Den här veckan har jag inte bara hunnit se färdigt Kurau: Phantom Memory utan också tagit mig igenom den andra Eden of the East-filmen, Paradise Lost, för att därmed även lägga lock på den animen efter all denna tid!

Kurau: Phantom Memory var verkligen strålande från början till slut, en serie som jag kan rekommendera till precis alla då den också hade allt :) Karaktärerna var trovärdiga, storyn intressant, händelserna spännande och musiken bland det bästa jag har hört - i synnerhet den låt som spelades i slutet av varje avsnitt, Moonlight, vilken nu tillsammans med musik från Berserk, Ergo Proxy, Overdrive och Welcome to the NHK! ligger bland mina favoriter @ YouTube:

http://www.youtube.com/watch?v=tWgcFhT35IY

Mitt betyg på AnimeNewsNetwork.com blir således: "Excellent, should be in everyone's collection"

Och så var det då denna; den andra och sista filmen i Eden of the East-sagan som härmed avslutas. Eden of the East the Movie II: Paradise Lost tar förstås vid direkt efter där den första filmen avslutades - med Akira och Saki som återvänder till Japan för att försöka styra upp det kaos som råder i och med att Akiras riktiga identitet håller på att försvinna och istället ersättas av ett rykte om att han skulle vara den nyligen avlidne premiärministerns oäkta son.

Jag tänker inte säga mer än så om filmens innehåll då jag verkligen inte har för avsikt att förstöra upplevelsen för er andra som kanske (och förhoppningsvis) vill ta er igenom hela animen en vacker dag. Men den nystar i alla fall upp det trassliga garn som består av frågor såsom vem Akira var innan han blev utvald till att göra landet till en bättre plats att leva, varför han blev utvald och även av vem - alltså den så kallade Mr. Outsides hemliga identitet.

Allting är dock inte helt kristallklart men det beror inte bara på att hela animen (såväl filmerna som avsnitten) som sagt har en rätt så snårig intrig som bitvis är lite svår att förstå och hänga med i, utan bottnar också framförallt i att jag tog en så pass lång paus från att jag avslutade serien till när jag såg den första filmen, och därefter även "glappet" mellan denna och Lost Paradise. Att se hela Eden of the East igen från början (avsnitt 1) till slut (film #2) i ett sträck skulle förmodligen ge väldigt mycket, speciellt eftersom det då vore andra gången för min del. Och en dag ska det också bli så :)

Starkt rekommenderat även denna. Se åtminstone serien om inte annat, den är bra nog stående på sina egna ben även om man aldrig går vidare med filmerna (men något riktigt slut får man ju i så fall inte).

Året är 2100 och under koloniseringen av månen stöter människan på en ny typ av energikälla, som man förstås genast vill försöka exploatera. Amami Kurau är dotter till den projektansvarige för detta projekt och får på sin födelsedag följa med sin far, Hajime, in på forskningsstationen för att se honom och hans medarbetare experimentera med den nya energin, när en olycka plötsligt inträffar som släpper lös energin i rummet och den till Hajimes förskräckelse går rakt in i Kuraus kropp - som upplöses i atomer, bara för att en plågsam och tröstlös minut senare återmaterialiseras. 

Kurau: Phantom Memory berättar historien om Kurau som nu 10 år efter incidenten på månen lever ensam och utan någon som helst kontakt med sin far, eftersom hon trots sitt bevarade utseende och med alla barndomsminnen intakta inte längre är Amami Kurau utan istället ett slags energiväsen som lever i Kuraus kropp med fantastiska krafter - på jakt efter sin tvillingenergi som hon har sökt efter under de senaste 10 åren, och redan i det första avsnittet också hittar.

I och med detta hoppas Kurau få kunna återlämna sin kropp till Hajime så att han får sin riktiga dotter tillbaka, men forskningen kring vad Kurau är samt den energi som man nu kallar för Rynax har idag hunnit komma långt och det dröjer inte länge förrän hon får lära sig att polismyndigheten är ute efter såväl henne som hennes nyfunna tvillingsjäl och de märkliga krafter som i synnerhet just Kurau själv besitter.

Väldigt spännande, välanimerad serie som är mycket intressant att följa och vars tecknarstil får mig att tänka på Planetes (extra tumme upp för detta).

Sådär ja, då var jag färdig med de första 13 avsnitten som formar starten på trilogin Crest of the Stars! Det märktes verkligen att serien härstammar från en roman, för den har en väldigt seriös ton genom sig med ytterst få skämtsamma inslag och de var aldrig någonsin fåniga utan tvärtom mycket lättsamma och småcharmiga :) Bra tempo genom alla avsnitt och en intressant berättelse gör att jag absolut ska fortsätta på denna saga och se till att gå igenom såväl den andra som tredje delen åtminstone innan årsskiftet. En mycket bra sci-fi sin gamla tecknarton till trots, som först faktiskt fick mig att ställa mig lite tveksam till huruvida animen skulle vara vidare seriös eller bara lite sådär 80-talsflamsig.

