Han är stilig, han är stark, han är klyftig, han är en kvinnotjusare, han är praktiskt taget odödlig och han har en psykopistol i sin vänstra arm (!?). Han är Cobra, rymdpiraten Cobra. Han är också en riktig barndomsvän för många då Cobra gjorde sitt första framträdande i mangan Space Adventure Cobra från sent 70-tal och som under början av 80-talet även blev till en animerad serie. Bägge dessa berättar historien om mannen, myten och legenden Cobra och hans äventyr.

Sedan något år tillbaka har man kunnat följa Cobra på nytt i purfärska äventyr under namnen Cobra The Animation samt Cobra The Animation: Time Drive, varpå jag nu äntligen har sett den förstnämnda efter att så länge ha velat återstifta bekantskap med denna ”barndomshjälte” eller vad jag nu ska kalla honom.

Och visst blir jag glad över att se hur allting är sig likt: den sköna tecknarstilen, det glamorösa universumet, de vackra kvinnorna, Cobras humor och förolämpningar, de fantastiska äventyren – allting består verkligen och jag känner mig klart nöjd över denna nya anime som fortfarande ser ut precis som Space Adventure Cobra men med en smäcker bild, kristallklart ljud och smidigare animationer samt en överlag något mera vuxen atmosfär än hur det såg ut, lät och kändes på 80-talet. Fortfarande är originalet en av mina favoriter när det kommer till tecknad film och det gladde mig verkligen hur man har tagit tillvara på allt det där gamla och fina istället för att försöka modernisera sönder namnet Cobra.

Cobra The Animation består av sammanlagt 13 avsnitt som är uppdelade i ett antal olika äventyr där de flesta sträcker sig över flera avsnitt och inte helt oväntat så är det i synnerhet det första samt sista äventyret som är de längsta på 4 avsnitt vardera. Det är skattsökande och friskt skjutande av en kvalité som håller ungefär lika hög standard som tempot. Man skulle säkert kunna hålla en lång, tråkig och kinkig debatt om den glamorösa världen som Cobra utspelar sig i där det verkligen inte tycks existera vare sig några oattraktiva kvinnor eller ens fetma (jag kan då inte riktigt erinra mig att jag skulle ha sett några överviktiga kvinnor i serien) och hur alla har ungefär samma vackra former samt proportioner. Kort och gott är kvinnorna i Cobra en blandning av ett sexobjekt och hårdnackade hjältinnor, men till skillnad från hur jag i mitt senaste blogginlägg gnällde lite över den smygande bröstfixeringen vilken existerade i animen Karin så har jag faktiskt inget att klaga på här – av den anledningen att jag förväntar mig just storbystade, lättklädda damer i en serie som Cobra. Det är en sak om man krystar fram perversa scener i en skolserie med blygsamma ungdomar och någonting helt annat när det presenteras utan någon som helst samvetsbetänklighet i en actionbetonad äventyrsserie om den manligaste av män.

Det riktiga klagomålet som jag har att rikta mot Cobra The Animation är däremot avsaknaden av hans kompanjon Lady (eller Damen i rustning som hon döptes till i försvenskningen av originalet) som bara gör ett fåtal väldigt kortvariga framträdande genom serien och då aldrig har särskilt mycket att säga mer än en eller kanske två repliker. Hon deltar alltså inte aktivt i Cobras äventyr utan blir istället allt som oftast ersatt av någon ”babe” som söker Cobras hjälp eller hur de två helt enkelt har samma gemensamma mål och därför slår följe. Detta är ju som synes väldigt tydligt på bilden här ovanför också där vi istället för just Lady ser en blond kvinna vid namn Secret stå och posera tillsammans med Cobra och henne får vi faktiskt såväl se som höra betydligt mer av genom serien, så till den grad att om man inte har någon aning om Cobra sedan tidigare skulle man lika gärna kunna tro att hon är Cobras partner... Tråkigt som sagt, men förhoppningsvis får man se mer av Lady i fortsättningen Time Drive. Annars skulle jag, till er som inte känner till denna värld sedan tidigare, rekommendera att man antingen ser just originalet eller åtminstone uppföljaren Cobra The Animation: The Psychogun som är en miniserie på fyra avsnitt – bara för att också få lära känna kvinnan bakom mannen.

Jag är på det stora hela väldigt glad över att ha fått återse Cobra och kommer absolut att hälsa på honom igen i framtiden.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MyAnimeList: Very good.

