriterande men på helt fel sätt – jag blir snarare lite trött och less på skådespelaren än den karaktär som han/hon ska vara.

Jag vill verkligen inte gå så långt som att såga serien för det här är fortfarande bättre än bland annat Death Note (vi pratar alltså fortfarande live-action nu), men det är ändå inte som att jag skulle rekommendera att man ser denna utan då tycker jag hellre att det är mer värt att se animen ytterligare en gång eller kanske istället läsa mangan – eller vice versa om man nu endast har gjort endera.

Takashi Sorimachi heter skådespelaren som tolkar Eikichi Onizuka och även om han kanske inte är ”great” så kan jag åtminstone tycka att han är någonting annat som också börjar på g: good, och det är ju inte fy skam i den här världen och med just mig som betygsättare.

AnimeNewsNetwork: So-so, it didn’t really grab my attention.

MyAnimeList: - (ej listad)

När Hotaru endast var ett litet flickebarn på besök hos sin farbror råkade hon en dag gå vilse i den stora skogen som låg i närheten av deras hus – en skog som alltid har sagts vara förtrollad med diverse andar och väsen som huserad där i, men även om Hotarus farbror trodde på den magiska skogen när han själv var liten och fick höra diverse historier återberättas av andra i hans närhet, så såg han själv aldrig till någonting onaturligt under sin uppväxt här.

Till synes ensam och utan en aning om åt vilket håll hon ska gå agerar Hotaru på det vis som barn så ofta gör när de är rädda och övergivna: hon sätter sig ned och gråter, högljutt. Till hennes stora förvåning och även lycka hör hon plötsligt en röst som ropar ut och bakom ett träd står en ung man iklädd helt vanliga kläder, med en vit mask över ansiktet. Hans namn är Gin; en av de många andar som bor i skogen och trots att den svaga förtrollning som faktiskt håller honom vid liv kan upplösas genom att en människa så mycket som vidrör honom, så blir detta möte mellan de tu början på en långvarig och vacker vänskap.

Jag hade turen att få höra talas om denna kortfilm från fjolåret genom en kommentar här på min blogg som kom från Nemo H för knappt tre veckor sedan. "Såg en otroligt mysig film som inte får missas" inledde personen sitt inlägg med och efter att ha kollat upp Hotarubi no Mori e närmare så hamnade den väldigt snabbt inte bara på min att-se-lista utan placerade sig dessutom väldigt högt upp – så pass att jag alltså redan har sett den.

Och visst var den mysig; under de 45 minuterna får vi alltså kort lära känna Hotaru och genom henne även stifta bekantskap med anden Gin – samt se hur de två utvecklar en fantastisk och rörande vänskap, trots hur farligt det egentligen är för Gin att umgås med Hotaru och människor överlag i och med att den besvärjelse som håller honom vid liv i denna magiska skog kan upplösas endast genom att någon av mänsklig form rör vid honom och således upphör han själv att existera. De två träffades som sagt när Hotaru endast var ett litet barn och under den första halvan av filmen återberättas såväl detta möte som nästkommande somrar – hur Hotaru återvänder till sin farbror år efter år just för att få kunna vara med Gin igen under hela sommarlovet. Men samtidigt som hon själv blir äldre och just har påbörjat gymnasiet när vi väl kommer till vad som är nutid, så fortsätter Gin att se i stort sett precis likadan ut och under det senaste året har Hotaru haft svårt att tänka på någonting annat än hur gärna hon vill träffa Gin och få spendera mer tid med honom än bara under somrarna – framförallt att faktiskt kunna röra vid honom.

Vi får faktiskt även stifta korta bekantskaper med några av de övriga väsen som lever i skogen och som vädjar till såväl Gin som Hotaru att vara försiktiga, just på grund av hur omaka dem egentligen är och hur pass bräcklig som Gin är i sitt nästan spökliga tillstånd.

Bortsett från den otroligt berörande historien i sig så ser även Hotarubi no Mori e fantastisk ut; skogen är lummig, karaktärer samt varelser vackert tecknade, bakgrunderna detaljerade och det känns verkligen att jag ser på ett riktigt praktverk som är välgjort på alla sätt och vis – den korta filmtiden till trots. Och när de 45 minuterna väl har gått så är känslorna mixade, ni vet sådär som det så ofta känns när man ser en riktigt bra film och en anime i synnerhet tycker jag. Man är liksom så ledsen kanske inte bara för att filmen är slut utan även över vad som hände i den, och samtidigt så glad eller rent utav upprymd just på grund av hur bra filmen har varit.

Det här är bland det vackraste och finaste jag har sett i anime-världen och Hotarubi no Mori e har inte bara hittat en plats i min bokhylla bland övriga stora titlar som verkligen har lyckats fånga mig, den har även hittat en plats i mitt hjärta.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in everyone’s collection.

MAL: Great.

Fumizuku är ett nytt universitet där man använder sig av två system som är unika för skolan och inte brukas någon annanstans i världen. Det första är ett prov som alla elever får skriva efter sitt första år och deras resultat här bestämmer i vilken klass som man hamnar, från A till F där varje klassrum och de resurser som eleverna har till sitt förfogande beror på huruvida man placeras bland A-studenterna eller F-studenterna – vilket alltså representerar den bästa respektive sämsta klassen och allting däremellan (B-E). Det andra systemet heter ”Summoned Being Exam War” och är ett sätt för klasserna att utmana varandra i klasskrig som utspelas mellan deras små frammanade alter egos, där varje liten figur är lika stark som sitt ”riktiga jag” i de olika skolämnena såsom historia, matte och så vidare – allt beroende på hur pass höga poäng som man fick på provet som skrevs. Det går således att försöka förbättra sitt lilla mini-ego genom att skriva provet på nytt för att uppnå en högre poängsumma, men om man då istället råkar prestera sämre än tidigare innebär det att figurens poängvärde försämras och således blir mindre stridsduglig i en utmaning.

