Kirino Kousaka är en riktig mönsterelev och något av en "perfekt" tjej; bortsett från att vara duktig i allt som skolan lär ut, vare sig det är matte eller historik, så är hon även väldigt atletisk av sig och ser dessutom så bra ut att hon sin unga ålder (14) till trots redan jobbar som modell på sidan av sina studier. Hon är dessutom det verkligt stereotypiska flickebarnet som tycker om allting som är gulligt, äger en rosa laptop och går omkring i djurtofflor.

Så försök att gissa hur hennes bror, Kyosuke, reagerar när han får reda på vad hon döljer för mörk hemlighet som ingen utöver Kirino själv vet om: hennes passion för erotikspel som handlar om syskonkärlek mellan bröder och deras småsystrar...

Ore no Imouta ga Konna ni Kawaii Wake ga Nai (hädanefter fortkortad till Oreimo), eller My Little Sister Can’t Be This Cute som det översätts till – bara så ni kan försöka förstå hur den här animen kittlade mitt intresse inte enbart på grund av den något absurda titeln (som snarare skrämmer en), utan framförallt för alla de lovord som jag har sett den få. Vad är egentligen det här för typ av anime vars titel tycks göra någon slags anspelning till incest men ändå är så populär att den går från att vara en manga som efter sina första fem volymer var uppe i över 900.000 sålda exemplar 2010, till att bli en anime vars utgivare dessutom tidigare i år bekräftade hur en andra säsong också kommer att publiceras?

12 avsnitt senare har jag fått svaret: för att den är sockersöt, i synnerhet Kirino själv med sitt gulliga yttre i allt från ansikte till ögon och hår, men också på grund av hennes hysteriska förtjusning över inte enbart småsyskon (just systrar då) utan även barnsliga animes. Man kanske inte riktigt kan sympatisera med Kirinos känslor för de relationer som syskonen i de spel hon spelar har och hur otroligt "mysigt" det är när en lillasyster erkänner sin kärlek för sin storebror, men det är svårt att inte le varmhjärtat åt hennes reaktion när hon får höra hur någon av systerkaraktärerna i spelen kallar Kirino för ”Onii-chan” (storebror med en väldigt söt betoning) eller hur de går så långt som att säga att hon är världens bästa storebror.

Oreimo är till min stora förvåning först och främst en komedi och absolut inte så ecchi som jag hade förväntat mig. Här existerar faktiskt inga påtvingade perversa incestscener och det anspelas heller inte på någon sådan form av syskonkärlek – annat än i de spel Kirino sitter och spelar. Och det glädjer mig ju verkligen, eftersom jag var orolig för hur pass flamsig som serien skulle kunna vara. Istället kändes den faktiskt riktigt småtrevlig och som sagt väldigt söt, med ett riktigt mysigt förhållande mellan Kirino och Kyosuke som faktiskt börjar som om de nästan vore främlingar för varandra – ni vet sådär lite reserverade och "Jag avskyr dig!" som syskon ju kan känna beroende på hur pass nära de ligger varandra i ålder (Kyosuke är för övrigt 17). Men för varje avsnitt som går växer deras syskonband lite starkare och de accepterar allt bättre varandras existens ju längre tiden går.

Nu har jag såhär i efterhand upptäckt och reagerat lite på hur man faktiskt klassar serien som en "slice of life" vilket ju är en genre som jag uppskattar väldigt mycket. Och visst, Oreimo behandlar ju faktiskt en hel del vardagsproblem utan att karaktärerna försätts i alltför konstiga situationer – för den kärlek som uppstår mellan de två protagonisterna är ändå väldigt oskyldig även om det nu uppstår vissa sublima meddelanden här och var, inte allra minst eftersom det är erotikspel med just syskon i sig som Kirino sitter och spelar. Men så håller hon dem ju å andra sidan högt av en helt annan anledning och är inte alls intresserad av de erotiska scenerna utan istället just relationsbiten mellan karaktärerna.

Det var i varje fall en mycket underhållande anime som dessutom ser väldigt välgjord ut med riktigt mjuka och fina animationer av Aniplex (som vanligt) och, återigen, oerhört sötfina karaktärsmodeller. Jag skulle inte gå så långt som att säga att man måste se Ore no Imouta ga Konna ni Kawaii Wake ga Nai, men den är absolut värd tiden som de 12 säsongerna tar att gå igenom.

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing.

MAL: Good.

Koko Hekmatyar är en ung vapenhandlare som just har fått tillökning i sin lilla grupp med livvakter som följer Kokos minsta vink och är med henne var hon än går och vilket affärsuppdrag hon än tar sig an. Den nya medlemmen Jonathan ”Jonah” Mar skiljer sig dock en hel del från övriga medlemmar då han är en barnsoldat som egentligen hatar vapen och just vapenhandlare, men ändå följer med Koko som en del av gruppen på jakt efter den vapenhandlare som bär ansvaret för att Jonahs familj blivit dödad i ett av alla meningslösa krig som hela tiden försiggår runtom i världen.

Jonah är en till synes känslokall liten pojke med exceptionell begåvning när det, ironiskt nog, kommer till att hantera just skjutvapen och det är just därför som Koko faller för honom och begär att han skall följa med henne – då hon dels är övertygad om att han kommer att bli ett utmärkt tillskott till hennes grupp och dels vill visa honom att alla vapenhandlare inte är lika hänsynslösa eller fruktansvärda som den som sålde de vapen vilka ledde till Jonahs föräldrars död.

