Efter att först ha ratat och därefter hyllat Akiyuki Shinbo för sin väldigt speciella visuella stil och även historier, kände jag att om så bara hälften av hans animes verkligen lyckas fångas mitt intresse så är det ändå tillräckligt för att våga utforska fler av hans verk och detta är precis vad jag har ägnat den senaste veckan åt genom att se färdigt den första säsongen av Sayonara Zetsubou-Sensei.

Nozomu Itoshiki är inte bara lärare, han är också en obotlig pessimist som för minsta lilla motgång eller bakslag försöker ta till snaran och alltså begå självmord. En stor anledning till detta har också att göra med hur hans namn i horisontell, skriven form råkar påminna väldigt mycket om ordet ”zetsubou” vilket betyder förtvivlan. Som tur är befinner sig en lika obotlig optimist i hans klass, Kafuka, som gång på gång övertygar honom om att allting är som det ska vara och hur fantastisk världen är – även om hon på grund av sin klumpighet många gånger är på väg att verkligen ta livet av Zetsubou.

Faktum är att hela klassen består av väldigt speciella individer i stil med exemplet här ovan. För varje avsnitt som går möter vi en ny personlighet som till exempel den schizofrene Kaere som efter sina studier i USA hotar med stämningar för minsta lilla sak, eller Kiri som är en så kallad hikikomori (extremt asocial och folkskygg människa).

Som man säkert kan förstå bara genom att få dessa karaktärsbeskrivningar så är Sayonara Zetsubou-Sensei en väldigt komisk och lite galen serie. Avsnitten behandlar som sagt vanligtvis någon ny karaktär i kombination med att någonting sker inom klassen, såsom en klassresa eller skoluppgift, och därefter avlöser tokigheterna varandra hela avsnittet igenom. Eftersom serien som sagt är regisserad av just Akiyuki Shinbo så varvas alltsammans med ett par knepiga vinklar, hastiga klipp och vissa visuella effekter. Ingenting alltför extremt den här gången dock, utan det är mera den lite platta tecknarstilen som utmärker serien, vilket också gör att man kan se den utan att få huvudvärk till skillnad från hur jag upplevde Bakemonogatari.

Dock är Sayonara Zetsubou-Sensei fortfarande väldigt mycket av en swing-and-a-miss för min del; de riktigt underhållande avsnitten kommer med väldigt glesa mellanrum och däremellan känner jag allt från ingenting särskilt till... ja, rent utav misströstan – precis som Zetsubou-sensei själv genom de 12 avsnitten och därför nöjer jag mig så här med den första säsongen (av så många som tre samt två korta OVA:s).

Betyget på AnimeNewsNetwork.com får helt enkelt bli: Descent, I didn’t lose my time.

Aoi Bungaku översätts rätt och slätt till Blå Litteratur och är en kort serie som trots sina 12 avsnitt ändå hinner berätta hela sex olika klassiska historier från japansk litteratur:

No Longer Human; om en ung man som känner ett starkt utanförskap till samhället så till den grad att han anser sig själv vara omänsklig - ett monster. Är med sina fyra avsnitt den längsta av historierna.

Sakura no mori no mankai no shita; om en stråtrövare som bor i skogen och en dag träffar en förtrollande vacker tjej vilken han gör till sin fru - men inte utan att hon ställer vissa krav på honom, krav som medför blodsspill...

Kokoro; kretsar kring ytterligare en ung man, men denna studerar i Tokyo och hyr där ett rum från en änkling med dotter. Bjuder en dag in en gammal barndomsvän att bo tillsammans med honom då mannen tycker synd om sin vän som vare sig tycks ha mat eller ens hustak för dagen, på grund av sitt levnadssätt som munk, vilket öppnar upp för ett kärleksdrama i hushållet. Berättas två gånger från olika perspektiv: först mannen i fråga och därefter hans vän.

Run, Melos!; berättar en historia i en historia när en pjäsförfattare får ett uppdrag vars handling påminner honom om ett plågsamt svek från sin barndomsvän. Här får man således följa dels pjäsen han sitter och skriver (vilken förstås bär namnet på denna berättelse), dels se minnen från vem hans vän var samt vad sveket bottnar i.