Karin är namnet på denna animes huvudperson som är en av fem familjemedlemmar i familjeklanen Maaka – vilka alla tillhör vampyrsläktet. Karin är dock lite annorlunda; hon kan nämligen inte suga blod ännu utan injicerar istället sitt eget i den person hon biter. Inte för att det blir många bett överhuvudtaget, tvärtom tycker Karin inte riktigt om sitt kall som vampyr utan gör istället allt för att förtrycka sina vampyriska känslor vilket då istället resulterar till hur hon med jämna mellanrum blöder näsblod av extrema mått (läs: fontän ur näsan av en så pass allvarlig grad att hon i de flesta fall svimmar efteråt).

Karin är helt enkelt en ickevampyr, eller ovampyr (Unvampire). En ickevampyr som nu 16 fyllda är på väg att upptäcka vad som är hennes blodaffinitet; alltså till vilka typer av människor hon dras och så gärna vill suga blod från (men naturligtvis inte gör så). Som exempel dras hennes pappa till stolta människor medan storebrodern föredrar blodet från de som känner sig stressade och genom att stifta bekantskap med Kenta Usui i sin klass, kommer familjen nu underfund med att Karins blodaffinitet är sorgsenhet, alltså olyckliga människor – vilket är precis hur Kenta känner sig på grund av att hans mor har svårt för att få ett jobb som hon kan behålla och hur de två lever i ständig ekonomisk kris.

Efter en "liten" olycka i en av skolans trappuppgångar där Karin springer in i Kenta och hennes kropp genast reagerar på den sorg som han bär inom sig, får Kenta plötsligt sanningen kastad i ansiktet: vampyrer existerar i dagens samhälle och Karin är en av dessa. Men trots att Karins kropp skriker efter ett bett i Kentas nacke så försöker hon ändå hålla tillbaka, vilket resulterar i hur hennes blod istället överflödar ur näsan och hon svimmar. Kenta beslutar sig för att hålla denna hemlighet för sig själv och städar således upp i trappuppgången, varpå han bär hem Karin och denna vänliga gest blir nu början på en kärleksfull vänskap där Karin försöker göra Kenta lycklig för att slippa förblöda var gång de ses eftersom hon totalvägrar att bita honom.

Karin är en väldigt rar serie med stora portioner humor som pendlar mellan att vara lite för barnslig, lite irriterande och faktiskt rolig. Vad jag inte kan hjälpa att störa mig på är tre saker: 1) hur Karins utbrott alltid sker i ett pipande "Neeeeej!" som är på gränsen till någonting perverterat, 2) att en av huvudpersonerna aldrig kan lära sig namnet på Karins bästa vän och således sker alltid en fånig liten "dispyt" mellan dem när de två träffas, och 3) Karins kroppsproportioner vilka till och från gör att scener utspelas ur märkliga vinklar bara för att man ska sitta och gissa på huruvida hennes byststorlek är av C-, D- eller rent utav E-kupa. Särskilt löjligt och nästan osmakligt var det sista avsnittet då detta förvandlades till något av en fokuspunkt istället för att bara vara någonting förbipasserande.

Men om man bortser från hur bröstfixerade japanerna trots allt så många gånger är i de mindre seriösa serierna och vi istället tittar på humorn, kärleken och gullighetsfaktorn i Karin... så är det en okej anime. Jag har sett roligare, jag har sett bättre kärlekshistorier och jag har sett sötare serier än så här men den duger. Stundtals kan det vara riktigt roligt och några få gånger kände jag faktiskt någonting för de två huvudpersonerna, men de irritationsmoment som jag nämnde tidigare drar verkligen ner vad som annars absolut skulle ha kunnat vara en riktigt söt och mysig anime som alla måste se (särskilt som den är ganska så fint tecknad). Nu blir det istället någonting som man kan se, om man vill, men det är verkligen inget måste utan bara en lagom trevlig tidssysselsättning utan att för den delen vara någonting bortkastat.

AnimeNewsNetwork: Decent, I didn’t lose my time.

MyAnimeList: Fine.

Tokyo är inte bara Japans huvudstad utan också världens folkrikaste område med 35,7 miljoner räknade invånare 2005. Dagligen stressar miljontals människor till jobbet via stadens invecklade tunnelbanesystem och andra resemedel, pressade både för sin egna ekonomiska situation men också sin familjs. För det gäller verkligen att lyckas med sitt liv i Japan; att ha välavlönat jobb och en god familj som man klarar utav att försörja, med avkommor som i sin tur också ska lyckas här i livet.