Och kanske, kanske kan gruppens gemenskap samtidigt även hjälpa hans hjärta att slå för någonting mer utöver just hämnd...

Jormungand är förvånansvärt intressant och välskriven för att vara en serie som handlar om vapen och krig. Givetvis avfyras en hel del skott och det går åt många människoliv genom de 12 avsnitt som den första säsongen består av, men det här är långt ifrån en enformig eller känslokall actionserie och allting har att göra med Koko Hekmatyar; hon är en väldigt spännande och intressant ung kvinna som hela tiden smider planer, lyckas utnyttjar varje situation till sin fördel och alltid tycks sitta med ett dolt äss i rockärmen som kan ta henne och sin grupp ur de flesta situationer. Dessutom är hon mer eller mindre skvatt galen – alltid med ett nästan skrämmande leende på läpparna, även när kulorna viner genom luften (eller kanske rent utav i synnerhet vid just dessa tillfällen). Men samtidigt som hon utan att tveka ger order om avrättning när hennes kunder går emot avtal och överrenskommelser, så är Koko även väldigt mänsklig och varm vilket förmodligen är anledningen till varför de hon har runtomkring sig litar så på henne att de rent utav är beredda att uppoffra sina liv för sin ”prinsessa”, som dem kallar henne.

Och det finns fler intressanta karaktärer i gruppen som hjälper till att inte bara hålla intresset för dem själva uppe utan även driver historien framåt och ger Jormungand mer variation än bara pang-pang, boom-boom. Vi har till exempel den enögde Sofia Valmer som liksom Jonah också bär på agg efter att ha förlorat sin pluton i Afrika för många år sedan innan hon blev rekryterad av Koko, samt givetvis Jonah själv med sitt hat och svåra liv i sina unga år. Drygt hälften av gruppmedlemmarna har dock förvisso en del personlighet samt ett par egna ögonblick i säsongen, men ingen vidare bakgrundshistoria – åtminstone ingenting som nystas upp eller man som tittare får se vidare mycket av. Men jag kräver heller inte att varje enskild person ska få ett eget avsnitt som avhandlar deras tidigare liv innan de fann Koko utan kan nöja mig med till exempel den korta scen där man får veta när och hur den storvuxna chauffören och före detta maffiamedlemmen Ugo fick sitt liv skonat av Koko och hennes dåvarande gäng efter en affär med maffian – tillsammans med en inbjudan om att gå med dem.

Jag är väldigt nöjd över att ha fått se Jormungand som jag dessutom blev tipsad om bara av att ha den här bloggen från en av er som faktiskt läser om mina åsikter och intryck av all den anime som jag plöjer mig igenom. Serien är både lagom vältecknad, erbjuder en spännande historia med intressanta karaktärer och lyckas variera sin hårda betoning på action och pang-pang tillräckligt bra för att jag ska vilja kasta mig över nästa säsong och se färdigt allting, då den slutar utan något egentligt avbrott eller antydan till ”To be continued”. Men det 12:e avsnittet lägger ändå fram någonting nytt för tittaren att se fram emot, samtidigt som ett kapitel faktiskt också avslutas och gör det med extra mycket action – som både mättar och samtidigt gör att man blir sugen på en efterrätt.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MAL: Very good.

Det kan bara vara att jag har missat dessa serier sedan tidigare, men jag tycker att den speciella humor som man ser i bland andra Lucky Star, Nichijou och The Melancholy of Haruhi Suzumiya har blivit väldigt populär på senaste. Jag blir som allt mer uppmärksammad över den här typen av anime – jag hör mer och mer talas om dem. Och det är ju lite ”swing-and-a-miss” med den här typen av humor eftersom det kan gå från extremt roligt till bara just extremt konstigt, men oftast räcker det med ett eller två avsnitt för att man ska kunna bestämma sig för var någonstans man står med en ny typ av sådan serie.

Själv avslutade jag nyligen Joshiraku som även den är väldigt speciell på många sätt, och liksom i ovan nämnda animes får man här följa ett gäng ungdomar i deras liv som trots en helt vanlig vardag ändå blir väldigt märklig på grund av det man skämtar om och med.

För en gångs skull är protagonisterna vi följer faktiskt inte skolpliktiga utan jobbar istället med rakugo; en typ av verbal underhållning i Japan där en ensam person på scen berättar en lång och komplicerad historia med komiskt avslut som involverar två eller fler karaktärer vilka för en dialog mellan varandra, men personen gestaltar alltså alla karaktärer på egen hand genom att helt enkelt förställa rösten samt vrida på huvudet beroende på vem som talar. Således inleds också varje avsnitt av Johiraku med hur en av de fem tjejerna, som vi får följa genom serien, just avslutar ett sådan här framträdande och därefter lämnar scenen för att umgås med sina vänner.

Och livet som dessa lever på sidan om sin rakugo är ett särdeles lugnt sådant, med något enstaka undantag till uppståndelse som de dock vanligtvis själva är orsaken till. Men det som däremot sägs (och då även sker) i varje avsnitt mellan dessa 10 ögon är av lite mer extrema mått; det kan vara hur de leker med ord och uttryck, diskuterar favoritdjur, önskar sig ett svalare klimat eller bara försöker hjälpa varandra i diverse situationer.