The Spider’s Thread; visar den grymma och respektlöse banditen Kandata vars enda goda gärning i sitt liv var när han skonade en spindel - vilket ska visa belöna sig den dagen han hamnar i helvetet för sina synder...

Hell Screen; handlar så slutligen om den store och talangfulla konstnären Yoshihide som får i uppdrag av sin kung att måla hans vackra stad i det mausoleum som står förberett och som kungen, sin unga ålder till trots, redan nu har bestämt sig för hur det ska se ut: färgsprakande vackert, precis som staden han bor i och styr. Dock är det inte riktigt så Yoshihide själv ser på det då kungen är lika nonchalant mot sitt folk som han är hänsynslös i sitt sätt och därför beslutar sig konstnären för att istället avbilda den riktiga sanningen på gravmonumentets väggar.

Vad jag ska tycka om denna anime är jag inte riktigt säker. Å ena sidan innehåller den väl egentligen väldigt intressanta, tankfulla berättelser men å andra sidan är majoriteten av dem väldigt... extrema, och lite märkliga. I synnerhet No Longer Human var nästan bitvis otrevlig att se - på något slags psykiskt plan. Men det känns då absolut inte som att jag har kastat bort min tid i att se dessa, särskilt som jag fann Kokoro och Run, Melos! vara riktigt strålande både i historia och utförande. Tecknarmässigt håller faktiskt alla sex berättelser mycket hög klass med väldigt vassa animationer.

Men, som sagt, av dessa sex var det egentligen bara två som verkligen föll mig personligen på läppen och därför tänker jag inte klättra lika högt i betygskalan som nu snittet på AnimeNewsNetwork.com ligger på utan nöjer mig med: Decent, I didn’t lose my time.

I april förra året fick jag bekanta mig med en gymnasieflicka vid namn Sawako Kuronuma. Vid första anblicken verkade hon lite glåmig, tillbakadragen och bara allmänt märklig – vilket också var precis hur inte bara hennes klass utan även hela skolan kände. Men tack vare klasskamraten Shouta Kazehaya som en dag plötsligt närmar sig Sawako och faktiskt börjar prata med henne, lär såväl tittaren som människorna omkring henne vilken känslig, omtänksam och fantastiskt vacker person detta verkligen är.

Detta hände alltså i Kimi ni Todoke (ungefär ”nå ut till dig”) som jag såg i april förra året. Nu är det dags för uppföljning i Kimi ni Todoke 2nd Season.

Närmare ett år har passerat sedan senast – ett väldigt omtumlande men också fantastiskt år för Sawako som trots att hon fortfarande har kvar sitt smeknamn ”Sadako” (huvudpersonen i den japanska skräckfilmen Ringu eller The Ring), nu ändå kan känna sig uppskattad av sin klass och därmed också mer som en vanlig skolflicka. Folk är inte längre lika rädda för henne även om det fortfarande kvarstår ett och annat rykte om de ockulta krafter som hon sägs besitta, men nu är dessa inte längre någonting lika negativt (typ förbannelser) som tidigare utan istället pratar man om hur Sawako bland annat kan välsigna ens kärleksliv.

Och kärleken, det är vad denna andra säsong verkligen handlar om. För efter all denna tid som Sawako har spenderat tillsammans med Shouta, då ju hennes nuvarande sociala position i skolan främst beror på hans godhet och intresse för henne, börjar hon känna hur någonting inom henne händer var gång som hon möter hans blick eller ser honom le. Men nu när Sawako så att säga ”klarar sig på egen hand” spenderar de två inte längre lika mycket tid ihop som tidigare och då är ju frågan, känner sig Shouta ”klar” med henne och har inte längre något vidare stort intresse av att träffas och umgås, eller finns det kanske någon chans att de två kan bli ett?

Kimi ni Todoke 2nd Season är verkligen betydligt kortare än originalet med bara hälften så många avsnitt (12st), men så handlar det nu också enbart om relationen mellan just Sawako och Shouta den här gången. Man får inte direkt se några andra karaktärer utvecklas bortsett från en ny kille i klassen, som väldigt snabbt tycks utveckla ett intresse för den fortfarande något tystlåtne och väldigt blygsamme Sawako – till Shoutas förtret och således väntar ett visst triangeldrama med diverse missförstånd.