Tsukiko Sagi är en av dessa stressade människor som efter att ha gjort succé inom karaktärsdesign med sin otroligt populära lilla tecknade hund Maromi som är rosa, har stora ögon och ser sådär lite dumsöt ut. Men knappt har framgången hunnit ta sig och Tsukiko smälta berömmelsen förrän företaget hon arbetar för kräver en repris – ett nytt fantastiskt djur som de kan tjäna ytterligare pengar på att göra som maskot för såväl unga som gamla och prångla ut allsköns produkter av.

På väg hem från jobbet en sen kväll efter att ha försökt rita otaliga nya karaktärer som kan följa upp succén med Maromi, när Tsukiko på en parkering känner panik över all press, blir hon plötsligt överfallen av någon på rullskridskor bärandes en keps och som håller ett slagträ i handen. Hon klarar sig undan med lindriga skador men blir ändå placerad på sjukhus under en kort tid och under tiden påbörjas en utredning av fallet – som dubbas till ”Shounen Bat” (shounen på japanska som byter ”få år” och vanligtvis syftar på pojke/grabb). Utan några vittnen till det inträffade misstänker man att det kanske rör sig om ett fall av paranoia på grund av överarbete och stress från Tsukikos sida, men så blir ytterligare en person överfallen där man lämnar precis samma signalement vad gäller rullskridskorna, kepsen samt slagträet – och kort därefter sker det igen och igen... Plötsligt är Shounen Bat på allas läppar och skapar stora rubriker i alla tidningar, men vem är han och varför går det aldrig att få syn på honom och än mindre ta fast denna vettvilling?

Det märks verkligen tydligen att mannen bakom denna serie är Satoshi Kon, vars tidigare verk främst består av långfilmer såsom bland andra Tokyo Godfathers samt Paprika men Satoshi har även arbetat en del med Akira-mangan. Det är framförallt stilen i Paranoia Agent som avslöjar honom men särskilt påtagligt blev det när man kommit ett par avsnitt in i serien och de två detektivernas arbete i utredningen som pågår framförs på samma sätt som det hela skedde i Paprika; med de båda inklistrade i en slags fantasivärld där den ena av dem verkligen lever sig in i vad som utspelas klädd från topp till tå i samma mundering som gärningsmannen, medan den andre detektiven är mera jordnära och således behåller sin kostym på. Vidare blev det också väldigt starka Akira-influenser mot de två sista avsnitten men jag tänker inte avslöja några detaljer här.

Så visuellt är denna anime en riktig fest för ögat vill jag lova – den är grymt tecknad (väldigt realistisk stil) och även om det alltså så att säga ”spårar ur” lite på det här viset (vissa saker som händer i Akira är ju inte direkt friska) så är det ju fortfarande läckert att se.

Dock så upplevde jag serien vara lite märklig till och från, alltså lite väl märklig trots att nu storyn och hela det med Shounen Bat i sig är ett märkligt fall. Men några av avsnitten från mitten och fram mot slutet kändes... nästan onödiga, bara nästan. Onödigt vrickade om inte annat. Mitt eget intresse för serien dalade i alla fall lite vid det tillfället, hur överdrivet eller starkt det än må låta. Tacksamt nog lyckas Paranoia Agent återhämta sig i de två sista avsnitten vilka kändes sådär suveränt intressanta och medryckande liksom de första 4-5 avsnitten var.

En serie som man absolut bör se och kanske även egentligen äga, om inte annat för att det är just Satoshi Kons namn som pryder omslaget till samlingsboxen och allt det som man stoppar in i bokhyllan där denna människa står som upphovsman verkligt lyser av kvalité.

Och som avslut vill jag bara säga hur mycket jag älskar inledningen, såväl musikaliskt som visuellt.

AnimeNewsNetwork: Very good, don't miss it.

MyAnimeList: Very good.

Åh så kär jag är, kär i Tooru, kär i Run, kär i Nagi och kär i Yuuko - alla namn på huvudpersonerna i A Channel som visades på japansk TV i år under april och juni. En 12 avsnitt lång skolserie om sagda personers skol- och vardagsliv där de umgås med varandra och även stiftar bekantskap med ett par lärare samt andra klasskamrater. En serie om vänskap och hur underbar den verkligen kan vara.