Betyg på AnimeNewsNetwork.com: Very good, don't miss it!

 

Crest of the Stars är en sci-fi-anime som trots ett väldigt gammaldags utseende inte är äldre än 1999, då denna serieadaption påbörjades med de 13 avsnitt som just Crest of the Stars innehåller och som jag har hunnit se ett par stycken av vid det här laget. Baserat på en trilogi av noveller skrivna av Hiroyuki Morioka i mitten på 90-talet, handlar denna om hur mänskligheten på Martine en dag blir invaderad av den alviska rymdrasen Abh som kräver att få kontroll över invånarna på planeten - någonting som folkets kejsare till deras stora förvåning faktiskt går med på, i utbyte mot att han får en plats i Abh-societeten.

Kejsarens son och därmed också Martines prins, Jinto, var bara en liten pojke när allt detta hände och har under de sju år som nu har passerat sedan dess fått lära upp sig allt om Abh-samhället som nu är en del av vardagslivet för människan, även om de inte är vidare omtyckta eller på långa vägar accepterade av alla. På väg till sin militärträning och under eskort av Abh-prinsessan Lafiel blir deras skepp plötsligt utsatta för en gemensam attack från fyra av de största nationerna, vilka har format en allians för att störta Abhs regerande och snart bryter ett krig ut där Jinto och Lafiel står i händelsernas centrum.

Och så var sagan slut, Gilgamesh har efter en vecka och 26 avsnitt kommit till ända. Det här var verkligen en... väldigt speciell anime, på ett positivt sätt. Det är synd att jag inte känner att serien höll riktigt hela vägen ut - det blev lite halvt tungrott någonstans halvvägs igenom, som lite segt och träigt för min smak. Det skulle avslöjas så mycket bakgrundsinformation om huvudpersonerna och det var som inte fullt så intressant som det kanske var menat att vara, eller framförallt inte så gripande att jag kände sympati med någon av dem för deras "grymma" öde och svarta bakgrund.

Men på det stora hela var det en mycket bra och mörk serie och slutet var riktigt rått, näst intill chockerande - vilket bara var en positiv och medryckande avrundning :)

Mitt betyg på AnimeNewsNetwork.com: Very good, don't miss it

Den grav som år ~2700 f.Kr tillhörde den gamle kungen 
av Uruk, Gilgamesh, upptäcktes för många år sedan av en 
ung vetenskapsman - som drogs till den energi som 
kallas Dynamsis och utstrålade från graven. Efter 
upptäckten byggde man en forskningsstation på platsen 
för att ta reda på vad som gjorde Gilgamesh till en 
slags halvgud och även försöka komma på hemligheten 
bakom evigt liv.

Men när en okänd livsform plötsligt materaliserades och 
började plantera embryos som infesterar forskarna, 
bestämmer man sig snabbt för att stoppa alla 
experiment. Doktor Terumichi Madoka, vetenskapsmannen 
som upptäckte graven, begav sig då till den plats i 
forskningsstationen där livsformen hade etablerat sig och tog kontakt med den - vilket ledde till en plötslig explosion som gav upphov 
till en slags spegelhinna som än idag täcker himlen, 
och som vid incidenten slungade tillbaka hela 
mänskligheten i sin utveckling då den nya himlen har 
förstört alla datorer och även slagit ut all typ av 
trådlös kommunikation.

Tatsuya Madoka och Kiyoko Madoka heter seriens huvudpersoner som också är barn till vetenskapsmannen Terumichi och när serien börjar dessutom på flykt från ett par indrivare - vilka kräver dem på de skulder som deras avlidne, alkoholiserade mor har efterlämnat. Under sin flykt träffar Tatsuya och Kiyoko plötsligt tre unga människor som lovar att de kan gömma barnen från indrivarna om de bara följer med hem till sig. Men så dyker ytterligare fyra ynglingar upp och mitt bland allt tumult som plötsligt uppstår när en strid uppstår mellan de två grupperna, svimmar Tatsuya samt Kiyoko av efter att ha försökt fly undan striden och istället hamnat mellan två enorma monster.

När de vaknar igen är det i sällskap av de fyra personer som påbörjade striden, samt en medelålders kvinna; grevinnan av Werdenberg som påstår att de två barnen är väsentliga för den strid som pågår mellan dem själva och de till hälften människa, till hälften monster som de tidigare sprang på - så kallade Gilgamesh.

Och det är vad Gilgamesh handlar om.

Oerhört mörk ton i denna anime och en väldigt härlig tecknarstil på allting. Det här känns riktigt bra.

Den episka slutstriden i Tenjhou Tenge är över. Eller, det blev faktiskt ingen vidare slutstrid trots att de två sista avsnitten hette just "Ultimate Fight Part 1" och "Part 2". Istället får jag i efterhand reda på att det existerar en OVA på två stackars avsnitt som täcker den match som aldrig riktigt blev av.