Det finns nog ingen serie som får mig att dra lika mycket på smilbanden på ett sådant där lite fånigt, hjärtvärmande sätt som just Kimi ni Todoke och det inkluderar nu även denna andra säsong som de få avsnitten till trots och en lite ”tunnare” historia ändå lyckas fånga mitt hjärta så till den grad att jag rent utav sitter och lyssnar till seriens öppnings- samt slutmusikstycke även såhär i efterhand och bara känner myset inombords. En riktigt älskvärd anime som jag någon dag tänker se till att ha stående i min samling.

På AnimeNewsNetwork.com registrerar jag än en gång: Excellent, should be in anyone’s collection.

Den här animen snubblade jag, liksom så många andra gånger, över när jag egentligen satt och letade efter en helt annan serie men i brist på vad som fanns tillgängligt vid det tillfället, såg det här namnet istället och tänkte således att ”Hmm, det här kanske kan vara någonting.”

Och det har det nu också visat sig vara. Någonting enormt och fantastiskt.

Shura no Toki: Age of Chaos, eller Mutsu Enmei-Ryu Gaiden: Shura no Toki om man går efter vad mangan som denna serie är baserad på heter, utspelar sig under 1800-talets Japan och kretsar kring den legendariska kampsport som kallas Mutsu Enmei-Ryu; en obeväpnad stil som enligt legenden är oövervinnerlig oavsett om motståndaren själv utövar någon annan typ av kampsport eller rent utav svingar ett vapen. Genom serien får man följa tre olika generationer av sådana utövare, vilka placerar ordet Mutsu före sitt namn, när de egentligen inte gör så mycket mer än driver genom landet - men ändå lyckas placera sig själva i hetluften såväl i dueller mot beryktade svärdsmän som på stora slagfält.

De tre historierna har ingenting med varandra att göra och huvudpersonerna byts hela tiden ut mot nya när väl en historia avslutas och nästa tar vid, men detta utan att det på något sätt kändes särskilt förvirrande eller rörigt då det hela tiden är väldigt tydligt när en ny generation Mutsu tar vid och vid det tillfället har det även passerat några år - vilket också påverkar situationen i landet i sig. Detta är särskilt påtagligt i den tredje och sista historien när fältherrar på kejsarens uppdrag utför fälttåg genom Japan (precis som det också verkligen var under denna period) och även länder bortom havskustens gränser intresserar sig för Japan. Mitt i allt detta får man följa många historiskt korrekta personer som spelade avgörande roller för landets historia, med en uppdiktad Mutsu mitt ibland dem som kom att bidra till varför det gick så bra för bland andra visionären och fadern av den Kejserliga japanska flottan: Sakamoto Ryoma (1836-1867).

Trots allt våld som naturligtvis följer i denna anime som trots allt handlar om kampsport och svärdsmän, så spills det oerhört få mängder blod och jag kan inte erinra mig att jag någonsin såg några avhuggna lemmar i serien. Folk dör i hundratals, javisst, men just blodsspillet är verkligen minimerat vilket inte alls på något sätt kändes som att det bedövade känslan i de stora strider eller många dueller som äger rum genom avsnitten. Tvärtom är just striderna oerhört välgjorda och intressanta och då i synnerhet när just en Mutsu är inblandad - vilket dessutom vanligtvis faktiskt handlar mer om hur den andra parten inte nödvändigtvis är ute efter att verkligen få dräpa någon utan vill bara testa sin styrka mot dessa legendariska kampsportsutövare, vilka trots allt sägs aldrig kunna förlora. Några av duellerna upplevde jag faktiskt som lika intensiva och spännande att skåda som en bra match i Hajime no Ippo (Fighting Spirit), och då varade ändå matcherna i den animen i allt från ”bara” ett avsnitt upp till flera, medan duellerna här i Shura no Toki är över på bara någon minut.