För A Channel har inga konstigheter i sig, det här är inte Nichijou eller Lucky Star eller ens The Melancholy of Haruhi Suzumiya - alla väldigt underhållande skolserier i sig men med saker i dem som är en smula märkliga eller överdrivna. A Channel visade tydligt från allra första avsnittet vad det skulle vara för typ av anime; en helt normal ”slice of life” om att gå i gymnasiet och om vänskap. De fyra flickorna som man följer är står verkligen varandra så nära som det bara går och i synnerhet Run samt hennes ett år yngre barndomsvän Tooru; som verkligen avgudar Run och tycker att hon är världens finaste människa, sin blåögdhet och lite svävande existens till trots (eller så kanske det är just detta som gör Run så älskvärd). Det går till och med så långt som att Tooru blir genuint svartsjuk på alla i Runs omgivning som ger henne lite väl mycket uppmärksamhet, ett av många karaktärsdrag som i sin tur gör Tooru så älskvärd.

Tecknarstilen är lika skön den; det handlar många gånger om något för stora huvuden i proportion till kropparna och särskilt Toorus otroligt pinnsmala ben samt armar gör ju att hon kanske inte direkt är någon bra idealbild för unga flickor, men det är ju knappast heller meningen och absolut ingenting som jag tycker att man ens kan sitta och störa sig på i den här typen av animes. Dessutom händer det stup i kvarten hur just huvudena sväller upp ordentligt medan kroppen blir än mer förminskad när någon av karaktärerna till exempel irriterar sig på någonting, precis som att Runs ögon ofta förvandlas till små knappnålar när hon visar sig inte riktigt vara medveten om vad som verkligen händer runtomkring henne.

Jag blir faktiskt riktigt varm i hjärtat och själen även nu när jag tänker tillbaka på vad jag har sett och fått uppleva - med den härliga introlåten i mitt huvud och som jag faktiskt rent utav har spelat upp från YouTube både en, två och tre gånger sedan jag såg färdigt serien i förrgår, bara för att jag blir på ett så härligt humör av den.

En riktig feel good-serie, helt enkelt, precis som jag även känner för Azumanga Daioh eller Nodame Cantabile - för att ta en serie som inte alls har samma miljö eller tema. Det är lite den känslan, den där härliga och liksom avkopplande känslan. Jag skrattar, jag myser, jag får lust att vira en varm filt om mig och ta en kopp choklad med vispgrädde.

Eller för att säga det med betyg:

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MyAnimeList: Great

Koyoi, Nao, Ayumi, Misaki, Meguru, Etsu, Kei, Hiroyuki, Rika och Mamoru är inte bara namnen på huvudpersonerna i Hatsukoi Limited, de har också alla starka känslor för någon – alltså känner kärlek och kärlek är just precis vad den här animen handlar om; hur plötslig, ensidig, jobbig, spännande, ologisk och fantastisk kärlek kan vara. Serien kretsar i synnerhet kring de ovan uppräknade tio högstadie- och gymnasieeleverna och hur de alla upplever sin första kärlek, men vi lär också känna diverse andra personer i deras närhet – från vänner till klasskamrater samt syskon.

Älskvärt, fluffigt, mysigt, gulligt. På ett bra sätt. Jag kände aldrig hur Hatsukoi Limited på något sätt kändes sötsliskig eller bara hade för mycket av det goda utan tvärtom var den oerhört trevlig och härlig att se. Karaktärerna är fina, tecknarstilen likaså och även om det är många att hålla reda på så känner jag ändå någonting för de allra flesta av huvudpersonerna och deras kärleksproblem, fast lite rörigt blev det ändå ibland trots att jag såg i snitt tre till fyra avsnitt om dagen – lyckades snubbla lite på några av namnen och blandade ihop vem som var kär i vem.

Vad som inte var fullt lika intressant och roligt att följa var den lilla sidospecialen bestående av sex riktigt korta avsnitt (3-4 minuter vardera) som fokuserar på den klumpige Soako Andou när hon en dag går till skolan utan att komma ihåg att ta på sig sina underkläder och således måste göra allt för att inte råka visa några privata delar i sin korta skoluniform... Visst hade Hatsukoi Limited sina ecchi-ögonblick som till och från kom och störde de vackra kärleksberättelserna, men det här sidospåret har alltså riktat allt fokus på att vara just ecchi. Så detta kan ni gott och väl hoppa över, såvida det nu inte är någonting som man verkligen vill se.