Allting sker dock i ett uppskruvat tempo och tjejerna har väldigt olika personligheter som lyser igenom, både när de pratar men också hur de reagerar på saker och agerar.

Och som de pratar... Deras munnar går verkligen an oavbrutet om allt möjligt och när de inte kommer fram till något att prata om så hittar de istället på någonting att göra, men även här blir det konstigt - eller de lyckas rättare sagt göra så att det på något vis känns knäppt. Ett enkelt besök till stadens djurpark slutar med hur de minns olika sorgliga barnhistorier om djur och gråter därför oavkortat, medan upptäckten av hur hög energiräkningen har varit den senaste månaden får dem att söka igenom lägenheten efter vad som kan vara orsaken till detta, men istället finner man de mest märkliga saker: från en svettande sumobrottare under golvet till en armé av råttor som gnager sönder loftet – utan att någon av tjejerna reagerar på det, med undantag från den i gruppen som är glåmig och deprimerad mest hela tiden. Allt som oftast bekräftar dem även sin egen existens som karaktärer i en anime och diskuterar sitt eget underhållningsvärde eller tackar sina skapare.

Efter sina12 avsnitt kan jag känna hur en viss charm existerar i Joshiraku; humorn har sina ögonblick men det är ganska långt mellan dem och däremellan sitter jag mest oberörd, även om tjejerna i sig är väldigt rara individer som man enkelt kan fästa sig vid och tycka är söta. Men serien är då i varje fall dock inte så pass extrem i sitt sätt att vara att jag får huvudvärk eller vill snabbspola förbi några partier, och det är åtminstone tillräckligt positivt för att jag ska vilja ta mig igenom alla avsnitt utan att i efterhand känna hur jag ångrar någonting.

AnimeNewsNetwork: Decent, I didn’t lose my time.

MAL: Fine.

Ganta Igarashis liv förfaller på ett par minuter; från att ha varit en helt vanlig elev i en normal skola med klasskamrater omkring sig och bästa vänner att umgås med till att bli en av Japans mest hatade människor – anklagad för massmord på sin klass eftersom han är den ende som lyckats överleva ett extremt blodbad i sitt klassrum. Ganta sitter och lyssnar till sin lärare när han utanför fönstret ser en svävande man i röd kappa som på bara ett par sekunder slaktar alla i rummet, alla utom Ganta själv som alltså får bära skulden för massakern.

Straffet för detta? Livstid i det privatägda Deadman Wonderland: ett nöjesfält där fångarna visas upp för allmänheten när de deltar i diverse inhumana tävlingar och föreställningar för att lyckas vinna en chans till frihet eller bara rikedom innanför fängelsets väggar. För Deadman Wonderland fungerar verkligen inte som något annat fängelse – här existerar ingen som helst medkänsla från de som sköter stället och Ganta förstår snabbt vilket dårhus han har hamnat på när han dels får se en klumpig fånge bli halvt uppskuren av den kvinnlige fångvaktaren, dels blir upplyst om de blodiga dueller som högt uppsatta människor inom societeten tittar på för deras egen personliga underhållning – vilket försiggår utan att allmänheten har någon aning om detta.

Inhumant har jag kommit fram till är ett väldigt bra ord att använda mig utav upprepade gånger i den här texten. Dels för att det som sagt beskriver själva Deadman Wonderland,alltsåfängelset och tillika nöjesfältet, men också för att det passar in lite på animen i sig. Förtvivlan eller misströstan är andra ord som jag skulle kunna dra till med för att beskriva vilka slags känslor som man lyckas förmedla och som även Ganta själv känner. Inte nog med hur den stackars pojkens alla klasskamrater just har blivit brutalt mördade, däribland två av hans älskade barndomskamrater – han tvingas dessutom se förödelsen i efterhand när han minuterna efter händelsen återfår medvetandet i det numera raserade klassrummet. Livlösa kroppar i förvridna positioner ligger över resterna av förstört bråte tillsammans med kroppsdelar som separerats från sina leder, och pölar av blod rör vid Gantas fingertoppar vart än han sätter sina händer i ett försök att sätta sig upp. Framför honom står den rödklädde mannen och i sin ena hand håller han det blodiga huvudet tillhörande en av Gantas tidigare barndomskamrater...

Sedan går han alltså från ett helvete till nästa efter att ha blivit anklagad för massmord – hatad av varenda förälder till de klasskamrater som dog den dagen – och dömd till inspärrning i Deadman Wonderland där fångarna inte har ett uns av rättigheter. Man serveras inte ens någon riktig mat utan förväntas förtjäna den genom att ställa upp i diverse tillställningar där många av de deltagande antingen blir svårt skadade eller rent utav dödade när de kämpar sig genom hinderbanor på för att försöka ta sig i mål levande och återvända in i fängelsets korridorer med tillräckligt många krediter på sin ficka för att kunna köpa sig ett mål mat, eller ännu viktigare – de karameller som förhindrar att man annars dör från en giftig injektion som med 72 timmars mellanrum kommer att utsöndras från det halsband som alla fångar bär.