Hursomhelst, det behövs ingen sådan för att jag ska kunna avlägga min rapport om den här animen. Efter 24 delar med huvudpersonen Souichirou Nagi som försöker bli nog stark inom kampsport för att kunna slå Mitsuomi Takayanagi - som är högsta hönset inom The Executive Council och Todo Akademins högst rankade slagskämpe. Machonivån har varit rätt så hög serien igenom, dock inte på samma extrema nivå som all ecchi i form av hundratals scener som avslöjar antingen trosor eller 50% brösthud -_-' Mangan ska tydligen vara rätt så avklädd men här i animen har man varit tvungen att "tona ner" på det hela, vilket då säger väldigt mycket om mangan...

Jag hade hoppats på någonting mera seriöst och... ja, "häftigt" på ett positivt sätt när jag påbörjade denna, eftersom serien efter de första två avsnitten verkade lite sådär lagom Ippo-lovande. Det drog dock allt mera iväg åt Dragon Ball-hållet, tyvärr, och särskilt i slutet när Souichirou till en viss del förändras utseendemässigt av sina inre krafter som äntligen blommar ut. Då var han inte långt ifrån att passa in i DB-gänget och jag tänkte tyst för mig själv "KAME-KAME-HAA" när han släppte loss en riktigt hård och chi-laddad knytnäve mot Mitsuomi.

Innan jag började se Tenjhou Tenge hade jag faktiskt inga vidare förväntningar på serien och såhär i efterhand känns det väl okej att ha sett den. Den hade kunnat vara mycket värre, absolut. Inget tidsslöseri åtminstone och stundtals var det faktiskt en intressant anime att följa.

Betyg på AnimeNewsNetwork.com blir: Good, worth seeing.

Eden of the East the Movie I: The King of Eden är en av två uppföljare till serien Eden of the East som jag såg för ett par månader sedan. I serien får man följa Saki Morimi när hon på en examensresa till USA plötsligt träffar Akira Takizawa; en spritt, språngande naken kille i hennes ålder som håller i en märklig mobiltelefon och en revolver. Akira har inget minne av vem han är eller vad han gör i USA och märkligast av allt är att den telefon som han håller i visar sig vara direktkopplad till en kvinna som kallar sig Juiz och kan uppfylla precis allt han ber om - mot en summa pengar, av vilket han visar sig ha 8 miljarder Yen.

Under seriens gång visar det sig att Akira är en av 11 utvalda personer som är med i ett spel där målet är att försöka göra Japan till en bättre plats att leva - genom att med Juizs hjälp spendera sin givna förmögenhet hur de än behagar för att uppnå detta. Eden of the East slutar med att Akira räddar Japan från en plötslig missilattack som en av de andra ”spelarna” ligger bakom.

Och det är här som filmen The King of Eden tar vid, ett halvår efter Akiras hjältedåd - vilket också slutade med hur han fattar beslutet att det enda sättet att rädda Japan är genom att be Juiz att göra honom till kung över landet.

Det har givetvis väldigt snabbt uppstått ett mediatumult där såväl pressen som landets befolkning kallar Akira för en hjälte och revolutionär. Överallt hittar man ikoniska bilder av Akira i ståtliga poser och med namnet ”Air King” tryckt ovan eller under sig. Men hjälten själv har sedan denna incident varit spårlöst försvunnen och vad värre är är att hela hans identitet tycks vara på väg att försvinna och istället ersättas med en Iinuma Seijirou, någonting som Saki med vänner och familj tycks vara de enda som lägger märke till när de försöker spåra Akira. Slutligen beger sig Saki tillbaka till USA, övertygad om att det är där som han gömmer sig och liksom när de träffades första gången, så lyckas hon faktiskt av en ren slump snubbla över honom även denna gång. Problem nummer två som uppstår är dock att Akira än en gång har tappat minnet och känner därför inte igen Saki, samtidigt som det även visar sig hur en eller flera andra ”spelare” försöker stoppa Saki från att föra Akira tillbaka till USA.

Bitvis var det svårt att hänga med i denna film, liksom fallet var i serien, men intrigen är fortfarande också någorlunda komplex vilket även bidrar till hur intressant hela Eden of the East verkligen är. Glad att jag inte valde att vänta längre än så här med att se fortsättningen för annars hade det garanterat varit hopplöst att lyckas hänga med i svängarna när Akira, Saki och hennes vänner pusslar ihop alla de händelser som sker och hur de är knutna till vad som händer i serien.

The King of Eden slutar förstås med en liten cliffhanger och därför kommer jag inom en snar framtid att ta mig an den andra och sista filmen som ska knyta ihop hela sagan: Paradise Lost.

Absolut sevärd och ett definitivt måste om man någon gång har sett serien!