Men vad ni inte ska välja att blunda för är de 12 grundläggande avsnitten som utgör Hatsukoi Limited - en riktigt härlig anime om kärlek.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MyAnimeList: Very good.

Om du får besök av en stavsvingande brevbärare som överlämnar ett kuvert med svart frimärke och utan någon tydlig avsändare så är chansen stor att du just har mottagit en shigofumi: ett meddelande från "andra sidan" skrivet av någon nyligen avliden som har fått chansen att sända ett sista brev till vem som helst, med personens sista tankar och känslor formulerade i sig.

Det här är vad Fumika Mikawa numera sedan 2 år tillbaka sysslar med, tidigare en skolflicka precis som vem som helst. Alla de brevbärare som levererar de dödas brev har nämligen själva varit levande vid någon tidpunkt och den här historien kretsar kring en av dessa: Fumika. Bortsett från att följa de omständigheter som slutligen leder till att Fumika gör sitt framträdande och levererar de dödas brev, lär man här i Shigofumi också känna denna flicka mer personligt vem hon var innan ansvaret som brevbärare lades på hennes axlar – efter att en annan skolungdom, Nojima Kaname, får syn på henne när hon utför sin plikt och genast känner igen Fumikas ansikte som någon han en gång kände i sin barndom.

Den här animen var verkligen inte vad jag hade väntat mig och tog mig fullkomligt på sängen efter det andra avsnittet när hela den här shigofumi-grejen väl uppenbarar sig.  Innan dess såg den ut att vara en helt vanlig slice-of-life med lite kärlek och drama i sig. Men när konceptet sedan väl presenterade sig samtidigt som Fumika gjorde entré så blev min värld omkullkastad och jag själv som uppslukad av allting. Än mer intressant blir det när väl Nojima börjar nysta i vem Fumika är då det inte ska vara möjligt att hon promenerar runt och är vid fullt liv, och allt det här gör att Shigofumi påminner en hel del om Jigoku Shoujo som ju också behandlar "den andra sidan" – även där med en kvinnlig protagonist som står med fötterna på bägge sidor om världarna och en manlig karaktär som plötsligt introduceras och lägger märke till att någonting inte står rätt till och således börjar utreda det hela samt därmed skapar en röd tråd i animen.

Tyvärr så anser jag att serien tappade lite mot slutet då takten liksom slogs av på och det gick som både upp och ner. Fokuset svajar lite även om det fortfarande till mestadels fortsätter att handla om just Fumika, men serien håller sig absolut ändå flytande och levererar god underhållning. Det är bara det att de första fyra avsnitten levererar mest spänning medan de nästkommande fyra byter till att kännas högintressanta då man nystar upp Fumikas bakgrund. Sedan var det som att serien hade lite svårt för att bestämma sig för vad den ville fortsätta med och slutet kom som lite plötsligt för min smak. Men Shigofumi är verkligen sevärd så därför rekommenderas det att man kollar in den, i synnerhet om man har något intresse av det lite onaturliga. Det är en bra och intressant dramaserie med ett uns av tragik som jag gärna hade sett lite mer av.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MyAnimeList: Very good.

Makoto Niwa har just flyttat in hos sin moster, Meme, på grund av att hans föräldrar är bortresta inom jobbet och möter där i sin mosters hus (en moster som för övrigt är 40 men ser ut som 25 och agerar som om hon vore ännu yngre än så) en märklig flicka som befinner sig inlindad i en madrass. Till en början när hon ligger på detta vis i hallen just som Makoto kommer innanför dörren, tror han att det kanske bara är någon fix idé - särskilt som Meme tycks låtsas som ingenting. Men så när flickan sitter på precis samma sätt vid matbordet en stund senare förstår Makoto att någonting här inte står rätt till och konfronterar då sin moster - som berättar att flickan är hennes dotter Erio och att hon har varit sådan sedan två år tillbaka när hon plötsligt försvann under ett halvår och när Erio sedan väl kom tillbaka hade hon inget minne av vad som hänt under de sex månaderna, men blev övertygad om att det måste ha haft med utomjordingar att göra och är nu säker på hur hon själv är av utomjordiskt ursprung.

Makoto själv är övertygad om hur detta bara är dumheter och eftersom han nu är så illa tvungen att bo tillsammans med denna knäppa flicka, som på grund av sitt beteende och sätt att ”klä” sig (madrassen) är ökänd i hela staden, bestämmer sig Makoto för att ta ner Erio på jorden och få henne tillbaka in i samhället.