Att se Ganta försöka överleva i Deadman Wonderland kändes lite som när jag följde den stackars Kaiji i sin serie med samma namn när han försökte undkomma sina skulder, blandat med fängelseserien Rainbow: Nisha Rokubou no Shichinin (såklart). Allting är som så enormt eländigt med de inhumana föreställningarna, den allmänt råa stämningen som råder innanför väggarna och det enda som just nu driver Ganta framåt och håller honom från att bara ge upp livet: hämnd, på den rödklädde mannen som försatt honom i denna situation – den riktige gärningsmannen.

Men om vi tar ett par steg bakåt från det här personliga och emotionella planet och istället likt sina besökare betraktar Deadman Wonderland på avstånd så är det till att börja med en fantastisk anime rent visuellt. Animationerna är enormt flödande, stilen på alla karaktärer väldigt... levande på något vis. Våldsamt är det också med extrema mängder blodspill och detta i kombination med hur vältecknade avsnitten är gör allting så mycket mer inhumant än bara hela grejen med animen. Ljudbilden är inte nå sämre och heller ej storyn som är sådär ovanligt intressant och spännande för att vara en ”shounen”, för det är ändå den genren som Deadman Wonderland tillhör – jag väljer bara att utelämna ett par viktiga detaljer från handlingen för att inte nysta upp den alltför mycket då det skulle förstöra för er som ännu inte har sett serien.

För sevänlig, det är den verkligen och med endast 12 avsnitt så avverkar man snabbt och lätt Deadman Wonderland - dock inte utan att den lämnar efter sig en viss (blodig) eftersmak.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MAL: Very good.

Att jag är lite svag för skolanimes av såväl det humoristiska som lite romantiska slaget vet ni ju alla sedan tidigare - beroende på hur pass många av er som verkligen följer min blogg, naturligtvis, eller åtminstone har läst några av mina tankar kring dessa serier sedan tidigare. Och tillsammans med detta bör det även av bloggen och mina recensioner ha framgått hur mycket jag också gillar genren "slice of life"; en sådan anime där man får följa helt vanliga personer i deras vardagliga liv utan att det blandas in vare sig onaturliga händelser, krafter eller miljöer och vanligtvis även är tecknad på ett helt annat sätt i en helt annan stil än vad man annars kan vara van vid att se i anime-världen. Så när jag nu demaskerar ytterligare en sådan serie torde detta knappast komma som någon överraskning - om det nu inte vore för hur denna handlar om någonting som egentligen inte alls intresserar mig utan tvärtom är väldigt ointressant i mina ögon. Jag tror nog att jag rent utav kan smått chockera de läsare som verkligen känner mig som person när jag avslöjar att Usagi Drop (Bunny Drop) handlar om något så vardagligt som uppfostrandet av ett barn...

30-åriga Daikichi Kawachi har just anlänt till sin farfars begravning och har förstås hela familjen samlad där för att såväl sörja som träffas och pratas. Ett av samtalsämnena som tas upp har Daikichi dock inte haft någon som helst koll på sedan tidigare på grund av hur han är något av en enstöring som egentligen inte gör så mycket av sitt liv utöver att arbeta hårt, och inte träffar så många utöver sina arbetskamrater – vilka han gärna festar med och sedan sover ut hårt och länge om helgerna.

Men nu när han befinner sig i sin avlidne släktings hus får han reda på hur hans farfar hade ett barn med någon vars identitet är okänd och det här barnet är fortfarande just detta – bara ett barn, blott 6 år gammal. Givetvis är detta en något pinsam och "förskräcklig" situation för familjen, åtminstone tycker Daikichis föräldrar så och även de övriga seniorerna i hans släkt som finns på plats. Ingen av dem tycks ha vare sig tiden eller ens lusten att försöka ta hand om den tysta, ensamma flickan Rin som har förlorat vad som trots allt var sin far och det är när "fosterhem" kommer upp på tal som Daikichi plötsligt reser sig upp från bordet med en ilsken uppsyn som chockerar de anhöriga. Han går ut till trädgården där Rin sitter knäböjd framför blåklockorna som hennes far älskade.

-"Vill du följa med mig?"

De båda utbyter blickar under ett par sekunder. Därefter vänder sig Rin mot honom och kommer springandes, med en blåklocka i handen.

Under mina egna 30 år har jag personligen aldrig haft några som helst faderskänslor. Tvärtom är jag väldigt oförtjust i barn och planerar verkligen inte att skaffa några, någonsin. Efter Usiga Drop känner jag fortfarande precis likadant, men serien är ändå en av de bästa jag har sett och känslan som den lyckas förmedla är hjärtvärmande – näst intill magisk. Daikichi har givetvis vissa problem till en början, då karln trots allt inte har någon som helst erfarenhet av barn sedan tidigare och aldrig har brytt sig om någon annan än sig själv. Att nu plötsligt ha en 6-åring på halsen som behöver hållas under ständig uppsikt, matas och lämna av till samt plocka upp från skolan gör att hela hans liv och även karaktär förändras. Och allting är så enormt kärleksfullt, för dels ser man hur Daikichi successivt inte bara blir en "bättre människa" men framförallt även en bättre fadersgestalt. Han är redan väldigt omtänksam och vänlig av sig och en flitig arbetsmyra som verkligen går in för det han gör (och därför väldigt framgångsrik på sin arbetsplats). Men med Rin omkring sig lär han sig ändå att tänka steget längre och bättre planera sin dag, nu när han trots allt har någon att bry sig om utöver sig själv. Och det är samma sak med Rin; hon börjar sin resa som...  som en väldigt skygg liten kanin, men suger åt sig av Daikichis omtänksamhet och värme som en liten svamp och ger minst lika mycket tillbaka till honom, vilket stärker deras band och får relationen att frodas.