Det känns svårt att förmedla vilken fantastisk mix av action, historieutbildning, svärdsfäktning och blandade starka känslor som jag har fått uppleva genom de 26st avsnitt som utgör Shura no Toki: Age of Chaos. Mot slutet blev jag verkligen tagen på riktigt av vad som händer i serien och hur det går för den historiens alla karaktärer som man får lära känna. Detta om något är väl en klar indikation i sig på hur välgjord denna anime är?

Först Bakumatsu Kikansetsu Irohanihoheto i december, därefter Sword of the Stranger förra månaden och nu denna. Varifrån kommer plötsligt alla dessa välgjorda action-animes med svärd inblandade från - och var kan jag få tag på mer av den här varan? Detta återstår att se, för jag vågar då verkligen inte hoppas på att jag kan hitta ytterligare en anime av denna klass som jag på AnimeNewsNetwork.com översätter till: Excellent, should be in anyone’s collection.

Av en slump blir gymnasieeleven Tsukune Aono intagen på en skola långt bortom sin vildaste fantasi: Youkai Academy, en plats av monster för monster dit ingen människa kan ta sig såvida man inte har ett antagningsbesked, vilket Tsukunes pappa råkar snubbla över på gatan utan att veta vad det egentligen innebär – hans föräldrar blir bara så lycksaliga över att de faktiskt kan skicka iväg sin inte helt briljanta son på något slags internat utan att han behöver läsa om ytterligare ett år, så därför sätter man honom glatt på bussen som ska ta Tsukune till denna Youkai Academy och önskar honom lycka till.

Det dröjer förstås inte lång tid förrän Tsukune förstår att någonting är väldigt, väldigt fel med skolan men som tur är har man en regel som säger att alla elever och lärare är tvungna att anta mänsklig form så länge som man vistas på skolan, och får under inga som helst omständigheter avslöja sitt riktiga jag – varpå han alltså kommer undan med sin mänsklighet.

Han får också hjälp från vampyren Moka Akashiya, som liksom honom själv just ska börja på skolan, med att dölja sin riktiga identitet vilken Tsukune erkänner för henne men ändå blir accepterad av Moka eftersom han inte tycks vara som alla andra människor: hatiska mot monster. Istället uppstår en viss romans mellan de två och inte bara där, då fler av tjejerna på skolan också dras till Tsukune – kanske för att han som människa luktar så sött (enligt vissa då, andra monster avskyr förstås den doften). I vilket fall som leder detta till den ena striden efter den andra där Moka dels måste skydda Tsukunes hemlighet från att avslöjas, dels slåss för att behålla honom för sig själv.

Rosario to Vampire är en typisk barnslig skoldramaserie med så kallade ”maktkamper” som är över på allt från 30 sekunder upp till två minuter. Det viktiga i den här animen är egentligen inte Tsukunes kamp att försöka klara sig i skolan utan att bli avslöjad, utan tonvikten ligger snarare på alla tjejer runtomkring honom. Det är den ena trosavslöjande vinkeln efter den andra på det mest tröttsamma ecchi-viset man kan tänka sig och hade serien varit längre än bara 13 avsnitt så skulle jag ha behandlat den precis som jag gjorde med Ah! My Buddah! och bara ignorerat att se den färdigt, men nu kände jag att jag lika gärna kunde få det överstökat eftersom jag ogärna har anime i bagaget som jag inte ”klarat ut”.

Men allvarligt talat, jag förstår mig verkligen inte på de personer som kan se sånt här och verkligen tycka att de får ut någonting av det. Jag vet inte när jag senast såg en anime där den mörkröstade mannen som under ”sexiga” scener faller in med ett långsamt ”Oooh yeaaaah!” gjorde sitt framträdande, men jag har då verkligen inte saknat detta och trodde att jag skulle bryta ihop när det så oundvikligt slutligen dök upp i Rosario to Vampire (lyckligtvis hör man det endast tre gånger under de 13 avsnitten).

Om man plockar bort alla fruktansvärda ecchi-scener från den här serien blir den väl okej att se, det är som sagt ett ganska barnsligt drama det rör sig om och Moka är sitt söta yttre till trots en övermäktig vampyr som utan problem klarar utav alla motståndare som kommer mellan henne och Tsukune – vilket gör striderna lika förutsägbara som tråkiga. Men som den är nu i sitt befintliga, perversa skick så sjunker betyget av den anledningen och jag häpnas över hur serien faktiskt har fått en andra säsong med lika många avsnitt som dessutom är 5 minuter längre vardera...