Anledningen till varför man skulle vilja starta ett sådant här klasskrig är för att vinnarna (den som besegrar motståndarnas klassrepresentant) får byta klassrum med förlorarna och är alltså ett sätt för de som inte är nöjda med sin placering att försöka förbättra situationen.

Och detta är precis vad protagonisterna Akihasa Yoshii samt Yuji Sakamoto i klass F är ute efter; att klättra hela vägen upp till A-klassrummet för att där få kunna avnjuta bekväma fåtöljer, individuella laptops och en öppen bar fylld av snacks och förfriskningar. Men för Yoshii handlar det om så mycket mer än så, för i klassen går även den vackra och smarta Mizuki Himeji som placerats där endast på grund hur hon svimmade under provet och således fick 0 poäng av den fullkomligt inhumana läraren, något som Yoshii inte kan acceptera utan nu vill ställa tillrätta då Himeji absolut hör hemma i klass A.

Låt oss börja med att prata om just romansen mellan Yoshii och Himeji då det är väldigt mycket ”katt kring het gröt” här. Himeji råkar nämligen vara väldigt förtjust i Yoshii men är oförmögen att säga det och istället leder hennes författande av ett kärleksbrev Yoshii till att tro att hon är kär i hans barndomskompis Yuji – som i sin tur jagas av klassrepresentanten Shouko Kirishima från klass A. Och för att krydda Yoshiis komplicerade kärleksliv ytterligare så har han dessutom ännu en beundrarinna som inte vågar säga vad hon egentligen känner för honom, i form av den våldsamme Minami Shimada som Yoshii gång på gång narrar genom att prata om hur platt hon är och att man lätt misstar henne för en pojke.

För bröststorlek och näsblod, det är någonting som är minst lika återkommande i denna något tramsiga serie till romantisk komedi som alla sina kärleksdraman. Fokuset ligger lika mycket på Himejis bröststorlek som hennes kärlek till Yoshii och det stannar inte där, för i klassen har man även en megapervers kille med kamera som ständigt är framme när Minami läxar upp Yoshii utan en tanke på hur hon positionerar sig själv och sina ben. Det var kanske lite roligt att se honom först utnyttja situationen, men när han för sjuttioelfte gången ålar omkring på golvet och väser ”Miru, miru!” (jag ser, jag ser!) med kameran riktad mot särade ben och fladdrande kjolar, så känns det verkligen betydligt mer tröttsamt påträngande än skrattframkallande.

Överlag finner jag Baka to Test to Shoukanjuu vara just tröttsam och tramsig, för hos mig går inte alla liter med näsblod som sprutar till höger och vänster riktigt hem. Samtidigt försöker man ändå att vara lite Nichijou och Aakawa Under The Bridge i sitt sätt att teckna vissa scener och lägga upp komiska situationer när man kör med väldigt snabba klipp där hela situationen ändras från en scen till en annan och det är ofta som Yoshii samt Yuji samtalar med varandra då hela den tecknade stilen övergår från noggrant tuscherat och färglagt till snabbskissat i svartvitt med en blyertspenna. Detta kan jag faktiskt uppskatta då man inte på långa vägar tar det lika långt som i synnerhet just Nichijou, där humorn är så extrem att det kan bli svårt att uppskatta den (lite swing and a miss), men här är man å andra sidan väldigt sällan faktiskt rolig mer än hur en pajassituation uppstår i stil med Yoshii som förolämpar Minamis kroppsbyggnad och därefter blir påhoppad av sagda tjej – varpå ninjapervot (som han faktiskt kallas då han är så snabbt framme med sin kamera i dessa situationer) förstås dyker upp och fotograferar, tätt följt av näsblod som reaktion på vad han har lyckats se och fånga...

Det finns inte så mycket mer att säga om Baka to Test to Shoukanjuu känner jag, vilket är synd för serien ska ju trots allt i första hand handla om hela den här grejen med att eleverna kan frammana små miniatyrer av sig själva som slåss för att lyckas komma till ett bättre klassrum, men fokuset riktas väldigt snabbt på någonting helt annat på grund av hur klassen som man i huvudsak följer (alltså F där majoriteten av alla protagonister finns samlade) genom de 13 avsnitten väldigt tidigt förlorar en match och då säger skolans regler att man inte får utmana någon igen på hela tre månader. Dessa tre månader representeras av typ 8 avsnitt, så genom mer än halva serien gör eleverna helt andra saker som att bada i skolans pool (komplett med scener där alldeles för stora bröst trängs i alldeles för små badkläder) och utvecklar sina förhållanden till varandra då man bland annat får veta att Himeji är en urusel kockerska samt hur Yoshii har en storasyster med större byststorlek än Himeji och dessutom har farligt incestuösa känslor för Yoshii. Så några ordentliga strider blir det sällan, däremot sker det som sagt ofta att flickor springer i korridoren – med mer än bara deras kjolar som rör på sig.

Trist med ännu en tramsig och sexanspelande klasskomedi där tittaren får fler bröst upptryckta i ansiktet än vitsiga kommentarer från protagonisterna och när det väl skämtas om någonting så handlar det allt som oftast om någonting kroppsrelaterat, men jag antar att det finns en så stor publik av denna genre inom animevärlden att det lönar sig trycka ut flertalet serier som kör med samma koncept. Jag tillhör dock inte denna skara – och det gläder mig faktiskt.

AnimeNewsNetwork: Weak, I wish I’d done something better with my time.

MyAnimeList: Bad.