Och det är inte bara till Rin som Daikichi skaffar sig en relation – nu när han är far till någon så träffar han även många andra föräldrar via skolan, och de hjälper honom att överkomma många av de där grejerna som för dem är rena vardagen men kan panikslå en nyligen bliven förälder, såsom influensa och tandlossning (Rin är ju trots allt redan 6 år gammal så Daikichi kastas verkligen rakt in i föräldralivet). Och även om han till och från reflekterar över hur pass mycket som han verkligen måste förändra sitt liv på grund av den här situationen – samt allt han redan har fått uppoffra såsom festande, rökning och sena kvällar på jobbet – så känner han sig ändå innerst inne väldigt mycket till ro med det hela och harmonisk, kanske rent utav tacksam för Rin?

Nikommer förmodligen få höra mig prata om Usagi Drop en gång till inom bara ett par månader – när 2013 är över oss och jag går igenom vilka de bästa serierna som jag såg under 2012 var.

Så pass kraftfull inverkan lyckades ändå Rin, ett barn, ha på mig.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MAL: Great.

Jag är ganska säker på att jag redan har dragit den här historian för er, men de gånger som jag inte sitter och aktivt bläddrar igenom i synnerhet internetforum med trådar dedikerade till anime, där folk rekommenderar titlar till höger och vänster, så är det via annonser och nyhetsbrev från Jlist.com eller rent utav produkter som får mig att uppmärksamma titlar på såväl anime som manga. Resultatet av att öppet och fritt ta in så många åsikter från på olika håll blir att jag har en väldigt lång "backlog" (eller önskelista) att gå igenom och det leder i sin tur allt som oftast till att jag inte kommer ihåg någonting alls om hur, var eller när som jag fick upp ögonen för den anime som jag vill se härnäst. Nu spelar detta vanligtvis inte så värst stor roll eftersom jag ser allt som ligger på min att-se-lista @ ANN (och MAL) som potentiellt bra serier då jag trots allt har lagt till dem där av en anledning.

Men till och från tar jag mig ändå en liten funderare över det som ligger där bland alla titlar och väntar på min uppmärksamhet. Jag tänker som allra hastigast "Hur hamnade denna här?" och ibland kan det räcka för att jag ska välja någonting annat att se, beroende på vilket humör som jag är på när jag ögnar igenom listan.

När mina ögon inte bara föll på (Kaichou wa) Maid Sama! utan jag dessutom slutligen faktiskt valde ut att se den bland de animes som jag för stunden hade plockat ut från listan, så hann jag tänka just den tanken: hur hamnade denna här? Vad är grejen? Vad som ändå fick mig att faktiskt stå fast vid mitt beslut trots det något tveksamma namnet var just den sinnesstämning som jag för stunden befann mig i – hur jag behövde en humoristisk serie som kunde pigga upp efter att en av mina närmsta vänner flyttat 100 mil söderut.

Anledningen till varför jag fortfarande tvekade inför en serie som trots allt hade blivit klassad som en (romantisk) komedi var just själva konceptet; Misaki Ayuzawa är den första kvinnliga studenten att faktiskt ha blivit klassrepresentant/ordförande i vad som tidigare har varit en pojkskola och hon styr nu över skolans (till majoriteten) väldigt grabbiga elever med järnhand för att försöka skapa en så behaglig och säker miljö som möjligt för alla tjejer, i synnerhet för att Seika Gymnasium faktiskt ska verka attraktiv för sökande – då man just nu har ett negativt rykte med killar vars syn på det motsatta könet är ganska snäv. Och även om Misaki utan tvekan är en väldigt attraktiv ung kvinna så är hon också långt ifrån feminin av sig, orädd för att utföra slitarbete och ta i med hårdhandskarna när killarna vägrar att lyssna.

Men sin hårda, respektfulla yta till trots har Misaki en liten, liten hemlighet och den är att hon jobbar extra på ett så kallat Maid Café och spenderar alltså ett par timmar om kvällarna åt servering – utklädd till hembiträde och adresserar alla kunder som "mäster". Detta är ingenting som hon gör för skoj skull utan på grund av hur Misaki och hennes syster bor ensamma med sin halvsjuka mor och man behöver de extra pengarna för att kunna betala för såväl den medicin modern med jämna mellanrum måste inta som hennes återkommande sjukhusbesök. Men det goda ändamålet till trots är arbetet ändå någonting som Misaki skäms lite för på grund av den position som hon har på skolan och all den respekt som såväl elever som lärare hyser för henne. Just därför är det av yttersta vikt att denna hemlighet absolut inte får läcka ut utan måste hållas inom familjen, så när Misaki en dag tar ut soporna på baksidan av caféet och gör så framför en av sina klasskamrater är paniken ett faktum...