Nej tack, efter att ha sett någonting sådant här måste jag nu få skölja ur huvudet med en riktigt bra serie. Betyget på AnimeNewsNetwork.com blir: Weak, I wish I’d done something better with my time.

Ichinomiya Kou är perfekt. Han ser bra ut, han spelar flertalet instrument, han är allmänt enormt begåvad och redan vid 20 års ålder driver han ett eget, framgångsrikt företag. Allt detta beror på Kous far som står bakom Ichinomiya Imperiet med diverse affärsverksamheter och som sedan Kou var ett litet barn har lärt honom att det inte finns någonting i livet som är gratis, utan vill man ha någonting får man arbeta för det och man ska heller aldrig förlita sig på någon annan än en själv – att be om hjälp är det fulaste man kan göra.

Så när Kou en dag promenerar över Arakawa-bron, blir bestulen på sina byxor av ett par ungdomar som därefter hänger upp dem på en av stålbalkarna och en ung tjej som sitter där och fiskar erbjuder sig att hjälpa Kou att få tag i byxorna, nekar han förstås hennes hjälp och börjar klättra uppför balken på egen hand. Ett snedsteg senare faller Kou ner i vattnet under bron – med den trasiga stålbalken över sig, uppgiven och redo att möta döden. Men flickan på bron dyker förstås ner i det kalla vattnet och räddar honom, vilket Kou väl uppe på land igen absolut inte kan acceptera om han inte får chansen att avbetala sin skuld direkt på plats. En enkel femma kan tyckas, Kou är ju trots allt en framgångsrik affärsman som har råd med allting! Flickan, vars namn är Nina, önskar sig dock detta: att Kou stannar och gör henne sällskap, som vore han hennes älskare, under bron där hon visar sig bo...

Och så börjar en otroligt märklig saga fylld av konstiga karaktärer som också bor under Arakawa-bron – vilken rymmer ett mindre samhälle. Här finns bland annat en egenbyggd kyrka med en jättepräst utklädd till nunna som kallar sig för ”Syster” och är före detta (skjutgalen) soldat, en rockstjärna med just en stor stjärnmask på huvudet som har tröttnat på idollivet och hellre sjunger sin egen musik trots att han skriver urusla låtar, samt en man i full kappa-mundering (legendarisk vattenvarelse från japanska folksägner) som är den utnämnde borgmästaren av samhället, med flera andra karaktärer.

Arakawa Under the Bridge har regisserats av Akiyuki Shinbo och det tog verkligen inte många minuter att se detta i seriens visuella stil och många plötsliga klipp samt märkliga övergångar. Senast jag såg någonting som den här mannen sytt ihop var Bakemonogatari, som jag ju inte var helt förtjust i, men Arakawa Under the Bridge är klart mildare för ögat att titta på och framförallt är själva intrigen betydligt mer rolig och intressant, med galna upptåg och karaktärer som dessutom är lätta att tycka om.

Den härliga sinnesstämning som denna anime lämnar efter sig i form av glädje och mys när Kou försöker reda sig i sitt nya liv tillsammans med Nino, får mig att tänka en smula på Kimi ni Todoke och då liksom nu gläds jag åt att det finns ytterligare en säsong som jag kan få avnjuta någon gång i framtiden. Således delar jag även ut samma betyg på AnimeNewsNetwork.com vilket blir: Excellent, should be in anyone’s collection.

Sword of the Stranger är regisserad av Masahiro Andou och kretsar kring en namnlös svärdsman samt den pojke han råkar på som lever tillsammans med sin hund i ett gammalt tempel på den mat de lyckas stjäla åt sig från den närliggande byn. Efter ett plötsligt överfall av okända män blir den unge Kotaros hund skadad av en giftpil och då barnet inte vet vad det ska ta sig till, ber han svärdsmannen om hjälp att föra Kotaro och hans hund till närmaste stad där det förhoppningsvis finns medicin att få tag på.