Denpa Onna to Seishun Otoko är en gullig historia som är gulligt tecknad med många gulliga huvudpersoner. Bortsett från Erio träffar Makoto nämligen även ytterligare ett par unga tjejer, dels i sin nya klass men också av en slump i en baseballmatch som han blir ombedd att ställa upp i och där träffar en tjej som verkar vara lika underlig som Erio då hon bär på en rymddräkt, talar med förställd robotröst och hävdar att hon har psykiska krafter samt hur anledningen till hennes besök här på jorden är ett hemligt uppdrag.

Och så rullar det på genom denna korta anime på 12 avsnitt; man lär känna Erio lite bättre, Makoto styr upp Erios liv genom att få henne att sluta bära madrassen och börja umgås med människor igen, och så får man även följa hur det går för honom i skolan där han träffar både en och annan intressant samt intresserad tjej.

"Gullig" är hur jag sammanfattar hela serien då just de kvinnliga karaktärerna verkligen är gjorda för att vara så söta som det bara går, både i sitt utseende samt sätt att uppföra sig. En för mig störande detalj här är den sabla tanden som sådana tjejer alltför ofta gestaltas av vilken sticker fram från överläppen och ger tjejerna ett lite kattlikt utseende. Det är inte som att den direkt behövs för att ge tjejerna en söt karaktär men det tycker man tydligen i Japan.

Hursomhelst, gillar man sockersöt anime så är Denpa Onna to Seishun Otoko verkligen en serie som man ska kolla in. För mig personligen blev det kanske lite mycket av det söta på sina ställen men på det stora hela är det ändå en älskvärd serie med karaktärer lika fina som de är tecknade.

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing.

MyAnimeList: Good.

I en avlägsen framtid där mänskligheten numera lever under systemet "Fractale" bor Clain Necran tillsammans med sina föräldrar. Eller, hans föräldrars närvaro existerar förvisso i huset men endast i digital form, en så kallad "doppel". Deras fysiska kroppar befinner sig någon annanstans eftersom man i Fractale går under skyddet att inte behöva göra någonting alls. Det behövs inga skolor, inga arbeten, ingen egentlig mat (åtminstone inte odlad sådan) - alla har istället en terminal i sin kropp och information lagras i denna för det man behöver veta, samtidigt som det också tillåter att man kan existera var man än önskar via sitt digitala alterego: doppeln. Med sin doppel kan man anta vilken skepnad som helst och såväl se som höra både andra människor men också deras dopplar, dock är det inte möjligt att på något vis interagera med omvärlden eftersom en doppel bara består av ren data, som ett slags hologram.

Just därför blir Claine väldigt förundrad när han en dag tar in en främmande flicka till sitt hus efter att ha hjälpt henne undkomma ett par märkliga människor i ett luftskepp, bara för att bli lämnad ensam dagen därpå tillsammans med en brosch som visar sig innehålla flickans doppel. Vad som skiljer denna från de övriga är att hon kan vidröras och även känna av andra människor - inte bara fysisk kontakt utan även kroppsvärme. Vem doppeln är, varför flickan har lämnat henne till Claine och hur det kommer sig att hon faktiskt var jagad är förstås det som Fractale handlar om.

En kort och trevlig anime detta; tycker att den höll ett gott tempo, hade fina karaktärer, är riktigt mysigt och vackert tecknad och historien nog intressant för att man ska vilja fullfölja seriens alla 11 avsnitt. Lite tråkigt bara att jag inte riktigt känner hur jag kan beskriva animen mer än så eftersom den inte kändes vidare speciell - den slet som aldrig riktigt tag i mig. Jag fann den inte vara särskilt gripande utan den är "bara" helt enkelt bra och sevärd. Fractale-systemet är intressant att få veta mer om, vilket man också successivt får lite förklarat för sig, och de sista fem avsnitten är riktigt händelserika sådana. Sen var den verkligen vältecknad också - jag gillar den här stilen, fick mig att tänka på såväl Bounen no Xamdou som Eureka Seven även om den nu inte rent intrigmässigt uppnår någon av dessa serier. Men vad kan man väl egentligen förvänta sig av en serie som bara är 11 avsnitt lång? Ganska mycket i vissa fall, kanske, men som sagt - underhållande är Fractale absolut, bara inte någon skinande pärla.

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing.

MyAnimeList: Good.