Och därför var jag till en början något orolig när jag skulle påbörja den här serien, för även om idén lät lite halvt underhållande så... tyckte jag samtidigt också att det fanns en stor anledning till oro över hur alltsammans ebbade ut till en flamsig pajashistoria. En skolflicka som i hemlighet jobbar som hembiträde på ett café dit killar går för att se flickor i "uniform" som passar upp dem? Hmm... Men animen hade ju trots allt fått ett väldigt högt snittbetyg @ ANN, så därför valde jag att lita på detta och löpa linan ut – eller åtminstone påbörja det första avsnittet och se vad jag gav mig in på.

Och det räckte med det första avsnittet. För att jag skulle bli fast.

Maid Sama! är absolut inte en flamsig serie om någon utsatt stackars skolflicka – tvärtom har Misaki så mycket "skinn på näsan" att det skulle räcka till att förhöja självkänslan samt pondusen hos skolans alla kvinnliga studenter och lärarna därtill. Hon är oerhört stark både till det mentala men även fysiska för att vara en helt "vanlig" gymnasieelev, en flitig arbetsmyra och mönsterelev, samt enormt drivande och allt detta utan att man ser minsta tillstymmelse till fysisk eller mental utmattning – ens när hon tar på sig extraarbete genom elevrådet eller styr upp såväl skolans studiemiljö som klassevenemang. Misaki är lika mycket en person att beundra som hålla av och detta är man som tittare inte ensam om att känna utan blir också väldigt snabbt tydligt för vad som är något av skolans "prince charming": Takumi Usui – personen som även råkar se Misaki när hon kommer ut genom bakdörren till caféet där hon jobbar.

Och tack vare Takumi får vi även bekanta oss med Misakis mjukare, feminina sida då han gång på gång får henne att känna sig obekvämt svag i hans närhet när Takumi den ena gången efter den andra räddar Misaki från diverse situationer, trots att hon ändå som sagt är en så pass stark individ. Det står förstås väldigt tidigt klart att Takumi har ett intresse av denna självsäkra men ändå i ett avseende panikslagna tjej och detta intresse är också vad som hela tiden gör att Misaki känner sig så tagen på sängen och konfronteras av känslor som hon inte riktigt förstår sig på. För Takumi är också något av en retsticka som låter sig underhållas av hur Misaki reagerar på hans sätt att tala till henne, men han nämner aldrig någonsin hennes extrajobb för någon – något som förvånar Misaki då majoriteten av killarna på skolan som sagt är allt annat än mönsterpojkar och denna Takumi borde inte vara särskilt långt från de andra, som den populära fåntratt som hon först får för sig att han är (eller ”perverterad utomjording” som snabbt blir hennes smeknamn på honom).

Vad jag vill säga med denna väldigt långa text om en anime som kretsar kring en stark, kvinnlig huvudperson vars hemlighet hon värdesätter nästan mer än livet och den manliga karaktär som plötsligt gör sig en del av hennes liv vare sig hon vill det eller ej, är att Maid Sama! är så mycket mer än bara en romantisk komedi med en till synes något tafflig intrig. Den är istället tillsammans med Kimi ni Todoke denromantiska komedi i anime-världen som lyckas få mig att blomma upp inombords där jag sitter i min soffa med ett riktigt fånigt, hjärtvärmande leende som sträcker sig över hela ansiktet var gång som de två protagonisterna står och talar sådär lite oskyldigt kärleksfullt till varandra och man riktigt känner spänningen som ligger i luften.

Vackert. Värmande. Mysigt.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MAL: Great.

No. 6 är benämningen på ett av de sex kupolförsedda stadsområden som Det Babyloniska Avtalet har skapat; skyddade platser som en följd av det senaste stora kriget vilket nästintill ödelade världen. Innanför kupolen som omger dessa storstäder lever nu istället mänskligheten i harmoni utan vare sig krig, svält eller fattigdom. En perfekt värld, helt enkelt, och just i denna sjätte kupolstad bor underbarnet Shion tillsammans med sin mor i vad som verkligen upplevs som en perfekt miljö och vardag. Shion är inte bara den idealiska medborgaren – laglydig samt flitig – utan också bland de främsta eleverna i sin skola och förutspås en fantastisk framtid inom den läroplan som tagits fram för de mest talangfulla av skolbarn i stad Nummer 5.

Men Shion blir aldrig den framgångsrika människa som alla trodde. Han lyckas heller inte ta sig till någon av de andra städerna och får aldrig närvara i specialklasserna. För på en regnig natt när Shion fyller 12 år, träffar han en pojke i samma ålder som tar sig in i huset och hotar honom till livet. Utan någon som helst tidigare kontakt med våld av något slag bjuder dock Shion av lika mycket nyfikenhet som förtjusning in den okända pojken att stanna i hans rum, då han lägger märke till hur pojken är skadad och gissningsvis på flykt och Shion lovar att inte säga någonting till myndigheten eller ens sin mor. Men ingenting sker inom städernas kupoler utan att just myndigheterna vet om det då allt som befolkningen säger och gör är under ständig bevakning – för medborgarnas "eget bästa" som man kallar det, och därför är ett dussin agenter snart på plats i huset för att ta tillbaka flyktingen samt ifrågasätta Shions handlingar.