Svärdsmannen accepterar uppgiften - utan att veta hur kejsaren Ming från Kina har sänt ut ett antal soldater och specialtrupper att söka reda på pojken, vars blod man är ute efter för att kejsaren ska kunna få evigt liv enligt en gammal sägen.

Den här filmen behandlar egentligen tre historier; vi har pojken med sin hund som är jagade av Mings män, svärdsmannen som plågas av grymma minnen från ett gammalt krig där han deltog innan han bestämde sig för att aldrig mer dra sitt svärd, och så en korrupt landsherre som tar emot "besökarna" från Kina men egentligen inte har för avsikt att samarbeta utan mest bara är nyfiken på vad det är som driver den kinesiske kejsaren att jaga en sådan liten pojke och därefter försöka använda den informationen mot Ming.

Actionfylld utan att kännas överdriven är detta en av de absolut bättre animes jag har sett som utspelar sig under den här perioden där det är krig och katanas inblandade. Storyn är en intressant sådan och det händer hela tiden saker på olika håll utan att man för den delen tappar bort sig någonstans bland alla nyckelpersoner. Animationerna är dessutom suveränt gjorda och i synnerhet just svärdsstriderna är en riktig fröjd för ögat att se. Visst faller en del lemmar till marken när filmen kulminerar mot slutet då alla sidor drabbar samman, men mängden blod känns helt naturlig och många av de våldsammaste scenerna är liksom milt censurerade av att kameran fokuserar någon annanstans just som en person får det dräpande slaget eller någonting avhugget och istället ser man endast blodet som skvätter eller den livlösa kroppen efteråt.

Roligast av allt är just känslan som infinner sig efteråt av att som sagt ha fått uppleva en actionfylld svärdsanime där inget av det som skedde var vidare överdrivet utan bara snyggt och häftigt. Som en välproducerad hollywoodfilm men utan de extra explosionerna som kommer bara av att huvudpersonen så mycket som tittar på en bil för att den plötsligt ska explodera upp i luften och snurra runt ett dussin varv.

Väl rekommenderad till alla som uppskattar anime sätter jag 8/10 på IMDB samt fyller i följande på AnimeNewsNetwork.com: Excellent, should be in anyone’s collection.

I en värld där de dödas själar förvandlas till stenböcker vars liv man sedan kan läsa genom att röra vid en sådan bok, existerar en organisation som kallas Armed Librarians som med sina psykiska krafter ser till att skydda dessa böcker och samla dem på ett och samma ställe – nämligen sitt egna högkvarter Bantorra Library. Serien handlar i mång och mycket om deras kamp mot Shindeki-kyrkan som mer eller mindre är en ond sekt vilka hjärntvättar människor till att inte längre tro att dem är mänskliga och sedan utnyttjar dessa för att komma åt Armed Librarians, för det mesta genom att implementera bomber i deras kroppar och sedan utlösa dessa när AL kommer för att försöker rädda dessa så kallade ”Meats”.

Tatakau Shisho (Armed Librarians : The Book of Bantorra) hade verkligen sina upp- och nedgångar. Det kändes inte helt lätt efter de första tre avsnitten där historien verkade intressant till en början med hela själböcker-grejen men sedan blev smått förvirrande med massor av uttryck som man inte begrep någonting av och heller inte fick förklarat för sig (jag har fortfarande ingen riktig koll på vad exakt en ”True Man” innefattar). Tacksamt nog utgjorde denna förvirrande del endast de första fyra avsnitten varpå en ny historia påbörjas som var betydligt mer intressant att följa - och så även de nästkommande 20 avsnitten. Därefter blev det väldigt förvirrande igen i slutet av serien med väldigt märkliga händelser, tillbakablickar, nya karaktärer som gjorde entré och nyckelkaraktärer som dog men ändå inte...

Hade hela serien gått på som den började och även avslutades hade jag mest troligt aldrig orkat traggla mig igenom de 27 avsnitten, men nu är jag ändå hyfsat glad över att ha gjort just detta. För trots att det brast en hel del i början och slutet så var mitten tillräckligt underhållande för att helhetsupplevelsen ska kännas mer bra än dåligt - även om ett slut som man knappt förstår naturligtvis aldrig kan lämna en riktigt tillfredsställd.

AnimeNewsNetwork.com: Good, worth seeing.