Fyra år senare bor Shion och hans mor numera i den något "sämre" delen av Nummer 6, utan några av alla de fina privilegier och ägodelar som de hade före incidenten. Shion betraktas dessutom inte längre som något geni eller föredöme för samhället utan får jobba med att övervaka stadens alla parker och samla upp skräp efter andra istället för att läsa vidare i Nummer 5.

Det är här, när Shion plötsligt träffar samma flykting som i sitt rum för fyra år sedan, som livet ska ta en andra vändning och den så perfekta världen visa sig vara allt annat än en idyll...

Den 11 avsnitt korta animen No. 6 är lika välgjord som den är spännande och hemsk. Utan att säga alltför mycket om vad som skulle vara så hemskt med den, men det har givetvis att göra med vad som händer när Shion får reda på lite mer om den här så kallade "perfekta världen" som de alla lever i och som myndigheterna har byggt upp samt har full kontroll över. Varifrån all spänning kommer har med en väldigt tidig ”twist” att göra när man redan i det andra avsnittet blir bekant med en form av insektsplåga som existerar, men vars verklighet och påföljder mörkläggs av "högre makter" något som vi givetvis får lära oss mer om allteftersom serien fortlöper i och med hur Shion väldigt snabbt blir medveten om problemet. Vi får också lära oss vad som ligger utanför de här perfekta städerna – bortom den mur som gör skillnad på människor av värde (de som faktiskt har fina hus, fina kläder och äter bra mat) och ”slöddret” (resten av befolkningen som har väldigt begränsade resurser att leva på).

No. 6 är en superb serie av flera anledningar: dels så berättar den en verkligt gripande och oerhört intressant historia (fler än en, rättare sagt) som skildrar de två olika verkligheterna som existerar i kupolstad Nummer 6, och dels gör den detta med en fantastisk visuell stil samt grymma personligheter. Från den (tidigare) så problemfria och oskyldigt naiva Shion som tror att alla människor i världen är goda, till flyktingen Nezumi som är otroligt cynisk av sig och på grund av allt det som han har fått vara med om samt sett i det fördolda inte riktigt litar på någon (utöver Shion, vilket bidrar till hans personliga tillväxt) och heller inte skyr några som helst medel för att åstadkomma Nummer 6s fall. Sedan har vi även Shions mamma, barndomskamraten Safu och hundälskaren Inukashi från det Västra Blocket bakom muren vilka alla bidrar med någonting till serien.

Att se No. 6 utan att känna någonting både medans man tar sig igenom den och när det sista avsnittet knyter åt säcken skulle jag vilja kalla för en omöjlighet. Det här är enligt mig ett anime-drama som är både gripande, spännande och intressant rakt igenom från allra första början och någonting som alla med ett intresseför anime och bra serier överlag bör se.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MAL: Great.

Tales-serien är en japansk RPG-franchise från Namco Bandai som lämnade sitt första avtryck på spelmarknaden 1995 när Tales of Phantasia släpptes till Super Nintendo. Sedan dess har man rullat ut nya delar med väldigt jämna mellanrum (vanligtvis vartannat år) och 2001 släpptes den första animen som då lite löst baserade sig på det spel som släpptes samma år och med samma namn: Tales of Eternia. Denna korta serie på endast 13 avsnitt följdes upp med två ännu kortare mellan 2004-2006 samt 2007 fram till och med i år.

Men därefter under ett halvårs tid, från oktober 2008 fram till mars 2009, hann man även med en "fullfjädrad" TV-serie på 26 avsnitt vid namn Tales of the Abyss vilken var en adaption av det PlayStation 2-spel vilket släpptes i Japan 2005 och är Tales-seriens åttonde stora installation.

Och eftersom jag inte bara är en animeälskare utan även storkonsument av konsol- och datorspel (i synnerhet konsol där just RPGs alltid har legat mig varmt om hjärtat) så kände jag en stor dragning till att utforska denna anime och se hur välgjord den skulle kunna tänkas vara – utan att ha några som helst förhoppningar, för man ställer sig väl alltid något mer försiktig till animes/filmer som anpassats efter spel och vice versa?

Tales of the Abyss kretsar framförallt kring huvudpersonen Luke fon Fabre som spenderat de sju senaste åren med att komma tillbaka till livet. Som 10-åring blev han nämligen kidnappad av Malkuth Imperiet och när han väl lyckades återvända hade Luke förlorat alla sina minnen på grund av chocken och mindes alltså inte ens hur man läser eller ens talar. Sedan dess har hans familj hållit honom i husarrest, eller rättare sagt slottsarrest då Luke är av adligt blod – son till Duke Fabre av riket Kimlasca, och allt som han nu har lyckats lära sig på nytt under de senaste 7 åren har lärts ut av antingen hans föräldrar, hans trolovade Prinsessan Natalia, svärdsmästaren samt trotjänaren Guy, eller General Van Grants. Även om de här åren har varit lugna utan några fler kidnappningsförsök eller andra hotfulla drag från Malkuths sida, så har tiden som inspärrad givetvis varit hård för Luke som längtar utanför slottets murar och han har alltså ingen direkt insikt i någonting av vad som händer där ute i världen... förrän nu – när han plötsligt transporteras till andra sidan världen efter att ha parerat en inkräktare som anfallit General Van och i samma ögonblick råkar orsaka en slags energiladdning som skjuter iväg såväl Luke som den kvinnlige inkräktaren till en för Luke helt okänd plats, långt långt hemifrån vilket till en början känns som något av en befrielse – men han ska snart bli varsel om att världen inte är fullt så säker som man som beskyddad adelsman kan tro...

Det tog verkligen inte lång tid för mig att bli överraskad av Tales of the Abyss på fler än ett plan. För det första så ser animen oerhört bra ut med enormt skarpa linjer och en ordentligt tilltaglig färgpalett; världen är långt ifrån gråtråkig och detsamma gäller även karaktärerna i sig som har väldigt varierande klädsel men också hårfärger. Det räckte faktiskt med att se introt för att jag skulle förstå på vilken nivå som man hade lagt animationerna och tecknarstilen – vilket ju bidrar till ett väldigt positivt första intryck. Detsamma gällde även ljudet i form av musiken, för själva temalåten är helt klart medryckande. Redan här i presentationen förstod jag alltså hur detta verkligen inte var någon halvsjaskig, framhetsad produktion utan att Tales of the Abyss tvärtom hade ett högt produktionsvärde.

Vad jag dock kände en betydligt större oro över var seriens story, för även om man ganska enkelt kan lägga ned mycket tid på presentationen genom att helt enkelt använda sig utav bra tecknare och duktiga låtskrivare så står och faller ju allting på att en anime faktiskt ska vara intressant att följa med i, precis som med rollspel där det är viktigt med medryckande intriger. Tacksamt nog är intrigen inte alls vidare klyschig och det börjar hända intressanta, spännande saker redan i det första avsnittet – med just hela den här transporteringen av Luke och inkräktaren till en annan del av landet som ett startskott på det hela och jag tycker att intresset uppehålls genom hela seriens 26 avsnitt, med både en och två "plot twists" också som försöker chockera tittaren lite genom vad som händer såväl rent intrigmässigt som med karaktärerna.

Karaktärerna ja, detta är ju ett utmärkt tillfälle att prata även om dessa. Luke fon Fabre är som sagt den huvudsakliga protagonisten i detta fantasyäventyr, men snart formas en grupp olika människor som följer honom – bestående av sex olika individer (sju om man ska räkna in det gulliga lilla djuret vid namn Mieu som efter en kort liten incident i avsnitt #2 följer med Luke som sin herre). Utan att börja med någon form av personlighetsanalys och beskriva dem alla så tycker jag att gruppen fungerar bra, de har alla sin egna lilla personlighet och ingen gör egentligen mer väsen av sig än någon annan men känns heller inte tama eller underutvecklade. Luke själv är den som faktiskt utvecklas mest av dem eftersom han trots allt har suttit inspärrad hos sin familj under 7 års tid och till exempel aldrig tidigare sett en människa dö på nära håll, något som han snart får uppleva då det råder vissa oroligheter i landet. Vad som är lite roligt här men också till och från något förvirrande är hurdant han känner när folk dödar för att själva kunna överleva – vid svärdsstrider i synnerhet. Monster som slaktas har han däremot inga som helst problem med, för de är ju trots allt bara bestar/djur och inte alls mänskliga varelser. Det kan man ju naturligtvis tycka vad man vill om och jag har själv inget som helst problem med detta tankesätt men förstår absolut om andra känner annorlunda. Vad som däremot är lite lustigt är när man har kommit inte full halvvägs in i serien och Luke ganska så plötsligt blir övertalad om att det är okej att döda andra människor om man gör det för sin egen överlevnad, bara för att sedan ändå gå tillbaka till "Nej jag vill inte att någon ska dö!" ett par avsnitt därefter. Jag förstod som inte riktigt vad som hände med honom där när han helt lade ifrån sig sina principer bara för att hitta tillbaka till dem kort därefter. Men nåja, jag kanske missade någonting någonstans.

Och på tal om att missa saker – en faktisk invändning som jag däremot kan ha att komma med mot Tales of the Abyss ligger i den ständigt kulminerande intrigen som ibland nästan blev lite för mycket att ta in och försöka förstå. På ett par ställen tyckte jag personligen att det blev lite väl komplicerat och "aha – ny plot twist!" för att man skulle kunna hänga med. Men men, japaner och animes – det är ju så det många gånger kan bli och jag tappade inte alltför mycket av att ibland sitta och fundera över varför det som skedde skedde samt ifrågasätta vissa personers handlingar.

På plussidan sätter jag istället det oerhört charmiga sättet på vilket magianvändarna i den här serien kanaliserade sin magi; var gång som en besvärjelse tog till orda dök det nämligen upp ett lite vackert snirklat plakat högst upp i mitten av bilden som talade om namnet på besvärjelsen, precis som att allting vore just ett spel och detta givetvis komplett med en snygg och fräsig animation. Charmerande som sagt.

På det stora hela blev jag i varje fall otroligt positivt överraskad av Tales of the Abyss, och inte enbart på grund av hur den är en speladaption utan också som fantasyanime. För det här är bra fantasy och som jag kände i bland annat Guin Saga för 2 år sedan samt även påpekade efter att ha avslutat Juuni Kokuki så är det ju rent generellt någorlunda ont om dugliga fantasyserier, kan jag tycka.

Men denna får verkligen mer än väl godkänt.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MAL: Very good.